Det brittiska företaget Knowsley Company Halewood International som ligger bakom den populära drinken Lambrini har fått problem med Storbritanniens motsvarighet till Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam (ERK) - Committee of Advertising Practice (CAP). CAP har reagerat mot en annons där tre unga, vackra kvinnor med varsin Lambrini skojar med en lika vacker, ung man. Annonsen ingick i en större kampanj som Knowsley hade valt att kalla "Lambrini girls just want to have fun". För att om möjligt göra annonsen lite mer politiskt korrekt har CAP krävt att Knowsley byter ut mannen på bilden mot en som inte är lika attraktiv:

We would advise that the man in the picture should be unattractive - i.e. overweight, middle-aged, balding etc

Enligt CAP skulle en annons utformad på det sättet bidra till en minskad alkoholkonsumtion. En kommentator passade på att säga att Knowsley kanske borde kalla sin nästa kampanj för "Lambrini girls aren't allowed to have fun".
Torontos borgmästare June Rowlands nekade i år Natalie Glebova att öppna festivalen Tastes of Thailand med motiveringen att att Glebovas närvaro skulle kunna uppmuntra till sexuell stereotypifiering av kvinnor. Glebova blev Miss universum i år. Rowlands sade dock att Glebova kunde medverka vid festivalen under förutsättning att hon agerade som "an individual of note contributing to our community." Det var dock inte tillåtet för arrangörerna att säga något som anspelade på Glebovas skönhet. På 90-talet förbjöd staden en skönhetstävling med hänvisning till att den var kränkande för kvinnor. Den stoppade också en konsert med gruppen The Barenaked Ladies. Att gruppen består av män och att de inte uppträder utan kläder spelade mindre roll för staden Toronto, eftersom gruppens namn ansågs "objektivera kvinnor". Däremot har Rowlands inte haft något att invända mot att människor springer omkring nakna på Torontos gator under de årliga Gay Pridefestivalerna.
Ett klassiskt antagande i marxistisk teori är att borgarklassen har det ideologiska övertaget i det kapitalistiska samhället och att socialismen endast kan segra om arbetarklassen och dess allierade förmår sätta upp sk. motoffentligheter. "Flicka" var en sådan feministisk motoffentlighet. Det statsunderstödda, svenska projektet "Flicka" skapades av det socialdemokratiska statsrådet Berit Andnor år 2003. Projektets grundpremiss var att den kapitalistiska profitjakten leder till ett snedvridet könsrollstänkande och att staten måste gå in och rädda den unga generationen (läs: kvinnor) från kommersialismens härjningar. "Flicka" hade två målsättningar. För det första skulle "Flicka" visa att det kapitalistiska skönhetsidealet egentligen var en illusion. För det andra skulle "Flicka" näpsa alla de som tjänade pengar på att tuta i människor (läs: kvinnor) att alla inte är lika vackra. För att uppnå det sistnämnda målet, hängde "Flicka" ut flera kapitalistiskt sinnade personer på sin webbsida. "Flicka" prickades senare av riksdagens Konstitutionsutskott för sina arbetsmetoder.
En uppenbar beröringspunkt mellan CAP, Rowlands och Andnor var att de alla uppfattade skönheten som ett problem. Om vi får tro CAP är det bättre att annonser befolkas av fula män än av vackra män. Enligt borgmästare Rowlands skall vackra kvinnor vara diskreta när de visar sig i offentliga sammanhang eftersom fula kvinnor annars kan bli påminda om sin brist på skönhet. Projektet "Flicka" är annorlunda: medan CAP och borgmästare Rowlands inte sticker under stol med att vissa människor är vackrare än andra, hävdar "Flicka" att alla är i grund och botten lika vackra.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på "Flicka". Vi skall dock inte diskutera statlig opinionsbildning. Istället skall vi ställa frågan om "Flicka" inte förutsatte just de värderingar som det så högljutt förnekade. Dessutom skall vi ta upp den intrikata frågan om rumpans estetik.

Skönhet och intelligens

Människor är olika. En del individer är långa, andra är korta. De allra flesta är varken korta eller långa. Istället är de genomsnittslånga. De flesta mänskliga egenskaper, intelligens, styrka, snabbhet osv., fördelar sig på detta sätt. Skönhet förefaller inte vara något undantag från denna regel. I detta avsnitt skall vi inte diskutera frågan vad det är som gör människor vackra respektive fula. Det finns otaliga svar på den frågan. Istället skall vi utgå ifrån den universella observationen att vissa människor är vackrare än andra. Låt oss också kalla sådan skönhet för "konventionell skönhet".
Ur politisk synvinkel finns det två problem med konventionell skönhet:

• Den utgör basen för erotisk attraktion.
• Den är inte jämlikt fördelad.

Det faktum att vackra kvinnor och män har fler valmöjligheter än sina olycksbröder och olyckssystrar är givetvis ett bekymmer för alla jämlikhetsivrare. I ett perfekt socialistiskt samhälle hade staten korrigerat "orättvisan" genom att tillhandahålla gratis plastikoperationer till alla förfördelade. I dagsläget inte detta inte möjligt. Istället har vänstern försökt komma runt problemet genom att säga att vi bör betona andra värden än sk. konventionell skönhet. Ofta är det då underförstått att den konventionella skönheten egentligen är en illusion.
Debatten om intelligens har på detta sätt fått en parallell på skönhetsområdet. Enligt en del debattörer är det inte så viktigt att ha en hög IQ eftersom man kan vara intelligent på många olika sätt. Mest känd är Howard Gardners teori om multipla intelligenser. På ett likartat sätt har en del skönhetsdebattörer hävdat att en individ kan vara vacker på många olika sätt. Enligt en version av detta argument kan en person som har ett frånstötande yttre ha en vacker personlighet.
Problemet med detta argument är givetvis att personligheter i realiteten saknar estetiskt värde. Vi uppskattar människors personligheter därför att de är intressanta eller spännande, men knappast för att de är vackra. Alltså: uttryck som "inre skönhet" eliminerar inte distinktionen mellan personlighet och utseende. Orden refererar helt enkelt till olika sakförhållanden. Blondinskämt baseras på denna enkla distinktion: kvinnor med ljus hårfärg antas vara, på en och samma gång, erotiskt attraktiva och korkade. Detsamma gäller naturligtvis begreppet "intelligens". Mike Tyson var en gudabenådad boxare, men knappast en intelligent person. De som säger att Tyson boxades på ett smart sätt menar egentligen inte att Tyson är smart i teknisk mening, utan att han var en duktig boxare. Albert Einstein var en intelligent person, men ingen har hävdat att det implicerar att han därmed också var en skicklig boxare.
Alltså: vi vinner inga intellektuella poäng när vi försöker utplåna distinktionen mellan skönhet och personlighet med suddiga uttryck som "inre skönhet".
Dessutom: även om teorin om den inre skönhetens betydelse skulle stå på solid grund, skulle den inte lösa det problem som den var satt att lösa. Den skulle bara införa ett nytt särskiljande kriterium. Alla människor har ju inte en vacker personlighet.

Är du bra som du är?

Det statliga feministprojektet "Flicka" vill inte endast skapa en antikapitalistisk och feministisk offentlighet, projektet för också fram teorin att alla människor (läs: kvinnor) är vackra.
Vad följer av denna något kuriösa uppfattning? En rimlig konsekvens av teorin är väl att alla kvinnor har rätt till samma grad av beröm. Ingen är ju vackrare än någon annan. Problemet med detta resonemang är givetvis att om vi skall berömma alla kvinnor lika mycket för deras utseende, försvinner själva poängen med berömmet.
"Flickas" huvudpremiss är att skönhet egentligen är en illusion. Med hjälp av en animation visar man hur det är möjligt att med datorns hjälp förändra utseendet på en kvinna med alldagligt utseende. Det är inte svårt att förstå baktanken med denna uppvisning: vi skall inte alltid tro på det vi ser. Den verklighet som vi observerar och kanske ser upp till, kan mycket väl vara en retuscherad verklighet.
Detta är givetvis sant. Det är idag lättare än någonsin att "förbättra" bilder. Men "Flickas" målsättning är inte endast att varna för att bilder kan vara digitalt manipulerade, "Flicka" vill övertyga sin målgrupp om att de är bra som de är. Problemet med "Flickas" uppvisning är att den förutsätter exakt de värderingar som den säger sig kritisera. Få hade höjt på ögonbrynen om "Flicka" hade radat upp ett tiotal kvinnor med alldagligt utseende och sagt "Så här ser vi tjejer ut", men istället väljer "Flicka" en bild på en kvinna som har just de egenskaper som "Flicka" menar att flertalet unga kvinnor inte har och därför drömmer om:


Källa: Flicka.

"Flicka" visar sedan att kvinnans skönhet är digitalt producerad. Baktanken är att om man inte hade manipulerat bilden digitalt, hade kvinnan på bilden sett ut som alla andra tjejer i samma ålder. Men det argumentet löser givetvis på intet sätt det problem som "Flicka" har ställt sig. Det faktum att modellens utseende och kroppsform är resultatet av digital manipulation gör inte alla "riktiga" kvinnor lika vackra. Inte heller ger det alla "riktiga" kvinnor lika stor anledning att vara nöjda med sina kroppar.
"Flicka" väljer en bild på en kvinna som befinner sig långt ute till höger på klockkurvan. Man kan t.ex. klicka på hennes bröst och därigenom ändra storleken på dem så att de ser "normala" ut. Men vad är det som säger att den första uppsättningen bröst inte var vackrare? Det enda "Flicka" gör är att upphöja alldagligheten till estetisk norm. Paradoxalt nog vidgår alltså "Flicka" att den avbildade kvinnan är vackrare än kvinnor i allmänhet. Om alla kvinnor vore lika snygga som kvinnan på bilden, skulle det ju inte finnas någon anledning att manipulera den. Då hade det ju räckt med att "Flicka" hade sagt "Så här vackra är vi allihopa". Men det gör man alltså inte. Det är nämligen inte alls säkert att man är bra som man är. På samma sätt som det är bättre att vara smart än att vara dum, är det bättre att vara snygg än att vara ful.

Finns det snygga rumpor?

Konfektionsföretaget Lindex gjorde genomförde härförleden en underklädeskampanj under mottot "We love bottoms". Här är en bild från kampanjen:


Källa: Lindex.

Kampanjen har lett till att Lindex har anmälts till Etiska Rådet mot Könsdiskriminerande reklam (ERK har ännu inte tagit ställning till om Lindex skall frias eller fällas). Enligt anmälarna är underklädesreklamen objektiverande. För tio år sedan hade vi kallat personer med en dylik uppfattning puritaner, numera kallas de feminister, men eftersom feminismen idag är statsreligion, är det nuförtiden fint att vara nypuritan.
Varför är nypuritanerna upprörda? Att Lindex har valt att visa sina produkter-trosor på kvinnorumpor är väl inte märkligare än att Microsoft gärna presenterar sitt Office-paket i kontorsmiljö? Argumentet att bilderna är objektiverande, dvs. att de reducerar kvinnor till rumpor är minst sagt märkligt. Rumpan är ju en kroppsdel och hör ihop med trosor på samma sätt som skor och strumpor gör med fötter. Reducerar skoreklam kvinnor till fötter? Faktum är ju att om kvinnor inte hade använt trosor hade Lindex aldrig genomfört sin kampanj. Mycket tyder dessutom på att Lindex har varit medveten om att annonserna riskerade att väcka landets alla nypuritaner till liv. För att inte stöta sig med vänner av sk. mångfald har Lindex använt sig av en negress på en av bilderna och för att inte förarga kvinnor som är missnöjda med sina rumpor, har man undvikit att hyra in kvinnor med rumpor som sticker ut från mängden.
Feminister brukar säga att kvinnor bör vara stolta över sin könstillhörighet. Kan de inte då också vara stolta över sina rumpor? Det är svårt att komma undan misstanken att det som irriterar anmälarna inte är rumporna i sig (rumpan sitter ju, trots allt, där den sitter), utan att män kommer att titta på bilderna. Feministerna vill inte att män tittar på bilderna därför att de är oroliga för att männen skall jämföra deras rumpor med modellrumporna. I den knasfeministiska utopin är antingen alla rumpor lika vackra eller så föredrar män, av någon outgrundlig anledning, mediokra rumpor framför snygga rumpor. Den politiska retoriken förmår inte den dölja den ångest och osäkerhet som ligger till grund för anmälningarna: var på klockkurvan befinner sig min rumpa?