En av vår tids stora frågor är den s.k. diskrimineringsfrågan. Den dyker upp i påståenden av typen "Alla människor är lika mycket värda", i den ständigt pågående diskussionen om rasism och främlingsfientlighet, men också i specifika diskussioner om specifika problem, t.ex. debatten om förhållandet kön-lönesättning.

Vad är diskriminering?

På ett abstrakt plan handlar all diskriminering om att förnimma skillnader och att agera på dem. Genom att jämföra priser ser vi att en vara kostar mindre i en butik än en annan. Kvinnan i uteserveringen har uppfattningen att inte alla män som passerar henne är lika attraktiva.
I en mening är diskriminering således ett universellt fenomen. Människor diskriminerar när de handlar i affärer, när de väljer vänner och äktenskapspartners. Platsannonser kanske inte diskriminerar i den meningen att de kräver att sökanden måste tillhöra en viss etnisk grupp, men de diskriminerar ofta på grundval av andra kriterier, t.ex. akademiska meriter. Vissa yrken ställer t.o.m. krav av närmast fysiologisk art på de sökande.
I många fall är diskriminering inte endast tillåtet, det finns till och med myndigheter vars uppgift är att underlätta för människor att diskriminera. Konkurrensverket är en sådan myndighet.
När särbehandling blivit ett socialt accepterat fenomen, ersätts ofta det negativt klingande ordet "diskriminering" med ett mer välljudande dito. När vi således diskriminerar dyra butiker för billiga dito, talas det om konsumentmakt och fri konkurrens. När vi diskriminerar politiska partier i riksdagsvalen, sägs det att vi deltar i den demokratiska processen. Statsrådet Mona Sahlin vill bekämpa diskrimineringen av invandrare genom att lagstifta om s.k. "negativ särbehandling" av etniska svenskar.

Vad är det som gör vissa former av diskriminering omtvistade, medan andra former uppfattas som närmast naturliga? Varför tillåts kvinnor att diskriminera män på dansgolvet, medan vi förbjuder diskotekets ägare att diskriminera besökarna med hänvisning till deras etniska härkomst?

Fördomsargumentet

Det s.k. fördomsargumentet ser ut på följande sätt: problemet med diskriminering är att den som diskriminerar inte tar hänsyn till individuella variationer. Det faktum att det finns vänsterpartister som vill ersätta den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur, betyder inte att alla vänsterpartister delar denna uppfattning. Bara för att det finns nyliberaler som inte bryr sig om mindre bemedlade, måste inte alla nyliberaler göra det. Det faktum att några zigenare stjäl berättigar inte slutsatsen att alla gör det.
Problemet med fördomsargumentet är att det hävdar att den brist på kunskap som diskrimineringen ådagalägger endast beror på empiriska tillfälligheter: diskriminerande handlingar är inte baserade på fakta och det ankommer på den eller de som diskriminerar att ta reda på fakta innan de agerar.
Men brist på kunskap kan också vara inbyggt i människans existensvillkor. Det blir särskilt tydligt i mänskligt umgänge. Varför undviker unga kvinnor okända män efter mörkrets inbrott? Därför att de flesta grova brott begås av män. Kvinnor är inte extra försiktiga i umgänget med främmande män därför att de vet vilka män som är farliga respektive ofarliga, utan därför att de inte vet det. Det är vidare ingen tillfällighet att kvinnor i regel inte vet vilka män som de skall akta sig för. Det är helt enkelt inte möjligt för en enskild kvinna att veta vad som pågår i huvudet på alla de män som hon möter under en dag. Det är av den enkla anledningen som kvinnor generaliserar om män.
Den amerikanske psykologen Gavin De Becker har tagit fasta på detta obestridliga faktum och menar att mödrar inte enbart skall instruera sina barn att söka hjälp i den händelse de skulle gå vilse, de skall tala om för barnen att de skall be en kvinna om hjälp.

If your child is lost, tell them to go to a woman. Women are just not as violent as men.

Ur diskrimineringssynpunkt är detta allt annat än trivialt. De flesta män begår ju inga brott och de män som begår grova brott, t.ex. mord och våldtäkter, tillhör en grupp som är ytterst begränsad till sin storlek. Det faktum att det finns goda skäl att diskriminera män, gör ju inte att särbehandlingen av män upphör att vara diskriminerande.
Diskriminering av ovan nämnd typ kan naturligtvis uppfattas som djupt kränkande av den enskilda mannen, men eftersom bristen på kunskaper är inbyggd i människans livsvillkor är den dessvärre inget som vi kan undkomma. Vi skulle i och för sig kunna kräva av kvinnor och barn att de måste ta större risker i sitt umgänge med obekanta män för att minimera antalet kränkningar, men varför skall de göra det? Kriminalstatistiken talar sitt tydliga språk: kvinnor och barn bör särbehandla män. Det vet de flesta män om och därför klagar de inte över att de utsätts för denna typ av diskriminering.
Men om det är rationellt att, under vissa omständigheter, diskriminera män, är det väl rätt att även diskriminera andra grupper, om bara omständigheterna är de rätta? Alla zigenare stjäl förvisso inte, men om tillräckligt många gör det, är det väl rationellt av butiksinnehavare att porta alla personer tillhöriga den gruppen? Om det visar sig att utomeuropeiska män är överrepresenterade bland de män som dömts för våldtäkt, är det väl rationellt av unga kvinnor att i första hand hålla sig borta från sådana män? Om vi värdesätter det sekulariserade styrelsesättet, kan det väl finnas goda skäl att undvika immigration från kulturer i vilka politikens uppgift är förverkligandet av religiösa bud?
Dagens jämlikhetsdebatt är i realiteten ytterst selektiv. Statsrådet Mona Sahlins uttryckta vilja att utsätta etniska svenskar för negativ särbehandling har marknadsförts som ett jämlikhetsprojekt och diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein, som fått regeringens uppdrag att bekämpa särbehandling av människor, tillstår öppet att det är OK för hennes del om etniska svenskar diskrimineras, bara diskrimineringen har stöd i lagen.
Vad beror denna selektivitet på? En viktig faktor är naturligtvis den politiska korrektheten. Politisk korrekthet är givetvis inget nytt fenomen. På 60- och 70-talet dikterade den politiska korrektheten att brott begångna av arbetare skulle rapporteras som konsekvenser av det omgivande samhället, medan brottsliga handlingar utförda av kapitalister skulle återföras på de enskilda kapitalisternas vilja att åsamka människor lidande. Arbetarna var i grunden goda, vilket kapitalisterna inte var. Om den enskilde arbetarens agerande inte verifierade teorin, var det inte fel på teorin, utan på samhället.
Att resonemang liknande dessa ofta saknade logisk konsekvens var lika litet ett problem för socialisterna på 70-talet som vår tids multikulturalister. Om kapitalister kan agera på grundval av socialt icke önskvärda motiv, borde väl även arbetare kunna göra det. Om det är rationellt att, under vissa omständigheter, diskriminera män, borde det väl även vara rationellt att diskriminera andra grupper, givet att rätt omständigheter föreligger.