Den humanitära situationen i Irak har varit föremål för diskussion under en lång period. Saddam Husseins fall har aktualiserat frågan ännu en gång. Hur skall man se på sanktionspolitiken och vems fel är det att det utbrutit kaos i de större städerna?

Efter kriget mot Iran och det misslyckade försöket att ockupera Kuwait, var Irak ett land i djup kris. Krisen förvärrades av de sanktioner som FN införde mot Irak efter Gulfkriget. I syfte att förhindra en humanitär katastrof, beslutade FN att Irak skulle tillåtas att exportera olja för att kunna möta grundläggande humanitära krav. Saddam Husseins regim avvisade beslutet och krävde att sanktionspolitiken avvecklades helt.
År 1995 gjorde FN ett nytt försök med det s.k. Oil-for-Foodprogrammet. Programmet gav Irak tillstånd att sälja olja och köpa mat och mediciner för delar av inkomsterna. Ungefär en tredjedel av oljeinkomsterna tillföll Kuwait som kompensation för den förstörelse som Iraks invasion givit upphov till. Efter ett år av obstruktioner, accepterade Bagdadregimen FN-förslaget.
Sanktionspolitiken har under åren varit föremål för häftiga diskussioner. De som har motsatt sig sanktionerna har haft olika bevekelsegrunder. Saddam Hussein och hans hantlangare motsatte sig sanktionerna därför att de begränsade regimens handlingsfrihet. Andra länder, däribland Ryssland och Frankrike, har motsatt sig sanktionspolitiken av primärt ekonomiska skäl, då den hindrat dem från att göra affärer med Irak.
Men inte alla har motsatt sig sanktionspolitiken av omsorg om det irakiska samhällssystemet eller av krassa ekonomiska skäl. Ett vanligt framfört argument för ett avskaffande av sanktionerna var att de drabbade den irakiska befolkningen, inte statsledningen. Det ligger naturligtvis ett korn av sanning i detta argument. Irak var en diktatur och diktatorer har i regel de nödvändiga medlen för att hålla sig skadefria. Men innebär detta att sanktionspolitiken var illegitim? Låt oss titta lite närmare på några populära argument mot sanktionspolitiken.

Kritiken av sanktionspolitiken

Sanktionspolitiken baserades på två premisser:

1. Irak har massförstörelsevapen, men döljer innehavet för omvärlden, eller Irak har inga massförstörelsevapen, men ambition och teknisk kompetens att utveckla sådana.
2. Det finns risk för att Irak i framtiden kan komma att använda massförstörelsevapen på ett eller annat sätt.

Ett vanligt argument mot sanktionspolitiken var att det inte kan anses bevisat att Irak har några massförstörelsevapen. Ett dylikt argument kan dock knappast ligga till grund för ett avskaffande av sanktionerna. Det faktum att vi inte vet om Saddam Husseins regim har massförstörelsevapen eller kapacitet att producera sådana, är i sig inget argument för att det inte finns några sådana vapen eller ambitioner. Från det faktum att vi inte vet, följer inte att vi vet. Irak har tidigare förnekat innehav av massförstörelsevapen, bara för att sedan tvingas medge att man har ljugit. Irak har också använt massförstörelsevapen mot landets kurdiska minoritet.
Ett annat och kanske vanligare argument mot sanktionspolitiken såg ut på följande sätt: sanktionspolitiken är illegitim även om Irak har massförstörelsevapen, därför att sanktionerna inte drabbar de ansvariga politikerna, utan det oskyldiga irakiska folket. Detta argument är empiriskt korrekt, men knappast ett skäl för att avstå från sanktioner. Däremot är det ett argument för att sanktionsinstrumentet kompletteras med andra verktyg. FN:s Oil-for-Foodprogram utgjorde ett försök att lösa det nämnda problemet. Sanktionspolitiken och Oil-for-Foodprogrammet skulle balansera varandra.
Det tredje motargumentet tar sikte på Oil-for-Foodprogrammet och lyder såsom följer: Oil-for-Foodprogrammet var en god tanke, men det fungerade dessvärre inte. Även detta argument är delvis korrekt. Sjunkande oljepriser på världsmarknaden i kombination med produktionsproblem inom den irakiska oljeindustrin, medförde att Irak hade svårt att uppnå de tillåtna kvoterna. Enligt kritikerna var sanktionspolitiken uppbyggd på en teori som saknade verklighetsförankring. I realiteten omöjliggjorde sanktionspolitiken för irakierna att leva ett anständigt liv. Men inte heller detta är ett tillräckligt argument mot sanktionspolitiken. Låt oss först titta lite närmare på den tekniska aspekten av problemet. De som kritiserade Oil-for-Foodprogrammet, brukade säga att det ledde till absurda konsekvenser. Det har t.ex. sagts att Irak inte fick importera blyertspennor eftersom blyerts kan användas för militära syften. Även om exempel som dessa ger ett förnuftsstridigt intryck, finns det en verklighet bakom dem. De flesta saker kan användas på olika sätt. Vapen är ett exempel. Man kan använda ett handeldvapen i försvars- eller jaktsyfte, men också i syfte att skada andra människor. Det är den sistnämnda möjligheten som ligger till grund för Sveriges mycket restriktiva vapenlagstiftning. USA har t.ex. motsatt sig orimlig import av mediciner som även kan användas för att skydda irakiska trupper i den händelse Saddam Hussein skulle använda sig av bio-kemiska vapen. Det faktum att ett föremål kan användas på olika sätt och för olika syften, har på gott och på ont påverkat sanktionspolitikens utformning. Huruvida påståendet om förbud mot import av blyertspennor är sant eller osant, kan vi inte avgöra här, men det är ett exempel på att alla former av regelsystem ger upphov till mer eller mindre absurda gränsfall (varav den svenska vapenlagstiftningen är ett utmärkt exempel).
Eftersom det inte kan finnas sanktioner utan att dessa ger upphov till mänskligt lidande, uppkommer det moraliska problemet på nytt. Antingen avskaffar vi sanktionerna eller så behåller vi dem. Några andra alternativ förefaller inte existera. Projekt som FN:s Oil-for-Foodprogram kan lindra de negativa effekterna av sanktionspolitiken, men det är en illusion att tro att de helt kan eliminera dessa. Man bör här hålla i minnet att sanktionspolitikens målsättning aldrig har varit att åsamka det irakiska folket lidande, utan att leda till en demobilisering av regimen. Att det irakiska folket lider under sanktionerna är en ofrånkomlig bieffekt av dessa. Så länge som vi anser att Saddam Hussein utgör ett hot mot freden, är någon form av sanktioner nödvändiga och dessa kommer att drabba det irakiska folket. De som hävdar att det är möjligt att komma åt Saddam Hussein utan att samtidigt vålla det irakiska folket lidande, vet inte vad de talar om. Ibland måste man bita även i sura äpplen.
Ett möjligt alternativ till ekonomiska sanktioner är krig. Om USA-koalitionen hade störtat Saddam Hussein direkt efter Gulfkriget (en möjlighet som fanns, men som inte hade stöd i Vita Huset), hade irakierna besparats över ett decennium av sanktioner. Man kan så här i efterhand tycka att amerikaner och britter borde ha slagit till på en gång, om inte så av omsorg om det irakiska folket, men frågan är om ens det hade låtit sig göras utan ljudliga protester från kommunistiskt och socialistiskt håll.<

Kaos i Bagdad

Den senaste tidens reportage från det befriade Irak beskriver ett land i tilltagande anarki. Laglösheten breder ut sig, privatägda butiker plundras och statlig egendom vandaliseras. Inte ens sjukhusen går säkra. I krigskritiska Aftonbladet kan man läsa följande:

Olympicsjukhuset i Rusafa har inte haft samma tur som Saint Raphael. Fönstren har slagits sönder och de långa vita korridorerna är tömda på allt löst. På golvet ligger en förstörd bild av Saddam Hussein som trampas på av plundrare. ...
Banker, sjukhus, skolor sätts i brand sedan de länsats på stolar, bord, kylskåp, pennor, ja, till och med madrasser.

Enligt Aftonbladet är detta USA-alliansens fel:

Jublet när statyer av Saddam fälldes för några dagar sedan håller på att ersättas av en annan känsla bland vanliga irakier. Ilska och rädsla för att gå ut på gatan eller bli rånad i sitt hem. Mönstret går igen i varje stad som faller i de utländska styrkornas händer. En total upplösning av lag och ordning. Soldaterna gör i princip inget för att stoppa plundrare. Uppretade irakier undrar varför. Om en främmande makt går in och avsätter en regim i ett annat land är det deras skyldighet att skapa trygghet och ordning.

Man kan förstå att åtminstone vissa irakier är upprörda. Men att, som Aftonbladet gör, skylla eländet och oordningen på den USA-ledda koalitionen, är, med förlov sagt, nonsens. När polisen skall utreda en mordbrand, hävdar man inte att orsaken till branden var att det fanns syre i luften, utan att någon illvillig person satte eld på huset. Om sjukvården upphör att fungera i Bagdad, beror det på tjuvaktiga irakier, inte på närvaron av amerikanska och brittiska soldater. Det är ju inte amerikanska soldater som bryter sig in i affärer och stjäl möbler. Inte heller är det brittiska soldater som nöjesåker i stulna ambulanser. Det är irakierna själva som föröder sitt land. Irakierna vet att det inte existerar någon ordningsmakt längre och tar därför tillfället i akt. Svårare än så är det inte. Det som sker nu är således ingen indikation på att amerikaner och britter inte tar sitt s.k. ansvar. De amerikanska och brittiska soldaterna kom inte till Irak för att leka poliser, utan för att störta en av världens obehagligaste diktaturer. Den utbredda laglösheten är snarare en indikation på hur lång väg irakierna har att vandra innan deras land kan sägas tillhöra den civiliserade delen av världen.