En ny kris är på uppsegling inom socialdemokratin. I en intervju i God morgon världen har Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul anklagat sitt parti för rasism. Enligt Tidningarnas Telegrambyrå hävdar Pekgul att "invandrare ... på kansliet ... fått kränkande och nedsättande kommentarer och blivit utfrågade om hur de blivit anställda". TT fortsätter:

Pekgul har även fått höra att det ansågs provocerande att så många invandrare arbetade på kansliet.

Statsminister Göran Persson har uttalat sitt stöd för Pekgul och partiets sekreterare, förre kulturministern Marita Ulvskog, har sagt att partiet är berett att agera om Pekgul begär det.
Det är naturligtvis inte lätt för en utomstående att avgöra om Pekgul talar sanning. Media har nöjt sig med att upprepa Pekguls uppfattning och hennes kritiker är ännu inte hörda. I denna artikel skall vi dock anta att Pekgul höll sig till fakta under intervjun och ställa frågan vad incidenten säger oss svensk socialdemokrati.

Kränkta socialdemokrater

Det är ingen hemlighet att många socialdemokrater förordar positiv särbehandling av människor grundat på kön och etnisk härkomst. Från socialdemokratiskt håll brukar förslag om positiv särbehandling lanseras som rättvise- och jämställdhetsprojekt. Mona Sahlin har under flera år testat den allmänna opinionen i dessa frågor.
Nalin Pekgul kom uppenbarligen till socialdemokratin i tron att detta också var en politik som partiets politruker föredrog för egen del. Varför förfäkta ett regelsystem om man inte själv vill leva under det? Pekgul utgick ifrån att partiet menade allvar när det sade att samhällets behov övertrumfar individuella intressen. Hon inbillade sig att partiet vimlade av personer som inget hellre ville än att avstå karriärmöjligheter och utbildningsplatser till förmån för s.k. underrepresenterade grupper. Hon har nu motvilligt tvingas lära sig att verkligheten är något mer komplicerad.
Det finns inget som tyder på att kaviarvänstern inom socialdemokratin är intresserad av att leva som den lär. När socialdemokraterna är ute och demonstrerar, försvarar man den offentliga sektorn och polemiserar mot privatiseringen av boendet. Det har inte hindrat regeringen från att ha ett avtal med ett privat sjukvårdsföretag eller ministrar från att köpa bostadsrätter. Från socialdemokratiskt håll sägs det ofta att pensionssystemet kan räddas endast om människor arbetar längre. Det har inte hindrat den socialdemokratiska regeringen från att tilldela sig själv betydande pensionsförmåner. Faktum är att integrationsminister Ulrika Messing skulle kunna gå i pension innan hon fyller 40 år och kvittera ut över 40 000 kronor i månaden.
Bråket inom det Socialdemokratiska kvinnoförbundet är ytterligare en indikation på dubbelheten i den socialdemokratiska propagandan. Bakom den anständiga fasaden döljer sig ett parti vars medlemmar anser att det är andra som skall betala priset för partiets politik. Utåt håller partiet ihop: män skall stå tillbaka för kvinnor, svenskar för invandrare. Alla, utom rasister och sexister, förmodas vara villiga att ge sig hän i den socialistiska rättviseorgien.
Det är alltså inte svårt att förstå irritationen bland Pekguls kritiker. Det är nog ingen överloppsgärning att anta att många partimedlemmar var övertygade om att partimedlemskapet skulle skydda dem från att bli negativt särbehandlade. Inte ens socialdemokrater vill bli diskriminerade på grund av sitt kön eller sin etniska härkomst. Men det är heller inte särskilt svårt att förstå Pekguls upprördhet. Pekgul har all anledning att vara upprörd. Vad är det egentligen hennes kritiker gnäller om? Det socialdemokratiska partiet har aldrig stuckit under stol med att det står för diversifiering och många av dess ledande företrädare har öppet förespråkat särbehandling och kvotering som medel för att uppnå de politiska målen. Den socialdemokrat som inte är bekant med dessa fakta existerar inte.
Alltså: Pekguls kritiker hycklar. Men vad innebär det för vår syn på Pekgul själv och det socialdemokratiska partiet?

Ett parti i moraliskt sönderfall

Det som gör Pekgul-affären intressant är alltså att den visar att det inte saknas socialdemokrater som skulle känna sig oerhört kränkta om de utsattes för den behandling som de själva och partiet vill utsätta hela Sverige för. När det alltså kommer till kritan visar det sig att många socialdemokrater resonerar som kommunistpolitrukerna gjorde i det forna Östeuropa: socialism är förvisso häftigt, men någon jävla måtta får det väl vara.
Men Pekgul-affären är även intressant av ett annat skäl. I medierna framställs Pekgul som offer för en närmast rasistisk konspiration. Men riktigt så enkelt är det ju inte:

• Pekgul är rasande över att folk i partiet inte vill låta sig diskrimineras och har hotat kritikerna med rasiststämpeln.
• Pekguls kritiker är upprörda över att de och inte andra har blivit diskriminerade, kan ha blivit diskriminerade eller löper risk att bli utsatta för diskriminering.

Som vi ser är det inte endast Pekguls kritiker som har helgonglorian på sned. Pekguls syn på rättvisa och jämlikhet är inte mindre perverterad än de uppfattningar som framförs av hennes kritiker. Men tack vare Pekgul vet vi nu hur många socialdemokrater ser på positiv särbehandling: det är en fantastisk metod att åstadkomma rättvisa och jämlikhet med, så länge den drabbar andra.

Vad är detta om inte ett parti i svårt moraliskt förfall?