Samtiden.com

Du är här

Media och Trump. Abortfrågan

President Donald Trump har utfärdat en exekutiv order som förbjuder federalt bistånd till organisationer som utför eller uppmanar till om abort.
Detta är naturligtvis kontroversiellt i vårt land där det utförs cirka 100 aborter per dag. I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Aftonbladet och regeringen har argumenterat kring det amerikanska beslutet.

Donald Trump

Källa: WhiteHouse.

Är Trumps position unik?

När man läser rapporteringen kring presidentdekretet, får man intrycket att Trump är relativt ensam om att tycka som han gör och att det är skälet till att så många protesterar.
Aftonbladet har illustrerat denna tes genom att framhålla att Trump endast var omgiven av manliga medarbetare när han undertecknade dekretet. Det är sålunda underförstått att om den amerikanska administrationen hade haft fler kvinnor, hade politiken varit annorlunda. Detta är en sanning med modifikation.
En undersökning utförd av PEW år 2016 visade att skillnaderna i synen på abort mellan män och kvinnor är mycket små. Lika många män som kvinnor vill att abort ska vara tillåtet i alla eller nästan alla fall. Trettionio procent av männen svarade att abort ska vara förbjudet i alla eller de flesta fall, medan 40 procent av kvinnorna var av samma åsikt. Skillnaden är således negligerbar. Likväl vill fler kvinnor försvåra möjligheten att få abort.

Vad menar Trump?

Trump har uttryckt olika åsikter i abortfrågan. Hans attityd har alltid varit negativ, men hans kritik av aborträtten har blivit alltmer uttalad de senaste 15 åren. År 1999 sade Trump att han är emot abort, men han sade också att han vill att det ska finnas en valmöjlighet.
Under valkampanjen sade han att han anser att abort borde vara förbjudet. Han förklarade också varför han är så negativt inställd till abort.

[W]hat happened is friends of mine years ago were going to have a child, and it was going to be aborted. And it wasn’t aborted. And that child today is a total superstar, a great, great child. And I saw that.

På denna punkt är det viktigt att hålla tre saker i minnet.
För det första: Trump är förvisso religiös, men han motiverar inte sin hållning i abortfrågan med Bibelcitat. Istället redogör han för en konkret och omtumlande erfarenhet som fick honom att ändra åsikt.
För det andra: han är inte absolutist. Han vill förbjuda abort, men han vill också göra undantag från den allmänna regeln. I likhet med Reagan kan han tänka sig tre undantag: våldtäkt, incest och om kvinnans liv är i fara.
För det tredje: Trump vill inte ha en federal lag mot abort, dvs. en lag som kriminaliserar abort i hela unionen. Han vill att delstaterna ska bestämma i frågan. Mer om detta längre fram.

Trump versus Matthews

I en intervju med MSNBC:s Chris Matthews fick Trump frågan om han anser att kvinnor som utför abort ska straffas. Trump svarade att problemet är mycket komplext, att han inte har svar på alla frågor, men att han vill förbjuda abort.
Matthews replikerade med att insinuera att Trump är fascist. Om aborter är ett brott, måste man väl straffa kvinnan? Ett samhälle som bestraffar kvinnor av denna anledning är väl ett fascistiskt system?
Trump svarade att någon form av straff borde förekomma, men han tillade att han inte hade en uppfattning om vem som skulle straffas och hur mycket.
Därefter gick han till motattack. Trump visste att Matthews är katolik och den katolska kyrkans position i abortfrågan är välkänd.
Hur kan Matthews som är katolik förlika sig med aborträtten?
Matthews svarade på följande sätt:

MATTHEWS: Let me give something from the New Testament, "Render to Caesar the things that are Caesar’s, and to God the things that are God’s." Don’t ask me about my religion.

Matthews svar fick Trump ur balans. Frågan är dock vad som tillhör kejsarens respektive Guds domäner. Att säga att vi ska ge kejsaren det som tillhör honom, besvarar knappast denna fråga.
Kanske kan vi få ett svar på frågan genom att granska vad den katolska kyrkans tre senaste överhuvuden har sagt om aborter.
Fransiskus har karaktäriserat aborter som "a horrendous crime". Hans företrädare, Benedict XVI, ville förbjuda aborter:

everyone must be helped to become aware of the intrinsic evil of the crime of abortion. In attacking human life in its very first stages, it is also an aggression against society itself. Politicians and legislators, therefore, as servants of the common good, are duty bound to defend the fundamental right to life, the fruit of God's love.

John Paul II hade följande att säga:

Among all the crimes which can be committed against life, procured abortion has characteristics making it particularly serious and deplorable. The Second Vatican Council defines abortion, together with infanticide, as an "unspeakable crime".

Det är ord och inga visor. Det är uppenbart att även om katolska kyrkan skiljer mellan sekulär och gudomlig lag, menar den att dess morallära uttrycker gudomliga påbud. De tre påvarna verkar vara rörande ense om att abortproblematiken inte endast tillhör den världsliga domänen.
Det var också Trumps poäng. Kan en katolik verkligen ignorera detta och fortsätta att kalla sig katolik?
Trump gjorde det inte, men han borde ha ställt följande fråga till Matthews: är den katolska kyrkans ledare fascister?
Man får således intrycket att Trumps åsikt står närmare den katolska läran. Det är märkligt eftersom Trump, till skillnad från Matthews, inte är katolik. Hans negativa syn på aborter förefaller ha en mer världslig än en teologisk grund.
Trump har alltså en poäng när han vänder argumentet mot Matthews. Han vill åskådliggöra för publiken att Matthews hycklar.
Till skillnad från Matthews är Trump uppriktig. Han förklarar att han är emot abort, han säger till och med att han vill förbjuda abort, men att han inte har svar på alla frågor.

Vad kan Trump göra?

Det är en sak vad Trump vill göra, en helt annan sak vad han kan göra. Trump kan inte förbjuda abort. Han är förvisso USA:s president, men federala lagar stiftas av kongressen.
Det Trump har sagt att han vill göra är att eliminera Roe versus Wade, det domstolsutslag som år 1973 gjorde aborträtten till en konstitutionell rättighet i USA. Faktum är dock att han inte kan göra detta heller. Det är upp till högsta domstolen att ogiltigförklara Roe versus Wade.
När Trump fick frågan under primärvalen om sin syn på abortfrågan, svarade han att han vill att frågan ska avgöras av delstaterna. Det bör vara upp till Kalifornien, Texas och de andra delstaterna att besluta i frågan. Kort uttryckt: abortfrågan ska inte vara en federal angelägenhet.
Detta är naturligtvis inte ett förslag som tilltalar absolutister. De som är för fri abort, kommer att hävda att det ger delstaterna frihet att förbjuda abort och de som är emot abort kommer att hävda att förslaget ger delstaterna fria händer att lagstifta om fri abort. Det är lätt att glömma bort att abortfrågan är kontroversiell i USA. Det är en fråga som splittrar det amerikanska folket. Som vi har sett vill fler kvinnor än män göra det svårare för kvinnor att få abort. Många amerikaner tycker att abortförespråkarna gör det för lätt för sig när de reducerar abortfrågan till en fråga om valfrihet.
Som USA:s president måste Trump ta hänsyn till detta. Han kan inte endast vara sina anhängares president. Han måste utforma sitt förslag så att det tilltalar både anhängare och motståndare och det är naturligtvis inte enkelt i en så pass kontroversiell fråga.
Kanske uppnår han detta mål genom att skyffla över ansvaret på delstaterna. Kanske inte. Ytterst blir det väljarna som beslutar.

Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy

Den 23 januari utfärdade president Trump ett dekret med titeln "Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy".
Presidentdekretet har inget med amerikansk abortpolitik att göra, utan innebär en förändring av USA:s biståndspolitik. Det är heller inget nytt påfund, utan infördes ursprungligen av president Ronald Reagan.
Dekretet riktar sig mot utländska, icke-statliga organisationer som ägnar sig åt familjeplanering som finansieras av amerikanska skattebetalare. Ordern stipulerar att organisationer av denna typ som utför eller uppmanar till abort inte har rätt till federalt stöd.
Det är i korta ordalag dekretets innebörd.

Sveriges regering griper in

Miljöpartisten och biståndsministern Isabella Lövin har i en debattartikel i Aftonbladet kallat presidentdekret för "munkavlelag". I artikeln skriver Lövin att dekretet hotar kvinnors hälsa.

Sedan flera årtionden har Mexico city policy, den så kallade global gag rule, införts av republikanska presidenter och avskaffats av demokratiska presidenter. Att Donald Trump skulle införa den var vi alltså förberedda på. USA är en av världens absolut största givare av hälsobistånd så detta riskerar att få vida konsekvenser.
Mödradödligheten har halverats sedan 1990, beslut som detta riskerar framstegen. Fortfarande dör 800 kvinnor per dag till följd av graviditet och förlossningar. En absolut majoritet av dessa dör i fattiga länder. Vad dessa kvinnor och flickor behöver är inte mindre stöd – tvärtom.

I en annan artikel skriver Lövin följande:

Så många som 225 miljoner kvinnor i utvecklingsländer saknar tillgång till preventivmedel och 22 miljoner osäkra aborter genomförs varje år. 200 miljoner kvinnor och flickor är könsstympade och 62 miljoner flickor går inte i skolan på grund av tidigt moderskap eller barnäktenskap.

I protest mot det amerikanska beslutet har Lövin bjudit in samtliga oppositionspartier utom Sverigedemokraterna till ett möte vars syfte är att "öka trycket" i abortfrågan. Hon har också sagt att regeringen har för avsikt att sjösätta ett projekt vars målsättning är att samla in de sex miljarder som sägs utebli när Trumps dekret erhåller laga kraft.
För Lövin handlar aborter om kvinnors rättigheter. Abort är en mänsklig rättighet, enligt Lövin. Lövin menar att det idag finns "en klar motkraft mot kvinnors rättigheter i världen nu". Enligt Lövin innebär Trumps beslut en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter.

Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem. Det som istället händer är att kvinnor gör osäkra aborter med smutsiga verktyg som stålgalgar.

För detta hyllas regeringen av Aftonbladets Eva Franchell. Enligt Franchell har Sverige protesterat mot USA därför att Sverige är ett "feministiskt land". Hon skriver också att hon är stolt över "regeringens kvinnokamp" och skälet är att regeringen har för avsikt att "samla ihop de sex miljarder kronor som USA har stoppat."
Lövin skriver i en debattartikel i Aftonbladet att det handlar om kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och att män har försökt begränsa denna rättighet genom att inskränka aborträtten.
Lövin får eldunderstöd från Aftonbladet. I en krönika i Aftonbladet skriver Franchell att Trump "och hans manliga kolleger … inte [tycker] att kvinnor ska bestämma över sina liv". Det är nämligen så, fortsätter Franchell, att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Låt oss pausa här och granska de anförda argumenten.

Inledande kritik

Det är en sak att säga att mödradödligheten har minskat, en helt annan sak att hävda att det beror på fria aborter. Mödradödlighet kan ju minska av olika orsaker. Lövin presenterar heller inga argument som styrker tesen att det är rätten till subventionerade aborter som ensamt förklarar nedgången i mödradödlighet.
Biståndsministern skriver att över 200 miljoner kvinnor inte har tillgång till preventivmedel, men det amerikanska dekretet handlar inte om preventivmedel. Det handlar om aborter. Dekretet förbjuder inte familjeplaneringsorganisationer att informera om eller att dela ut preventivmedel.
Inte heller lär presidentdekretet medföra att fler flickor könsstympas eller tvingas att gifta sig med äldre män.

Är presidentordern en munkavlelag?

Tidningen citerar en RFSU-representant som säger att "organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter."

Organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter. Det i sin tur innebär att ett oräkneligt antal kvinnor kommer att dö som följd av osäkra aborter samt otillräckliga resurser och bristande hygien vid förlossningar...

Biståndsminister Lövin skräder inte orden: ordern är en munkavlelag.
Tesen är att organisationer som arbetar med familjeplanering inte är fria att göra vad de vill eller säga vad de vill. De kan inte utföra eller uppmana till abort.
Det är väl ändå att sätta munkavle på dem?
Detta är en grov misstolkning av lagen.
Hur många socialdemokrater anser att staten har belagt Vänsterpartiets ungdomsförbund med munkavle när man drog in det statliga stödet med hänvisning till att förbundet inte var demokratiskt pålitligt?
Så enkelt är det ju inte.
Familjeplaneringsgrupper kan agera på exakt samma sätt som tidigare. De kan förespråka abort och utföra aborter. Den enda skillnaden är att de inte får federalt stöd om de gör det. När man läser Aftonbladet och Lövins artiklar får man intrycket att vi är vittnen till en politisk kamp mellan modiga feminister och ett illasinnat patriarkat.
Detta är nonsens.
Åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder. Denna grupp består naturligtvis av både män och kvinnor. Med all sannolikhet är många medlemmar av denna grupp för abort, de ifrågasätter endast att amerikanska skattebetalare ska subventionera aborter utomlands.
Är det egendomligt att amerikaner vill ha ett ord med i laget och ställa villkor för hur deras pengar får användas? Det handlar ju faktiskt om amerikanska skattemedel som används av människor som inte är amerikanska medborgare. Utländska familjeplaneringsgrupper har ingen självklar rätt till amerikanska skattemedel.
Det är alltså inte sant att det amerikanska beslutet innebär att organisationer som sysslar med familjeplanering måste stänga. De måste anpassa verksamheten efter finansiärernas krav. I annat fall får de bekosta verksamheten på annat sätt. De är fria att ansöka om delstatligt stöd. Kanske kan EU bidra med en slant? De kan samla in pengar på nätet.
Lövin och Aftonbladet moraliserar högeligen över det amerikanska beslutet. Faktum är dock att Sverige inte agerar annorlunda i biståndsfrågor. Lövin presiderar över departementet för Internationellt utvecklingssamarbete och klimat. På departementets webbplats skryter regeringen öppet om "strikta biståndsregler". Svenskt bistånd är, liksom amerikanskt, villkorat.
Varför kallar Aftonbladet inte svensk biståndspolitik för "munkavlelag"?

Planera graviditeter?

Lövin skriver att dekretet innebär en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter. Gör det verkligen det? Är inte en abort en indikation på att kvinnan och mannen inte planerade graviditeten?

Sex miljarder?

Biståndsministern har, om vi får tro Aftonbladet, tagit initiativ till ett projekt med målsättningen att samla in sex miljarder kronor. På detta sätt hoppas den svenska regeringen att kompensera för det amerikanska bortfallet.
Detta är förmodligen en överdrift. Premissen för att Lövins argument är att alla familjeplaneringsorganisationer har för avsikt att utföra eller propagera för abort och att ingen organisation kan tänka sig att kompromissa i frågan.

Det kausala argumentet

Aftonbladet och Lövin hävdar att dekretet är ett hot mot miljontals kvinnors hälsa runtom i världen. Stämmer det?
Låt oss låta ordet "hot" betyda "orsak". Frågan är således om presidentdekretet är orsaken till att kvinnors hälsa försämras eller att de rentav dör.
Nja, kanske inte. Slutsatsen förefaller vara förhastad.
Antag att en person som har ådragit sig lungcancer efter decennier av rökande hävdar att besparingarna inom vården kommer att kosta honom livet. Är det en korrekt beskrivning av orsakssammanhanget? Ja, det är det, men endast under förutsättning att vi antar att det var besparingarna som orsakade sjukdomen.
Biståndsminister Lövin har påpekat att endast under Trumps första period kommer 6,5 miljoner kvinnor att bli oavsiktligt gravida. Frågan är naturligtvis hur man blir "oavsiktligt gravid". Varför inte säga som det är: kvinnor och män runtom i världen idkar oskyddat sex. Det är problemet.
Franchell framför ett snarlikt argument när hon skriver att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Hur kan man bli gravid "mot sin vilja"? Vad skulle Franchell säga till den före detta kedjerökaren som har drabbats av lungcancer om denne hävdade att han blev sjuk "mot sin vilja"? Förmodligen hade hon sagt åt honom att han borde ha tänkt på det medan han var frisk. Varför kan vi inte säga samma sak åt kvinnor som hävdar att de blir gravida "mot sin vilja"?
Det är ju en sak att hjälpa människor som lider oförskyllt. Menar Lövin och Aftonbladet att de som inte har använt preventivmedel lider oförskyllt?
Om Lövin och Franchell syftar på kvinnor som blir gravida efter våldtäkter, behöver de inte vara oroliga. Presidentdekretet gör undantag får sådana situationer.
Både Franchell och Lövin insinuerar också att ordern förbjuder information och utdelning av preventivmedel. Lövin skriver: "Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem". Det är inte sant. Dekretet riktar sig endast mot aborter. Amerikanerna motsätter sig inte sexualupplysning.
Franchell menar att Lövins agerande förstärker intrycket av feministisk handlingskraft. I realiteten är det, som vi har sett, endast symbolhandlingar. Lövin och Franchell har ju fel i sakfrågorna.

Patriarkalisk maktutövning?

Aftonbladets Martin Schori skriver att ordern har utsatts för "hård kritik" i USA och utomlands. Det är sant. Han anser det också vara relevant att informera läsarna om att Trump endast var omgiven av manliga politiker när han signerade dekretet. För att läsarna inte ska missa poängen citerar Aftonbladet också den brittiske journalisten Martin Belam:

As long as you live you'll never see a photograph of 7 women signing legislation about what men can do with their reproductive organs.

Schori refererar också till New York Times som säger att Trumps kabinett är det vitaste på länge. Han citerar också en amerikansk akademiker som säger kritiserar Trumpadministrationen för bristande mångfald.
Frågan är dock varför allt detta är ett problem.
Hade Schori sagt samma sak om högsta domstolens beslut när den år 1973 legaliserade aborter? Samtliga ledamöter var ju män.
Hade Schori haft lättare att svälja dekretet om hälften av de närvarande personerna hade varit kvinnor? Eller menar han kanske att kön determinerar åsikt? Det är, som vi har sett, en sanning med modifikation. Kvinnor är inte mer positivt inställda till abort än män. Tvärtom.

Sveriges feministiska regering

Regeringen var naturligtvis mycket upprörd över det amerikanska beslutet. Sverige har ju numera, som bekant, en "feministisk regering".

Sveriges regering

På regeringens webbplats kan man läsa: "Sverige har världens första
feministiska regering." Källa: Regeringen.

Följaktligen dröjde det inte länge innan regeringen hade bestämt sig för att visa amerikanerna var skåpet ska stå. Biståndsminister Lövin samlade snabbt ihop några kvinnliga anställda i regeringskansliet för fotografering:

Lövin signerar lag

"Vi är en feministisk regering, det syns i den här bilden," säger
biståndsminister Isabella Lövin. Källa: Isabella Lövin.

En orsak till Lövins irritation var att Trump omgavs av män när han signerade dekretet, men när hon själv lät sig fotograferas i en liknande situation såg hon till att endast kvinnor var närvarande. På detta sätt ville ministern upplysa världen att den svenska regeringen står för mångfald.
Inga män, endast kvinnor.
Socialistiska Aftonbladet förstod naturligtvis inte hur bakvänd och komisk bilden var. Tidningen karakteriserade Lövins upptåg som "kaxigt" och skrev att "Hela världen skrattar efter Lövins Trumphån". Redaktören misstänker dock att denna optimism är ogrundad och att världen skrattar åt, inte med, Lövin.
Stämningen var desto mer uppsluppen när president Trump bjöd in affärskvinnor till Vita huset:

Trump

Idel glada miner i kapitalismens högborg. Källa: WhiteHouse.

Slutord

Det finns åtminstone tre knep som man kan använda sig av om man vill skapa intrycket att en civiliserad debatt om hur skattemedel ska användas egentligen döljer en kompromisslös politisk kamp mellan ett reaktionärt patriarkat och progressiva feminister.
Det första knepet innebär att man är selektiv när man redovisar fakta. Det är exakt det som Lövin och Aftonbladet gör. Deras mål är att läsarna ska tro att det äger rum en strid mellan modiga feminister och ett patriarkat som vill kontrollera kvinnors kroppar och man uppnår detta mål genom att inte upplysa läsarna att fler kvinnor än män vill begränsa aborträtten och att åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder.
Det andra knepet innebär att man blandar ihop saker som egentligen inte har med varandra att göra. Man kan t.ex. försöka påverka människors värdering av en politisk idé genom att presentera upphovspersonen i negativ dager. Trots att presidentdekretet inte har något att göra med könsstympning och tvångsäktenskap väljer Lövin att behandla dem tillsammans. Martin Schori använder sig av samma metod när han antyder att det endast är män som stöder dekretet. I realiteten är fler kvinnor än män skeptiska till aborträtten och en betryggande majoritet amerikaner vill inte att deras skattepengar ska subventionera aborter i främmande länder.
Ytterligare ett knep är att vara vårdslös med fakta och logik. Franchell och Lövin är så fixerade vid aborträtten att de inte orkar analysera kausaliteten bakom så kallade ofrivilliga graviditeter.
Naturligtvis hade det också varit på sin plats att betona att abortfrågan inte endast är kontroversiell därför att några människor är reaktionära och resten är feminister.

Det är en komplicerad fråga.

USA:s nya president är otvivelaktigt emot abort, men är Aftonbladet och biståndsminister Isabella Lövin för abort? Eller är de endast för valfrihet? Det är faktiskt två helt olika frågor. Man involverar sig inte i en motsägelse om man säger att man är emot abort, men att man inte vill förbjuda abort.
Dessutom: handlar abort endast om valfrihet? Lövin och Aftonbladet skulle förmodligen försvara aborträtten med argumentet att kvinnor ska bestämma över sin egen kropp. Frågan är dock om någon har ifrågasatt detta. Abort är väl ett problem därför att barnet inte är en del av kvinnan? Det har en annan genuppsättning.
Kanske är det med abort som det är med krig. Ingen vill att människor ska dödas, men ibland, i krigssituationer, kan det vara nödvändigt. Hur hade vi annars fått bukt med Hitlertyskland?
Kanske är krig är liksom abort nödlösningar. Få är för abort.
En annan fråga är om abort är den enda nödlösningen. Förmodligen hade Europa inget annat val än att förklara Hitler krig. När det gäller så kallade ofrivilliga graviditeter är svaret inte lika självklart. Det kanske finns flera nödlösningar. Varför inte adoptera bort barnet? Steve Jobs var adoptivbarn. Hade vi haft Apple om Jobs hade blivit aborterad? Kanske.
Sist men inte minst: varför inte jämföra Trumps förslag med Obamas politik? Aftonbladets Wolfgang Hansson har kallat Obama "intellektuell gigant" och sagt att han med all sannolikhet kommer att gå till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Det innebär väl ändå att Obamaadministrationen hade samma grundsyn på aborträtten som biståndsminister Lövin?
Nja, det är inte helt korrekt. Enligt amerikanska CNN hade internationella organisationer under Obama inte rätt att använda amerikanska dollar i att syfte att främja aborter. Även detta borde Aftonbladet ha meddelat sina läsare.

Big Agenda. President Trump's Plan to Save America

Den som granskar vänsterlitteratur upptäcker snabbt att många tidskrifter och böcker handlar om politisk strategi. De ställer frågan om hur kapitalismen och de som försvarar systemet ska besegras.
Om man gör om en sådan undersökning, men istället fokuserar på litteratur författad av konservativt lagda personer, får man ett helt annat resultat. Litteraturen beskriver då inte hur systemet ska störtas utan vad som bör göras för att det ska fungera bättre.
Tal på Demokratiska konvent handlar ofta om orättvisor och förtryck, medan föredragshållare på Republikanska konvent gärna uppehåller sig vid positiva värden som fosterland, frihet och utveckling. När Demokrater fördömer konservativa som "rasister", svarar konservativa med att kalla Demokraterna "liberaler".
David Horowitz menar att detta inte håller i längden och att konservativa måste lära sig att slåss politiskt. Målet med hans nya bok: Big Agenda. President Trump's plan to Save America (Humanix Books, 2017) är att bidra till den politiska skolningen av Amerikas konservativa.

Big Agenda

Politiskt andrum

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var inte endast en politisk jordbävning, den gav också landets konservativa andrum. Åtta år med Barack Obama hade splittrat det amerikanska folket, eroderat landets suveränitet, underminerat USA:s militära slagstyrka och konstitution, skadat ekonomin och lämnat efter sig en gigantisk statsskuld. Horowitz menar att konservativa måste ta tillfället i akt och återerövra förlorad mark. Detta kräver tre saker:

  • De måste förstå vem fienden är.
  • De måste förstå fiendens agenda.
  • Sist men inte minst: de måste ha en strategi för en effektiv motoffensiv.

Här ska redaktören addera en punkt: de måste förstå konfliktens karaktär.

Konfliktens karaktär

Horowitz menar inte att den politiska kampen har hårdnat, han menar att det råder inbördeskrig i Amerika.
Amerikanska presidenter brukar av tradition få några månader på sig innan media och den politiska oppositionen börjar granska den nya administrationen. Protesterna mot Trump startade samma dag som han installerades som USA:s 45:e president.
Trots att det knappast är en hemlighet hur det amerikanska valsystemet fungerar, dröjde det inte länge innan vänsteraktivister började hävda att Trump inte hade vunnit valet, att Clinton var den rättmätige presidenten.
Clinton spädde på missnöjet genom att hävda att Trump vann på grund av statligt sponsrad, rysk cyberkriminalitet.
En fullständigt meningslös rösträkning inleddes med den uppenbara avsikten att delegitimera den nyvalde presidenten.
Under den så kallade kvinnomarschen förklarade Madonna att hon ville spränga Vita huset. En annan talare liknade Trumps seger vid en fascistisk statskupp.
Redan efter några veckor började journalister spekulera om att Trump snart skulle ställas inför riksrätt och bli avsatt.
En prominent demokrat hävdade på fullt allvar och på bästa TV-tid att Trumps installationstal kunde ha varit författat av Hitler.
Det Demokratiska partiet stöder numera Black Lives Matter, en organisation som har förordat mord på poliser.
Detta är, menar Horowitz, ingen ordinär politisk konversation. Det är inte ens en politisk konversation som har spårat ur. Detta är en form av krig, menar han. Målet är att med våld, hot om våld och stigmatisering marginalisera alla som har en avvikande uppfattning och som motsätter sig krossandet av det traditionella Amerika.

Fienden

Horowitz menar att fienden inte primärt är det Demokratiska partiet, utan en progressiv rörelse som har tagit makten över detta parti.
Det är en kvasireligiös rörelse. Dess ideologi är en sekulariserad version av den kristna förfallsmyten. Människans synd är rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi och den progressiva vänstern är med dess vision om ett sekulärt lyckorike vår tids Messias.
Om man håller detta i minnet, förstår man varför det är så ovanligt med dissidenter inom den progressiva rörelsen. Rörelsens kvasireligiösa karaktär förklarar dess unika förmåga att hålla ihop.
Demokraterna kritiserade Trump för några elva år gamla kommentarer som han hade fällt om kvinnor, de försvarade Bill Clinton när han hotades av riksrätt efter det att han faktiskt hade haft sex med en praktikant i det ovala rummet. Retorik vägde tyngre i vågskålen än handlingar.
De ställde sig bakom Hillary Clinton när det uppdagades att hon i strid med gällande regler hade använt sig av en privat e-postserver. De ursäktade henne, trots att hon ljög och trots att det var uppenbart för alla att hon ljög.
Begreppet "politisk korrekthet" myntades ursprungligen av Mao Zedong. Att inte vara politiskt korrekt är att avvika från partilinjen.
Enligt Horowitz finns den progressiva rörelsens doktrin nedtecknad i Saul Alinskys Rules for Radicals. Hillary Clinton skrev sin högskoleuppsats om Alinsky. Uppsatsens titel var: There Is Only the Fight: An Analysis of the Alinsky Model. När Bill Clinton blev president 1993 uppmanade presidentparet universitetet att inte offentliggöra uppsatsen och universitetet tillmötesgick önskemålet. Inte ens journalister kunde få läsa den beramade avhandlingen.
Det råder ingen tvekan om att Clinton har tagit intryck av Rules for Radicals. Clinton kallade Trump rasist därför att Trump fem år tidigare hade ifrågasatt att Barack Obama var född i USA. Det var dock inte Trump som hade hittat på idén, den kom från den progressiva rörelsen. Det var ett påfund från Hillary Clinton. Det var Clinton som hade uttryckt tvivel om Obamas härkomst under primärvalen år 2008 när hon kämpade mot honom om den Demokratiska nomineringen.
Trots det kunde hon, utan att blinka, skälla Trump för rasism.
Vänstern är lika moraliskt präktig som den är principlös. Alinsky ansåg att orsaken till studentvänsterns kollaps var att den hade varit för öppen om sina avsikter: revolutionskrav alienerar potentiella sympatisörer och gör att motståndarna organiserar sig.
Alinsky uppmanade istället vänstern att använda sig av en machiavellisk metod. För det första ska den dölja sina avsikter.
För det andra ska den praktisera politisk nihilism.
Progressiva aktivister ska bryta mot regler och normer när det gynnar den progressiva saken och försvara samma regler och normer när det gynnar samma sak. Till de aktivister som invände att man omöjligt kan skapa ett himmelrike på jorden genom att förleda människor, svarade Alinsky att ändamålet helgar medlen.
Det var exakt det som Clinton gjorde när hon anklagade Trump för rasism.

Agenda

Horowitz menar att konservativa måste förstå vad konflikten med vänstern handlar om. På ytan ser den ut att handla om sjukvård, miljövård och jämlikhet, i realiteten handlar den om individuell frihet.
Problemet med Obamacare är primärt inte att systemet är dyrt, oöverskådligt och illa fungerande, utan att det inskränker människors valmöjligheter. Det är ett första steg mot en socialiserad hälsovård.
Horowitz betraktar miljöpolitiken genom samma lins. Progressiva använder miljöpolitiken som ett instrument för att begränsa människors frihet och stärka statens makt. Det är också skälet till varför det är så svårt att diskutera klimatfrågan. Klimatdebatten handlar inte endast om sant och falskt, utan också om makt.
Högst upp på vänsterns agenda står dock kampen mot rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi.
Obama har inte endast sagt att rasism utgör en del av Amerikas DNA, han sade det när han var president. Clinton förklarade under ett möte med Black Lives Matter att "Racism is America's original sin". Hon tillade att rasismen i Amerika inte är improviserad eller tillfällig, utan systematisk.
Målet med denna agenda är inte att människor ska ta ett större individuellt ansvar, utan att stärka statens makt. Både Clinton och Obama har sagt att de vill transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa. Det är samma projekt som kommunistregimerna hade. Under ett möte med Black Lives Matter beskrev Hillary Clinton sin position på följande sätt:

I don’t believe you change hearts. I believe you change laws, you change allocation of resources, you change the way systems operate.

Målet är sålunda inte att med goda argument övertyga människor om att de har fel, utan att med politiska medel skapa en omgivning som på olika sätt detekterar och bestraffar beteenden som är politiskt inkorrekta.
Horowitz menar att det är i det perspektivet som man ska se vänsterns teori om så kallade mikroaggressioner. Målsättningen är att marginalisera människor för minsta lilla avvikelse. Janet Napolitano var säkerhetsminister under Obama. Efter det att Obama lämnat Vita huset blev hon rektor för University of California. Där har hon deklarerat att lärare och personal inte ska använda följande fraser.

  • "Everyone can succeed in this society, if they work hard enough."
  • "Where are you from or where were you born?"
  • "Affirmative action is racist."
  • "When I look at you, I don’t see color."
  • "I believe the most qualified person should get the job."

Teorin är att dessa påståenden uttrycker mikroaggressioner.

Clinton hade samma uppfattning som Napolitano. Under valkampanjen vände sig Clinton inte till amerikaner, utan till kvinnor, immigranter, homosexuella och andra grupper. Premissen för hennes agitation var identitetspolitisk, dvs. att grupptillhörighet determinerar åsikter. Kvinnor ska sålunda rösta på kvinnor, förtryckta ska solidarisera sig med förtryckta.
Detta är, menar Horowitz, inte endast oamerikanskt, det är också ett recept för inbördeskrig. Ett flerkulturellt samhälle kan inte överleva utan gemensamma nämnare.
I ett privat tal i maj 2013 sade Clinton till brasilianska bankmän att hon vill ha öppna gränser. Demokraterna vill ha oreglerad invandring därför att de är övertygade om att det kommer att påskynda transformationen av det rasistiska, sexistiska, homofoba, xenofoba och islamofobiska amerikanska samhället till en Demokratiskt styrd mångkulturell idyll. Detta är, om vi får tro Horowitz, en progressiv fantasi som ignorerar viktiga kulturella skillnader, olikheter som förklarar varför naturresursrika Mexiko är fattigt och naturresursfattiga Japan rikt. Det är, fortsätter Horowitz, Amerikas unikt individualistiska kultur som förklarar varför Amerika har varit så framgångsrikt. Mångfaldsbegreppet är strukturerat så att det ska passa vänsterns förtrycksparadigm. Målet är inte att gynna det nationella intresset, utan att stödja så kallade exploaterade och förtryckta gruppers intressen på det nationella intressets bekostnad.
Det är skälet till att Demokraterna inte vill använda frasen "islamisk terrorism". Det är också skälet till varför Demokraterna emotsätter sig ett temporärt förbud mot muslimsk invandring från högriskområden. Det vita Amerika är fienden.

Strategin

Efter att ha diskuterat den progressiva rörelsens agenda övergår Horowitz till att diskutera konservativ strategi.
Den amerikanske tungviktsboxaren Mike Tyson lär ha sagt: "Everybody has a game plan until you punch them in the face". Horowitz menar att konservativa måste lära sig att slåss politiskt.
Många Republikanska partiaktivister verkar inte ens förstå vem fienden är. Mitt Romney kallade Trump "bluff" och presidenterna Bush antydde att de hoppades på en Clintonseger. De gjorde det dessutom mitt under en brinnande valkampanj. Samtidigt kallade de sig "Republikaner".
Alltför många konservativa är rädda för att bli utpekade som rasister. Det håller inte i längden, menar Horowitz. Konservativa måste stå upp för sina värderingar. Man kan inte, som Republikanerna gjorde, lova väljarna att blockera amnestier åt illegala immigranter och sedan undvika att ta strid i frågan när Obama utfärdar en exekutiv order med just den innebörden.
Horowitz huvudtes är att konservativa måste attackera progressiva med samma moraliska kraft som progressiva angriper konservativa. Vänstern är duktig på att moralisera över verkliga och förmenta motståndare. Konservativa ska besvara denna eldgivning med samma mynt. Konservativa måste ta rasismdebatten med den progressiva rörelsen. De ska förklara för väljarna att det är Demokraterna som är det rasistiska partiet. Det var Demokraterna som försvarade segregationen i Södern. Det är Demokrater som försvarar grupptänkande och grupprivilegier idag. Detta är rasism, menar Horowitz, och konservativa har en skyldighet att informera väljarna om det.
De ska slå hål på myten att Demokraterna är folkets parti. Amerikas Demokrater utgör en liten stenrik social, politisk och kulturell elit. Bill och Hillary Clinton lär vara värda drygt 100 miljoner dollar.
De ska påminna människor att Wall Street backade Clinton, inte Trump, under valkampanjen. Demokraterna vill tvinga vanliga amerikaner att använda kommunala eller statliga skolor samtidigt som de skickar sina barn till privata skolor. Detta är hyckleri och konservativa bör påpeka det.
Konservativa ska upplysa Amerika om vad Demokraterna har gjort med landets innerstäder. De ska punktera villfarelsen att Demokraterna bryr sig om minoriteter.
Konservativa ska lasta vänstern för politiseringen av utbildningssystemet. Idag finns det en majoritet för socialism bland ungdomar födda på 80-talet. Horowitz vill se lagstiftning som tvingar skolorna att premiera ideologisk, intellektuell och politisk mångfald.
Horowitz skriver att när han var ung, gick undervisningen ut på att träna studenterna i att tänka. Om en fråga var kontroversiell, presenterade läraren olika synpunkter och sedan fick studenterna dra egna slutsatser. Idag är skolan inriktad på att drilla ungdomar att betrakta verkligheten ur ett specifikt perspektiv, inte att vidga deras intellektuella horisonter. Följaktligen har det blivit allt vanligare att studenter känner sig kränkta eller reagerar med aggressivitet när de konfronteras med synpunkter som avviker från den officiella ortodoxin. Konservativa intellektuella behöver ofta livvakter när de föreläser på universitet därför att de hotas av stenkastande mobbar. Många universitet har uppfört så kallade "Trygga rum" där studenter ska kunna hitta tillbaka till sin progressiva tro efter det att de har blivit konfronterade med obehagliga sanningar.
Black studies, Gay studies, Ethnic studies, Gender studies, Oppression studies och Whiteness studies är inga akademiska discipliner, utan politiska program som finansieras med skattemedel och som har som mål att, som Clinton och Obama formulerade det, transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa.
Horowitz understryker att den konservativa kritiken måste ha moralisk kraft. Dess motto ska vara: "Take no prisoners". Den ska vara formulerad i moraliska termer och dess udd ska vara riktad mot den progressiva rörelsen. Målet ska vara att stigmatisera fienden. Dess huvudtema ska vara att den progressiva rörelsen hotar det specifikt amerikanska sociala kontraktet med dess emfas på individuell frihet. Allt det som de progressiva säger och gör ska granskas med denna lupp.

Att lära sig av Trump

Horowitz menar att den konservativa rörelsen har mycket att lära sig av Trump. Trump visade hur konservativa ska agera. Han uppförde sig inte som en revisor utan gick till skoningslös attack mot sina motståndare. Han gick fram som en bulldozer i fråga efter fråga.
Han utmanövrerade 16 professionella politiker från det Republikanska partiet och krossade den Demokratiska kandidaten.
Hans främsta styrka var hans moraliska språk. Han fördömde Demokraterna och kallade dem skurkar och lögnare. Ingen republikan hade tidigare vågat göra något sådant. Han raljerade med Fox News Megyn Kelly då hon konfronterade honom med uttalanden som han gjort om kvinnor och fortsatte att kritisera henne närhelst han fick ett tillfälle. Han till och med bojkottade FoxNews med hänvisning till Kelly.
Människor trodde inte sina ögon. Trump hade inte endast mage att angripa en journalist, han attackerade en kvinnlig journalist.
Trumps styrka var att han struntade i politisk korrekthet. Progressiva försöker att stigmatisera sina motståndare som rasister och sexister, xenofober och islamofober. Det är inga argument i en debatt, utan politiska vapen och de fungerar alldeles utmärkt om motparten tar politisk korrekthet på blodigt allvar. Det var exakt det som Trump inte gjorde och det var därför han var så framgångsrik. Istället för att be om ursäkt gick han till motattack.
Det är exakt det som Horowitz vill att konservativa ska göra. Endast då kan Amerika räddas.

The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution

Den 8 november 2016 valdes Donald J. Trump till USA:s 45:e president. Det var en politisk jordbävning av sällan skådat slag. Trump hade ingen politisk bakgrund. Han hade gjort sig en förmögenhet på att bygga skyskrapor, kasinon och hotell och spelat huvudrollen i ett populärt TV-program.
Han kom från ingenstans.
I sin nyutkomna bok: The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution (Skyhorse Publishing, 2017) beskriver Roger Stone hur Trump lyckades, mot alla odds, att vinna presidentvalet.

The Making of the President 2016

Trump och politiken

Stone skriver att det var förre presidenten Richard Nixon som upptäckte Trumps politiska talang. Stone var god vän med Nixon och efter ett möte med Trump ringde Nixon upp Stone och förklarade att Trump hade allt man kunde begära. Nixon skrev också ett brev till Trump i vilket han sade att om Trump i framtiden skulle bestämma sig för att ställa upp i val, skulle han med all säkerhet vinna.
Trots att Trump var affärsman i grunden hade han alltid varit intresserad av politik, men hade han också sagt att han aldrig skulle ställa upp om han inte var säker på att vinna.
Inför presidentvalet år 2002 ställde Trump upp som kandidat för det lilla Reformpartiet. Reformpartiet, som var grundat av den excentriske miljardären Ross Perot, var dock präglat av inre konflikter och Trump insåg sedermera att det kunde kollapsa när som helst. Det var, förstod han, omöjligt att vinna ett presidentval med ett så splittrat parti i ryggen och han lade de politiska ambitionerna på hyllan.
Trump övervägde också att ställa upp år 2012, men backade ur efter att ha analyserat det politiska läget.
Ett år senare berättade Trump för Stone att han hade varumärkt den slogan som han skulle använda i valet 2016: "Make America Great Again".

Primärval

Primärvalen används av partierna för att gallra fram en presidentkandidat. Primärvalen liknar presidentvalet i det att väljarna inte röstar på de olika kandidaterna. Istället utser de delegater som sedan nominerar presidentkandidaten på ett nationellt konvent.
Båda partier har dessutom så kallade superdelegater. Vanliga delegater är skyldiga att stödja den kandidat som väljarna har röstat på. Superdelegater kan rösta efter eget samvete. Medan det Republikanska partiet har förbjudit superdelegater att rösta efter eget gottfinnande, har Demokratiska superdelegater denna frihet.
Sjutton personer ställde upp i det Republikanska primärvalet. Media och förståsigpåarna var övertygade om att slaget skulle stå mellan Demokraternas Hillary Clinton och Republikanen Jeb Bush.
Trump ansågs chanslös.

Trump intar scenen

Den 16 juni 2016 tog Trump hissen ner från sin lyxvåning i Trump Tower till skyskrapans foajé för att deklarera att han hade för avsikt att ställa upp i presidentvalet.
I talet, som var helt improviserat, sade Trump att USA har slutat att vinna: fabriksjobben lämnar landet, illegala immigranter väller in från Mexiko, infrastrukturen förfaller, fattigdom och laglöshet breder ut sig. Amerika, förklarade han, hade blivit en internationell soptipp för andra länders problem. Han dundrade mot den politiska eliten:

So I've watched the politicians. I've dealt with them all my life. … They will never make America great again. They don't even have a chance. They're controlled fully— they're controlled fully by the lobbyists, by the donors, and by the special interests, fully. ... I'm using my own money. I'm not using the lobbyists. I'm not using donors. I don't care. I'm really rich.

Stone menade att detta skulle bli typiskt för Trumps kampanj. Han sade vad han hade på hjärtat och utan att censurera sina ord. Trump var: "What you see is what you get".
Vanliga amerikaner trodde inte sina ögon: en politiker som säger vad han tycker och tänker och som struntar i politisk korrekthet.
När Megyn Kelly på FoxNews försökte nagla honom för hans kvinnosyn och påpekade att han hade använt nedsättande uttryck om kvinnor, svarade han lugnt: "Only Rosie O'Donnell". Därefter gjorde han något som vanliga politiker aldrig vågade göra: han gick till mottattack:

Trump bröt mot all politisk etikett.
Traditionella Republikaner var livrädda för media och journalister. Trump förklarade öppet krig mot det som han kallade "fejknyheter" och bojkottade under en period till och med FoxNews, en TV-kanal som var känd för att åtminstone ibland sympatisera med honom.
Hans kommentarer om illegal invandring genererade en veritabel massmedial kritikstorm:

The U.S. has become a dumping ground for everybody else's problems. … When Mexico sends its people, they're not sending their best. They're not sending you. They're not sending you. They're sending people that have lots of problems, and they're bringing those problems with us. They're bringing drugs. They're bringing crime. They're rapists.

Trump förklarade att han ville bygga en mur mellan Mexiko och USA för att stoppa den illegala invandringen och att Mexiko skulle betala projektet.
Den amerikanske debattören Ann Coulter sade att hon blev övertygad om att Trump hade en allvarlig chans att vinna presidentvalet om han inte backade i immigrationsfrågan. Trump backade inte.
Efter det att den Mexikos förre president, Vincente Fox, hade sagt att Mexiko aldrig kommer att gå med på något sådant, gick Trump till motattack:

Stone skriver att journalister försökte spela "Gotcha!" med honom. Syftet med spelet var att locka Trump att säga något så dumt att han skulle tvingas använda en hel vecka för att förklara sig. Högsta priset gick till den som lyckades tvinga honom att be om ursäkt.
Det saknades inte material. Jämfört med traditionella politiker betedde sig Trump som en elefant i en porslinsbutik. Den ena kontroversen avlöste den andra.
När krigshjälten John McCain kallade Trumps anhängare "tokstollar", svarade Trump att McCain inte var någon hjälte. Hjältar, fortsatte han, blir inte tillfångatagna. Han kallade Hillary Clinton USA:s genom tiderna sämsta utrikesminister. Han ställde till med rabalder inom sitt eget parti när han sade att han övervägde att ställa upp som oberoende kandidat om han inte vann den republikanska nomineringen.
Clintons kampanj var grundad på en identitetspolitisk premiss och hon anklagade ofta Trump för sexism. Trump avfärdade Clintons kritik med att hon alltid spelar ut kvinnokortet när hon inte har något vettigt att säga.
Han sade att han skulle bomba skiten ur Islamiska staten och att han inte ens uteslöt kärnvapen.
Han började ge sina konkurrenter öknamn. Ted Cruz blev "Lying Ted", Jeb Bush blev "Low Energy Jeb" och Hillary Clinton fick spenamnet "Crooked Hillary". Folk skrattade.
Inga kor var heliga. Han attackerade donatorer, lobbyister och konsulter:

Stone skriver att han lämnade Trumps kampanjstab i augusti och ett skäl var att han var oenig med Trump om hur arbetet borde bedrivas. Han ville ha en traditionell valkampanj och ansåg att Trump inte skulle kunna vinna om han inte kämpade för segern med samma metoder som konkurrenterna.
Stone medgav efterhand att han hade fel.
Han var dock inte ensam om att underskatta Trump. Media, det politiska etablissemanget och Trumps motståndare var så förblindade av sin avsky för finansmagnaten att de inte kunde tro annat än att han snart skulle göra bort sig på allvar och vara ute ur leken. Det var ett ödesdigert misstag.

En slimmad organisation

Medan Trumps konkurrenter satsade miljarder på opinionsundersökningar, annonser, konsulter och organisation, var Trumpkampanjen extremt kompakt. Stone skriver att den sköttes av en liten grupp personer och var uppbyggd kring ett enkelt tema, formulerat av kampanjledaren Corey Lewandowsky: "Let Trump be Trump".

KISS-principen

Stone skriver att Trumps agerande var väglett av den så kallade KISS-principen eller "Keep it Simple, Stupid!". Han visste att väljarna var måttligt intresserade av detaljer. De vill veta vad han ville göra, inte nödvändigtvis hur han skulle göra det.
Hans lösning på problemet med illegal immigration var också enkel: han förklarade att han skulle bygga en mur. Förståsigpåarna och media förstod inte hur detta budskap kunde slå an hos väljarna, men vanliga amerikaner hade inga problem att förstå det: om någon kunde bygga en mur, var det Donald Trump.

Alternativa media

Både under primärvalen och presidentkampanjen använde Trump sig flitigt av alternativa media och Stone menar att det utgör en viktig del i förklaringen till hans seger.
På 60-talet fanns tre stora mediaorganisationer och när de tillsammans gick till attack mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater, var Goldwater mer eller mindre chanslös.
Trumps seger var delvis en funktion av att den teknologiska revolutionen hade brutit upp detta mediamonopol. Trump behövde inte de stora nyhetsbolagen för att nå ut till det amerikanska folket. Han kunde kommunicera med det direkt genom att använda Twitter eller Facebook utan att det kostade honom ett öre.
Det centrala i hans kampanj var stormöten. Medan hans konkurrenter spenderade miljarder på annonser och TV-reklam, satsade Trump på fysiska möten med väljare och presumtiva väljare. Han visste att dessa möten ändå skulle sändas direkt på TV.

Omorganisation inför konventet

Efter det att Trump hade vunnit primärvalen, hade han börjat ifrågasätta sin organisation. Han var den enskilt populäraste kandidaten i det Republikanska lägret, men det var konventet som hade det sista ordet. Frågan var om han kunde lita på konventet. Stone berättar att Trump ringde upp honom:

"Can they really steal this thing from me?" he asked. ... "Yes, they can steal it, and they will try", I said. "Even thought I won all the primaries?" "Yes, they're going to play with the rules".

På inrådan av Stone anställde Trump Paul Manafort. Manafort var republikan och expert på konventpolitik. Med Manaforts hjälp lyckades Trump dra lasset ända in i hamn.
Den 21 juli höll han sitt acceptanstal. En färgstark miljardär med alla odds emot sig hade blivit det Republikanska partiets presidentkandidat.

En sista omorganisering

Med konventet bakom sig verkställde Trump en sista omorganisering av sin kampanjstab. Paul Manafort ersattes av Steve Bannon och Kellyanne Conway.

Hillary Clinton – Obamas efterträdare

Trots att Trumps valkampanj var kantad av kontroverser, verkade han nästan osårbar. Hans konkurrent, Demokraten Hillary Clinton, hade det inte lika lätt.
Stone räknar upp en rad skäl till varför Clinton förlorade presidentvalet.
Ett viktigt skäl var hennes tunna meritförteckning. Hon hade varit professionell politiker under många år, men verkade inte ha åstadkommit något. När hon blev ombedd under en intervju med den amerikanska TV-stationen ABC att ge exempel på viktiga prestationer, svarade hon inte på frågan.
På sin webbplats försökte hon i efterhand att förklara sig. Hon sade att hon hade kämpat för kvinnor och barn och sexuella minoriteter, men hon kunde inte ens nämna en viktig lag som hon hade röstat för som senator.
Därefter begick Clinton, enligt Stone, ett ödesdigert misstag: eftersom hennes meritförteckning inte innehöll något värt att beakta, bestämde hon sig för att marknadsföra sig som Obamas efterträdare. Hon skulle avlösa den populäre presidenten. Hon var ju hans utrikesminister. Endast hon kunde slutföra hans viktiga arbete.
Problemet var att Obamaadministrationen inte hade lyckats särskilt väl på många viktiga områden. Obama var omtyckt som person, hans politik var inte lika populär.
Ekonomin gick inte direkt på högvarv. Mellan 1930 och 2015 har USA haft 14 presidenter. Endast två av dessa har presiderat över en ekonomi där tillväxttakten varje år legat under tre procent: Herbert Hoover och Barack Obama. Industrijobben hade fortsatt att minska när företag flyttade produktionen utomlands. Heltidsjobben blev färre och allt fler amerikaner tvingades ha flera arbeten för att kunna försörja sig. Andelen fattiga amerikaner hade inte minskat under Obama och andelen extremt fattiga amerikaner hade ökat. Allt fler människor levde på matkuponger. Skattetrycket hade ökat bland annat på grund av den allt annat än populära sjukvårdsreformen Obamacare.
Amerika hade inte endast blivit fattigare under Obama, tillsammans med Clinton hade han fördubblat USA:s statsskuld till svindlande 20 triljoner dollar.
Den utrikespolitiska scenen var inte mindre kaotisk. Clinton försökte ge sken av att hennes administration hade mer eller mindre vunnit kriget mot terrorismen, men terroristattacken i Benghazi visade att detta inte var sant. I Mellanöstern blev situationen allt mer kaotisk. Iran hade av allt att döma ambition att utveckla egna kärnvapen. I Syrien och Irak expanderade den Islamiska staten sitt inflytande. Det islamistiska våldet hade spridits till Europas storstäder. Under 2016 verkställde islamiska terrorister tio attentat i Europa och USA.

Det var detta arv som Clinton skulle försvara och vidareföra.

Krisen fördjupas

Clintons problem handlade dock inte endast om hur hon skulle hantera arvet efter Obama. Hon hade drabbats av tilltagande hälsoproblem. Hon hade svårt att hålla tal på grund av återkommande hostattacker. Hon betedde sig inte naturligt, hennes gångstil var tidvis ostadig och hennes minspel verkade ofta allt annan än äkta.
Det var ingen hemlighet att Clinton hade ådragit sig en skallskada efter ett fall några år tidigare och att hon gick på mediciner för att förebygga blodproppar.
Frågan var inte om hon var sjuk eller frisk, utan hur sjuk hon var. Var hennes hälsotillstånd kanske så dåligt att hon kunde få problem att klara av det enormt krävande arbetet som president?
Clintonkampanjen var baserad på en identitetspolitisk premiss. Clinton försökte inte rekrytera amerikaner, hon vädjade till kvinnor, homosexuella, transsexuella, svarta och spansktalande.
Hennes kritik av Trumplägret var baserad på dena premiss. Clinton satsade all kraft på att demonisera Trumpkampanjen som fientligt inställt till kvinnor och olika minoriteter. Under en LGTBQ -gala förklarade hon att hälften av de som stödde Trump var "a basket of deplorables" och sade att de var rasister, sexister, homofober, islamofober och xenofober:

Detta var ett allvarligt misstag. Även om hon ogillade Trump, var det otaktiskt att göra sig obekväm med de väljare som sympatiserade med henne, men var trötta på den politiskt korrekta retoriken inom vänstern. Hon riskerade att stöta bort dessa människor. Detta var dock endast början.

E-postskandalen

I början av 2016 lyckades en rumänsk hackare att bryta sig in i ett e-postkonto som tillhörde en av Clintons förtrogna. Hackaren överlämnade det som han hade kommit över till Wikileaks.
Det stod snart klart för de som analyserade materialet att Clinton skötte all e-post från en privat server i sitt hem. Efterhand visade det sig att Clinton inte ens hade låtit registrera en arbetsrelaterad e-postadress.
Detta stred mot säkerhetsreglerna för anställda vid utrikesdepartementet. Det var särskilt allvarligt eftersom Clinton var utrikesminister och därför hade tillgång till statshemligheter. Snart var FBI inkopplat och en brottsundersökning inledd.
Clinton erkände att hon hade gjort fel, men försvarade sig med att hon aldrig hade hanterat konfidentiellt material på servern.
I september presenterade FBI resultatet av sin undersökning. Det var inte sant som Clinton hade sagt, att hon inte hade använt servern för konfidentiell kommunikation. Faktum är att hon inte hade någon annan möjlighet eftersom hon hade valt att inte skaffa sig en arbetsrelaterad e-postadress.
FBI hittade över 100 e-postmeddelanden som innehöll hemlig eller topphemlig information. FBI noterade också att Clinton hade låtit radera över 30 000 e-postmeddelanden och att hon använt ett speciellt raderingsprogram härför, trots att hon hade blivit beordrad av Representanthuset att överlämna all e-post till kongressen. En medlem i Representanthuset förklarade:

They were using something called BleachBit. You don’t use BleachBit for yoga emails or bridemaids emails. When you’re using BleachBit, it is something you really do not want the world to see.

FBI konstaterade att Clinton hade varit "extremt vårdslös", men att det inte räckte för ett åtal. Följaktligen lades utredningen ned.
Clinton hann dock inte göra mycket mer än att ta ett djupt andetag innan skandalen detonerade på nytt. Elva dagar före valdagen, förklarade FBI:s chef James Comey att han hade beslutat att återuppta brottsutredningen.
Huma Abedin var Clintons rådgivare och gift med en före detta Demokratisk politiker, Anthony Weiner. FBI hade beslagtagit Weiners dator eftersom Weiner var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till lagbrott efter det att han hade skickat meddelanden med sexuella anspelningar till en 15-årig flicka.
När FBI-agenterna gick igenom datorn hittade de 650 000 arbetsrelaterade e-postmeddelanden. Många av dem var avsända från Clintons privata e-postserver. Det stod klart för utredarna att Abedin av någon anledning hade vidarebefordrat dessa mejl från sin arbetsadress till sitt Yahookonto.
Frågan var varför Abedin lagrade känslig information på ett privat e-postkonto som hon administrerade på en dator som hon delade med sin make. En annan fråga var vilka personer som hade haft tillgång till kontot. För att kunna besvara den sistnämnda frågan begärde FBI av Yahoo att företaget skulle sammanställa en lista med de IP-nummer som hade använts vid inloggning på kontot och överlämna den till myndigheten. Stone skriver att Yahoo vägrade att lämna ut informationen.
Samma månad blev Clintons kampanjchefs Gmailkonto hackat av okända personer som sedan överlämnade materialet till Wikileaks.
Det visade sig att stora delar av massmedia i tysthet hade samarbetat med Clintonkampanjen. Tidningarna förvarnade Clintonlägret om kommande artiklar. Clintonkampanjen arrangerade speciella middagar där man bjöd in företrädare för de stora TV-kanalerna och tidningarna i Washington. Clinton fick till och med förhandsinformation om vilka frågor som hon skulle få i de kommande valdebatterna.
I oktober lyckades en journalist med dold kamera belägga Trumps misstankar om att protesterna mot hans möten inte var spontana, utan finansierade av Clintonkampanjen. Målsättningen vara att skapa så mycket kaos som möjligt och sedan skylla stöket på Trumps anhängare.
Materialet från Wikileaks bekräftade också Bernie Sanders misstankar om att det Demokratiska primärvalet var riggat. Vid ett tillfälle klagade Sanders över att trots att han hade vunnit åtta av de nio senaste primärvalen, hade Clinton fler delegater. Det Demokratiska partietablissemanget hade ställt sig bakom Clinton och arbetade i det fördolda för att underminera Sanders position och superdelegaterna var det främsta verktyget i denna konspiration. Clintonkampanjen arbetade aktivt på att övertyga superdelegaterna att utnyttja möjligheteten att rösta efter eget gottfinnande och stödja Clinton och det lade grunden för hennes seger i det Demokratiska primärvalet.

Trump vinner Vita huset

Medan Trump ökade tempot, började Clinton slå ned på takten. Trots alla kontroverser var hon säker på segern. Hon var så övertygad om att hon skulle vinna att hon hade beställt fyrverkerier för sju miljoner dollar. Stone sade i en intervju att medan Trump kämpade in i det sista, befann sig Clinton hemma i Chappaqua, i full färd med att välja gardiner till det ovala rummet.
Hennes kampanj var inte lika övertygad om att segern var skriven i himlen. Stone skriver att material från Wikileaks visar att många av hennes kollegor ansåg att hon inte höll måttet. De oroade sig över att hon ljög så mycket och att det skulle komma i dagen att hon hatade vanliga amerikaner. Hon kunde inte ens le under debatter utan att ha coachats ingående först.
När hon förstod att hon hade förlorat, blev hon rasande och angrep sina rådgivare. Han skrek obsceniteter och sparkade på möbler. Hon kastade saker på människor. Hon var så arg att hon inte kunde uppträda inför sina anhängare och erkänna att hon hade förlorat valet. Istället fick Podesta uppdraget att tala till de besvikna konventdeltagarna.
Påföljande dag ringde Clinton upp Trump och gratulerade till segern. I sitt tal uppmanade hon också sina anhängare att ge den nya presidenten en chans:

We have seen that our nation is more deeply divided than we thought. But I still believe in America and I always will. And if you do, then we must accept this result and then look to the future. Donald Trump is going to be our president. We owe him an open mind and the chance to lead.

En månad senare förändrades hennes tonläge. Hon hävdade att det var Ryssland som hade hackat Podestas e-post och lämnat över materialet till Wikileaks i syfte att stödja Trumps kandidatur. Hon hade blivit bestulen på segern.

Avslutning

The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution är en mycket intressant bok. Redaktören vill högeligen rekommendera Stones bok till de som önskar veta mer om vad som hände under denna historiska valkampanj.
Det är också en chockerande bok med alla dess avslöjanden. Amerikansk elitpolitik är inget för veklingar. Förmodligen är det heller inget för moraliskt högtstående personer. De flesta kandidater verkar vara beredda att göra nästan vad som helst för att undanröja motståndare.
Efter ett tag får man nästan uppfattningen att ingenting är äkta, att allt är regisserat, att det som man betraktar inte är autentiskt utan endast en sofistikerad teater.
Khizr Khan var en av huvudtalarna på det Demokratiska konventet. Khan som är av pakistanskt ursprung och vars son hade stupat under tjänstgöring i Irak, attackerade Trump för hans syn på muslimer. Han viftade med den amerikanska konstitutionen och förklarade att Trump kunde få hans exemplar eftersom han av allt att döma inte var bekant med texten.
Efterhand visade det sig att hela evenemanget var regisserat i minsta detalj. Folk från Clintons kampanj hade skrivit Khans tal och Khan erhöll 25 000 dollar för besväret. Den kopia av konstitutionen som Khan hade viftat med, var inte hans egen, utan hade inhandlats på en bokhandel ynka två timmar före talet.
Till slut är man mållös.

Media och Trump. Illegala röster?

I denna artikel fortsätter vår granskning av Aftonbladets Trumprapportering. Trump har vid flera tillfällen sagt att Clinton gynnades av att det är möjligt för illegala immigranter att rösta i nationella val.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på denna fråga och granska de anförda argumenten.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

Illegala röster? En liten övning i hermeneutik

Det är skillnad på lögn och misstag. En person som misstar sig om fakta beter sig annorlunda än en som ljuger, även om de försvarar exakt samma åsikt.
Låt oss tillämpa denna enkla, hermeneutiska regel på Trumps inlägg i valdebatten. Trump hävdade följande:

In addition to winning the Electoral College in a landslide, I won the popular vote if you deduct the millions of people who voted illegally.

Enligt Hansson var Trump så irriterad över det faktum att Clinton fick flest röster att han försökte bortförklara det med att illegala immigranter hade röstat på henne. Kort uttryckt: han ljög.
Detta är naturligtvis en korrekt bedömning under förutsättning att det inte fanns skäl att misstänka valfusk.
Det är faktiskt möjligt för illegala immigranter att rösta i presidentval. USA:s högsta domstol har slagit fast att delstaterna har rätt att avgöra vem som har rätt att rösta. Enligt Washington Post är det möjligt att rösta i nationella val i 20 delstater, däribland folkrika Kalifornien, utan att presentera en identitetshandling. I ytterligare 13 delstater kan man rösta trots att ens ID-handling inte innehåller ett fotografi. Endast 7 stater kräver ett identitetskort med fotografi.
Ett annat besvärande faktum är att president Obama uppmuntrade illegala invandrare att rösta. När Obama fick frågan om illegala immigranter ska vara rädda för att bli upptäckta och kanske deporterade om de röstar i presidentvalet, svarade han att röstandet är konfidentiellt och fortsatte:

First of all, when you vote, you are a citizen yourself ... If you have a family member who maybe is undocumented, then you have an even greater reason to vote...

Det förefaller onekligen som att Obama uppmanar illegala invandrare att rösta. Han säger inte att endast medborgare kan delta i presidentvalet, han säger "when you vote, you are a citizen".
Om vi till detta adderar det faktum att Clinton ville ge illegala immigranter möjlighet att bli amerikanska medborgare, blir det lätt att förstå Trumps frustration. Trump hade all anledning att vara misstänksam.
Hansson försummar att informera läsarna om detta. De flesta svenskar tror säkert att amerikanerna har samma system som vi har, dvs. att endast medborgare kan rösta i nationella val. Trumps reaktion är i realiteten både meningsfull och rimlig.
En annan fråga är om Trump hade rätt eller fel i sakfrågan. Trump har sagt att han inte har något definitivt svar.
Trump har till exempel sagt att det pågick valfusk i New Hampshire och att det kostade honom segern. En del av hans kritiker har missförstått honom på denna punkt och sagt att han vägrar acceptera att Clinton vann folkmajoriteten. Trump sade emellertid inte att valfusket i New Hampshire kostade honom segern i det nationella valet, han hävdade endast att det förekommit valfusk i en specifik delstat.
Låt oss därför fokusera på frågan om nationellt valfusk. Trump har upprepade gånger sagt att han är övertygad om att han blev bestulen på segern, men han har, så vitt redaktören vet, aldrig sagt att han också har bevis för att det förekommit omfattande valfusk. För detta har han också blivit kritiserad. Problemet är att vi väldigt ofta inte kan bevisa våra åsikter. Istället anför vi mer eller mindre goda skäl för dem. Det är också det som Trump har gjort.
Hans kritik ska sålunda ses mot bakgrund av att illegala immigranter kan rösta i nationella val, att Clinton ville ge illegala invandrare amnesti, att illegala immigranter vill ha amnesti och att den sittande presidenten uppmanade illegala immigranter att rösta.
I sin kanske viktigaste tweet säger Trump dessutom att han inte är övertygad om att det förekommit valfusk, han säger att han vill låta undersöka saken:

I will be asking for a major investigation into VOTER FRAUD, including those registered to vote in two states, those who are illegal and.... even, those registered to vote who are dead (and many for a long time). Depending on results, we will strengthen up voting procedures!

Nyckelfrasen är: "Depending on results". Det är fullt möjligt att den av presidenten beordrade undersökningen kommer att dementera hans farhågor, men det bevisar inte att hans misstankar var grundlösa eller att han ljög. Det visar endast att han hade fel.
Faktum är att det inte saknas stöd för Trumps misstankar. En vecka efter presidentinstallationen presenterade en amerikansk statsvetare en studie enligt vilken Clinton fick ungefär 800 000 illegala röster. Studiens slutsats var att Clinton vann folkmajoriteten, men utan de illegala rösterna hade Trump, med all sannolikhet, vunnit fler delstater.
Är Trumps agerande unikt på något sätt? Nej, det är det inte.
Ledande Demokrater har sagt att ryska cyberbrottslingar försökte påverka eller lyckades att påverka valresultatet till Trumps fördel. Förre presidenten Barack Obama var så säker på att dessa misstankar är korrekta att han införde sanktioner mot Ryssland.
Har Demokraterna presenterat några bevis för att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet? Nej, det har de inte. De har anfört olika skäl som stöd för sina misstankar och dessa har ifrågasatts av ledande Republikaner.
Om vi håller dessa fakta i minnet, får vi en helt annan bild av Trump än den som Hansson presenterar. Trump menade inte att han hade bevis för att det förkommit omfattande röstfusk. Han formulerade en misstanke i påståendeform om att så hade skett. Han var upprörd och han hade goda skäl att vara upprörd. Faktum är att flera Demokrater uppförde sig på samma sätt, de drog endast den motsatta slutsatsen – att om det inte hade varit för rysk cyberkriminalitet hade Hillary kanske vunnit även elektorskollegiet.
Hansson hade kunnat säga detta. Han hade kunnat förklara för läsarna att det finns data som pekar på att det har förekommit valfusk, att Clinton fick hundratusentals illegala immigranters röster och att detta påverkade valresultatet i negativ riktning för Trump, men att valfusket på intet sätt rubbar helhetsbilden. Trump vann elektorskollegiet, Clinton vann folket.
Hansson borde ha förklarat för Aftonbladets läsare att också Demokrater har ifrågasatt valresultatet och använt sig av Trumpliknande argument.
Hansson underlåter dock att göra detta.

Alla mynt har två sidor. Hansson kallar Trump lögnare därför att presidenten inte har presenterat några bevis för sina påståenden.
Frågan är hur Hansson kan vara så säker på att det inte har förekommit valfusk. Medan Trump uppenbarligen är osäker på hur utbrett det illegala röstandet var, förefaller Hansson vara övertygad om att allt har gått rätt till.
Hansson har intervjuat Carrie Davis från Women Leauge of Voters och Davis berättar för Hansson att illegala röster är mycket ovanliga.
Problemet är att Davis' argument är generellt. Trump sade inte att valfusk är ett allmänt problem, han uttalade sig endast om ett specifikt presidentval.
Faktum är att illegala immigranter kan rösta i flera delstater. Faktum är också att Clinton hade utlovat amnesti åt illegala immigranter vilket innebar att illegala immigranter hade ett intresse av att stödja henne. Så när President Obama uppmanade illegala immigranter att rösta, tolkade Trump det som att han uppmanade miljontals illegala immigranter att rösta på Clinton.
Det är inte svårt att förstå logiken i Trumps resonemang. Det är inte lika lätt att följa logiken i Hanssons tankegång.
Den andra frågan är varför vi ska ta Davis på allvar? Hansson skriver att Women Leauge of Voters är "en organisation som på heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet", men det är på sin höjd en halvsanning. Women Leauge of Voters har en betydligt bredare politisk plattform:

The League of Women Voters, a nonpartisan political organization, encourages informed and active participation in government, works to increase understanding of major public policy issues, and influences public policy through education and advocacy.

Melissa Breach, verkställande direktör i Women Leauge of Voters, deltog i den så kallade Kvinnomarschen i Washington. Det var under denna marsch som popartisten Madonna ropade att hon funderade på att spränga Vita huset och skådespelaren Ashley Judd skrek: "I feel Hitler in these streets, a moustache traded for a toupee." Breach hälsade sina systrar med följande ord:

So, let’s all give ourselves in whatever way we can. Let’s organize to preserve affordable health care, stand up for our immigrant and refugee neighbors, and demand action on climate change. Let’s agree right now that we will all resist the transparent attempts to divide us and that we will wholeheartedly reject any attempt to normalize white supremacy, misogyny, or xenophobia.

Detta låter knappast som en organisation som på "heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet". I realiteten är Women Leauge of Voters kritisk till Trump därför att han vill begränsa rösträtten till amerikanska medborgare. I en diskussion med TV-journalisten Chuck Todd sade Trump följande:

I want to see voting laws so that people that are citizens can vote. Not so people that can walk off the street and can vote, or so that illegal immigrants can vote.

Trump vill, av allt att döma, ha ungefär samma regler som vi har i Sverige: rösträtten ska vara förbehållen medborgare. Detta nämns inte av Hansson.
Women Leauge of Voters är en av många organisationer som kämpar för illegala immigranters rätt att rösta i presidentval. Detta borde Hansson naturligtvis ha påpekat, men det gör han inte.
Istället för att säga som det är, att Women Leauge of Voters är en konventionell vänsterorganisation, beskriver Hansson sammanslutningen som en advokatbyrå som kämpar för mänskliga rättigheter.
Women Leauge of Voters är alltså en djupt partisk organisation och därför kanske inte lämpad att besvara Hanssons frågor.
Hade Aftonbladet accepterat en studie av människors syn på socialdemokratisk politik om urvalet endast inkluderade registrerade moderater?

Media och Bush. Massförstörelsevapen?

Donald Trump är inte särskilt populär bland socialister och om vi får tro Aftonbladets Wolfgang Hansson är han en lika stor kålsupare som George W. Bush.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på några av de argument som han anför.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

Logik, lögner och misstag

Även USA:s förre president, George W. Bush, får sig en skopa ovett. Han är en lögnare därför att han sagt att Irak hade massförstörelsevapen, trots att inga sådana vapen har hittats. Hansson skriver att Bush använde denna lögn som "förevändning att störta diktatorn Saddam Hussein". Han skriver:

Något som ledde en explosion av terrorismen i världen. Det visar hur en lögn kan få katastrofala följder.

Hanssons kritik är intressant av flera skäl. Hur i all världen skulle amerikanerna kunna veta att detroniseringen av Saddam skulle leda till en så kallad "explosion av terrorismen i världen"? Svaret är att inte ens Hansson hade en aning om vad som skulle ske. Argumentet är en ren efterhandskonstruktion.
Dessutom. Islamister som Usama bin Laden och hans meningsfränder hade inget till övers för Saddam Hussein. Uttryckt på ett annat sätt: det faktum att två saker händer ungefär samtidigt, innebär inte att de är kausalt förbundna med varandra.
Sist men inte minst: var det verkligen Irakkriget som orsakade denna påstådda explosion av terrorism? Irakkriget var väl en följd av terrorism? George W. Bush störtade ju Saddam Hussein efter det att Al Qaeda hade attackerat New York och Washington. Hanssons kritik är också nyskapande av det skälet att han inte endast kritiserar USA för att störta en diktatur, han hävdar också att amerikanerna ljög för att kunna sjösätta sina illvilliga planer.
Låter det logiskt? På 60- och 70-talet brukade vänstern hävda att USA ljög för att kunna stödja diktaturer. Kommunisterna på den tiden var inte dummare än att de förstod att ingen vill skylta öppet med att de stödjer tyranner. Därför ljög också de.
Drygt 40 år senare hävdar Aftonbladet att amerikanarna ljög för att kunna störta en diktator. Det låter onekligen lite konstigt. Varför skulle amerikanerna uppleva det som nödvändigt att behöva ljuga om något sådant? I realiteten visste ju alla om att Saddam var en kallblodig skurk som plågade sitt folk. Rapporterna om Saddams blodiga hantverk var tillräckligt många för att fylla ett ordinärt stadsbibliotek.
Det faktum att amerikanerna inte hittade några massförstörelsevapen är heller inget bevis för att man ljög. I så fall ljög även Tyskland, Frankrike, England, Ryssland, Kina och Egypten. Faktum är att det var svårt att hitta en säkerhetstjänst som inte var övertygad om att amerikanerna hade rätt. Varför skulle han annars leka katt och råtta med FN:s vapeninspektörer i 10 år? När den irakiske diktatorn fick denna fråga, svarade han också att han inte trodde att amerikanerna menade allvar. Dessutom ville han visa upp en tuff front inför ärkefienden Iran.
Hur hade Aftonbladet reagerat om tidningen hade blivit anklagad för att ljuga varje gång som man hade misstagit sig om verklighetens beskaffenhet? Man hade förmodligen sagt som amerikanerna gjorde: "vi bedrog er inte, vi hade fel".

Media och Trump. Inreseförbudet

Den 27 januari utfärdade president Donald Trump en så kallad exekutiv order som upprättar ett inreseförbud för medborgare från sju muslimska länder. Ordern som heter "Protecting The Nation From Foreign Terrorist Entry To The United States" gäller i 90 dagar och ska ge USA tid att införa det som presidenten har kallat "extreme vetting" av immigranter.
Trump fick dock bakläxa av en appellationsdomstol i San Francisco. Presidenten har uttryckt besvikelse över motgången och sagt att regeringen ska överklaga beslutet.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Aftonbladet har hanterat denna incident.

Donald J. Trump

Källa: WhiteHouse.gov.

Först får kritikerna av inreseförbudet komma till tals...

Först ut på plan är Barack Obama som får utrymme att säga att Trumps order diskriminerar "människor utifrån tro eller religion". Aftonbladet påpekar också att Obama stöder de pågående demonstrationerna mot Trump.
Aftonbladets TV-kanal säger sig ha en lång lista över människor som har protesterat mot inreseförbudet. Justin Trudeau, premiärminister i Kanada, är med all säkerhet med på den listan. Han har nämligen sagt, rapporterar tidningen, med anledning av presidentdekretet, att "Diversity is our strength".
Aftonbladet berättar också att en brittisk politiker vill förbjuda Trump från att besöka Storbritannien med motiveringen att "Vårt motstånd mot rasism och sexism är starkt".
Prinsessan Madeleines amerikanske make, Chris O'Neill, rapporteras av Aftonbladet för att ha "dissat" Trump och kallat inreseförbudet "skamligt". Tidningen skriver vidare att "Kändisar, idrottsprofiler, politiker från hela världen förfasar sig."
En svensk medborgare säger till Aftonbladet att hon upplever sig terroriststämplad därför att hon är född i Irak. Aftonbladet har till och med lyckats att hitta en svensk familj som har ställt in sin USA-semester därför att de ogillar den nyvalde presidenten.
De som har Aftonbladet Plus blir också informerade om att det är Steve Bannon som förmodas vara hjärnan bakom inreseförbudet och att Bannon har anklagats för att vara "rasist, sexist och extremist". De som inte har Aftonbladet plus kan trösta sig med Johanna Frändéns kolumn: "Nya sortens Donald Trump-fans vädrar morgonluft" i vilken hon slår fast att Bannon är "nazi-anstruken".

... sedan tar Aftonbladet över

Aftonbladets journalister är inte nådiga när de granskar Trumpadministrationen. Tidningens utrikesreporter Nivette Dawod rapporterar att Trump är oberäknelig och att många amerikaner oroar sig över detta. Dawod citerar en amerikansk journalistkollega som säger att Trump inte är intresserad av information. Han är inte ens intresserad av politik. "Han drivs av impulser", säger journalisten till Dawod.
Wolfgang Hansson skriver att appellationsdomstolens beslut visar "att det går att tämja Donald Trump". Han skriver att Trump inte verkar förstå hur den amerikanska demokratin fungerar och kallar presidenten "barnslig och hånfull".
Enligt Hansson vill Trump att "presidentens ord ska vara lag". Trumps reaktion på domstolsbeslutet sägs vittna om en auktoritär ledarstil. Om vi får tro Hansson, styrs dollarmiljardären mer av instinkter än av förnuft.
Enligt Hansson har appellationsdomstolens beslut gett "amerikaner och människor världen över" en möjlighet att åtminstone temporärt andas ut.

Nyheter eller fejkade nyheter?

Trump har upprepade gånger fördömt det som han kallar "fake news" eller fejkade nyheter. Det innebär inte att Trump misstror media i allmänhet. Trump förklarade senast i sitt tal till The Conservative Political Action Conference att han med "fake news" menar fejkade nyheter och inget annat:

I called the fake news the enemy of the people, and they are. They are the enemy of the people. ...
They're very dishonest people. In fact, in covering my comments, the dishonest media did not explain that I called the fake news the enemy of the people — the fake news. They dropped off the word "fake". And all of a sudden the story became the media is the enemy. They take the word "fake" out. And now I'm saying, oh, no, this is no good. But that's the way they are. So I'm not against the media, I'm not against the press. I don't mind bad stories if I deserve them, ... But I am only against the fake news media or press.

Låt oss nu kika lite närmare på Aftonbladets rapportering om det förkättrade inreseförbudet.

Diskriminerar inreseförbudet muslimer?

Hansson skriver att presidentordern diskriminerar muslimer. Detta är dessbättre en sanning med modifikation. Det tål att upprepas att Trumps order drabbar en bråkdel av världens muslimska länder. I realiteten berörs sju muslimska länder av presidentdekretet. Medborgare från drygt 50 muslimska länder omfattas inte av ordern och de som drabbas av de nya restriktionerna kan se framemot att de upphävs efter tre månader.
Det kan knappast kallas religiös diskriminering.
Handen på hjärtat: om amerikanerna hade känt till vilka personer som är ett hot mot landets säkerhet, hade man naturligtvis endast portförbjudit dessa. Frågan är vad man ska göra om man saknar dessa kunskaper. Amerikanerna har valt att temporärt blockera immigration och turism från så kallade högriskområden.
Dessutom: det finns undantag från den allmänna regeln. En irakier som är svensk medborgare utan att ha sagt upp sitt irakiska medborgarskap, kan resa till USA utan visum under förutsättning att vederbörande har svenskt pass.
Hanssons litania vilar ytterst på premissen att USA inte är en nation, att utlänningar har rätt att besöka eller bo i landet närhelst de vill och att president Trump har begränsat eller avskaffat denna oförytterliga rättighet.
Inget av detta är naturligtvis sant.
Inga länder har öppna gränser. Fråga en kines som vill besöka Sverige.
President Trump vill värna om de som redan bor i landet. Turister och immigranter kommer i andra hand. Turism och immigration är inga gudagivna rättigheter.
Detta borde Aftonbladet naturligtvis ha berättat för sina läsare. Istället citerar tidningen Azita Raji, president Obamas Sverigeambassadör. Raji som är född i Iran säger till Aftonbladet:

Jag hade inte fått sätta min fot i USA. Inte vad våra grundare hade för avsikt.

Rajis påstående är naturligtvis absurt. USA hade inget problem med islamisk terrorism på 1700-talet.  
Hansson nämner inte heller att den lista som det så kallade "idiotstoppet" baseras på tillkom under president Barack Obama. År 2015 signerade Obama "The Visa Waiver Program Improvement and Terrorist Travel Prevention Act of 2015". Den nya lagen innebar att personer som hade besökt något av de i listan utpekade högriskområdena inte kunde resa till USA utan att först ansöka om visum, även om personen ifråga var medborgare i ett land vars medborgare var undantagna från visumkrav.
Sammanfattningsvis: Trumps inreseförbud har alltså viss förankring i Obamas administration och det diskriminerar inte muslimer.

Är inreseförbudet olagligt?

Hansson skriver att domstolsutslaget visar att "Trump går att tämja" och att domslutets andemening är att Trump inte kan leka "diktator".
En exekutiv order har dock inget med diktaturfasoner att göra. Presidentdekret är i realiteten relativt vanliga. Bill Clinton utfärdade under sina åtta år som president över 300 påbud av denna typ och Barack Obama var inte mycket sämre med sina 276 dekret.
Inte heller utgör ett bakslag i en domstol ett bevis på att presidenten försöker tillskansa sig diktatorisk makt. Det är inte ovanligt att presidentdekret blir domstolsgranskade. President Obamas hälsovårdsplan hamnade i domstol flera gånger och Obamaadministrationen slogs för sina idéer på samma sätt som Trumpadministrationen har deklarerat att man ska göra.
Detta borde Hansson ha nämnt.
Aftonbladet borde också ha informerat läsarna om att den appellationsdomstol som ogiltigförklarade Trumps dekret är kontroversiell på grund av sina ställningstaganden i olika frågor. USA:s högsta domstol har vid upprepade tillfällen ogiltigförklarat domslut från den appellationsdomstol som stoppade inreseförbudet.
Ännu intressantare är dock själva lagtexten. Trumps exekutiva order var baserad på den lag som går under namnet "Federal Immigration and Nationality Act". Det som gör lagen intressant är att den slår fast vem som har konstitutionell auktoritet att bannlysa icke-medborgare. Dags för ett citat:

Suspension of entry or imposition of restrictions by President
Whenever the President finds that the entry of any aliens or of any class of aliens into the United States would be detrimental to the interests of the United States, he may by proclamation, and for such period as he shall deem necessary, suspend the entry of all aliens or any class of aliens as immigrants or nonimmigrants, or impose on the entry of aliens any restrictions he may deem to be appropriate.

Som vi ser ger lagen presidenten rätt att portförbjuda enskilda icke-medborgare eller grupper av icke-medborgare närhelst han anser att det är nödvändigt för att skydda amerikanska intressen. Han måste inte först övertyga sina kritiker.
Trumps order bröt alltså inte mot lagen, det var appellationsdomstolen som överskred sina befogenheter.
Detta underlåter Aftonbladet att informera sina läsare.
Tidningen borde också ha underrättat läsarkretsen att Obama åberopade sig på samma lag 19 gånger, Clinton tolv gånger och George W. Bush sex gånger, om inte annat för att ge läsarna perspektiv på Trumps presidentorder.
Hansson kritiserar också Trump för att ha uttryckt sig negativt om den domare som stoppade inreseordern. Hansson menar, av allt att döma, att Trumps agerande var unikt.
Även på denna punkt har han fel. President George W. Bush kritiserade högsta domstolen för ett domslut om Guantanamo Bay. President Obama hade en tidvis ansträngd relation till samma domstol. Till skillnad från sina för- och efterträdare drog sig Obama inte heller för att attackera högsta domstolen när ledamöterna var närvarande. Enligt New York Times skakade domare Samuel Alito bekymrat på huvudet när Obama gick till angrepp.
Detta var något nytt. Tidigare presidenter hade förvisso anmärkt på högsta domstolen, men aldrig i dess närvaro. George W. Bush brukade använda presskonferenser, Trump använder Twitter.
Det faktum att det kanske är Obamas förhållningssätt som är unikt, inte Trumps, förefaller dock inte bekymra Hansson. Istället skriver han att Obama med all sannolikhet går till historien "som en av de mest framgångsrika amerikanska presidenterna i modern tid". Obama var, om vi får tro Hansson, "sinnebilden av hur en ledare ska uppträda". Han var en "intellektuell gigant" och statsmannalik. Han analyserade ett problem ur alla möjliga synvinklar innan han fattade beslut. Han försåg presidentämbetet med "elegans". Han fick Nobels fredspris.
Trump beskrivs annorlunda: han är "en självupptagen affärsman som har samma förhållande till sanningen som en alkoholist till spriten" och nu hotar denna "koleriska" "tyrann" att solka ner Obamas fantastiska arv med sin republikanska "slaktkniv".

Är inreseförbudet en "gåva till IS och al-Qaida"?

I en artikel betitlad "Terroristerna finns redan i USA" beskriver Hansson Trumps order som en "gåva till IS och al-Qaida":

Diskriminering av muslimer i väst är en gåva till IS och al-Qaida. ... Donald Trump är inte dummare än att han förstår att inresestoppet inte är ett effektivt instrument mot terror. Han genomför det ändå för att han vet att det är populärt bland hans väljare och spelar på de anti-muslimska stämningar som är värre idag än efter 11 september 2001.

Hansson upprepar påståendet att inreseförbudet diskriminerar muslimer, trots att det inte är sant. Presidentdekretet handlar om sju länder, inte 51.
Han skriver att eftersom terroristerna redan finns i USA är inreseförbudet inget effektivt instrument för terroristbekämpning. Även det är ett märkligt påstående eftersom inreseförbudet adresserar ett helt annat problem: risken att terrorister som befinner sig utanför USA ska försöka att ta sig in i landet.
I realiteten finns det heller ingen motsättning mellan att ha som målsättning att bekämpa inhemsk terrorism och ambitionen att försvåra för terrorister som befinner sig utomlands att ta sig in i landet.

En annan fråga är om Hansson har rätt i sakfrågan.

Pakistaniern Ramzi Yousef var inblandad i bombningen av WTC år 1993. Yousef sökte politisk asyl i USA under förevändning att han var från Irak. Mohammed Atta kraschade ett av de kapade flygplanen in i det ena tvillingtornet i New York. Atta var inte endast egyptisk medborgare med amerikanskt visum, han hade också erhållit sin pilotutbildning under visumtiden. I juli 2002 öppnade Hesham Mohamed Hadayet eld mot personal och resenärer på Los Angeles International Airport. I likhet med Yousef hade Hadayet, som var egyptier, kommit till USA som asylsökande. Dzhokhar Tsarnaev and Tamerlan Tsarnaev detonerade två bomber under Boston Marathon vilket dödade tre människor. Under jakten på de två männen, lyckades de också döda två poliser. Bröderna var immigranter från Tjetjenien. I november förra året försökte en somalisk flykting knivhugga människor på Ohio State University.
Hansson baserar sin tes på bland annat att Syed Rizwan Farook, som tillsammans med sin invandrade fru dödade 14 personer, var född i Chicago.
Detta är dock knappast ett argument mot inreseförbudet. Det är ett argument för det Trump kallar "extreme vetting". Om USA hade haft en effektiv personkontroll, hade Farooks fru kanske aldrig fått sätta sina fötter på amerikansk mark.
Hansson nämner också som exempel Omar Mateen som dödade 49 människor. Mateen var född i New York. Inte heller det är ett argument mot inreseförbudet och skälet är givetvis att dekretet inte handlar om inhemsk terrorism.
Hanssons urval av incidenter är i realiteten mycket selektivt. Dessutom: det faktum att det är svårt att skydda sig mot terrorism är knappast ett argument för att inte försöka.
I vilket fall som helst: det finns ingen motsättning mellan ambitionen att bekämpa inhemsk terrorism och ambitionen att stoppa utländska terrorister från att ta sig i in landet.

Hansson påstår också att Trump har verkställt förbudet för att imponera på muslimhatare. Hade det inte då varit mer logiskt att förbjuda all immigration de närmaste fyra åren?
Hansson försöker övertyga läsarna om att Trumpadministrationens reella mål är att trakassera muslimer, men inte heller det ter sig meningsfullt mot bakgrund av förbudets temporära karaktär och det faktum att det gör undantag för personer med dubbelt medborgarskap.
Faktum är att det räcker med att sätta presidentordern i relation till dess sociala kontext för att den ska bli meningsfull. Om världen inte hade haft ett problem med islamisk terrorism, hade inreseförbudet naturligtvis varit svårt att motivera. Det hade då varit meningsfullt att fråga sig vad i hela världen presidenten vill åstadkomma med sitt dekret. Dessvärre är inte detta villkor uppfyllt.
Hansson skriver att också att inreseförbudet kan provocera fram mer terrorism:

Tvärtom kan effekten bli den motsatta. Att peka ut en särskild grupp och stoppa dem kommer att provocera muslimer världen över inklusive de dryga tre miljoner som redan bor i USA och riskerar att öka poolen av radikala islamister som är beredda att genomföra terrordåd. Antiamerikanismen kommer att öka.

Det tål att upprepas att inreseförbudet berör sju länder, inte 51. Dessutom är det temporärt och undantag är gjorda för personer som har dubbelt medborgarskap. Majoriteten av världens muslimer kommer inte att märka någon skillnad.
Kanske menar Hansson att det finns risk att fler människor rekryteras till terroristorganisationer i de utpekade högriskområdena. Detta är en förhastad slutsats. Tror han verkligen att människor är redo att riskera sina liv som medlemmar i terroristorganisationer därför att USA har infört ett tremånaders inreseförbud? Kanske inte.

Brist på konsekvens?

Hansson hävdar att inreseförbudet saknar konsekvens. Varför är inte Saudiarabien med på listan? Flertalet av de terrorister som attackerade New York och Pentagon var ju saudier.
Ett skäl är naturligtvis att USA och Saudiarabien är allierade med varandra. Det faktum att många av septemberterroristerna var saudier, hindrar ju inte att den saudiska och den amerikanska staten samarbetar i olika frågor. Det saudiska kungahuset är förmodligen lika bekymrade som amerikanerna över att islamisterna ska få fotfäste i Mellanöstern. Det är lätt att glömma att islamisterna inte endast slåss mot västerlänningar, de kämpar också mot regimerna i området. De flesta offren för islamistisk terror är faktiskt inte västerlänningar.
Hanssons kritik är även märklig av ett annat skäl. Hansson är kritisk mot inreseförbudet därför att det diskriminerar muslimer och då förväntar man kanske sig att han vill att listan ska vara så kort som möjligt. Ju färre länder som är medtagna på listan, desto bättre. Mindre diskriminering är bättre än mycket diskriminering.
Istället kritiserar Hansson USA för att Saudiarabien inte är med på listan.
Varför gör han det? Det är väl bättre med en kort lista än en lång lista? Antag att Trump hade utökat listan med Saudiarabien, hade Hansson då ställt sig upp och applåderat presidenten för konsekvens? Hur hade Hansson reagerat om Trump hade blockerat all muslimsk immigration och turism? Hade han prisat presidenten för dekretets följdriktighet? Knappast.
Hansson har en ideologisk agenda: hans mål är att kritisera Trump och ändamålet helgar medlen. Det förefaller vara skälet till varför han plötsligt byter fot och anklagar Trumpadministrationen för bristande konsekvens. Följaktligen kritiserar han först Trumpadministrationen för att den har infört restriktioner mot muslimsk immigration och turism från sju länder och kallar det "idiotstopp". Därefter kritiserar han samma administration för att listan inte inkluderar Saudiarabien, som om listans idiotstoppskaraktär hade blivit mindre uttalad om Trump hade adderat fler länder till den.

En gyllene chans går förlorad

Redaktören är övertygad om att om Hansson hade förmått sätta sina aversioner mot Trump inom parentestecken och försökt skriva en så långt som möjligt objektiv artikel om inreseförbudet, hade resultatet förmodligen inte tilltalat honom emotionellt, men upplevts som intellektuellt tillfredsställande. Dessutom hade han gjort sina läsare en värdefull tjänst.
Ännu en gång tvingas redaktören att konstatera att Aftonbladets rapportering tyvärr är lika enögd som cyklopen i grekisk mytologi. Målet är av allt att döma inte att bidra till en bildad opinion, utan att bilda opinion.

Media och Trump. Presidentinstallationen

Att det existerar en åsiktsklyfta mellan journalister och allmänhet är ingen nyhet. Boken Svenska journalister 1989-2011 (JMG, 2012) visade att journalistkåren står klart till vänster om allmänheten. Sju av tio journalister sympatiserar med ett av riksdagens tre vänsterpartier.
Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Inte heller kan det tas till intäkt för att det föreligger en massmedial konspiration mot folket. Journalisters uppgift är att granska samhället och så länge de gör det på ett objektivt sätt, spelar det ingen roll om de röstar vänster eller höger. Problem uppstår följaktligen när journalister får för sig att massmedias uppgift är att uppfostra människor, när kritisk journalistik ersätts av opinionsmobilisering.
Det amerikanska presidentvalet är intressant därför att det gör det möjligt att testa våra tidningars journalistiska integritet och ge ett preliminärt svar på frågan om det är meningsfullt att säga att våra media har en ideologisk agenda.
Redaktören ska försöka belysa denna problematik genom att granska Aftonbladets bevakning av USA:s nyvalde president. Donald Trump är inte endast ny president i kapitalismens högborg, han är själv kapitalist och miljardär - tre egenskaper som brukar få raggen att resa på sig på traditionella socialister.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

"Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?"

I artikeln "Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?" hävdar Aftonbladet-journalisten Wolfgang Hansson att Donald Trump en notorisk lögnare. Trump ljög om hur många människor som var närvarande när han installerades som USA:s 45:e president.

Större publik?

Hansson skriver att Trump har påstått att han hade en större publik än företrädaren Barack Obama:

Några dagar tidigare ljög Trump om att hans installation var den mest välbesökta någonsin med många fler åskådare än när Obama tillträdde.

Trump kommenterade förvisso publikhavets storlek under ett besök på CIA, men det hade faktiskt inget med Obama att göra. Orsaken till presidentens irritation var att en TV-kanal dagen efter installationen hade hävdat att endast 250 000 människor hade varit närvarande under installationen. Trump uttalade sig alltså om en specifik TV-kanal. Han jämförde inte publiknärvaron under de två presidentinstallationerna.
En annan fråga är om Trump eller TV-kanalen hade rätt i sin kritik. Trump sade följande under sitt tal:

honestly, it looked like a million and a half people. Whatever it was, it was.

Trump sade således inte att publiken bestod av 1,5 miljoner människor, utan att det såg ut som att den gjorde det. Faktum är att om man betraktar publikhavet från Capitolium, får man onekligen intrycket att TV-kanalens uppskattning var felaktig.

Inauguration

Detta var vad President Trump såg från sitt håll. Ser det ut som 250 000 människor? Källa: WhiteHouse.

På denna punkt hade Trump, med all sannolikhet, rätt och TV-kanalen fel.
Hansson förbigår dessa fakta med tystnad. Istället förebrår han Trump för att ljuga om publikhavets storlek. Hans argument är baserat på ett fotografi som är taget från Washingtonmonumentet.
Problemet är att Trump inte stod vid Washingtonmonumentet. Han befann sig på den motsatta sidan. Från Trumps håll ser det faktiskt ut som att folkmassan sträckte sig ända till monumentet. Trumps påstående var heller inte kategoriskt. Han sade inte att en miljon eller fler människor deltog i festligheterna, han sade att det såg ut som det.
Varifrån kommer påståendet att Trumps installation var mer välbesökt än Obamas?
Svaret är: Sean Spicer. Det var Vita husets pressekreterare, inte president Trump, som gjorde den omtalade jämförelsen.
Varför blandar Hansson ihop Trump med Spicer?
En möjlighet är att Hansson inte orkade undersöka fakta. En annan möjlighet är att han såg som sin primära, journalistiska uppgift att övertyga tidningens läsare att USA:s nye president är en notorisk lögnare.
Faktum är att det hade varit betydligt svårare att attackera Spicer eftersom Spicer, efter det att han hade sett bilderna som var tagna från Washingtonmonumentet, medgav att han hade haft fel i sakfrågan.
Av någon anledning underlåter Hansson att informera läsarna om detta.
Hansson skriver också att Spicer försvarade presidentens påstående med hänvisning till att det var "alternativa fakta", men inte heller detta är korrekt.
Spicer försvarade inte Trump eftersom det inte var Trump som hade gjort jämförelsen. Han försvarade inte ens sig själv. Istället sade han att om man räknar in alla människor som följde presidentinstallationen via TV, internet och på annat sätt, hade Trump, med all sannolikhet, en större publik än Obama.
Det var Spicers alternativa fakta och på den punkten hade han förmodligen rätt.

Summa summarum

Wolfgang Hansson hade kunnat skriva en intressant och spännande artikel. Som journalist på en av landets största tidningar hade han alla möjligheter att presentera, diskutera och analysera fakta.
Istället stagar han upp sin tes med ett selektivt urval av fakta. Han vädjar till läsarnas känslor istället för till deras förnuft. Han låter invektiv ersätta logik och argument. Hansson förefaller avsky Trump så intensivt att han inte ens förmår kontrollera sitt ordval. Han kallar USA:s nya president lögnare över 10 gånger. När en person blir kallad mytoman så ofta i en artikel, förväntar man sig en lång lista med försyndelser. Vi kallar ju inte en person "notorisk lögnare" om vederbörande endast ljuger om en specifik händelse. Notoriska lögnare ljuger hela tiden och om allting. Hansson anser sig ha bevisat att Trump har ljugit vid två tillfällen, men som vi har sett är hans slutsatser uppförda på en mycket bräcklig grundval.
Donald Trump har kritiserats för att han kallat en del av nyhetsrapporteringen i USA "fejkad". Wolfgang Hanssons artikel "Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?" är ett exempel på att Trump inte är helt ute och cyklar när han raljerar över media.

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain

I USA är rättegångar indelade i två faser. Under den första fasen ska domstolen avgöra om den åtalade är skyldig eller oskyldig. I denna fas är det vanligt att den anklagade och hans advokat nekar till alla tillvitelser.
Om domstolen slår fast att den anklagade har gjort sig skyldig till det brott som beskrivs av åklagaren, inleds fas två. I denna fas ska domstolen bestämma ett straff. Under denna fas är det inte ovanligt att grova brottslingar erkänner sig skyldiga, men hävdar att de är mentalsjuka.
I mitten på 90-talet fick hjärnforskaren James Fallon en förfrågan om han var intresserad av att granska röntgenbilder av en hjärna som tillhörde en dömd mördare. Fallon tackade ja till uppdraget. Han upptäckte snabbt att jämförd med en normal hjärna, hade mördarens hjärna låg aktivitet i de områden av hjärnan som hjälper oss att kontrollera våra impulser och förstå och acceptera moraliska resonemang.
Fallon drog slutsatsen att detta förklarade varför mannen hade gjort sig skyldig till ett så pass grovt brott. Domstolen accepterade Fallons förklaring och mannen dömdes till livstids fängelse istället för till döden. Denna framgång medförde att Fallon fick fler liknande uppdrag och snart var han en erkänd expert inom området.

The Psychopath Inside

Alzheimer

Fallon ägnade sig dock inte endast åt att granska röntgenbilder av hjärnor, han var också involverad i ett forskningsprojekt om Alzheimer.
Eftersom det fanns flera fall av Alzheimer på hustruns sida, anmälde Fallon hela familjen till kontrollgruppen. Alla röntgades, inklusive han själv. Om någon av familjemedlemmarna hade förändringar som indikerade Alzheimer, borde det synas på röntgenbilderna och det skulle göra det möjligt att sätta in tidiga motåtgärder.
En dag när Fallon satt och bläddrade igenom bilderna från Alzheimerprojektet, hittade han en bild som avvek från de övriga. Han förklarade för den närvarande teknikern att bilden måste ha blivit felsorterad, att hjärnan på bilden inte tillhörde en individ med Alzheimer, utan en mycket farlig människa. Fallon bad teknikern att kolla upp om något misstag hade begåtts, men efter det att teknikern återrapporterat att han inte kunde finna något fel bestämde sig Fallon för att spåra upp ägaren till den missbildade hjärnan.

Det skulle visa sig att det var hans hjärna.

Fallon skriver att han brast ut i skratt när han såg sitt namn på den lilla klisterlappen. Samtidigt väcktes hans nyfikenhet som forskare. Trots att han hade samma hjärnstruktur som grymma mördare, hade han aldrig varit i klammeri med rättvisan.
Var det kanske fel på hans teori?

Psykopati

Det finns ingen vetenskaplig konsensus om hur begreppet "psykopati" ska definieras. Många forskare anser till och med att psykopati inte existerar. Det mest kända försöket att definiera begreppet är den kanadensiske psykiatern Robert Hares "Psychopathy Checklist". Hare sorterar psykopatiska drag på följande sätt:

  • På den interpersonella nivån utmärks den psykopatiska individen av ytlighet och bedräglighet.
  • Den affektiva nivån karakteriseras av att individen är obenägen att axla ansvaret för sina handlingar.
  • På nivån för beteende lokaliserar Hare impulsivitet.
  • Den antisociala nivån karaktäriseras av kriminalitet.

Begreppet "psykopati" denoterar olika personlighetsdrag som människor har olika mycket av. Kategoriska psykopater är mycket sällsynta. En procent av kvinnor och tre procent är män är kategoriska psykopater.
Det innebär bland annat att inte alla psykopater är våldsamma och att olika psykopater kan vara olika impulsiva.
Psykopater har kognitiv empati. De vet vad som är rätt och fel, men det är en abstrakt kunskap. De saknar emotionell empati. Det är det som gör de så manipulativa. De kan skilja mellan rätt och fel, men hjärnan straffar dem inte med ångest och skamkänslor när de ljuger och bedrar. Psykopaten förstår inte hur hans eller hennes beteende påverkar andra människor. Han eller hon måste vänta in motpartens reaktion.
Fallon är övertygad om att psykopati existerar, men han medger att det är ett svårdefinierat begrepp. Han skriver: "I see psychopathy like others see art; I can't define it, but I know when I see it."

Familjehistoria och "warrior genes"

Två månader senare, under ett grillparty med familjen, blev Fallon underrättad om att det hade publicerats en bok om hans fars släkt. När Fallon granskade boken upptäckte han att det fanns en hel hoper mördare på faderns sida. Han lärde sig också att han faktiskt är kusin till Lizzie Borden, kvinnan som, i en av USA:s mest kända rättegångar, stod anklagad för att ha yxmördat sina föräldrar.
Fallon bestämde sig för att göra en så kallad genröntgen. Det finns 15 kända högriskgener, så kallade "warrior genes". De flesta människor har en eller några av dem. Fallon betonar att det är normalt att ha dessa riskgener. Vi måste kunna försvara oss när vi utsätts för hot om våld. Vi vill dock inte ha samtliga högriskgener. För många högriskgener kan medföra att vi blir för aggressiva och ett hot mot vår omgivning.
Fallon skriver hans familj hade en normal distribution av låg- och högriskgener. Han hade samtliga högriskgener.

Natur eller miljö?

För Fallon innebar detta att det vetenskapliga mysteriet tätnade. Den stora frågan var varför han hade lyckats så väl i sitt liv. Han var en framgångsrik forskare, gift sedan många år tillbaka. Han hade barn och barnbarn och ett rikt socialt umgänge. Hur var detta möjligt om han samtidigt hade samma hjärnstruktur som våldsamma psykopater och samma gener som mördare och sadister?
Fallon menar att hans föräldrar räddade honom. Han hade en mycket lycklig uppväxt. Studier visar att barn som har behandlats illa under uppväxten, löper risk att utveckla antisociala drag. Barn som behandlats illa under den tidiga barndomen och som dessutom har högriskgener, löper mycket stor roll att utveckla antisociala drag.
Det är inte svårt att identifiera sådana barn. De tittar inte på dig, utan genom dig eller förbi dig. De saknar normala rädslor och är mycket manipulativa.
Fallon insåg att han identifierat tre nödvändiga villkor för psykopati och att det var frånvaron av det tredje villkoret som förklarade varför han inte befann sig bakom galler. Det var hans underbara barndom som hade räddat honom. På något sätt hade den desarmerat den bomb som tickade i honom.
Fallon förstod också att den teori om genetisk determinism som han alltid hade förfäktat var falsk. Gener är viktiga när vi ska förklara mänskligt beteende, men de förklarar inte allt. Miljöinflytanden är också viktiga. Fallon bestämde sig för att offentliggöra sina rön om psykopati och han använde sina egna data som illustrationer. Intresset för ämnet visade sig vara stort och Fallon blev snabbt en mediapersonlighet.

Sanningen uppdagas

År 2010 reste Fallon till Norge för att föreläsa om psykiska sjukdomstillstånd. Publiken var blandad, men många psykiatrer från universitetet i Oslo vara närvarande. Fallon ville beskriva sin forskning ur en praktisk aspekt. Han ville förklara för publiken hur man röntgar en levande hjärna och han använde de bilder som hade tagits av hans egen hjärna när han ingick i kontrollgruppen i Alzheimerstudien som illustrationer.
Efter föreläsningen bad en av deltagarna att få ett privat samtal med Fallon. Mannen förklarade för Fallon att, baserat på de data som Fallon hade presenterat under föreläsningen, var han förmodligen psykopat.
Fallon bestämde sig för att försöka räta ut alla frågetecken när han hade kommit hem. Han skriver att han började fråga vänner och familj om hur de upplevde honom. Han betonade att han ville veta sanningen, att de inte skulle skydda honom. Ungefär hälften av de tillfrågade ställde upp och de sade alla samma sak: du är psykopat.
Fallon fick veta att han var smart och rolig att umgås med, men ingen person som man kan lita på. Han ansågs vara ytlig, kylig, beräknande och opålitlig. Vänner och familj beskrev honom som charmig, men manipulativ. Hans fru sade att hon alltid upplevt att han är två olika personer. Hans barn sade att de inte var förvånade över att han har samma hjärna som en psykopat.
Alla var överens om att han saknade empati och ljög när det passade honom.
Fallon skriver att han blev mycket upprörd. Han frågade sina vänner varför de inte hade sagt det tidigare. Han fick svaret att de hade tjatat om det i flera år, men att han inte hade lyssnat.
Fallon insåg att människor egentligen inte tyckte om honom, de tolererade honom därför att han var smart, gillade att festa och hade framstående och rika bekanta.
Fallon att bestämde sig för att återigen granska sin uppväxt. Det dröjde inte länge innan den bild som han hade haft av sig själv började krackelera. Hans liv hade varit lyckligt och oproblematiskt tills han blev universitetsstudent. Det var under universitetstiden som han började förändras. Han blev destruktiv, hänsynslös och fick allt svårare att relatera sig emotionellt till människor.
Fallon skriver att han mot slutet av sin analys förstod varför han alltid hade upplevt sin fru som en varelse från yttre rymden. Han behandlade henne som han behandlade främlingar. Han hade heller aldrig sett något problem med detta. För honom var det självklart att alla människor ska behandlas lika. Ibland glömde han till och med bort att hans barn faktiskt var hans barn. Han anade inte att detta rationella förhållningssätt dolde en reell oförmåga att knyta an till människor på ett djupare plan.
Fallon tvekade länge att diagnosticera sig själv som psykopat. Det var först när han insåg att han egentligen struntade i att han hade samma hjärna som mördare, att hans släkt var full av dråpare och våldsverkare och att han hade alla de gener som predisponerar människor att bli våldsamma, som han förstod att han var psykopat. En normalt fungerande människa hade kastats in i en djup emotionell kris inför sådana besked. Fallon bara ryckte på axlarna. Han brydde sig inte.

En fascinerande historia

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain är självbiografisk och beskriver hjärnforskaren James Fallons gryende insikt om att han inte är den person som han tror sig vara.
Som läsare kan man inte undgå att slås av bokens neutrala ton. Fallon gråter inte direkt några krokodiltårar över sin upptäckt. Man får nästan känslan av att det går på ett ut om man är eller inte är psykopat.
Boken är inte exklusivt självbiografisk. Fallon är, trots allt, hjärnforskare. Ett kapitel innehåller en snabbkurs om den mänskliga hjärnan. Han ägnar stor möda att förklara hur gener påverkar mänskligt beteende.
Han ställer frågan om det finns en koppling mellan vissa politiska ideologier och psykopati.
Boken ställer också en rad frågor av mer allmän och ibland filosofisk karaktär. Vad vet vi egentligen om oss själva? Har människan en fri vilja? Vad är gott och vad är ont?
Sist men inte minst beskriver boken Fallons försök att bemästra sina psykopatiska böjelser och bli normal. Hur det gick lämnar vi dock till hugade bokköpare att upptäcka på egen hand.

Wealth, Poverty, Politics. Del II

I sin sista bok, Wealth, Poverty, Politics (Basic Books, 2016), diskuterar den amerikanske ekonomen Thomas Sowell orsakerna till välstånd. Människor föds fattiga och blir rika genom att producera varor och tjänster. Fattigdom beror på låg produktivitet och eftersom det är ett närmast universellt tillstånd, behöver det inte förklaras. Det är avvikelserna från detta universaltillstånd som söker en förklaring. Vad är det som hindrar människor från att producera?
I förra artikeln kikade vi lite närmare på hur geografiska och kulturella faktorer kan underlätta eller försvåra produktion av varor och tjänster. I denna avslutande artikel ska vi fokusera vår uppmärksamhet på sociala och politiska faktorer.

Wealth, Poverty, Politics

Sociala faktorer

Termen "social faktor" kan referera till olika saker. Sowell diskuterar demografiska och kognitiva faktorer.
En vanligt förekommande teori hävdar att jordens befolkning måste hållas i schack för att undvika massvält. I realiteten har denna idé endast tagits på allvar i väst och i Kina. Sowell menar att teorin, vars ursprungliga formulering hittas i Thomas Malthus bok från 1789, Essays on Population, är falsk. Det är korrekt att det finns en fysisk gräns för hur många människor som vår planet kan föda, men vi vet inte var den går. I realiteten har alla malthusianska prediktioner slagit fel.
Det finns heller inget samband mellan befolkningsstorlek och inkomst per capita. Om teorin vore korrekt, borde Sverige vara rikt och Japan fattigt, men båda länderna är rika. Befolkningsdensiteten i många centralafrikanska stater är lägre än i Japan, men medan Japan är ett rikt samhälle, är alla centralafrikanska länder fattiga. Teorin verkar sannolik, men stöds inte av fakta.
Social mobilitet är viktigt för människors möjlighet att höja sin levandsstandard. Med "social mobilitet" menas att externa restriktioner inte hindrar individer från att avancera i samhället. Det innebär inte att alla människor eller grupper av individer hade lyckats lika väl om vi hade eliminerat alla restriktioner. Det finns också interna hinder att övervinna. Det är en av Sowells huvudteser: om grupper ska avancera socialt och ekonomiskt, måste de öka sitt humankapital. Det innebär att ett samhälle som präglas av ekonomisk ojämlikhet inte nödvändigtvis måste sakna möjligheter till social mobilitet. Det malaysiska samhället upplevdes som statiskt endast av de som saknade humankapital. Inflyttade kineser visade att man kan lyckas även i ett samhälle som diskriminerar en om man satsar på utbildning och är utrustad med entreprenörsanda.
Kanske något överraskande väljer Sowell att klassificera skillnader i kognitiv förmåga som sociala faktorer. Sowells argument är komplext. Han förnekar inte existensen av kognitiva skillnader mellan individer eller etniska grupper. Inte heller förkastar han användningen av intelligenstest.
Hans tes är att det inte finns en konsensus bland intelligensforskare om intelligensskillnader och deras orsaker och på denna punkt har han förmodligen rätt. Sowells kritik av den traditionella synen på intelligens, den som representeras av forskare som Arthur Jensen, en man som Sowell för övrigt högaktar, baseras på studier av den amerikanske statsvetaren James Flynn. I intelligenstest erhåller den genomsnittliga testtagaren 100 poäng. Flynns upptäckt var att det som vi betraktar som genomsnittlig intelligens idag, hade värderats annorlunda för 50 år sedan. Det har nämligen visat sig att om individer testas med gamla test, får de ett bättre resultat än de individer som testen ursprungligen designades för. Denna observation har fått namnet "Flynneffekten" efter sin upptäcksman.
Det verkar alltså som att vi blir smartare över tid. Problemet är att våra gener knappast hinner förändras på så kort tid. Sowells slutsats är därför att intelligenstest mäter något inlärt.
Det innebär dock inte att intelligenstest saknar värde. Tvärtom. Sowell menar att traditionalister som Jensen har rätt när de säger att resultat på IQ-test korrelerar väl med utbildningsprestationer och annat. Han tror dock inte att testen mäter reell intelligens, utan förvärvad förmåga.
Sowell drar alltså inte samma slutsats från Flynns studier som många kritiker av IQ-test har gjort. Kritiker av IQ-test har hävdat att testen är rasistiska eller eurocentriska och inte säger något om människors eller etniska gruppers kognitiva förmågor. Om Sowell har rätt, är denna kritik missvisande. Det spelar i realiteten ingen roll vad testen mäter så länge de har prediktiv validitet. Kanske mäter IQ-test egenskaper som är värdefulla för människor som lever i avancerade samhällen, men då mäter de dessa egenskaper och individer som klarar sig dåligt på testen är inte lämpade för ett liv i ett modernt, avancerat samhälle.
Istället för att erkänna att olika individer och grupper testar olika väl och att detta endast kan förändras genom att individerna ackumulerar humankapital, har kritikerna istället attackerat testen som sådana. Det har sagts att antagningstest till utbildningar diskriminerar minoriteter. Prestigefyllda Berkeleyuniversitetet sänkte således antagningskraven för svarta studenter för att uppnå så kallad jämlik representation. Effekten blev att sju av tio inkvoterade studenter misslyckades att fullfölja sina studier.
Vi kan inte välja verklighet, menar Sowell. Antingen har man det nödvändiga humankapitalet eller så saknar man det.
Egalitära ideal kan endast triumfera i utbildningssystemet om man urholkar utbildningarnas innehåll. Den svenska polisutbildningen är ett exempel. Målet är inte bästa tänkbara poliser, utan jämlikhet. Följaktligen har kraven sänkts. Manliga aspiranter måste nu klara av samma test som kvinnliga sökanden. Därmed har jämlikhet uppnåtts mellan könen. Detta kallas på byråkratsvenska för "breddat urval". I realiteten har man sänkt kraven på sökanden och Sverige har fått sämre poliser.
Sowell menar vi måste fråga oss vad vi ska ha skolor till. Vill vi ha ett system som producerar de bästa tänkbara poliserna, läkarna och ingenjörerna eller är utbildningssystemets mål att förverkliga egalitära målsättningar även om det kräver att vi sänker kraven på sökanden och därmed degraderar hela yrkeskårer?

Politiska faktorer

Politiska faktorer eller frånvaron av sådana kan främja eller försvåra ekonomisk utveckling. Sowell diskuterar en rad sådana faktorer och här kan vi endast nämna några.
Isolering är det primära receptet för fattigdom. På 1400-talet beslutade sig Kina för att isolera sig från omvärlden. Kina var ett avancerat samhälle med dåtidens mått och de kinesiska ledarna ansåg att Kina inte hade något att lära sig från världen omkring. Det skulle visa sig vara ett för landet på lång sikt förödande beslut. Omvänt: Japans beslut på 1800-talet att öppna upp samhälle och ekonomi för västerländska kulturyttringar, medförde att landet växte till att bli en av världens industriella stormakter.
För lite politik kan skada en ekonomi. Samhällen som har svaga eller korrupta politiska institutioner är i regel fattiga. Till och med libertarianer som Robert Nozick anser att det behövs ett juridiskt system och en statsmakt som backar upp det.
För mycket politik kan skada en ekonomi. Debatten om välfärdsstaten handlar bland annat om detta. Det centrala argumentet för välfärdsstaten är existensen av fattigdom och ojämlikhet. Problemet är att ordet "fattig" har förlorat sin mening i västdemokratierna. I USA kan du bo i hus, äga två bilar, ha TV och mycket annat och ändå klassificeras som fattig av regeringsstatistiker. Fattiga amerikaner lever samma liv som den övre medelklassen i grannlandet Mexiko. Det innebär naturligtvis inte att de som klassificeras som fattiga inte har problem, utan att fattigdom knappast är det mest påträngande problemet.
Trots det råder det numera en allmän politisk konsensus om välfärdsstaten. Både höger och vänster anser att det är skattebetalarnas plikt att garantera alla medborgare, även de som väljer att inte arbeta, en minimistandard. Så har det inte alltid varit. Lenin menade inte endast att de som inte arbetar inte heller ska äta, han ansåg att "I denna enkla, elementära och alldeles uppenbara sanning ligger socialismens grundval".
Sowell menar att man mycket väl kan vara emot välfärdsstaten utan att vara emot fattiga. Fattiga är inte fattiga därför att andra är rika, utan därför att de inte producerar tillräckligt mycket. Frågan är därför på vilket sätt välfärdsprogram påverkar incitamentsstrukturen i samhället.
Den generella regeln ser ut på följande sätt: man får mer av det som man belönar och mindre av det som man förbjuder.
Fattigdom beror på brist på humankapital. Humankapital är dock inget som individens föds med, utan något som denne måste förvärva genom studier och arbete. Om hindren för förvärvandet av humankapital är externa, kan man eliminera dem med lagar. Det är ett skäl till att många stater har lagar mot diskriminering. Diskrimineringslagar har dock ingen effekt på interna hinder. Om människor har en kultur i vilken studier och arbete har låg status, kan ett bidragssystem minska deras incitament att förbättra sin lott. Istället för att hjälpa individerna, bidrar välfärdsstaten till att cementera deras situation.
Sowell menar att vi måste skilja mellan moraliska och kausala faktorer. Det faktum att ett politiskt fenomen är moraliskt klandervärt, innebär inte att det har explanatorisk betydelse. Slaveriet är ett exempel. Det sägs emellanåt att slaveriet hade stor betydelse för Europas och USA:s ekonomiska utveckling. Om Sowell har rätt, finns det inget empiriskt stöd för den hypotesen. Den amerikanska södern var fattig och outvecklad. I Brasilien var slaveriet koncentrerat till norr, landets fattigaste region. Inte heller Storbritannien gynnades av slaveriet. Slaveriet var förvisso moraliskt anstötligt, men utan det hade dagens svarta amerikaner levt i Centralafrika med en betydligt lägre levnadsstandard. Sowell menar att detta argument kan tillämpas inte endast på slaveriet, utan också på kolonialismen. Det faktum att kolonialismen var moraliskt förkastlig innebär inte att fattigdomen i tredje världen beror på britter, portugiser och spanjorer. Ett samhälle som erövras av ett militärt starkare, men kulturellt mindre avancerat folk, kommer att degenerera. Det hände antikens Rom. Barbarerna från norr övermannade romarna militärt, men de saknade den kulturella sofistikation som var nödvändig för att administrera det erövrade imperiet. Följden blev att allt det som romarna hade uppfört, däribland ett intrikat nätverk av vägar och viadukter, förföll. Det omvända är lika sant. Churchill sade: "We owe London to Rome". Romarna var förvisso imperialister, men utan dem hade England sett annorlunda ut. Detta rättfärdigar varken imperialism eller slaveri, men det problematiserar en melodramatisk historieskrivning.
Ett vanligt förekommande slagord i den politiska debatten är att ekonomisk utveckling kräver kulturell mångfald. Det är naturligtvis en sanning med modifikation. Japan är ett av världens mest homogena länder och samtidigt en industriell stormakt. Sverige har lyckats väl på den ekonomiska arenan trots att vårt land är litet och etniskt homogent. Förklaringen är kulturell receptivitet. Vi har varit framgångsrika därför att vi har importerat teknik och kulturyttringar som har gagnat oss. Att importera kultur är emellertid inte samma sak som att tillåta massinvandring. Kulturimport är en inkrementell aktivitet: vi kan bestämma vad vi vill importera och hur mycket vi ska importera. Vi kan till och med upphöra med import av kulturyttringar som vi anser är nedbrytande. Import av människor är irreversibelt: när människorna väl är här, förblir de här. Inte heller har vi samma möjlighet att som vid import av kulturyttringar bestämma importprodukternas innehåll. Immigranterna tar med sig sin kultur från sina hemländer. Detta kan ha stora ekonomiska konsekvenser för värdsamhället.
En stat är ofta ett effektivt instrument om en uppgift kan lösas med maktutövning. Försvaret av ett nationellt territorium och upprätthållandet av lag och ordning är två exempel på uppgifter som lämpar sig för en statsmakt.
Problem uppstår när problemlösningen inte kräver maktutövning. Till och med slavar i den amerikanska södern fick betalt för sitt arbete om det krävde engagemang och eftertanke. Det berodde inte på generositet, utan på att även makt har gränser. Skälet till den sovjetiska ekonomins kollaps var att kommunisterna försökte centralisera lösningen på ett problem som krävde en decentraliserad organisation. Insikten om detta var skälet till att många länder, däribland Indien och Kina, började experimentera med marknadsreformer, ofta med goda resultat.
Ett annat problem är att politiska institutioner ofta har en egen dagordning där den egna överlevnaden har högsta prioritet. Detta kan leda till resursslöseri och resursslöseriet kan påverka ekonomin negativt. Myndigheter som t.ex. har till uppgift att bekämpa särbehandling, avskaffas inte när de har nått sitt slutmål. Istället expanderar de verksamheten med hänvisning till alltmer förfinade definitioner av "diskriminering". När den amerikanska kongressen antog Medborgarrättsakten på 60-talet, var diskrimineringsbegreppet definierat i intentionala termer. Idag är samma begrepp statistiskt. Följden är att en skola eller ett företag kan stämmas för diskriminering trots att de inte har särbehandlat någon. Det räcker den etniska sammansättningen bland studenter eller personal inte speglar den omgivande populationen.
Det är i detta sammanhang som man ska se nollvisioner. Politik är kategoriska verksamheter. Endast i politiken kan man ha som mål att ingen ska dö i trafiken eller utsättas för diskriminerande behandling. Vanliga människor förstår omedelbart att nollvisioner inte går att förverkliga. I politiken spelar nollvisioner en viktig roll av retoriska skäl. Det är ingen tillfällighet att kommunister alltid anklagar meningsmotståndare för bristande radikalism. Nollvisioner ger också politikerna möjlighet att permanenta verksamheter som egentligen borde läggas ned. Eftersom en nollvision inte går att realisera, blir kampen för dess förverkligande evig.
Verkligheten är inkrementell. Det innebär att vi kan minska antalet döda i trafiken eller diskriminerade i samhället, men endast till ett bestämt pris. Kort uttryckt innebär det att vi måste göra avvägningar. Är vi villiga att inskränka yttrandefriheten därför att det finns muslimer som känner sig kränkta av sekulariserade kulturyttringar? Jämlikhet är naturligtvis något bra, men är vi beredda att betala priset i form av minskad frihet? Människor som lever i en inkrementell verklighet är tvingade att balansera kostnader och nyttor mot varandra. Politiker lever i en kategorisk verklighet och kan föreviga kampanjer mot reella och inbillade fiender därför att de kan skyffla över kostnaderna på andra.
I realiteten har alla människor nytta av produktivitetsökningar. Välståndet i samhället ökar. Humankapital överförs mellan människor. Detta är dock inte något självklart positivt ur ett politiskt perspektiv. När olika grupper konkurrerar i en fri ekonomi, blir resultatet ekonomiska ojämlikheter. Det är inte ovanligt att politiker exploaterar bitterheten hos förlorarna för en politik som skadar den ekonomiska nyttan. År 1970 deporterade regimen i Uganda alla asiater och beslagtog deras egendomar. Följden blev att ekonomin kollapsade. Om fattigdomen är det stora problemet, borde målet vara en mer produktiv ekonomi och en större spridning av humankapital, men verkligheten ser inte ut på det viset för radikalt sinnade partiarbetare.

Vad har redaktören då att säga om professorns sista lunta?

Thomas Sowell var en extremt produktiv författare och Wealth, Poverty, Politics är av allt att döma hans sista bok. Det är en omfångsrik skapelse som, om man inkluderar notapparaten, omfattar över 500 sidor.
Det är också en fascinerande bok. Sowell fortsätter att hamra in sin tes om det sunda förnuftets prioritet i mänskligt liv och han bombarderar läsaren med exempel. Redaktören känner sig dock inte helt övertygad om att professorn alltid har rätt. Kapitlet om mentala skillnader är mycket intressant och försvarar sin plats i boken, men övertygar inte helt. Kapitlet om politiska faktorer är, på grund av sin detaljerade karaktär högintressant, men kanske hade det mått bra av att disponeras annorlunda. Redaktören har också svårt för böcker som sväller på grund av att författaren envisas med att i tid och otid sammanfatta det som han har sagt.
Detta är dock i det större sammanhanget petitesser. Wealth, Poverty, Politics är en välskriven bok som förtjänar att läsas av oss alla.

Redaktören kommer att sakna herr Sowell.

De som är nyfikna på hur Sowells tankeuniversum är strukturerat, uppmanas härmed att styra kosan till Hooverinstitutionen vid Stanforduniversitetet. Hooverinstitutionen har också en kanal på YouTube. Ett besök är högeligen rekommenderat!

President Donald Trump

Det var inte meningen att det skulle hända. Ödet hade bestämt att Hillary Clinton skulle bli USA:s 45:e president. Prognosmakarna sade det: Hillary vinner. Spelbolagen var av samma åsikt. Enligt Unibet satsade 8 av 10 spelare på en Clintonseger. Förståsigpåarna var lika övertygade. Media agerade unisont. Det enda undantaget var FoxNews.
För Hillary verkade allt gå som på räls. President Obama kampanjade för henne. Hollywood ställde upp nästan mangrant. Robert de Niro var så arg på Trump att han hotade den blivande presidenten med våld. Madonna lovade oralsex till alla män som röstade på Hillary. Bruce Springsteen kallade Trump "idiot". Lady Gaga demonstrerade mot Trump. Komikern Amy Schumer förklarade att hon skulle emigrera om Trump vann valet.
Till och med hans eget parti motarbetade honom. Inte ens före detta republikanska presidenter stödde honom. Traditionellt republikanska tidningar uppmanade människor att stödja Clinton. "Clinton is the superior choice", deklarerade konservativa The Arizona Republic.
Trump hade allt och alla emot sig – bortsett från det amerikanska folket, förstås, men det räknades ju inte.

Donald Trump

Källa: Vita Huset Live Stream.

Från rysningar till mardrömskänslor

När Barack Obama blev president, hade många svenska politiker och debattörer svårt att hålla tårarna tillbaka. Centerns Maud Olofsson förklarade att "Obama har lyckats fånga en stämning i landet och ge framtidshopp till det amerikanska folket." Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren gick det "en rysning genom USA". Aftonbladet påpekade att valet av Obama "väcker drömmar om ett annat USA, kanske till och med en annan värld". Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund beskrev sin upplevelse som en "fantastisk känsla". Emma Löfgren i Svenska Dagbladet skrev: "Barack betyder välsignelse på arabiska". Socialdemokraternas Mona Sahlin tog i så det knakade:

Det är något stort som har hänt i dag. Även om det här var vad jag både trodde och hoppades känns det mycket större än vad jag föreställt mig.

Det rosenröda ljus som hade skimrat kring rapporteringen av valet av Obama, ersattes av becksvart domedagsmörker närhelst Trump kom på tal. Trump skulle tvinga Amerikas kvinnor tillbaka till köket, han skulle anställa klappjakt på invandrare, särskilt muslimer. Förmodligen skulle han också orsaka ett kärnvapenkrig. Det var ingen hejd på eländet. Ibland blev hatet mot Trump övermäktigt. Aftonbladet klarade knappt av att erkänna att Hillary hade förlorat. Hon kunde fortfarande vinna, förklarade tidningen. Det enda som krävdes var att elektorerna struntade i valresultatet och röstade på förloraren.
Den amerikanska samhällsdebattören Ann Coulter blev utskrattad i TV när hon förklarade att hon hade Trump som favorit:

Eftervalspanik utbröt

När det stod klart att Trump hade vunnit, utbröt panik bland Hillarys anhängare. Vuxna människor började bete sig som små barn. En universitetslärare klippte av sig allt sitt hår i protest:

En tidskrift kände sig manad att ge råd till föräldrar vars barn var rädda för Trump. Ett hundratal kvinnor demonstrerade mot den nyvalda presidenten genom att paradera utan kläder. Många studenter var så chockade över valresultatet att flera universitet såg sig tvingade att skapa Trumpfria zoner där uppskärrade studenter kunde hitta tillbaka till verkligheten.
I Michigan lär en lärare ha förbjudit sin klass att titta på installationsceremonin. En restaurang på Hawaii satte upp en skylt på vilken ägaren deklarerade att Trumpanhängare inte var välkomna: "If you voted for Trump you cannot eat here! No Nazis."
Inte heller underhållningsindustrin visade någon nåd. Frank Sinatra showade för John F. Kennedy. George W. Bush lyckades rekrytera Ricky Martin. När Barack Obama installerades som USA:s 44 president, sjöng och spelade Bruce Springsteen, Aretha Franklin, Beyonce, U2, Jon Bon Jovi, Stevie Wonder och Tom Hanks och Martin Luther King III högläste.
Trump utsattes för en närmast enstämmig blockad av det konstnärliga etablissemanget. Modedesignern Sophie Theallet, som har ställt upp för Michelle Obama vid ett flertal tillfällen, förklarade på Twitter att hon inte stod till Melania Trumps förfogande:

As one who celebrates and strives for diversity, individual freedom, and respect for all lifestyles, I will not participate in dressing or associating in any way with the next First Lady.

Cher, Amy Schumer och Kate Perry demonstrerade mot Trump tillsammans med Hollywoodfolk och akademiska feminister. Under demonstrationen jämfördes Trump med Hitler och Madonna förklarade att hon hade lust att spränga Vita huset i småbitar.
Broadwaystjärnan Jennifer Holliday förklarade att hon inte ställde upp därför att hon inte ville svika sina homosexuella fans. Elton John och Celine Dion tackade nej, medan Andrea Bocelli drabbades av skrämselhicka efter det att han hade emottagit mordhot. Rapparen Snoop Dogg klassificerade svarta artister som ställde upp för Trump som "demoner".
Trump försökte naturligtvis att hålla god min, men faktum är att under en period hade han inte mycket mer att komma med än en brandkårsorkester och 16-åriga Jackie Evancho.

Kontroversiella frågor?

Immigrationsfrågan var naturligtvis en het potatis. Meryl Streep förstod inte eller ville inte förstå att Trump inte är emot invandring. Han vill ha reglerad immigration. Vad är det för konstigt med det?
Sedan var det där med muren. Republikaner muttrade att Trumps idé var oamerikansk: "That's not who we are". New Jerseys guvernör Chris Christie sade: "I've never seen a wall that a determined human being couldn’t get over, under or around." President Obama kallade förslaget kontraproduktivt och knasigt. Janet Napolitano, Obamas chef för USA:s Departement för inrikes säkerhet, förklarade: "You show me a 50-foot wall, and I’ll show you a 51-foot ladder."
Hillary stämde in i kören på Twitter: "Imagine a tomorrow where instead of building walls, we’re breaking down barriers." Det var dock en omvändelse under galgen. När maken Bill var president och byggde en 50 mil lång skyddsvall mellan Kalifornien och Mexiko, hade han hustruns fulla stöd. Inte heller hade hon något problem med George W. Bush' förslag från 2006 om att uppföra en drygt 100 mil lång barrikad mellan USA och Mexiko. Både Hillary och Barack Obama röstade för förslaget.
Det är korrekt att Trump inte är globalist. Han vill stoppa industriflykten från USA. Det har varnats för att amerikansk protektionism kan leda till minskad ekonomisk tillväxt, men frågan är hur bra detta argument är. Förmodligen har kritikerna rätt i sakfrågan, men amerikanerna kanske är villiga att acceptera det? Ekonomisk tillväxt är förvisso bra, men kanske inte ett mål i sig?
Trump är förvisso NATO-skeptiker och hans valseger har sagts förebåda försvarsalliansens kollaps. Kanske är det sant, men det beror i så fall knappast på Trump. Det som har irriterat Trump är att de europeiska medlemsländerna inte betalar sina medlemsavgifter. De vill att amerikanska skattebetalare ska göra det så att de kan satsa mer på välfärd och bidrag.
Han vill också avskaffa Obamas hälsovårdsreform, dock inte utan att ersätta den med något annat. Vad det blir, vet vi i dagsläget inte.

Donald Trump

USA:s 45:e president. Källa: Vita Huset Live Stream.

De förkättrade elektorerna

Om en marsinvånare hade besökt USA efter valet, hade han, efter en analys av stämningsläget, med all sannolikhet dragit slutsatsen att Trump måste ha hade kommit till valet genom en statskupp. Så många bittra, arga och chockade människor. Många kommentatorer verkade också vara av uppfattningen att Trump inte vann valet. Hillary fick ju fler röster än honom. Valsystem kan dock se ut på olika sätt och de har alla sina för- och nackdelar.
USA har, liksom Frankrike, Kanada, Storbritannien och många andra länder majoritetsval. Den som får flest röster i en valkrets vinner hela valkretsen. Förlorarna får ingenting. Om USA hade haft samma system som Sverige, hade amerikanska politiker endast kampanjat i folkrika Kalifornien och några kustområden. Förklaringen är självfallet att det är där rösterna finns. Stora delar av landet hade inte blivit politiskt representerat. Ett argument för systemet, det finns flera, är alltså att det tvingar politikerna att kämpa om alla delstater, inte endast de folkrika delstaterna. Hillary vann i folkrika Kalifornien, men förlorade i för många mindre delstater.
På denna punkt är det viktigt att hålla två saker i minnet.
För det första: Hillary erkände faktiskt att Trump hade besegrat henne. Det hedrar henne. Man kan gilla eller avsky systemet med majoritetsval, men det är det system som USA har och det är upp till politikerna att anpassa sig till verkligheten.
För det andra: Trump är ingen anhängare av majoritetsval. Han har samma åsikt som systemets kritiker. Han har sagt upprepade gånger att han ogillar systemet, men tillagt att om USA inte hade haft det valsystem som landet faktiskt har, hade han lagt upp valkampanjen på ett helt annat sätt.
I Sverige har vi ett proportionellt valsystem som innebär att partiernas riksdagsmandat ska spegla valresultatet. Inte heller det är perfekt. Om vi hade haft majoritetsval, hade kommunisterna aldrig lyckats att ta sig in i riksdagen. Vårt valsystem är också skälet till Miljöpartiets dominanta position i svensk politik. Trots att Miljöpartiet erhöll under 7 procent av rösterna i förra valet, fick partiet regeringsposter. En miljöpartist utnämndes till och med till vice statsminister. Följden blev att ett litet extremt parti erhöll ett oproportionerligt inflytande över svensk politik.

Allt är dessbättre inte becksvart mörker

Det var inte alltid lätt att vara Trumpanhängare. Media bombarderade inte endast människor med reportage som tog parti för Hillary, ofta var det underförstått att endast idioter röstar på Trump. Donald Trump triumferade mot alla odds.
Idag är vänstern bitter och förrvirrad. Hur kunde finansmagnaten bli president? Han hade ju endast folket bakom sig. Den konservativa samhällsdebattören Thomas Sowell skrev: "The good news is that we dodged a bullet in this election. The bad news is that we don’t know how many other bullets are coming, or from what direction."
Bland den tillträdande presidentens anhängare var stämningen betydligt muntrare. Den amerikanske lastbilschauffören och Trumpanhängaren Henry Davis framförde följande hälsning åt de en gång så övermodiga och självsäkra Clintonsympatisörerna.

Sidor

Prenumerera på Front page feed