Samtiden.com

Du är här

Cancelkulturen i Sverige. Fallet Alexander Bard

Vi har begåvats med ett nytt och svåröversatt begrepp: "cancel culture". Med "cancel culture" åsyftas en organiserad kampanj vars målsättning är att krossa en individs ekonomi, sociala ställning och allmänna rykte. Alexander Bard är den senaste måltavlan. Bard attackeras nu både från höger och vänster därför att han har raljerat över Black Lives Matter (BLM).
Frågan är emellertid om de som driver denna kampanj vet vad de har gett sig in på. Bard är en av Sveriges få digitala stridsvagnar. Få kan gå bärsärkagång i sociala medier som Bard. Han har aldrig backat från en position som han anser är korrekt. Dessutom är han rik och smart. Redaktören misstänker att Bards belackare har tagit på sig en större uppgift än de klarar av.

Alexander Bard

Alexander Bard. Källa: Frankie Fouganthin.

Dagens Nyheter

Det började på Dagens Nyheter. DN är Sveriges största morgontidning och beskriver sig som "oberoende liberal". Liberalismen har historiskt sett stått för yttrandefrihet. Numera befinner sig svensk liberalism i fritt fall.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski uppmanade härförleden i, mer eller mindre förtäckta ordalag, TV4 att sparka Alexander Bard från programmet Talang eftersom Bard "umgås med personer som har varit nazister".
Notera hur Wolodarski argumenterar. Wolodarski säger inte att Bard sympatiserar med personerna ifråga. Inte heller kritiseras Bard för att han rör sig i nazistkretsar. Nej, Wolodarski kritiserar Bard för att han umgås med före detta nazister. Vad är det för fel på före detta nazister? Är det inte bra med före detta nazister?
Wolodarski kritiserar också Bard för att umgås med aktiva medlemmar i "vit makt-miljön". Vem eller vilka är det som Bard sägs umgås med och vad menar Wolodarski med "umgås"? Wolodarski syftar på Gustav Kasselstrand, före detta Sverigedemokrat. Vad menar Wolodarski när han säger att Bard umgås med Kasselstrand? Svaret är att Bard har debatterat Kasselstrand och det irriterar Wolodarski så till den milda grad att han anser att TV4 bör sparka Bard från Talang.
Notera återigen hur Wolodarski formulerar sig. Han säger inte att Bard har samma åsikter som Kasselstrand. Bards synd är att ha debatterat Kasselstrand. Det är ett märkligt argument. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark debatterade kommunistledaren Lars Werner upprepade gånger. Innebar det att de "umgicks"? Innebar det att Ahlmark borde ha skilts från sitt politiska uppdrag?
Wolodarskis analys är rent nonsens.
Wolodarski har inte ens gjort sig besväret och lyssnat på debatten mellan Bard och Kasselstrand. Om Wolodarski hade gjort det, hade han upptäckt att Bard krossar "Kasselstrands motbjudande etnonationalism". Citatet kommer från Expressens Karin Olsson som har lyssnat på diskussionen. För Wolodarski spelar sådana triviala fakta ingen roll. Vem bryr sig om att Bard faktiskt kritiserade Kasselstrand, han borde inte ha ställt upp och debatterat Kasselstrand och därför förtjänar han att sparkas från TV4.
Kanske menar Wolodarski att Bards medverkan i debatten legitimerade Kasselstrand. Frågan är emellertid hur Bard kunde legitimera Kasselstrand när han, som Olsson formulerar det, krossade dennes "motbjudande etnonationalism". Legitimerar inte DN kommunism och socialism när de intervjuar Jonas Sjöstedt och Sven Wollter?
Kanske är det så enkelt att i Wolodarskis och TV4:s kyrka har du inte rätt att välja ditt umgänge.

TV4 sparkar Bard

Till slut fick TV4 emellertid nog och sparkade Bard. Bards brott var följande tweet:

ABrds tweet

Källa: Twitter.

Initiativet togs av Bards jurykollega Bianca Ingrosso. Ingrosso ställde ultimatum: antingen lämnar Bard programmet eller så gör jag det. Bard är en personlighet. Ingrosso har gjort sig en förmögenhet på att prata om smink och handväskor. Hon har också en populär blogg. Bloggen har fått flera utmärkelser. Inläggen skrivs emellertid av mamma Pernilla. Biancas motivering ser ut på följande sätt:

Jag fick en förfrågan om att blogga och sen tyckte jag att det var dötrist. Alltså, jag orkade inte ta bilder och tyckte att det var så jobbigt att sitta vid datorn och skriva, så då satt mamma uppe om nätterna och bloggade åt mig.

Produktionsbolaget valde sedermera att ställa sig på Ingrossos sida och Bard meddelades att hans TV4-karriär var över. Som om det vore nog. Nu har Bard dessutom stämts för hets mot folkgrupp för sin tweet.

Kriminalitet i det svarta Amerika

Eftersom BLM:s paradfråga är polisvåldet mot svarta ska vi säga några ord om det. Det är emellertid omöjligt att förstå detta problem utan att ha en korrekt bild av kriminaliteten i det svarta Amerika.
Låt oss börja med mord och låt oss jämföra vita och svarta amerikaner. Vi bortser alltså från mord utförda av spansktalande och indianer och de mord där gärningsmannens ras inte har kunnat identifieras. Vi begränsar också vår jämförelse till 2018. Vilka var mördarna?
Enligt FBI ser fördelningen på ras ut på följande sätt. I de fall där gärningsmannens rastillhörighet har kunnat fastställas var 42 procent av mördarna vita och 55 procent svarta. USA:s svarta utgör 12 procent av befolkningen. Om vi således eliminerar alla svarta kvinnor, barn och pensionärer från statistiken, blir slutsatsen att över hälften av alla mord i USA begicks av cirka tre procent av befolkningen.
Låt oss nu granska mordoffren.
FBI:s statistik fokuserar på fall där vi har en gärningsman och ett offer. Antalet mördade svarta och vita år 2018 var under dessa förutsättningar drygt 13 500 personer. Av dessa var 7407 personer svarta.
Vem mördade dessa 7407 individer?
Poliser? Nej, det är dessbättre inte sant. Amerikansk polis skjuter ungefär 1000 människor per år. De flesta som skjuts till döds av polis är beväpnade eller farliga på annat sätt. Enligt Washington Post blev 14 obeväpnade svarta män skjutna till döds av polis förra året. Samma år sköt polisen 25 obeväpnade vita. Det ska ses mot bakgrund av att polisen verkställer cirka 10 miljoner arresteringar varje år.
Vita amerikaner? Nej, inte heller det stämmer. Vita amerikaner stod för 8 procent av morden på svarta. Svarta amerikaner stod för 16 procent av morden på vita. Det spelar ingen roll om man räknar med procent eller absoluta tal: svarta mördar fler vita än omvänt.
Om det inte är polisen eller vita amerikaner som är bovarna i dramat, vem är det då? Den bistra sanningen är att nio av tio av de som mördar svarta själva är svarta.
Vi ser nu hur BLM:s världsbild sakta rämnar. Det är inte polisvåldet eller vitas våld mot svarta som är problemet, utan våldet bland svarta. Hur i all världen kan vita amerikaner bära skulden för att svarta amerikaner mördar varandra?
Om vi tittar på arresteringsstatistiken över till exempel rån, grov misshandel, bilstölder och vapenbrott får vi en snarlik bild. En tredjedel av de som arresteras för bilstöld är svarta. Trettiofem procent av de som arresteras för grov misshandel är svarta. Över hälften av den som arresteras för rån är svarta. Fyrtiofyra procent av de som arresteras för vapenbrott är svarta.
BLM har påtalat är att poliser skjuter fler svarta än vita. Svarta utgör 12 procent av befolkningen, men drygt 23 procent av de som skjuts av polis. Detta sägs bevisa att svarta diskrimineras av rättssystemet.
Det är ett dåligt argument.
Den traditionella definitionen av "diskriminering" förutsätter avsikter. Det är inte orättvist att redaktören är närsynt. Hans närsynthet är ett naturfenomen. Det är inte orättvist mot en individ att denne måste kämpa för tillvaron om denne lever helt isolerad på en ö. Dispariteter kan också uppkomma i relationer, till exempel när människor konkurrerar med varandra. Det var inte orättvist mot Mike Tyson att han förlorade tungviktstiteln till James Douglas.
Diskriminering förutsätter avsikter. Det är skälet till att slaveriet var diskriminerande. Slavägarna särbehandlade svarta med avsikt. Det var skälet till att apartheidsystemet var diskriminerande. Den sydafrikanska regimen särbehandlade svarta med avsikt.
Dispariteter bevisar alltså inte diskriminering. Det BLM och många organisationer på vänsterkanten gör är att de förnekar existensen av dispariteter och hävdar att alla skillnader beror på diskriminering.
Således hävdar BLM att gruppresentation bevisar diskriminering. Eftersom USA:s svarta utgör 12 procent av befolkningen, men en tredjedel av fängelsepopulationen, diskriminerar rättssystemet svarta. Eftersom svarta utgör 12 procent av befolkningen, men 23 procent av de som dödas av polis, diskrimineras svarta av polisen.
I realiteten är orsaken till att svarta är överrepresenterade i brottsstatistiken att svarta amerikaner begår många brott. Den höga brottsligheten bland svarta leder till onödigt många poliskonfrontationer och ibland slutar dessa olyckligt.

Är Bards tweet rasistisk?

För att förstå Bards tweet måste vi sätta in den i ett korrekt sammanhang. De som kritiserar Bard för rasism har missat att det är BLM, inte Bard, som driver tesen att det svarta Amerika är i kris. Utan denna premiss hade BLM inget existensberättigande. Den är lika fundamental för BLM som Gudshypotesen är för Katolska kyrkan. Om Bards tweet är rasistisk, är BLM en rasistisk organisation.
Bard och BLM är eniga om att det svarta Amerika befinner sig i kris, men de förklarar den på olika sätt. BLM hävdar att den officiella statistiken bevisar att svarta diskrimineras av det vita Amerika. Bards tweet är en replik på denna teori. Han tror inte att Amerika är obotligt rasistiskt. Hans budskap är positivt: utbilda dig, skaffa dig ett jobb, håll dig innanför lagens ramar och det kommer, med största sannolikhet, att gå bra för dig.
De som hävdar att Bards tweet är rasistisk kan inte läsa eller så drivs de av ren illvilja.

United States of Socialism

Socialism förblir populärt, trots idéns, minst sagt, miserabla meriter. Enligt en Gallupundersökning från 2019 är 43 procent av alla vuxna amerikaner positiva till socialism. Över hälften av Amerikas unga är lika entusiastiska.
I boken United States of Socialism (All Points Books, 2020) hävdar Dinesh D’Souza att det är ett mysterium som söker en förklaring. Få teorier är så misskrediterade som socialismen, men den fortsätter att attrahera människor. Varför?

United States of Socialism

Olika socialismer

Klassisk socialism säger att staten ska äga produktionsmedlen och att kommunistpartiet ska ha den politiska makten. Idag är det svårt att hitta socialister som kräver att Microsoft ska förstatligas och som kräver enpartistyre. De finns naturligtvis, men de flesta socialister har övergett denna idé.
Istället betonar man behovet av ekonomisk demokrati. Bernie Sanders är ett exempel. Han vill ha socialistisk ekonomi, inte stalinistisk politik. För honom är socialismen ett demokratiskt projekt. Folket ska ha makten, inte kapitalet.
Det socialdemokratiska partiet har en snarlik målsättning. I det socialdemokratiska partiprogrammet beskrivs partiets målsättning på följande sätt: att med "medveten kamp" transformera det kapitalistiska klassamhället till ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Hur ser detta demokratiska socialistiska samhälle ut? Partiprogrammet svarar att "varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning". Uttryckt på ett annat sätt: medborgare, löntagare och konsumenter ska ha inflytande över vad privatägda företag producerar och hur de av det privatägda näringslivet skapade resurserna fördelas. Ett förverkligande av detta krav skulle kräva långtgående ingrepp i den privata äganderätten.
Inte all socialism handlar emellertid om ekonomisk demokrati.
D’Souza skiljer mellan klassisk socialism, modern socialism och identitetssocialism. Identitetssocialism utgör ett försök att kombinera kollektivistiska lösningar på samhällsproblem med modern identitetspolitik.
Identitetssocialism är ett bisarrt fenomen. Enligt Queerfeministen Corrie Westing är den traditionella familjen ett instrument för kapitalistiskt förtryck. Hur vill då Westing uppnå "reproduktiv rättvisa"? Hon vill att barn ska födas av en surrogatmamma. Barnet ska sedan uppfostras av personer som inte tillhör familjen eller tillsammans med den.
Många gånger är gränserna mellan de olika socialismerna suddiga. Elisabeth Warren har sagt att i hennes Amerika ska fyra av tio direktörer i privatägda företag vara folkvalda. Hon har också sagt att om hon blir president ska hälften av alla kabinettsmedlemmar vara kvinnor och icke-binära och att hon ska låta en ung transperson välja hennes utbildningsminister.
Marx hade skrattat sig fördärvad åt Warren. Marx' socialism är baserad på arbetarklassen och de flesta arbetare är män, men män är identitetssocialismens fiende nummer ett. Marx hade avfärdat identitetssocialismen som ett försök desarmera klasskampen och splittra arbetarklassen, den enda kraft som kan transformera det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt samhälle.
Amerikanska socialister må vara oeniga om mycket, men på en punkt är de överens: de vill alla stärka den federala staten. Det är genom en stärkt federal stat som det demokratiska projektet ska förverkligas. Det är detta som gör Warren, Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez till socialister. Det är skälet till att man aldrig hör från Sanders, Warren eller Ocasio-Cortez att den federala regeringen har för mycket makt. Tvärtom: de hävdar att den har för lite makt.
I realiteten är skillnaden inte stor. Om staten ska kunna sätta "rättvisa" löner, måste alla inkomster tillhöra staten. Hur ska den annars komma åt alla som har "för mycket"?

Amerikahatets två grunder

Amerikanska socialister hatar USA av två skäl. Det första skälet är att Amerika inte är en demokrati. Ordet "demokrati" betyder folkstyre och i Amerika råder inte folkstyre. På denna punkt har kritikerna rätt. USA är en konstitutionell republik.
Syftet med demokrati är att undvika minoritetstyranni. För Amerikas grundare var det lika viktigt att undvika majoritetstyranni. Vi ska alltså inte förväxla majoritetsstyre och majoritetstyranni. Man kan acceptera majoritetsstyre, men varna för majoritetstyranni. Det var det som Amerikas grundare gjorde.
Majoritetstyranni är, om vi får tro D’Souza, den moderna formen av tyranni.
Anledningen till att USA har en skriven konstitution är att grundarna ville förhindra majoritetstyranni. Det är skälet till att rättighetsförklaringen är negativt formulerad. Det är orsaken till att man har separerat den lagstiftande, dömande och verkställande makten från varandra. Det är skälet till att den amerikanska demokratin är indirekt. Sist men inte minst: det är anledningen till att Amerika har ett elektorskollegium. Målet är att förhindra majoritetstyranni.
Detta ställer till med problem för socialister. Konstitutionen förbjuder uttryckligen staten att konfiskera privat egendom. Det utgör ett problem för feminister. Feminister vill riva upp rättsstaten. Konstitutionen är ett problem för islamister eftersom den förbjuder kongressen att upprätta en statsreligion.
Det andra skälet är att Amerika är grundat på kapitalism. Amerikas grundare var glasklara på denna punkt. Staten ska försvara privat egendom, inte omfördela den. För socialister som Ocasio-Cortez är detta liktydigt med att svära i kyrkan. Enligt henne är det omöjligt att skapa sig en förmögenhet på en miljard dollar eller mer med hederligt arbete. De som har så mycket pengar har förvärvat dem genom stöld. Demokraten Bill de Blasio sade under en debatt följande:

When I’m president, we will even up the score and we will tax the hell out of the wealthy to make this a fairer country and to make sure it’s a country that puts working people first.

Sanders har sagt att det inte finns miljardärer i hans Amerika och att han vill eliminera denna grupp med nya skatter och höjda skatter.
Warren har sagt att höga skatter på rika ska eliminera alla studieskulder och göra den högre utbildningen kostnadsfri.
Amerikanska socialister tror inte på kapitalism. Kapitalismen är, för dem, ett sätt att berika sig på andras bekostnad. Den är ett nollsummespel.

Politisk strategi: klimatpanik

Hur vill man uppnå de politiska målen? Thomas Sowell har sagt att intellektuella inte fungerar i rumstemperatur. Utan en kris eller något annat förfärligt skäl till varför deras överlägsna visdom ska påtvingas massorna, försjunker de letargi.
D’Souza menar att vänstern använder miljöfrågan för att få igenom politiska åtgärder som inget har med miljövård att göra.
D’Souza är klimatskeptiker. Han medger att klimatforskare är eniga om att det existerar en växthuseffekt och att temperaturen på vår planet har stigit med cirka en grad de senaste 100 åren, men han hävdar bestämt att det inte råder någon vetenskaplig konsensus om hur temperaturökningen ska förklaras. D’Souza förnekar inte att det har blivit varmare, han är, i likhet med många klimatskeptiker, övertygad om att temperaturökningen har fler än en orsak. Han menar också att det inte råder någon vetenskaplig konsensus om temperaturökningen är något som vi ska oroa oss över. Det är skälet till att vi numera pratar om klimatförändring istället för global uppvärmning. Klimatet har alltid förändrats.
Om vi får tro Ocasio-Cortez är det världens överlevnad som står på spel. Vi har tolv år på oss, menar hon. Sedan är det för sent. Det är en fascinerande teori. Vad ska AOC göra åt miljöförstöringen i Asien? Nio av tio av världens smutsigaste städer ligger faktiskt i Asien, inte i Nordamerika. Bangladesh är världens smutsigaste land. Kina hamnar på plats elva, Indien på plats fem och USA på plats 87. Tror Ocasio-Cortez verkligen att allt står och faller med Amerika? D’Souza tvivlar. I realiteten handlar Green Deal bara delvis om miljövård. Paketet inkluderar även arbete åt alla, drägliga löner, universell basinkomst för de som inte vill arbeta, rätt till bostad, fri utbildning och sjukvård.
Barack Obama är, liksom Ocasio-Cortez, en klimatkämpe. Det har inte hindrat honom från att investera över 100 miljoner kronor i en magnifik strandvilla i Martha's Vineyard. Ett hus på en ö ett stenkast från Atlanten. D’Souza menar att klimatpaniken är en politisk taktik. Målet är inte att rädda världen utan att socialisera Amerika.

Är kapitalismen orättvis?

Kapitalismen har vunnit den ekonomiska debatten. Om det råder knappast någon tvekan. Däremot har den inte vunnit den moraliska debatten. Det finns, menar D’Souza, en tydlig moralisk ångest över kapitalismen. Till och Adam Smith kände sig osäker. När konservativa försvarar kapitalismen är det följaktligen med effektivitetsargument. De säger att kapitalismen fungerar och att socialismen inte fungerar. Problemet är att modern socialistisk kapitalismkritik är moralisk. Socialister är inte intresserade av konsekvenserna av socialistisk politik. De vill ha "free stuff".
Frågan om kapitalismen är rättvis eller orättvis är en komplex fråga och vi ska här begränsa oss till D’Souzas granskning av två vanligt förekommande argument för den socialistiska positionen.
Det första argumentet säger att kapitalismen inte är demokratisk. Det andra argumentet säger att kapitalismen inte fördelar välståndet rättvist.
Är kapitalismen demokratisk? Låt oss använda det politiska systemet som modell. Det politiska systemet är demokratiskt därför att det ger alla som har fyllt 18 år möjlighet att delta i de allmänna valen.
Kapitalismen är inte annorlunda i det avseendet. Vi röstar endast på ett annat sätt. Istället för att rösta var fjärde år, röstar vi varje gång som vi köper något. I den meningen är också kapitalismen demokratisk. Kapitalismen har dessutom ingen åldersgräns. Inte heller är den begränsad till de som har medborgarskap. Alla konsumenter är med och påverkar produktionens inriktning.
Om alla röstberättigade röstade på Socialdemokraterna, hade Sverige fått en socialdemokratisk regering. Om människor slutade att köpa Iphone, skulle Apple tvingas att lägga ned produktionen av denna mobiltelefon.
Märkligare än så är det inte. Vi röstar även som konsumenter, men på ett annat sätt.
Fördelar kapitalismen välståndet rättvist eller orättvist? D’Souza uppmanar oss att begrunda följande problem. Antag att vi har tre personer.

  • A har en flöjt som han eller hon har tillverkat.
  • B har aldrig ägt en flöjt.
  • C har ingen flöjt, men kan spela flöjt.
Vem äger flöjten? Sunt förnuft säger att den tillhör A. Det är, trots allt, A som har tillverkat flöjten. Utan A, ingen flöjt. Socialistisk moral är annorlunda. Den säger att flöjten tillhör B eftersom B aldrig har ägt en flöjt.
Hur kan flöjten övergå i B:s ägo om det är A som har skapat den?
Det socialistiska argumentet vilar på en dold premiss: det antar att efter det att A har tillverkat flöjten blir den statlig eller gemensam egendom. Därefter kan staten omfördela den så att rättvisa uppnås.
Frågan är emellertid vad detta har med rättvisa att göra?
D’Souzas svar är: Ingenting.
Redan Aristoteles förstod att rättvisa har med förtjänst att göra. Om A förtjänar mer än B, är det inte orättvist att gynna A. Om A förtjänar mindre än B, är det orättvist mot B att gynna A.
Låt oss ta gruppen av författare som exempel. De flesta böcker som utges är ekonomiska fiaskon. De flesta människor som har författarambitioner misslyckas. Stephen King är ett undantag. King har blivit miljardär på sina skräckromaner.
Är detta orättvist?
Kings förmögenhet hade representerat en orättvisa om den hade tillkommit på ett illegitimt sätt, till exempel om staten hade tvingat människor att köpa Kings böcker.
Har staten gjort det? Nej, det har den inte. Människor köper hans böcker av fri vilja. De spenderar sina inkomster på tegelstenar som Insomnia därför att de anser att böckerna berikar deras liv. Redaktören har fyra av herr Kings böcker, men ingen tvingade honom att inhandla dem.
Därför existerar det inget rättviseproblem. Däremot existerar det en disparitet. King säljer, trots allt, fler böcker än alla andra författare i skräckromansgenren tillsammans. Det är emellertid en disparitet. Det har inget med diskriminering eller bristande social rättvisa att göra.
Socialister som Sanders är oeniga med oss på den punkten. Enligt Sanders är Kings förmögenhet upprörande, grotesk och omoralisk och han har sagt att om han blir president kommer han att utrota miljardärskategorin.
Omoralisk? Varför är Kings förmögenhet omoralisk om han har förtjänat den på hårt, hederligt arbete? Till skillnad från Sanders lever King inte heller på skattebetalarna. Dessutom: han betalar, med största sannolikhet, mycket mer i skatt än Sanders.
Sanders har samma åsikt som Ocasio-Cortez: Kapitalismen är ett nollsummespel. Det är omöjligt att bli så rik som King är på hederligt arbete. Man blir miljardär på att exploatera människor.
Warren har en mer modern lösning på "miljardärsproblemet".
I Sovjetunionen bestämdes arbetarnas löner av statliga byråkrater. Alla som tillhörde ett bestämt skrå hade samma inkomst. Lönen var alltså inte kopplad till den enskilde arbetarens produktivitet. Alla arbetare hade samma lön. Följden blev att ekonomin och kulturen stagnerade. Varför anstränga sig om det inte gör någon skillnad i plånboken?
Warren vill inte eliminera Amerikas superrika. Hon vill utnyttja dem för socialistiska syften. Hon säger: Varför inte låta King skriva sina romaner, vi kan ju beskatta honom i efterhand? Det är den moderna, socialistiska positionen: Ju rikare de rika blir, desto mer pengar för oss socialister att omfördela. Frågan är emellertid varför det är rättvist. Socialister klagar över att kapitalismen exploaterar människor, men Warren vill exploatera Amerikas superrika. I realiteten innebär Warrens idé ju att vi är tillbaka på punkt ett: att King inte får belönas efter förtjänst. King har inte begått ett brott. Varför ska han bestraffas för att människor köper hans böcker? Varför ska hans pengar hamna i fickor som tillhör människor som han inte har en gemensam historia med och som inte har gjort sig förtjänta av dem? Det socialistiska argumentets dolda premiss är återigen att Kings inkomst på något mystiskt sätt övergår i gemensam ägo när den väl är skapad.

Konservativ, politisk taktik

Antag att någon hade sagt att det är dags att återinföra slaveriet. Antag också att samma person hade sagt: "Vi är medvetna om att alla hittills prövade former av slaveri har misslyckats, men vi är övertygade om att denna gång kommer alla bitar att falla på plats". Vi hör aldrig någon säga något sådant och det är inte svårt att förstå varför.
Trots att socialismen har testats under större delen 1900-talet, i olika kulturer, på olika kontinenter och producerat samma katastrofala resultat, är det inte svårt att hitta människor som vill testa igen. Gudrun Schyman är ett exempel. När Schyman fick frågan om Berlinmurens fall innebär en kris för kommunismen, svarade hon: "snarare tvärtom". För henne är kommunismen en idé utan empirisk referens.
D’Souza menar att konservativa måste basera sin politiska strategi på detta faktum. Om socialister inte bryr sig om verkligheten, är det meningslöst att hävda att socialismen inte fungerar, att alla hittills existerande socialistiska samhällen varit ekonomiska, politiska och moraliska katastrofer.
Vad de istället bör göra är att fokusera på frågans moraliska aspekt. Säg åt en socialist att socialismen handlar om avundsjuka, att socialister är tjuvar och reaktionärer och det tar hus i helvete. D’Souza menar att det är precis det som vi ska göra. Inte endast därför att det retar gallfeber på socialister eller därför att det är exakt det som de kallar sina politiska motståndare, utan därför att det faktiskt är sant.
D’Souza skriver att konservativa och libertarianer måste ta den moraliska fajten med vänstern. Modern vänster är fullständigt principlös. Elisabeth Warren fick en tjänst på Harvarduniversitetet som var avsedd för akademiker med indianskt påbrå därför att hon lyckades lura rekryterarna att hon är indian. När Trump påpekade detta kritiserade vänstern honom för rasism.
Hillary Clinton kallade Trump rasist under presidentvalskampanjen därför att Trump fem år tidigare hade ifrågasatt att Barack Obama var född i USA. Det var dock inte Trump som hade kommit på idén, det var Clintons eget påfund. Det var Clinton som hade uttryckt tvivel om Obamas härkomst under primärvalen år 2008 när hon kämpade mot honom om den Demokratiska nomineringen.
Mycket mer än så har D’Souza inte att säga.
Den som är intresserad av konservativ, politisk strategi har ett större utbyte av David Horowitz' Big Agenda.

Slutord

Dinesh D’Souza kom till USA som tonåring för att studera. Han stannade och blev en av det konservativa Amerikas starkaste röster. Vad finns det då att säga om hans senaste bok: United States of Socialism? Boken är litet av en liten besvikelse. Redaktören hade förväntat sig en mer djuplodande analys av amerikansk socialism. D’Souzas argument för kapitalism är inte heller särskilt originellt. D’Souza säger att vi behöver ett moraliskt argument för kapitalismen och att han ska presentera det, men hans argument är en rekapitulation av det argument som Robert Nozick presenterade för 46 år sedan i boken Anarchy, State and Utopia. Dessvärre är det inte heller alltid lätt att följa författarens argumentation. Här nöjer vi oss med två exempel.
D’Souza menar att socialister drivs av egenintresse. Gör de det? Eller tror de kanske att det finns gratisluncher? Om de inte tror på gratisluncher, varför kalla dem "socialister"?
D’Souza skriver att socialismen inte kollapsade därför att den inte fungerade. Han säger att den tvärtom fungerade utmärkt väl för den lilla klick kommunistbyråkrater som styrde och ställde. Det är ett märkligt kriterium. Varför inte i stället hävda att den inte fungerade och hänvisa till bristen på livsmedel och de långa köerna? Några sidor längre fram ställer D’Souza frågan varför Indien och Kina avskaffade sina respektive planekonomier och han svarar: därför att de inte fungerade.
Det innebär inte att boken inte är läsvärd. D’Souza är en utmärkt författare. Han liknar Thomas Sowell. I likhet med Thomas Sowell skriver han på ett föredömligt enkelt och överskådligt sätt. Att jämföra United States of Socialism med klassiker som The End of Racism är dock inte möjligt.

Den sociala ordningens problem

Sigmund Freud menade att människan är en aggressiv varelse. Detta faktum ställer samhällen inför ett delikat problem eftersom de består av människor. Människors naturliga aggressivitet måste tyglas. I annat fall hotas den sociala ordningen med ruin.
Freud menade att det också är det som civilisationer gör. De tyglar människors spontana aggressivitet. Social ordning är alltså inget naturligt. Det är något som vi har skapat därför det finns fördelar med att leva i samhällen.
Freud menade dock att den sociala ordningen kommer med ett pris: en diffus vantrivsel. Aggressiviteten kan undertryckas, men den kan inte elimineras och Freud var övertygad om att han kunde se spår av den i sina patienters drömmar och att han kunde observera den i deras irrationella beteenden.

Freud

Sigmund Freud. Källa: Wikipedia.

Seattle

Demonstrationerna kunde i initialskedet tolkas som moraliskt motiverade. En vit polis hade dödat en svart man och människor var genuint upprörda. De flesta amerikaner förväntade sig därför att protesterna skulle ebba ut med tiden.
Följaktligen stod politikerna mest och tittade på.
Det var, om vi får tro Freud, deras första misstag.
Protesterna förändrade snabbt form. Kraven på att rättvisa skulle skipas och att de inblandade poliserna skulle åtalas, transformerades snabbt till en kritik av polis och rättskipning i allmänhet.
Politikerna begick nu sitt andra misstag: de började uppvisa svaghetstecken. De vädjade till demonstranternas förnuft. De uppmanade dem att visa återhållsamhet. De instämde i kritiken och sade att polisväsendet behöver reformeras. Enstaka politiker ifrågasatte behovet av poliser överhuvudtaget.
Freud hade sagt: ni leker med elden.
I takt med att den sociala ordningen bröt samman bredde kaoset och våldet ut sig. Butiker vandaliserades och plundrades. Bilar sattes brand. Hela kvarter brändes ned till grunden. När kravallerna startade, skulle alla symboler för det rasistiska Amerika rivas ned. George Floyd var ju svart. Nu stod de dörrar till det helvete som Freud hade varnat för på vid gavel. Viljan att skövla var inte längre kamouflerad i moraliska termer. Allt skulle destrueras, till och med monument uppförda för att hedra slaverimotståndare.

Herbert Marcuse

Frankfurtskolan flydde till Amerika när Hitler tog makten i Tyskland. Det amerikanska folket tog emot den lilla gruppen med öppna armar. Frankfurtmarxisterna besvarade deras omtanke med att öppet raljera över amerikansk kultur och samhälle. Herbert Marcuse nöjde sig inte med att håna de dumma amerikanerna. Han iscensatte ett projekt vars målsättning var att underminera det amerikanska samhället.

Marcuses första problem var vem som skulle förverkliga hans diaboliska plan. Marxismen hade, mer eller mindre, kollapsat. Få marxister trodde att socialismen var oundviklig. Etter värre var att arbetarklassen inte längre var revolutionär. Den trivdes utmärkt i det kapitalistiska Amerika.
Marcuse började därför att leta efter andra grupper att egga till kamp mot den amerikanska demokratin och han hittade dem bland sina studenter. Den högre utbildningen formligen exploderade på 60-talet och Marcuse insåg att han kunde använda universiteten för att indoktrinera ungdomen. Den så kallade "medvetandehöjningen" skulle äga rum på universiteten. De skulle utbilda framtidens progressiva soldater.

Den andra frågan handlade om vad studenterna skulle indoktrineras att tro. I Tyskland hade Marcuse varit assistent åt Martin Heidegger. Heidegger menade att vi inte har bett om att bli födda. Vi är, på gott och ont, utkastade i en värld som vi bara delvis förstår. Våra handlingsmöjligheter är lika många som riskerna att misslyckas och över oss hänger hela tiden medvetandet om vår ändlighet som ett grått moln.
Detta skapar ångest, menade Heidegger, och det enda som vi kan göra för att mildra ångesten är att försöka leva autentiska liv. Marcuse insåg att han kunde utnyttja sin forne läromästares insikter. Politiserade universitet skulle övertyga studenterna om att de inte levde autentiska liv.

Marcuse

Herbert Marcuse. Källa: Wikimedia.

Svaret på den tredje och sista frågan krävde en revidering av Freud. Vad innebär det att leva ett autentiskt liv?
Frankfurtmarxisterna hade ett komplext förhållande till Freud. Psykoanalysen kan användas kulturkritiskt, men Freud hade dragit kulturkonservativa slutsatser. Freud var inte marxist. Han ville inte underminera samhället. Han hävdade att all civilisation baseras på repression av människans grundinstinkter, däribland hennes naturliga aggressivitet. Freud beskrev det som realitetsprincipens triumf över lustprincipen.
Marcuse ställde Freud på huvudet och hävdade att det är realitetsprincipen som håller kapitalismen under armarna. Följaktligen måste den undermineras. Marcuses målsättning var att övertyga studenter och anhängare att det är realitetsprincipens dominans som förklarar deras alienation och att de endast kan befria sig från förtrycket genom att ge sina instinkter fritt utlopp i politisk kamp mot det liberalkapitalistiska samhället.

"Marx, Mao, Marcuse!", skrek vänsterstudenterna under demonstrationer.

Herbert Marcuse dog 1979, men det råder knappats någon tvekan om att han hade jublat över kaoset i Seattle. I Seattle skulle hans filosofi omsättas i praktiken.
Freud hade varnat för vad som kommer att hända när realitetsprincipen förlorar sin makt. Resultatet är inte mer frihet och autenticitet, utan kaos och våld. Kaos och våld var emellertid Marcuses mål. Det var, som han såg det, enda möjligheten för de som i likhet med han arbetade på att underminera den kapitalistiska ordningen och skapa ett socialistiskt samhälle.
När kapitalismen väl var nedkämpad skulle emellertid realitetsprincipen återinföras. Marcuses socialistiska utopia skulle baseras på så kallad repressiv tolerans. Då var det slutgapat och slutdemonstrerat. Då skulle universiteten rensas på allt kontroversiellt. Endast åsikter som är förenliga med socialismen skulle tillåtas.

Seattles kommunistclowner

Så kallade autonoma vänstergrupper har ockuperat några kvarter i Seattle och utropat området till en från USA fristående stat: Capitol Hill Autonomous Zone eller CHAZ.

CHAZ

Seattle, 2020. Källa: Derek Simone.

Endast i liberala demokratier

Mahatma Gandhi kom att spela en viktig roll vid den indiska frigörelsen. Många har sagt att utan Gandhi hade Indien fortfarande varit en brittisk koloni. Detta är nonsens. Gandhis framgångar berodde på att hans motståndare var ett civiliserat imperium. Britterna ville inte endast vara imperialister. De ville inte endast ha kolonier. De vill göra det rätta och bli respekterade för det. Om det brittiska imperiet istället hade varit irakiskt under Saddam Hussein, hade Gandhi inte överlevt längre än tio minuter.
Det är den bistra sanningen.
I Seattle har kommunistgrupper ockuperat hela kvarter och enda anledningen till att de har lyckats med detta är att Amerika är ett civiliserat samhälle. Amerikaner vill lösa konflikter med dialog. De vill förstå varför människor är upprörda och missnöjda. De undrar på vilket sätt de har bidragit till problemen och hur de kan avhjälpa dem.
Vänsterslöddret är som en flock pittbullhundar. De ser varje utsträckt hand som ett svaghetstecken och en anledning att avancera och de kan flytta fram sina positioner endast därför att de är medborgare i ett civiliserat land. Om detta kommunistslödder hade försökt samma sak i Beijing, hade de krossats av stridsvagnar och infanteri från Folkets befrielsearmé.
Detta är den bistra sanningen: denna typ av händelser kan endast inträffa i liberala demokratier.

Bisarr fantasivärld

Kommunistpacket förstår naturligtvis inte detta och skälet är att de, i likhet med alla revolutionärer, lever i en fantasivärld.
CHAZ är de bortskämdas "revolution". Vuxna som aldrig har växt upp. Snorungar som tror att ekonomiskt välstånd inte kräver social ordning. Vad spelar det för roll att man bränner ned hus, det kommer alltid att finnas hus. Vad spelar det för roll att man plundrar affärer, det kommer alltid att finnas egendom att konfiskera.
Marx säger ju det i Das Kapital: kapitalismen är nödvändighetens rike och därför råder allmän knapphet. Under kommunismen kommer det däremot att råda överflöd. Då gäller inte vedertagna ekonomiska regler. Då existerar det gratisluncher. Då kan vi skrota allt ekonomiskt tänkande. Då behöver vi inte längre prioritera våra behov. I CHAZ kommer människorna att leva som i Bibelns Eden. Allt som de behöver och vill ha, kommer att finnas på armlängds avstånd.
Det är så korkat att man tappar andan.
CHAZ-aktivisterna kräver att rättssystemet ska krossas, men skriker efter advokater när de blir arresterade. De spyr galla över kapitalismen, men plundrar Applebutiker i syfte att stjäla mobiltelefoner. De utmanar kapitalism och patriarkat, men är så livrädda för att bli sängliggande i två veckor på grund av COVID-19 att de använder munskydd.
Kan det bli mer löjeväckande?
CHAZ är posörernas lilla imperium. Aktivisterna kokar lika mycket av fejkad vrede som av äkta narcissism. Hur många selfies har inte tagits i denna kommunistiska utopia?
Och se hur modiga de är. De kastar sten på poliser, men när de blir gripna lägger de sig på marken i fosterställning och skriker som små griskultingar. Titta på videon nedan och häpna. Så många intelligensbefriade idioter som har samlats på en och samma plats. Det måste vara frågan om ett världsrekord.

Detta handlar inte om vandaler och tjuvar som hittat något att sysselsätta sig med. Detta är ett organiserat uppror mot det demokratiska samhället genomfört av kommunistslödder och de ska behandlas därefter. Mot denna typ av pöbelvälde finns bara ett svar: militär. Julien Benda skrev:

Unable to hurt a fly [they] are capable of becoming ferocious in the name of an idea.

Nyttiga idioter

Nyligen hölls ännu en obegriplig demonstration i Stockholm till stöd för Black Lives Matter. Det är organisation som har bildats för att försvara svartas rättigheter i länder som Amerika och Sverige. För svarta har ju inga rättigheter i vår del av världen. Eller hur?
Det känner vi ju alla till att i Sverige är diskriminering av svarta inte endast tillåtet, det uppmuntras av regering och riksdag. Och Amerika har naturligtvis inget rättssystem som hanterar poliser som bryter mot lagen. Naturligtvis inte. Det är fritt fram att begå vilka brott som helst mot svarta? Eller hur?

Svensk polis

Från dialogpolis till demonstrationspolis. Källa: Alex Ljungdahl.

En ny bottennivå

En ny bottennivå uppnåddes dock när en svensk, kvinnlig polis gjorde gemensam sak med BLM-demonstranterna i Stockholm. Demonstrationen var olaglig och poliserna hade skickats till platsen för att upplösa den.
Poliskvinnan blev emellertid så rörd av all kärlek som demonstranterna utstrålade att hon istället för att verkställa ordern valde att delta i protesten. Istället gick hon ned på knä bakom polisbilen. Dollarmiljonärer i Amerika gör så när de dygdsignalerar till varandra. Knästående knöt hon sedan näven i protest. Hon grät och kramade demonstranterna. Hon kunde inte ens motstå frestelsen att låta sig fotograferas hållandes en skylt med texten "White silence is violence".
Man undrar vad blivande poliser egentligen får lära sig under utbildningen? Upprätthållandet av ordningen är tydligen inget som prioriteras. Kamp mot vit rasism och kolonialism? Att delta i begåvningsbefriat skrän mot Amerika?
Det var denna typ av människor som Lenin kallade "nyttiga idioter". Det är män, kvinnor och ungdomar, svenskar och invandrare som springer den postmoderna vänsterns destruktiva ärenden.

Rasism

Demonstrationsparollen var rasistisk. Sedan när blev "violence" en fråga om vithet. Var höll Sveriges alla araber hus? Varför var inte också de ute och kämpade för social rättvisa? Hur klassificerar vi deras tystnad? Vad gör vi med somalierna och pakistanierna? Är också de rasister eftersom de inte deltog eller hade de fått frisedel därför att de har rätt hudfärg? Var fanns samerna och romerna? Finns det rentav en muslimsk tystnad som också den är "violence"?
Detta var hets mot folkgrupp i lagens mening. Detta var en rasistisk opinionsyttring kamouflerad med antirasistisk retorik. Plakatet pekade ut människor med hänvisning till deras hudfärg. Handlingen var uppsåtlig. Opinionsyttringen ägde rum på en offentlig plats. Demonstranterna saknade tillstånd.
Den enda anledningen till att poliskvinnan inte ska sparkas är att det skulle ge henne martyrstatus, bokkontrakt och gråttid i TV4. Förmodligen skulle hon, i likhet med sin förlaga, Greta Thunberg, sätta sig ner utanför någon offentlig byggnad i Stockholm med en skylt: "Polisstrejk mot rasism".

Damberg och Sjöstedt tycker naturligtvis att allt är jättefräckt och bra

Mikael Damberg är inrikesminister, socialdemokrat och ansvarig för polisen. Hur ser han på debaclet? Damberg är naturligtvis genuspolitiskt korrekt och vill inte fördöma händelsen därför att polisen var kvinna och demonstrationen "antirasistisk". Således säger han att kvinnan hade hjärtat på rätta stället och uppvisade mod. Hjärtat på rätta stället därför att hon deltog i en rasistisk opinionsyttring? Modig därför att hon struntade i att upprätthålla lagen?

Mikael Damberg

Mikael Damberg. Källa: Regeringen.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är alltid mer vänster än regeringen. Det är på det viset som han motiverar Vänsterpartiets existens. Revolutionsromantiken är stark inom partiet. Sjöstedt sade att poliskvinnan är hans "nya favoritpolis" och fortsatte: "Vreden över rasism och diskriminering är mycket förståelig". Vreden var minst sagt påtaglig bland de svenska tonårstjejer som uppsluppna skuttade omkring med BLM-plakat och skrek "Knulla dem!" åt polisen. Eller hur, Sjöstedt? Patetiskt.

Vår tids intellektuella pest

När den legendariska musiktidningen Rolling Stone utsåg världens 100 bästa rockgitarrister, toppades listan av Jimi Hendrix, Jimmy Page och Eric Clapton. Två kvinnor lyckades ta sig in på listan. Antag att Rolling Stone hade accepterat den radikalfeministiska agendan och sagt att det är dags att musikindustrin blir mer inklusiv och förklarat att man ska göra som Sveriges regering, tillämpa vartannatprincipen och kvotera in 48 kvinnliga rockgitarrister.
Hade en sådan lista verkligen speglat verkligheten? Knappast.
Nyligen beslutade SVT att om ett Melodifestivalbidrag är komponerat av två personer, måste den ena personen vara kvinna. Annars får bidraget inte delta i tävlingen. Detta ses av SVT som ett komplement till en annan av SVT:s jämställdhetsregler som säger att hälften av alla bidrag ska vara skrivna av kvinnor. På detta sätt vill tävlingsproducenten Karin Gunnarsson "pusha Melodifestivalen in i framtiden".

SVT

Källa: Wikimedia.

Statligt eller privat gör föga skillnad

Sveriges Television ägs av en stiftelse. Tanken bakom organisationsformen är att den ska ge SVT maximalt oberoende. SVT ska stå fritt från kommersiella intressen och politiska påtryckningar. Arrangemanget ska ge SVT möjlighet att producera objektiv television.
Det är naturligtvis inte frågan om någon total frihet. SVT finansieras med skattemedel och det är riksdagen som bestämmer hur mycket pengar som SVT ska tilldelas.
Klassiska liberaler brukar applådera denna typ av arrangemang och skälet är att de betraktar klåfingriga politiker som ett hot mot yttrandefriheten. Socialister är omvänt kritiska mot att medieföretag är oberoende av staten därför att de begränsar klåfingriga socialisters möjligheter att styra den politiska dagordningen.
Frågan är hur relevant detta argument är idag.
Det ekonomiska arrangemanget gör SVT inte endast oberoende av regering och näringsliv, men gör SVT också oberoende av sin publik.
Något liknande har hänt i den privata sektorn. Det liberala argumentet säger att privatägda företag endast bryr sig om pengar. De struntar i dina åsikter så länge du inte bryter mot lagen. Din moral är din privatsak. Frågan är emellertid vad som händer när privata
företag blir så dominerande att de blir, i likhet med SVT, oberoende av sina kunder. YouTubes verkställande direktör Susan Wojcicki sade nyligen att företaget överväger att bannlysa videos som kritiserar WHO:s hållning i pandemifrågan. YouTube blockerade följaktligen en intervju med medicinprofessorn Karl Sikora. I intervjun sade Sikora att mycket tyder på att pandemin har förlorat kraft, att det därför är dags att öppna skolor och att den globala paniken över COVID-19 är mer destruktiv än själva viruset. Det blev för mycket för YouTube som blockerade videon.
Varför gjorde YouTube det? Svaret är att Google numera har en värdegrund. Det är slags företagsmoral. Det räcker numera inte att användare av Googles tjänster håller sig inom lagens ramar. Din moral är inte längre din privatsak om du använder Googles tjänster.
Konservativa debattörer har därför dragit slutsatsen att våra friheter numera inte endast hotas av politiker, utan också av stora, privatägda företag, företag som Google.

En annan form av pandemi

Det klassiska marxistiska viruset hade begränsade spridningsmöjligheter. För att bli infekterad var det nödvändigt att man bekantade sig med Marx' exploateringsteori och det var en teori som hade ett välförtjänt dåligt rykte. De flesta svenskar höll eländet på armlängds avstånd med följden att svensk socialism aldrig blev en politisk kraft att räkna med. De största demonstrationerna i vårt land har inte varit riktade mot Sverigedemokraterna utan mot socialdemokratisk fondsocialism.
Det är förmodligen inte fel att säga att svenska folket har utvecklat en relativt robust flockimmunitet mot socialistiska galenskaper.
Det progressiva virus som har infekterat SVT är annorlunda. Mot det finns ännu ingen flockimmunitet. Det förefaller dessutom att vara extremt smittsamt. Stat, kommun och landsting har sedan länge dukat under och det privata näringslivet har börjat haka på.
Det marxistiska viruset infekterade i huvudsak män. Det progressiva virus som nu drar över västvärlden gör ingen skillnad på kön. Faktum är att kvinnor förefaller vara mer benägna att falla offer för det än män.
Det marxistiska viruset ställde klass mot klass. Det skapade aggressiva agitatorer. Det progressiva viruset har sina rötter i marxismen. Det delar marxismens motto: Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga, men istället för krav på revolutionär, proletär diktatur säger det sig ömma för de svaga och marginaliserade. Målet sägs vara ett samhälle baserat på inklusivitet och omsorg, men det är en inklusivitet och omsorg som ingen har rätt att undandra sig. Bakom dess vita leende döljer sig tänder av stål.
Det progressiva viruset lockar inte med Marx' prediktion om ett växande absolut armod. Den har ersatt detta begrepp med ett relativt fattigdomsbegrepp. Numera är människor fattiga och förtryckta även om de har tak över huvudet, mat för dagen och sjuk- och tandvård utan att behöva spendera så mycket som ett öre. Det räcker med att någon annan har det bättre ställt. Det viktiga är inte människor stadigt får det bättre, utan att alla har det lika dåligt.
Inte heller spelar det någon roll hur dispariteter uppkommer. Det är skillnaderna som räknas, inte de ansträngningar eller brist på ansträngningar som ligger till grund för den. Människans defaultposition är jämlikhet, alla skillnader är därför en form av direkt eller indirekt diskriminering.

SVT dukar under

Att SVT skulle duka under var förutsägbart. SVT är oberoende av sin publik. Det spelar ingen roll hur få människor som använder kanalens tjänster. SVT får sina pengar ändå. Dess inkomster är garanterade. I det rådande intellektuella klimatet är detta ett säkert recept för hybris och paranoia.
Gunnarsson är så till den milda grad drabbad av progressiv yrsel att hon inte längre förstår att Melodifestivalen är en tävling. Hon betraktar den som en komponent i det patriarkala maktmaskineri som exkluderar kvinnor. Inte heller är Melodifestivalen ett underhållningsprogram. Meningen är inte att bästa artist ska vinna. Programmet är ett verktyg i den antipatriarkala kampen. Kampen står inte mellan bra och dålig underhållning utan mellan feminism och könsmaktsordning.
I Gunnarssons febriga fantasivärld dominerar manliga kompositörer och artister därför att de har smugit in sig bakvägen. De är kvoterade och Gunnarsson vill balansera denna lömska, strukturella orättvisa med kvotering av kvinnor.
Denna konspirations existens är naturligtvis inget som hon bevisar. Dispariteterna bevisar dess existens. Att kräva mer evidens än så är liktydigt med att delta i konspirationen. Gunnarssons jämställdhetsfantasier har ersatt verkligheten. Hon blickar ut över det offentliga Sverige och ser hur kampen för genusjämställdhet vinner mark. I kommunerna, museerna och i skolorna slåss modiga feminister mot könsmaktsordningen. Kan SVT verkligen stå vid sidan och titta på? Är det möjligt att inte ta ställning? Är inte vägran att ta ställning ett ställningstagande för en förtryckande könsmaktsordning? Vad är de värda egentligen, alla dessa föråldrade och patriarkala idéer om objektivitet och apolitisk underhållning?
I Gunnarssons utopia har Melodifestivalen upphört att handla om artisteri. Hon är övertygad om att när programmet väl har, som hon säger, "pushats" in i framtiden, har människor slutat att bry sig om de framförda bidragens kvalitet.
När Gunnarsson har fäktats med jämlikhetssvärdet tillräckligt länge kommer folket, istället för att kräva mer och bättre musik, kräva en ständigt mer inklusiv festival. Det viktiga kommer inte längre att vara att rätt låt vinner, utan att alla kategorier får göra sig hörda, oavsett hur illa det låter. För första gången i vårt lands historia kommer folket att kräva mindre tävling och mer mångfald.

Sentimentalisering av en våldsam underklass

Donald Trump var inte redaktörens favorit i det amerikanska presidentvalet 2016. Faktum är att han följde valet med, minst sagt, måttligt intresse. Reaktionerna på Trumps seger var inte desto mindre minst sagt bisarra. Inte ens svenska medier kunde dölja sin bitterhet och besvikelse.
Nu är det dags för mer massmedialt nonsens.

Riots

Källa: Fibonacci Blue.

USA-experten

Efter det att en svart man dödats av en vit polis, har kravaller brutit ut på flera håll i USA. Upploppen har föranlett Expressen att låta "USA-experten" och statsvetaren Frida Stranne att kommentera läget.

Stranne skriver följande:

Det är viktigt att förstå det här som en del av en omfattande utsatthet bland afroamerikaner som kommer till sin ytterlighet när det gäller dödligt våld från poliser.

Meningen är naturligtvis fullständigt obegriplig, men det som filosofie doktor Stranne försöker säga är att kravallerna är orsakade av strukturell diskriminering, fattigdom och polisvåld.
Låt oss således bryta ned eländet i tre paragrafer.

Strukturell diskriminering?

Stranne säger att svarta utsätts för "strukturell diskriminering". Hur vet hon det? Hennes svar är att fler svarta än vita har dött i COVID-19. Begreppet "strukturell diskriminering" är i realiteten Newspeak. Det ger människor rätt att anklaga varandra för diskriminering även om det inte pågår någon diskriminering. Stranne blandar ihop dispariteter med diskriminering. Svenska män är hårdare drabbade av COVID-19 än svenska kvinnor, men ingen har kommit på den befängda idén att hävda att det beror på att män är utsatta för "strukturell diskriminering". Skillnaderna i dödlighet är en disparitet och det borde doktor Stranne ha informerat Expressens läsare om.
Dessutom: varför inte också informera läsarna om att fler svarta dör på grund av COVID-19 än spansktalande och asiater? Varför ska vi exkludera de sistnämnda från den strukturella konspirationen?

Fattigdom?

Stranne skriver att fattigdomen är utbredd bland svarta:

Fattigdomen är utbredd liksom frustration och vanmakt över att inte hitta vägar ut ur den egna livssituationen.

Mänsklighetens defaultposition är inte välstånd, utan fattigdom. Följaktligen är det inte fattigdomen, utan välståndet som söker en förklaring. Den relevanta frågan är inte: Varför är svarta amerikaner fattiga? Den korrekta frågan är: Varför lever amerikanska asiater i relativt välstånd? Vad gör de som svarta inte gör?
Det generella svaret på frågan är att fattiga inte producerar varor eller tjänster som någon efterfrågar.

Dessutom: det är förvisso sant att vita amerikaner har högre medianinkomst än svarta, men asiater har högre medianinkomst än vita amerikaner. Vad tror Stranne att det sistnämnda beror på? Strukturell diskriminering av vita? Eller är förklaringen så enkel att asiater tar arbete, utbildning och familj på större allvar än vita och svarta? Varför kan inte svarta amerikaner följa det asiatiska exemplet?
Det fungerar uppenbarligen.

Riots

Före kravallerna. Källa: Google Earth.

Tror Stranne på fullt allvar att man avhjälper fattigdom, att man skapar "vägar ut ur den egna livssituationen" genom att bränna ned den stad som man bor i? Vandalismen och våldet kommer endast att leda till att de skötsamma människorna lämnar de drabbade områdena i sällskap med de företag som har gett invånarna möjlighet att försörja sig. De som blir kvar, de som inte har råd eller möjlighet att fly eländet, ska sedan städa upp efter den revolutionära orgien medan vandalerna drar vidare till nästa "aktivitet".

Riots

Efter kravallerna. Källa: Fibonacci Blue.

Polisvåld?

Stranne säger att svarta drabbas disproportionerligt av polisvåld. Det är lyckligtvis inte etnicitet som förklarar varför poliser skjuter människor. Poliser skjuter när de känner sig hotade. Våldsamma personer löper alltså större risk att bli skjutna än personer som gör som de blir tillsagda.
Nästa fråga är därför om våldsamt beteende är jämnt fördelat över Amerikas folkgrupper? Svaret på den frågan är: Nej.
USA:s svarta utgör cirka 12 procent av befolkningen, men begår hälften av alla mord. Rensa bort alla kvinnor, pensionärer och minderåriga från dessa tolv procent och cirka tre procent återstår. Tre procent av landets svarta står för hälften av alla mord.
Stranne behandlar överrepresentationen av svarta i brottsstatistiken som ett slags kompletterande fakta. I realiteten är det förklaringen till varför poliser ibland skjuter svarta.
Stranne nämner dödsskjutningen i Ferguson 2014 som ett exempel på hur polisen riktar in sig på svarta. Det är dessvärre ett dåligt exempel. Stranne berättar inte för läsarna att polismannen i Ferguson faktiskt blev frikänd. Hon undanhåller sina läsare informationen att tre forensiska experter intygade att polismannens berättelse var korrekt och att det till och med fanns svarta som vittnade till hans fördel. Eller inbillar sig Stranne kanske att frikännandet kan förklaras med "strukturell diskriminering"?
Dessutom: I realiteten skjuter amerikanska poliser fler vita än svarta, trots att våldet är mer utbrett bland svarta. Om amerikanska poliser har fördomar, är det mot vita, inte mot svarta. Inte heller orkar Stranne tala om för läsarna att de flesta svarta män inte dödas av poliser eller vita, utan av andra svarta.
Allt detta i en artikel med rubriken "USA-experten: Därför sker upploppen i USA".

Sentimentalisering av en våldsam underklass

Enligt Stranne beror upploppen på "underliggande konflikter". Vad i hela världen tror Stranne att ungdomar, många av dem vita, iförda masker protesterar emot när de slår sönder butiksfönster och bär ut TV-apparater eller försöker demolera kassaapparater för att komma åt pengarna i dem? Detta är vandalism och kriminalitet och ska behandlas som vandalism och kriminalitet.
George Floyd dödades av en polisman. De som har drabbats av kravallerna har ingen skuld till det inträffade. De har överhuvudtaget inget med händelsen att göra. Det är helt vanliga människor som har fått hus, bilar och butiker vandaliserade. Det är vanliga amerikaner, många småföretagare, som hoppats på en framtid efter pandemin och som nu fått se sina drömmar slutgiltigt krossas av ungdomar som har indoktrinerats av skola och populärkultur att tro att deras samhälle är genomsyrat av "strukturell diskriminering" och att i kampen för så kallad social rättvisa är alla medel tillåtna.

Thinkspot: första intrycket

Det har stormat kring sociala medier de senaste åren, särskilt YouTube, Patreon och Twitter. När dessa företag startade hade de relativt enkla regler: gör vad du vill, men bryt inte mot lagen. Om du bryter mot lagen, stänger vi ditt konto.
Tjänsterna blev enormt populära och företagen växte så det knakade. Ägarna blev naturligtvis stenrika och ju mer pengar de tjänade, desto mer progressivt sinnade blev de.
Det dröjde således inte länge innan företagen hade skaffat sig en så kallad värdegrund. Googles motto var till exempel "Don't be evil". Det lät onekligen bra. Ett företag som inte vill vara "evil" kan ju inte vara fel. Eller hur?
Googles motto var emellertid inte riktat till företagets anställda. Det var riktat till användarna av företagets tjänster. Det dröjde således inte länge innan uppmaningen blev ett krav. Detta var en signifikant förändring. Det räckte nu inte att lyda lagen. Man måste nu också ha samma åsikter som Google. Företaget hade skaffat sig en partilinje som man hade bestämt sig för att påtvinga användarna.
Det var dessutom endast början. I december 2018 stängde Patreons "Trust and Safety Commitee" Carl Benjamins konto. Benjamins brott var inte att han hade brutit mot någon lag. Han hade inte ens brutit mot Patreons regler. Han stängdes av med hänvisning till saker som han sagt under en diskussion på en annan plattform - YouTube.
Nu var ingen säker. Det var i detta klimat som planerna på ThinkSpot (TS) växte fram.

ThinkSpot

ThinkSpot

ThinkSpot är fortfarande i betaversion. Man kan ställa sig i kö om man vill bli medlem. En annan möjlighet är att en befintlig medlem inviterar en. När man väl har satt upp sig på väntelistan kan det ta några månader innan man släpps in. Redaktören fick vänta i sex månader.
Hur stor är TS? När undertecknad kontrollerade sist hade TS 75 000 medlemmar. Hur vet redaktören det? Svaret på den frågan är att Jordan Peterson har 75 000 prenumeranter. Det märkliga med TS är att som ny medlem sätts man automatiskt som prenumerant på en rad kända och okända figurer. Alla TS-medlemmar prenumererar således på Petersons kanal. Förutom Peterson prenumererar redaktören även på Mikhaila Aleksis kanal. Redaktören är också satt som prenumerant på James Altucher, en entreprenör och investerare, vem det nu är. Ett tredje abonnemang är på en kompositör som kallar sig Akira the Don. Redaktören har ingen aning om vem herr Don är.
Faktum är att undertecknad inte har hört talas om tiondelen av de personer som han numera och mot sin vilja prenumererar på. Och de blir bara fler och fler, verkar det som. Varje gång en ny intellektuell celebritet ansluter sig till TS, blir man automatiskt prenumerant. Enda sättet att upprätta någon form av kontroll över sina kanaler är att uppsöka sidorna ifråga och avsluta abonnemangen manuellt.

Det kostar pengar

TS uppstod i reaktion mot den framväxande censuren på Twitter, YouTube och andra plattformar. Jordan Peterson har sagt att USA-baserade TS endast kommer att censurera användare om man blir beordrad att göra det av en domstol.
Innebär det att det är fritt fram?
Nja, inte riktigt.
Det är gratis att registrera sig på TS, men som gratismedlem är man utesluten från stora delar av TS-gemenskapen. Man kan till exempel inte delta i forumdebatter. Många artiklar ligger bakom betalväggar. Inte heller kan man publicera sina egna åsikter på TS.
Redaktören bestämde sig därför att teckna ett årsabonnemang. Normalpriset är tre dollar per månad, men just nu har TS sänkt priset till en dollar. Som premiummedlem kan man publicera både text och multimedia på sin kanal. Man har också tillgång till alla forum på webbplatsen, åtminstone temporärt. TS tagit bort flera restriktioner med hänvisning till den pågående pandemin. Underförstått: när läget normaliseras, läggs locket på igen och de som vill delta i den fria debatten måste öppna plånboken på nytt. Förutom gratismedlem och premiummedlem finns det ett medlemskap som kallas "Featured contributor". Denna grupp har extra privilegier. Bland annat kan medlemmar i gruppen ta betalt för artiklar och annat som de publicerar på sin kanal. Medlemskap i denna grupp har inget annonserat pris. För att bli medlem måste man istället övertyga TS om att man tillhör den intellektuella eliten.

Det kostar mer pengar

Att bli medlem i TS kostar en spottstyver. En eller tre dollar är knappast något att bråka om. Medlemsavgiften är emellertid bara början. Som premiummedlem har man till exempel tillgång till Stephen Hicks forum, men om man vill se hans föreläsning "The Best Argument for a God" måste man hosta upp ytterligare tre dollar. De som vill se allt material som Hicks har lagt upp, måste prenumerera på hans kanal och det kostar 550 kronor.
Sist Jordan Peterson skyltade med en avgift begärde han drygt 2300 kronor för ett år. Det kan således bli dyrt att vara medlem på TS om man vill följa flera personer. Dessutom är det inte självklart prisvärt. Mycket av det material som finns på Hicks och Petersons kanaler finns faktiskt på YouTube.
Man kan också köpa böcker på TS. Dessvärre kan man inte ladda ned böckerna i PDF eller annat format. Istället köper man möjligheten att läsa boken och den kan endast läsas när man är inloggad på TS. Om TS dör, förlorar man alltså sin bokkollektion. Prissättningen är också en smula förvirrande. Peterson säljer 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos, men vill ha mer betalt av dem som läser boken på TS än man betalar Amazon för en riktig bok.

En blandad upplevelse

TS är en mixad upplevelse. Webbplatsen är ganska trög. Sidorna laddar långsamt. De är dessutom överbelamrade med innehåll. Viktiga ikoner är så små att man måste zooma in sidan för att se vad de föreställer. Inte heller är sajten särskilt lättnavigerad.
ThinkSpot gör dock skäl för sitt namn. TS är konstruerat för att appellera till individer som är intresserade av idéer. Det är alltså ingen konkurrent till YouTube och Twitter som Peterson har skapat. TS ska inte ersätta traditionella sociala media, TS ska utgöra ett alternativ till traditionella sociala media. På denna punkt har TS lyckats väl. Webbplatsen innehåller mycket som är både läs- och tänkvärt.

Petersons stjärnstatus

Jordan Peterson är TS superstjärna. Det är på gott och ont. Det är svårt att inte gilla Peterson, men inte allt som han säger "makes sense", som det heter på amerikanska. Här är ett exempel från hans TS-kanal:

I'm not an atheist anymore, because I don't look at the world that way anymore. I'm not a materialist anymore. I don't think the world's made out of matter, I think it's made out of what matters. It's made out of meaning.

Är världen verkligen gjord av mening? Seriöst? Är mening det enda som betyder något? I kommentarsfältet hittar vi följande underdåniga reaktioner:

  • Evil is the distillation of suffering.
  • Meaning is like our currency in the US.
  • We experience life as a narrative, with many chapters.
  • You're wrestling in the right arena, you've got all the pieces.

TS-medlemmar önskar Peterson God Jul, diskuterar hur många liv han har räddat, de ber för hans hälsa och välgång. Nämnde Akira the Don har till och med tonsatt Peterson när han berättar hur han träffade sin fru! Resultatet är minst sagt gräsligt.

Summering

När Jordan Peterson lanserade tanken på en alternativ mediaplattform var det yttrandefriheten som skulle försvaras. Frågan är hur Peterson har tänkt göra det med en årsavgift på 2300 kronor. Det är naturligtvis inte fel att ta betalt för tjänster. Det är inte gratis att driva en plattform som TS. Någon måste betala. Antingen betalar man kostnaderna med annonser och blir beroende av annonsörernas välvilja eller så står användarna för fiolerna.
Frågan är ändå om inte projektet har ändrat karaktär. Betalväggarna lär avskräcka många. Risken är uppenbar att TS blir en sajt där universitetsprofessorer, musiker och konstnärer umgås och där den breda allmänhet som TS ursprungligen var tänkt att tjäna stängs ute.
Den som lever får se.

Conservatism. Del II

I den första artikeln om den brittiske filosofen Roger Scrutons bok Conservatism (Profile Books, 2017), presenterade vi den konservativa samhällsvisionen. I denna avslutande artikel tittar vi lite närmare några kända brittiska, konservativa tänkare och hur de har sett på social ordning.

Conservatism

Konservatismens filosofiska rötter

Konservatismen är en produkt av upplysningen. Dess filosofiska rötter går emellertid tillbaka till antiken och Aristoteles' Politiká. Scruton skriver att konservativa tänkare har anpassat flera av Aristoteles' tankegångar till moderna förhållanden.
Men konservatismen är inte en rent filosofisk affär. Aristoteles var övertygad om att det goda samhället är ett samhälle i vilket förnuftet råder. Konservativa är inte lika övertygade. Det är en sak att klura ut hur man ska nå ett mål, en delvis annorlunda sak att avgöra om målet är önskvärt eller inte. För att lösa det sistnämnda problemet behöver vi vägledning från sedvänjor och sociala institutioner. Detta blir tydligt i radikal samhällskritik. I realiteten är ett samhälle utan lagar, familjer, gränser och konkurrens otänkbart. Det hindrade emellertid inte Marx från att föreställa sig kommunismen som ett samhälle utan lagar. Inte heller hindrade det Ronald Laing från att önska sig ett samhälle utan familjer, Jean-Paul Sartres socialistiska utopi från att vara en stat utan gränser och svenska kommunister från att drömma om ett samhälle i vilket samarbete har ersatt konkurrens.
När konservatismen kritiseras för att vara antiintellektuell och att sakna en robust teori, är kritikerna inspirerade av tänkare som Marx, Laing och Sartre. Det vara detta som Scruton syftade på när han sade att konservatismen är sann, men tråkig medan socialismen är falsk, men spännande.
Konservativ filosofi är verklighetsförankrad. Familjer är nödvändiga för att garantera den sociala reproduktionen. Frihet måste balanseras med ordning. Människor lever i nationsstater. Viljan att konkurrera är inbyggd i vår natur.
De som inte förstår eller accepterar sådana, minst sagt, elementära fakta, är inte intresserade av verkligheten. Följaktligen är de inte heller mottagliga för rationella argument.

Hobbes och Locke

För att förstå det konservativa argumentet måste vi förstå Thomas Hobbes' Leviathan. Liberaler och konservativa har ett komplext förhållande till Hobbes' filosofi. Det är ingen slump att Hobbes omväxlande har beskrivits som liberal och konservativ.
Hobbes' samhällsteori är grundad i en teori om människans natur. Hobbes var övertygad om att människan har naturliga rättigheter. Det är rättigheter som vi kan urskilja om vi använder vårt förnuft. På denna punkt är Hobbes klassisk liberal. Hobbes var emellertid också övertygad om att människan är egoistisk till sin natur och att egenintresset trumfar förnuftet.
Hobbes hade med fasa betraktat det engelska inbördeskriget. Kriget kostade fem procent av befolkningen livet och övertygade Hobbes om att ordning alltid är att föredra framför anarki. Social fred förutsätter därför en stark stat. Det ska dock vara en stat som människorna har samtyckt till, menade Hobbes. Staten ska ha absolut makt, men den ska skapas genom ett socialt kontrakt i vilket signatärerna förpliktigar sig att lyda staten.
Slutresultatet var paradoxalt. Vi tror att det finns en oförsonlig motsättning mellan individualism och absolut makt, men Hobbes härledde den absoluta maktens nödvändighet från en individualistisk premiss.
John Locke sympatiserade inte oväntat med Hobbes' idé om det sociala kontraktet, men han drog en helt annan slutsats. Locke menade att Hobbes pessimism var opåkallad. Människans defaultposition är inte ett allas krig mot alla, utan samarbete och fredlig konkurrens. Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som bryter mot lagar och regler och detta nödvändiggör en stat. Dessa individer är emellertid atypiska, menade Locke. Därför behövs inte en stat av Hobbes' typ.
Scruton skriver att modern konservatism och liberalism är överens på många punkter. De vill båda ha en begränsad stat. De försvarar representativa institutioner, maktdelning och medborgerliga fri- och rättigheter. De motsätter sig den moderna kollektivistiska staten. Konservatismen avvisar dock kontraktsteorin. Innan vi kikar lite närmare på kritiken av denna teori, ska vi säga något om två av konservatismens intellektuella hjältar: Edmund Burke och Adam Smith.

Edmund Burke

Edmund Burke är den mest kände och inflytelserikaste av brittiska konservativa filosofer. Burke menade att radikal samhälls- och kulturkritik inte gör individen friare, utan tvärtom underminerar den sociala ordning som individens frihet är beroende av.
Låt oss titta lite närmare på Burkes argument.
I Reflections on the Revolution in France kontrasterade Burke den brittiska sedvanerätten med fransk lagstiftning. Sedvanerätten består inte lagar stiftade av ett parlament, utan av lokala domstolsbeslut. Sedvanerätten växer fram underifrån och i maklig takt. Fransk lag var ett resultat av intellektuell reflexion. Den var en skrivbordsprodukt skapad av ideologiskt besatta människor. Den var en produkt av rationell, filosofisk reflexion och menad att ersätta traditioner och sedvänjor.
Om man hade frågat en engelsman på Burkes tid, varför monarki är att föredra framför republik, hade vederbörande svarat: "England har alltid varit en monarki". Ett sådant svar är traditionsbaserat och, om vi får tro Burke, ett rationellt svar därför att monarkin har spelat en i huvudsak positiv roll för England.
För revolutionären är svaret tvärtom ett skäl på varför samhället måste göras om från grunden. I det utopiska samhället har människor slutat att göra saker av ren vana. Alla handlingar är istället baserade på teori. Människor har befriats av revolutionärerna från sedvänjornas, traditionernas och vanornas tyngd. Det gamla samhället har störtats i gruset och på dess ruiner har ett nytt, kognitivt transparent samhälle uppförts.
Detta förklarade, menade Burke, varför franska revolutionen spårade ur i kaos och blodbad. Sedvänjor och traditioner borgar för att människor beter sig anständigt mot varandra. Radikal kulturkritik leder därför inte till mer frihet. När människor slutar respektera gamla auktoriteter, dvs. när staten inte kan lita på att medborgarna gör vad de måste göra utan att bli kommenderade att göra det, blir den förr eller senare en kommandostat. Resultatet blir politisk terror.

Adam Smith

En annan av konservatismens portalfigurer är Adam Smith. Den socialistiska kritiken av kapitalismen uppvisar likheter med Hobbes' syn på naturtillståndet: kapitalismen beskrivs som ett allas krig mot alla. Socialister anser emellertid inte endast att kapitalism leder till ekonomisk anarki. Systemet anses också gynna egenintresset på allmänintressets bekostnad. Smith menade att båda dessa argument är falska. Kapitalism har inget med kaos att göra. Tvärtom. Om det är något som utmärker kapitalismen, är det ordning. Det räcker att kasta en snabb blick på den svenska ekonomin för att konstatera att anklagelsen är ogrundad. Det egentliga skälet till att socialister beskriver kapitalism och liberal individualism som en form av anarki, är att den sociala ordningen inte är planerad av staten. Inte heller existerar det en konflikt mellan egen- och allmänintressen. Socialisten hakar upp sig på det faktum att kapitalisten agerar i syfte att tillgodose sitt egenintresse. Smith påpekade att i en marknadsekonomi kan kapitalisten endast tillgodose sitt egenintresse genom att gynna allmänintresset. Det är det främsta skälet till att ekonomier bör vara fria.
Smith var övertygad om att vi människor är sympatiska till vår natur. Vi vill varandra väl. Naturligtvis finns det också människor som försöker sko sig på andras bekostnad och det är skälet till att det behövs en stat. Kapitalister är ofta inga vänner av fri konkurrens. De upplever konkurrensen som både hot och möjlighet. Därför behövs det lagar som skyddar den fria konkurrensen. Kapitalister utnyttjar ibland arbetskraften. Därför behövs det även lagar som skyddar arbetare mot exploatering.
Adam Smith är en av den moderna konservatismens hjältar. Det innebär emellertid inte att konservativa har samma positiva syn på marknadsekonomin som klassiska liberaler. För konservativa är marknadsekonomin ett nödvändigt ont. Den är oumbärlig därför att den och endast den möjliggör en rationell allokering av resurser. Den är ett ont därför att dess tendens är att prissätta allt. Det sistnämnda är något som framför allt har bekymrat den kulturkonservativa falangen inom den konservativa rörelsen.

Kontraktsteorins kritiker

Konservatismen avvisar den liberala kontraktsteorin. Den brittiske filosofen David Hume var en av teorins kritiker. Locke menade inte att teorin om det sociala kontraktet beskriver en empirisk händelse. Det sociala kontraktet är underförstått. Det faktum att människor som är missnöjda med sina regeringar inte lämnar sina hemländer var för Locke ett bevis på att de har accepterat det sociala kontraktet. Hume menade att Lockes argument var orealistiskt. De flesta människor kan inte välja nation efter behag. Länder har gränskontroller. Språk och kultur utgör för många människor oöverstigliga barriärer.
Ett annat problem med kontraktsteorin är dess syn på legitimitet. Enligt Locke förser samtycket den politiska makten med legitimitet. Hume menade att detta är en felaktig uppfattning. Det inte är människors samtycke som gör staten legitim. Människors samtycke är istället ett uttryck för att de uppfattar staten som legitim. Varför uppfattar människor staten som legitim? Humes svar var formulerat i nyttotermer. De uppfattar staten som legitim därför att den gynnar dem.
Kontraktsteorins främste kritiker var emellertid inte David Hume utan den tyske filosofen George Hegel. Hegels utgångspunkt var Immanuel Kants kategoriska imperativ.

Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i [vare sig] din egen [eller någon annan] person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.

Den autonoma eller fria individen är, för Kant, en individ som i sitt handlande endast vägleds av sitt förnuft. Sedvänjor och traditioner har således ingen plats i Kants teori. Kants kategoriska imperativ är tänkt att vara applicerbart på alla samhällen vid alla tidpunkter.
Hegel kritiserade Kant för att ha nått fram till sin slutsats genom att abstrahera bort alla verkliga människor och de samhällen som de lever i. Människor lever på bestämda platser vid bestämda tidpunkter. Det finns inga människor eller samhällen i allmänhet. Om det kategoriska imperativet ska bli meningsfullt, måste det placeras in i ett konkret sammanhang.
Hur ser detta sammanhang ut?
Liberaler behandlar individen som samhällets minsta beståndsdel. Individen är den sociala atomen och som sådan oberoende av sociala sammanhang. Frihet definieras därför i negativa termer. Frihet är frihet från något och i liberal teoribildning är det i huvudsak staten som hotar individens frihet.
Hegel menade att frihet förutsätter självmedvetande och att självmedvetandet är en social artefakt. Den individ som liberalismen tar för given är i realiteten en produkt av det samhälle som individen lever i och den sociala ordning som liberalismen anser hota individens frihet är i realiteten en garant för dess frihet.
I naturtillståndet är människan inte mycket mer än ett djur som styrs av sina passioner. Följaktligen betraktar hon världen som ett objekt att dominera i syfte att uppnå behovstillfredsställelse. Detta leder till ett allas krig mot alla.
Hegel menade att subjekt-objektrelationer är instabila och han exemplifierade med slaveriet. Slavägaren betraktar inte slaven som en autonom individ. Istället är slaven reducerad till ett djur eller objekt.
Slavägaren uppfattar sig som aktiv och slaven som passiv. Det är, trots allt, slavägaren som övermannat och förslavat slaven. I realiteten blir slavägaren alltmer passiv, medan slaven blir alltmer aktiv. Skälet är att slavägaren producerar allt mindre. Han ägnar huvuddelen av sin tid åt att konsumera det som slaven skapar. Hegel beskriver denna tilltagande passivitet som en regressionsprocess. Den tidigare aktiva och skapande slavägaren blir allt mindre aktiv och alltmer objektlik.
Slaven befinner sig i en motsatt situation. Hans arbete förändrar inte endast världen, det förändrar också hans syn på sig själv. Slaven upptäcker att han inte är ett objekt, utan en skapande kraft och att slavägaren inte vore något utan honom. Slaven inser att det är han som är subjektet, medan slavägaren endast är ett objekt att dominera. Medan slavägaren är upptagen av att konsumera ständigt mer av det som slaven producerar, börjar slaven att, i hemlighet, planera den kupp som ska kasta om maktordningen och reducera slavägaren till slav och upphöja honom till slavägare.
Slaven gör således uppror mot slavägaren och förslavar honom bara för att begå samma misstag som slavägaren. Detta skapar en våldspiral utan ändpunkt.
Hegel menade att problemet får sin lösning när de två kontrahenterna slutar att betrakta varandra som objekt att dominera, dvs. när slavägaren ger upp sin fysiska kontroll över slaven och slaven ger upp sina upprorsplaner. Subjekt-objektrelationerna ersätts med subjekt-subjektrelationer. Viljan att dominera ersätts av ömsesidig respekt. De två antagonisterna accepterar därmed Kants kategoriska imperativ att inte behandla människor som medel, utan som mål.
Hegel beskriver denna process i termer av medvetandets utveckling från medvetande till självmedvetande. Subjekt-subjektrelationer förutsätter självmedvetande, men människan är inte av naturen självmedveten. I naturtillståndet är hon medveten om sin omgivning, men oförmögen att använda ordet "jag" om sig själv. Det är skälet till att hon är fokuserad på att dominera. Hon blir självmedveten först i det sociala samspelet med andra individer. Vår självbild är, menar Hegel, beroende av andra människors bekräftelser, men det är endast när vi erkänner varandras autonomi som vi verkligen kan bekräfta varandra.
Det är först när individen blir medveten om sig själv som hon kan träda ut ur naturtillståndet och börja reflektera i moraliska termer. Det är först då som hon kan bestämma sig för att göra något som hon inte vill göra eller avstå från att göra något som hon vill göra. Istället för att regeras av sina animala passioner, låter hon förnuftet diktera hennes handlande. Hon är då inte längre i en blind kausal mekanisms våld, utan en autonom individ som av fri vilja accepterar eller fö kastar de diktat som det praktiska förnuftet ålägger henne. Detta är endast möjligt i ett samhälle, menar Hegel. Det gäller här att förstå Hegel korrekt. Hegel menade inte att människan skapade samhället med dess olika institutioner i syfte att bilägga konflikter och bli självmedveten, samhället och självmedvetandet ska istället ses som en biprodukt av åtgärder som syftade till att pacificera mänskliga relationer.
Kant såg frihet som produkten av filosofisk reflexion. Sann frihet existerar endast när en individs frihet inte förutsätter en annan individs ofrihet. På detta sätt konkretiserade Hegel Kants frihetsbegrepp.
Den radikala samhällskritiken utgår ifrån ett abstrakt frihetsbegrepp. Det är ett begrepp som är tillämpbart på människor i allmänhet. Det var anledningen till att kommunister och nationalsocialister kunde hata individer, men älska folk. Folket var en tom abstraktion. Det hade ingen egen vilja. Det var man gjorde med det. I realiteten existerar det inga människor och samhällen i allmänhet. Hegel menade att frihet förutsätter tvärtom en traditionsbunden social ordning. Frihet förutsätter restriktioner.
Frihet är, invände Hegel, en produkt av konflikter. Vi är inte fria av naturen. Tvärtom. Naturtillståndet kännetecknas av dominansförhållanden mellan subjekt och objekt. Vi blir fria först i samhället när vi accepterar den moraliska lagen och de institutioner som upprätthåller den. Hegel avvisar därigenom Rousseaus vision av den ädla vilden i naturtillståndet och Marx' fantasier om primitiva egendomsgemenskaper. Vi vinner frihet genom att träda ut ur naturtillståndet. Det innebär också att vi inte kan återerövra våra friheter genom att rasera samhällets institutioner. Det finns ingen frihet utanför samhället. Det är skälet till att vi ska försvara restriktioner.

Konservatism idag

Konservatismen växte fram inom liberalismen som dess dåliga samvete. Konservativa och liberaler var eniga om värdet av individuell frihet, det var oeniga om den sociala ordningens betydelse. Konservativa tänkare menade att liberalerna inte tog ordningsproblemet på allvar.
Industrialiseringen av England medförde att bönder tog arbete i fabriker och med tiden fick denna grupp en egen identitet och kultur. Den fick till och med ett eget namn: arbetarklass. Det skulle inte dröja länge innan radikala intellektuella började teoretisera om gruppens politiska potential och år 1848 publicerades Kommunistiska manifestet.
Detta medförde att konflikten mellan konservatism och liberalism, mer eller mindre, skrinlades. Konservativa och liberaler hade fått en gemensam fiende: socialismen.
Kampen mot socialismen skulle påverka den konservativa ideologin i liberal riktning. Konservatismen hade ursprungligen betonat social ordning, men utvecklades till en frihetsrörelse. Skälet var uppenbart: kommuniststaterna i öst var alla diktaturer.
Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps var ett hårt slag mot socialism och kommunism och under en period såg det ut som att vänstern befann sig på reträtt. Efterhand skulle det dock visa sig att detta var rent önsketänkande.
Under 90-talet gjorde den radikala vänstern en framgångsrik återkomst. Kritiken riktades inte primärt mot kapitalismen, utan mot västerlandet. Den ideologiska huvudfienden var inte längre en förment borgerlig ideologi, utan sexism och patriarkat.
Det var dock inte den enda problemen. Massinvandring från Mellanöstern och radikaliseringen av islam ställde de gamla europeiska samhällena inför nya, svårlösta problem. De nya utmaningarna splittrade den gamla alliansen mellan liberaler och konservativa. Konservativa började kämpa för västerländsk kultur och mot politisk korrekthet och religiös extremism, medan många liberaler föll tillbaka på sin defaultposition: frihet löser alla problem.

Summa summarum

Conservatism är en liten bok med ett rikligt innehåll. Denna genomgång har fokuserat på brittisk konservatism och frågan om den sociala ordningens roll i liberalism och konservatism. Detta utgör emellertid blott en bråkdel av bokens innehåll.
Förutom att diskutera brittisk konservatism, nagelfar Scruton fransk, amerikansk, fransk och tysk konservatism. Han diskuterar även något som han kallar kulturkonservatism. Scruton tillhör själv den kulturkonservativa högern och de som önskar bekanta sig med professorns kulturkonservativa betraktelser, kan kika på hans BBC-dokumentär: Why Beauty Matters.

Hur dödligt är coronaviruset?

I förra artikeln ställde vi frågan om hur farligt coronaviruset är. Vi noterade att det inte är en lättbesvarad fråga. En möjlighet är att jämföra covid-19 med influensa. En sådan jämförelse kan ge oss ett perspektiv på problemet, men knappast ett exakt svar på vår fråga. Under influensaepidemin 2017-2018 dog över 1000 människor 30 dagar efter det att ett laboratorium hade diagnosticerat dem som influensasmittande. När detta skrivs har drygt 1500 människor dött i sviterna efter covid-19.
Frågan är vad detta betyder? Är covid-19 farligare än influensa? Vilka är de samhälleliga konsekvenserna av isoleringspolitiken? Är åtgärderna berättigade? Det är ämnet för föreliggande artikel.

Civid-19

Källa: Pixabay.

Laboratorieverifierad smitta och övrig smitta

Problemet med alla hittillsvarande jämförelser är att de har utgått ifrån konfirmerade fall av covid-19. Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå varför ett sådant mått är problematiskt. Låt oss ta influensa som exempel. I verkligheten söker inte alla människor som har smittats med influensa läkarvård. Många kontaktar inte ens läkare. Detsamma gäller covid-19. Åtta av tio smittade upplever milda symtom. Dessa människor kommer inte heller de att uppsöka läkare. De blir därför inte testade.
Vi ska alltså inte sätta likhetstecken mellan personer som har testat positivt och personer som har blivit smittade. Den sistnämnda gruppen är alltid mycket större. Om vi endast utgår ifrån gruppen av konfirmerade fall, kommer vi att överskatta virusets dödlighet.

Hur farligt är covid-19?

Fram till förra veckan har det inte varit möjligt att besvara denna fråga. Nu är det emellertid möjligt. Forskare knutna till Stanforduniversitetet i USA har tagit fram ett antikroppstest. Med ett antikroppstest kan vi ta reda på hur många människor som har smittats av covid-19. Detta gör det möjligt för oss att fastställa hur dödligt viruset är.
Forskarrapporten visar sig att varje laboratoriebekräftat fall av covid-19 i Santa Clara County motsvaras av mellan 50 och 80 obekräftade fall. Dessa obekräftade fall är människor som har smittats av covid-19, men som aldrig har uppsökt sjukvården. De har haft milda symtom och tillfrisknat på egen hand, helt ovetandes om att det var covid-19 som orsakade deras besvär.
När studien gjordes fanns det 956 konfirmerade fall av covid-19 i Santa Clara County. I realiteten har minst 50 000, kanske 80 000 människor blivit smittade.
Detta är goda och dåliga nyheter.
Den goda nyheten är att covid-19 inte är dödligare än influensa. Om Stanfordforskarna har rätt, ligger dödligheten inte på två, tre eller fyra procent, istället befinner den sig i intervallet 0,12–0,2 procent.
Den andra nyheten är dessvärre dålig. Stanfordstudien visar också att viruset har etablerat sig, dvs. att det inte är möjligt att stoppa det, och att vi därför måste lära oss att leva med det. Vad innebär det?

Praktiska slutsatser

Skyddsåtgärder ska riktas mot utsatta grupper: äldre och människor med medicinska komplikationer. Dessa människor måste skyddas och på denna punkt har Sverige misslyckats. En tredjedel av de som har dött i vårt land är människor som bor på äldreboenden.
I övrigt ska vi inte göra något.
Låt oss nu syna två motargument.
Innebär inte passivitet att fler människor blir sjuka? Denna invändning baseras på premissen att vi kan välja. I realiteten har tåget gått. Det är för sent. Viruset har redan etablerat sig. Det är alltså inte fallet att vi kan stoppa viruset med så kallad social distansering eller genom att ställa in skolavslutningar. Ju fler människor som insjuknar och tillfrisknar, desto snabbare utvecklar vi en flockimmunitet mot viruset. Den skyddar oss mot viruset och förhindrar att vi sprider det vidare till svaga grupper.
Ett annat argument säger att passivitet riskerar att överbelasta sjukvården. Det är naturligtvis sant, förutsatt att vi inte fortlöpande bygger ut vårdkapaciteten. Sverige har tredubblat sin vårdkapacitet. På detta område föreligger föga risk.

Berlin C

En folktom centralstation i Berlin. Källa: Pixabay.

Politiska konsekvenser

Problemet med isoleringspolitiken är inte endast att den inte är evidensbaserad, den har också negativa politiska konsekvenser. Politikerna vill naturligtvis uppvisa handlingskraft och försvarar sina åtgärder med att de räddar människoliv, men isoleringspolitiken skjuter bara upp något som i realiteten är oundvikligt.
Den statistiska kurvan över antalet smittade kommer inte att plattas ut därför att människor har slutat att skaka hand eller på grund av att de isolerar sig i sina hem bakom berg av pasta och toalettpapper. Kurvan kommer att plattas ut därför att många av de människor som tillhör riskgrupperna har dött på grund av att vi misslyckades med att skydda dem och därför att vår flockimmunitet skyddar de som fortfarande lever.
Ju fler restriktioner, desto svårare att återgå till något som liknar en normalitet. Problemet är att politikerna inte på förhand kan veta vilka restriktioner som de ska lätta på. Det enda som de kan göra är att testa och varje misstag kommer att leda till att människor dör. Frågan är om vi har politiker som klarar av att ta sådana beslut. Det finns en uppenbar risk att åtgärderna permanentas i en eller annan form och att vi som en biprodukt av coronakrisen kommer att få ett samhälle som liknar det system som riksdagskommunisterna har vurmat för i snart 100 år.

Sidor

Prenumerera på Front page feed