Samtiden.com

Du är här

Immanuel Kant

I en kommande artikel ska vi titta lite närmare på Roger Scrutons introduktion till Immanuel Kants filosofi. I denna artikel ska vi bekanta oss lite med filosofen som person.
Ehregott Wasianski var diakon vid kyrkan i Königsberg och god vän med Kant. Kant dog 1804 och samma år publicerade Wasianski sin bok om den berömde filosofens sista tid: Immanuel Kant in seinen letzten Lebensjahren. Thomas de Quincey har sammanfattat Wasianskis bok i en essä från 1827: The Last Days of Immanuel Kant. Det är ingen munter läsning. Wasianski beskriver i detalj hur åldrandet bryter ned Kant tills han är oförmögen att skriva sitt eget namn.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Ett regelbundet liv

Immanuel Kant föddes i Königsberg, 1724 och hade en blygsam bakgrund. Både fadern och modern arbetade som hantverkare. De var strängt religiösa och tillhörde den lutheranska rörelsen. Från sina föräldrar skulle Kant lära sig värdet av hårt arbete. Få filosofer levde ett så disciplinerat liv som Kant och det har sagts att det var anledningen till att han var så produktiv.
Fem minuter i fem på morgonen väcktes han av sin betjänt, Lampe, med orden: "Herr professor, tiden är slagen!". Klockan fem satt han vid frukostbordet. Kant åt aldrig något till frukost. Istället drack han några koppar te. Frukosten intogs dessutom alltid i ensamhet. Detta ställde till problem för honom när han blev gammal och sjuk och behövde ständig hjälp. Han lyckades aldrig att vänja sig vid att ha människor omkring sig tidigt på morgonen. Efter det att frukosten var avklarad rökte han en pipa tobak. Mellan klockan 7 på förmiddagen och 13.00 på eftermiddagen arbetade han.
Exakt kvart i ett på eftermiddagen reste han sig från sin stol i arbetsrummet och ropade: "Klockan har slagit kvart i ett". Det var signalen till hans betjänt att det var dags att servera middagen. Kant åt en gång per dag och alltid i sällskap. Han var övertygad om att ätande i ensamhet är skadligt för hälsan. Människor som äter ensamma grubblar i onödan och detta påverkar matsmältningen negativt. Han bjöd alltid in två vänner till middag. Middagarna hos Kant bestod av vin, mat och intelligent konversation. Därför var han extra noga när han valde middagsgäster. Gästerna skulle alltid representera motsatta ståndpunkter. Det var, menade han, en garant för en livlig och fruktbar diskussion. Kant avskydde tystnad under middagen. Konversationen skulle vara obruten och passionerad. Allt avhandlades: Filosofi, kemi, vädret, naturhistoria och inte minst politik. Kant älskade att prata politik, särskilt lokal politik. Han följde noga utvecklingen i hemstaden Königsberg.
Kant inledde alla middagar med samma fras: "Nu, mina herrar!". Gästerna serverade alltid sig själva. Om det tog lång tid, kunde det irritera Kant. Han höll noga öga på hur mycket mat som gästerna åt och tyckte inte om personer som mest satt och petade i maten.
Han drack gärna ett glas vin, men undvek öl. Kant var övertygad om att öl är vådligt för hälsan och när han blev informerad om att en bekant hade drabbats av en sjukdom, ställde han ofta frågan om vederbörande också drack öl.
Efter middagen skickade han hem sina middagsgäster och förberedde sig för sin dagliga promenad. Promenaden startade exakt 15.30 och hade alltid samma rutt: han vandrade fram och tillbaka längs samma gata, åtta gånger.
Kant promenerade alltid ensam eftersom han ville andas med näsan. Han var övertygad om att kall utomhusluft är farligt för hälsan och att risken för att man ska börja andas med munnen ökar om man har pratglatt sällskap. Han sade ofta att det var denna vana som skyddade honom mot förkylningar.
Efter promenaden var det läsdags. Kant började läsa klockan 18.00 och höll på tills klockan närmade sig 22.00. Kvart i tio lade han ifrån sig sin bok och började skingra de tankar som läsandet hade gett upphov till. Klockan 22.00 lade han sig på ett täcke i sin säng och virade det omkring sig. Därefter sträckte han sig efter ytterligare ett täcke, virade in sig i det också tills han var helt omsluten. Han somnade alltid omedelbart.
Kant levde ett ytterst spartanskt liv. Han hade endast en tavla, en gravyr av den franske filosofen Rousseau. Kant beundrade Rousseau och det sägs att den enda gången som han glömde bort sin dagliga promenad var när han satt fördjupad i en Rousseaus böcker. Den enda musik som han tolererade var tysk marschmusik. Han avskydde alla former av oväsen och flyttade två gånger därför att han inte stod ut med sina grannar. Kants bostad låg granne med ett fängelse och en gång skrev han ett upprört brev till polisen i vilket han klagade över att fångarna i fängelset störde honom med sina sånger.
Kant var hypokondriker. Han förhörde sig ständigt om utvecklingen inom den medicinska vetenskapen. Han vägrade använda strumpeband av rädsla för att de kunde påverka blodcirkulationen i benen. Varje månad brukade han granska mortalitetsstatistiken för Königsberg och försöka beräkna sin förväntade livslängd.
Trots sin rationella läggning kunde han vara mycket emotionell. Om någon i hans närhet blev sjuk, förlorade han snabbt koncentrationsförmågan. Han kunde lägga ned på mycket tid och kraft på att förhöra sig om personens hälsotillstånd, men när individen ifråga väl hade dött, förlorade han nästan omedelbart allt intresse och uppträdde som om han var mer eller mindre likgiltig i förhållande till det inträffade. Han brukade säga att sjukdomar ger oss anledning att frukta det värsta och att hoppas på det bästa, men döden terminerar båda. Det enda som vi kan göra är att gå vidare.

De sista åren

Kant var känd för sin blixtrande intelligens och sitt fantastiska minne, men i takt med att han åldrades försvagades hans kognitiva förmågor.
Han blev alltmer intellektuellt enögd. Istället för att pröva olika teorier, bestämde han sig för en teori och höll fast vid den. Under en period var han övertygad om att allt kunde förklaras med elektricitet. En epidemi bland stadens katter berodde på elektricitet. Han fick för sig att molnen på himlen hade en bestämd konfiguration och att detta kunde förklaras med elektricitet. Han var övertygad om att hans huvudvärksproblem hade med elektricitet att göra.
Kants minne försämrades successivt med följden att han började att upprepa sig. Han kunde berätta samma historia flera gånger i följd. Som ett motdrag införde han ett system med papperslappar för att bättre komma ihåg saker. Till slut blev systemet med papperslappar så svårt att administrera att han ersatte det med en anteckningsbok.
Han förlorade sin känsla för tid. Han kunde uppleva en minuts väntan som en evighet. Han blev alltmer otålig. De sista åren av sitt liv skaffade han sig en ny vana. Han började dricka kaffe efter middagen. Kaffet skulle alltid serveras omedelbart. I annat fall väcktes hans irritation till liv.

If it was said, "Dear professor, the coffee will be brought up in a moment." — "Will be!" he would say, "but there’s the rub, that it only will be:

'Man never is, but always to be blest.'"

If another cried out, "The coffee is coming immediately," "Yes," he would retort, "and so is the next hour: and, by the way, it’s about that length of time that I have waited for it."

Then he would collect himself with a stoical air, and say, "Well, one can die after all: it is but dying; and in the next world, thank God! there is no drinking of coffee, and consequently no - waiting for it."

Sometimes he would rise from his chair, open the door, and cry out, with a feeble querulousness, as if appealing to the last arrears of humanity amongst his fellow-creatures, "Coffee! coffee!"
And when at length he heard the servant's steps upon the stairs, he would turn round to us and, as joyfully as ever a sailor from the mast-head, he would call out, "Land, land, my dear friends, I see land."

Kant var medveten om sina svårigheter. Han blev alltmer resignerad. Han pratade allt oftare om döden. Han brukade säga att han inte längre var till någon nytta för någon annan och att han hade blivit en börda för sig själv.
Hans mentala förfall påverkade även hans dagliga rutiner. Hans promenader blev kortare och han sov alltmer. Han fick svårare att gå och ramlade allt oftare. Han ramlade till och med ur sin lässtol. Hans arbete tog allt längre tid och blev alltmer ansträngande.
Han fick svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Han började fantisera om sina anställda och om vad de gjorde när han inte observerade dem.
Snart började han få svårt att sova. Han förföljdes av återkommande mardrömmar som blev allt värre med tiden. Som vaken intog han en stoisk hållning till sitt sömnproblem. "No surrender now to panics of darkness", kunde han säga. Mardrömmarna vägrade dock att ge med sig och hans vänner såg till att det alltid fanns ett tänt stearinljus i sovrummet så att han skulle kunna orientera sig i den händelse att han vaknade mitt i mörka natten.
Kant dog i februari 1804, men redan under hösten det föregående året hade hans hälsa försämrats allvarligt. Hans aptit svek nu honom. Han hade börjat att se dåligt på det högra ögat. Det vänstra ögat hade sedan länge varit obrukbart. Med nedsatt syn kunde kan inte längre läsa eller skriva. En följd blev att han tidvis isolerade sig och att han blev alltmer ointresserad av att träffa nya människor.
Hans middagar blev allt kortare och efteråt lade han sig omedelbart för att sova. I december 1803 kunde han inte hitta matbesticken under middagen. Hans minne hade nu försämrats så kraftigt att han inte längre kunde skriva sitt namn eftersom han hade glömt bort hur det stavades.
De sista middagarna präglades av en tilltagande melankoli. Kant satt ofta i tystnad och det behövdes kuddar för att staga upp honom för att förhindra att han skulle ramla av sin stol. Konversationer hade blivit omöjliga på grund av hans dåliga hörsel och hans tal hade blivit allt mer osammanhängande.
Sittandes i sin säng kunde han ta av sig sina kläder för att sedan ta på sig dem och upprepa denna cykel tills någon avbröt honom.
Till slut slutade han att äta och dricka och snart låg han blek och orkeslös med tom blick i sin säng. De sista timmarna blev hans ansikte och läppar missfärgade. Den sista kampen hade inletts. Efter att ha andats oregelbundet en kort stund, slutade han att röra på sig och tystnaden sänkte sig över rummet. Modernitetens största filosof hade avlidit.

The Palestinian Delusion. Del II

Enligt den amerikanske historikern Robert Spencer finns det inget palestinskt folk. Faktum är att det aldrig har existerat ett palestinskt folk. Ordet "Palestina" är ursprungligen en geografisk, inte en etnisk, beteckning. Araberna kom till Palestina efter det att de islamiska arméerna hade erövrat området från det östromerska imperiet. Detta ställer oss inför ett delikat problem. Om det inte existerar ett palestinskt folk, varför finns det idag människor som kallar sig "palestinier"? Varifrån kommer beteckningen "palestinier"?
I boken The Palestinian Delusion (Bombardier Books, 2019) besvarar Spencer denna fråga. Han förklarar också varför konflikten i Mellanöstern är så svår att lösa.

Palestinian Delusion

Det palestinska folket skapas

På 60-talet var Mellanösternkonflikten en del av det kalla kriget. USA stod på Israels sida, Sovjet och öststaterna stödde arabvärlden. Arabstaterna hade förlorat den militära kraftmätningen med Israel. Att utplåna Israel krävde en ny taktik. Som ett led i denna strategi bildade Arabförbundet år 1964 den palestinska befrielseorganisationen PLO.
PLO:s uppgift var att föra väpnad kamp mot Israel. För detta ändamål behövde organisationen en ledare. Eftersom det inte existerade ett palestinskt folk från vilket man kunde välja en ledare, föll valet på en egyptier. Yassir Arafat var född i Kairo, men med KGB:s hjälp skapades en fiktiv identitet åt honom enligt vilken han var uppvuxen i Jerusalem.
PLO var ingen omedelbar succé. Det såg bra ut på papperet med en grupp av vältränade gerillakrigare, men det stod snart klart att PLO var oförmögen att utmana den israeliska militären. Det enda som PLO kunde göra var att spränga restauranger och mörda busspassagerare. Det dröjde inte länge innan PLO blev stämplad som en terroristorganisation.
I mars 1978 kallades Arafat till Bukarest för ett möte med Rumäniens diktator, Nicolae Ceausescu. Ceausescu förklarade för Arafat att det var dags att byta taktik. Väpnad kamp var inte tillräckligt. Om PLO ska lyckas, måste organisationen göra något åt sitt alltmer skamfilade rykte.
Ceausescu uppmanade Arafat att bluffa. Varför inte låtsas att PLO har gjort upp med terrorismen, att PLO är berett att erkänna Israels rätt att existera? Detta kommer att transformera PLO från en hatad terroristorganisation till en regering i exil och araberna i området till ett folk utan hemland.
Syriens dåvarande diktator var lagom förtjust i idén. Han sägs ha spänt ögonen i Arafat och påmint honom om att det inte finns några palestinier, endast syrier. Spencer skriver att Assad hade rätt i sakfrågan. När britterna administrerade Palestina, kallade araberna sig "syrier". Till och med kristna araber ansåg att Palestina utgör en del av Syrien. Zuheir Mohsen, som var ledare för en av PLO:s många fraktioner, bekräftade år 1977 att Mellanösterndebatten baseras på en fiktion:

The Palestinian people do not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct "Palestinian people" to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons, Jordan, which is a sovereign state with defined borders, cannot raise claims to Haifa and Jaffa, while as a Palestinian, I can undoubtedly demand Haifa, Jaffa, Beer-Sheva and Jerusalem.

Fredsprocessen

Det var mot denna bakgrund som förhandlingarna mellan Israel och PLO inleddes. Det var en komplicerad process. Israelerna var skeptiska. De oroade sig för att en palestinsk stat skulle bli en bas för terroraktioner mot Israel. Amerikanerna vill ha förhandlingar, men deras sovjetiska motpart hoppades på en arabisk militär seger. Ryssarna skulle emellertid ändra inställning efter Jom Kippurkriget 1973.
Arabstaterna hade tvingats till ett förödmjukande nederlag 1948, men 19 år senare var de övertygade om att segern låg inom räckhåll. Egyptens dåvarande president, Nasser, sade i ett tal att Israel skulle förgöras inom kort:

The liquidation of Israel will be liquidation through violence. We shall enter a Palestine not covered with sand, but soaked in blood.

Assad förklarade:

The Syrian army with its finger on the trigger is united. I, as a military man, believe that the time has come to enter into a battle of annihilation

Efter en massiv mobilisering av egyptiska, jordanska och syriska trupper med stöd av förband från Libanon och Saudiarabien, slog Israel till i förebyggande syfte och erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien.
Sex år senare gjorde styrkor från bland annat Egypten, Irak, Jordanien och Kuba ett misslyckat försök att återta de förlorade områdena. Spencer menar att Jom Kippurkriget utgjorde en vattendelare. USA hade länge förespråkat förhandlingar, medan Sovjet hade stött arabstaternas planer på att krossa Israel militärt. Jom Kippur fick ryssarna att ändra uppfattning.
Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev var ursinnig. Under ett politbyråmöte 1973 skrek han att araberna kunde dra åt helvete. Han sade att Egyptens president, Anwar Sadat, hade ringt honom flera gånger mitt i natten och ropat "Rädda mig! Rädda mig! Sänd trupper!". Brezjnev hade förlorat tålamodet och sade att han ville se en förhandlingslösning.
Frågan var emellertid vem som skulle förhandla med vem. Israel vägrade prata med PLO. Det faktum att Arafat hade sagt att PLO var berett att erkänna Israel, spelade föga roll för israelerna eftersom PLO:s nationella stadga beskrev Israel som en illegitim stat.

Sadat

Egyptens president Sadat var en möjlig förhandlingspartner, om än inte en idealisk sådan. Han hade inte endast försökt att invadera Israel, han var Hitlerbeundrare och känd som starkt antisemitisk. När Sadat besökte Israel 1977 bar han en slips med hakkors.

Sadat

Sadat iförd slips med hakkorstema pratar med Begin. Källa: Jacob Saar.

Om Sadat hade haft möjligheten att välja, hade han valt krig med Israel. Arabstaterna var emellertid för svaga och Sovjet hotade med indraget stöd om fredsförhandlingarna inte kom igång. Sadat blev alltmer övertygad om att den arabiska sidan, för att vinna Mellanösternkonflikten, måste ha världsopinionen på sin sida. Framför allt behövde han USA:s stöd.
Det första mötet ägde rum i Camp David. Sadat representerade den arabiska sidan och premiärminister Menachem Begin representerade Israel.
Förhandlingarna var kantade av svårlösta problem. Begin ogillade uttrycket "palestinier" och ville istället tala om palestinaaraber. Han förkastade idén om en palestinsk stat eftersom den kunde utgöra en språngbräda för terroristattacker mot Israel. Han vägrade godta att PLO är palestiniernas enda legitima representant. Det största problemet var emellertid Sadats krav att alla de araber som hade lämnat Israel 1948, inklusive deras barn, barnbarn och adoptivbarn, totalt 5 miljoner människor, skulle ges möjlighet att återvända. Detta var oacceptabelt för Begin eftersom det skulle eliminera Israels judiska karaktär.
Begin befann sig dock i numerärt underläge. Han hade både USA:s president Jimmy Carter och Sadat emot sig. Han var medveten om att han inte kunde irritera Carter hur mycket som helst. Utan amerikanskt stöd skulle Israel få svårt att hävda sig emot arabstaterna. Till slut gav han upp. Han erkände det palestinska folkets existens och gick med på att återlämna Sinaihalvön till Egypten. I avtalet som skrevs under i september 1978 sades det också att Gaza och Västbanken skulle bli självständiga och naturligtvis att fredssamtalen skulle fortsätta.

Camp Davidavtalet fördöms

Camp David var impopulärt i den muslimska världen. PLO, som hade varit utestängda från förhandlingarna, stämplade Sadat som förrädare. Arabförbundet var lika kallsinnigt och den muslimska samarbetsorganisationen Islamiska konferensorganisationen var så uppretad att man uteslöt Egypten.

Hamas

Camp David var i realiteten mycket prat och lite verkstad och skälet var uppenbart. I avtalet sägs det att representanter för det palestinska folket ska delta i de fortsatta samtalen, men Israel vägrade förhandla med PLO eftersom PLO inte erkände Israels rätt att existera. Läget var därmed låst. Camp Davidavtalet var, mer eller mindre, av noll och intet värde.
Camp David lade inte heller lock på jihadterrorn mot Israel och 1987 bröt den första intifadan ut. Ett år senare föddes Hamas eller den Islamiska motståndsrörelsen. Hamas skulle snart få sällskap av en annan organisation med lika radikal agenda: Islamisk jihad. Båda organisationerna förkastade PLO med hänvisning till PLO:s sekulära karaktär och hävdade att kampen för ett fritt Palestina måste vara grundat på islam.
Camp Davidavtalet hade stadgat att Gaza och Västbanken skulle bli autonoma områden som i en snar framtid skulle administreras av palestinierna själva. Det eskalerande våldet i Gaza hade gjort området var mer eller mindre omöjligt att administrera och Israel bestämde sig för att implementera paragrafen från Camp David och lämna över området till palestinierna.
Hamas' framväxt hade förändrat betingelserna för fredsprocessen. Israelerna betraktade PLO som en terroristorganisation, men jämförd med Hamas var PLO, trots allt, en mild västanvind. Även Arafat upplevde Hamas som ett hot och såg förhandlingar med Israel som ett sätt att isolera Hamas. Förhandlingar krävde emellertid en attitydförändring från PLO:s sida och det dröjde inte länge innan Arafat förklarade att PLO accepterade FN:s delningsplan, resolution 181, från 1947. Han sade att PLO också godtog Israels rätt att existera och att organisationen fördömde all form av terrorism. Arafat upprepade nya ståndpunkt flera gånger de närmaste åren och till slut förklarade Israels dåvarande premiärminister Rabin att Israel var redo att samtala med PLO.
En ny omgång förhandlingar inleddes, denna gång i Norge. Det så kallade Osloavtalet stadgade att en palestinsk myndighet skulle skapas på Västbanken och i Gaza. Arafat betonade än en gång att PLO erkände Israels rätt att existera. Israelerna krävde att PLO skulle skriva om sin nationella stadga så att den bättre reflekterade den nya politiska hållningen.

Oslo

Osloavtalet undertecknades 1993 i USA under översyn av president Clinton. Arafat och Rabin skakade hand. Motvilligt. Källa: Wikimedia.

Hudaybiyya

Utvecklingen var minst sagt remarkabel. PLO hade kallat Sadat "förrädare" och stämplat Camp David som ett kapitulationsdokument. Nu, helt plötsligt, verkade det som att PLO hade accepterat Sadats ståndpunkt.
Vad hade hänt?
Fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO var inte populära i arabvärlden. I ett tal i Johannesburg förklarade Arafat att muslimer inte hade någon anledning att oroa sig:

This agreement, I am not considering it more than the agreement which had been signed between our Prophet Muhammad and Quraish.

I den islamiska traditionen spelar Hudaybiyya-avtalet mellan islams profet och Quraishklanen en viktig roll. Muhammad befann sig i militär konflikt med Mecka. Detta hindrade honom från att göra sin pilgrimsresa till staden. Därför slöt han ett tio-årigt vapenstilleståndsavtal med Meckas härskande klan - Quraish. Men så snart han hade uppnått sitt mål, bröt han mot avtalet.
Arafat åberopade sig på Hudaybiyya för att rättfärdiga Osloavtalet. Det var taktiskt motiverat. Varför slåss för en palestinsk stat om vi kan förhandla oss till den? Det är ändå endast det första steget.

Arafat lämnar förhandlingarna

År 2000 möttes Arafat och Israels nye premiärminister Ehud Barak i Camp David under överinseende av president Clinton. Barak erbjöd Arafat Gazaremsan och 97 procent av Västbanken. Som kompensation för de tre procent av Västbanken som Israel ville behålla, erbjöds han lika mycket israelisk mark. Barak sade sig också vara beredd att erkänna en palestinsk stat om palestinierna skulle utropa en sådan.
Arafat vägrade emellertid att godta erbjudandet med hänvisning till att förslaget inte inkluderade fullständig palestinsk suveränitet över Tempelberget i Jerusalem. Han lämnade förhandlingarna i vrede och startade den första intifadan. Självmordsattackerna mot civila mål i Israel trappades upp. President Clintons kommentar var bitter: "Arafat valde terrorism istället för fred. Resten är tomt prat".
Clinton lyckades sedermera övertyga israelerna om att gå med på Arafats krav, men när Arafat blev informerad om att Israel var berett att lämna över Tempelberget, svarade han att det inte räckte. Han krävde nu att alla de som hade lämnat Israel 1948, vuxna, barn, barnbarn och adopterade barn, drygt fem miljoner människor, skulle ha rätt att återvända.

Fredsprocessen kollapsar igen

År 2000 fick USA en ny president: George W. Bush. Bush förklarade att krisen var olöslig utan ett nytt palestinskt ledarskap. Spencer skriver att Bush var lika okunnig om Mellanösternkonfliktens orsaker som Carter och Clinton. Även han ville ha en tvåstatslösning, men han förstod inte att arabernas problem inte var Israel, utan Israel som judisk stat. Istället trodde Bush att det var Arafat som var problemet.
En pressad Arafat utsåg Mahmoud Abbas till premiärminister. Abbas hade doktorerat i historia i Sovjetunionen. Hans avhandlingstes var att judiska sionister hade samarbetat med Hitlerregimen för att skapa en judisk stat och att förintelsestatistiken överdrev antalet mördade judar för att skynda på skapandet av en judisk stat i Palestina. Den palestinska myndigheten hade fått en historierevisionist som premiärminister.
År 2005 lämnade Israel Gaza. Bush applåderade reträtten och uppmanade palestinierna att visa god vilja. Det dröjde dock inte länge innan också Bushs fredsplan körde fast. I januari, 2005, var det val på Västbanken och i Gaza. Den israeliska ockupationen var över och nu skulle den sociala ordningen återställas i Gaza. Människor skulle påbörja det mödosamma arbetet att skapa ett fungerande civilt samhälle. Det var åtminstone hypotesen. När rösterna var räknade visade det sig emellertid att Hamas hade vunnit valet. För israelerna bekräftade valresultatet vad de alltid hade misstänkt. Israels kritiker hade sagt att om palestinierna får en egen stat, skulle de sluta att terrorisera Israel. Israelerna hade sagt att en palestinsk stat tvärtom skulle fungera som bas för terroraktioner mot Israel. Den israeliska reträtten från Gaza hade utgjort det första testet av denna hypotes. När palestinierna fick möjlighet att välja, valde de terroristerna i Hamas. Snart började raketerna att regna ned över Israel på nytt.

Obama

Jimmy Carter beundrade Sadat och avskydde Begin. Clinton och Bush hade en mer balanserad syn på Mellanösternkonflikten. I Barack Obama hade araberna fått en ny allierad. Obama sade att han ville ha en tvåstatslösning. Han antydde att om det inte hade varit för Förintelsen, hade det inte funnits några judar i Palestina. Han liknade palestinierna med svarta amerikaner under Jim Crow. Spencer menar att relationen mellan USA och Israel försämrades märkbart under Obama. Obama verkade inte förstå att det var Israel som var under attack. Han verkade inte förstå skillnaden mellan offensivt och defensivt krig.

Trump

Sedan kom Trump. Trump flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem efter decennier av amerikanskt tvekande. Han erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Abbas var rasande och hotade med att lämna fredsförhandlingarna. Det var en taktik som hade fungerat förr. Arafat hade satt i system att lämna förhandlingar om han inte fick som han ville. Han visste att det bara var en tidsfråga innan telefonen ringde igen.
Trump struntade i Abbas. Istället eliminerade han det amerikanska stödet till UNRWA, en humanitär organisation inom FN som ska hjälpa palestinska flyktingar, men som i realiteten är en agent för jihad mot Israel. Sedan stängde han PLO:s kontor i Washington. I oktober, 2018, tog PLO tillbaka sitt erkännande av Israel fram tills dess att Israel går med på en palestinsk stat med 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad. PLO sade sig också inte längre vara bundet av Osloavtalet. Trump hade synat PLO:s kort och det visade sig att PLO hade bluffat.
Trump hade naturligtvis en egen plan. "The Deal of the Century" skulle ge palestinierna 50 miljarder dollar i stöd i syfte att pacificera dem. Mahmod Abbas svarade att palestinierna inte accepterar att vara slavar under Greenblatt, Kushner, and Friedman – tre judar i Trumpadministrationen.

En konflikt utan lösningar

Det spelar ingen roll vad vi människor gör, förr eller senare dör vi. Det som vi kan göra är att försöka hantera problemet. Vi kan äta nyttig mat och motionera, men någon reell lösning på problemet finns inte. Mellanösternkonflikten liknar det mänskliga livet i detta avseende. Den är ett problem utan reell lösning.
Vad beror det på? Spencer menar att det beror på att orsaken till konflikten är religiös. Om problemet endast hade handlat om territorium, hade det varit löst för länge sedan. Konflikten handlar emellertid inte om mark. Den handlar inte ens om Israel. Araberna motsätter sig Israel därför att Israel är en judisk stat.
Det är Koranens och den islamiska traditionens antisemitism som är problemet. Alla förhandlingar mellan Israel och PLO har strandat på ett och samma grund; återvändandekravet. Både araberna och israelerna förstår att detta skulle destruera Israels judiska karaktär. Det är anledningen till varför araberna kräver denna rätt, detta är också anledningen till varför israelerna motsätter sig kravet.
Detta är det reella skälet till att 40 år av förhandlingar har producerat så litet. Mellanösternkonflikten är ett problem utan lösning.
Spencer menar dock att det är ett problem som kan hanteras. Israel måste inse att förhandlingar med PLO i realiteten är meningslösa. Det Israel behöver är inte mer samtal, utan starkare försvar. Israel måste också göra upp med myten om "palestinierna" och säga som det är: de är araber. Sist men inte minst: arabstaterna i närområdet måste pressas att erbjuda "palestinierna" medborgarskap.

Progressivismens patologiska ändstation

USA:s president Donald Trump beordrade nyligen en drönarattack som dödade den iranske generalen Qasem Soleimani. Soleimani var befälhavare över Irans Qudsstyrka. Styrkan, som omfattar 10 000-20 000 soldater, har till uppgift att sprida den islamiska revolutionen utanför Iran. Soleimani armé har tränat Hizbollahterrorister och aktivt stött Hamas' och Islamisk jihads operationer mot Israel.

Rose ryter till

Rose McGowan är amerikansk skådespelerska. Hon tillhör förvisso inte de mest framgångsrika i sitt skrå, men hon lär vara god för cirka 50 miljoner kronor. McGowan ser sig emellertid inte primärt som en skådespelerska. Nej, hon är superhjältinna i ett drama som hon själv har tänkt ut och som dessbättre endast utspelas i hennes eget huvud.
Efter drönarattacken twittrade McGowan följande:

RM

En historisk tweet. Twitter.

I McGowans fantasivärld är Trump Sauron, Amerika Mordor och Iran Fylke. Trump är den ondsinte demonen som håller Amerika gisslan. Han är den allsmäktige terroristen och eftersom han är allhärskande lever halva befolkningen i ständig skräck.
Det syns i amerikanska media, i de närmast rituella hyllningarna av honom. New York Times, MSNBC och CNN vågar inte annat än att i artikel efter artikel, nyhetsinslag efter nyhetsinslag, prisa honom. Facebook och Twitter gör inget annat än att censurera Trumpkritiska inlägg och att stänga konton som tillhör Trumpkritiker.
Hoberna i Iran har dock inte endast en sann vän i Rose, de har en kreativ vän i den modiga amerikanska skådespelerskan. Hon gör det ingen annan har kommit på att göra eller vågat göra, hon använder sitt Twitterkonto till att avslöja Mordors härskare.
Därefter ber hon Fylke om ursäkt. Hon har nämligen fått mandat av halva amerikanska folket att representera det på världsscenen. I Fylke jublar alla hoberna över modiga Rose.
Mordor är skakat i grunden, men Fylke står stadigare än någonsin. Alla är eniga om att Gandalfs regim är det bästa som har hänt Fylke sedan slutet av 500-talet.

Hur mycket bättre är det då inte i Mullornas Iran?

Tänk om Amerika hade varit lika tolerant som Iran. I Teheran har varje moské en egen gayklubb för att göra den så inklusiv som möjligt. I Amerika får man leta efter sådana klubbar med elektronmikroskop. I Amerika hänger man homosexuella från byggkranar, i Teheran används byggkranar för att bygga hus åt folket.
Medan Trump driver en hetskampanj mot otrogna uppmuntrar den iranska regimen religionsfrihet.
I Iran skyddar polisen kvinnors rätt att välja mellan burka och bikini. I Amerika trakasseras kvinnor öppet på gatorna och badstränderna av Trumps presbyterianska moralpoliser. I Iran är alla skådespelerskor multimiljonärer och presenterar sig på regimens egen Twittersida halvnakna och i utmanande poser. I Trumps högerkristna Amerika lär man förskolebarn att bära burka och att kasta sten på dissidenter.
I Iran är patriarkatet nedkämpat, i Amerika inbillar sig Kellyanne Conway att hon är kvinna.
Irans chefshob, Ali Khamenei, har besökt modiga Roses Twittersida och ingående studerat hennes profilbild, sagt att hon är en förebild för iransk ungdom och uppmuntrat alla kvinnor att följa hennes frihetsbejakande exempel.

RM

Rose modiga profilbild är en skandal i Mordor, men älskas av Fylke. Källa: Twitter.

Detta är progressivismens patologiska slutpunkt. Det enda som räknas är att överträffa alla andra i att kräkas på sina landsmän och sitt land.

Redaktör Fähstorkhs nyårstips

År 2020 står för dörren vilket innebär att det ånyo är dags för redaktör Fähstorkhs nyårtips. Denna gång är rekommendationerna inte uteslutande hämtade från eminenta YouTube.

Ayaan Hirsi Ali on the West, Dawa, and Islam

I slutet på 60-talet förklarade den tyske marxisten Rudi Dutschke att den kommunistiska idén om det socialistiska maktövertagandet som en revolutionär statskupp utförd av ett teoretiskt och politiskt avantgarde på kort tid har visat sig vara en återvändsgränd. Dutschke beskrev den socialistiska revolutionen som en lång och invecklad process. Istället för att fokusera på utomparlamentariska aktioner, ska vänstern infiltrera samhällets institutioner och förändra dem inifrån.
Ayaan Hirsi Ali menar att islam i väst har anammat denna strategi. I denna intervju samtalar Hooverinstitutionens Peter Robinson med Hirsi Ali om hennes nya bok Dawa. Hirsi Ali menar att islam inte endast är en religion, det är också en politisk filosofi vars syfte är att upprätta makt över människor, inte minst kvinnor. Därför är islam inte förenligt med västerländsk demokrati och frihet.

Muhammad Meets Media Muhammad

David Wood är en udda figur i detta sammanhang. Han är självdeklarerad psykopat och före detta våldsverkare, men efter en djupgående religiös upplevelse förändrades hans liv totalt. Allt enligt egen utsago. Efter mötet med Gud har Wood doktorerat i teologi och numera ägnar han det mesta av sin vakna tid åt att sprida det kristna evangeliet.
Redaktören är inte på något sätt religiös, men det är svårt att låta bli att skratta åt Wood och hans kollaboratörer. I följande video driver Vocab Malone och Wood hejvilt med medias syn på islam som en fredens religion och islams profet som fredsapostel. Videon avslutas naturligtvis med att profeten vrålar "Allahu Akbar!" och spränger sin nemesis i luften.

Why Beauty Matters

För drygt tio år sedan gjorde den brittiske filosofen Roger Scruton en dokumentär för BBC om vårt behov av skönhet. I en sekulariserad värld kan religionen inte längre förse våra liv med mening. Därför behöver vi skönhet för att inte förlora fästet i tillvaron. Scruton är övertygad om att modern konst och arkitektur har förfulat vår värld. På denna punkt har Scruton förvisso rätt: Modern konst är inte mycket att hänga i julgranen. Vad sägs om en lesbisk feminist som urinerar offentligt eller ett rum med en lampa som släcks och tänds med hjälp av en timer?

Free Speech. Why The Philosophy Matters

Stephen Hicks är kanadensisk filosof och kanske mest känd för sin kritik av postmodern filosofi i boken Explaining Postmodernism. Hicks menar att politiska argument vilar på metafysiska, epistemologiska och andra premisser, till exempel antaganden om människans natur. Vad följer om vi antar att individen är kapabel att orsaka sina egna tankar och handlingar? I denna podcast diskuterar Hicks vårt behov av yttrandefrihet.

Sist men inte minst: besök gärna Twitterkanalen ArchitecturalRevival. Kanalen är inspirerad av Scrutons kritik av modernistisk arkitektur. Byggnader ska smälta in, inte stå ut!

The Palestinian Delusion. Del I

Den amerikanske historikern Robert Spencer har specialiserat sig på islam, terrorism och mellanösterns historia. Han har skrivit ett tjugotal böcker i ämnet. Samtiden har uppmärksammat The Politically Incorrect Guide to Islam (2005), The Complete Infidel’s Guide to the Koran (2009) och The History of Jihad (2018). I denna och en påföljande artikel ska vi titta lite närmare på Spencers senaste bok: The Palestinian Delusion (Bombardier, 2019).

Palestinian Delusion

Mellanösternkonfliktens premiss

Vad är Palestina? Ett vanligt svar på denna fråga är: Palestina är det palestinska folkets hemland. Nästa fråga är följaktligen: vilka är palestinierna? Ett lika vanligt förekommande svar på den frågan är: palestinierna är de människor som har levt i Palestina sedan urminnes tider. Den sista frågan är därför: vad är dessa människor? Svaret är: de är araber.
Därmed uppkommer följande problem: Om Palestina är arabernas land, varifrån kommer då judarna och varför finns det en judisk stat i Palestina? Svaret på den första frågan är: den judiska närvaron i Palestina kan uttömmande förklaras med immigration från framför allt Europa. Svaret på den andra frågan är: den israeliska staten är produkten av ett sionistiskt, politiskt projekt.
Det är denna uppfattning som förklarar varför Mellanösternkonflikten fortfarande är olöst - 70 år efter utropandet av Israel.

En falsk premiss

Spencer menar att det är en falsk premiss. Palestina är inte det palestinska folkets hemland. Palestina var ursprungligen en del av det östromerska imperiet. Det var romarna som gav området dess namn. Ordet har en geografisk referens. "Palestina" refererar inte till ett folkslag, utan till en plats.
Varför döpte Romarna området till "Palestina"? De gjorde det i syfte att förödmjuka områdets judar. Judarna hade gjort uppror mot det romerska styret. Romarna slog ned upproret, inledde en massiv deportation av judar och döpte om Judéen efter judarnas bibliska fiender.
Den amerikanske författaren Mark Twain besökte Palestina i mitten på 1800-talet. Han var en av många resenärer i området som skulle beskriva området som mer eller mindre folktomt. Man var tvungen att använda mikroskop för att hitta araber. Palestina var således inte arabiskt. Det fanns araber i området, men de var sällsynta. De araber som levde där hade sällan fasta boplatser. De drev omkring i små grupper och försörjde sig på att plundra den bofasta befolkningen.
Det är alltså inte judarnas närvaro i området som söker en förklaring, utan arabernas. Varifrån kommer de?
Staten Israel utropades 1948. Före det tillhörde Palestina det ottomanska imperiet, men det ottomanska imperiet var inte arabiskt. Det var turkiskt.
Vi måste skilja mellan muslimer och araber. Inte alla muslimer är araber, inte alla araber är muslimer. De första araberna kom till Palestina som soldater efter det att området hade erövrats från det bysantinska imperiet. När de islamiska arméerna hade upprättat kontroll över området började vanliga araber att flytta dit och bosätta sig där. Efter de arabiska arméerna kom turkiska arméer. Turkarna var muslimer, men inte araber. Algeriska muslimer flyttade till Palestina efter det att deras land hade hamnat under franskt, kolonialt styre i mitten på 1800-talet. De ville inte leva i ett samhälle som styrs av icke-muslimer. Många muslimer, araber och icke-araber, kom till Palestina därför att de hoppades på ett bättre liv.

Den första komplikationen

Idén att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina väcktes av brittiska kristna på 1800-talet. Palestina var vid denna tidpunkt ingen nationalstat med folk, flagga och nationalhymn. Området var en av många provinser i det jättelika ottomanska imperiet. Britterna rådgjorde med sultanen, men fick blankt nej. Turkarna ville inte ha fler judar än nödvändigt i Palestina. Faktum är att de blev så upprörda över det brittiska förslaget att de förbjöd judisk immigration till Palestina.
Den andra källan var Theodor Herzls bok The Jewish State i vilket sionismens politiska program spikades. Herzl uppmanade judar att emigrera till Palestina. Han var övertygad om att det brittiska stödet var onödigt. Om tillräckligt många judar flyttade till Israel, skulle en judisk stat tillkomma på naturlig väg.
Varken Herzl eller britterna såg den arabiska populationen som ett problem. Judarna var skickliga entreprenörer och britterna och Herzl var övertygade om att det ekonomiska välstånd som de judiska immigranterna skulle skapa skulle pacificera eventuella konflikter. Det brittiska planerna skulle dock kompliceras av geopolitiska skäl. I det första världskriget stod turkar och britter stod emot varandra. Judarna tog parti för britterna eftersom den brittiska regeringen hade uttalat sitt stöd för ett judiskt nationalhem i Palestina. Detta förargade turkarna och när kriget bröt ut, började turkarna att deportera judar från Palestina. Turkarna var dock inte det enda brittiska problemet. Araberna hatade förvisso turkarna, men de hade en sak gemensamt: de hatade båda judar. Frågan var vilken sida som araberna skulle solidarisera sig med under kriget. De turkiska muslimerna eller brittiska otrogna? Den brittiska regeringen behövde arabernas stöd i kriget mot turkarna och beslutade sig för att spela ett dubbelspel. Britterna övergav inte sin plan om ett judiskt folkhem i Palestina, men man började att uppmuntra arabisk nationalism.
Mot slutet av det första världskriget stod det klart att det ottomanska imperiet skulle kollapsa. År 1917 föreslog Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour att ett judiskt nationalhem skulle skapas i den ottomanska provinsen. Det brittiska förslaget var med försiktigt formulerat. Balfourdeklarationen säger inte att en judisk stat ska skapas av Palestina, något som judiska sionister ville göra, utan att den ska uppföras i Palestina. På det sättet undvek britterna att, mer än nödvändigt, stöta sig med araberna. Om den judiska staten ska skapas i istället för av Palestina, kan den inte omfatta hela området.
Några år senare överförde det ottomanska imperiet Palestina till Nationernas förbund och år 1922 fick britterna i uppdrag att administrera området. Mandatet från Nationernas förbund uteslöt emellertid området till öster om Jordanfloden. Sionisterna protesterade högljutt och sade att mandatet begränsade den tilltänka judiska statens storlek med över 70 procent. Till slut valde de emellertid att bita i det sura äpplet och accepterade det. En liten judisk stat är, trots allt, bättre än ingen stat alls.

Den andra komplikationen

Det dröjde inte länge projektet drabbades av nya geopolitiska problem. I Italien hade Mussolini tagit makten. I Tyskland hade Hitler gjort en politisk kometkarriär. Italien hade fått en diktator och det var endast en tidsfråga innan Tyskland skulle gå samma väg.
Mussolini brukade säga att islam har en sann vän i fascismen. Hitler sade inget jämförbart, men hans antisemitism attraherade många araber. I maj 1937 demonstrerade araber i Palestina med plakat med bilder på Hitler och Mussolini. Det oroade britterna. Den europeiska kontinenten kunde när som helst störtas i krig och britterna var oroliga för att araberna skulle göra gemensam sak med italienarna och tyskarna. För att blidka dem införde man restriktioner på judisk invandring till Palestina. Man började också söka efter lösningar på Palestinaproblemet som skulle tilltala araberna. Den ena planen var att skapa två stater: en judisk, en arabisk. Den andra planen var att skapa en stat i vilken judar och araber levde tillsammans. Planerna förverkligades emellertid aldrig på grund av det andra världskrigets utbrott.

Attackerna inleds

År 1881 fanns det 450 000 araber i Palestina, efter andra världskrigets slut hade gruppen växt till 1,3 miljoner. Ett skäl var att judarna var duktiga entreprenörer och det växande ekonomiska välståndet attraherade araber. Britterna och de judiska sionisterna var övertygade om att när araberna insåg att projektet gynnade även dem skulle de ge det sitt stöd.
Denna förutsägelse skulle dessvärre slå fel. Istället reagerade de med vrede. I början på 1920-talet började grupper av araber att attackera judar. Den brittiska regeringen stod helt handfallen inför utvecklingen. Vad skulle man göra? En möjlighet var att återställa ordningen med polisiära medel. Istället valde britterna att rationalisera det arabiska våldet. Man sade att araberna förmodligen attackerade judar därför att de kände sig svikna av världen. Denna observation innehöll ett korn av sanning. Under första världskriget hade britterna uppmuntrat arabisk nationalism i Mellanöstern. Många araber hade tolkat det brittiska agerandet som en indikation på att britterna var positivt inställda till en arabisk stat i Palestina. När den brittiska regeringen annonserade sina planer på ett judiskt folkhem utan att nämna en arabisk motsvarighet, kände sig många araber svikna. Men det var inte hela sanningen.

Islamisk antisemitism

Spencer menar att konflikten mellan judar och araber inte enbart handlar om territorium. Om det hade varit orsaken till problemen, hade frågan kunnat lösas med förhandlingar. När man förhandlar, kompromissar man. Man ger motparten något för att få sin vilja igenom. Inte ens när Israel erbjöd palestinierna 97 procent av det som de krävde accepterade de budet.
Varför? Spencer menar att det beror på att konflikten har religiösa rötter. Den handlar givetvis inte endast om religion, men utan religiöst inslag hade konflikten, med stor sannolikhet, varit löst sedan lång tid tillbaka.
Mellanösternkonflikten är grundad i Koranen och den islamiska traditionen. De islamiska urkunderna är solitt antisemitiska. Muslimer uppmanas att inte ha judar som vänner. Judar liknas vid råttor och sägs vara ättlingar till apor och grisar. Muhammad sägs ha förgiftats av en judisk kvinna. Judarna anklagas för att ha mördat Jesus, en islamisk profet. Den islamiska traditionen går ett steg längre och uppmanar till massmord:

The Day of Judgement will not come about until Muslims fight the Jews, when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Muslims, O Abdullah, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (the Boxthorn tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.

Det är en eskatologisk och teologisk konflikt. Judarna anklagas för att ha korrumperat islam genom att hävda att judendomen är en egen religion trots att islam säger att Bibelns alla profeter, inklusive Jesus, var muslimer som predikade islam. Därför är judarna islams fiende nummer ett och med en sådan fiende finns det inget utrymme för kompromisser.
Ett kanske ännu större hinder för en fredlig lösning är en hadith som säger: "Driv ut dem från de platser som de drev dig ut". Det är denna hadith som ligger till grund för islamiska krav på Spanien. Islamiska arméer ockuperade Spanien under 800 år och det anses ge muslimer en gudomlig rätt till Spanien.
Palestinierna hävdar att de drevs ut ur området när Israel skapades 1948. Därför har de rätt att driva ut judarna från området. Destruktionen av Israel är i detta perspektiv en religiös plikt. Muslimer kan inte leva tillsammans med kristna eller judar därför att i islam får de senare inte ha makt över muslimer.
Spencer menar att palestinska ledare ofta talar med kluven tunga. Till internationella media säger de att konflikten handlar om det palestinska folkets rätt till ett eget land. Till sina anhängare säger de att konflikten är religiös till sin natur. Mellan 1948 och 1967 kontrollerade Jordanien Västbanken, Egypten styrde över Gaza och Sinai, Syrien ockuperade Golanhöjderna, men ingen krävde en palestinsk stat. Varför? Idag kräver arabstaterna en palestinsk stat på Gazaremsan och i Västbanken, men när samma länder hade möjlighet att skapa denna stat på exakt dessa ställen, gjorde man inte det. Ingen krävde heller att det skulle göras. Kraven på en palestinsk stat ställdes först efter sexdagarskriget då Israel erövrade dessa områden. Detta är endast begripligt om vi antar att konflikten inte handlar om palestinierna och deras nationella rättigheter.

1948. Israel utropas

FN-resolution 181 från 1947 säger att en judisk och en arabisk stat ska skapas i Palestina. Den 14 maj 1948 utropades Israel. Araberna bestämde sig för att ta saken i egna händer. Judarna skulle drivas ut från den plats där de hade drivit ut muslimerna. Dagen efter utropandet invaderade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien, Libanon och frivilliga från flera muslimska länder, däribland Pakistan, Israel.
Spencer menar att anledningen till att alla förhandlingar har strandat är att araberna vägra att kompromissa. Anledningen till att de vägrar att kompromissa är att Koranen förbjuder kompromisser. Eftersom judarna drev ut muslimerna, måste muslimerna driva ut judarna. Det är ett religiöst krig, menar Spencer. Arabiska ledare och militärer har upprepade gånger sagt att kriget mot Israel inte handlar om mark. Al-Azharuniversitetet i Kairo, som är den högsta religiösa auktoriteten inom sunniislam, har kungjort att befrielsen av Palestina är en religiös plikt för alla muslimer.
Spencer menar att det är en bisarr situation, inte minst för Israel. Det är nämligen inte sant att judarna deporterade araber. Araberna lämnade Palestina efter att ha blivit uppmanade att göra det av arabiska ledare. Arabiska politiker och militärer hade bestämt sig för att lösa Palestinafrågan med våld och de ville inte riskera att arabiska civilister skulle hamna i skottlinjen. Araberna lämnade Palestina därför att de var övertygade om att de skulle kunna komma tillbaka efter kriget. Då skulle de judar som fanns kvar deporteras och deras egendomar konfiskeras och fördelas bland araberna.
När krutröken hade skingrats stod det klart att den arabiska militära planeringen inte hade varit särskilt realistisk. Arabstaterna var för militärt svaga för att kunna besegra Israel på slagfältet. Kriget hade emellertid inte endast skapat vinnare och förlorare. Det hade också skapat ett flyktingproblem. Var skulle alla de araber som hade lämnat Israel med förhoppningen om att kunna återvända när kriget var över ta vägen? Det är om detta som nästa artikel ska handla om.

Neoconservatism: Why We Need It. Del II

Nykonservatismen accepterar Strauss samtidsdiagnos: det moderna samhällets huvudproblem är den relativistiska kulturen. Frågan är emellertid varifrån den kommer, varför den är ett problem och vad Murray vill göra för att stävja den relativistiska farsotens framfart?

Neoconservatism: Why We Need It

Kulturrelativismens orsaker

Strauss menade att det demokratiska systemet är en viktig orsak till relativism. Demokrati förutsätter tolerans och det har blivit allt vanligare att människor förväxlar tolerans med relativism. Detta har inte varit ett problem eftersom västländerna har haft fungerande utbildningssystem. Klassisk utbildning har under långa perioder fungerat som en motvikt till den relativistiska tendensen i modern kultur. Problemet med det moderna utbildningssystemet är att det har upphört att fylla denna viktiga funktion. Istället för att ge människor en solid teoretisk och praktisk plattform att stå på, har utbildningssystemet fallit offer för relativismen och blivit dess kanske viktigaste distributionskanal.

Varför är kulturrelativism ett problem?

Relativism innebär, i korthet, att empiriska och moraliska sanningar är subjektiva. Teoretiska och praktiska påståenden sägs uttrycka preferenser. Det kan handla om en individs, en grupps eller ett samhälles preferenser. Eftersom inga åsikter är mer värda än några andra, blir den intellektuella uppgiften inte att söka sanning, utan att främja tolerans. Problemet med kulturell relativism är att den underminerar våra möjligheter att försvara vår kultur. Låt oss ta ett svenskt exempel. I Sverige badar män och kvinnor tillsammans. Vi ser det som fullständigt naturligt och som en integrerad del av vår kultur. Det är när islamister ifrågasätter systemet och kräver separata badtider för sina kvinnor som vi upptäcker hur relativistisk vår kultur har blivit. Våra politiker hade kunnat avvisa kraven och motivera det med att i detta specifika fall är svenska värderingar bättre än islamiska, men eftersom de är stöpta i den kulturrelativistiska formen tror de att det är rasistiskt eller diskriminerande att säga "Nej".
Detta är ett problem därför att islam inte är en relativistisk ideologi. Tvärtom: islam är en kulturimperialistisk ideologi. Islamisternas mål är att underminera våra samhällen inifrån. Istället för att kräva sharialagar, kräver de separata badtider för kvinnor. Separata badtider för män och kvinnor är sharia i praktiken. Argumentet att islamisk kultur är jämställd med svensk kultur, är således inget som islamister tror på. De är övertygade om att islamisk kultur är överlägsen svensk kultur. De känner också till att vår kultur är relativistisk och utnyttjar det emot oss. Målsättningen är att, steg för steg, etablera sharia med hänvisning till att alla kulturer är likvärdiga. Kulturrelativismen gjort det allt svårare för svenskar att försvara svensk kultur.

Nihilism

Ett besläktat problem är nihilismen. Murray menar i Strauss' efterföljd att relativism ger upphov till nihilism. Klassisk socialism och modern feminism kan tjäna som exempel. Klassisk socialism tror på existensen av en objektiv verklighet och att socialismen är ett ur moralisk synpunkt föredömligt samhälle. Under socialismen samarbetar människor istället för att konkurrera med varandra. Det socialistiska credot är: "Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga". Modern feminism är nihilistisk. Verkligheten är en social konstruktion och målsättningen med den politiska kampen är underminerandet av alla standarder. Destruktionen av det liberalkapitalistiska samhället syftar inte till ett bättre samhälle, krossandet av status quo är ett mål i sig.

Utbildning, utrikespolitik, immigration

Följaktligen kommer det inte som en överraskning att utbildningsreformer är centralt i Murrays argument. Om vi ska övervinna kulturrelativismen, måste ungdomar lära sig skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel.
Det innebär två saker.
För det första: historieundervisningen ska fokusera på brittisk historia. Ungdomar ska förvisso undervisas om att Storbritannien har en kolonial historia, men de ska också få lära sig att Indiens premiärminister skålade två gånger för just brittisk kolonialism när han besökte universitetet i Oxford. Manmohan Singh förklarade att Indien har Storbritannien att tack för modern teknologi, egendomsrättigheter och demokrati. Det finns mycket som brittiska ungdomar har anledning att vara stolta över.
För det andra: Murray vill stödja skolor grundade på tro, men det ska vara skolor med rötter i den judisk-kristna traditionen. Brittiska ungdomar ska lära sig att skilja mellan rätt och fel. Idag är tolerans det överordnade värdet i skolan. De stora världsreligionerna är således tilldelade lika undervisningstid och ingen antas vara bättre än någon annan. Ungdomar uppmanas istället betrakta dem som olika metoder som man kan använda sig av och ibland kombinera om man vill leva ett spirituellt liv i ett modernt, sekulärt samhälle. Detta är, menar Murray, ett recept för katastrof. Inga skattemedel ska användas för stöd åt muslimska friskolor. Murrays argument är straussianskt: skolor grundade på den judisk-kristna traditionen ska stödjas därför att den judisk-kristna traditionen är bättre än den islamiska traditionen. Muslimer som vill ha egna skolor, ska tvingas att finansiera det ur egen ficka och de muslimer som anser att det är diskriminerande ska uppmanas att välja mellan brittisk kultur eller att lämna landet.
Murray vill strama åt den högre utbildningen. Institutioner som inte står på solid vetenskaplig grund hör inte hemma på universiteten. Genusvetenskap är ett exempel på en politisk disciplin som inte har på universitet att göra. Universiteten ska inte försörja eller producera samhällsomstörtare. Istället ska universitetens status som intellektuella högborgar återupprättas. Alla former av kvoter ska bort. Utbildningsplatser och anställningar ska fördelas på strikt meritokratiska grunder. Argumentet att det riskerar att leda till att vissa grupper kommer att bli underrepresenterade avfärdar Murray som irrelevant. Universitetens uppgift är inte att spegla det omgivande samhället eller alla tänkbara åsiktsriktningar. De ska ge utbilda en elit som ska ge oss de kunskaper som vi behöver för att avancera som civilisation.

Utrikespolitiken är det andra området. Storbritannien ska lämna Europeiska Unionen. Murray vill ersätta EU med traditionellt mellanstatligt samarbete. EU är en produkt av övervintrade socialister som i Europaprojektet har funnit nya möjligheter att kollektivisera människors liv. De vill ersätta det traditionella Europa med dess rika nationalstatliga mosaik med byråkratisk överstatlighet och mångkultur. Murray vill bevara Storbritannien som nation. Överstatlighet utgör ett hot mot den nationella demokratin. Mångkulturargumentet bygger på den falska premissen att världens olika kulturer är lika mycket värda. I realiteten är kulturer olika mycket värda. Brittisk kultur är ojämförligt mycket bättre än islamisk kultur och det är, menar Murray, inte något som politiker ska smussla med.
Brittisk utrikespolitik ska också präglas av FN-skepticism. FN representerar inte den fria världen. Organisationen ger diktaturer lika många röster som demokratier. Saudiarabien är till exempel medlem i FN:s kvinnokommission. Storbritannien ska kvarstå som medlem I FN, men Murray varnar brittiska politiker för att göra sig några illusioner om organisationen. Ur praktisk synpunkt är FN ett skämt, ur moralisk synpunkt är organisationen en katastrof.
Nykonservatismen har fått sin moraliska passion från Strauss och Murray vill att den ska prägla brittisk utrikespolitik. Om kulturrelativismen är falsk, om brittiska värderingar är mer värda än islamisk kultur, är det Storbritanniens moraliska plikt att sprida brittiska värderingar i Mellanöstern. Det finns, menar Murray, ingen anledning att hymla på denna punkt: demokrati är bättre än diktatur och teokrati. Kampen mot den islamiska terrorismen ska intensifieras. Det kräver återigen att hyckleriet om islam upphör. När de så kallade Londonbombarna slog till mot huvudstadens transportsystem och mördade 56 människor, stärkte polisen skyddet kring stadens moskéer som om det var brittiska muslimer som var i behov av polisskydd. Murray menar att dylikt nonsens måste upphöra. Etniska grupper som är överrepresenterade bland terrorister ska specialbevakas av polisen. De som känner sig kränkta av en sådan extra uppmärksamhet ska uppmanas att vänja sig eller att lämna landet.

Immigrationspolitiken är det tredje området. Murray menar att brittiska politiker ska sluta låtsas som att den muslimska invandringen inte utgör ett problem. Brittisk kultur är bättre än islamisk kultur. Därför är det önskvärt att Storbritannien förblir brittiskt och att massinvandringen stoppas. Immigrationspolitiken ska vara förenlig med ambitionen att bevara brittisk kultur.

Slutord

Den tyske historikern Oswald Spengler sade att civilisationer inte mördas, de begår självmord. Douglas Murray menar Europa håller på att begå självmord och att det beror på den relativistiska kulturen. Europa har förlorat sin moraliska kompass och kan inte uppbåda ett enda rationellt argument mot den massinvandring som hotar att föröda kontinenten.
Nykonservatismen betonar just behovet av moralisk kompass. Därför är den, menar Murray, väl ägnad att lösa de problem som Europa brottas med. Problemet är att brittiska konservativa har visat sig vara måttligt intresserade av nykonservatism. Skälet är att de anser att konservativas uppgift är att förvalta det bestående samhället. Detta är, menar Murray, på sin höjd en halvsanning. Konservatism handlar om att bevara det som är bra och att förändra resten. Edmund Burke sade: om konservatismen ska förbli mer än en idé, måste den acceptera förändring. Murray menar att det brittiska samhället inte längre representerar konservativa värden. Konservativa ska inte förvalta ett status quo som uppförts av socialister och vänsterliberaler. Det är inte deras uppgift. Målet måste istället vara att förändra status quo. Vi måste inte acceptera moraliskt kaos, höga skatter, straffrabatter åt kriminella, massinvandring eller underkastelse under överstatliga institutioner. Det finns ingen naturnödvändighet på dessa områden.
Redaktören var minst sagt skeptisk till Douglas Murrays Neoconservatism: Why We Need It, inte minst efter det att han hade konstaterat att en icke föraktlig del av boken ägnas åt Irakkriget. Faktum är emellertid att boken är riktigt intressant. Den förtjänar både inköp och omläsning. Neoconservatism: Why We Need It är en minst sagt positiv överraskning. Att den kan köpas för en spottstyver till din Kindle, om du nu råkar äga en, gör heller inte saken sämre.

Neoconservatism: Why We Need It. Del I

Redaktören har haft lite svårt att placera Douglas Murray. Han trivs i Roger Scrutons sällskap. Hans bok, The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam, är starkt kritisk till politiken med öppna gränser. Han har intervjuat Jordan Peterson och gästat nyliberalen Stefan Molyneux program. Boken Neoconservatism: Why We Need It (Encounter Books, USA, 2006) skingrar en del frågetecken.

Neoconservatism: Why We Need It

Murrays samtidsdiagnos

Brittisk konservatism har problem. Det konservativa partiet vinner allt färre val. Inte heller växer det. Partiet har försökt motverka den negativa trenden genom att bli mer vänster. Dagens konservativa parti har accepterat det status quo som skapats av socialistiska Labor: en kolossal välfärdsstat, en tyrannisk politisk korrekthet och allmän moralisk förvirring.
Murray menar att det inte kan vara ett genuint konservativt partis uppgift och plikt att försvara det brittiska samhället i dess nuvarande utformning. Konservativa ska inte förvalta ett status quo som har skapats av socialister. Deras uppgift måste vara att förändra samhället. Problemet är att traditionell konservatism inte är särskilt lämpad för den uppgiften på grund av dess nostalgism. Det konservativa projektet kräver en ny typ av konservativa: nykonservativa.

Inspirationskälla: Leo Strauss

Leo Strauss föddes i Tyskland. Han studerade för Edmund Husserl och Martin Heidegger och doktorerade i filosofi blott 22 år gammal. Efter två korta sejourer, en i Frankrike och en i England, flyttade han till USA där han sedermera blev professor i politisk filosofi vid universitetet i Chicago.
Strauss är naturrättsfilosof. Naturrättsfilosofer hävdar att människor har rättigheter som tillkommer dem i deras egenskap av människor. Robert Nozicks rättighetsteori är ett modernt exempel på naturrättsfilosofi. Naturrättsfilosofier kontrasteras gärna med teorier som säger att rättigheter är något som staten beviljar individen, inte något som individen är utrustad med från födseln. Medan naturrättsfilosofer som Strauss menar att det existerar absoluta rättigheter är det sistnämnda perspektivet relativistiskt: individen har rättigheter om staten har beviljat sådana. Detta medför att naturrättsfilosofi och rättsrelativism hamnar i motsatsställning till varandra.
Det finns naturligtvis flera olika orsaker till förekomsten av relativism. I vissa sammanhang är relativism en rimlig hållning, till exempel i smakfrågor. Många gånger är dock det relativistiska perspektivet malplacerat. Strauss försvarade det demokratiska systemet, men han varnade också för att det kan ge upphov till relativism. Demokrati förutsätter tolerans och det är inte ovanligt att människor förväxlar tolerans med en relativistisk hållning. När relativismen väl är etablerad i breda folkgrupper börjar den erodera empiriska och moraliska sanningar. Det är skälet till att klassisk bildning är så viktigt. Problemet är att våra universitet också de är präglade av relativistiska tankeströmningar. Istället för att stärka studenternas intellektuella motståndskraft mot relativistiska attityder, bidrar de aktivt till infekterandet av unga människors tänkande med det relativistiska viruset.
Allan Bloom och Irving Kristol är Strauss mest omtalade studenter. Bloom är mest känd för boken The Closing of the American Mind från 1987. Bloom noterade att hans studenter blev dummare och dummare med åren och att det hade att göra med utbredningen av relativism. Tänkande förutsätter distinktioner, men allt fler studenter, förklarade Bloom, ville inte göra distinktioner därför att de var rädda för att diskriminera. Bloom hänvisade till den grekiske historikern Herodotos. Herodotos menade att mångfalden av åsikter och kulturer ger oss tillfälle att undersöka vilka som är sanna och falska. Blooms studenter var av den motsatta åsikten: de antog att kulturell mångfald tvärtom bevisade att det inte existerar empiriska eller moraliska sanningar och att vi därför är skyldiga att behandla alla kulturer och opinioner med samma respekt.
The Closing of the American Mind beskriver krisen på de amerikanska universiteten. Irving Kristol varnade för att relativismen hade spritt sig från akademierna ut i samhället och hotade centrala sociala institutioner. Det blev synligt inte minst i den politiska debatten. Om alla åsikter är lika mycket värda, varför dominerar vissa åsikter? Om alla människor är lika, varför är somliga fattiga, medan andra är rika? För Kristol var svaret enkelt. Åsikter är olika mycket värda. En del opinioner är sanna, andra är falska. Människor är olika. De är olika begåvade, olika utrustade med energi och entreprenörsförmåga och det leder till sociala och ekonomiska skillnader. För socialisterna var svaret annorlunda: skillnaderna måste bero på exploatering och förtryck.
Det var, skriver Murray, i detta klimat som Kristol myntade termen "nykonservatism".

Praktisk nykonservatism efter Strauss

Strauss kulturkritik lade grunden för nykonservatismen som teori. Det skulle dröja många år innan teorin omsattes i praktik.
År 1975 fördömde FN Israel för rasism. Det var en moralisk inversion i vilken arabstaterna framställde sig som offer för den judiska stat som de hade försökt underminera alltsedan dess grundande. Traditionella konservativa som Henry Kissinger stod helt handfallna och visste inte hur de skulle hantera den uppkomna krisen. Det blev den amerikanske FN-ambassadören och Demokraten Daniel Patrick Moynihan som för USA:s räkning fick uppgiften att gå i svaromål. Moynihans tal var straussianskt i det att det klart skilde mellan rätt och fel och vänner från fiender. Moynihan sade att USA inte skulle respektera resolutionen. FN representerar inte den fria världen. Den är, förklarade Moynihan, en organisation i vilken diktaturer har samma rättigheter som demokratier.
Det var dock Ronald Reagan som skulle dra det ultimata strecket i sanden. Reagan blev president 1981 efter att ha besegrat Demokraten Jimmy Carter. Två år senare beskrev han i ett tal Sovjetunionen som ett ondskans imperium. Reagans tal var klassiskt straussianskt. Reagan tog ställning mot relativismen och sade att demokrati är bättre än diktatur och att inte alla nationer är lika klandervärda. Han beskrev Amerika som en bastion för frihet och demokrati och Sovjet som ett ondskans imperium.
Reagans kritiker utgick inte oväntat från det relativistiska perspektivet och anklagade honom just för detta, att han hade mage att skilja mellan rätt och fel, men för nykonservativa som Kristol spelade det ingen roll. Presidenten hade visat vägen och Kristol och hans nykonservativa anhängare applåderade hans mod. George W. Bush skulle gå i Reagans fotspår. Efter terroristattackerna mot New York och Washington, förklarade Bush följande:

Some worry that it is somehow undiplomatic or impolite to speak the language of right and wrong. I disagree. ... We are in a conflict between good and evil, and America will call evil by its name.

Kommunismen kollapsar

År 1989 föll Berlinmuren. Ett år senare var samtliga kommunistregeringar i Östeuropa borta. Den 31 december samma år upplöstes Sovjetunionen.
Nykonservatismen som hade startat som en i huvudsak antikommunistisk rörelse ställdes inför ett dilemma: skulle man upphöra eller uppdatera sin dagordning?
Francis Fukuyamas artikel från 1989, The End of History, skulle bli avgörande för nykonservatismens ideologiska utveckling. Fukuyama hävdade att liberalismen hade vunnit det ideologiska slaget. Den ideologiska historien hade nått sitt slut. Fukuyama menade naturligtvis inte att historien som sådan hade avstannat, hans poäng var att vi nu visste att det inte existerar ett bättre sätt att organisera ett samhälle på än det klassiskt liberala. Socialism och kommunism är av det skälet inte progressiva rörelser, utan reaktionära strävanden.
Fukuyama övertygade nykonservativa att det sovjetiska imperiets kollaps inte medförde att faran var över. Den europeiska kommunismens fall innebar inte att socialismen inte längre utgjorde en fiende. Det innebar att fienden inte längre utgjorde ett externt hot. Det kalla kriget skulle snart utlösas av ett internt kulturkrig.

Septemberattackerna

Terroristattackerna mot New York Och Washington övertygade USA:s president George W. Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair att faran mot det demokratiska väst hade ändrat karaktär. Kommunistregimer gick att isolera eller störta. USA har bojkottat Kubas kommunistregim i decennier och Reagan beordrade en invasion av Grenada som resulterade i störtandet av kommuniststyret. Det nukleära hotet från Sovjet hade också det varit hanterbart. Om Sovjet hade dristat sig att anfalla Västeuropa med kärnvapen, hade USA och Nato kunnat svara med samma mynt. Terrorismen var annorlunda. Den var statslös. De 19 män som genomförde septemberattackerna mot New York och Washington var från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Libanon. Anledningen till att USA anföll Afghanistan var alltså inte att terroristerna var afghaner, utan att Al Qaeda hade sina baser i Afghanistan och att talibanerna skyddade dem.
Ett annat problem var att avskräckningsteorin var baserad på ett antagande som inte längre var giltigt. Avskräckningspolitiken fungerade därför att inte ens kommunister ville dö för socialismens seger. Islamister vill dö. För dem är svärdet nyckeln till paradiset. Det ultimata skräckscenariot var således ett i vilket terrorister skaffade sig massförstörelsevapen. Bush och Blair förstod att väst hade ringa möjlighet att försvara sig mot något sådant.
Två nya uppgifter presenterade sig.
Den första uppgiften var att föra en resolut kamp mot terroristnätverk som Al Qaeda. Den andra uppgiften var att ta itu med regimer som stöder terrorister. Det var skälet till att fokus hamnade på Afghanistan och Irak. Usama bin Ladin och hans terrornätverk opererade från afghansk mark och efter det att USA hade bombat Al Qaedaläger i Afghanistan omlokaliserade delar av organisationen till Irak. Saddam Hussein regim var känd för att hålla terrorister under armarna. Regimen hade inte endast beviljat asyl åt flera kända terrorister, varav flera medlemmar i AL Qaeda, den betalade 25 000 dollar till varje palestinsk familj som förlorat en familjemedlem i en terroristattack mot israeler. Det var heller ingen hemlighet att irakierna eftersträvade kärnvapen. Landet hade kemiska och biologiska stridsmedel och en kärnkraftsreaktor som man hade köpt av Frankrike.
Bush och Blair insåg att något måste göras. FN kunde emellertid inte agera. Frankrike, Ryssland och Kina var mot militär intervention och ville avskaffa sanktionerna mot Irak. Europa ville inte agera. Efter kommunismens fall, hade Europa tvärtom börjat nedrusta och satsa sina försvarsresurser på välfärdspolitik. Murray summerar den europeiska attityden på följande sätt: om du inte har en hammare, vill du inte att något ska likna en spik.
Följaktligen vägrade många europeiska politiker att ta hotet på allvar. Inte ens när man fick svart på vitt att amerikanerna och britterna hade rätt i sina farhågor valde man att agera. Istället mobiliserade Europa mot de amerikanska och brittiska planerna. Den tyska regeringens justitieminister jämförde Bush med Hitler och lugnade sina medborgare med att Iraks smittkoppsbomber var avsedda för USA, inte Tyskland. Tyskland hade bra relationer med Irak. Amerikanen Noam Chomsky anklagade USA för folkmord i Afghanistan, med förhoppningen om att etablera en moralisk ekvivalens mellan Bushadministrationen och Al Qaeda. Media i Europa sentimentaliserade palestinska terrorister. I London demonstrerade muslimer utklädda till självmordsbombare, socialister och nazister mot Israel. Terroristhotet avfärdades av västintellektuella och imamer som en Pentagonfabrikation. Vänstern skällde västdemokratierna för att vara lika goda kålsupare som regimerna i mellanöstern.
Murray menar att septemberattackerna gav oss en unik möjlighet att studera Europas och Amerikas själ. Vad finns det egentligen för anledning att gå ut i krig om alla kulturer är lika mycket värda? Varför envisas med att väst är speciellt? Värdehierarkier leder ju bara till konflikter. Varför inte istället satsa på inklusivitet, tolerans, öppna gränser och politisk korrekthet?
Utvecklingen hade bekräftat Fukuyamas och Kristols oro. Efter kommunistblockets kollaps var hotet mot väst inte längre externt, fienden finns tvärtom mitt ibland oss. Kulturkriget hade startat. Det demokratiska västs antagonister hade mobiliserat sina styrkor och Kristol och hans meningsfränder uppmanade alla nykonservativa att följa deras exempel.

Nästa artikel

Mot slutet av boken ger sig Murray i kast med att konkretisera den nykonservativa filosofin. Han har flera förslag på hur den av Strauss diagnosticerade sjukdomen ska kureras. Det är roande läsning och något som vi ska återkomma till i nästa artikel.

The Future of Conservatism

I maj månad innevarande år satte sig Douglas Murray ned med Roger Scruton för en diskussion om konservatismens framtid. Douglas är samhällsdebattör och författare till sex böcker. Roger Scruton behöver knappast någon närmare presentation. Den brittiske filosofen har skrivit över 40 böcker i de mest vitt skilda ämnen. Han har dessutom författat skönlitteratur och komponerat operor.

DM

Douglas Murray. Källa: Wikimedia.

Konservatismens natur

Samtalet kretsade kring tre ämnen. Här ska vi fokusera på ett av dessa: konservatismens natur. Vad är konservatism och varför upplevs socialismen som mer genuin och spännande? Scruton menar att en del av konservatismens problem är att den är grundad i instinkt istället för teori. Marxism är ett högeligen teoretiskt fenomen. Marknader uppstår spontant, planekonomier kräver intellektuella. Emfasen på teori är också skälet till att socialister över hela världen ställer samma krav. Konservatismen är annorlunda. Konservatism handlar om att bevara det som man tycker om och det varierar från en kultur till en annan vad människor vill bevara. Få människor är dock villiga att förändra sin omgivning till oigenkännlighet. Robert Conquest har sagt att de flesta människor är konservativa om saker som de känner väl till och radikala i frågor där deras kunskaper är ringa. Ett annat problem är att det ofta är svårare att försvara något än att kritisera det. Inte heller utställer konservatismen grandiosa löften. Dess budskap är att vi, trots allt, har det ganska bra. Socialismen lovar allt till alla. Till skillnad från konservatismen är vänstern dessutom duktig på slogans. Scruton:

I've often thought this, that the left is very good at slogans; you know 'March forward into the future'. And if you think what a slogan would be on the conservative side it would be something like 'Hesitate'. And it doesn't work.

RS

Roger Scruton. Källa: Wikimedia.

Det är av dessa skäl till svårt att förstå varför socialism tilltalar så många människor, inte minst ungdomar. Konservatismen är tråkig, men sann. Socialismen är spännande, men falsk.

Murray erkänner att han deltagit i en demonstration i sitt liv. Det gick inget vidare:

I can't remember what the protest was – but at some point we all chanted something and then we stopped. We did it once and I said to one of the friends: 'We're not very good at this, are we?'. And she said: 'Well, if you said something once that's quite enough'.

Scruton:

Repeating yourself suggests that you’re either demented or that you just don’t care about the other person’s response.

Mycket nöje!

The Right Side of History. Del II

Amerikaner är mer splittrade än någonsin. Tilltron till samhälleliga institutioner har minskat. Blott sju procent av amerikaner säger sig lita på Kongressen och åtta av tio amerikaner misstror massmedia. Hela fyrtio procent av det amerikanska folket har förlorat tron på det demokratiska systemet och bland landets ungdomar är socialism populärare än någonsin. I The Right Side of History. How Reason and Moral Purpose Made the West Great (Broadside Books, 2019) hävdar Ben Shapiro att det beror på att människor saknar moraliskt syfte.

The Right Side of History

Det moraliska syftets fyra villkor

Shapiro menar att fyra villkor måste vara uppfyllda för att vi ska kunna uppleva oss som uppfyllda av ett moraliskt syfte.
Vi måste tro på Gud. Det är det första villkoret. Det andra villkoret säger att vi måste kunna tillmötesgå Guds krav. Det innebär att vi måste vara fria subjekt och utrustade med förnuft. Det tredje villkoret ska förhindra radikal subjektivism. Bibeln kan nämligen tolkas på olika sätt. Därför krävs en gemensam moralkod och att denna kod förvaltas av från staten fristående sociala institutioner, till exempel kyrkor och synagogor. Det fjärde och sista villkoret säger att dessa institutioner ska skyddas av staten. Staten ska vara minimal, dvs. den ska vara för svag för att kunna tyrannisera och styra de sociala institutionerna, men tillräckligt stark för att kunna beskydda dem.

Underminerandet av moraliskt syfte

Det första villkoret är viktigast. Utan Gudstro förlorar människan sitt inneboende värde, förnuft och sin frihet. Det finns då heller inget individuellt eller samhälleligt moraliskt syfte att förverkliga, förvalta och försvara.
Problemet med det moderna samhället är, om vi får tro Shapiro, just detta: allt färre människor tror på Gud. Nästa fråga är därför: varför?
Underminerandet av den judisk-kristna traditionen är inget som har skett över en natt. Det är en process som har pågått i flera hundra år och orsakerna är många. Kyrkan utgjorde en del av problemet. Schismen mellan protestanter och katoliker ledde till krig och många tolkade de till synes ändlösa konflikterna som bevis på att religioner är oförenliga med intellektuella, sociala och ekonomiska framsteg. Westafaliska freden, som avslutade det trettio år långa kriget mellan olika kristna fraktioner i Europa, syftade till att ge minoritetsreligioner större frihet, men medförde också att nya agnostiska filosofier blomstrade.
Huvudskälet till den judisk-kristna traditionens förfall var dock upplysningen. Flera tongivande intellektuella intog religionskritiska positioner. Thomas Hobbes var moralisk relativist och sade att människan regeras av sina passioner, inte sitt förnuft. Niccolò Machiavelli förespråkade utilitarism i moralfilosofin. David Hume förnekade existensen av mirakler, han kritiserade Gudsbevis och hävdade att om Gud existerar, är han ond. Baruch Spinoza förkastade föreställningen om fri vilja.

Den första konsekvensen: revolutionär kollektivism

Franska revolutionen skulle omsätta de nya gudlösa idéerna i politisk praktik. Revolutionärerna var övertygade om att mänskliga rättigheter inte är gudagivna, utan något som beviljas individen av staten. Individen antogs inte ha ett inneboende värde. Istället bestämdes detta värde i relation till det kollektiv som denne tillhörde. Människor tillhörde antingen folket eller folkets fiender. "Det finns bara två partier i Frankrike", förklarade Robespierre, "folket och dess fiender och de sistnämnda ska utrotas". Statens uppgift var inte att försvara individernas rättigheter, de sistnämnda skulle istället underordna sig staten därför att den ensam representerade folket eller den så kallade allmänviljan. Resultatet blev ett veritabelt blodbad.

Ben Shapiro

Ben Shapiro. Källa: Gage Skidmore.

Shapiro skriver att franska revolutionen skulle ange tonen. I takt med att den judisk-kristna traditionen urholkades och bandet till antiken försvagades, började människor söka mening och identitet i grupptillhörighet. Nationalsocialism och kommunism är, för Shapiro, en efterskrift till franska revolutionen. I Tyskland under Hitler var kollektivet den ariska rasen, i Stalins Sovjetunionen proletariatet. I båda länderna var det staten som förvaltade och försvarade allmänviljan.
Shapiro varnar oss för att försköna historien: nationalsocialism och öststatssocialism var förvisso repressiva system, men många människor upplevde att de gav deras liv mening och moraliskt syfte. Människor upplevde att de tillhörde en större helhet och att de var delaktiga i en historisk process som skulle kulminera med uppförandet av ett sekulärt paradis.

Den andra konsekvensen: radikal subjektivism

Efter det andra världskrigets slut var kollektivismen hårt misskrediterad. Både nationalsocialism och kommunistisk socialism hade lett till blodbad och diktatur. Shapiro menar att det förklarar den radikala subjektivismens framväxt. Modern identitetspolitik är ett exempel på radikal subjektivism. För den identitetspolitiska vänstern är sanning, i likhet med smak, något djupt personligt och föränderligt. Kajsa Ekis Ekman, deklarerad socialist, blev följaktligen portad från en konferens om prostitution och porr som arrangerades av skattefinansierade Riksnätverket för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, med hänvisning till att hon anser att kön är en objektiv, biologisk kategori.

Den nya ateismen

Idag representeras upplysningens religionskritiska falang av bland andra Steven Pinker, Michael Shermer, Richard Dawkins och Sam Harris. De är alla övertygade om att vi inte behöver religioner för att ha rationella moralsystem. Vetenskapliga argument ska, menar de, ersätta den judisk-kristna traditionen. Shermer har till exempel sagt att förintelsen var omoralisk därför att evolutionen har utrustat oss med en överlevnadsinstinkt. Sam Harris har framfört snarlika argument.
Shapiro menar att den så kallade nya ateismen är motsägelsefull. Problemet med Pinker, Shermer, Dawkins och Harris är att de är i full färd med att såga av den gren som de sitter på. När Harris avfärdar Bibeln som förfärlig, använder han, utan att förstå det, den judisk-kristna traditionens värdeskala som måttstock. Den är den som utgör Harris moraliska kompass, även om han förnekar det. Pinker, Harris, Shermer och Dawkins har förvisso rätt när de kritiserar världsreligionerna för förtryck och Bibeln för att rättfärdiga förtryck, men deras kritik är baserad på samma urkunder som de förkastar. Verkligheten är sällan svartvit och den judisk-kristna tradition som de avskyr har fler dimensioner än de vill erkänna.

Dyster samtidsdiagnos

Nietzsche var övertygad om att kristendomens kollaps skulle komma med en kostnad. Han sade att människan har mördat Gud och att det inte finns tillräckligt med vatten i oceanerna för att skölja bort allt blod. Shapiros samtidsanalys är lika tungsint: Upplysningen degraderade människan, den eliminerade hennes unika plats i skapelsen, men utan att kunna sätta något istället.
Amerika och väst är splittrat därför att det inte längre finns en gemensam vision. Det har uppstått ett ideologiskt vacuum och i det är i detta tomrum som den identitetspolitiska vänstern har vuxit sig stark.
Shapiros historieskrivning innehåller inga nyheter på denna punkt. Den moderna vänstern sägs ha sina rötter i italiensk marxism och tysk, kritisk teori. Antonio Gramsci lärde vänstern att den måste ta kulturfrågorna på allvar. Gramsci menade att Marx hade fel när han behandlade den ideologiska överbyggnaden som en funktion av den ekonomiska basen. Gramscis idéer togs upp och raffinerades av Frankfurtskolan. Detta lade grunden för sociala och politiska kaos som präglar det moderna samhället.

Slutord

Ben Shapiro har sagt att västs moraliska kris beror på bristande moraliskt syfte. Frågan är varifrån detta syfte kommer. Den kan knappast vara ett resultat av tro enkom. Västs moraliska kris beror ytterst på att Gud har valt att inte utrusta tillräckligt många västerlänningar med moraliskt syfte. Moraliskt syfte är en belöning från Gud till de människor som dyrkar honom. Därför kan västs moraliska kris endast övervinnas genom att människor börjar tro på Gud igen.
Problemet är att Shapiro också säger att vi inte kan bevisa Guds existens. När Dawkins, Shermer och Harris säger att Gudshypotesen saknar empiriskt stöd, säger Shapiro att de begår ett kategorimisstag. Gudshypotesen är ingen teori. "Gudshypotes" är endast ett annat namn för tro.

Distinktionen mellan tro och vetande är emellertid ett tveeggat svärd. Å ena sidan förklaras det sociala kaoset i väst med minskad religiositet, å andra sidan hävdas det att vi inte kan veta om föremålet för mänsklig religiositet, Gud, existerar. Följden blir att vi inte kan veta om ökad religiositet är lösningen på västs moraliska kris.

Detta problem återkommer i Shapiros försvar av den judisk-kristna traditionen. Shapiro vill förklara västs moraliska kris med hänvisning till den judisk-kristna traditionens kollaps. Detta låter sig dessvärre inte göras om Gudshypotesen endast handlar om tro. Om det av Shapiro beskrivna orsakssammanhanget verkligen existerar, måste det också existera en Gud som har underlåtit att utrusta många västerlänningar med moraliskt syfte. Shapiro menar emellertid att vi inte kan ha kunskap om Guds existens. Följaktligen kan vi då heller inte veta om hans förklaring är korrekt. Om vi inte kan kritisera Gudshypotesen på kognitiva grunder, kan vi knappast försvara den judisk-kristna traditionen på kognitiva grunder. Om Shapiro hade varit konsekvent, hade han inte tagit den judisk-kristna traditionen i försvar, men det är exakt det som han gör i The Right Side of History.

Vad baserar Shapiro då sin tro på? Om vi inte kan veta om Gud existerar, varför tro att han gör det? En möjlighet är att Shapiro tror på Gud av andra skäl än logiska och empiriska skäl. Låt oss därför anta att han tror på Gud av emotionella skäl, att han tror på Gud därför att han mår bra av det. Shapiro brukar säga till sina kritiker att "Fakta struntar i dina känslor", men när man läser The Right Side of History får man intrycket att han menar att känslor, åtminstone religiösa känslor, bestämmer fakta. Gud existerar därför att vi mår bra av att tro på Gud eller att Gudstro har andra, positiva konsekvenser.
Här är hans tre standardargument:

  • Shapiro säger att argumentet för fri vilja vilar på övernaturliga premisser. Vi har inte fri vilja om vi är produkter av gener och miljö. Fri vilja förutsätter en Gud.
  • Argumentet för en objektiv moral förutsätter övernaturliga premisser. Utan Gud hamnar vi i moralisk subjektivism. Lycka förutsätter objektiv moral.
  • Vi behöver den judisk-kristna traditionen som samhälle. Bibeln säger att individen har ett inneboende värde. I socialistiska samhällen blir individen en resurs för staten. Kollektivet bestämmer. Resultatet blir diktatur.
Det första argumentet säger att fri vilja vilar på övernaturliga premisser. Om vi är produkter av gener och miljö, har vi ingen fri vilja. Det är Shapiros argument i ett nötskal. Frågan är naturligtvis hur man kan härleda att människor har fri vilja från en premiss som inte har empirisk referens. Det Shapiro egentligen säger är att religiös tro eller känslor bestämmer fakta. I realiteten bevisar Shapiros tro ingenting, allra minst att människor har fri vilja.
Det andra argumentet säger att utan Gud, ingen objektiv moral. Även det missar målet. Shapiro har rätt att om Gud existerar så finns det en objektiv moral. Problemet är dock, som vi har sett, att frågan om Guds existens inte kan avgöras. Det handlar om tro, inte vetande. Det faktum att Shapiro tror på Gud och att hans tro förser honom med moraliskt syfte, bevisar inte att Gud existerar.
Det sista argumentet säger att vi får ett bättre samhälle om människor tror på Gud. Gudstro är, menar Shapiro, ett skydd mot kollektivism. Samma problem återkommer: det faktum att vi tror på Gud innebär inte att individen de facto har ett immanent värde (eller fri vilja eller att det existerar en objektiv moral). Det innebär att vi tror att individen har det. Kristendom och judaism är dessutom inte ensamma om att anta något sådant. Robert Nozicks rättighetsteori innehåller ingen referens till Gud.

Jonah Goldbergs bok Suicide of the West inleds med följande mening: "There is no God in this book". Istället försöker Goldberg förstå västs kris med sekulära medel. Goldberg blandar evolutionsbiologiska, antropologiska och filosofiska argument och resultatet är på många sätt tankeväckande. Ben Shapiros bok The Right Side of History är intressant, men innehåller många svårsmälta passager. Shapiros argument går helt enkelt inte ihop.

The Right Side of History. Del I

I den förra artikeln synade vi Jonah Goldbergs Suicide of the West. I denna artikel ska vi kika lite närmare på en bok med ett snarlikt tema: Ben Shapiros The Right Side of History. How Reason and Moral Purpose Made the West Great (Broadside Books, 2019).
Goldberg och Shapiro brottas med samma märkliga paradox. Människor i väst har aldrig haft det så bra som nu: vidsträckta mänskliga fri- och rättigheter i kombination med ett historiskt sett unikt materiellt välstånd. Det är förvisso inget perfekt samhälle, men det är den bästa värld som någonsin har existerat.
Trots detta är många människor övertygade om att det moderna samhället exploaterar och förtrycker människor, att det är ett hot mot vår miljö och att det därför måste rivas upp med rötterna och ersättas med ett samhälle baserat på kollektivistiska premisser.
Goldberg menar det att det beror på att vi upplever kapitalism, demokrati och välstånd som onaturliga. Med Freuds ord: vi vantrivs i kulturen därför att vi inte är designade för att leva i den. Ben Shapiro har en delvis annorlunda förklaring.

The Right Side of History

Den västerländska civilisationens två grundvalar

Vår civilisations fundament är den judisk-kristna religionen och antik filosofi. Från den judisk-kristna religionen har vi fått idén att människan har ett inneboende värde, att alla individer är lika och att Gud skapade en rationellt strukturerad värld för oss att undersöka.

God created man in His image, in the image of God He created him; male and female He created them.

Från grekisk filosofi har vi fått föreställningen att vi är utrustade med förnuft, att allting har ett syfte och att människans telos är att kultivera och använda sitt förnuft. Shapiro menar att dessa idéer skapade den västerländska civilisationen.

Mänsklig lycka i Bibeln

Vad är målet med livet? Shapiros svar är: lycka. Han definierar emellertid inte "lycka" på samma sätt som de flesta av oss gör. Shapiro är ortodox jude. Genuin lycka finns inte i världsliga strävanden. Stabil ekonomi, god hälsa och ett bra sexliv är positiva saker, men det har inte mycket med lycka att göra.
Det har blivit allt vanligare att människor söker mening i politisk kamp. Under presidentvalskampanjen år 2008 sade Michelle Obama att om hennes man, Barack, blev vald till USA:s president skulle han "fixa sina landsmäns själar". Kort uttryckt: han skulle göra de lyckliga.
Shapiro menar att verklig lycka förutsätter att vi är uppfyllda av ett moraliskt syfte. Thomas Jefferson skrev inte att den federala regeringens roll är att göra människor lyckliga. Den ska skydda människors fri- och rättigheter så att de har möjlighet att söka lycka på egen hand. Politik är inget recept för sann och beständig lycka. Dess uppgift är att skapa förutsättningar för lycka.
Nästa fråga är därför vad som krävs för att skapa det nödvändiga moraliska syftet. Shapiro menar att fyra villkor måste vara uppfyllda.
För det första: vi måste tro på Gud. Utan Gudstro, inget individuellt moraliskt syfte. Gud har en plan för oss. Historien är en framåtriktad process och vid dess slut befinner sig Gud. Genom att agera moraliskt närmar vi oss Gud. Gud har inte skapat oss lyckliga, men vi kan bli det om vi gör som han säger. Det är en paradox: Gud har gett oss fri vilja, men det är endast genom att lyda honom som vi kan uppnå sann lycka. Det är endast när vi accepterar hans plan för oss som våra liv erhåller beständig mening. Utan Gudstro kommer vi att söka mening på annat håll, till exempel i kollektivistiska ideologier eller i radikal individualism.
För det andra: vi måste ha förmåga att förverkliga vårt individuella moraliska syfte. Vi måste vara utrustade med förnuft och fri vilja. Bibeln hävdar att vi har dessa egenskaper. Vi härstammar alla från Adam och Eva. Gud hade inte förvisat Adam och Eva från paradiset efter det att de hade ätit av frukten från kunskapens träd om deras handling inte hade varit övervägd och fri.
För det tredje: det är nödvändigt med gemensamma normer. Människor är sociala varelser. Utan en gemensam moralkod kan vi inte leva tillsammans. Utan en gemensam moralkod skulle konflikter uppstå mellan människor och det skulle försvåra uppfyllandet av det andra villkoret. I den judisk-kristna traditionen har denna moralkod en transcendental grund. Det fjärde och sista villkoret säger att samhällets olika sociala institutioner ska stödja den gemensamma moralkoden för att, på det viset, underlätta det individuella förverkligandet av moraliskt syfte.
Kort uttryckt: Shapiro menar att individuellt och samhälleligt moraliskt syfte måste vila på en transcendental grund och att individuell och samhällelig kapacitet är omöjlig utan en tro på förnuftets makt.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi också bokens titel. Boken heter The Right Side of History. Shapiro är övertygad om att det finns en rätt sida. Historien är inte värdeneutral. Den har ett slutmål: himmel eller helvete. Våra handlingar bestämmer var vi kommer att hamna.

Mänsklig lycka i antik filosofi

Detta innebär inte Shapiro menar att den judisk-kristna traditionen är utan problem. Det största problemet är emfasen på uppenbarelser som väg till kunskap. Den judisk-kristna traditionen erkänner att individen är utrustad med förnuft, men den värderar uppenbarelsebaserad kunskap högre än förnuftsbaserad kunskap.
Den antika filosofin betonar förnuftet. Den grekiske filosofen Aristoteles menade även han att det lyckliga livet är ett liv uppfyllt av moraliskt syfte. Aristoteles var övertygad om att vi kan finna moraliskt syfte genom att studera den externa verkligheten genom att använda vårt förnuft. För Aristoteles är fakta och värde inte separerbara. Alla ting har ett syfte som de är satta att förverkliga. En klockas syfte är att visa tiden, människans syfte är att kultivera och använda det förnuft som hon är utrustad med.
Aristoteles moralbegrepp är, i likhet med det judisk-kristna begreppet, objektivt. Bibeln innehåller en objektiv, moralisk måttstock: Gud har bestämt vad som är moraliskt respektive omoraliskt. På samma sätt var Aristoteles övertygad om att om vi använder vårt förnuft, kommer vi, i det långa loppet, att dra samma etiska slutsatser och om vi agerar i enlighet med förnuftets bud, kommer vi att leva moraliska och lyckliga liv.
Shapiro menar att den antika filosofin på detta sätt lade grunden för det vetenskapliga utforskandet av naturen och skapandet av förnuftsbaserade, politiska styrelsesätt. Om vi kan applicera förnuftet på naturen, borde vi kunna tillämpa det på samhället. På detta sätt initierade den antika filosofin en process som gav oss det moderna, vetenskapsorienterade, demokratiska och sekulära samhället.
Problemet med den antika filosofin var dess syn på individen. Shapiro menar att de antika filosoferna var skeptiskt inställda till individuell frihet. Platon är ett exempel. Han förordade ett klassamhälle styrt av filosofer. Aristoteles ideal var ett samhälle som kombinerade demokrati och aristokrati. Alla medborgare skulle få göra sin röst hörd, men människor skulle ha olika mycket att säga till om.
Således hade antiken en helt annan syn på frihet än vi moderna människor. I vårt frihetsbegrepp ingår även friheten att agera omoraliskt. För filosofer som Aristoteles var frihet och moral oskiljaktigt förenade med varandra. Moraliska individer var individer som inte gav efter för sina impulser. Det var människor som agerade i enlighet med samhällets moralkod. Grekerna var kollektivister i detta avseende. Samhällets uppgift antogs vara att skapa moraliskt redbara medborgare för att undvika anarki. I den grekiska filosofin tenderar individuell moralisk kapacitet således att upplösas i samhällelig moralisk kapacitet. Emfasen är på kollektivet, inte på individen.

Den skolastiska syntesen

Shapiro menar att skolastiken producerade det första försöket att syntetisera det judisk-kristna arvet med den antika filosofin. Den katolske teologen Thomas Aquinas såg inget problem med vetenskapens utforskande av universum. Gud hade ju designat det. Newton var av samma uppfattning. Han var övertygad om att Gud hade skapat universum som en självgående maskin och sedan dragit sig tillbaka. Människans uppgift var att försöka klura ut hur skapelsen fungerar. Inte heller hade Aquinas något problem med logik. Han var tvärtom övertygad om att det är möjligt att med logikens hjälp bevisa Guds existens.
Aquinas ansåg dock att det finns situationer då uppenbarelser är nödvändiga. Det beror på att människan är långt ifrån perfekt och vi kan av det skälet inte helt lita på henne. Uppenbarelser slår en brygga mellan förnuft och skapelse.
Även Aquinas världsåskådning hade sina begränsningar. Aquinas accepterade vetenskap och logik, men han var ingen vän av sekulärt styre. För Aquinas och andra representanter för den katolska kyrkan var en separation mellan kyrka och stat otänkbar.
Fröet var dock sått. Den judisk-kristna traditionen hade övertygat människor att alla är lika mycket värda och lika. Längre fram skulle klassiska liberaler använda detta argument mot aristokrati och monarki. Den antika filosofin hade uppvärderat förnuftet och applicerat det på naturen och samhället. Denna idé skulle lägga en solid grundval för modern vetenskap och sekulärt styre.

Klassisk liberalism

Individualismen blommade ut i John Lockes filosofi. Locke accepterade den Bibliska idén att Gud skapade människan till sin avbild. Människor har ett inneboende värde och de är lika. Från detta härledde Locke rättigheter. Kungar är inte annorlunda än de människor som de regerar över. De har bara olika social bakgrund. Alla människor har samma rätt till liv, frihet och egendom. Statens uppgift blir i Lockes schema att skydda människors rättigheter. Eftersom rättigheterna är gudagivna har staten inte rätt att inskränka dem. Följaktligen har människor också rätt att göra uppror mot en stat som inte respekterar grundläggande rättigheter.
Shapiro menar att denna långa utveckling kulminerade med Amerikas Förenta Stater. Amerikas grundare var inspirerade av klassisk liberalism, den judisk-kristna traditionen och grekisk filosofi.
Thomas Jefferson var övertygad om att människor är skapade lika och utrustade med frihet och förnuft. Människor har rättigheter som inte kan fråntas dem. Det är också skälet till att staten ska vara liten. En liten stat är inget hot mot människors rättigheter. En liten stat är en stat som inte lägger sig i människors liv.
Det innebär emellertid att människor måste sköta sig och själva ta ansvar för sina liv och det kräver en gemensam moral. I annat fall hotar social desintegration. Det civila samhällets uppgift är att upprätthålla en sådan moralkod. Men det räcker inte, menade Jefferson. Också en liten stat kan växa i storlek och bli tyrannisk. Därför måste det politiska systemet designas i syfte att förhindra det. James Madison förklarade:

If men were angels, no government would be necessary. If angels were to govern men, neither external nor internal controls on government would be necessary.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi titta lite närmare på Shapiros samtidsdiagnos, jämföra den med Jonah Goldbergs analys och ställa frågan hur bra hans argument är.

Sidor

Prenumerera på Front page feed