Samtiden.com

Du är här

Väst och islamismen

Hur ska man förstå terroristattackerna mot Europa och USA? Varför använder islamisterna våld? Hur ser de egentligen på väst och västerlänningar? Vilka är deras målsättningar? Vad kan vi göra för att stoppa dem? Är kompromisser möjliga?
James Mitchell arbetade som förhörsledare åt amerikanska CIA. Han förhörde flera prominenta Al Qaedamedlemmar och återger sina erfarenheter i boken Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America(Crown Forum, 2016).

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheikh Mohammed var en av Al Qaedas högsta befälhavare innan han greps av pakistanska säkerhetsstyrkor och utlämnades till USA. Det var Mohammed som hade planerat septemberattackerna mot New York och Washington. Mitchell hade långa och ingående samtal med Mohammed för att, om möjligt, förstå hur hans och hans vapenbröder tänker.

KSM

Khalid Sheikh Mohammed. Källa: Wikimedia.

Världen tillhör muslimerna

Mohammed förklarade för Mitchell att Allah gav världen åt de rättrogna. Kristna och judar har stulit världen från muslimerna. Muslimer ska dominera världen därför att världen tillhör dem. Det är den muslimska terrorismens grundpremiss.

Jihad

Det heliga kriget eller jihad syftar till att korrigera detta missförhållande. Ibland sägs det att jihad inte handlar om att döda och att förstöra, utan att ordet beskriver en strid inuti individen vars syfte är att härda själen mot världsliga frestelser. Mohammed förklarade för Mitchell att även om jihad är en obligatorisk plikt för alla muslimer, kan jihad betyda olika saker för olika människor. Det är t.ex. orimligt att förvänta sig att gamla människor ska strida med vapen i hand.
Därför har Allah skapat fyra typer av jihad.
Friska, unga män förväntas effektuera jihad med svärdets hjälp. De som inte kan slåss, ska verkställa handens jihad. Det kan innebära att de samlar in pengar till terrorister eller moskébyggen. De muslimer som varken kan kämpa med svärd eller bidra med sina händer, ska praktisera tungans jihad. De ska sprida det islamiska budskapet i världen. Den sista gruppen består av muslimer som kan varken det ena eller det andra. Deras plikt är att verkställa hjärtats jihad, dvs. att glädjas åt islamisternas framgångar i kriget mot de otrogna. Mohammed sade att många av de muslimer som fördömde septemberattackerna, praktiserade hjärtats jihad. Muslimer har rätt att ljuga om de är omgivna av otrogna eller om lögnen stärker islams ställning.

Två val

Mohammed sade att jihad innebär att de otrogna ges två valmöjligheter. De kan konvertera till islam eller underkasta sig islam. Det sistnämnda innebär att de kommer att bli behandlade som en andra klassens medborgare.
Vad händer med de som vägrar att konvertera till eller underkasta sig islam? Mohammed svarade att de ska dödas. De som inte konverterar till islam eller accepterar islams överhöghet ska dödas. Mohammed förklarade för Mitchell att något tredje alternativ inte gives. Han sade också att muslimer inte kan välja att delta eller att inte delta i jihad. Det är varje muslims plikt att verkställa jihad. Jihad är en order från Allah.
Varför anser islamister att det är nödvändigt att förklara krig mot människor som inte har förklarat krig mot dem?
Mohammed svarade att jihad är självförsvar och att det är amerikaners och européers vägran att acceptera islam som är en krigsförklaring. Han förklarade att västerlänningars strävan efter att själva välja sina liv, upplevs som djupt kränkande av rättrogna. Demokratin är oförenlig med islam därför att systemet baseras på premissen att människor kan välja sina liv. De kan vi inte, sade Mohammed. Allah bestämmer hur vi ska leva. Det är inget som vi kan rösta om.

Ett krig utan avbrott

Jihad upphör inte förrän fienden har konverterat till islam, underkastat sig islam eller utrotats. Det finns förvisso utrymme för eldupphör i islam, men de är alltid tillfälliga och ingås med syftet att ge de islamiska soldaterna möjlighet att vila upp sig och att förbereda nya attacker. Det kan, förklarade Mohammed, inte existera ett fredsavtal mellan islam och väst. Jihad är en gudomlig plikt som åligger alla muslimer.
Mohammed betonade att det inte spelar någon roll vad västerlänningar tycker. Det spelar ingen roll om amerikaner anser att Amerika inte befinner sig i ett religiöst krig med islam. Islam befinner sig i religiöst krig med Amerika oavsett vad amerikaner tycker och tror. Inte heller finns det utrymme för kompromisser. Allah har bestämt att sharia ska dominera världen och jihad är medlet härför.

Ingen ska skonas

Mohammed sade att i detta krig görs inga skillnader mellan soldater och civilister. Det är tillåtet att döda män, kvinnor och barn. Det är till och med tillåtet att döda mycket små barn. Barn kommer att växa upp och ersätta de otrogna som har fallit i strid. Dessutom: dödandet av barn underminerar de otrogna kvinnornas motståndsvilja.
Mitchell frågade Mohammed hur kan förena denna emfas på urskillningslöst dödande med uppfattningen att islam är en fredens religion. Mohammed svarade att rättrogna och otrogna använder ordet "fred" på olika sätt. För otrogna är fred ett permanent eldupphör. För muslimer blir det fred när islam dominerar världen.
När Mitchell frågade honom om han såg några problem med att leva i ett shariastyrt samhälle, skakade Mohammed på huvudet. Han sade att islams seger skulle befria honom från kravet att välja. Det var för honom den ultimata friheten.

Slumpmässig terror

Mohammed berättade för Mitchell att han föredrog storskaliga attacker, men medgav att de är svåra att genomföra. De kräver lång planering och det finns gott om utrymme för misstag. I realiteten är de inte heller nödvändiga, sade han. Amerika och väst ska besegras på ett annat sätt.
Mohammeds premiss var att amerikaner i allmänhet och västerlänningar i synnerhet är själsligt svaga. Amerika har en imponerande armé, men dess soldater gömmer sig bakom avancerad teknik för att undvika verklig strid. Vanliga amerikaner har ännu mindre moralisk ryggrad.
Mohammed förklarade att målet inte var att besegra Amerika militärt. Amerikanerna skulle själva kasta in handduken. Maktövertagandet skulle genomföras med hjälp av upprepade lågteknologiska attacker. Jihadisterna skulle använda flygplan, bilar, handeldvapen, hemmatillverkade bomber och knivar och de skulle välja plats och offer helt slumpmässigt.
Den slumpmässiga terrorns krigskonst var central i Al Qaedas militära strategi. Målet var att nöta ned människors motståndskraft genom att skapa allmän paranoia.
En av Mohammeds planer var att förgifta vattenreservoarer. När Mitchell invände att det kan vara svårt att göra något sådant eftersom en reservoar kan innehålla mycket vatten, svarade han att syftet inte skulle vara att döda människor, utan att göra dem sjuka. Målet är att människor inte ska våga dricka vanligt kranvatten.
Han berättade att han arbetade på en tidsinställd bomb innan han greps med vars hjälp man skulle kunna spränga bensinstationer. Han hade till och med köpt en bensinstation i Pakistan för att kunna testa bomben. Han berättade också för Mitchell att Al Qaeda hade en man i Amerika som hade lyckats att skaffa arbete som tankbilschaufför. Det var han som skulle använda bomben. Mannen skulle köra runt mellan olika bensinstationer, släppa ner bomben i tankarna och sedan försätta sig i säkerhet.

Det demokratiska samhället är en gåva från Allah

Mohammed menade att västerlänningar inte förstår det demokratiska systemets ursprung. De är stolta över det och de tror att de skyddar dem mot våld och terror.
Ingenting kunde vara mer felaktigt, sade han. Västs politiska system är en gåva från Allah till hans soldater.
Mohammed förklarade att muslimer skulle utnyttja västs liberala immigrationslagar och invandra till väst och bygga upp shariastyrda samhällen. Amerikas lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och minoriteters rättigheter skulle ge islamisterna det erforderliga juridiska skyddet och välfärdssystemet skulle förse dem med de ekonomiska resurserna. När de hade blivit tillräckligt starka skulle de börja attackera det amerikanska samhället.
Mohammed beskrev USA som en stor elefant. Han sade att en ensam fluga inte kan få en elefant på fall, men många flugor kan det. Ett bett här, ett bett där. Till slut blir elefanten sjuk och dör.
För en ytlig betraktare stod slaget mellan världens mäktigaste armé och en liten terroristorganisation, i realiteten skulle slaget avgöras i det amerikanska folkets hjärta. Till slut skulle amerikanerna vara så trötta på allt blod och våld att de skulle kapitulera:

"Eventually," KSM [Khalid Sheikh Mohammed] said, "America will expose her neck for us to slaughter."

Summa summarum

Mitchell betonar att vi måste förstå att islamisterna inte tänker som vi gör. För dem finns inga kompromissmöjligheter. De betraktar oss inte som deras jämlikar. Tvärtom. De är övertygade om att Allah har utsett dem att dominera världen. Medan vi funderar på hur vi ska kunna kombinera vår demokrati med ett terroristförsvar, är de upptagna med att försöka klura ut hur de kan utnyttja vår tolerans mot oss.
De kommer inte upphöra att attackera oss även om vi lämnar dem fred. De anser självfallet att det är hädelse att amerikanska soldater finns i Mellanöstern, men det är inte avgörande. Det är inte därför som de attackerar väst. De skulle angripa oss även om det inte fanns en enda västerlänning i något muslimskt land i hela världen. De har heller ingen som helst förståelse för uppfattningen att de har kidnappat islam för politiska syften eller att de agerar i islams namn. De menar att de gör vad Allah kräver av dem och de är övertygade om att det är det enda som de kan göra.

Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America

Den amerikanske psykologen James Mitchell arbetade under några år för spionorganisationen CIA som förhörsledare. Efter septemberattackerna hade USA attackerat talibanregimen i Afghanistan och med pakistansk hjälp gripit flera ledande Al Qaedamedlemmar, däribland Abu Zubaydah och Khalik Sheik Mohammed. CIA hade information som indikerade att terroristorganisationen planerade nya attacker mot mål i USA och Västeuropa och Mitchells uppgift var att ta reda på vad de två männen visste.
Mitchell beskriver sina erfarenheter som förhörsledare i boken Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America (Crown Forum, 2016).

Enhanced Interrogation

Nytt arbete

Mitchell berättar att han satt i sin bil och försökte få bilens GPS att fungera, när telefonen ringde. En man från CIA förklarade för honom att han måste inställa sig omedelbart. Han förklarade för Mitchell att han måste vara beredd på att lämna landet omedelbart efter mötet.
Mitchell blev förvånad. Han hade förvisso ett kontrakt med CIA, men det inkluderade inga utlandsuppdrag. Mannen upprepade sin begäran och sade att han inte kunde gå in på detaljer. Mitchell skriver att han inte begrep någonting alls, men bestämde sig ändå för att återvända till CIA-högkvarteret i Langley nästa dag.
Under mötet på CIA informerades Mitchell om att CIA hade indikationer på att nästa terrorattack skulle involvera kemiska, biologiska och kanske nukleära stridsmedel. Han fick också veta att pakistanska säkerhetsstyrkor hade gripit Abu Zubaydah under en räd i Faisalabad. Zubaydah var en nyckelperson i terroristnätverket Al Qaeda och CIA var övertygat om att han satt inne med viktig information.
Efter mötet kördes Mitchell till ett väntande plan. Det var först när planet befann sig i luften fick han veta var han var på väg. Han fick veta att Zubaydah befann sig på en så kallad "Black site" och att han skulle leda förhöret av den kände terroristen.
Även om Mitchell aldrig hade förhört en terrorist, var han ingen novis. Han hade skrivit den så kallade Manchestermanualen. Manualen användes vid utbildning av specialstyrkor som utför högriskuppdrag. Syftet med utbildningen var att träna soldaterna att motstå olika former av tortyr om de, mot all förmodan, skulle bli gripna.

Abu Zubaydah

Zubaydah hade skadats svårt under striden med pakistanska säkerhetsstyrkor och CIA flög in sjukvårdspersonal för att rädda hans liv.
Till en början var han ovillig att samarbeta. "Tror ni att jag kommer att överge Allah för pengar eller Pepsi?". Han förstörde systematiskt de plaststolar som han hade i sin cell och som förhörsledarna använde. När CIA bytte ut dem, ödelade han de nya stolarna.

Abu Zubaydah

Abu Zubaydah. Källa: Wikimedia.

Mitchell visste att man ibland kan få människor att sluta att bete sig destruktivt genom att uppmana dem att bete sig destruktivt eller genom att antyda att beteendet är poänglöst och att det inte kommer att förändra verkligheten. På Mitchells anmodan samlade man in alla plaststolar som man kunde hitta på anläggningen och placerade dem i stora högar utanför Zubaydahs cell. Zubaydah sägs ha tittat ut genom gallret, täckt munnen med ena handen och skakat på huvudet. Därefter upphörde det destruktiva beteendet.
Mitchell beskriver de olika tekniker som man använde mot Zubaydah. Man höll honom vaken under långa perioder, dock inte så länge att han inte orkade samtala med förhörsledarna. Man utsatte honom för höga ljud och tog ifrån honom hans kläder. Man använde också psykologiska manipulationstekniker. Mitchell berättar att han gav Zubaydah tillstånd att sova i fyra timmar, men att han väckte honom efter en timme. Zubaydah hade naturligtvis ingen aning om hur länge han hade sovit.
Man försökte också utnyttja hans religiösa hängivenhet. När Zubaydah berättade att han hade konstiga drömmar och att han upplevde dem som påträngande och svåra att avskärma sig ifrån, sade Mitchell att det kanske var Allah som försökte meddela sig med honom via drömfragmenten. Nästa dag berättade Zubaydah att han hade bett till Allah och blivit uppmanad att berätta om två män som planerade terroristattacker i Amerika. Detta skulle leda till gripandet av Abdullah al-Muhajir som tillsammans med en grupp jihadister planerade att spränga en större bomb i en lägenhet som de hade hyrt i Chicagos finansdistrikt.
I takt med att hans hälsotillstånd förbättrades blev Zubaydah allt mer ovillig att samarbeta. Ofta vägrade han säga något överhuvudtaget. Han besvarade frågor med motfrågor eller låtsades att han inte kunde minnas. Han spelade ut förhörsledarna mot varandra. Han kunde prata i timmar om en terrorist som han sade sig känna till bara för att sedan upplysa förhörsledarna att mannen troligen är död.

EIT

Efter septemberattackerna rådde panik i USA:s politiska etablissemang. Politikerna kände sig pressade av allmänheten och CIA kände av pressen från Vita huset och kongressen. Zubaydah var en nyckelperson i detta spel och han hade slutat att samarbeta. Det är mot denna bakgrund som man ska förstå president George W. Bush order om att använda Enhanced Interrogation Techniques eller EIT. Det amerikanska justitiedepartementet motiverade beslutet med att terrorister som Zubaydah inte skyddas av Genevekonventionen.

President George W. Bush diskuterar skendränkning.

EIT var inget nytt för Mitchell. Han hade forskat in ämnet och underkastat sig samtliga metoder. Waterboarding eller skendränkning beskrivs av Mitchell som extremt effektivt. Inte ens amerikanska elitsoldater som tränar sig för att motstå EIT-tekniker håller ut längre än några veckor.
Det blev Mitchells uppgift att sätta ihop ett program med EIT:s. Mitchell skriver att hans metodbatteri omfattade tio tekniker. Skendränkning var en, sömndeprivation var en annan. Man placerade oskadliga insikter i fångens cell och man utnyttjade eventuella klaustrofobiska tendenser.
När Zubaydah insåg att han skulle skendränkas, blev han panikslagen och Mitchell skriver att han förstod varför. Mitchell hade utsatt sig själv för skendränkning i studiesyfte och även om det inte är farligt att skendränkas har metoden en märklig förmåga att bygga upp panikkänslor i kroppen.
Zubaydah utsattes för skendränkning fem gånger. Zubaydah hjälpte CIA att hitta en av Khalid Sheikh Mohammeds medarbetare. Information från denne ledde i sin tur till gripandet av Khalid Sheikh Mohammed.
Khalid Sheikh Mohammed bistod ofrivilligt CIA med att identifiera Usama bin Ladens budbärare, vilket hjälpte CIA att lokalisera bin Laden i Abbottabad, Pakistan.
Zubaydah var ingen entusiastisk Al Qaedamedlem. Han ansåg att organisationen fokuserade för mycket på USA. Zubaydah ville attackera Israel, han ville döda judar och övervägde under en period att skapa en fraktion inom Al Qaeda med den inriktningen.
En dag satte sig Mitchell ned med Zubaydah och pratade med honom om hur han hade upplevt att bli skendränkt. Mitchell förklarade att han egentligen aldrig hade velat använda EIT-metoder, att han hade hoppats på att Zubaydah skulle samarbeta av fri vilja.
Zubaydah protesterade ljudligt och uppmanade Mitchell att skendränka alla hans vapenbröder. När Mitchell frågade varför, svarade Zubaydah att Allah inte förväntar sig av muslimer att de ska kunna bära ett berg på sina axlar. Muslimer som samarbetar med amerikaner av fri vilja, syndar mot islam. Muslimer som samarbetar med amerikaner därför att de inte orkar med att bli skendränkta, syndar inte. De kommer att bli förlåtna av Allah. Zubaydah förklarade att Gud kommer att granska den enskilda muslimens hjärta och avgöra om han kämpat tillräckligt. Den som ger upp för tidigt, kommer att straffas av Allah. De som har gett allt, kommer att bli förlåtna.

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheikh Mohammed var en av Al Qaedas högsta befälhavare. Han greps av pakistanska säkerhetsstyrkor i Rawalpindi, Pakistan 2003, och utlämnades till USA. Mitchell beskriver sitt första möte med Mohammed. Mohammed pratar perfekt engelska och förklarade att han ville bli tilltalad Mukthar eller Hjärnan. Det var jag, sade han, som planerade septemberattackerna. Därefter förklarade han att han var amir, vilket betyder "befälhavare" på arabiska.
Mitchell beskriver skendränkning som en extremt effektiv metod. Han skriver att alla som han hade sett skendränkas hade gett upp efter ett tag. Mohammed var ett undantag från den regeln. Skendränkning hade ingen effekt alls på honom. Det hände till och med att han somnade. Mitchell skriver att han aldrig förstod hur Mohammed bar sig åt, men han var helt opåverkad.

KSM

Khalid Sheikh Mohammed. Källa: Wikimedia.

När han väl började samarbeta med Mitchell hade han mycket att berätta. Förhören med Mohammed gjorde det möjligt att identifiera och gripa en grupp jihadister som planerade flygplansattacker mot olika mål i USA. Man lyckades gripa terroristen som låg bakom bombdådet i Bali som dödade 200 människor. Man spårade upp en amerikansk muslim som planerade att spränga Brooklynbron. Tack vare Mohammed lyckades man att avvärja terroristattacker mot Heathrow och Londons finansdistrikt och identifiera en hoper dittills okända jihadister som kartlade kärnkraftsanläggningar, vattendammar, broar och före detta presidenters privata bostäder.
Mohammed sade att det var han som hade skurit halsen av den amerikanske journalisten Daniel Pearl. När Mitchell frågade om det hade varit svårt, svarade Mohammed att trots att han hade haft vassa knivar, hade det tagit tid att såga sig genom nackbenet. Han visade sedan Mitchell sina händer och sade: "I cut Daniel's throat with these blessed hands."

The Terrorist Think Tank

När Mohammed väl hade blivit bekväm med sitt nya liv, gav han sig själv en ny titel: professor Khalid Sheikh Mohammed. Mitchell skriver att Mohammed skapade vad han kallade ett "Träningsläger för terrorister". Han hade tillgång till en lektionssal med pulpet, whiteboardtavla och pennor. Han föreläste bland annat om hur Al Qaeda finansierar sin verksamhet, hur man planerar attacker och rekryterar medlemmar.
Mitchell beskriver honom som en sträng lärare. Om en CIA-agent inte hängde med, pekade Mohammed på honom med whiteboardpennan och hotade honom med sänkta betyg. Han saknade inte humor. Han skämtade med åhörarna att de skulle hamna på FBI:s lista över eftersökta terrorister därför att de hade blivit utbildade av Khalid Sheikh Mohammed.
Han förklarade också för Mitchell att han ville införa kontorstider. Han kunde sätta upp en papperslapp på sin celldörr på vilken han hade skrivit "Stängt" eller "Öppet" för att indikera att han var tillgänglig för, som han kallade det, "CIA-arbete", eller om han var upptagen med att fördjupa sig i islamisk mysticism.

Septemberattackerna

Mohammed sade att det var han som hade planerat terroristattackerna mot New York och Washington. Han förklarade att det är varje muslims plikt att delta i jihad mot USA. Han sade att han blev överraskad när de två WTC-byggnaderna kollapsade och att han lämnade sin lägenhet och gick ut på gatan och dansade av glädje tillsammans med andra muslimer.

9-11

New York, den elfte september 2001. Källa: Wikimedia.

Han berättade för Mitchell att septemberattackerna var början på en serie attacker som skulle genomföras mot olika mål i USA. Al Qaeda-ledningen var övertygad om att amerikanerna skulle hantera septemberattackerna som ett vanligt brottmål och att det skulle överlämnas till FBI. FBI skulle sedan ägna flera år att utreda saken och sedan lägga ner utredningen eftersom attentatsmännen var döda. Mohammed sade att detta skulle ge Al Qaeda det erforderliga utrymmet för att hinna planera nya attacker.
Det fanns dock ett mörkt moln på Al Qaedas himmel: man hade inte räknat med George W. Bush. Bush lade skulden på Al Qaeda som grupp:

How was I supposed to know that cowboy George Bush would announce he wanted us "dead or alive" and then invade Afghanistan to hunt us down?

Mohammed berättade för Mitchell att Bushs respons chockade Al Qaeda. För första gången tvingades organisationen att slå till reträtt. Man tvingades inte endast att inställa planerade terrorattacker, den våldsamma amerikanska offensiven skakade hela den infrastruktur som man hade byggt upp. Man vågade inte ens använda telefoner. Det var skälet till att Usama bin Laden använde en personlig kurir istället för att kommunicera medelst e-post eller telefon.

Usama bin Laden

CIA har en diger databas över bekräftade och möjliga Al-Qaedamedlemmar. Man var övertygad om att bin Ladens personliga budbärare fanns i registret, men man visste inte vem han var. Det var Mohammed som avslöjade kurirens identitet. Mitchell berättar att man visste att Mohammed och de andra fångarna hade utvecklat en metod med vars hjälp de kunde kommunicera i hemlighet med varandra. CIA visste dock hur de gjorde och kunde avlyssna kommunikationen. Mohammed varnade de övriga fångarna för att nämna kurirens namn och för att understryka situationens allvar använde han själv kurirens namn under ett av dessa hemliga samtal. Det var detta som var inledningen till den operation som skulle besegla bin Ladens öde.

Summa summarum

Mitchell skriver att förhörsprogrammet var mycket effektivt. Det räddade många människors liv, inte bara i USA utan runt om i världen. Det gav också de myndigheterna ingående och viktiga kunskaper om hur den islamiska terrorismen är organiserad.
Mitchell tillstår att det fanns personer i programmet som var inkompetenta och som behandlade fångarna illa. Han beskriver en CIA-agent som genom sin brist på professionalism äventyrade hela programmet. CIA hade dock mycket strikta regler för hur fångarna skulle hanteras och mannen avlägsnades från programmet.
I media beskrevs programmet som ett tortyrprogram, men det var, om vi får tro Mitchell, inte sant. Det mesta av det som man kunde läsa i tidningarna var falskt och skälet var givetvis att programmet var hemligt. Eftersom programmet var hemligt kunde vem som helst ha en åsikt om det och ingen kunde vederlägga personen ifråga.
Hemlighetsmakeriet drabbade också Mitchell personligen. Efter det att Barack Obama hade blivit president lades programmet ned, fångarna flyttades till Guantanamo Bay och det amerikanska justitiedepartementet började överväga att åtala förhörsteamet för lagbrott. Mitchell skriver att Obamaadministrationens agerande var både ironiskt och frustrerande. Det var ironiskt därför att Khalid Sheikh Mohammed hade förutsagt att det skulle hända.
Mohammed hade förklarat för Mitchell att Amerikas demokratiska kultur är dess akilleshäl och att systemet snart skulle börja jaga de som hade försökt skydda det. Det var frustrerande eftersom Mitchell inte kunde försvara sig. Projektet var hemligstämplat och Mitchell kunde inte ens säga att han hade varit anställd på programmet utan att riskera fängelsestraff.
Enhanced Interrogation är en fascinerande bok som borde läsas av alla och envar.
I nästa artikel ska vi kika lite närmare på den islamistiska ideologin. Hur ser islamisterna på väst? Hur bör väst se på konflikten med islamisterna?

A Conflict of Visions. Ideological Origins of Political Struggles

Varför är det vänster att vara kritisk till nationsstaten och mot marknadsekonomi? Varför är det höger att förespråka lag och ordning och att sympatisera med skattesänkningar? Hur ska man förklara det faktum att vissa åsikter regelbundet hamnar på den ena sidan av barrikaden?
Thomas Sowell menar att politisk kamp och dialog är baserade på mer eller implicita ideologiska antaganden. De kan vara moraliska, politiska, religiösa ekonomiska och sociala. Sowell kallar dem visioner och de fungerar som filosofiska premisser för debatten. Visioner består av antaganden om människan, världen och hur allting sammanhänger.
I A Conflict of Visions (Basic Books, 2007) diskuterar Thomas Sowell två vanligt förekommande visioner:

  • Visionen med restriktioner.
  • Visionen utan restriktioner.

Conflict of Visions

Människans natur i den restriktiva visionen

Den engelske nationalekonomen Adam Smith menade att människan inte endast är egocentrisk, hon är också utrustad med en begränsad moralisk horisont. Människans natur är inte endast fixerad, den är också defekt.
Detta var inget som Smith beklagade. Han betraktade det som ett av livets många fakta. Den fråga som han ställde sig var hur vi, givet dessa restriktioner, kan göra det bästa av situationen. Smith menade att vi inte ska hoppas för mycket. Sociala institutioner kommer aldrig att bli perfekta därför att människor inte är perfekta. Han menade också att det faktum att sociala institutioner inte är perfekta inte är ett argument för radikal politik. Defekter är oundvikliga. Sociala problem kan inte lösas. Politiska förslag är alltid trade-offs: för att uppnå något tvingas vi alltid att uppge något annat. Lösningar på problem skapar alltid nya problem.
Hur kan vi då skapa ett fungerande samhälle om altruism inte är en dominerande predisposition hos människan? Smiths svar var att vi ska organisera samhället på ett sådant sätt att människor inte kan berika sig själva utan att samtidigt bidra till allmännyttan. Det socialt goda blir under dylika omständigheter en biprodukt av handlingar som syftar till att tillgodose individuella behov.
Marknadsekonomin är ett exempel på detta. Smith menade att den enskilda kapitalistens målsättning inte är allmänt välstånd. Likväl tvingas denne av konkurrensen att gynna den ekonomiska allmännyttan. Det finns alltså inget samband mellan intention och effekt och det är heller inget problem, menade Smith. Rationaliteten är systemisk, inte individuell.

Människans natur i visionen utan restriktioner

Den engelske anarkisten William Goodwin var, till skillnad från Smith, övertygad om att människan är perfekt. Inte i den meningen att hon alltid gör det rätta, utan i den meningen att hennes natur inte hindrar henne från att bli en allt bättre människa. Därför finns det heller ingen reell konflikt mellan individuell nytta och samhällsnytta i Goodwins vision. Goodwin var övertygad om att människor inte behöver belönas för att handla rätt. De är till sin natur goda och fullt kapabla att göra det rätta därför att det är rätt.
Medan Smith betonade incentiv, lade Goodwin emfasen på intentioner. Det är, förklarade han, vår avsikt att göra gott som gör oss goda. Godhet är inte en biprodukt av ett externt belöningssystem.
I realiteten är människor ofta djupt omoraliska. Det bekymrade dock inte Goodwin. Han menade att eftersom människan i grunden är god, kan avvikelser från idealet endast förklaras med hänvisning till makt och andra externaliteter. Medan Smith menade att kapitalism är bra därför att systemet kanaliserar individuell egoism till något som gynnar alla människor, ansåg Goodwin att kapitalism gör människor egoistiska.

Trade-offs

Lösningar på sociala problem är i realiteten trade-offs. Socialister vill lösa jämlikhetsproblemet genom att beskatta rika människor. Det löser dock inte problemet. Det som man egentligen gör är att man inskränker människors frihet för att kunna på artificiell väg skapa något som liknar ekonomisk jämlikhet. Det är en trade-off, även om man naturligtvis inte framställer politiken på det sättet.
En trade-off är en permanent kostnad. Om vi begränsar människors frihet i syfte att skapa ett jämlikt samhälle, är ofriheten den permanenta kostnaden för detta nya system.
Socialister antar att det finns reella lösningar på sociala problem, dvs. lösningar som inte också har dolda kostnader. Om vi bara avskaffar kapitalismen, elimineras all alienation.
I den restriktiva visionen har alienationsproblemet ingen lösning. Människor är alienerade därför att de är människor. Ett avskaffande av kapitalismen löser inte problemet utan skapar nya och värre bekymmer.
Det innebär inte att socialister förnekar existensen av kostnader. De accepterar förekomsten av så kallade transaktionskostnader. Således antas det att socialismen leder till människans frigörelse när den väl har konsoliderat sin position. För att den ska kunna göra det, måste dock politisk opposition undertryckas och denna politiska repression ses som en transaktionskostnad, en kostnad som till skillnad från trade-offs inte är permanent utan tillfällig.

Edmund Burke

Edmund Burke: den restriktiva visionen.

Liberalism versus socialism

Det amerikanska systemet är baserat på den restriktiva premissen. Dess grundantagande är att vi inte kan lita på någon, inte ens folket. Det är ett av skälen, om än inte det enda, till att amerikaner inte väljer president direkt, utan att de istället utser elektorer. Därför är USA, tekniskt sett, inte en demokrati, utan en konstitutionell republik.
Kritiker av den amerikanska revolutionen påpekade också detta. Franska revolutionärer uppfattade det amerikanska systemet som en bristfällig lösning på ett politiskt problem: hur man ska garantera folket makten.
Condorcet sade att den franska revolutionen var överlägsen den amerikanska därför att den gav folket all makt. Folket kunde utöva sin makt utan restriktioner. Condorcet förstod inte varför amerikanerna ville begränsa folkmakten. Det framstod för honom som fullständigt absurt.
För amerikanerna var det inte alls absurt. De var inte emot folkmakt. De höll med Condorcet att folkmakt är idealet. Problemet är att frågan inte endast handlar om folkmakt. Det ligger två olika saker i vågskålen. Folkmakt är det ena, maktkoncentration är det andra. Maktkoncentration är aldrig bra, inte ens när folket har all makt. Därför valde amerikanerna en trade-off: att splittra upp makten mellan olika institutioner som ska balansera varandra.
De socialistiska staterna i öst baserades samma premiss: politiska frågor har lösningar. Trade-offs är inte nödvändiga och skälet är att människan är god. Människor vill göra gott. Vi måste inte belöna människor för att de ska göra gott. Människor beter sig egoistiskt därför att kapitalismen premierar egoism. Under socialismen kommer människan inte att motiveras av materiella incentiv, utan av progressiva ideologier. Människor kommer att göra gott därför att det är gott, inte därför att de tjänar något på det. I DDR syftade utbildningssystemet till att skapa en "socialistisk personlighet", en människa som alltid har allmännyttan i åtanke. Socialismen kan försona de olika individuella nyttorna med samhällsnyttan. Uttryckt på ett annat sätt: socialismen kan lösa problem. Trade-offs hör till kapitalismen.
Kommunistblockets sammanbrott verifierade misstanken att kommunisterna hade varit överdrivet optimistiska. Folkdemokratierna var inte endast politiskt repressiva, de var smutsiga och fattiga. Kommunisterna hade hoppats att människor skulle kunna uppfostras till att göra rätt därför att det är rätt, men när traditionella incentiven eliminerades slutade människor att engagera sig och samhällena kollapsade. Den socialistiska visionen visade sig vara kontraproduktiv. Politikens mål ska därför inte vara realiserandet av ett abstrakt ideal, utan ett försök att uppnå en acceptabel approximation av vad verkliga människor vill ha. Kommunisterna hade sökt moralisk perfektion, men det slutade med att de tvingades att förklara krig mot sina egna landsmän därför att de sistnämnda var människor.

Fred och laglydnad eller krig och kriminalitet?

Den som har en restriktiv syn på tillvaron anser att krig, fattigdom och kriminalitet är människans defaultposition. Det som ska förklaras i den restriktiva visionen är därför hur vi vidmakthåller fred, skapar ekonomiskt välstånd och befordrar respekt för lagen.
Den som har en icke-restriktiv syn på tillvaron hyser den motsatta uppfattningen anser tvärtom att krig, fattigdom och kriminalitet är avvikelser från en ideal norm och följaktligen det som söker en förklaring.
I den restriktiva visionen behöver brott sålunda inte förklaras. Människor begår brott därför att de är människor och människor prioriterar sina intressen före andras. Därför behöver vi incentiv som får människor att tänka till två gånger innan de gör något dumt. Kort uttryckt: vi behöver ett straffsystem.
Om människans natur är fixerad och defekt, ska vi inte förvänta oss en värld utan krig. Människor kommer att förklara varandra krig om de tror att de kan vinna något på det. Därför är det viktigt att uppamma patriotism, ha ett starkt försvar och kanske ingå i en militärallians. Det höjer kostnaden för en eventuell angripare och fungerar som ett incentiv för att låta bli.

Kunskap och tradition

Synen på kunskap, sedvänjor och traditioner skiljer sig åt i de två visionerna. I perspektivet utan restriktioner är kunskap artikulerad. Implicit i denna vision är därför en skarp distinktion mellan de som besitter denna artikulerade rationalitet och de som saknar den. Det är utifrån denna premiss som det politiska avantgardets nödvändighet härleds. Det är de som innehar en artikulerad rationalitet som ska upplysa och vägleda folket. Därför behövs intellektuella. Deras intentioner ska prägla samhället och detta leder till krav på ekonomisk planering och politisk design av samhället.
Förespråkare för denna vision har därför en tendens att döma ut som illegitimt allt som inte har prövats inför förnuftets domstol. Man hittar denna hållning i den feministiska kritiken av familjen. Familjen som social institution har inte endast en lång historia, dess utveckling har varit mer eller mindre spontan. För feminister är detta oacceptabelt därför att det implicerar att familjeinstitutionen inte är en produkt av ett medvetet val.
Feminister upprör sig över att människor väljer en samlevnadsform därför att den har en lång historia. Ett rationellt samhälle måste eliminera allt som existerar av vana. Sedvänjor och traditioner uppfattas som illegitima restriktioner på individens frihet.
I perspektivet med restriktioner är sociala institutioners ålder tvärtom ett argument för dem. Medan den icke-restriktiva visionen riktar blicken mot framtiden och ställer frågan hur vi med vett och vilja kan skapa nya samlevnadsformer, blickar den restriktiva visionen bakåt och letar efter något som har stått emot tidens tand.
I den icke-restriktiva visionen uppmanas vi att misstänkliggöra sedvänjor och traditioner därför att de inte är ett resultat av medveten planering. I den restriktiva visionen uppmanas vi lita på traditioner och sedvänjor av exakt samma skäl.
I visionen med restriktioner är vår kunskap i huvudsak erfarenhetsbaserad. Endast en bråkdel av vår kunskap är förnuftsbaserad. Vi gör något därför att tidigare erfarenheter har lärt oss att det kommer att fungera. Dessa erfarenheter är inte endast våra, de är många människors erfarenheter och de kunskaper som de förkroppsligar lagras i sedvänjor och traditioner. Det är inte alltid så att individen väljer det som fungerar bäst, utan att konkurrensen mellan institutioner, kulturmönster osv. utmönstrar det som brister i effektivitet. I den restriktiva visionen är sedvänjor och traditioner ett slags kulturella praktiker som hjälper oss att göra rätt utan att vi också måste förstå att det är rätt. I perspektivet med restriktioner spelar sålunda intellektuella ingen roll. Inte heller behövs det ett politiskt avantgarde.

Social förändring

Den restriktiva visionen är inte emot social förändring. Dess centrala princip är evolution. Allt förändras, men inte i enlighet med en politiskt beslutad plan. Förändringar ska vara inkrementella. Inkrementella förändringar hinner valideras ordentligt innan de blir en del av samhället.
Den restriktiva visionen ställer, på detta sätt, evolution mot intentional design, individuell rationalitet mot systemrationalitet. Det är varken möjligt eller önskvärt att styra komplexa sociala system. Dessa är produkter av historiska processer och de ska utvärderas i termer av incentiv istället för mål och intentioner.
Det finns ingen anledning att vända samhället upp och ner för att det inte approximerar ett abstrakt, teoretiskt ideal. Vi ska bevara det som fungerar bra och förbättra det som kan bli bättre och när vi förändrar sociala institutioner ska vi blicka bakåt i historien, för visdom och råd. Skälet är att vi har förhållandevis goda kunskaper om det förflutna. Om framtiden vet vi däremot ingenting.
Sociala institutioner måste inte vara perfekta för att vara legitima. Det räcker att de gör något gott för människor. Argumentet för kärnfamiljen är inte att den är fulländad, utan att den gör ett jämförelsevis bra jobb och att alla alternativ är sämre. Argumentet för kapitalismen är inte det löser alla sociala och ekonomiska problem, utan att den utgör en godtagbar trade-off.
Den abstrakta samhällskritiken leder därför inte till något bättre, istället underminerar den något som fungerar relativt väl. Inga sociala institutioner överlever en abstrakt kritik och skälet är att de inte är baserade på artikulerad rationalitet. I perspektivet med restriktioner leder kraven på artikulerad rationalitet till systemkollaps.
Kommuniststaternas öde bär vittnesbörd om detta. Kommunisterna ville designa samhället i minsta detalj och ta makten över historien och resultatet blev en katastrof.

Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau: visionen utan restriktioner.

Jämlikhet och rättvisa

I den ena visionen refererar dessa begrepp till slutresultat. Vi är jämlika när vi har samma inkomst. Löneskillnader anses onödiga och indikera skillnader i makt. Vad ska vi med löneskillnader till om premissen är att människor kan motiveras att göra vad som är nödvändigt med politisk-ideologiska argument?
I den restriktiva visionen är människan begränsad moraliskt och defekt till sin natur. Därför behövs incitament och om de ger upphov till ojämlikhet är det något som vi bör acceptera. Vi vinner alla på att människor med unika talanger belönas extra. Frihet skapar med nödvändighet ojämlikhet. Det går inte att undvika. I den restriktiva visionen är detta en acceptabel trade-off.
Den restriktiva visionens rättvisebegrepp är processorienterat. Det viktiga är att processen är jämlik eller rättvis, inte att slutresultatet är det. Det är skälet till att ingen kräver att alla boxningsmatcher ska sluta oavgjort.
Det är viktigt att hålla i minnet att förespråkare för den restriktiva visionen inte är för ojämlikhet. De accepterar resultatojämlikhet som det minst onda.

Summa summarum

A Conflict of Visions är nog den mest teoretiska boken i herr Sowells produktion. Likväl förtjänar den att läsas. Boken är naturligtvis en guldgruva om man tillhör den lilla skara som kämpar med att komma underfund med hur karln tänker, men den kan också vara behjälplig för de av oss som har svårt att hitta en struktur i samtida politisk debatt.
Har redaktören några invändningar mot Sowells argument?
Kanske. Visionsbegreppet är inte alltid lätt att hantera och skälet är givetvis att visioner är förteoretiska. Eftersom visioner utgör ett slags premisser för våra teorier, blir det svårt att beskriva dem. Åtminstone fick redaktören känslan av att när Sowell diskuterar visioner, beskriver han egentligen teorier.
Kanske har redaktören fel, men begrepp av denna typ är knepiga. Paradigmbegreppet, som Sowell också diskuterar, är ett annat exempel. Ett paradigm fungerar som en slags förståelsehorisont. Det anses sätta gränser för vårt tänkande. Vi antas alltså inte kunna tänka utanför paradigmet. Frågan är dock om inte en dylik definition utesluter ett paradigmbegrepp. Om vi opererar med ett paradigmbegrepp, befinner vi ju oss på något sätt utanför eller bortom de gränser som paradigmet förmodas sätta upp för oss. Eller?
Likafullt förtjänar A Conflict of Visions att läsas. Thomas Sowell är en av USA:s mest kända konservativa samhällsdebattörer och hans böcker är ofta starkt polemiska. Argumentet i A Conflict of Visions avviker från detta mönster. Argumentet är faktiskt mycket balanserat. Man måste alltså inte vara konservativt lagd för att uppskatta denna bok.

Krig och fred

Den 7 april innevarande år stal en illegal invandrare en lastbil och körde över och dödade fem personer och skadade många fler. Mannen var uzbek, muslim och sympatiserade med Islamiska staten. Efteråt förklarade han för polisen att han var nöjd eftersom han hade "kört på otrogna".
Detta är det andra terroristattentatet som har drabbat Sverige och frågan är vad det betyder.

Den slumpmässiga terrorns teori

I mars månad år 2003 gjorde den pakistanska säkerhetstjänsten i samarbete med amerikanska CIA en räd mot en lägenhet i Rawalpindi i nordöstra Pakistan. Amerikanerna och pakistanierna misstänkte att Khalid Sheik Mohammed använde lägenheten som gömställe och de hade rätt.
Khalid Sheikh Mohammed var ingen dussinterrorist. Mohammed hade planerat septemberattackerna mot USA. Han var en av Al Qaedas befälhavare. Mohammed utlämnades till USA och internerades på militärfängelset på örlogsbasen Guantanamo Bay.
Till en början vägrade Mohammed svara på frågor, men efter att ha utsatts för så kallad "enhanced interrogation" mjuknade han.

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheik Mohammed. Källa: Wikipedia.

Under förhören förklarade Mohammed att hans dröm var storskaliga attacker som skulle få det amerikanska samhället att kollapsa, men han medgav att det inte var särskilt troligt att sådana var möjliga att verkställa.
Amerika skulle besegras på ett helt annat sätt. Mohammed sade att västerlänningar betraktar sina demokratiska fri- och rättigheter som välsignelser. I realiteten är de, förklarade han, gåvor från Allah till hans soldater. Mohammed förklarade att islam skulle exploatera de liberala immigrationslagarna för att kunna sätta upp baser i Amerika. Muslimer skulle immigrera till väst och sakta men säkert bygga upp egna shariastyrda samhällen. Han sade att USA:s lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och minoriteters rättigheter skulle ge islamisterna det erforderliga juridiska skyddet och välfärdssystemet skulle förse dem med de ekonomiska resurserna.
Därefter skulle de bida sin tid och när de hade blivit tillräckligt starka skulle de börja attackera det amerikanska samhället.
Mohammed beskrev USA som en stor elefant. Han sade att en ensam fluga inte kan få en elefant på fall, men många flugor kan det. Ett bett här, ett bett där. Till slut blir elefanten sjuk och dör.
Mohammed sade att John Allen Muhammad och Lee Boyd Malvo hade visat vägen. De lyckades skapa panikstämning i Washingtonområdet genom att slumpmässigt skjuta och döda 17 människor. Det som imponerade på Mohammed var inte antalet döda, utan den skräck som slumpmässig terror kan injaga i människor.
Det var så maktövertagandet skulle ske, sade han: Amerika skulle besegras med slumpmässig terror. De islamiska krigarna skulle genomföra attack efter attack efter attack och de skulle använda konventionella medel: knivar, pistoler, bilar, sprängmedel.
Till slut skulle ingen känna sig säker.
Föräldrar skulle leva i osäkerhet om deras barn skulle komma hem efter skolan. Människor skulle inte våga använda allmänna transportmedel. De skulle börja att undvika offentliga platser.
Snart skulle människor börja kräva av politikerna att de måste gå muslimerna till mötes för att få ett stopp på terrorn och politikerna skulle motivera sina reträtter med att Amerika är mångkulturellt, när de i verkligheten var livrädda. Mohammed förklarade att Amerika har en mäktig armé och det döljer för många det faktum att amerikaner är veka människor. Det var också denna vekhet och feghet som skulle ge islam segern, sade han.

Dyster framtidsutsikt

I december 2016 körde en lastbil rätt in i en folksamling i Berlin och dödade tolv människor. I juli hände något liknande i Paris: en truck körde rätt in i en anhopning av människor som firade Bastiljdagen och dödade över 80 stycken.
Alltsedan årsskiftet har islamiska militanter slagit till tolv gånger och attackerna följer det av Mohammed beskrivna mönstret. Våldet är oförutsägbart. Man inte endast slår till utan förvarning, man mördar barn, kvinnor och män och man använder fordon. Målet är allmän paranoia.
Europa kommer att vara särskilt utsatt för denna typ av terrorism. Enligt Pew fanns det cirka 40 miljoner muslimer i Europa år 2010. Turkiet är inte medtaget i kalkylen.
Terrorister har goda möjligheter att infiltrera flyktingströmmar och gömma sig i Europas storstäder.

Sveriges regering

Självfallet vill den av socialdemokraterna ledda regeringen stoppa terroristattacker mot Sverige, men då måste man nämna fienden vid dess namn. Regeringen beskriver sin Nationella strategi mot våldsbejakande extremism med följande ord:

Den främjande dimensionen innebär ett inkluderande demokratistärkande arbete för att skapa ett motståndskraftigt samhälle. Den förebyggande dimensionen riktas mot grupper och individer som är mottagliga för rekrytering till våldsbejakande extremism. Den förhindrande dimensionen är inriktad på åtgärder gentemot individer som befinner sig i våldsbejakande extremistmiljöer samt anhöriga till dessa.

På denna punkt sviker regeringen folket. En regerings uppgift är att tala klarspråk i krissituationer. Det gör inte Sveriges nuvarande regering.
Begreppet "våldsbejakande extremism" inkluderar vänster-; höger- och islamistisk extremism.
Ingen ifrågasätter naturligtvis att staten ska skydda medborgarna mot höger- och vänsterextremister, men dessa rörelser utgör inget hot mot folkflertalet. De bråkar mest med varandra. Ibland hotar de folkvalda politiker, men antifascister och nynazister hyr inte lastbilar och kör in i folkhopar i förhoppningen att de ska döda så många barn, kvinnor och män som möjligt. De utgör inget hot mot samhället. De representerar grupper som man gör klokt i att undvika, inte minst på grund av deras våldsbenägenhet, men de utgör inget hot mot staten eller folkstyret.
Varför ägnar sig inte högerextremister och antifascister åt slumpmässig terror? Svaret är att de är medvetna om att den skulle drabba landsmän.
Muslimska terrorister har inga jämförbara restriktioner. Deras lojalitet är med den världsvida muslimska gemenskapen eller umman. Stockholmsterroristen sade det själv: "jag har kört på otrogna". Inte barn, män eller kvinnor. Inte svenskar eller européer, utan icke-muslimer. Problemet är alltså inte "våldsbejakande extremism" i allmänhet, utan muslimsk terrorism. Att regeringen inte kan säga det är ömkansvärt.

Behov av klarspråk

Regeringen har gett Statens medieråd att utveckla kampanjen No Hate Speech Movement till att omfatta insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, men man får leta länge efter information om muslimsk terrorism på medierådets webbplats. Fokus är istället på rasism och sexism och intersektionalism.
Om man söker på regeringens webbplats med ordet "islamistisk" får man ynka tolv träffar. Om man istället söker på "högerextrem", får man elva träffar. "Vänsterextrem" genererar inga träffar alls.
Det tål därför att upprepa att vårt land inte hotas av vänster- och högerextremister. Den är den muslimska terrorismen som är problemet och det är regeringens uppgift att säga det klart och otvetydigt.
Argumentet "Inte alla muslimer är terrorister" är inget motargument, eftersom ingen har hävdat det.

Åtgärder

Det åtgärdspaket som regeringen och allianspartierna har sytt ihop lider av samma brist på klarspråk. Inte ens i sin plan Nationell strategi mot våldsbejakande extremism orkar regeringen tala klarspråk. Det är också skälet till den overklighetskänsla som inställer sig när man läser planen. Alla vet hur problemet ser ut och väntar på att regeringen ska nämna det vid namn. Dessvärre bläddrar man förgäves.
Ordet "muslim" förekommer inte alls i den drygt 40-sidiga rapporten, utan har ersatts av det mer neutralt klingande "individer".
Följaktligen säger regeringen att man ska arbeta för att "individer" inte ska ansluta sig till en "våldbejakande ideologi". Man ska förhindra att "individer" begår "ideologiskt motiverade våldshandlingar". Man vill stödja forskning om de "individer" som reser till krigsdrabbade områden.
Vilka individer?
Sverige har inget som helst problem med att tala klarspråk om nazityskland och kommuniststaterna och de ideologier som dessa system var baserade på. På statliga myndigheten Forum för levande historia får vi lära oss att "regimer som bekänt sig till kommunismen gjort sig skyldiga till några av de värsta brott mot mänskligheten som vi känner" och att "Mein Kampf blev nationalsocialismens viktigaste skrift".
Varför inte också nämna att islam är islamisternas ideologi? Utan islam hade Islamiska staten inte existerat. Tror regeringen kanske att islamisterna inte tror på Allah, att de inte läser Koranen?
Regeringens plan brister dock inte endast vad avser klarspråk. Den är också ofullständig.

Klarspråk är inte tillfyllest

Vad är det terroristerna vill ersätta demokratin med? Svar: sharia. De vill att sekulär lag ska ersättas med gudomlig lag och de är beredda att använda terrorism för att få sin vilja igenom.
Problemet är att många muslimer vill leva under sharia även om de inte vill införa systemet med våld. De har samma slutmål som terroristerna, men de är oeniga med terroristerna om hur man ska nå målet. Enligt Ruud Koopmans studie Religious fundamentalism and out-group hostility among Muslims and Christians in Western Europe anser mer än hälften av Sveriges muslimer att religiösa regler, dvs. shariaregler, väger tyngre i vågskålen än sekulär lag, dvs. lag stiftad av Sveriges riksdag. Nästan 70 procent av de tillfrågade menar att islams heliga skrifter endast kan tolkas på ett sätt och över hälften svarade att västvärlden försöker underminera islam.
Den som letar efter regeringens plan för att motverka utbredningen av sharia i Sverige, letar dock förgäves. På denna punkt håller "världens första feministiska regering" tyst.
Den som däremot söker på "genus", blir rikligt belönad. På det området är regeringen mycket aktiv. Man säger sig vilja "analysera förarprov för körkort ur ett genusperspektiv", man vill ha en genusanalys av "dödsolyckor", läromedel ska studeras ur ett genusperspektiv. Faktum är att genusmaterialet är så omfattande att en ordinär person förmodligen skulle behöva flera veckor på sig för att hinna ta del av det.
Varför inte inkludera immigrationspolitiken i åtgärdspaketet? Om mer än hälften av Sveriges muslimer anser att det är viktigare att lyda shariaregler än sekulär lag, vad säger detta statsministern om islamisternas rekryteringsmöjligheter? Faktum är ju att den terrorism som Europa brottas med är, på ett eller annat sätt, importerad. Varför inte stänga gränserna för immigration från kulturer som har ett problem med vårt sätt att leva? Varför är det kontroversiellt? Beror det kanske på att statsministern är orolig för att laglydiga muslimer skulle känna sig kränkta? Kanske, men då är det statsministerns uppgift att förklara för dem att de antingen är en del av problemet eller en del av lösningen.
Varför finns inte deportationsfrågan med i åtgärdsprogrammet? Stockholmsterroristen var illegal immigrant. I Sverige finns det kanske 20 000 illegala immigranter. Varför deporteras inte dessa? Beror det kanske på att regeringen inte vill deportera illegala immigranter? Om inte, varför har regeringen gett så kallade "papperslösa" "rätt till vård" och barn till "papperslösa" rätt till skolgång? Varför har regeringen gett skolor tillstånd att sekretessbelägga uppgifter om "papperslösa" elever för att värna om deras "familjers anonymitet" för att på det sättet försvåra för de rättsvårdande myndigheterna att spåra upp dessa människor och deportera dem?
När ska regeringen sluta tramsa om "papperslösa"? Kalla dem vid namn: "illegala immigranter".
När ska det bli ett slut på alla dessa farser i vilka utlänningar som har ett utvisningsbeslut på sig pungslår skattebetalarna förmedelst utdragna rättegångsprocesser? Efter det att en asylsökande kvinna hade fått sin ansökan om uppehållstillstånd avslagen gick hon under jorden. För att överleva ekonomiskt ansökte hon om socialbidrag från Vännäs kommun. Kommunen avslog hennes ansökan, men kvinnan gav sig inte och överklagade. Kvinnan vann i förvaltningsrätten, men förlorade i kammarrätten. Nu är målet uppe i Högsta förvaltningsdomstolen. Varför ska vi behöva stå ut med gyckelspel av detta slag?

Det ultimata testet

En ännu viktigare fråga är hur regeringen definierar själva handlingen. Det finns en tendens bland politiker att vilja behandla denna typ av brott som grov kriminalitet.
Detta vore ett misstag. Terrorister mördar förvisso, men det är inte mördandet som gör dem till terrorister. Israels problem är inte att kriminaliteten i Gazaområdet emellanåt drabbar israeler, utan att terroristorganisationen Hamas genomför terroristattacker mot Israel i syfte att destabilisera den judiska staten. Terrorister har ett politiskt syfte med mördandet och därför skiljer de inte mellan militära och civila mål. När israelerna således slår tillbaka, ägnar de sig inte åt reguljär brottsbekämpning, de är utkämpar ett krig.
Från och med den sjunde april 2017 befinner sig vårt land i krig med Islamiska staten. Den över 200 år gamla fred som vi har åtnjutit har nått vägs ände. Det enda skälet till att Sverige inte befinner sig i direkt militär konflikt med Islamiska staten, är att huvuddelen av dess armé håller till i Mellanöstern.
Detta borde statsministern upplysa sitt folk om.

Feministisk mytbildning

När den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il dog, reagerade det nordkoreanska folket med massiva sorgemanifestationer. Folk grät öppet. Människor skrek ut sin sorg och förtvivlan. Många sträckte sig efter kistan när begravningskortegen körde förbi.
Vänsterns reaktion på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var på sina håll lika hysterisk. En del Hillaryanhängare var så upprörda att de inte kunde kontrollera sina känslor. I likhet med nordkoreanerna skrek också de ut sin sorg och förtvivlan, men till skillnad från nordkoreanerna, som hade förlorat sin "käre ledare", reagerade vänstern på ett valresultat.
Deras kandidat hade blivit besegrad och nu skulle världen gå under.
De betedde sig som om de var små barn vars föräldrar hade nekat dem utlovat lördagsgodis.

Britta Svensson sörjer på feministiskt vis

Britta Svensson är krönikör på Expressen. I november förra året skrev hon en krönika med namnet "Än en gång fick alla se en kvinna förlora".
Om vi får tro Svensson, var Clinton ensam om att försvara den fria världen. Hon hade en fantastisk karriär bakom sig. Hon hade varit First lady i Vita huset i åtta år, senator och sedan utrikesminister.

Hillary Clinton

Hillary Clinton. Källa: Wikipedia.

Hon var extremt duktig och hennes karriär överträffande allt.
Tyvärr förlorade hon till en "vit, konservativ man" och det var naturligtvis helt otippat eftersom Svensson hade varit i USA och alla som hon hade träffat hade minsann varit jätteentusiastiska nu när Hillary Clinton skulle bli USA:s 45:e president.
Ibland verkar Svensson vara på vippen att fälla en tår. Clintons förlust sägs ha skickat ett budskap till hela världen. Nu har vi fått bekräftat vad vi feminister alltid har misstänkt: systemet är riggat. Istället för Clinton, flyttar en "nakenmodell" som är gift med en man som har en "vidrig kvinnosyn" in i Vita huset.

Varför förlorade Hillary Clinton? Därför att hon var kvinna, på grund av sitt kön.

Feministisk mytbildning

Detta är ett praktexempel på feministisk mytbildning: det enda skälet till att Clinton förlorade valet var att hon var kvinna. Det Svensson säger är att skälet till att amerikanerna inte röstade på henne, var hennes kön. Vad har Svensson som styrker denna teori? Ingenting. Absolut ingenting.
Hon ägnar sig åt mytbildning, feministisk mytbildning.
Många amerikaner gillade Barack Obama som person, men ogillade hans politik. Clinton var inte överdrivet populär bland väljarna och gick till val på att slutföra Obamas arbete. Resultatet blev mycket riktigt en katastrof.
Även om det inte var svårt att tycka om Obama som person, han besatt onekligen både intelligens och charm, var han inte speciellt framgångsrik som president. Den amerikanska ekonomin gick på lågvarv, tillverkningsindustrin flyttade utomlands och allt fler amerikaner hamnade i fattigdomskategorin. Under sin tid som president ökade Obama den amerikanska statsskulden lika mycket som alla föregående presidenter hade gjort tillsammans. Den utrikespolitiska scenen var inte mindre kaotisk. Det var under Obama som Islamiska staten lade under sig stora delar av Irak och Syrien.
Clinton gick till val på att förvalta detta politiska arv.
Dessutom ville hon belöna alla de som hade brutit mot amerikansk lag genom att ta sig in i landet illegalt med en allmän amnesti.

Clinton förlorade inte därför att amerikanerna röstade om kön. Hon förlorade på grund av sitt politiska program och allmänna impopularitet.

Svensson skriver om Clintons fantastiska karriär. I den ingick bland annat åtta år som First lady i Vita huset. Det var ju dessvärre ingen prestation eftersom de åren kom på köpet när maken Bill blev president.
Hon var senator i åtta år. Det är sant, men vad uträttade hon? När Clinton fick frågan under en intervju, blev hon helt ställd och svarade inte. Hon kunde inte citera en enda viktig lag som hon hade ställt sig bakom som senator.
Hon var en extremt duktig student. Var hon det? Det är sant att hon läste juridik på Yale, men hon misslyckades med att kvalificera sig för medlemskap i advokatsamfundet i Washington DC.
Svensson försöker förstärka katastrofkänslan över att denna magnifika kvinna inte lyckades vinna Vita huset på grund av sitt kön, genom att kalla vinnaren "vit, konservativ man". Är det inte rasism att fördöma människor med hänvisning till deras hudfärg? Är det inte sexism att fördöma människor med hänvisning till deras kön?
Svensson klagar över att Clinton reducerades till sitt kön. Själv har Svensson inget som helst problem att förminska Melania Trump till "nakenmodell". Varför inte säga "fotomodell"? Är problemet att män tycker att hon är sexig?
Varför inte berätta om att Clintons politiska plattform var sexistisk och rasistisk? Clinton vädjade öppet till människor på grundval av deras grupptillhörighet, medan Trump sträckte ut handen till amerikaner.

Melania Trump

Melania Trump. Källa: Wikipedia.

Moraliskt högtstående?

Hur moraliskt högtstående var egentligen Clinton? Clinton samarbetade med flera mediahus under presidentkampanjen. Hon blev förvarnad om vilka frågor som hon skulle få under debatterna med Trump och journalister skickade artiklar till henne för korrekturläsning innan de publicerades. Är det inte sådant som vi brukar kalla valfusk? Om Clinton hade haft lite moralisk råg i ryggen och varit den fantastiska människa som Svensson anser att hon är, borde hon naturligtvis ha ringt upp Trump och berättat för honom om vad som pågick. Gjorde hon det? Nej, det gjorde hon inte. Hon hoppades istället att ingen skulle märka något och att hon skulle vinna valet.
När Bill och Hillary Clinton lämnade Vita huset, var de enligt Hillary utfattiga. Femton år senare var de värda nästan två miljarder kronor. Hur var det möjligt? Varför är det så vanligt att amerikaner karakteriserar Clinton som korrupt? Berodde det kanske på den FBI-undersökning som pågick och vars syfte var att fastställa om makarna Clinton hade använt sin stiftelse för privatekonomiska intressen. Svensson hade kunnat citera e-post från Wikileaks som indikerar att Clinton använde sin position som utrikesminister i syfte att öka på familjens privata förmögenhet. Maken Bill tog emot pengar från donatorer i utbyte mot att de fick tillträde till USA:s utrikesminister.
Varför inte nämna att Clinton inte hade en e-postadress knuten till utrikesdepartementet? Hon använde sin egen privata e-postadress. Hon hade till och med en egen e-postserver i hemmet. Hon förvarade till och med topphemlig information på sin server i sovrummet. Detta var lagstridigt. När hon sedan beordrades av Representanthuset att överlämna all e-post, raderade hon över 30 000 e-postmeddelanden. En medlem i Representanthuset förklarade:

They were using something called BleachBit. You don’t use BleachBit for yoga emails or bridemaids emails. When you’re using BleachBit, it is something you really do not want the world to see.

Varför gjorde Clinton det? Varför hade hon en privat e-postserver trots att det stred mot lagen? Berodde det kanske på att hon ville behålla kontrollen över kommunikationer med eventuella donatorer till stiftelsen och kunna radera känslig information som indikerade att hon faktiskt sålde ut amerikansk utrikespolitik mot att stora summor utbetalades till makarnas stiftelse?
Varför inte berätta att Clintonkampanjen sponsrade anarkister ekonomiskt för att ställa till med kaos på Trumps möten, något som hon sedan skyllde på Trump?
Varför inte nämna att Clinton stal nomineringen från Bernie Sanders?
Svensson kallar Trumps kvinnosyn "vidrig". Svensson syftar på kommentarer som Trump gjorde under en bussresa för elva år sedan tillsammans med George W. Bushs kusin William Bush. Hon förefaller dock inte ha lyssnat på konversationen mellan de två männen.
Vad var det Trump sade?
För det första: han sade att han en gång hade försökte att få en kvinna i säng, men att hon var ointresserad därför att hon var gift. Varför inte rapportera det? Är det inte feministiskt att avvisa en man med hänvisning till att man har avgivit äktenskapslöfte?
För det andra: Trump sade inte att han tar på kvinnors underliv, han sade att han skulle kunna göra det. Varför? Därför att kvinnor vill ha sex med rika män. Media har rapporterat händelsen som att Trump har sagt att han gör sådant med kvinnor oavsett om de är med på det eller inte. Det är inte det som han säger. Han säger att kvinnor tillåter dig att göra det om du är rik och berömd.
Varför kan inte Svensson rapportera det? Är det inte intressant? Eller är hon rädd för att det skulle kasta en mörk skugga över den feministiska kampen?
Dessutom: varför inte berätta om Bill Clintons sexeskapader och Hillarys roll i dessa? Sanningen är ju den att medan Donald var idel prat och ingen verkstad, var Bill idel verkstad.
Varför inte upplysa läsarna om Hillary Clinton som person? Svensson kunde ha kikat i Ronald Kesslers bok First Family Detail. Secret Service Agents Reveal the Hidden Lives of the Presidents. Kessler berättar att det var svårt att hitta Secret Serviceagenter som ville arbeta för Clinton. Hon var en fantastisk kvinna med brett leende och stor famn tills kamerorna hade stängts av. Då var hon synnerligen otrevlig.

Trump är förvisso inte felfri, vem är å andra sidan det, men att hålla fram Hillary Clinton som moraliskt dygdemönster av det enda skälet att hon är kvinna är mer än snudd på patetiskt. Det är sexism.

Media och Trump. Abortfrågan

President Donald Trump har utfärdat en exekutiv order som förbjuder federalt bistånd till organisationer som utför eller uppmanar till om abort.
Detta är naturligtvis kontroversiellt i vårt land där det utförs cirka 100 aborter per dag. I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Aftonbladet och regeringen har argumenterat kring det amerikanska beslutet.

Donald Trump

Källa: WhiteHouse.

Är Trumps position unik?

När man läser rapporteringen kring presidentdekretet, får man intrycket att Trump är relativt ensam om att tycka som han gör och att det är skälet till att så många protesterar.
Aftonbladet har illustrerat denna tes genom att framhålla att Trump endast var omgiven av manliga medarbetare när han undertecknade dekretet. Det är sålunda underförstått att om den amerikanska administrationen hade haft fler kvinnor, hade politiken varit annorlunda. Detta är en sanning med modifikation.
En undersökning utförd av PEW år 2016 visade att skillnaderna i synen på abort mellan män och kvinnor är mycket små. Lika många män som kvinnor vill att abort ska vara tillåtet i alla eller nästan alla fall. Trettionio procent av männen svarade att abort ska vara förbjudet i alla eller de flesta fall, medan 40 procent av kvinnorna var av samma åsikt. Skillnaden är således negligerbar. Likväl vill fler kvinnor försvåra möjligheten att få abort.

Vad menar Trump?

Trump har uttryckt olika åsikter i abortfrågan. Hans attityd har alltid varit negativ, men hans kritik av aborträtten har blivit alltmer uttalad de senaste 15 åren. År 1999 sade Trump att han är emot abort, men han sade också att han vill att det ska finnas en valmöjlighet.
Under valkampanjen sade han att han anser att abort borde vara förbjudet. Han förklarade också varför han är så negativt inställd till abort.

[W]hat happened is friends of mine years ago were going to have a child, and it was going to be aborted. And it wasn’t aborted. And that child today is a total superstar, a great, great child. And I saw that.

På denna punkt är det viktigt att hålla tre saker i minnet.
För det första: Trump är förvisso religiös, men han motiverar inte sin hållning i abortfrågan med Bibelcitat. Istället redogör han för en konkret och omtumlande erfarenhet som fick honom att ändra åsikt.
För det andra: han är inte absolutist. Han vill förbjuda abort, men han vill också göra undantag från den allmänna regeln. I likhet med Reagan kan han tänka sig tre undantag: våldtäkt, incest och om kvinnans liv är i fara.
För det tredje: Trump vill inte ha en federal lag mot abort, dvs. en lag som kriminaliserar abort i hela unionen. Han vill att delstaterna ska bestämma i frågan. Mer om detta längre fram.

Trump versus Matthews

I en intervju med MSNBC:s Chris Matthews fick Trump frågan om han anser att kvinnor som utför abort ska straffas. Trump svarade att problemet är mycket komplext, att han inte har svar på alla frågor, men att han vill förbjuda abort.
Matthews replikerade med att insinuera att Trump är fascist. Om aborter är ett brott, måste man väl straffa kvinnan? Ett samhälle som bestraffar kvinnor av denna anledning är väl ett fascistiskt system?
Trump svarade att någon form av straff borde förekomma, men han tillade att han inte hade en uppfattning om vem som skulle straffas och hur mycket.
Därefter gick han till motattack. Trump visste att Matthews är katolik och den katolska kyrkans position i abortfrågan är välkänd.
Hur kan Matthews som är katolik förlika sig med aborträtten?
Matthews svarade på följande sätt:

MATTHEWS: Let me give something from the New Testament, "Render to Caesar the things that are Caesar’s, and to God the things that are God’s." Don’t ask me about my religion.

Matthews svar fick Trump ur balans. Frågan är dock vad som tillhör kejsarens respektive Guds domäner. Att säga att vi ska ge kejsaren det som tillhör honom, besvarar knappast denna fråga.
Kanske kan vi få ett svar på frågan genom att granska vad den katolska kyrkans tre senaste överhuvuden har sagt om aborter.
Fransiskus har karaktäriserat aborter som "a horrendous crime". Hans företrädare, Benedict XVI, ville förbjuda aborter:

everyone must be helped to become aware of the intrinsic evil of the crime of abortion. In attacking human life in its very first stages, it is also an aggression against society itself. Politicians and legislators, therefore, as servants of the common good, are duty bound to defend the fundamental right to life, the fruit of God's love.

John Paul II hade följande att säga:

Among all the crimes which can be committed against life, procured abortion has characteristics making it particularly serious and deplorable. The Second Vatican Council defines abortion, together with infanticide, as an "unspeakable crime".

Det är ord och inga visor. Det är uppenbart att även om katolska kyrkan skiljer mellan sekulär och gudomlig lag, menar den att dess morallära uttrycker gudomliga påbud. De tre påvarna verkar vara rörande ense om att abortproblematiken inte endast tillhör den världsliga domänen.
Det var också Trumps poäng. Kan en katolik verkligen ignorera detta och fortsätta att kalla sig katolik?
Trump gjorde det inte, men han borde ha ställt följande fråga till Matthews: är den katolska kyrkans ledare fascister?
Man får således intrycket att Trumps åsikt står närmare den katolska läran. Det är märkligt eftersom Trump, till skillnad från Matthews, inte är katolik. Hans negativa syn på aborter förefaller ha en mer världslig än en teologisk grund.
Trump har alltså en poäng när han vänder argumentet mot Matthews. Han vill åskådliggöra för publiken att Matthews hycklar.
Till skillnad från Matthews är Trump uppriktig. Han förklarar att han är emot abort, han säger till och med att han vill förbjuda abort, men att han inte har svar på alla frågor.

Vad kan Trump göra?

Det är en sak vad Trump vill göra, en helt annan sak vad han kan göra. Trump kan inte förbjuda abort. Han är förvisso USA:s president, men federala lagar stiftas av kongressen.
Det Trump har sagt att han vill göra är att eliminera Roe versus Wade, det domstolsutslag som år 1973 gjorde aborträtten till en konstitutionell rättighet i USA. Faktum är dock att han inte kan göra detta heller. Det är upp till högsta domstolen att ogiltigförklara Roe versus Wade.
När Trump fick frågan under primärvalen om sin syn på abortfrågan, svarade han att han vill att frågan ska avgöras av delstaterna. Det bör vara upp till Kalifornien, Texas och de andra delstaterna att besluta i frågan. Kort uttryckt: abortfrågan ska inte vara en federal angelägenhet.
Detta är naturligtvis inte ett förslag som tilltalar absolutister. De som är för fri abort, kommer att hävda att det ger delstaterna frihet att förbjuda abort och de som är emot abort kommer att hävda att förslaget ger delstaterna fria händer att lagstifta om fri abort. Det är lätt att glömma bort att abortfrågan är kontroversiell i USA. Det är en fråga som splittrar det amerikanska folket. Som vi har sett vill fler kvinnor än män göra det svårare för kvinnor att få abort. Många amerikaner tycker att abortförespråkarna gör det för lätt för sig när de reducerar abortfrågan till en fråga om valfrihet.
Som USA:s president måste Trump ta hänsyn till detta. Han kan inte endast vara sina anhängares president. Han måste utforma sitt förslag så att det tilltalar både anhängare och motståndare och det är naturligtvis inte enkelt i en så pass kontroversiell fråga.
Kanske uppnår han detta mål genom att skyffla över ansvaret på delstaterna. Kanske inte. Ytterst blir det väljarna som beslutar.

Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy

Den 23 januari utfärdade president Trump ett dekret med titeln "Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy".
Presidentdekretet har inget med amerikansk abortpolitik att göra, utan innebär en förändring av USA:s biståndspolitik. Det är heller inget nytt påfund, utan infördes ursprungligen av president Ronald Reagan.
Dekretet riktar sig mot utländska, icke-statliga organisationer som ägnar sig åt familjeplanering som finansieras av amerikanska skattebetalare. Ordern stipulerar att organisationer av denna typ som utför eller uppmanar till abort inte har rätt till federalt stöd.
Det är i korta ordalag dekretets innebörd.

Sveriges regering griper in

Miljöpartisten och biståndsministern Isabella Lövin har i en debattartikel i Aftonbladet kallat presidentdekret för "munkavlelag". I artikeln skriver Lövin att dekretet hotar kvinnors hälsa.

Sedan flera årtionden har Mexico city policy, den så kallade global gag rule, införts av republikanska presidenter och avskaffats av demokratiska presidenter. Att Donald Trump skulle införa den var vi alltså förberedda på. USA är en av världens absolut största givare av hälsobistånd så detta riskerar att få vida konsekvenser.
Mödradödligheten har halverats sedan 1990, beslut som detta riskerar framstegen. Fortfarande dör 800 kvinnor per dag till följd av graviditet och förlossningar. En absolut majoritet av dessa dör i fattiga länder. Vad dessa kvinnor och flickor behöver är inte mindre stöd – tvärtom.

I en annan artikel skriver Lövin följande:

Så många som 225 miljoner kvinnor i utvecklingsländer saknar tillgång till preventivmedel och 22 miljoner osäkra aborter genomförs varje år. 200 miljoner kvinnor och flickor är könsstympade och 62 miljoner flickor går inte i skolan på grund av tidigt moderskap eller barnäktenskap.

I protest mot det amerikanska beslutet har Lövin bjudit in samtliga oppositionspartier utom Sverigedemokraterna till ett möte vars syfte är att "öka trycket" i abortfrågan. Hon har också sagt att regeringen har för avsikt att sjösätta ett projekt vars målsättning är att samla in de sex miljarder som sägs utebli när Trumps dekret erhåller laga kraft.
För Lövin handlar aborter om kvinnors rättigheter. Abort är en mänsklig rättighet, enligt Lövin. Lövin menar att det idag finns "en klar motkraft mot kvinnors rättigheter i världen nu". Enligt Lövin innebär Trumps beslut en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter.

Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem. Det som istället händer är att kvinnor gör osäkra aborter med smutsiga verktyg som stålgalgar.

För detta hyllas regeringen av Aftonbladets Eva Franchell. Enligt Franchell har Sverige protesterat mot USA därför att Sverige är ett "feministiskt land". Hon skriver också att hon är stolt över "regeringens kvinnokamp" och skälet är att regeringen har för avsikt att "samla ihop de sex miljarder kronor som USA har stoppat."
Lövin skriver i en debattartikel i Aftonbladet att det handlar om kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och att män har försökt begränsa denna rättighet genom att inskränka aborträtten.
Lövin får eldunderstöd från Aftonbladet. I en krönika i Aftonbladet skriver Franchell att Trump "och hans manliga kolleger … inte [tycker] att kvinnor ska bestämma över sina liv". Det är nämligen så, fortsätter Franchell, att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Låt oss pausa här och granska de anförda argumenten.

Inledande kritik

Det är en sak att säga att mödradödligheten har minskat, en helt annan sak att hävda att det beror på fria aborter. Mödradödlighet kan ju minska av olika orsaker. Lövin presenterar heller inga argument som styrker tesen att det är rätten till subventionerade aborter som ensamt förklarar nedgången i mödradödlighet.
Biståndsministern skriver att över 200 miljoner kvinnor inte har tillgång till preventivmedel, men det amerikanska dekretet handlar inte om preventivmedel. Det handlar om aborter. Dekretet förbjuder inte familjeplaneringsorganisationer att informera om eller att dela ut preventivmedel.
Inte heller lär presidentdekretet medföra att fler flickor könsstympas eller tvingas att gifta sig med äldre män.

Är presidentordern en munkavlelag?

Tidningen citerar en RFSU-representant som säger att "organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter."

Organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter. Det i sin tur innebär att ett oräkneligt antal kvinnor kommer att dö som följd av osäkra aborter samt otillräckliga resurser och bristande hygien vid förlossningar...

Biståndsminister Lövin skräder inte orden: ordern är en munkavlelag.
Tesen är att organisationer som arbetar med familjeplanering inte är fria att göra vad de vill eller säga vad de vill. De kan inte utföra eller uppmana till abort.
Det är väl ändå att sätta munkavle på dem?
Detta är en grov misstolkning av lagen.
Hur många socialdemokrater anser att staten har belagt Vänsterpartiets ungdomsförbund med munkavle när man drog in det statliga stödet med hänvisning till att förbundet inte var demokratiskt pålitligt?
Så enkelt är det ju inte.
Familjeplaneringsgrupper kan agera på exakt samma sätt som tidigare. De kan förespråka abort och utföra aborter. Den enda skillnaden är att de inte får federalt stöd om de gör det. När man läser Aftonbladet och Lövins artiklar får man intrycket att vi är vittnen till en politisk kamp mellan modiga feminister och ett illasinnat patriarkat.
Detta är nonsens.
Åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder. Denna grupp består naturligtvis av både män och kvinnor. Med all sannolikhet är många medlemmar av denna grupp för abort, de ifrågasätter endast att amerikanska skattebetalare ska subventionera aborter utomlands.
Är det egendomligt att amerikaner vill ha ett ord med i laget och ställa villkor för hur deras pengar får användas? Det handlar ju faktiskt om amerikanska skattemedel som används av människor som inte är amerikanska medborgare. Utländska familjeplaneringsgrupper har ingen självklar rätt till amerikanska skattemedel.
Det är alltså inte sant att det amerikanska beslutet innebär att organisationer som sysslar med familjeplanering måste stänga. De måste anpassa verksamheten efter finansiärernas krav. I annat fall får de bekosta verksamheten på annat sätt. De är fria att ansöka om delstatligt stöd. Kanske kan EU bidra med en slant? De kan samla in pengar på nätet.
Lövin och Aftonbladet moraliserar högeligen över det amerikanska beslutet. Faktum är dock att Sverige inte agerar annorlunda i biståndsfrågor. Lövin presiderar över departementet för Internationellt utvecklingssamarbete och klimat. På departementets webbplats skryter regeringen öppet om "strikta biståndsregler". Svenskt bistånd är, liksom amerikanskt, villkorat.
Varför kallar Aftonbladet inte svensk biståndspolitik för "munkavlelag"?

Planera graviditeter?

Lövin skriver att dekretet innebär en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter. Gör det verkligen det? Är inte en abort en indikation på att kvinnan och mannen inte planerade graviditeten?

Sex miljarder?

Biståndsministern har, om vi får tro Aftonbladet, tagit initiativ till ett projekt med målsättningen att samla in sex miljarder kronor. På detta sätt hoppas den svenska regeringen att kompensera för det amerikanska bortfallet.
Detta är förmodligen en överdrift. Premissen för att Lövins argument är att alla familjeplaneringsorganisationer har för avsikt att utföra eller propagera för abort och att ingen organisation kan tänka sig att kompromissa i frågan.

Det kausala argumentet

Aftonbladet och Lövin hävdar att dekretet är ett hot mot miljontals kvinnors hälsa runtom i världen. Stämmer det?
Låt oss låta ordet "hot" betyda "orsak". Frågan är således om presidentdekretet är orsaken till att kvinnors hälsa försämras eller att de rentav dör.
Nja, kanske inte. Slutsatsen förefaller vara förhastad.
Antag att en person som har ådragit sig lungcancer efter decennier av rökande hävdar att besparingarna inom vården kommer att kosta honom livet. Är det en korrekt beskrivning av orsakssammanhanget? Ja, det är det, men endast under förutsättning att vi antar att det var besparingarna som orsakade sjukdomen.
Biståndsminister Lövin har påpekat att endast under Trumps första period kommer 6,5 miljoner kvinnor att bli oavsiktligt gravida. Frågan är naturligtvis hur man blir "oavsiktligt gravid". Varför inte säga som det är: kvinnor och män runtom i världen idkar oskyddat sex. Det är problemet.
Franchell framför ett snarlikt argument när hon skriver att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Hur kan man bli gravid "mot sin vilja"? Vad skulle Franchell säga till den före detta kedjerökaren som har drabbats av lungcancer om denne hävdade att han blev sjuk "mot sin vilja"? Förmodligen hade hon sagt åt honom att han borde ha tänkt på det medan han var frisk. Varför kan vi inte säga samma sak åt kvinnor som hävdar att de blir gravida "mot sin vilja"?
Det är ju en sak att hjälpa människor som lider oförskyllt. Menar Lövin och Aftonbladet att de som inte har använt preventivmedel lider oförskyllt?
Om Lövin och Franchell syftar på kvinnor som blir gravida efter våldtäkter, behöver de inte vara oroliga. Presidentdekretet gör undantag får sådana situationer.
Både Franchell och Lövin insinuerar också att ordern förbjuder information och utdelning av preventivmedel. Lövin skriver: "Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem". Det är inte sant. Dekretet riktar sig endast mot aborter. Amerikanerna motsätter sig inte sexualupplysning.
Franchell menar att Lövins agerande förstärker intrycket av feministisk handlingskraft. I realiteten är det, som vi har sett, endast symbolhandlingar. Lövin och Franchell har ju fel i sakfrågorna.

Patriarkalisk maktutövning?

Aftonbladets Martin Schori skriver att ordern har utsatts för "hård kritik" i USA och utomlands. Det är sant. Han anser det också vara relevant att informera läsarna om att Trump endast var omgiven av manliga politiker när han signerade dekretet. För att läsarna inte ska missa poängen citerar Aftonbladet också den brittiske journalisten Martin Belam:

As long as you live you'll never see a photograph of 7 women signing legislation about what men can do with their reproductive organs.

Schori refererar också till New York Times som säger att Trumps kabinett är det vitaste på länge. Han citerar också en amerikansk akademiker som säger kritiserar Trumpadministrationen för bristande mångfald.
Frågan är dock varför allt detta är ett problem.
Hade Schori sagt samma sak om högsta domstolens beslut när den år 1973 legaliserade aborter? Samtliga ledamöter var ju män.
Hade Schori haft lättare att svälja dekretet om hälften av de närvarande personerna hade varit kvinnor? Eller menar han kanske att kön determinerar åsikt? Det är, som vi har sett, en sanning med modifikation. Kvinnor är inte mer positivt inställda till abort än män. Tvärtom.

Sveriges feministiska regering

Regeringen var naturligtvis mycket upprörd över det amerikanska beslutet. Sverige har ju numera, som bekant, en "feministisk regering".

Sveriges regering

På regeringens webbplats kan man läsa: "Sverige har världens första
feministiska regering." Källa: Regeringen.

Följaktligen dröjde det inte länge innan regeringen hade bestämt sig för att visa amerikanerna var skåpet ska stå. Biståndsminister Lövin samlade snabbt ihop några kvinnliga anställda i regeringskansliet för fotografering:

Lövin signerar lag

"Vi är en feministisk regering, det syns i den här bilden," säger
biståndsminister Isabella Lövin. Källa: Isabella Lövin.

En orsak till Lövins irritation var att Trump omgavs av män när han signerade dekretet, men när hon själv lät sig fotograferas i en liknande situation såg hon till att endast kvinnor var närvarande. På detta sätt ville ministern upplysa världen att den svenska regeringen står för mångfald.
Inga män, endast kvinnor.
Socialistiska Aftonbladet förstod naturligtvis inte hur bakvänd och komisk bilden var. Tidningen karakteriserade Lövins upptåg som "kaxigt" och skrev att "Hela världen skrattar efter Lövins Trumphån". Redaktören misstänker dock att denna optimism är ogrundad och att världen skrattar åt, inte med, Lövin.
Stämningen var desto mer uppsluppen när president Trump bjöd in affärskvinnor till Vita huset:

Trump

Idel glada miner i kapitalismens högborg. Källa: WhiteHouse.

Slutord

Det finns åtminstone tre knep som man kan använda sig av om man vill skapa intrycket att en civiliserad debatt om hur skattemedel ska användas egentligen döljer en kompromisslös politisk kamp mellan ett reaktionärt patriarkat och progressiva feminister.
Det första knepet innebär att man är selektiv när man redovisar fakta. Det är exakt det som Lövin och Aftonbladet gör. Deras mål är att läsarna ska tro att det äger rum en strid mellan modiga feminister och ett patriarkat som vill kontrollera kvinnors kroppar och man uppnår detta mål genom att inte upplysa läsarna att fler kvinnor än män vill begränsa aborträtten och att åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder.
Det andra knepet innebär att man blandar ihop saker som egentligen inte har med varandra att göra. Man kan t.ex. försöka påverka människors värdering av en politisk idé genom att presentera upphovspersonen i negativ dager. Trots att presidentdekretet inte har något att göra med könsstympning och tvångsäktenskap väljer Lövin att behandla dem tillsammans. Martin Schori använder sig av samma metod när han antyder att det endast är män som stöder dekretet. I realiteten är fler kvinnor än män skeptiska till aborträtten och en betryggande majoritet amerikaner vill inte att deras skattepengar ska subventionera aborter i främmande länder.
Ytterligare ett knep är att vara vårdslös med fakta och logik. Franchell och Lövin är så fixerade vid aborträtten att de inte orkar analysera kausaliteten bakom så kallade ofrivilliga graviditeter.
Naturligtvis hade det också varit på sin plats att betona att abortfrågan inte endast är kontroversiell därför att några människor är reaktionära och resten är feminister.

Det är en komplicerad fråga.

USA:s nya president är otvivelaktigt emot abort, men är Aftonbladet och biståndsminister Isabella Lövin för abort? Eller är de endast för valfrihet? Det är faktiskt två helt olika frågor. Man involverar sig inte i en motsägelse om man säger att man är emot abort, men att man inte vill förbjuda abort.
Dessutom: handlar abort endast om valfrihet? Lövin och Aftonbladet skulle förmodligen försvara aborträtten med argumentet att kvinnor ska bestämma över sin egen kropp. Frågan är dock om någon har ifrågasatt detta. Abort är väl ett problem därför att barnet inte är en del av kvinnan? Det har en annan genuppsättning.
Kanske är det med abort som det är med krig. Ingen vill att människor ska dödas, men ibland, i krigssituationer, kan det vara nödvändigt. Hur hade vi annars fått bukt med Hitlertyskland?
Kanske är krig är liksom abort nödlösningar. Få är för abort.
En annan fråga är om abort är den enda nödlösningen. Förmodligen hade Europa inget annat val än att förklara Hitler krig. När det gäller så kallade ofrivilliga graviditeter är svaret inte lika självklart. Det kanske finns flera nödlösningar. Varför inte adoptera bort barnet? Steve Jobs var adoptivbarn. Hade vi haft Apple om Jobs hade blivit aborterad? Kanske.
Sist men inte minst: varför inte jämföra Trumps förslag med Obamas politik? Aftonbladets Wolfgang Hansson har kallat Obama "intellektuell gigant" och sagt att han med all sannolikhet kommer att gå till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Det innebär väl ändå att Obamaadministrationen hade samma grundsyn på aborträtten som biståndsminister Lövin?
Nja, det är inte helt korrekt. Enligt amerikanska CNN hade internationella organisationer under Obama inte rätt att använda amerikanska dollar i att syfte att främja aborter. Även detta borde Aftonbladet ha meddelat sina läsare.

Big Agenda. President Trump's Plan to Save America

Den som granskar vänsterlitteratur upptäcker snabbt att många tidskrifter och böcker handlar om politisk strategi. De ställer frågan om hur kapitalismen och de som försvarar systemet ska besegras.
Om man gör om en sådan undersökning, men istället fokuserar på litteratur författad av konservativt lagda personer, får man ett helt annat resultat. Litteraturen beskriver då inte hur systemet ska störtas utan vad som bör göras för att det ska fungera bättre.
Tal på Demokratiska konvent handlar ofta om orättvisor och förtryck, medan föredragshållare på Republikanska konvent gärna uppehåller sig vid positiva värden som fosterland, frihet och utveckling. När Demokrater fördömer konservativa som "rasister", svarar konservativa med att kalla Demokraterna "liberaler".
David Horowitz menar att detta inte håller i längden och att konservativa måste lära sig att slåss politiskt. Målet med hans nya bok: Big Agenda. President Trump's plan to Save America (Humanix Books, 2017) är att bidra till den politiska skolningen av Amerikas konservativa.

Big Agenda

Politiskt andrum

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var inte endast en politisk jordbävning, den gav också landets konservativa andrum. Åtta år med Barack Obama hade splittrat det amerikanska folket, eroderat landets suveränitet, underminerat USA:s militära slagstyrka och konstitution, skadat ekonomin och lämnat efter sig en gigantisk statsskuld. Horowitz menar att konservativa måste ta tillfället i akt och återerövra förlorad mark. Detta kräver tre saker:

  • De måste förstå vem fienden är.
  • De måste förstå fiendens agenda.
  • Sist men inte minst: de måste ha en strategi för en effektiv motoffensiv.

Här ska redaktören addera en punkt: de måste förstå konfliktens karaktär.

Konfliktens karaktär

Horowitz menar inte att den politiska kampen har hårdnat, han menar att det råder inbördeskrig i Amerika.
Amerikanska presidenter brukar av tradition få några månader på sig innan media och den politiska oppositionen börjar granska den nya administrationen. Protesterna mot Trump startade samma dag som han installerades som USA:s 45:e president.
Trots att det knappast är en hemlighet hur det amerikanska valsystemet fungerar, dröjde det inte länge innan vänsteraktivister började hävda att Trump inte hade vunnit valet, att Clinton var den rättmätige presidenten.
Clinton spädde på missnöjet genom att hävda att Trump vann på grund av statligt sponsrad, rysk cyberkriminalitet.
En fullständigt meningslös rösträkning inleddes med den uppenbara avsikten att delegitimera den nyvalde presidenten.
Under den så kallade kvinnomarschen förklarade Madonna att hon ville spränga Vita huset. En annan talare liknade Trumps seger vid en fascistisk statskupp.
Redan efter några veckor började journalister spekulera om att Trump snart skulle ställas inför riksrätt och bli avsatt.
En prominent demokrat hävdade på fullt allvar och på bästa TV-tid att Trumps installationstal kunde ha varit författat av Hitler.
Det Demokratiska partiet stöder numera Black Lives Matter, en organisation som har förordat mord på poliser.
Detta är, menar Horowitz, ingen ordinär politisk konversation. Det är inte ens en politisk konversation som har spårat ur. Detta är en form av krig, menar han. Målet är att med våld, hot om våld och stigmatisering marginalisera alla som har en avvikande uppfattning och som motsätter sig krossandet av det traditionella Amerika.

Fienden

Horowitz menar att fienden inte primärt är det Demokratiska partiet, utan en progressiv rörelse som har tagit makten över detta parti.
Det är en kvasireligiös rörelse. Dess ideologi är en sekulariserad version av den kristna förfallsmyten. Människans synd är rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi och den progressiva vänstern är med dess vision om ett sekulärt lyckorike vår tids Messias.
Om man håller detta i minnet, förstår man varför det är så ovanligt med dissidenter inom den progressiva rörelsen. Rörelsens kvasireligiösa karaktär förklarar dess unika förmåga att hålla ihop.
Demokraterna kritiserade Trump för några elva år gamla kommentarer som han hade fällt om kvinnor, de försvarade Bill Clinton när han hotades av riksrätt efter det att han faktiskt hade haft sex med en praktikant i det ovala rummet. Retorik vägde tyngre i vågskålen än handlingar.
De ställde sig bakom Hillary Clinton när det uppdagades att hon i strid med gällande regler hade använt sig av en privat e-postserver. De ursäktade henne, trots att hon ljög och trots att det var uppenbart för alla att hon ljög.
Begreppet "politisk korrekthet" myntades ursprungligen av Mao Zedong. Att inte vara politiskt korrekt är att avvika från partilinjen.
Enligt Horowitz finns den progressiva rörelsens doktrin nedtecknad i Saul Alinskys Rules for Radicals. Hillary Clinton skrev sin högskoleuppsats om Alinsky. Uppsatsens titel var: There Is Only the Fight: An Analysis of the Alinsky Model. När Bill Clinton blev president 1993 uppmanade presidentparet universitetet att inte offentliggöra uppsatsen och universitetet tillmötesgick önskemålet. Inte ens journalister kunde få läsa den beramade avhandlingen.
Det råder ingen tvekan om att Clinton har tagit intryck av Rules for Radicals. Clinton kallade Trump rasist därför att Trump fem år tidigare hade ifrågasatt att Barack Obama var född i USA. Det var dock inte Trump som hade hittat på idén, den kom från den progressiva rörelsen. Det var ett påfund från Hillary Clinton. Det var Clinton som hade uttryckt tvivel om Obamas härkomst under primärvalen år 2008 när hon kämpade mot honom om den Demokratiska nomineringen.
Trots det kunde hon, utan att blinka, skälla Trump för rasism.
Vänstern är lika moraliskt präktig som den är principlös. Alinsky ansåg att orsaken till studentvänsterns kollaps var att den hade varit för öppen om sina avsikter: revolutionskrav alienerar potentiella sympatisörer och gör att motståndarna organiserar sig.
Alinsky uppmanade istället vänstern att använda sig av en machiavellisk metod. För det första ska den dölja sina avsikter.
För det andra ska den praktisera politisk nihilism.
Progressiva aktivister ska bryta mot regler och normer när det gynnar den progressiva saken och försvara samma regler och normer när det gynnar samma sak. Till de aktivister som invände att man omöjligt kan skapa ett himmelrike på jorden genom att förleda människor, svarade Alinsky att ändamålet helgar medlen.
Det var exakt det som Clinton gjorde när hon anklagade Trump för rasism.

Agenda

Horowitz menar att konservativa måste förstå vad konflikten med vänstern handlar om. På ytan ser den ut att handla om sjukvård, miljövård och jämlikhet, i realiteten handlar den om individuell frihet.
Problemet med Obamacare är primärt inte att systemet är dyrt, oöverskådligt och illa fungerande, utan att det inskränker människors valmöjligheter. Det är ett första steg mot en socialiserad hälsovård.
Horowitz betraktar miljöpolitiken genom samma lins. Progressiva använder miljöpolitiken som ett instrument för att begränsa människors frihet och stärka statens makt. Det är också skälet till varför det är så svårt att diskutera klimatfrågan. Klimatdebatten handlar inte endast om sant och falskt, utan också om makt.
Högst upp på vänsterns agenda står dock kampen mot rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi.
Obama har inte endast sagt att rasism utgör en del av Amerikas DNA, han sade det när han var president. Clinton förklarade under ett möte med Black Lives Matter att "Racism is America's original sin". Hon tillade att rasismen i Amerika inte är improviserad eller tillfällig, utan systematisk.
Målet med denna agenda är inte att människor ska ta ett större individuellt ansvar, utan att stärka statens makt. Både Clinton och Obama har sagt att de vill transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa. Det är samma projekt som kommunistregimerna hade. Under ett möte med Black Lives Matter beskrev Hillary Clinton sin position på följande sätt:

I don’t believe you change hearts. I believe you change laws, you change allocation of resources, you change the way systems operate.

Målet är sålunda inte att med goda argument övertyga människor om att de har fel, utan att med politiska medel skapa en omgivning som på olika sätt detekterar och bestraffar beteenden som är politiskt inkorrekta.
Horowitz menar att det är i det perspektivet som man ska se vänsterns teori om så kallade mikroaggressioner. Målsättningen är att marginalisera människor för minsta lilla avvikelse. Janet Napolitano var säkerhetsminister under Obama. Efter det att Obama lämnat Vita huset blev hon rektor för University of California. Där har hon deklarerat att lärare och personal inte ska använda följande fraser.

  • "Everyone can succeed in this society, if they work hard enough."
  • "Where are you from or where were you born?"
  • "Affirmative action is racist."
  • "When I look at you, I don’t see color."
  • "I believe the most qualified person should get the job."

Teorin är att dessa påståenden uttrycker mikroaggressioner.

Clinton hade samma uppfattning som Napolitano. Under valkampanjen vände sig Clinton inte till amerikaner, utan till kvinnor, immigranter, homosexuella och andra grupper. Premissen för hennes agitation var identitetspolitisk, dvs. att grupptillhörighet determinerar åsikter. Kvinnor ska sålunda rösta på kvinnor, förtryckta ska solidarisera sig med förtryckta.
Detta är, menar Horowitz, inte endast oamerikanskt, det är också ett recept för inbördeskrig. Ett flerkulturellt samhälle kan inte överleva utan gemensamma nämnare.
I ett privat tal i maj 2013 sade Clinton till brasilianska bankmän att hon vill ha öppna gränser. Demokraterna vill ha oreglerad invandring därför att de är övertygade om att det kommer att påskynda transformationen av det rasistiska, sexistiska, homofoba, xenofoba och islamofobiska amerikanska samhället till en Demokratiskt styrd mångkulturell idyll. Detta är, om vi får tro Horowitz, en progressiv fantasi som ignorerar viktiga kulturella skillnader, olikheter som förklarar varför naturresursrika Mexiko är fattigt och naturresursfattiga Japan rikt. Det är, fortsätter Horowitz, Amerikas unikt individualistiska kultur som förklarar varför Amerika har varit så framgångsrikt. Mångfaldsbegreppet är strukturerat så att det ska passa vänsterns förtrycksparadigm. Målet är inte att gynna det nationella intresset, utan att stödja så kallade exploaterade och förtryckta gruppers intressen på det nationella intressets bekostnad.
Det är skälet till att Demokraterna inte vill använda frasen "islamisk terrorism". Det är också skälet till varför Demokraterna emotsätter sig ett temporärt förbud mot muslimsk invandring från högriskområden. Det vita Amerika är fienden.

Strategin

Efter att ha diskuterat den progressiva rörelsens agenda övergår Horowitz till att diskutera konservativ strategi.
Den amerikanske tungviktsboxaren Mike Tyson lär ha sagt: "Everybody has a game plan until you punch them in the face". Horowitz menar att konservativa måste lära sig att slåss politiskt.
Många Republikanska partiaktivister verkar inte ens förstå vem fienden är. Mitt Romney kallade Trump "bluff" och presidenterna Bush antydde att de hoppades på en Clintonseger. De gjorde det dessutom mitt under en brinnande valkampanj. Samtidigt kallade de sig "Republikaner".
Alltför många konservativa är rädda för att bli utpekade som rasister. Det håller inte i längden, menar Horowitz. Konservativa måste stå upp för sina värderingar. Man kan inte, som Republikanerna gjorde, lova väljarna att blockera amnestier åt illegala immigranter och sedan undvika att ta strid i frågan när Obama utfärdar en exekutiv order med just den innebörden.
Horowitz huvudtes är att konservativa måste attackera progressiva med samma moraliska kraft som progressiva angriper konservativa. Vänstern är duktig på att moralisera över verkliga och förmenta motståndare. Konservativa ska besvara denna eldgivning med samma mynt. Konservativa måste ta rasismdebatten med den progressiva rörelsen. De ska förklara för väljarna att det är Demokraterna som är det rasistiska partiet. Det var Demokraterna som försvarade segregationen i Södern. Det är Demokrater som försvarar grupptänkande och grupprivilegier idag. Detta är rasism, menar Horowitz, och konservativa har en skyldighet att informera väljarna om det.
De ska slå hål på myten att Demokraterna är folkets parti. Amerikas Demokrater utgör en liten stenrik social, politisk och kulturell elit. Bill och Hillary Clinton lär vara värda drygt 100 miljoner dollar.
De ska påminna människor att Wall Street backade Clinton, inte Trump, under valkampanjen. Demokraterna vill tvinga vanliga amerikaner att använda kommunala eller statliga skolor samtidigt som de skickar sina barn till privata skolor. Detta är hyckleri och konservativa bör påpeka det.
Konservativa ska upplysa Amerika om vad Demokraterna har gjort med landets innerstäder. De ska punktera villfarelsen att Demokraterna bryr sig om minoriteter.
Konservativa ska lasta vänstern för politiseringen av utbildningssystemet. Idag finns det en majoritet för socialism bland ungdomar födda på 80-talet. Horowitz vill se lagstiftning som tvingar skolorna att premiera ideologisk, intellektuell och politisk mångfald.
Horowitz skriver att när han var ung, gick undervisningen ut på att träna studenterna i att tänka. Om en fråga var kontroversiell, presenterade läraren olika synpunkter och sedan fick studenterna dra egna slutsatser. Idag är skolan inriktad på att drilla ungdomar att betrakta verkligheten ur ett specifikt perspektiv, inte att vidga deras intellektuella horisonter. Följaktligen har det blivit allt vanligare att studenter känner sig kränkta eller reagerar med aggressivitet när de konfronteras med synpunkter som avviker från den officiella ortodoxin. Konservativa intellektuella behöver ofta livvakter när de föreläser på universitet därför att de hotas av stenkastande mobbar. Många universitet har uppfört så kallade "Trygga rum" där studenter ska kunna hitta tillbaka till sin progressiva tro efter det att de har blivit konfronterade med obehagliga sanningar.
Black studies, Gay studies, Ethnic studies, Gender studies, Oppression studies och Whiteness studies är inga akademiska discipliner, utan politiska program som finansieras med skattemedel och som har som mål att, som Clinton och Obama formulerade det, transformera Amerika och omdefiniera vad det innebär att vara människa.
Horowitz understryker att den konservativa kritiken måste ha moralisk kraft. Dess motto ska vara: "Take no prisoners". Den ska vara formulerad i moraliska termer och dess udd ska vara riktad mot den progressiva rörelsen. Målet ska vara att stigmatisera fienden. Dess huvudtema ska vara att den progressiva rörelsen hotar det specifikt amerikanska sociala kontraktet med dess emfas på individuell frihet. Allt det som de progressiva säger och gör ska granskas med denna lupp.

Att lära sig av Trump

Horowitz menar att den konservativa rörelsen har mycket att lära sig av Trump. Trump visade hur konservativa ska agera. Han uppförde sig inte som en revisor utan gick till skoningslös attack mot sina motståndare. Han gick fram som en bulldozer i fråga efter fråga.
Han utmanövrerade 16 professionella politiker från det Republikanska partiet och krossade den Demokratiska kandidaten.
Hans främsta styrka var hans moraliska språk. Han fördömde Demokraterna och kallade dem skurkar och lögnare. Ingen republikan hade tidigare vågat göra något sådant. Han raljerade med Fox News Megyn Kelly då hon konfronterade honom med uttalanden som han gjort om kvinnor och fortsatte att kritisera henne närhelst han fick ett tillfälle. Han till och med bojkottade FoxNews med hänvisning till Kelly.
Människor trodde inte sina ögon. Trump hade inte endast mage att angripa en journalist, han attackerade en kvinnlig journalist.
Trumps styrka var att han struntade i politisk korrekthet. Progressiva försöker att stigmatisera sina motståndare som rasister och sexister, xenofober och islamofober. Det är inga argument i en debatt, utan politiska vapen och de fungerar alldeles utmärkt om motparten tar politisk korrekthet på blodigt allvar. Det var exakt det som Trump inte gjorde och det var därför han var så framgångsrik. Istället för att be om ursäkt gick han till motattack.
Det är exakt det som Horowitz vill att konservativa ska göra. Endast då kan Amerika räddas.

The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution

Den 8 november 2016 valdes Donald J. Trump till USA:s 45:e president. Det var en politisk jordbävning av sällan skådat slag. Trump hade ingen politisk bakgrund. Han hade gjort sig en förmögenhet på att bygga skyskrapor, kasinon och hotell och spelat huvudrollen i ett populärt TV-program.
Han kom från ingenstans.
I sin nyutkomna bok: The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution (Skyhorse Publishing, 2017) beskriver Roger Stone hur Trump lyckades, mot alla odds, att vinna presidentvalet.

The Making of the President 2016

Trump och politiken

Stone skriver att det var förre presidenten Richard Nixon som upptäckte Trumps politiska talang. Stone var god vän med Nixon och efter ett möte med Trump ringde Nixon upp Stone och förklarade att Trump hade allt man kunde begära. Nixon skrev också ett brev till Trump i vilket han sade att om Trump i framtiden skulle bestämma sig för att ställa upp i val, skulle han med all säkerhet vinna.
Trots att Trump var affärsman i grunden hade han alltid varit intresserad av politik, men hade han också sagt att han aldrig skulle ställa upp om han inte var säker på att vinna.
Inför presidentvalet år 2002 ställde Trump upp som kandidat för det lilla Reformpartiet. Reformpartiet, som var grundat av den excentriske miljardären Ross Perot, var dock präglat av inre konflikter och Trump insåg sedermera att det kunde kollapsa när som helst. Det var, förstod han, omöjligt att vinna ett presidentval med ett så splittrat parti i ryggen och han lade de politiska ambitionerna på hyllan.
Trump övervägde också att ställa upp år 2012, men backade ur efter att ha analyserat det politiska läget.
Ett år senare berättade Trump för Stone att han hade varumärkt den slogan som han skulle använda i valet 2016: "Make America Great Again".

Primärval

Primärvalen används av partierna för att gallra fram en presidentkandidat. Primärvalen liknar presidentvalet i det att väljarna inte röstar på de olika kandidaterna. Istället utser de delegater som sedan nominerar presidentkandidaten på ett nationellt konvent.
Båda partier har dessutom så kallade superdelegater. Vanliga delegater är skyldiga att stödja den kandidat som väljarna har röstat på. Superdelegater kan rösta efter eget samvete. Medan det Republikanska partiet har förbjudit superdelegater att rösta efter eget gottfinnande, har Demokratiska superdelegater denna frihet.
Sjutton personer ställde upp i det Republikanska primärvalet. Media och förståsigpåarna var övertygade om att slaget skulle stå mellan Demokraternas Hillary Clinton och Republikanen Jeb Bush.
Trump ansågs chanslös.

Trump intar scenen

Den 16 juni 2016 tog Trump hissen ner från sin lyxvåning i Trump Tower till skyskrapans foajé för att deklarera att han hade för avsikt att ställa upp i presidentvalet.
I talet, som var helt improviserat, sade Trump att USA har slutat att vinna: fabriksjobben lämnar landet, illegala immigranter väller in från Mexiko, infrastrukturen förfaller, fattigdom och laglöshet breder ut sig. Amerika, förklarade han, hade blivit en internationell soptipp för andra länders problem. Han dundrade mot den politiska eliten:

So I've watched the politicians. I've dealt with them all my life. … They will never make America great again. They don't even have a chance. They're controlled fully— they're controlled fully by the lobbyists, by the donors, and by the special interests, fully. ... I'm using my own money. I'm not using the lobbyists. I'm not using donors. I don't care. I'm really rich.

Stone menade att detta skulle bli typiskt för Trumps kampanj. Han sade vad han hade på hjärtat och utan att censurera sina ord. Trump var: "What you see is what you get".
Vanliga amerikaner trodde inte sina ögon: en politiker som säger vad han tycker och tänker och som struntar i politisk korrekthet.
När Megyn Kelly på FoxNews försökte nagla honom för hans kvinnosyn och påpekade att han hade använt nedsättande uttryck om kvinnor, svarade han lugnt: "Only Rosie O'Donnell". Därefter gjorde han något som vanliga politiker aldrig vågade göra: han gick till mottattack:

Trump bröt mot all politisk etikett.
Traditionella Republikaner var livrädda för media och journalister. Trump förklarade öppet krig mot det som han kallade "fejknyheter" och bojkottade under en period till och med FoxNews, en TV-kanal som var känd för att åtminstone ibland sympatisera med honom.
Hans kommentarer om illegal invandring genererade en veritabel massmedial kritikstorm:

The U.S. has become a dumping ground for everybody else's problems. … When Mexico sends its people, they're not sending their best. They're not sending you. They're not sending you. They're sending people that have lots of problems, and they're bringing those problems with us. They're bringing drugs. They're bringing crime. They're rapists.

Trump förklarade att han ville bygga en mur mellan Mexiko och USA för att stoppa den illegala invandringen och att Mexiko skulle betala projektet.
Den amerikanske debattören Ann Coulter sade att hon blev övertygad om att Trump hade en allvarlig chans att vinna presidentvalet om han inte backade i immigrationsfrågan. Trump backade inte.
Efter det att den Mexikos förre president, Vincente Fox, hade sagt att Mexiko aldrig kommer att gå med på något sådant, gick Trump till motattack:

Stone skriver att journalister försökte spela "Gotcha!" med honom. Syftet med spelet var att locka Trump att säga något så dumt att han skulle tvingas använda en hel vecka för att förklara sig. Högsta priset gick till den som lyckades tvinga honom att be om ursäkt.
Det saknades inte material. Jämfört med traditionella politiker betedde sig Trump som en elefant i en porslinsbutik. Den ena kontroversen avlöste den andra.
När krigshjälten John McCain kallade Trumps anhängare "tokstollar", svarade Trump att McCain inte var någon hjälte. Hjältar, fortsatte han, blir inte tillfångatagna. Han kallade Hillary Clinton USA:s genom tiderna sämsta utrikesminister. Han ställde till med rabalder inom sitt eget parti när han sade att han övervägde att ställa upp som oberoende kandidat om han inte vann den republikanska nomineringen.
Clintons kampanj var grundad på en identitetspolitisk premiss och hon anklagade ofta Trump för sexism. Trump avfärdade Clintons kritik med att hon alltid spelar ut kvinnokortet när hon inte har något vettigt att säga.
Han sade att han skulle bomba skiten ur Islamiska staten och att han inte ens uteslöt kärnvapen.
Han började ge sina konkurrenter öknamn. Ted Cruz blev "Lying Ted", Jeb Bush blev "Low Energy Jeb" och Hillary Clinton fick spenamnet "Crooked Hillary". Folk skrattade.
Inga kor var heliga. Han attackerade donatorer, lobbyister och konsulter:

Stone skriver att han lämnade Trumps kampanjstab i augusti och ett skäl var att han var oenig med Trump om hur arbetet borde bedrivas. Han ville ha en traditionell valkampanj och ansåg att Trump inte skulle kunna vinna om han inte kämpade för segern med samma metoder som konkurrenterna.
Stone medgav efterhand att han hade fel.
Han var dock inte ensam om att underskatta Trump. Media, det politiska etablissemanget och Trumps motståndare var så förblindade av sin avsky för finansmagnaten att de inte kunde tro annat än att han snart skulle göra bort sig på allvar och vara ute ur leken. Det var ett ödesdigert misstag.

En slimmad organisation

Medan Trumps konkurrenter satsade miljarder på opinionsundersökningar, annonser, konsulter och organisation, var Trumpkampanjen extremt kompakt. Stone skriver att den sköttes av en liten grupp personer och var uppbyggd kring ett enkelt tema, formulerat av kampanjledaren Corey Lewandowsky: "Let Trump be Trump".

KISS-principen

Stone skriver att Trumps agerande var väglett av den så kallade KISS-principen eller "Keep it Simple, Stupid!". Han visste att väljarna var måttligt intresserade av detaljer. De vill veta vad han ville göra, inte nödvändigtvis hur han skulle göra det.
Hans lösning på problemet med illegal immigration var också enkel: han förklarade att han skulle bygga en mur. Förståsigpåarna och media förstod inte hur detta budskap kunde slå an hos väljarna, men vanliga amerikaner hade inga problem att förstå det: om någon kunde bygga en mur, var det Donald Trump.

Alternativa media

Både under primärvalen och presidentkampanjen använde Trump sig flitigt av alternativa media och Stone menar att det utgör en viktig del i förklaringen till hans seger.
På 60-talet fanns tre stora mediaorganisationer och när de tillsammans gick till attack mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater, var Goldwater mer eller mindre chanslös.
Trumps seger var delvis en funktion av att den teknologiska revolutionen hade brutit upp detta mediamonopol. Trump behövde inte de stora nyhetsbolagen för att nå ut till det amerikanska folket. Han kunde kommunicera med det direkt genom att använda Twitter eller Facebook utan att det kostade honom ett öre.
Det centrala i hans kampanj var stormöten. Medan hans konkurrenter spenderade miljarder på annonser och TV-reklam, satsade Trump på fysiska möten med väljare och presumtiva väljare. Han visste att dessa möten ändå skulle sändas direkt på TV.

Omorganisation inför konventet

Efter det att Trump hade vunnit primärvalen, hade han börjat ifrågasätta sin organisation. Han var den enskilt populäraste kandidaten i det Republikanska lägret, men det var konventet som hade det sista ordet. Frågan var om han kunde lita på konventet. Stone berättar att Trump ringde upp honom:

"Can they really steal this thing from me?" he asked. ... "Yes, they can steal it, and they will try", I said. "Even thought I won all the primaries?" "Yes, they're going to play with the rules".

På inrådan av Stone anställde Trump Paul Manafort. Manafort var republikan och expert på konventpolitik. Med Manaforts hjälp lyckades Trump dra lasset ända in i hamn.
Den 21 juli höll han sitt acceptanstal. En färgstark miljardär med alla odds emot sig hade blivit det Republikanska partiets presidentkandidat.

En sista omorganisering

Med konventet bakom sig verkställde Trump en sista omorganisering av sin kampanjstab. Paul Manafort ersattes av Steve Bannon och Kellyanne Conway.

Hillary Clinton – Obamas efterträdare

Trots att Trumps valkampanj var kantad av kontroverser, verkade han nästan osårbar. Hans konkurrent, Demokraten Hillary Clinton, hade det inte lika lätt.
Stone räknar upp en rad skäl till varför Clinton förlorade presidentvalet.
Ett viktigt skäl var hennes tunna meritförteckning. Hon hade varit professionell politiker under många år, men verkade inte ha åstadkommit något. När hon blev ombedd under en intervju med den amerikanska TV-stationen ABC att ge exempel på viktiga prestationer, svarade hon inte på frågan.
På sin webbplats försökte hon i efterhand att förklara sig. Hon sade att hon hade kämpat för kvinnor och barn och sexuella minoriteter, men hon kunde inte ens nämna en viktig lag som hon hade röstat för som senator.
Därefter begick Clinton, enligt Stone, ett ödesdigert misstag: eftersom hennes meritförteckning inte innehöll något värt att beakta, bestämde hon sig för att marknadsföra sig som Obamas efterträdare. Hon skulle avlösa den populäre presidenten. Hon var ju hans utrikesminister. Endast hon kunde slutföra hans viktiga arbete.
Problemet var att Obamaadministrationen inte hade lyckats särskilt väl på många viktiga områden. Obama var omtyckt som person, hans politik var inte lika populär.
Ekonomin gick inte direkt på högvarv. Mellan 1930 och 2015 har USA haft 14 presidenter. Endast två av dessa har presiderat över en ekonomi där tillväxttakten varje år legat under tre procent: Herbert Hoover och Barack Obama. Industrijobben hade fortsatt att minska när företag flyttade produktionen utomlands. Heltidsjobben blev färre och allt fler amerikaner tvingades ha flera arbeten för att kunna försörja sig. Andelen fattiga amerikaner hade inte minskat under Obama och andelen extremt fattiga amerikaner hade ökat. Allt fler människor levde på matkuponger. Skattetrycket hade ökat bland annat på grund av den allt annat än populära sjukvårdsreformen Obamacare.
Amerika hade inte endast blivit fattigare under Obama, tillsammans med Clinton hade han fördubblat USA:s statsskuld till svindlande 20 triljoner dollar.
Den utrikespolitiska scenen var inte mindre kaotisk. Clinton försökte ge sken av att hennes administration hade mer eller mindre vunnit kriget mot terrorismen, men terroristattacken i Benghazi visade att detta inte var sant. I Mellanöstern blev situationen allt mer kaotisk. Iran hade av allt att döma ambition att utveckla egna kärnvapen. I Syrien och Irak expanderade den Islamiska staten sitt inflytande. Det islamistiska våldet hade spridits till Europas storstäder. Under 2016 verkställde islamiska terrorister tio attentat i Europa och USA.

Det var detta arv som Clinton skulle försvara och vidareföra.

Krisen fördjupas

Clintons problem handlade dock inte endast om hur hon skulle hantera arvet efter Obama. Hon hade drabbats av tilltagande hälsoproblem. Hon hade svårt att hålla tal på grund av återkommande hostattacker. Hon betedde sig inte naturligt, hennes gångstil var tidvis ostadig och hennes minspel verkade ofta allt annan än äkta.
Det var ingen hemlighet att Clinton hade ådragit sig en skallskada efter ett fall några år tidigare och att hon gick på mediciner för att förebygga blodproppar.
Frågan var inte om hon var sjuk eller frisk, utan hur sjuk hon var. Var hennes hälsotillstånd kanske så dåligt att hon kunde få problem att klara av det enormt krävande arbetet som president?
Clintonkampanjen var baserad på en identitetspolitisk premiss. Clinton försökte inte rekrytera amerikaner, hon vädjade till kvinnor, homosexuella, transsexuella, svarta och spansktalande.
Hennes kritik av Trumplägret var baserad på dena premiss. Clinton satsade all kraft på att demonisera Trumpkampanjen som fientligt inställt till kvinnor och olika minoriteter. Under en LGTBQ -gala förklarade hon att hälften av de som stödde Trump var "a basket of deplorables" och sade att de var rasister, sexister, homofober, islamofober och xenofober:

Detta var ett allvarligt misstag. Även om hon ogillade Trump, var det otaktiskt att göra sig obekväm med de väljare som sympatiserade med henne, men var trötta på den politiskt korrekta retoriken inom vänstern. Hon riskerade att stöta bort dessa människor. Detta var dock endast början.

E-postskandalen

I början av 2016 lyckades en rumänsk hackare att bryta sig in i ett e-postkonto som tillhörde en av Clintons förtrogna. Hackaren överlämnade det som han hade kommit över till Wikileaks.
Det stod snart klart för de som analyserade materialet att Clinton skötte all e-post från en privat server i sitt hem. Efterhand visade det sig att Clinton inte ens hade låtit registrera en arbetsrelaterad e-postadress.
Detta stred mot säkerhetsreglerna för anställda vid utrikesdepartementet. Det var särskilt allvarligt eftersom Clinton var utrikesminister och därför hade tillgång till statshemligheter. Snart var FBI inkopplat och en brottsundersökning inledd.
Clinton erkände att hon hade gjort fel, men försvarade sig med att hon aldrig hade hanterat konfidentiellt material på servern.
I september presenterade FBI resultatet av sin undersökning. Det var inte sant som Clinton hade sagt, att hon inte hade använt servern för konfidentiell kommunikation. Faktum är att hon inte hade någon annan möjlighet eftersom hon hade valt att inte skaffa sig en arbetsrelaterad e-postadress.
FBI hittade över 100 e-postmeddelanden som innehöll hemlig eller topphemlig information. FBI noterade också att Clinton hade låtit radera över 30 000 e-postmeddelanden och att hon använt ett speciellt raderingsprogram härför, trots att hon hade blivit beordrad av Representanthuset att överlämna all e-post till kongressen. En medlem i Representanthuset förklarade:

They were using something called BleachBit. You don’t use BleachBit for yoga emails or bridemaids emails. When you’re using BleachBit, it is something you really do not want the world to see.

FBI konstaterade att Clinton hade varit "extremt vårdslös", men att det inte räckte för ett åtal. Följaktligen lades utredningen ned.
Clinton hann dock inte göra mycket mer än att ta ett djupt andetag innan skandalen detonerade på nytt. Elva dagar före valdagen, förklarade FBI:s chef James Comey att han hade beslutat att återuppta brottsutredningen.
Huma Abedin var Clintons rådgivare och gift med en före detta Demokratisk politiker, Anthony Weiner. FBI hade beslagtagit Weiners dator eftersom Weiner var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till lagbrott efter det att han hade skickat meddelanden med sexuella anspelningar till en 15-årig flicka.
När FBI-agenterna gick igenom datorn hittade de 650 000 arbetsrelaterade e-postmeddelanden. Många av dem var avsända från Clintons privata e-postserver. Det stod klart för utredarna att Abedin av någon anledning hade vidarebefordrat dessa mejl från sin arbetsadress till sitt Yahookonto.
Frågan var varför Abedin lagrade känslig information på ett privat e-postkonto som hon administrerade på en dator som hon delade med sin make. En annan fråga var vilka personer som hade haft tillgång till kontot. För att kunna besvara den sistnämnda frågan begärde FBI av Yahoo att företaget skulle sammanställa en lista med de IP-nummer som hade använts vid inloggning på kontot och överlämna den till myndigheten. Stone skriver att Yahoo vägrade att lämna ut informationen.
Samma månad blev Clintons kampanjchefs Gmailkonto hackat av okända personer som sedan överlämnade materialet till Wikileaks.
Det visade sig att stora delar av massmedia i tysthet hade samarbetat med Clintonkampanjen. Tidningarna förvarnade Clintonlägret om kommande artiklar. Clintonkampanjen arrangerade speciella middagar där man bjöd in företrädare för de stora TV-kanalerna och tidningarna i Washington. Clinton fick till och med förhandsinformation om vilka frågor som hon skulle få i de kommande valdebatterna.
I oktober lyckades en journalist med dold kamera belägga Trumps misstankar om att protesterna mot hans möten inte var spontana, utan finansierade av Clintonkampanjen. Målsättningen vara att skapa så mycket kaos som möjligt och sedan skylla stöket på Trumps anhängare.
Materialet från Wikileaks bekräftade också Bernie Sanders misstankar om att det Demokratiska primärvalet var riggat. Vid ett tillfälle klagade Sanders över att trots att han hade vunnit åtta av de nio senaste primärvalen, hade Clinton fler delegater. Det Demokratiska partietablissemanget hade ställt sig bakom Clinton och arbetade i det fördolda för att underminera Sanders position och superdelegaterna var det främsta verktyget i denna konspiration. Clintonkampanjen arbetade aktivt på att övertyga superdelegaterna att utnyttja möjligheteten att rösta efter eget gottfinnande och stödja Clinton och det lade grunden för hennes seger i det Demokratiska primärvalet.

Trump vinner Vita huset

Medan Trump ökade tempot, började Clinton slå ned på takten. Trots alla kontroverser var hon säker på segern. Hon var så övertygad om att hon skulle vinna att hon hade beställt fyrverkerier för sju miljoner dollar. Stone sade i en intervju att medan Trump kämpade in i det sista, befann sig Clinton hemma i Chappaqua, i full färd med att välja gardiner till det ovala rummet.
Hennes kampanj var inte lika övertygad om att segern var skriven i himlen. Stone skriver att material från Wikileaks visar att många av hennes kollegor ansåg att hon inte höll måttet. De oroade sig över att hon ljög så mycket och att det skulle komma i dagen att hon hatade vanliga amerikaner. Hon kunde inte ens le under debatter utan att ha coachats ingående först.
När hon förstod att hon hade förlorat, blev hon rasande och angrep sina rådgivare. Han skrek obsceniteter och sparkade på möbler. Hon kastade saker på människor. Hon var så arg att hon inte kunde uppträda inför sina anhängare och erkänna att hon hade förlorat valet. Istället fick Podesta uppdraget att tala till de besvikna konventdeltagarna.
Påföljande dag ringde Clinton upp Trump och gratulerade till segern. I sitt tal uppmanade hon också sina anhängare att ge den nya presidenten en chans:

We have seen that our nation is more deeply divided than we thought. But I still believe in America and I always will. And if you do, then we must accept this result and then look to the future. Donald Trump is going to be our president. We owe him an open mind and the chance to lead.

En månad senare förändrades hennes tonläge. Hon hävdade att det var Ryssland som hade hackat Podestas e-post och lämnat över materialet till Wikileaks i syfte att stödja Trumps kandidatur. Hon hade blivit bestulen på segern.

Avslutning

The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution är en mycket intressant bok. Redaktören vill högeligen rekommendera Stones bok till de som önskar veta mer om vad som hände under denna historiska valkampanj.
Det är också en chockerande bok med alla dess avslöjanden. Amerikansk elitpolitik är inget för veklingar. Förmodligen är det heller inget för moraliskt högtstående personer. De flesta kandidater verkar vara beredda att göra nästan vad som helst för att undanröja motståndare.
Efter ett tag får man nästan uppfattningen att ingenting är äkta, att allt är regisserat, att det som man betraktar inte är autentiskt utan endast en sofistikerad teater.
Khizr Khan var en av huvudtalarna på det Demokratiska konventet. Khan som är av pakistanskt ursprung och vars son hade stupat under tjänstgöring i Irak, attackerade Trump för hans syn på muslimer. Han viftade med den amerikanska konstitutionen och förklarade att Trump kunde få hans exemplar eftersom han av allt att döma inte var bekant med texten.
Efterhand visade det sig att hela evenemanget var regisserat i minsta detalj. Folk från Clintons kampanj hade skrivit Khans tal och Khan erhöll 25 000 dollar för besväret. Den kopia av konstitutionen som Khan hade viftat med, var inte hans egen, utan hade inhandlats på en bokhandel ynka två timmar före talet.
Till slut är man mållös.

Media och Trump. Illegala röster?

I denna artikel fortsätter vår granskning av Aftonbladets Trumprapportering. Trump har vid flera tillfällen sagt att Clinton gynnades av att det är möjligt för illegala immigranter att rösta i nationella val.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på denna fråga och granska de anförda argumenten.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

Illegala röster? En liten övning i hermeneutik

Det är skillnad på lögn och misstag. En person som misstar sig om fakta beter sig annorlunda än en som ljuger, även om de försvarar exakt samma åsikt.
Låt oss tillämpa denna enkla, hermeneutiska regel på Trumps inlägg i valdebatten. Trump hävdade följande:

In addition to winning the Electoral College in a landslide, I won the popular vote if you deduct the millions of people who voted illegally.

Enligt Hansson var Trump så irriterad över det faktum att Clinton fick flest röster att han försökte bortförklara det med att illegala immigranter hade röstat på henne. Kort uttryckt: han ljög.
Detta är naturligtvis en korrekt bedömning under förutsättning att det inte fanns skäl att misstänka valfusk.
Det är faktiskt möjligt för illegala immigranter att rösta i presidentval. USA:s högsta domstol har slagit fast att delstaterna har rätt att avgöra vem som har rätt att rösta. Enligt Washington Post är det möjligt att rösta i nationella val i 20 delstater, däribland folkrika Kalifornien, utan att presentera en identitetshandling. I ytterligare 13 delstater kan man rösta trots att ens ID-handling inte innehåller ett fotografi. Endast 7 stater kräver ett identitetskort med fotografi.
Ett annat besvärande faktum är att president Obama uppmuntrade illegala invandrare att rösta. När Obama fick frågan om illegala immigranter ska vara rädda för att bli upptäckta och kanske deporterade om de röstar i presidentvalet, svarade han att röstandet är konfidentiellt och fortsatte:

First of all, when you vote, you are a citizen yourself ... If you have a family member who maybe is undocumented, then you have an even greater reason to vote...

Det förefaller onekligen som att Obama uppmanar illegala invandrare att rösta. Han säger inte att endast medborgare kan delta i presidentvalet, han säger "when you vote, you are a citizen".
Om vi till detta adderar det faktum att Clinton ville ge illegala immigranter möjlighet att bli amerikanska medborgare, blir det lätt att förstå Trumps frustration. Trump hade all anledning att vara misstänksam.
Hansson försummar att informera läsarna om detta. De flesta svenskar tror säkert att amerikanerna har samma system som vi har, dvs. att endast medborgare kan rösta i nationella val. Trumps reaktion är i realiteten både meningsfull och rimlig.
En annan fråga är om Trump hade rätt eller fel i sakfrågan. Trump har sagt att han inte har något definitivt svar.
Trump har till exempel sagt att det pågick valfusk i New Hampshire och att det kostade honom segern. En del av hans kritiker har missförstått honom på denna punkt och sagt att han vägrar acceptera att Clinton vann folkmajoriteten. Trump sade emellertid inte att valfusket i New Hampshire kostade honom segern i det nationella valet, han hävdade endast att det förekommit valfusk i en specifik delstat.
Låt oss därför fokusera på frågan om nationellt valfusk. Trump har upprepade gånger sagt att han är övertygad om att han blev bestulen på segern, men han har, så vitt redaktören vet, aldrig sagt att han också har bevis för att det förekommit omfattande valfusk. För detta har han också blivit kritiserad. Problemet är att vi väldigt ofta inte kan bevisa våra åsikter. Istället anför vi mer eller mindre goda skäl för dem. Det är också det som Trump har gjort.
Hans kritik ska sålunda ses mot bakgrund av att illegala immigranter kan rösta i nationella val, att Clinton ville ge illegala invandrare amnesti, att illegala immigranter vill ha amnesti och att den sittande presidenten uppmanade illegala immigranter att rösta.
I sin kanske viktigaste tweet säger Trump dessutom att han inte är övertygad om att det förekommit valfusk, han säger att han vill låta undersöka saken:

I will be asking for a major investigation into VOTER FRAUD, including those registered to vote in two states, those who are illegal and.... even, those registered to vote who are dead (and many for a long time). Depending on results, we will strengthen up voting procedures!

Nyckelfrasen är: "Depending on results". Det är fullt möjligt att den av presidenten beordrade undersökningen kommer att dementera hans farhågor, men det bevisar inte att hans misstankar var grundlösa eller att han ljög. Det visar endast att han hade fel.
Faktum är att det inte saknas stöd för Trumps misstankar. En vecka efter presidentinstallationen presenterade en amerikansk statsvetare en studie enligt vilken Clinton fick ungefär 800 000 illegala röster. Studiens slutsats var att Clinton vann folkmajoriteten, men utan de illegala rösterna hade Trump, med all sannolikhet, vunnit fler delstater.
Är Trumps agerande unikt på något sätt? Nej, det är det inte.
Ledande Demokrater har sagt att ryska cyberbrottslingar försökte påverka eller lyckades att påverka valresultatet till Trumps fördel. Förre presidenten Barack Obama var så säker på att dessa misstankar är korrekta att han införde sanktioner mot Ryssland.
Har Demokraterna presenterat några bevis för att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet? Nej, det har de inte. De har anfört olika skäl som stöd för sina misstankar och dessa har ifrågasatts av ledande Republikaner.
Om vi håller dessa fakta i minnet, får vi en helt annan bild av Trump än den som Hansson presenterar. Trump menade inte att han hade bevis för att det förkommit omfattande röstfusk. Han formulerade en misstanke i påståendeform om att så hade skett. Han var upprörd och han hade goda skäl att vara upprörd. Faktum är att flera Demokrater uppförde sig på samma sätt, de drog endast den motsatta slutsatsen – att om det inte hade varit för rysk cyberkriminalitet hade Hillary kanske vunnit även elektorskollegiet.
Hansson hade kunnat säga detta. Han hade kunnat förklara för läsarna att det finns data som pekar på att det har förekommit valfusk, att Clinton fick hundratusentals illegala immigranters röster och att detta påverkade valresultatet i negativ riktning för Trump, men att valfusket på intet sätt rubbar helhetsbilden. Trump vann elektorskollegiet, Clinton vann folket.
Hansson borde ha förklarat för Aftonbladets läsare att också Demokrater har ifrågasatt valresultatet och använt sig av Trumpliknande argument.
Hansson underlåter dock att göra detta.

Alla mynt har två sidor. Hansson kallar Trump lögnare därför att presidenten inte har presenterat några bevis för sina påståenden.
Frågan är hur Hansson kan vara så säker på att det inte har förekommit valfusk. Medan Trump uppenbarligen är osäker på hur utbrett det illegala röstandet var, förefaller Hansson vara övertygad om att allt har gått rätt till.
Hansson har intervjuat Carrie Davis från Women Leauge of Voters och Davis berättar för Hansson att illegala röster är mycket ovanliga.
Problemet är att Davis' argument är generellt. Trump sade inte att valfusk är ett allmänt problem, han uttalade sig endast om ett specifikt presidentval.
Faktum är att illegala immigranter kan rösta i flera delstater. Faktum är också att Clinton hade utlovat amnesti åt illegala immigranter vilket innebar att illegala immigranter hade ett intresse av att stödja henne. Så när President Obama uppmanade illegala immigranter att rösta, tolkade Trump det som att han uppmanade miljontals illegala immigranter att rösta på Clinton.
Det är inte svårt att förstå logiken i Trumps resonemang. Det är inte lika lätt att följa logiken i Hanssons tankegång.
Den andra frågan är varför vi ska ta Davis på allvar? Hansson skriver att Women Leauge of Voters är "en organisation som på heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet", men det är på sin höjd en halvsanning. Women Leauge of Voters har en betydligt bredare politisk plattform:

The League of Women Voters, a nonpartisan political organization, encourages informed and active participation in government, works to increase understanding of major public policy issues, and influences public policy through education and advocacy.

Melissa Breach, verkställande direktör i Women Leauge of Voters, deltog i den så kallade Kvinnomarschen i Washington. Det var under denna marsch som popartisten Madonna ropade att hon funderade på att spränga Vita huset och skådespelaren Ashley Judd skrek: "I feel Hitler in these streets, a moustache traded for a toupee." Breach hälsade sina systrar med följande ord:

So, let’s all give ourselves in whatever way we can. Let’s organize to preserve affordable health care, stand up for our immigrant and refugee neighbors, and demand action on climate change. Let’s agree right now that we will all resist the transparent attempts to divide us and that we will wholeheartedly reject any attempt to normalize white supremacy, misogyny, or xenophobia.

Detta låter knappast som en organisation som på "heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet". I realiteten är Women Leauge of Voters kritisk till Trump därför att han vill begränsa rösträtten till amerikanska medborgare. I en diskussion med TV-journalisten Chuck Todd sade Trump följande:

I want to see voting laws so that people that are citizens can vote. Not so people that can walk off the street and can vote, or so that illegal immigrants can vote.

Trump vill, av allt att döma, ha ungefär samma regler som vi har i Sverige: rösträtten ska vara förbehållen medborgare. Detta nämns inte av Hansson.
Women Leauge of Voters är en av många organisationer som kämpar för illegala immigranters rätt att rösta i presidentval. Detta borde Hansson naturligtvis ha påpekat, men det gör han inte.
Istället för att säga som det är, att Women Leauge of Voters är en konventionell vänsterorganisation, beskriver Hansson sammanslutningen som en advokatbyrå som kämpar för mänskliga rättigheter.
Women Leauge of Voters är alltså en djupt partisk organisation och därför kanske inte lämpad att besvara Hanssons frågor.
Hade Aftonbladet accepterat en studie av människors syn på socialdemokratisk politik om urvalet endast inkluderade registrerade moderater?

Media och Bush. Massförstörelsevapen?

Donald Trump är inte särskilt populär bland socialister och om vi får tro Aftonbladets Wolfgang Hansson är han en lika stor kålsupare som George W. Bush.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på några av de argument som han anför.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

Logik, lögner och misstag

Även USA:s förre president, George W. Bush, får sig en skopa ovett. Han är en lögnare därför att han sagt att Irak hade massförstörelsevapen, trots att inga sådana vapen har hittats. Hansson skriver att Bush använde denna lögn som "förevändning att störta diktatorn Saddam Hussein". Han skriver:

Något som ledde en explosion av terrorismen i världen. Det visar hur en lögn kan få katastrofala följder.

Hanssons kritik är intressant av flera skäl. Hur i all världen skulle amerikanerna kunna veta att detroniseringen av Saddam skulle leda till en så kallad "explosion av terrorismen i världen"? Svaret är att inte ens Hansson hade en aning om vad som skulle ske. Argumentet är en ren efterhandskonstruktion.
Dessutom. Islamister som Usama bin Laden och hans meningsfränder hade inget till övers för Saddam Hussein. Uttryckt på ett annat sätt: det faktum att två saker händer ungefär samtidigt, innebär inte att de är kausalt förbundna med varandra.
Sist men inte minst: var det verkligen Irakkriget som orsakade denna påstådda explosion av terrorism? Irakkriget var väl en följd av terrorism? George W. Bush störtade ju Saddam Hussein efter det att Al Qaeda hade attackerat New York och Washington. Hanssons kritik är också nyskapande av det skälet att han inte endast kritiserar USA för att störta en diktatur, han hävdar också att amerikanerna ljög för att kunna sjösätta sina illvilliga planer.
Låter det logiskt? På 60- och 70-talet brukade vänstern hävda att USA ljög för att kunna stödja diktaturer. Kommunisterna på den tiden var inte dummare än att de förstod att ingen vill skylta öppet med att de stödjer tyranner. Därför ljög också de.
Drygt 40 år senare hävdar Aftonbladet att amerikanarna ljög för att kunna störta en diktator. Det låter onekligen lite konstigt. Varför skulle amerikanerna uppleva det som nödvändigt att behöva ljuga om något sådant? I realiteten visste ju alla om att Saddam var en kallblodig skurk som plågade sitt folk. Rapporterna om Saddams blodiga hantverk var tillräckligt många för att fylla ett ordinärt stadsbibliotek.
Det faktum att amerikanerna inte hittade några massförstörelsevapen är heller inget bevis för att man ljög. I så fall ljög även Tyskland, Frankrike, England, Ryssland, Kina och Egypten. Faktum är att det var svårt att hitta en säkerhetstjänst som inte var övertygad om att amerikanerna hade rätt. Varför skulle han annars leka katt och råtta med FN:s vapeninspektörer i 10 år? När den irakiske diktatorn fick denna fråga, svarade han också att han inte trodde att amerikanerna menade allvar. Dessutom ville han visa upp en tuff front inför ärkefienden Iran.
Hur hade Aftonbladet reagerat om tidningen hade blivit anklagad för att ljuga varje gång som man hade misstagit sig om verklighetens beskaffenhet? Man hade förmodligen sagt som amerikanerna gjorde: "vi bedrog er inte, vi hade fel".

Sidor

Prenumerera på Front page feed