Samtiden.com

Du är här

Dangerous

Milo Yiannopoulos inledde sin karriär som teknikjournalist innan han flyttade till USA för att satsa på en karriär som politisk kommentator. Numera är han en av USA:s mest kända och kontroversiella politiska ståuppkomikers.
Dangerous (Dangerous Books, 2017) är hans debut som författare.

Dangerous

Djupt kontroversiell

Det är lätt att bli irriterad på Yiannopoulos. Han kan i och för sig vara förbålt rolig, men ofta är han bara tramsig och tyvärr går han ibland över gränsen för det som är acceptabelt.
Under en intervju förra året försvarade Yiannopoulos sexuella relationer mellan män och pojkar. När intervjun blev allmänt känd förlorade han tre jobb och bokkontraktet för Dangerous. Hans försvarstal var ett sammelsurium av nonsens. Först försökte han reducera problemet till ett missförstånd. Han förklarade att han inte hade försvarat pedofili därför att pedofiler attraheras av barn som inte har nått puberteten. Sedan gjorde han pannkaka av argumentet genom att tillägga att också relationer i vilka vuxna män har sexuella relationer med barn som har nått puberteten är en form av misshandel. Han förklarade att det inte borde spela någon roll om vuxna och barn har sex om det föreligger samtycke, bara för att i nästa andetag hävda att kravet på samtycke är "godtyckligt och förtryckande".
Inte blev det bättre av att han, när den värsta krisen hade lagt sig, kunggjorde att han erhållit det amerikanska folkets förlåtelse. Förlåtelse? För vad?
Herregud!
Det var en episod som man helst vill glömma. Detta var Yiannopoulos första verklighetstest och han fallerade miserabelt. Det var oerhört pinsamt, upprörande och inte ett smack komiskt.

Den politiska korrekthetens fiende nummer två

Likväl är Yiannopoulos enormt populär och det är kanske inte så svårt att förstå varför. Folk är trötta på politiska pekpinnar. De är utleda på att ständigt bli undervisade om hur sexistiska och rasistiska de är och Yiannopoulos har skickligt exploaterat denna trötthet. Enligt den identitetspolitiska vänstern borde han inte existera. Han är en anomali i den politiska debatten som retar gallfeber på progressiva, får vanligt folk att gapskratta och intellektuella konservativa som Ben Shapiro att grimasera.
Det går inte att skälla honom för homofobi eller sexism eftersom han är homosexuell. Inte heller kan man kalla honom "antisemit" eftersom han är jude. Det är omöjligt att kalla honom "rasist" eftersom hans pojkvän är svart.
Dessutom är han praktiserande katolik och hängiven anhängare till USA:s president Donald Trump.
Yiannopoulos har exploaterat denna komplexitet hänsynslöst i debatter genom att vända det identitetspolitiska argumentet mot dem som förespråkar det. Effekten är ofta komisk. Publiken förstår naturligtvis vad han gör och skrattar hänsynslöst åt den stackars motdebattören som helt plötsligt befinner sig i den prekära situationen att kanske själv bli stämplad som antisemit, sexist, homofob eller rasist.

Milo går till attack.

Påfrestande självcentrerad

Yiannopoulos skriver att boken beskriver hans karriär, vilket den inte gör. Han säger också att boken lär ut hur man blir Dangerous, vilket är en mild överdrift.
Boken handlar primärt om Milo. Sida upp och sida ner. I början är skrytet och koncentrationen på det egna egot faktiskt ganska påfrestande. De som inte vet vad undertecknad syftar på, kan kika på Yiannopoulos' intervju med före detta Googleingenjören James Damore. Den finns på YouTube. Yiannopoulos pratar och lyssnar på sig själv, pratar och lyssnar på sig själv, pratar och lyssnar på sig samtidigt som stackars Damore ler ansträngt.
Boken är ibland lika påfrestande och stundom hade redaktören faktiskt lust att förpassa den till vedpannan. Efterhand lättar dock molnen och när Yiannopoulos har nått fram till Gamergateskandalen har redaktören lyckats lugna ner sig.
Så frågan är alltså vad boken handlar om.

Kulturkriget

Bokens premiss är att politiken existerar nedströms kulturen. Den som dominerar den kulturella debatten sätter agendan. Konservativa begår ett allvarligt misstag om de tror att de kan vinna val enbart på skatte- och bidragsfrågor. Vänstern kontrollerar de tre stora ideologimegafonerna: massmedia, Hollywood och universiteten. Det är där striden måste föras.
Trumps seger berodde på att han tog kulturfrågorna på allvar.
Yiannopoulos är påläst. Han känner till den italienske marxisten Antonio Gramscis uppmaning till vänstern att ta makten över kulturen, underminera kärnfamiljen, häckla nationsstaten och kyrkan. Han är införstådd med att denna idé sedermera förfinades av den så kallade Frankfurtskolan och att resultatet blev att traditionell, kommunistisk klasskampspolitik ersattes av politisk korrekthet och senare också av identitetspolitik och intersektionalism.
Yiannopoulos menar att det inte räcker med att avslöja vänsterns lögner, man måste driva hjedlöst med den. Den dag som människor bemöter vänsterns anklagelser om sexism och rasism med ett gapskratt, är loppet kört. Vänstern är numera etablissemanget och har blivit outhärdligt pompös och tråkig. Idag är det högern som utgör motkulturen. Det har helt enkelt blivit coolt att vara konservativ. Yiannopoulos tillstår att han är ett internettroll. Han beskriver till och med trollandet som en konstform. Detta är också den enda punkten på vilken han uppvisar ödmjukhet. Han anser nämligen att han är ett ganska mediokert troll åtminstone om man jämför honom med president Trump.
Mitt under brinnande valkampanj gick Trump ut med ett pressmeddelande i vilket han förklarade att han skulle göra ett uttalande i den så kallade Birtherfrågan eller frågan om den avgående presidenten Barack Obama är född i Amerika. Detta är en naturligtvis en känslig fråga och massmedia luktade blod. Snart var Trump Tower fullt av TV-kameror och journalister.
Sedan kom chocken. Trump gick till frontalattack mot den församlade presskåren och kallade dem lögnare. New York Post beskrev händelsen efteråt som "a fucking firing squad". Därefter marscherade ett tjugotal militära veteraner in och förklarade att de stödde hans kandidatur. När det var undanstökat sade Trump:

President Barack Obama was born in the United States, period. Now we all want to get back to making America strong and great again. Thank you.

Därmed var presskonferensen avslutad. CNN:s Jake Tapper kallade mötet "a political rick-roll" och en av hans kollegor mumlade frustrerat: "We got played again". Trump hade visat sig vara ett mästertroll: han hade sagt sanningen om media, förödmjukat media offentligt och fått människor att skratta åt den församlade presskåren. Det var mästerligt genomfört och Yiannopoulos proklamerade Trump som "The Internet's Choice for President".

Alla hatar herr Yiannopoulos

Ann Coulter har sagt om Dangerous: "Fat people will hate this book". Det är inte svårt att förstå varför hon tror det. Yiannopoulos allmänna tes är att vänstern numera i huvudsak befolkas av fula, överviktiga och talanglösa individer. Feminismen har blivit, med Rush Limbaughs ord, ett sätt för oattraktiva kvinnor att få lite uppmärksamhet.
Detta är kanske en överdrift. Likväl säger han det. Han påstår till och med att det är sant.
Yiannopoulos skriver att han trivs med att vara avskydd. All publicitet är bra publicitet. Han säger t.ex. att det bästa som har hänt honom var när han blev bannad från Twitter. Han har aldrig varit så populär och omskriven som när Twitter bannlyste honom på livstid.
Vilka hatar honom?
Vänstern hatar honom därför att han vägrar att räta in sig i det identitetspolitiska ledet.
Althögern hatar honom därför att han är jude och homosexuell.
Feminister hatar honom intensivt, inte minst därför han har att sågat den så kallade lönegapsteorin utmed fotknölarna. Att han dessutom har specialiserat sig på att gör narr av feministisk identitetspolitik, har inte gjort relationerna mindre frostiga.
Abortförespråkare hatar honom därför att han är katolik.
Leslie Jones hatar honom. Jones var en av skådespelerskorna i den senaste upplagan av Ghostbusters. Filmbolaget hade bestämt sig för att göra en feministisk version av den populära serien med kvinnliga hjältar och manliga skurkar, men filmen floppade rejält. Yiannopoulos sade att han förstod varför publiken avskydde filmen. Den var unikt dålig och det var uppenbart att filmbolaget hade anlitat Jones för att kunna avfärda kritik av filmen som rasism eller sexism.
Black Lives Matter hatar honom därför att han har påpekat att det inte är polisen som är det svarta Amerikas huvudsakliga problem. Nio av tio svarta dödas inte av poliser, utan av andra svarta. Polisen är inte problemet, utan en del av lösningen.
Massmediaetablissemanget hatar Yiannopoulos därför att han är en del av alternativa media. En pikant detalj i sammanhanget är att det inte var Trump som myntade uttrycket "Fake News". Frasen dök först upp i traditionella media och användes för att förklara Trumps seger. Tesen var att Trump vann därför att människor gick på de lögner om Hillary och Demokraterna som spreds i alternativa media.
Naturligtvis är han också avskydd av NeverTrumpers eller republikaner som hatar Trump.
Sist men inte minst säger han sig vara hatad av muslimer. Han har inget emot ett burkaförbud och han vill begränsa invandring från mellanöstern. Islam är inte en traditionell religion, säger han, utan en politisk ideologi som betraktar homosexuella som en av huvudfienderna.

Summa summarum

Dangerous är Milo Yiannopoulos första riktiga bok. Är den värd pengarna? Nja, det är tveksamt. Det finns gott om videos på YouTube för dem som vill bekanta sig med den kontroversielle britten. Om man har sett Milo på YouTube, känns det som att man också har läst boken. Boken är i mångt och mycket en repetition av hans liveshower. Den hade mått bra av nytt material och mer eftertanke.
Yiannopoulos skriver i sin samtidsdiagnos att vänstern har förlorat sitt monopol på "cool". Det blir allt mindre och mindre häftigt att vara vänster av det enkla skälet att inte minst ungdomen har upptäckt att vänstern utgör etablissemanget. Den sanna motkulturen finns högerut. Det är där som man hittar de verkliga rebellerna.
Stämmer det? Förhoppningsvis i Amerika. Inte i socialdemokraternas Sverige. Det är helt otänkbart.
Här hade Milo fått skaka galler.

Media och Trump. Charlottesville

I en artikel betitlad "Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?" ställer Aftonbladets Wolfgang Hansson frågan varför presidenten inte klart och tydligt tar avstånd från högerextremister och nazister. I denna artikel ska vi kika lite närmare på Hanssons kritik.

Donald Trump

USA:s president: Donald Trump. Källa: Vita huset.

Är det sant att Trump var ovillig att fördöma högerterror?

Låt oss först titta lite närmare på artikelrubriken: "Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?"
Det huvudsakliga problemet med rubriken är givetvis att Trump fördömde högerterror tre gånger. Hansson anser, av allt att döma, att det inte är tillräckligt, men det är knappast Trumps problem.
Eftersom Hanssons irritation i huvudsak är riktad mot det första uttalandet, ska vi uppehålla oss vid det.
Så här lät det första gången Trump uttalade sig om händelserna i Charlottesville:

We condemn in the strongest possible terms this egregious display of hatred, bigotry and violence on many sides, on many sides … It has been going on for a long time in our country ... It has been going on for a long, long time. It has no place in America. ... Above all else, we must remember this truth, no matter our color, creed, religion or political party, we are all Americans first.

Vad är det Trump säger? Han fördömer inte endast hat, intolerans och våld, han gör det "in the strongest possible terms". I slutet av citatet markerar han också mot dem som anser att man för att vara amerikan måste ha en viss hudfärg, religiös tro eller politisk övertygelse.
Kan det bli tydligare än så?
Antag att statsminister Löfven hade sagt efter Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer i Göteborg att vi inte definierar "svenskhet" med hänvisning till hudfärg, tro eller politisk övertygelse. Hade Hansson anklagat statsministern för undfallenhet mot högerextremister?
Knappast.
Vad var då problemet med det första uttalandet? Hansson menar att det var för allmänt hållet. Trump använde nämligen formuleringen "on many sides". Han borde enkom ha fördömt högerextremisterna, verkar Hansson mena.
Det är Hanssons argument i ett nötskal: beviset för att Trump egentligen inte vill fördöma högerterror är uttalandets allmänna karaktär. Frågan är dock varför Hansson irriteras över att Trump sade "on many sides". Man hittar svaret på denna fråga i Hanssons beskrivning av motdemonstranterna. Hansson verkar mena att motdemonstranterna bestod av vanligt folk som ville protestera mot nazism och fascism. Därför fanns det ingen anledning för Trump att inkludera dem i fördömandet.
Detta är dessvärre på sin höjd en halvsanning. Det är sant att en Unite the Rightaktivist dödade en motdemonstrant genom att köra på henne med bil, men det är lika sant att antifascister misshandlade motdemonstranter med klubbor. Åtminstone rapporterade New York Times det. Motdemonstranterna bestod alltså inte av vanligt folk. De tillhörde Antifascistisk aktion. Det är samma grupp som härjar på universitetsområdena och försöker stoppa konservativa från att föreläsa.
Konfrontationerna i Charlottesville var egentligen inget nytt under den historiska himlen. I Weimarrepublikens Tyskland flöt blodet i strida strömmar på gatorna när nazister och antifascister slogs med varandra. Amerikanska Antifas emblem är också modellerat med det tyska emblemet som förebild:

antifa_de
Antifaschistische Aktion, 1932. Källa: Wikipedia.
antifa_us
Amerikanska Antifa, 2017. Källa: Wikipedia.

Det var dessa två grupper som Trump fördömde i sitt uttalande: nazister/fascister och antifascister.
Hansson nämner inte Antifa. Istället kallar han dem "demonstranter". Vad det beror på kan man spekulera om. Kanske menar han att det var fel av Trump att kritisera Antifa av det enkla skälet att Antifa är en antifascistisk organisation. Tankegången skulle kunna se ut på följande sätt: vi ska kritisera fascister, inte antifascister.
Problemet är att också Antifa är ett hot mot demokratin. Antifa är en kommunistisk rörelse vars mål är störtandet av kapitalismen. Man arbetar utomparlamentariskt och säger sig vara en del av en internationell revolutionär rörelse.
Varför i all världen vill Hansson att Trump ska låta bli att nämna en kommunistisk organisation som med utomparlamentariska metoder vill störta det demokratiska styrelsesättet?
Trump kritiserade båda grupperna och det var bra gjort.

Är Trumps kärnväljare nazister och fascister?

Som vi har sett förklarar Hanssons Trumputtalandets allmänna karaktär med att Trump inte vill stöta sig med högerextremister. Frågan är emellertid varför han inte skulle vilja göra det. Hansson svarar: "Presidenten verkar rädd för att stöta sig med sina kärnväljare." Kärnväljare är personer som alltid röstar på samma parti eller kandidat. Marginalväljare är individer som partierna eller kandidaterna inte med säkerhet kan veta hur de kommer att rösta. Om vi får tro Hansson, utgörs Trumps kärnväljare alltså av nazister och fascister. Man får nästan intrycket att Hansson tror att utan stödet från nazister och fascister hade Trump aldrig besegrat Hillary Clinton.
Hur vet Hansson att Trumps kärnväljare utgörs av nazister och fascister? Svaret är givetvis att han inte vet det. Han säger att Trumps förslag om "att stoppa muslimer från att resa in i USA föll i god jord hos extremhögern". I realiteten berördes sju muslimska länder av presidentdekretet. Medborgare från drygt 50 muslimska länder omfattades inte av ordern och de som drabbades av de nya restriktionerna kan se framemot att de upphävs efter tre månader. Det var säkerhetspolitiskt motiverat.
Hansson fortsätter:

... många av ... (Trumps) egna uppfattningar ligger nära de högerextrema gruppernas. Minns att ett av Trumps första inhopp i politiken var att fullständigt felaktigt hävda att president Obama inte var född i USA utan i Kenya.

Det är i och för sig korrekt, men återigen knappast hela sanningen. Trump hade rätt i sakfrågan när han under valkampanjen sade följande: "Hillary Clinton and her campaign of 2008 started the birther controversy".
Teorin att Obama är kenyan har Demokratiskt ursprung. Frågan om Obamas ursprung diskuterades livligt bland Clintons sympatisörer och i hennes kampanjorganisation när hon försökte vinna den Demokratiska nomineringen. Hillary ifrågasatte aldrig offentligt sin rivals rätt att tävla om presidentposten, men hennes strateger uppmanade henne att betona att hon är född och uppvuxen i Amerika. De var övertygade om att det amerikanska folket skulle kunna läsa mellan raderna. Clintons chefsstrateg skrev följande:

I cannot imagine America electing a president during a time of war who is not at his center fundamentally American in his thinking and values.

Varför nämner inte Hansson det? Är han orolig för att läsarna ska dra slutsatsen att Clintonkampanjen flirtade med nazister och fascister?

Vänster eller höger?

Antifa är vänster, om det råder det knappast någon tvekan, men var på det politiska spektrumet hittar vi deltagarna i Unite the Right?

Unite the Right

Unite the Right demonstrerar i Charlottesville. Källa: Wikimedia.

Hansson har rätt när han säger att många demonstranter var nazister och fascister, men innebär det att nazism och fascism är höger? Knappast.
Vänstern vill ha en stark stat, höga skatter och kollektiva lösningar. Högern vill ha en minimal stat, låga skatter och individuella lösningar.
Detta är naturligtvis en schematisk beskrivning. Socialdemokratin är inte lika kollektivistisk som Vänsterpartiet och Kristdemokrater är nog inte lika individualistiska som Moderater. Likväl är vi en sanning på spåret när vi beskriver partiideologierna på detta sätt.
Massmedia klassificerar Nordiska motståndsrörelsen som extremhöger. Uttryckt på ett annat sätt: de förmodas stå till höger om Moderaterna. En person som inte har en aning om NMR:s politik, hade sålunda, med all sannolikhet, gissat att NMR är en libertariansk organisation, dvs. att NMR vill att staten endast ska upprätthålla lag och ordning och försvara gränserna mot externa hot.
I realiteten är NMR lika lite höger som Moderaterna är vänster. Påståendet att NMR skulle befinna sig till höger om Moderaterna är lika absurt som tesen att Liberala partiet står till vänster om Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är vänster därför att partiet för vänsterpolitik. Moderaterna är höger därför att partiet för högerpolitik.
NMR vill stärka statens makt in absurdum, eliminera den liberala demokratin och ersätta medborgerliga fri- och rättigheter med en fuhrerprinzip. Detta är inte högerpolitik. NMR står i realiteten till vänster om Vänsterpartiet.

Nazismens och fascismens historiska rötter

Nazism och fascism växte fram ur en debatt i den socialistiska rörelsen. Bakgrunden till denna dialog var att marxismen befann sig i kris. Marx' prediktioner hade inte slagit in. De förväntade revolutionerna i industriländerna i Europa hade uteblivit. Mussolini som var revolutionär socialist och beundrad av Hitler var övertygad om att Marx inte hade förstått att människor inte är beredda att sätta sina liv på spel för den sociala klass som de tillhör. Däremot, förklarade han, är människor beredda att offra allt för fosterlandet. Det var skälet till att den socialistiska revolutionen aldrig kom till Tyskland och Italien, att tyskarna och italienarna istället valde att slåss för sina respektive hemländer under första världskriget. Mussolini var övertygad om att socialismen endast kunde räddas om socialister och kommunister tonade ner klasskampen och istället vädjade till människors fosterlandskärlek.
Om vi håller detta i minnet, får vi en ledtråd till varför Hitler ändrade namnet på Tyska arbetarpartiet till Tysklands Nationalsocialistiska Arbetarparti. Nation plus socialism är lika med nationalsocialism.
Vad är då skillnaden mellan nationalsocialism och fascism? Den kanske viktigaste skillnaden är att fascismen inte var programmatiskt antisemitisk. Det fanns judar som var fascister. Mussolinis älskarinna var judinna. Den fascistiska politiken blev antisemitisk när Italien allierade sig med Tyskland och Japan. Det var en strategisk antisemitism, inte en programmatisk sådan.
Bortsett från det hade Hitler och Mussolini samma målsättning. När Mussolini formulerade fascismens credo, "All within the state, nothing outside the state, nothing against the state", summerade han också den nationalsocialistiska rörelsens mål. Fascister och nazister ville skapa ett samhälle i vilket en gigantisk stat styr ekonomin, kulturen och människorna. Nazisterna brukade säga att under nationalsocialismen är endast sömnen en privat angelägenhet.
Hanssons klassifikation är av allt att döma ideologiskt grundad. Den bistra sanningen är att nazisterna och fascisterna i Charlottesville inte var höger, de var vänsterextremister.
Faktum är också att den man som organiserade demonstrationen lär ha stött Barack Obama och tillhört Occupy Wall Streetrörelsen. Han hade alltså sin bakgrund i den yttersta vänstern.

David Duke

Hansson nämner också David Duke. Duke är en före detta nazist och medlem i KKK som numera spenderar all sin tid på att försöka övertyga vita amerikaner och européer om att det existerar en judisk världskonspiration.
Om vi får tro Hansson, ville Trump inte ta avstånd från Duke under valrörelsen.
Hansson baserar sin slutsats på en intervju med CNN i vilken Trump sade följande:

I don’t know any — honestly, I don’t know David Duke. I don’t believe I have ever met him. I’m pretty sure I didn’t meet him. And I just don’t know anything about him.

Hansson skriver:

Trumps tunghäfta började redan i valrörelsen när den förre Klu Klux Klanledaren David Duke gav Trump sitt stöd. Först låtsades Trump som om han inte visste vem Duke var.

Om Hansson hade tagit sin journalistiska plikt på större allvar, hade han berättat för läsarna att Trump har uttalat sig flera gånger om Duke och att det faktiskt inte finns mycket som tyder på att han ville ha Dukes stöd.
I den första intervjun år 1991 med CNN:s Larry King kommenterade han Dukes valframgångar i Louisana:

I hate seeing what it represents, but I guess it just shows there’s a lot of hostility in this country. There’s a tremendous amount of hostility in the United States.

Nio år senare kallade han Duke "a bigot, a racist, a problem". I en intervju år 2015 med Bloombergs fick Trump frågan om vad han tycker om att Duke har uttalat sig i positiva termer om honom. Trump svarade:

I don’t need his endorsement; I certainly wouldn’t want his endorsement. I don’t need anyone’s endorsement. ... Actually I don’t think it was an endorsement. He said I was absolutely the best of all of the candidates.

Ett år senare fick Trump följande fråga under en presskonferens:

Question: How do you feel about the recent endorsement from David Duke?
Trump: I didn’t even know he endorsed me. David Duke endorsed me? Okay, all right. I disavow, okay?

Trumps förklaring till varför han inte fördömde Duke under den av Hansson refererade intervjun var att det var en distansintervju och att den öronsnäcka som han hade tilldelats fungerade så dåligt att han knappt kunde höra vad journalisten sade.
Det som gör förklaringen trovärdig är att Trump faktiskt hade tagit ställning emot Duke några dagar före intervjun. Han upprepade sedan sin kritik efter intervjun.
Alltså: Trump tog avstånd från Duke före och efter den intervju som Hansson hänvisar till. Genom att selektera bort dessa fakta, försöker Hansson skapa en bild av förloppet som har mycket lite med verkligheten att göra. Trots att Trump har kallat Duke rasist och fördömt honom flera gånger, insinuerar Hansson att Trump har en i grunden positiv bild av den före detta KKK-ledaren.
Faktum är att om Hansson hade ansträngt sig, hade han faktiskt kunnat hitta högerextremister som stödde Hillary Clinton.
Hansson beundrar USA:s förre president Barack Obama. Han har kallat Obama "intellektuell gigant" och sagt att Obama med all sannolikhet kommer att gå till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Låt oss därför granska den förre presidentens relation till Jeremiah Wright.

Jeremiah Wright

Jeremiah Wright är spirituell och politisk ledare för Trinity United Church of Christ och god vän till Barack Obama. Mycket god vän, kanske man skulle säga. Det var Wright som vigde paret Obama och döpte deras barn. Obama har också stött Wrights kyrka finansiellt. Faktum är att Obamas bok, The Audacity of Hope, har lånat titeln från en av Wrights predikningar.
Wright anser att den amerikanska staten uppfunnit hiv-viruset i syfte att utrota Amerikas svarta. Efter terroristattackerna mot New York och Washington sade Wright följande:

We have supported state terrorism against the Palestinians and black South Africans and now we are indignant because the stuff we have done overseas is now brought right back into our own front yards. America's chickens are coming home to roost.

Wrights kyrka delade år 1982 ut Dr. Jeremiah A. Wright Jr. Trumpeter Award till Lois Farrakhan, ledare för Nation of Islam och ökänd antisemit. Han har kallat USA "U.S. of K.K.K. A." Wright är afrocentrist och anser att vita amerikaner, till skillnad från svarta, inte är människor, utan ett slags abnormiteter på två ben.
Detta tvingar oss att ställa följande fråga: hur kan Obama, som Hansson beundrar, umgås med en man som har så extrema åsikter? En möjlighet är att Obama och Wright har samma syn på det vita Amerika. Obama har sagt att rasism är en del av Amerikas DNA. Wright har sagt att Amerika "believes in white supremacy and black inferiority ... more than we believe in God." Ingen större skillnad.
Frågan är vad det säger oss om Obama. Hansson hade förmodligen invänt att Obama har tagit avstånd från Wrights ofta extrema åsikter. Det är sant. Han har markerat gentemot Wright. Men det har Trump också gjort mot Duke. Flera gånger, dessutom. Dessutom var Trump aldrig god vän med Duke och han stöttade inte Dukes rörelse ekonomiskt. Dessutom kvarstår faktum att Obama uppenbarligen anser att USA:s vita är obotliga rasister. Trump har aldrig yttrat sig på ett jämförbart sätt, inte ens om illegala invandrare.

Två kompletterande fakta

Problemet är dock inte endast att Trump faktiskt har fördömt Duke, medan Obama, som Hansson beundrar, inte endast är eller har varit mycket god vän med en religiös extremist och skänkt pengar till dennes kyrka, utan att Hansson också ignorerar ytterligare två fakta för att kunna associera Trump och Duke.
För det första borde Hansson ha nämnt att Dukes stöd till Trump var, med Dukes egna ord, "strategiskt". Uttryckt på ett annat sätt: Duke är inte Trumpanhängare, hans stöd till Trump var taktiskt betingat. Hansson skulle ha kunnat erinra sig samarbetet mellan Stalins Sovjet och de allierade under andra världskriget. Också det var taktiskt betingat. De allierade visste att de var tvingade att samarbeta med den sovjetiske diktatorn för att kunna besegra Hitler. Lika lite som samarbetet med Sovjet gjorde Churchill till Stalinbeundrare, kan Trump lastas för att en före detta KKK-ledare röstar på honom av taktiska skäl.
För det andra: familjen. Duke är en av USA:s mest kända antisemiter. Trumps dotter Ivanka har konverterat till judendomen. Hon har numera ett hebreiskt namn och följer de ortodoxa reglerna vad gäller mat och religiösa högtider. Dessutom är hon gift med Jared Kushner som är jude. Paret har tre barn. Det innebär att Trump har tre judiska barnbarn. När dottern födde sitt första barn, sade Trump att hon hade fått "a beautiful Jewish baby". Med tanke på Trumps familjeförhållanden verkar det osannolikt att han skulle ha ett problem med att fördöma Duke. Omvänt: det faktum att Trumps familj har ett starkt judiskt inslag, är ett argument för att antisemiter som Duke inte har särskilt mycket till övers för USA:s 45 president.

Summa summarum

Redaktören har ordat en hel del om Aftonbladets bevakning av USA:s president Donald Trump. Under normala journalistiska förhållanden borde det inte spela någon roll att Aftonbladet är en socialistisk kvällstidning och att man avskyr Trump, men vi lever under inte sådana villkor. Alltmer av nyhetsförmedlingen syftar numera till att forma opinioner, inte att informera människor vad som faktiskt pågår och låta dem dra slutsatserna själva. Wolfgang Hanssons artikel "Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?" är ett exempel på denna beklagliga trend.

Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents. Del III

Den kommunistiska ideologin var full av dissonanser. Kommunisterna hyllade det demokratiska styrelsesättet, men avskaffade det när de hade erövrat makten. De sade sig representera arbetarna, men förbjöd fackföreningar och strejker. Det kommunistiska systemet beskrevs som den första sant humana civilisationen, i realiteten var kommuniststaterna fattiga, gråa, sjaskiga och repressiva. Kommunisterna sade sig kämpa för nationellt självbestämmande, men ockuperade halva Europa. De var internationalister, men förbjöd de egna medborgarna att resa fritt.
Hur väl fungerade den kommunistiska propagandan? Det saknades inte apologeter för kommunismen. Moskvaprocesserna indikerade att de dömda ansåg sig skyldiga trots att de egentligen inte hade gjort något straffbart.

Totalitarian Language

Om vi behandlar Orwells beskrivning av systemet i Oceanien som en generell teori om totalitära stater, finner vi följande komponenter.

  • En långt driven antirationalism. Antirationalismen blir tydligt bland annat i förnekandet av en objektiv verklighet. Partibyråkraterna i Oceanien förväntas tro att två plus två är lika med fem, att krig är fred och att slaveri är frihet.
  • Det styrande partiet försöker kontrollera människors tänkande och beteende genom att skapa ett helt nytt språk.
  • Partiets språk glorifierar staten på individens bekostnad.
  • Dess världsbild är manikeisk, militaristisk och saknar nyanser.
  • Språket innehåller eufemismer vars syfte är att dölja missförhållanden.
  • Ord som står i motsatsställning till Partispråket definieras om eller elimineras.

Var den kommunistiska världsbilden antirationalistisk?

Som vi har sett hade det nationalsocialistiska synsättet en irrationell struktur. Nationalsocialister utbildades till att lyda order utan att tänka. Kritiskt tänkande misstänkliggjordes. Människor uppmanades att använda sin intuition och att följa sina instinkter.
Marxismen är annorlunda. Marx' Kapitalet gör verifierbara prediktioner. Marxismen appellerar till förnuft och logik. Detta blir också synligt i kritiken av kommunismen. Kommunismen kritiseras inte för irrationalism, utan för att dess prediktioner inte har slagit in, dvs. för att teorin är falsk.

Använde nazisterna språket för att kontrollera människors tänkande och beteende?

I 1984 skriver Orwell att Partiet räknade med att Newspeak skulle vara färdigställt år 2050, drygt 100 år efter det socialistiska maktövertagandet. Syftet med det nya språket skulle vara att sänka människors medvetandegrad och förhindra formulerandet av heretiska idéer.
Det kommunistiska imperiet i Europa varade i drygt sju decennier. Europas kommunister hade alltså goda möjligheter att hinna skapa något som liknar ett kommunistiskt Newspeak.
När Partibyråkrater pratar med varandra i 1984 blandar de uttryck från Newspeak med standardengelska. Som vi ska se finns det likheter mellan Newspeak och kommunistiskt språk på denna punkt. Det kommunistiska språket var fullt av esoteriska termer. Dock verkar det inte som att kommunisterna hade för avsikt att skapa ett helt nytt språk. De gick förvisso längre än nazisterna i sin samhällsomdaning. Nazisterna lämnade i stort sett det tyska samhället intakt, kommunisterna krossade det gamla samhället. Likväl försökte de inte skapa ett helt nytt språk. Istället förlitade de sig på konkret terror.
I likhet med nationalsocialism och Ingsoc saknas det inte formella likheter mellan kommunism och kristendom. I den kommunistiska ideologin är historien Gud, partiet kyrkan och Lenin rörelsens påve. Kommunistpartiet tillämpade apostolisk succession. Arbetarklassen bestod av helgon och borgerligheten utgjorde syndarna. Himmelriket var det kommunistiska samhället och kapitalismen var helvetet. Trotskisterna var kättare och Moskvarättegångarna inkvisitionen. Adam och Eva var den nya socialistiska människan.
Det kommunistiska språket hade, i likhet med det nationalsocialistiska språket, en teologisk prägel. Massorna sägs oavbrutet stärka sin tro på den slutgiltiga segern. Kommunisterna ska frälsa världen och deras kamp beskrivs som helig. Rörelsen har sina martyrer och revisionisterna kallas ibland för "syndare". Partidoktrinen sägs vara helig. Östtyska kommunister hade till och med en sekulär version av de tio budorden: Den socialistiska moralens tio budord.

Glorifierade det kommunistiska språket staten?

I likhet med Partiet i Orwells roman glorifierade kommunismen staten. I det kommunistiska systemet är individen underordnad staten. Stalin sade att det sovjetiska kommunistpartiet hade byggt upp den största och mäktigaste stat som historien har skådat.
I Ingsoc, socialistpartiets doktrin i 1984, beskrivs individen som en obetydlig cell i den statliga organismen. Under kommunismen spelade individen samma oansenliga roll. Skälet var att den marxistiska doktrinen lägger emfasen på klass, inte individ. Det var också ett skäl till det kommunistiska systemets brutalitet. Det kommunistiska folkmordet var baserat på den Orwellska premissen att grupptillhörighet determinerar medvetande. En gång kulak, alltid kulak. De som hade stöpts i denna ideologi såg inte träden för skogen eller individen för klasserna. Martin Latsis, en av ryska Tjekans överhuvuden, förklarade:

Do not look in materials you have gathered for evidence that a suspect acted or spoke against the Soviet authorities. The first question you should ask him is what class he belongs to, what is his origin, education, profession. These questions should determine his fate. This is the essence of the Red Terror.

I Orwells Oceanien är hela samhället, på ett eller annat sätt, infiltrerat av Partiet. Under kommunismen var det civila samhället förstatligat. Både Oceanien och kommuniststaten håller sig med en omfattande säkerhetsapparat för att kontrollera befolkningen. Spioneriet och angiveriet är utbrett. Det politiska målet är ett atomiserat samhälle, ett samhälle i vilket individen endast har band till staten och partiet.
I båda systemen rättfärdigas det diktatoriska schemat med att folk och parti har smält samman. Det är lika otänkbart att ordinära ryssar inte skulle älska Stalin som att medborgarna i Oceanien skulle avsky Storebror. Alla framgångar tillskrivs dem. De sägs vara allvetande och deras kärlek till medborgarna sägs sakna gränser.
Kommunistregimerna hade, i likhet med Hitlertyskland och Partiet i Orwells roman, planer på att skapa en ny människa. Lenin och Stalin betraktade, precis som Hitler, sitt folk som en oformlig massa av vilken den nya socialistiska människan skulle stöpas.
Kanske skulle man kunna hävda att cynismen inte var lika utbredd i Tyskland och Sovjet som i Orwells Oceanien, att nazisterna och kommunisterna, trots allt, hade en utopi. Det styrande Partiet i Oceanien eftersträvade varken världsherravälde eller ett klasslöst samhälle. Dess enda målsättning var att cementera partiets makt över medborgarna. Dessvärre finns det inget som tyder på att nazister och kommunister hade ett annorlunda mål. Det urskillningslösa mördandet ger tvärtom vid handen att de var beredda att gå hur långt som helst för att bevara partiets makt.

Var den kommunistiska världsbilden manikeisk?

Om den nazistiska propagandan hade som mål att stärka känslan av blodsgemenskap och gemensamt historiskt syfte, hade emfasen på social klass en liknande funktion under socialismen. Nazisterna ville skapa en nationell socialism baserad på ras, kommunisterna vill skapa en nationell socialism baserad på klass. Det var klasstillhörigheten som skulle garantera gemenskapskänslor och borga för rörelsens enhetlighet.
Följaktligen var den kommunistiska världsbilden lika manikeisk som någonsin nazismens och Partiets världsbild. Världen uppfattades som en stridsskådeplats. Precis som i Orwells Oceanien och Hitlers Tyskland antogs alla politiska problem ha två och endast två sidor. Det finns inget intellektuellt utrymme för en tredje ståndpunkt.
I marxismen rättfärdigas denna komplexitetsreduktion med att historien har en inbyggd mening, ett förutbestämt slutmål. Historien antas vara berättelsen om en serie klasskamper vars naturliga kulmination är det kommunistiska samhället. Våldet är därför en naturlig ingrediens i marxismen. Våldet är det som ska förlösa socialismen och lägga en solid grund för kommunismen. Kapitalistklassen antas nämligen inte ge upp sin makt utan strid. Därför krävs proletär diktatur.
Kampen handlade inte endast om kamp mot kapitalism, imperialism eller revisionism. Det kommunistiska språket var starkt militaristiskt. Att öka produktionen vid en fabrik karakteriserades som en stormattack. I Kina skapades så kallade chockbrigader vars uppgift var att döda sparvar eftersom fåglarna antogs äta upp värdefullt spannmål. Nikolai Krylenko, politiker och hängiven bolsjevik, gav uttryck för sin socialistiska entusiasm genom att uppmana till klasskamp på schackspelandets område:

We must finish once and for all with the neutrality of chess. We must condemn once and for all the formula "chess for the sake of chess", like the formula "art for art's sake". We must organize shockbrigades of chess-players, and begin immediate realization of a Five-Year Plan for chess.

Eftersom tillvarons essens antas vara kamp, finns fienden överallt. Borgarklassen och kulakerna var de naturliga fienderna. Efter dem kom den internationella imperialismen, utländska socialistpartier som inte erkände kommunistpartiets överhöghet och fiender inom de egna leden. I realiteten var alla mer eller mindre misstänkta femtekolonnare. Den stalinistiska terrorn upphörde inte på grund av att kommuniststaten hade fängslat, deporterat eller mördat alla reella och inbillade fiender, utan därför att de inbillade fienderna hade blivit så många att systemet inte kunde hantera det.
Den manikeiska världsbilden förklarar också det kommunistiska språkets brutala karaktär. I likhet med Partiet i Orwells Oceanien odlade kommunistregimerna medborgarnas hat mot fienden. Kommunistregimerna höll sig inte med hatveckor, men de hamrade oavbrutet in att borgarklassen, kulakerna, imperialisterna och förrädarna skulle krossas med alla tänkbara medel. Huvuden skulle rulla, händer huggas av, fienden utrotas. Stalins efterträdare, Nikita Chrusjtjov, sade följande om trotskisterna:

Our party will mercilessly crush the band of traitors and betrayers, and wipe out all the Trotskyist-Right dregs ... We shall totally annihilate the enemies – to the last man – and scatter their ashes to the winds.

Under de så kallade Moskvarättegångarna krävde åklagaren dödsstraff med följande ord:

Our people are demanding: crush the accursed reptiles. ... Along the road cleared of the last scum and filth of the past, with our beloved Stalin at our head, we will march onwards towards communism.

Dessa tirader ger ett märkligt intryck, inte minst mot bakgrund av att kommunisterna sade sig representera en högre form av broderskap. En förklaring är att kommunismen i realiteten var uppbyggd på hat. Lenin förklarade att klasshatet är revolutionens primära drivkraft. Om partiet och arbetarklassen inte hatar revolutionens fiender, kommer de inte att vidta de nödvändiga åtgärderna för att krossa dem.
Mao sade att kärlek endast är möjligt i ett klasslöst samhälle.
Resultatet blev moralisk nihilism. På samma sätt som i Orwells Oceanien och Hitlers Tyskland reducerades moral till makt. Lenin sade att allt som gynnar kommunistpartiet är moraliskt eller politiskt korrekt och att det som lägger hinder i vägen är omoraliskt. I Oceanien är, på ett liknande sätt, Partiets åtgärder inte moraliska därför att de överensstämmer med en abstrakt princip, åtgärderna är politiskt korrekta därför att de är beslutade av partiet. Det tyska nazistpartiet var av samma uppfattning: makten determinerar moralen, inte tvärtom. Följaktligen var det vid en tidpunkt politiskt korrekt att angripa tysk fascism och politiskt inkorrekt att göra det vid en senare tidpunkt.

Innehöll den kommunistiska propagandan eufemismer?

Den kommunistiska propagandan var överfull av eufemismer. De ryska kommunisterna finansierade till en början sin verksamhet med bankrån eller "proletära expropriationer" som de kallade dem.
Deportationer av folkgrupper kallades "socialistisk rekonstruktion". Den massvält som uppstod efter kollektiviseringen av jordbruket omnämndes som "inadekvat ökning av massornas materiella levnadsstandard". Morden på bönder som motsatt sig konfiskering av privat egendom, kallades "avkulakisering av landsbygden". Destruktionen av så kallad borgerlig kultur omnämndes som "kulturrevolution".
När Sovjet invaderade ett grannland, beskrevs det i termer av "befrielse". De av Moskva installerade regimerna i Östeuropa kallades "folkdemokratier". Berlinmuren var en "antifascistisk skyddsvall". Efter det att Tyskland och Sovjet hade invaderat Polen förklarade Stalin att syftet var att "återställa ordning och fred" i landet.
Eufemismerna användes i fullt medvetande om att de var förskönande omskrivningar av verkligheten. På 1920-talet klagade europeiska kommunister över att den kommunistiska terminologin skrämde i väg människor. Det upplevdes t.ex. vara mycket svårt att övertyga människor om fördelen med proletariatets diktatur. Karl Radek som var sekreterare i Komintern, uppmanade partimedlemmar att istället använda uttrycket "arbetarregering" eftersom det lät mer oskyldigt.

Kampen om språket

Ett skäl till att kommunismen appellerade till så många människor i väst var inte endast dess löfte om evig fred, sant broderskap och måttlöst ekonomiskt välstånd efter det att kapitalismen hade störtats utan också tesen om att kommunismens seger på något outgrundligt sätt var förutbestämd.
Människor imponerades och skrämdes av den kommunistiska propagandans bombastiska utformning. Det kommunistiska språket hade sin monumentalism gemensam med nazismen och Partiet i Orwells roman. De ekonomiska målen var alltid uppnådda och arbetslösheten var "likviderad". Det kollektiviserade jordbruket var det mest produktiva i hela världen. Alla planer var i kolossalformat och framstegen var grandiosa.
Det sovjetiska systemet sades inte endast vara en miljon gånger mer demokratiskt än den borgerliga demokratin, det sovjetiska folket var en enhet, politiskt och moraliskt. Alla strävade i samma riktning. Alla kämpade för samma mål. Parti och folk var oskiljaktiga. Precis som under nationalsocialismen, borde man kanske tillägga.

Stalin och Yezhov

Stalin och NKVD-chefen Nikolai Yezhov på promenad. Källa: Wikipedia.

En vanligt förekommande metod var dogmatisk deduktion. Dogmatisk deduktion innebär att man utgår ifrån en falsk premiss och från den härleder en slutsats. Slutledningen är giltig, även om slutsatsen strider mot kända empiriska fakta.
Låt oss kika på ett exempel. Kommunister hävdade ofta att det inte kan finnas dissidenter under socialismen, utan att sådana är imperialismens agenter. Så här ser argumentet ut.
Människor demonstrerar sitt missnöje när de är förtryckta. Förtryck är endast nödvändigt i klassamhällen. Eftersom kommuniststaterna har avskaffat klassamhället, har människor ingen anledning att protestera. Följaktligen finns det inga dissidenter under socialismen. Folk och parti har smält samman till en enhet. Dissidenterna är därför imperialismens hantlangare.
Dogmatisk deduktion användes flitigt av kommunistregimerna och deras medlöpare i väst. Våra riksdagskommunister använde metoden både för att bevisa att kommunistdiktaturerna var mer demokratiska än västdemokratierna och att vårt lilla land var ett större hot mot freden än Sovjetunionen som ockuperade halva Europa.

Stalin without Yezhov

Efter det att Yezhov fallit i onåd hos Stalin och avrättats, redigerades han bort från bilden.
Källa: Wikipedia.

Ett annat knep kallas bandvagnsspråk. Det innebär att man inte argumenterar för en tes, utan förutsätter att den redan är bevisad. Kommunistiska texter flödar över av formuleringar av typen:
  • Alla vet ju att...
  • Ingen ifrågasätter att...
  • Det är uppenbart att...
  • Historien har ju visat att...
  • Alla intelligenta personer känner till att...

Man smutskastade kritiker med ironiska citationstecken, prefix och suffix. Istället för att förklara hur det kommunistiska systemet kunde vara en miljon gånger mer demokratiskt än det representativa demokratiska systemet, beskrev man föraktfullt väst som den "fria världen". Socialdemokrater kallades "så kallade" socialister. Demokratiska socialister avfärdades föraktfullt som reformister.
Ofta talade man med kluvna tungor. När propagandan riktade sig till icke-kommunister i väst använde man "ekonomisk planering" istället för "expropriation av privat egendom".
Elastiska termer användes flitigt. Ordet "kulak" är ett exempel. Ursprungligen syftade ordet på personer som lånar ut pengar mot ränta, men under Stalin expanderade innebörden till att omfatta alla individer som motsatte sig kollektiviseringen av jordbruket. Dessutom: när en individ väl hade fått stämpeln på sig fanns ingen återvändo. En kulak som hade degraderats till fattigbonde efter det att kommuniststaten hade exproprierat hans eller hennes egendomar, var fortfarande en kulak och behandlades därefter.
I likhet med regimen i Orwells roman och Hitlertyskland försökte kommuniststaterna också manipulera språket.
En föredragen metod var snäva definitioner. Enligt denna metod kan ett ord ha en och endast en innebörd och det är den av partiet auktoriserade innebörden. "Fred" är ett exempel. Den kommunistiska definitionen betonade frånvaron av krig och konflikter, men krig och konflikter antogs endast kunna uppkomma under kapitalistiska omständigheter. "Imperialism" är ett annat exempel. I väst antar vi att alla länder kan föra en imperialistisk politik. I kommuniststaterna var imperialism förbehållet kapitalistiska länder. Socialismen var, per definition, fredlig. Ordet "internationalist" är ett tredje exempel. När svenskar hör det ordet, tänker vi på Dag Hammarskiöld, men i den kommunistiska ordboken var en internationalist en person som försvarade Sovjetunionen därför att Sovjet antogs vara världsrevolutionens bas. "Heroism" definieras i det kommunistiska lexikonet som något progressivt. Det innebar att Finland inte utkämpade ett heroiskt försvarskrig mot de sovjetiska inkräktarna år 1939. Tvärtom: finländarna agerade objektivt sett i imperialismens tjänst och Stalins invasionsstyrkor var objektivt sett heroiska.
En annan metod var användningen av ambivalenta ord. Ett och samma ord kunde ha en positiv eller negativ innebörd beroende på sammanhanget. Kommunister uppmanades att hata kapitalistklassen och kapitalistklassen kritiserades för att hata kommunister. Under kommunismen sades polisen existera för att skydda arbetarklassen, under kapitalismen existerade polisen endast för att skydda kapitalistklassen.
Det kanske vanligaste knepet var användningen av stipulativa definitioner. En stipulativ definition tar ett ord med en vedertagen innebörd och ger det en helt ny mening. I Oceanien definierades således "fred" i termer av krig och "kunskap" i termer av ignorans. En hel rad ord gick samma öde till mötes under kommunismen. Två exempel.
Vad är ett rättvist krig? Endast kommunistiska stater kan föra rättvisa krig eftersom sådana krig, enligt det kommunistiska lexikonet, syftar till att störta kapitalismen. I den sovjetiska grundlagen stod det att allt makt tillhör folket. Vilka tillhörde då folket? Svaret är att med "folk" avsågs de klasser som deltar i den progressiva utvecklingen av samhället.
I liket med Orwells Oceanien och Hitlertyskland försökte kommunisterna också påverka språket genom att eliminera ord. Den östtyska staten såg till att nya utgåvor av ordböcker inte innehöll olämpliga ord.

Summa summarum

Den kanske viktigaste skillnaden mellan regimen i Oceanien och kommuniststaterna och Hitlertyskland är att de senare inte försökte konservera sin makt genom att skapa ett helt nytt och kompakt språk. Nationalsocialismen och kommunismen skapade tvärtom nya termer. Orden blev fler, inte färre. En annan viktig skillnad är att medan den kommunistiska och nazistiska ordsamlingen var avsedd att användas av allmänheten, skulle Newspeak endast talas av partibyråkrater.
Likväl finns det likheter mellan nationalsocialistisk och kommunistisk propaganda och Newspeak. Nazisterna och kommunisterna försökte på olika sätt att manipulera språket. De politiskt beslutade språkliga manipulationerna speglade de av staten åvägabringade sociala, ekonomiska och politiska förändringarna. Ord som "femårsplan", "ungdomsbrigad" och "fotbollskollektiv" reflekterade förstatligandet av samhället och utgjorde ett försök att påverka människors tänkande i kollektivistisk riktning.
Den kanske viktigaste frågan är hur realistisk Orwells framtidsvision var. Orwell sade själv att boken inte var avsedd att förutsäga framtiden. 1984 utgick ifrån tesen att ett perfekt despotiskt system måste avskaffa människors förmåga att tänka självständigt och extrapolerade tesen in i en fiktiv framtid. Totalitära regimer kommer, om vi får tro Orwell, att försöka manipulera medborgarna genom att manipulera det skrivna och talade språket. Likväl var Orwell övertygad om att boken beskrev tendenser i verkligheten:

En av tuberkulos hårt märkt Orwell uttalar sig för sista gången om sin berömda roman.

Detta föder en ny frågeställning: fungerade indoktrineringen i Hitlertyskland och kommuniststaterna? Svaret på den frågan är att evidensen är mixad. Young menar att det inte var ovanligt att flyktingar från kommunistväldet var djupt kritiska till det kommunistiska systemet, men att de också hade problem att formulera sin kritik och sin syn på verkligheten på ett annat sätt än i marxist-leninistiska termer. En möjlig slutsats är således att även om människor inte är instängda i sitt språk, kan ett reglerat språk som det kommunistiska språket förvränga människors tänkande och syn på verkligheten.
John Wesley Youngs bok Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents är unik såtillvida att få forskare har tagit sig an uppgiften att analysera totalitära regimer med utgångspunkt i Orwells legendariska roman. Boken är välskriven och i högsta grad läsvärd. Tyvärr är den svår att få tag på. En följd är att priset på boken i dagsläget är skyhögt. Därför kan det vara värt att skumma av boklådor och antikvariat med jämna mellanrum.

Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents. Del II

I förra artikeln kikade vi lite närmare på hur George Orwell beskrev det totalitära systemet i Oceanien. I denna artikel ska vi granska nazistisk propaganda och ställa frågan hur väl den matchar Orwells teori.

Totalitarian Language

En teori om totalitära system

I 1984 driver George Orwell tesen att ett despotiskt system endast kan bli perfekt om det förmår kontrollera människors tänkande. Eftersom kommunism och nationalsocialism var despotiska system, borde de således försöka kontrollera människor genom att manipulera deras språk. Stämmer detta?
Om vi behandlar Orwells beskrivning av systemet i Oceanien som en generell teori om totalitära stater, finner vi följande komponenter.

  • En långt driven antirationalism. Antirationalismen blir tydligt bland annat i förnekandet av en objektiv verklighet. Partibyråkraterna i Oceanien förväntas tro att två plus två är lika med fem, att krig är fred och att slaveri är frihet.
  • Partiet försöker kontrollera människors tänkande och beteende genom att skapa ett helt nytt språk.
  • Partiets språk glorifierar staten på individens bekostnad.
  • Dess världsbild är manikeisk, militaristisk och saknar nyanser.
  • Språket innehåller eufemismer vars syfte är att dölja missförhållanden.
  • Ord som står i motsatsställning till Partispråket definieras om eller elimineras från det.

Den nationalsocialistiska premissen: livet är kamp

För att förstå nationalsocialismen, måste man förstå dess grundpremiss. Hitler var övertygad om att livet är kamp. Politik kan av det skälet inte handla om förnuft och logik. Politiska frågor löses inte med debatter i vilka det bästa argumentet vinner, utan med gatuslagsmål och politisk terror. Det var skälet till att Hitler betraktade demokratin som stridande mot naturen.
Låt oss nu granska nationalsocialismen och använda Orwells teori som måttstock.

Antirationalism

Frågan om nationalsocialismen var en irrationell politisk rörelse är ett komplicerat spörsmål. När Hitler förklarade vad han förväntade sig av tysk ungdom, sade han att tyska ungdomar ska vara snabba som vinthundar, sega som läder och hårda som kruppstål. Intellektuell flexibilitet och kritisk förmåga fanns inte med på Führerns önskelista. Nazisterna anordnade bokbål, kritiserade "judisk intellektualism" och uppmanade sina landsmän att söka en ny enkelhet i livet.

Bokbål i Berlin

Bokbål i Berlin. Källa: Wikimedia.

Människor uppmanades att misstro förnuftet och istället lita på sina instinkter. En nazistisk slogan sade att "Den som tänker, har börjat att tvivla".
Den ideala nazisten ifrågasatte inte order. Han eller hon lydde befallningar blint. SS-personal tränades i att motstå "frestelsen att tänka".
Nazisterna förmanade det tyska folket att ge upp sin individualitet för att istället uppgå i den på blod baserade folkgemenskapen. Hitlers ställföreträdare, Rudolf Hess, summerade denna uppfattning när han sade "Hitler är Tyskland, Tyskland är Hitler".
De som hävdar att nationalsocialismen var en irrationell politisk rörelse kan alltså stödja sin tes på många observationer.
Vi ser här också en tydlig parallell till Orwells beskrivning av det socialistiska systemet i Oceanien: målsättningen är ett socialt system som baseras på en låg medvetandegrad. Problemet är att nazisterna inte endast predikade antirationalism, de uppmanade också det tyska folket att ta deras rasbiologiska spekulationer på allvar. Men varför skulle människor göra det, givet att nazisterna menade allvar med sin kritik av rationalism, förnuft och logik?
En möjlighet är att Hitler egentligen inte trodde på den rasbiologiska teorin. Hitler lär ha sagt i en privat konversation att han betraktade rasbiologin som ett propagandaverktyg. Här finner vi en skillnad mellan Oceanien och Hitlertyskland. Rasbiologin var en teori som riktade sig till allmänheten, medan Newspeak i Orwells roman endast talas av partibyråkrater. Om Young har rätt, var Hitler egentligen nihilist. Han var en maktpolitiker. Det som gynnade naziststaten var för honom rätt, allt annat var fel. Han använde antisemitism och rasism som medel att stärka sin position.
Även på denna punkt finner vi paralleller mellan Hitlertyskland och det socialistiska Oceanien. Hitler var inte övertygad rasbiolog. Han använde rasismen för ena Tyskland ideologiskt under det nationalsocialistiska standaret. Inte heller trodde det styrande skiktet i Oceanien på att två plus två är lika med fem eller att Newspeak är ett bättre språk än standardengelska. De var helt införstådda med att två plus två är lika med fyra och att Newspeak är ett sämre språk än standardengelska därför att det sänker medvetandegraden hos de som talar det. På samma sätt som Hitlers rasbiologiska propaganda var politiskt motiverat, syftade Newspeak till att bevara det socialistiska partiets makt.

Använde nazisterna språket för att kontrollera människors tänkande och beteende?

I 1984 har det styrande socialistiska partiet för avsikt att skapa ett nytt språk i vilket det inte ska vara möjligt att uttrycka heretiska idéer. Nazisterna hade ingen jämförbar ambition. Det innebar dock inte att de ansåg att det tyska språket var politiskt irrelevant.
Tyskland hade till och med ett propagandaministerium och dess ledare, Joseph Goebbels, betraktade språket som ett politiskt instrument. År 1941 hade Propagandaministeriet 17 departement med ansvar för olika delar av det tyska kulturlivet. Nazisterna ansträngde sig för att dominera det offentliga samtalet. När de hade erövrat makten, började de strypa alternativa informationskanaler. Rivaliserande partier och intresseorganisationer förbjöds. Yrken nazifierades. Utbildningssystemet fick en ideologisk funktion. Press, radio och biograffilm underordnades politiska direktiv. Allt synkroniserades av Propagandaministeriet under Goebbels.
Nazisternas agerande vittnar om att de ansåg att språk åtminstone delvis determinerar medvetande och att den som kontrollerar språket, åtminstone delvis kontrollerar människors tänkande och handlingar.
Det är alltså inte möjligt att tala om ett nationalsocialistiskt Newspeak. Det nazistiska språket bestod av enkla fraser som upprepades in absurdum och som var konstruerade för att appellera till människors känslor.
I realiteten saknade det nationalsocialistiska språket, i den mån det är meningsfullt att tala om ett nationalsocialistiskt språk, teoretisk substans. Kontrasten med marxismen är på denna punkt enorm. Det nationalsocialistiska språkets värde var estetiskt-emotionellt, inte kognitivt. Det var ren yta och dess funktion var att appellera till åhörarnas emotioner.
Emfasen på blodsgemenskap var ett exempel. Tyskarna sades förenas av en mystisk rasgemenskap som transcenderade alla sociala klasser. Propagandaministeriets förhoppning var att propagandan skulle frambringa ett naturligt kamrat- och brödraskap. Det nazistiska språket skulle stärka känslan av gemenskap och historiskt syfte. Man får intrycket att nazisterna var övertygade om att om de bara upprepade sina fraser tillräckligt många gånger, skulle verkligheten förändras.
I likhet med regimen i Orwells Oceanien lanserade nazisterna nationalsocialismen som en sekulär religion i vilken ledaren tillskrevs gudomliga egenskaper. Hitler var det tyska folkets Messias och sades verkställa Guds order när han bekämpade judendomen. Goebbels kallade partiet för "politisk kyrka" och dess medlemmar "pastorer". Partimötena liknades vid gudstjänster. Nazismen hade till och med sina martyrer.
I realiteten föraktade Hitler kristendomen och förklarade att han skulle göra upp med den när kriget var över. De religiösa inslagen var politiskt-taktiskt motiverade.

Glorifierade det nazistiska språket staten?

Det nazistiska språket förhärligade staten. På denna punkt finns det ytterligare en parallell mellan Orwells Oceanien och Hitlertyskland.
Goebbels förklarade att politiker är ett slags konstnärer som av en oformlig massa skapar ett folk och en nation. Hitler sade samma sak när han talade till tyska ungdomar: om den nationalsocialistiska idén ska kunna slå rot och ena det tyska folket, måste partiet vinna ungdomens gunst. Först då kan en ny nationalsocialistisk människa skapas.
Den nationalsocialistiska staten bestod inte av individer, utan av en folkgemenskap som hade skapats medelst politisk propaganda och terror. Nazisterna betraktade det tyska folket som ett råmaterial utifrån vilket den nya, nationalsocialistiska människan skulle skapas. Resultatet blev en avhumanisering av människan. Människan hade i den nationalsocialistiska retoriken inget egenvärde, hon var en resurs för staten.
Följaktligen förlorade människan många karakteristiskt mänskliga drag i propagandan. Tyska soldater sades vara utrustade med järnvilja och övermänsklig styrka. Judar klassificerades som fluglarver, vägglöss och kackerlackor. De var inte människor utan insekter och skulle bekämpas som ohyra.
Hitler förklarade själv efter fiaskot i Stalingrad att individen är betydelselös:

What is life? Life is the Nation. The individual must die anyway. Beyond the life of the individual is the life of the Nation.

Syftet med avhumaniseringsretoriken var att få det tyska folket att acceptera våldet och våldet kunde rättfärdigas om det kunde motiveras med att det tjänade ett högre syfte, t.ex. folkgemenskapens eller nationens överlevnad.

Var den nazistiska världsbilden manikeisk?

En annan parallell mellan Hitlertyskland och det styrande socialistiska partiet i Oceanen är dess svart-vita världsbild. Både regimerna odlade ett manikeiskt synsätt. Även på denna punkt förefaller motiven ha varit strikt maktpolitiska. Orwell skriver att Oceanien vill lika lite besegra Eurasien och Östasien som de sistnämnda vill betvinga Oceanien. Krigen har ett politiskt syfte: de ska bevara den befintliga maktstrukturen genom att hålla kvar människor i fattigdom och genom att skapa en paranoid stämning.
Hitler var medveten om att världen är full av nyanser, men han var också övertygad om att politisk propaganda är effektivare om dess språk är bipolärt. Följaktligen hade det tyska folket en fiende: judendomen. Demokrati, bolsjevism, liberalism och parlamentarism sades vara judiska påfund. Sålunda fanns det inget utrymme för en tredje ståndpunkt. Man var antingen för eller emot den nazistiska staten.
På grund av sin konfrontativa karaktär passade det nazistiska språket illa för konversationer. Det var överfullt av skällsord. Hitler beskrev kommunisterna som "röda hyenor" och avfärdade kritiker av krigsförberedelserna som "gråtande pacifister".
Nazisterna älskade militära uttryck. Det tyska folket sades marschera i truppformeringar in i framtiden. Partimedlemmar skulle ha järnvilja och vägra att kapitulera. Allt handlade om kamp. Nazistpartiet kämpade mot arbetslöshet och förde en skoningslös kamp för högre födelsetal. Man talade till och med om fredsoffensiver.
I den manikeiska världsbilden fick negativa ord ofta en positiv innebörd. Ord som "hård" och "brutal" uppvärderades. Ordet "fanatisk" är ett exempel. I den nazistiska retoriken var "fanatism" en superlativ. Goda nazister var fanatiker. De sades kännetecknas av fanatisk vilja, fanatisk lojalitet och fanatisk tro på den slutgiltiga segern.
Ytterligare en följd av det manikeiska synsättet var en grotesk skönmålning av det nazistiska styret. Nazisterna älskade superlativer. Allt var fantastiskt i Hitlers Tyskland. Alla militära slag i vilka tyska soldater deltog beskrevs som världshistoriska. Partiets idealism förklarades sakna gränser. Hitlers tal sades vara monumentala och det tyska folket beskrevs som totalt lojal med Führern och när det inte ansågs vara tillräckligt, användes superlativet "supertotal".

Använde nazisterna eufemismer?

Nazisterna använde, i likhet med det styrande partiet i Oceanien, eufemismer flitigt. Gestapo arresterade aldrig tyskar på godtyckliga grunder, istället placerade man dem i skyddande vårdnad. Den nazistiska staten konfiskerade aldrig människors egendomar, den säkrade dem.
När nazisterna rev en kyrka, beskrevs det som stadsförnyelse. Löner som inte utbetalades var frivilliga donationer till staten. Organiserade pogromer var spontana folkliga aktioner. Ovanför entrén till Auschwitz kunde man läsa: Arbete gör dig fri.

Auschwitz

Entrén till Auschwitz. Källa: Wikipedia.

Tvångsarbete kallades "utbildning i den nationalsocialistiska folkgemenskapens tjänst". "Rosträdgården" var namnet på området framför gaskammaren i Majdanek. Morden kallades "extraordinära pacificeringar". Judar transporterades inte till dödsläger, de evakuerades. Stulen konst sade ha exporterats.

Kampen om språket

Det faktum att det inte existerade ett nationalsocialistiskt Newspeak innebar inte, som vi har sett, att nazisterna inte försökte använda språket för politiska syften. Skapandet av Propagandaministeriet vittnar om att nazisterna betraktade språket som en arena för kamp.
Nazisterna försökte dock inte endast dominera det offentliga samtalet genom emotionellt laddad propaganda, genom att använda eufemismer och genom att förbjuda alternativa opinionsyttringar. De försökte också att påverka människor direkt genom att ändra på ords innebörd och genom att eliminera misshagliga ord från det tyska språket.
Det är uppenbart att ledande nazister hade en deterministisk syn på relationen språk-verklighet.
Det är viktigt att inte överdriva betydelsen av detta faktum. Det är sant att nazisterna tog ord som hade en vedertagen betydelse och definierade om dem till oigenkännlighet. Det är också sant att de försökte eliminera ord som de ogillade. Likväl hade nazisterna inga ambitioner att skapa ett helt nytt språk.
Låt oss kika på några exempel.
Efter det att Hitler hade tagit makten förklarade hans pressekreterare att demokratin äntligen hade nått Tyskland. Frågan var dock hur nazisterna definierade "demokrati". Den traditionella definitionen av demokrati är "folkstyre", men i den nazistiska omdefinitionen syftar ordet på det Hitler kallade "germansk demokrati", ett system i vilket ledaren har absolut auktoritet. Ordet "frihet" gick ett liknande öde till mötes. Standarddefinitionen av "frihet" betonar frånvaron av restriktioner på individen. Nazisterna definierade begreppet i termer av frånvaron av restriktioner på staten.
"Solidaritet" syftade på alla klassers enhet i en nation grundad på rasgemenskap. Begreppet "folk" definierades om till "tyskt folk". Orden "mänsklig" och "mänsklighet" beskrev inte länge mänskligheten, utan specifika mänskliga raser. Arier ansågs tillhöra mänskligheten, medan judar sades vara undermänniskor. Ordet "folk" syftade inte längre på folkslag, utan var en synonym för "ras".
Det fanns också en ambition att eliminera förhatliga ord från språket. Ordet "pressfrihet" försvann från tyska ordböcker. Planer fanns på att eliminera fler ord, däribland "nation" eftersom det ansågs ha liberala konnotationer. Dessa aktioner var dock begränsade och hade en begränsad effekt.
En annan och mer använd metod var så kallade språkregleringar utfärdade av Propagandaministeriet. Regleringarna riktade sig mot massmedia och stadfäste vilka uttryck som var förbjudna att använda. Det var förbjudet att använda ordet "defensiv" när den tyska armén kom på tal. "Stalingrad" försvann från tyska tidningar när Hitler insåg att den sjätte armén stod på kapitulationens rand. Ordet "fred" var bannlyst. "Katastrof" fick inte användas när media rapporterade om allierade bombattacker. Frasen "De allierade" ersattes med "Tysklands fiender". Kommunisterna fick inte kallas "röda", utan skulle benämnas med ordet "bolsjeviker".

Summa summarum

Som vi har sett saknas det inte paralleller mellan nationalsocialistisk propaganda och Newspeak. Den kanske viktigaste skillnaden är att nazisterna inte hade samma långtgående ambitioner som Partiet i Oceanien. Om det berodde på att naziregimen blev relativt kortlivad, kan man naturligtvis spekulera om. Nazisterna var inte ointresserade av förhållandet språk-verklighet, men verkade inte heller tro att partiets dominerande ställning endast kunde upprätthållas om tyskan ersattes med ett helt nytt språk. Hitler föreföll lita mer på konkret fysisk terror och traditionell politisk propaganda än språkliga manipulationer av den typ som beskrivs i 1984.
Det nazistiska väldet varade i drygt tio år, det sovjetiska kommunistpartiet och broderpartierna i Östeuropa, hade makten i över sju decennier. I nästa artikel ska vi kika lite närmare på kommunistisk propaganda. Frågan är om kommunistpartierna försökte cementera sin makt genom att manipulera språket på det sätt som beskrivs i Orwells roman.

Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents. Del I

I Oceania är två plus två lika med fem. I Sovjet på 30-talet hade det sovjetiska kommunistpartiet följande slogan: "The Five Year Plan in Four Years".
Är något sådant möjligt? Kan två plus två verkligen bli fem? Hur kan man åstadkomma något som kräver fem år på fyra år?
Svaret är att båda sakerna är möjliga om man eliminerar begreppet "objektiv sanning". I boken Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents (The University Press of Virginia, 1991) hävdar John Wesley Young att totalitära regimer ofta försöker göra just detta.
Utgångspunkten för Youngs framställning är George Orwells dystopiska framtidsroman 1984.

Totalitarian Language

Det socialistiska Oceanien

1984 utspelas i Oceanien. Oceanien, som består av bland annat Nord- och Sydamerika och de brittiska öarna, är en av tre supermakter i världen. De två andra är Eurasien och Östasien. Orwell skriver att de är produkten av ett globalt kärnvapenkrig.
Oceanien styrs av ett socialistiskt parti som har kommit till makten under kuppartade former i det sociala kaos som följde på kriget. Partidoktrinen kallas Ingsoc vilket betyder "engelsk socialism" på Newspeak.
Bokens huvudperson, Winston Smith, bor i London. Förstörelsen efter kriget är enorm och staden liknar mest ett ruinlandskap. Husen är förfallna, misären är utbredd och livet en ständig kamp mot materiell knapphet.
Emellanåt bryts monotonin av demonstrationer till stöd för Partiet, militära parader eller offentliga avrättningar.
Oceanien är ett totalitärt och hierarkiskt samhälle.
På botten av den sociala hierarkin och utanför Partiet återfinns arbetarklassen eller åtta av tio medborgare.
Partiet består av en yttre och inre del. Dess yttre del administrerar staten. Beslut fattas av dess inre del. På toppen av den sociala hierarkin hittar vi Partiets mytomspunne ledare: Storebror. I den statliga propagandan beskrivs Storebror som ofelbar. Alla framgångar kan återföras på honom. Han framställs som allvetande och hans kärlek till undersåtarna sägs vara gränslös.
Kameror följer människornas rörelser på arbetsplatser, på offentliga platser och i hemmen och mikrofoner avlyssnar publika och privata konversationer.
Smith är anställd av Sanningsministeriet och tillhör således partiets yttre del. I Oceanien har Partiet alltid rätt och Winstons uppgift är att redigera nyhetsartiklar, fotografier och historiskt material så att de bekräftar den ständigt skiftande partilinjen. Smith är dock ingen ordinär byråkrat. I kraft av sin position har han genomskådat den statliga propagandan. Smith upptäcks dock, arresteras för tankebrott och förs till Kärleksministeriet för förhör. Det är under tortyren av Smith som läsaren får full förståelse av hur systemet i Oceanien fungerar.

Krig och fattigdom som maktinstrument

Den enorma förödelsen efter atomkriget innebar inte att konflikterna med Eurasien och Östasien upphörde. Kriget fortsatte i perifera områden med lågteknologiska vapen.
Under tortyren inser Winston att tvisterna mellan de tre supermakterna inte är grundade i reella meningsskiljaktigheter. Istället används de för politiska syften. Krig leder till materiell knapphet och fattigdom pacificerar människor. Misären tvingar dem att ägna all tid åt att kämpa för överlevnaden. De ständiga krigen håller människor i ett konstant alarmtillstånd och förser de med jämna mellanrum återkommande hatveckorna, under vilka allmänhetens missnöje kanaliseras mot uppdiktade och reella fiender, med ständigt nytt material.
Winston inser att syftet med krigshandlingarna inte är att betvinga en extern fiende, utan att bevara samhällsstrukturen intakt.
Partiets makt baseras dock inte endast på krig och fattigdom. Dess viktigaste maktinstrument är dess kontroll av språket.
Orwell var övertygad om att ett perfekt despotiskt system måste avskaffa möjligheten till självständigt tänkande. Det måste skapa ett språk i vilket heretiska idéer inte kan uttryckas. Newspeak är ett sådant språk.

Språk och verklighet

Orwells hypotes förutsätter en teori om förhållandet språk-verklighet. Young menar att man finner två olika teorier om denna relation i 1984.
Den första teorin är instrumentalistisk. Enligt den är språk ett verktyg för tanken. Vi kan alltså tänka utan att ha ett språk. Det är denna teori som ligger till grund för yttranden som "Att klä sina tankar i ord". Kunskapsprocessen inleds med sinnesförnimmelser, t.ex. observationer eller känselintryck. Förnuftet använder sedan begrepp för att sortera och relatera observationerna. Det idealiska språket är därför bokstavligt och referentiellt. All kunskap är i grunden empirisk. Denna teori ligger till grund för Oldspeak eller standardengelska, det språk som talas av framför allt arbetarklassen i Oceanien. Det är ett konkret och referentiellt språk.
Den andra teorin är deterministisk. Enligt denna teori kan vi inte tänka utan språk. Språket ligger som en barriär mellan oss och verkligheten. Vi konfronterar aldrig verkligheten direkt. Den är alltid språkligt förmedlad. Sinneserfarenheter utgör i sig ingen kunskap. Språket är inte referentiellt, istället konstruerar det verkligheten. Därför är all verklighet i slutändan verbala konstruktioner. Det innebär att den som kontrollerar språket, också bestämmer hur verkligheten ser ut. Det är denna teori som ligger till grund för det som Orwell kallar Newspeak.

Newspeak

Vad kännetecknar Newspeak? Newspeak är ett politiskt projekt. Det är alltså inte förverkligat utan en plan som Partiet hoppas kunna realisera inom en snar framtid. Det är ett nytt språk som håller på att ta form. Att skriva i Newspeak är år 1984 fortfarande mycket svårt, säger Orwell. Det är också svårt att läsa text skriven med Newspeak. Frasen "Oldthinkers unbellyfeel Ingsoc" betyder, översatt till Oldspeak, "Those whose ideas were formed before the Revolution cannot have a full emotional understanding of the principles of English Socialism".
Newspeak har endast tagit de första stapplande stegen mot total dominans. Enligt planen ska Newspeak ersätta Oldspeak år 2050. De böcker, filmer och annat som inte översätts till Newspeak ska förstöras.
Newspeak ska endast talas av partibyråkrater. Syftet med Newspeak är att förhindra att kätterska läror ska växa fram i Partiet. När Newspeak är det i partiet dominerande språket kommer det inte längre vara möjligt att formulera partikritiska idéer.
Innan Newspeak är etablerat upprätthålls ordningen i partiet med andra metoder. Alla partibyråkrater måste praktisera Doublethink. Doublethink innebär att partimedlemmen tränar sig i att hålla två kontradiktoriska uppfattningar i huvudet samtidigt utan att uppleva kognitiv dissonans. När partiet sänker chokladransonen till 20 gram, trummar propagandaapparaten således ut att partiet har höjt ransonen från noll gram till 20 gram.
När Newspeak har ersatt Oldspeak behövs inte Doublethink längre.

Ingsoc

Ingsoc. Källa: Wikimedia.

Newspeak ska bestå av tre vokabulärer. Den första vokabulären ska innehålla ord som betecknar konkreta objekt eller handlingar. Exempel: "äta", "träd", "hus" och "väg". Dessa ord behövs för att människor ska klara av sin vardag. Orden ska vara lånade från Oldspeak, men de kommer att vara mycket få till antalet och strikt definierade. Den första vokabulären ska kunna uttrycka enkla tankar och kan följaktligen inte användas i politiska eller filosofiska diskussioner.
Den andra vokabulären innehåller politiska och ideologiska termer definierade så att de stödjer Partiets syn på historien. För att kunna använda dessa, måste man förstå och kanske också acceptera partidoktrinen Ingsoc. Orden i den andra vokabulären gör det möjligt att uttrycka komplexa tankar, dock inga idéer som strider mot Ingsoc. Ordet crimethink är en del av den andra vokabulären.
Vetenskapsmän och tekniker ska använda den tredje vokabulären.
Ingen ska ha tillgång till alla tre vokabulärerna. En person som har kunskap om en vokabulär som han eller hon inte anses behöva i sitt arbete för Partiet, har begått ett tankebrott. En sådan individ har eftersträvat kunskap för kunskapens egen skull istället för att endast tjäna Partiet.
Newspeak ska beröva individen dennes förmåga att tänka självständigt genom att eliminera så många ord som möjligt från språket. För att uppnå detta mål används olika metoder.
I Newspeaks grammatik ska ett och samma ord kunna fungera som verb, substantiv, adverb och adjektiv. Ordet cut kommer t.ex. att ersättas av knife som fungerar som både substantiv och verb. På samma sätt ska thought ersätta think.
Adjektiv och adverb skapas med hjälp av suffix och negativa och positiva ord skapas med prefix.
Detta kommer att göra många ord i Oldspeak överflödiga.
Antalet synonymer ska minimeras. Istället för att ha flera ord för "bra", används ett ord: good. Om en partibyråkrat vill säga att något är bättre än bra använder han prefixet plus. "Bättre än bra" blir således plusgood. Partiets politik är perfekt och omtalas därför som doubleplusgood. På detta sätt eliminerar Newspeak de flesta adjektiv och adverb.
Antalet ord reduceras genom att antonymer gallras bort. I Oldspeak står "bra" i motsatsställning till "dåligt". I Newspeak är "dåligt" eliminerat. Ord med negativ klang utgallras. I Newspeak står inte good mot bad, istället används good och ungood. Om en partibyråkrat ska uttrycka missnöje om ett förhållande i Newspeak, kan han eller hon inte säga att det är dåligt, endast att det inte är bra. På detta sätt vill Partiet inte endast reducera språkets omfattning, det vill också kontrollera hur människor upplever ett fenomen. Det nya ordet refererar fortfarande till något som är dåligt, men utan samma negativa konnotation som det gamla ordet.
Strikta definitioner ska utmönstra än fler ord. Orden i de tre vokabulärerna ska vara definierade så att de endast kan användas på ett sätt. Ordet "frihet" har i Oldspeak en rad olika betydelser, men i Newspeak kan en partibyråkrat inte säga "Jag är intellektuellt fri" eftersom den betydelsen har stipulerats bort i Newspeak. Det finns, i Newspeak, inget ord för intellektuell frihet. Ordet kan istället användas om löss. Exempel: "jag önskar att jag vore fri från löss".
Ord i Newspeak ska vara så enkla att uttala att kommunikation inte kräver mental aktivitet. I Oceanien kallas samtal mellan partibyråkrater "Duckspeak". När partibyråkrater pratar Newspeak, låter de som en skock kvackande ankor. Målet är att reducera behovet av mental aktivitet. Partibyråkrater ska inte behöva tänka när de pratar Newspeak.
Ytterligare en metod som används för att eliminera ord går ut på att man låter ett nytt ord ersätta ett helt batteri med gamla ord. I Oldspeak talas det om olika typer av sexbrott. I Newspeak finns endast sexcrime. På samma sätt subsumerar ordet crimethink en lång lista med företeelser som var åtskilda i Oldspeak, däribland de politiska begreppen "frihet" och "jämlikhet".
Vokubulär nummer två innehåller många eufemismer. Eufemismer används om förhållanden som är negativa. Arbetsläger kallas följaktligen Joycamp och strikt prokreativt sex går under beteckningen goodsex medan sex som syftar till sexuell njutning klassificeras som sexcrime. Krigsministeriet kallas Ministry of Peace. Bokens huvudperson utsätts för tortyr i Ministry of Love. Ministry of Plenty har till uppgift att bevara fattigdom och socialt elände och Ministry of Truth ska förfalska historien.
Newspeak innehåller så kallade teleskopiska versioner av ord och fraser. Ministry of Truth kallas Minitru och Fiction Department förkortas Ficdep. Orwell noterar att teleskopiska ord är vanliga i totalitära system. I Sovjet stod Agitprop för Department for Agitation and Propaganda och i Hitlertyskland var Gestapo en förkortning för Geheime Staatspolizei. På detta sätt skapade man inte endast ord som var lätta att uttala, man skapade ord som kan uttryckas utan mental ansträngning.
Vi ser här tydligt på vilket sätt Newspeak skiljer sig från vanliga språk. Under normala förhållanden växer språk fram organiskt. Newspeak är en produkt av statliga dekret. Det är ett maktinstrument. Newspeak är inte primärt ett kommunikationsverktyg, utan ett instrument för dominans. Den socialistiska revolutionen har segrat när Newspeak är det enda språket som talas i maktapparaten eller när partiets byråkrater har slutat att tänka.

Frågan är vad allt detta innebär

Hur realistisk var Orwells beskrivning av det totalitära systemet i Oceanien? Hur totalitärt kan ett totalitärt samhälle bli? Kan det uppnå fullständig kontroll över medborgarna? Finns det gränser för vad ett totalitärt system kan åstadkomma?
Young diskuterar dessa problem i anslutning till en jämförelse mellan Orwells Newspeak och nazistisk och kommunistisk propaganda.
Hur väl lyckades nazism och kommunism att kontrollera människor? Vilken roll spelade propagandan under nazism och kommunism och hur effektiv var den? Dessa frågor ska avhandlas i nästkommande artikel om John Wesley Youngs Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents.

En programmerares klavertramp och vånda

Förställ dig att du arbetar på ett av världens största teknikföretag. Det är ett företag som aktivt försöker stimulera sina anställda att tänka i nya banor. Således finns det olika diskussionsgrupper där idéer manglas. Föreställ dig också att du har observerat att företagets mångfaldspolitik inte bara riskerar att skada det, utan att den också baseras på vetenskapligt tvivelaktiga antaganden.
Du bestämmer dig därför för att försöka göra något åt saken och författar ett tiosidigt memo i vilket du ifrågasätter mångfaldspolitiken och låter det cirkulera i de olika grupperna.
Sedan bryter helvetet ut. Anställda på företaget hotar dig till livet. Du blir inkallad till möten med dina chefer. Dina avsikter ifrågasätts. "Du kan inte tro på detta. Du måste vara sexist", får du veta.
Förtagets verkställande direktör blir så upprörd att han avbryter sin semester och åker hem för att ta itu med problemet.
Sedan ringer din telefon och du får veta att du har fått sparken på stående fot.
Det var det som hände Googleingenjören James Damore. När Damore frågade varför han hade blivit avskedad fick han svaret att han gjort sig skyldig till följande brott:

"perpetuating gender stereotypes"

Det var förklaringen. Den enda förklaringen. Damore ombads att packa sina privata tillhörigheter och lämna arbetsplatsen.

James Damore

James Damore. Källa: Twitter.

Bakgrund

Damore fick idén till memot efter att ha deltagit i en av företagets många mångfaldskurser. Premissen för Googles mångfaldspolicy är att anledningen till att så få kvinnor väljer teknikyrken är mäns fördomar och diskriminering.
Hur vill Google rätta till detta problem?
Företaget vill skapa ett slags miniutopia i vilket perfekt jämställdhet råder. För att uppnå detta mål diskriminerar Google vita män. Det är svårare att få jobb på Google om du är man och företaget anställer hellre en sämre kvalificerad kvinna än en mer kvalificerad man. Om du lyckas med konststycket att bli anställd, upptäcker du snabbt att utbildningar och andra förmåner ofta är förbehållna kvinnor.
"Mångfald" betyder för Google "få män". Grupper som består av många män ska därför omkonstrueras, medan grupper i vilka män är underrepresenterade anses uttrycka mångfald.
Googles mångfaldsprogram har också olika konsekvenser för dig beroende på om du är man eller inte. På företagets mångfaldsmöten uppmanas kvinnor att beskriva hur sexistiskt samhället är och hur förtryckta de är av män.

Konsekvens

Damore menar att Googles mångfaldspolitik har medfört framväxten av en politiskt korrekt monokultur och att företagets anställda lever i en ideologisk ekokammare. Det är en repressiv monokultur. Det råder ingen ideologisk mångfald på sökjätten.
Det är inte endast bristen på mångfald som är ett problem. På Google är "mångfald" ett moraliskt begrepp är det mer eller mindre omöjligt att diskutera det. Att kritisera begreppet på sakliga grunder uppfattas som kränkande. Kritik av mångfaldspolitiken är en mikroaggression.
Det faktum att män inte medvetet diskriminerar kvinnor anses inte vara en förmildrande omständighet. När män inte öppet och medvetet diskriminerar kvinnor, sägs de göra det omedvetet.
Hur försvarar man sig mot anklagelser om omedveten diskriminering? Det kan man inte. Följden är att män inte på förhand kan veta om ett uttalande är sexistiskt. Inte heller hjälper det att vädja till förnuftet. Man måste invänta motpartens reaktion. Det är den andres känslor som är avgörande.
En konsekvens är att många Googleanställda män mår dåligt. Damore säger sig veta att män till och med har sagt upp sig på grund av den repressiva företagskulturen och han är övertygad om att om situationen inte förändras, hotas Googles existens på sikt.

Memot

På grundval av material som var tillgängligt på företagets intranät skrev Damore en kort kritik av Googles mångfaldspolitik. Memot cirkulerade sedan mellan olika avdelningar inom företaget under en hel månad innan några anställda som ogillade det läckte det till media. Därmed var krisen var ett faktum och Damore fick sparken på stående fot.
Varför blev Damore avskedad?
Damore fick sparken därför att han hade ifrågasatt premissen för Googles mångfaldspolitik, antagandet att bristen på kvinnor i teknikbranschen beror på diskriminering och fördomar. Damore förnekade inte att diskriminering förekommer, han ifrågasatte att diskriminering och fördomar ensamt förklarar varför teknikföretag som Google domineras av män. Det finns goda skäl att misstänka, sade han, att de åtminstone delvis kan förklaras med att män och kvinnor är olika till sin natur.
För det första: kvinnor är, generellt sett, mer intresserade av människor än av ting. Det är en bidragande orsak till att färre kvinnor än män arbetar med teknik.
För det andra: kvinnor är mer samarbetsinriktade, medan män gärna hävdar sina särintressen. Därför är det tuffare att vara kvinna i ett företag där man graderas med utgångspunkt i ens individuella prestationer.
För det tredje: kvinnor har lägre stresstolerans än män vilket förmodligen bidrar till att de väljer bort chefspositioner och arbeten där man befinner sig under konstant press. För det fjärde: män har mer testosteron än kvinnor, vilket gör dem mer konkurrensinriktade. Män är mer karriärinriktade än kvinnor. En baksida är att män tar större risker för att nå sina mål. Det är ingen slump att nio av tio dödsfall i arbetet drabbar män.
Damore förklarade att han vill Google väl. Han sade att han inte kritiserade företaget därför att han vill skada det. Istället menade han att den politiskt korrekta monokultur som har växt fram i företaget hotar dess existens på sikt. Google behöver olika typer av människor om företaget ska förbli framgångsrikt, inte endast feminister och marxister.

Googles respons

Google motiverade beslutet att avskeda Damore med att han hade brutit mot företagets mångfaldspolicy. Googles verkställande direktör Sundar Pichai beskrev memot som kränkande:

To suggest a group of our colleagues have traits that make them less biologically suited to that work is offensive and not OK.

Googles vicepresident för Diversity, Integrity & Governance, Danielle Brown, skrev ett långt inlägg som hamrade in att Google står för mångfald och inklusivitet.

Diversity and inclusion are a fundamental part of our values and the culture we continue to cultivate. We are unequivocal in our belief that diversity and inclusion are critical to our success as a company.

YouTubechefen Susan Wojcicki berättade upprört att hennes dotter hade frågat henne om det är sant att biologiska skillnader förklarar varför män dominerar teknikindustrin och att hon hade svarat "Nej, det är inte sant".

Damores brott var moraliskt

Om vi får tro hjärnforskaren Debra Soh har Damores argument solid vetenskaplig grund:

As a woman who’s worked in academia and within Science, technology, engineering and mathematics, I didn’t find the memo offensive or sexist in the least. I found it to be a well thought out document, asking for greater tolerance for differences in opinion, and treating people as individuals instead of based on group membership. Within the field of neuroscience, sex differences between women and men—when it comes to brain structure and function and associated differences in personality and occupational preferences—are understood to be true, because the evidence for them (thousands of studies) is strong. This is not information that’s considered controversial or up for debate; if you tried to argue otherwise, or for purely social influences, you’d be laughed at.

Många av Damores kritiker föreföll dock inte mena att Soh har fel i sakfrågan. De var av åsikten att Damores brott var moraliskt. Det hade inte med sant och falskt att göra. Damore borde inte ha sagt det som han sade, oavsett memots sanningshalt. Det avgörande var inte att Damore handskades illa med empiriska fakta, utan att många kvinnor upplevde memot som kränkande.
Googles verkställande direktör motiverade avskedandet av Damore med att många kvinnliga medarbetare mådde dåligt på grund av memots kränkande formuleringar. Radiobolaget NPR rapporterade att flera kvinnliga Googleanställda var så upprörda över Damores memo att de inte orkade gå till jobbet följande dag utan stannade hemma.
Problemet är naturligtvis att känslor är dåliga argument.
Faktum är dock att problemet går djupare än så. Frågan är inte endast varför så många av Damores kritiker valde att fördöma honom på moraliska grunder istället för att diskutera sakfrågan, utan varför de uppenbarligen ansåg att det räcker att ta moralisk ställning?
Damore har sagt att teorin om verkligheten som en social konstruktion ligger till grund för Googles mångfaldspolitik. Om vi accepterar denna karakteristik som korrekt, blir den moraliska upprördheten lättare att förstå. Om verkligheten är en språklig konstruktion, om teorier och memon konstruerar och omkonstruerar verkligheten, förlorar begreppet "sanning" sin korrespondensteoretiska mening och det blir poänglöst att om Damore säga att hans påståenden strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Frågan blir istället vilken verklighet som vi ska konstruera. Damore kritiseras följaktligen för sitt val av verklighet, inte därför att hans memo innehåller falskheter.

Summa summarum

Google beskriver sitt uppdrag på följande sätt:

Google's mission is to organize the world's information and make it universally accessible and useful.

Den fråga som människor ställer sig efter Damoreaffären ser ut på följande sätt: gäller det även information som strider mot företagets värderingar? Om James Damore kunde få sparken för att han uttryckte sig i strid med företagets mångfaldspolicy, hur hanterar Google webbplatser och videos som gör samma sak?
Det är viktiga frågor.
Google är inte vilket företag som helst. Google äger världens mest använda sökmotor. Företaget äger också videotjänsten YouTube. Google hanterar en stor del av den information som vi använder dagligdags och vi tar för givet att Googles algoritmer är politiskt neutrala.
Breitbart har intervjuat flera Googleanställda och den bild som framkommer ger anledning till viss oro. Naturligtvis ska man akta sig för att dra förhastade slutsatser från intervjuer med en handfull personer som dessutom är anonyma, likväl är de framförda synpunkterna intressanta, inte minst mot bakgrund av vad som hände James Damore.
Enligt en Googleanställd uppmanar företaget sina kunder att inte annonsera på webbplatser som innehåller material som strider mot företagets värderingar och mångfaldspolicy. Mannen säger sig veta att Google aktivt försöker försvåra för människor att hitta politiskt inkorrekt information eller webbplatser som kopplar ihop islam med terrorism. Han säger också att stämningen på företaget var mer eller mindre hysterisk när det stod klart att Donald Trump hade besegrat Hillary Clinton.
En annan anställd beskriver häxjakter på personer med alternativa åsikter. Det är omöjligt att diskutera mångfald och social rättvisa.
De som har åsikter som avviker från företagets policy svartlistas, vilket innebär att de inte får tillgång till olika förmåner och att de, i den händelse att de säger upp sig, kan få svårt att hitta nya jobb. Många Googleanställda utför inget produktivt arbete utan tillbringar dagarna med att agera åsiktspoliser. Toleransen för så kallade mikroaggressioner är extremt låg och många anställda går omkring på äggskal. Anställda som har fel åsikter fryses ut.
Den fråga som människor ställer sig efter avskedandet av Damore är om vi verkligen kan lita på Google. Svaret på den frågan är, åtminstone för tillfället, att vi inte vet.
Hanteringen av Damoreaffären har dock kastat en lång, svart skugga över företaget och dess två motton: "Don't be evil" och "Do the right thing".

Politiskt mygel och massmediala härdsmältor

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet kom som en chock för Hillary Clintons anhängare. Många liberaler verkade inte förestå att demokratiska val inte innebär att den egna kandidaten alltid vinner. Till och med européer verkade ha svårt att smälta valresultatet. Egentligen hade inget märkligt hänt. Donald Trump besegrade Hillary Clinton på samma sätt som Barack Obama vann över John McCain.
Det människor borde ha chockats över var myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan och den tredje statsmaktens förfall.

Newsweek

Källa: Newsweek.

Myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan

Det Demokratiska nationella konventets uppgift är att nominera en presidentkandidat. DNC ska uppträda neutralt i förhållande till de olika kandidaterna. Så var inte fallet det senaste valet. DNC hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att stödja en kandidat, Hillary Clinton. Bernie Sanders kämpade inte endast emot Clinton, han hade hela det Demokratiska etablissemanget emot sig. Han utsattes för en klassisk konspiration.
Clinton fifflade emellertid inte endast till sig nomineringen, hon försökte vinna Vita huset med mygel. Media hade bestämt sig för att Clinton, inte Trump, skulle bli president och gjorde vad man kunde för att påverka valresultatet. Clinton blev förvarnad om vilka frågor som hon skulle få under debatterna med Trump och journalister skickade artiklar till hennes team för korrekturläsning innan de publicerades. Clinton hade kunnat kontakta Trumplägret och berätta att media försöker rigga valet. Hon hade kunnat varna honom och säga att han nog inte ska räkna med att bli rättvist behandlad av tidningar och TV. Gjorde hon det? Nej. Clinton led inga moraliska kval. Hon hoppades istället att myglet skulle förbli en hemlighet.
Clintonkampanjen sponsrade dessutom anarkistiska våldsverkare att bråka under Trumpmöten för att sedan skylla våldet på Trumps anhängare.
Allt detta lyser med sin frånvaro i Newsweeks solskenshistoria.

Antag att Clinton hade vunnit valet. I så fall hade hon blivit USA:s 45:e president tack vare att hennes eget parti, i strid med reglerna och med bottenlöst förakt för väljarna, riggade nomineringen så att hon kunde vinna. I så fall hade USA fått en president som kommit till makten genom att aktivt samarbeta med den tredje statsmakt som ska granska politiker som henne. Om Clinton hade vunnit, hade USA fått en president vars kampanj hade haft inhyrda stormtrupper vars uppgift var att med våld destabilisera politiska rivaler och skapa kaos på deras möten.

Den tredje statsmaktens förfall: Madam President

Medias traditionella roll är att granska statsmakten. Det är en viktig uppgift. Tyvärr har det blivit allt vanligare att media sviker sitt ansvar. Vi ser det ibland i vårt eget land när immigrationspolitiken debatteras. Journalistiken degenererar till opinionsbildning därför att journalisterna inte skiljer mellan sina egna politiska åsikter och sin roll som tredje statsmakt.
Vi såg det också under den amerikanska valkampanjen. Presidentval är stora händelser i USA och media vill vara ute så snabbt som möjligt med information om valresultatet och kandidaterna.
Newsweek färdigställde två så kallade minnesutgåvor om presidentvalet. Den ena handlade om president Trump och skulle ges ut i händelse av att Trump vann valet. Den andra handlade om President Clinton och skulle ges ut om Clinton blev USA:s 45 president. Detta är helt normalt. Alla mediaföretag vill vara ute först med stora nyheter.
Newsweek var emellertid så övertygat om att Clinton skulle vinna presidentvalet att tidningen tryckte upp 125 000 exemplar av Madame President och distribuerade magasinet till återförsäljarna innan rösterna var räknade och segraren utsedd.
Newsweek tryckte inte upp ett enda nummer av Mr. President.
Madame President är ur journalistisk synpunkt ett pekoral från första till sista sidan. Magasinet består av arkivmaterial som är redigerat så att det ska passa in i den historia som Newsweek vill berätta. Det är en historia om hur en ensam kvinna och feminist, mot alla sexistiska odds, blir USA:s första kvinnliga president. Det är en historia som är kliniskt ren från allt som skulle kunna kasta en skugga över Clintons karaktär och kompetens.
"President-elect" är titeln på den person som har vunnit presidentvalet, men ännu inte tillträtt ämbetet. Newsweek är så betuttad i Clinton att man kallar henne "President-elect" oavsett om artikeln beskriver valkampanjen eller valsegern.
Newsweek kallar Trump "demagogue" och hans supporters "deplorable". Han beskrivs som "the strangest candidate in American history" och i debatten mot honom sägs Hillary ha visat "her expertise": "President-elect Hillary Clinton 'went high' when her opponent and his supporters went ever lower...". Hillary vann debatt efter debatt. Trump var "the biggest loser". På valdagen förkastade det amerikanska folket "the … fear and hatebased conservatism peddled by Donald Trump". Med Hillary Clinton fick USA sin mest erfarna president någonsin.
Newsweek konkluderar triumfatoriskt: "The highest glass ceiling in the Western World had finally shattered":

After 25 years in the national spotlight as a political force, Hillary Clinton finally reached the Oval Office on her own.

I slutet på detta drygt 90-sidiga pekoral står en strålande glad Clinton i ett ballonghav tillsammans med sin vicepresident, Tim Kaine, medan hennes anhängare jublar över segern. Bilden är naturligtvis ett montage och taget från konventet när Clinton nominerades till president.

Redaktören är mållös

Som om det var nog. Efter att ha officiellt deklarerat att hon numera tillhör "motståndet", vilket innebär att hon inte ens skulle stödja president Trump om han hämtade sina förslag från det Demokratiska partiprogrammet, har Clinton skrivit en bok om varför hon förlorade presidentvalet.
Hur många presidentaspiranter har gjort något sådant? Vinnarna brukar skriva böcker, inte förlorarna. Hillary är undantaget. Hon anser nämligen att hon är USA:s rättmätige president och att hon blev bestulen på segern. Boken som heter What Happened ger Hillary fullständig kontroll över historieskrivningen. Följaktligen kommer hon att trötta ut läsarna med den hittills obevisade konspirationsteorin att ryssarna underminerade henne med benäget stöd från Trumpkampanjen och att FBI-chefen James Comey gjorde fel när han skötte sitt jobb och blåste nytt liv i FBI:s undersökning om Clintons privata e-postserver och det faktum att hennes assistent lagrade epost som tillhörde utrikesdepartementet på sin hemdator.
En förfärlig, maktlysten kvinna. Det är vad hon är.

Att förneka verkligheten

En av den modernistiska filosofins centrala teser är att verkligheten existerar oberoende av oss. En annan tes är att vi kan ka kunskap om den. Idag sägs vår kultur vara postmodern. Vi har lämnat den modernistiska filosofin och dess restriktioner bakom oss och äntligen erhållit redskap för att bli sant fria. Den postmoderna filosofin är antirealistisk och betraktar verkligheten som en språklig konstruktion som vi inte kan ha kunskap om.
Vi är fria därför att verkligheten är något som vi själva skapar.

En jämställd fysik

Pedagogikprofessorn Moira von Wright har sagt att fysikämnet inte är förenligt med "skolans jämställdhetssträvanden". Därför har hon föreslagit att "en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort".

MvW

Moira von Wright. Källa: Sodertornskommunerna.se

Det gäller att inte missförstå professor von Wright. Hon vill inte avskaffa fysikämnet. Hon tror att fysiken som diskurs skapar sitt objekt. Den fysikaliska verkligheten är inte hierarkisk i sig, det är fysiken som har skapat den sådan. Om vi ändrar på fysiken, ändrar vi på verkligheten. Ett jämlikt samhälle kräver en jämlik fysik. I slutändan är allt politik, skulle en postmodernist säga.

Vad är en människa?

Förekomsten av så kallade transpersoner har aktualiserat frågan om den postmoderna antirealismen även gäller människor. En transperson är en individ som har ändrat sitt kön medelst en självdefinition.
Frågan lyder alltså: kan vi fritt välja vad vi ska vara?
Svaret på frågan lyder: inom vissa gränser.
Naturligtvis kan människor definiera sig själva. Faktum är att vi gör det hela tiden. Någon är kommunist, någon annan är liberal. Det finns kristna och muslimer, individualister och kollektivister. I samtliga fall är ett mått av självdefinition inblandat.
Därför ska vi inte heller förvåna oss över att människor ibland diskuterar självdefinitioner. Liberaler grälar med varandra om vem som är liberal och kommunister anser att socialdemokrater inte är socialister. Numera går det knappt en dag utan att Sverigedemokraternas självdefinition ifrågasätts.
Människors självdefinitioner förändras också över tid. Hitler lär ha sagt att det var mycket lättare att rekrytera kommunister än liberaler till den nationalsocialistiska rörelsen.
Hur är allt detta möjligt? En förklaring är att ords användning styrs av konventioner. Innebär det att vi kan använda ord hur vi vill? Nej, det gör det inte. Kommunikation förutsätter en gemensam meningsbas. Ord kan av praktiska skäl inte betyda vad som helst. Aftonbladet rapporterade följande om Thomas Beatie som, om vi får tro tidningen, nyligen har fött ett barn:

Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.

Det krävs att man koncentrerar sig för att förstå texten och det beror på att journalisten använder orden "hon" och "han" på ett sätt som strider mot vedertagna konventioner.
En annan begränsande faktor är verkligheten. Kommunister hävdade på 70- och 80-talet att öststaterna var mer demokratiska än västdemokratierna. De visste att ords mening styrs av konventioner och försökte utnyttja detta i debatten.

Prag, 1968

Verkliga eller semantiska gatustrider mellan sovjetiska invasionsstyrkor och Pragbor?
Källa: Wikimedia.

Anledningen till att de förlorade debatten var inte att deras definitioner var motsägelsefulla utan verkligheten i kommuniststaterna. Kommunisterna hade hoppats att vinna demokratidebatten genom att definiera om demokratibegreppet i termer av något mer aptitligt, men för gemene man spelade det ingen roll vad man kallade systemet i öststaterna. Försöket att reducera problemet till semantik uppfattades som löjligt. Politisk repression, reseförbud, taggtråd och Berlinmur - i slutändan fällde verkligheten avgörandet.

Vad händer om vi applicerar dessa synpunkter på transdebatten?

Pseudodrama I

Nyligen hade Expressen ett reportage om en amerikansk familj som hade fått sitt första barn. Rubriken löd: "Pappan födde sitt första barn: 'Vi vet att det är unikt'". Frågan är hur unik händelsen var.
Trystan Reese föddes som kvinna, men "definierar" sig numera som man. Om en person kan bli liberal genom att definiera sig som liberal, borde väl en kvinna kunna bli man genom att ändra sin självdefinition? Eller hur?
De som svarar ja på denna fråga stödjer sig på genusteori. I genusteorin lär vi oss att skilja mellan genus och kön. Kön är det biologiska, det som vi inte kan ändra på. Vi kan alltså inte ändra på vår biologiska konstitution genom att definiera oss annorlunda. Genus är det socialt skapade. Det kan vi däremot påverka. Frågan är dock vad det innebär att Reese kallar sig man. Innebär det att hon också är man eller endast att hon är en kvinna som kallar sig "man"? Genusfeminister tvekar inte: Reese ska inte endast behandlas som en man, hon är också en man därför att hon definierar sig som en man.
Denna slutsats förefaller dock vara förhastad. Problemet ser ut på följande sätt: om Reese numera är man, har hon uppenbarligen bytt kön, men kön tillhör, enligt genusfeminismen, den biologiska sfären eller det som vi inte kan påverka. Den genusfeministiska slutsatsen följer således endast om vi eliminerar den genusfeministiska distinktionen mellan kön och genus och hävdar att allt är genus. Först då kan vi ändra vår biologiska konstitution med en självdefinition.
Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Ingen människa med förnuftet i behåll tror att man kan byta biologiskt kön genom att yttra några ord. Inte ens genusfeminister gör det. Det är skälet till att de i teorin skiljer mellan kön och genus. Att de i politiska diskussioner ofta glömmer bort denna distinktion, är en helt annan sak.
Historien tar dock inte slut här. Expressen rapporterar också att Reese har kvar sina kvinnliga könsdelar. Det medgivandet kom förmodligen inte som en direkt överraskning för tidningens läsare. Utan det hade ju reportaget blivit totalt ologiskt. Reese måste ju ha kvinnliga könsdelar för att kunna bli gravid.
En sammanfattning av reportaget skulle alltså kunna se ut på följande sätt: en kvinna som vill vara man blev nyligen gravid efter att ha haft samlag med sin make. Jämför det med Expressens rubrik: "Pappan födde sitt första barn: 'Vi vet att det är unikt'".

Pseudodrama II

Reese är inte den enda kvinnan som har "bytt" kön genom att definiera sig som man. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om Thomas Beatie. Enligt tidningen chockade Beatie världen med att föda en flicka:

Thomas Beatie, mannen som blivit världskändis sedan han gått ut och berättat att han var gravid, har nu fått en liten flicka.

Hur i all världen var detta möjligt? Det korta svaret är att Beatie har kvinnliga könsdelar. Det förklarar hur "han" kunde bli gravid och föda ett barn. Beatie var alltså kvinna. Därmed hade också detta drama fått sin naturliga upplösning.

Summa summarum

Varför upplyser inte Aftonbladet och Expressen läsarna om att Reese och Beatie är kvinnor? Varför väljer de istället att tvinga läsarna att dechiffrera meningskonstruktioner som denna?

Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.

De två kvällstidningarna hade kunnat förklara för läsarna att det inte finns något att chockeras över. Varje cell i Reeses och Beaties kroppar är kvinnliga. De två kvinnornas känslor är inga argument i sakfrågan. Rent biologiskt är de kvinnor. Det som pågår i deras huvuden påverkar inte detta faktum.
Förklaringen är förmodligen att journalisterna inte har förmått att separera sin journalistiska plikt från sin politiska övertygelse. Reese och Beatie har, för att tala postmodernistiska, omkonstruerat sig själva och utnyttjat den radikala frihet som det postmoderna samhället erbjuder individen och vem kan ha något emot att människor utnyttjar sin valfrihet? Ingen kritiserar människor när de byter bil, kök eller vardagsrumsinredning. Varför ska det då vara kontroversiellt att byta kön? Byte som byte.
Det ska bli intressant och se hur länge det tar innan de två nyblivna "männen" döms ut av våra genusfeminister som en del av patriarkatet.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del II

I Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault diskuterar den amerikanske filosofen Stephen Hicks två teser. Tes ett lyder: Kants kritik av upplysningens förnuftsbegrepp och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen. Tes två är avsedd att förklara hur postmodernismen kunde bli dominant. I denna avslutande artikel ska vi kika lite närmare på sistnämnda tesen.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault

Vad är postmodernism?

Ordet "postmodernism" låter förstå att vi har lämnat modernismen bakom oss och gått in i en ny intellektuell tidsålder. Frågan är alltså vad som skiljer postmodernism från modernism?
Postmodernismens metafysik är antirealistisk. Till skillnad från modernismen antar den att verkligheten är socialt konstruerad. Den företräder en relativistisk kunskapsteori. Medan modernismen antog att subjektet kan ha objektiv kunskap om verkligheten, hävdar postmodernister som Michel Foucault att all sanning är relativ. Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish har sagt att det är en befriande känsla att vara postmodernist eftersom man då inte behöver bekymra sig om det som man säger är sant eller falskt. Det räcker med att vara intressant. Hans landsman, filosofen Richard Rorty, har erkänt att han inte kan argumentera för sin position, men tillagt att han inte ser det som ett problem.
Till skillnad från modernismen som var individualistisk, är postmodernismen kollektivistisk. I postmodernismen tar kollektivet den plats som den med förnuft utrustade individen ockuperade i modernistisk filosofi. Resultatet blir identitetspolitik. Grupptillhörighet förmodas bestämma politisk uppfattning. Med "grupp" menas dessutom inte social klass. Postmodernismen förnekar inte existensen av sociala klasser, men vill komplettera klassanalysen med en undersökning av sexuella, religiösa och könsmässiga identiteter.
Eftersom förnuft och logik inte kan vägleda individen och på grund av att olika grupper har olika erfarenhetsbas, finns det inget som individerna kan appellera till i händelse av konflikt. Resultatet blir gruppbalkanisering och en extrem emfas på motsättningar. Det är skälet till Nietzsches popularitet bland postmodernister. Nietzsche betonade vilja istället för förnuft. När människor inte kan appellera till logik och empiri återstår endast politisk kamp.
Medan modernistisk etik och politik är individualistisk, kännetecknas postmodern etik av en ambition att identifiera förtryckta grupper och slåss för deras rättigheter.

Två besynnerliga fakta

Därmed är vi framme vid två egendomligheter. Om värderingar är subjektiva, vilket postmodernismen hävdar att de är, borde vi hitta postmodernister över hela det politiska spektrumet. Fördelningen borde vara närmast slumpmässig. Detta är dock inte fallet. Postmodernister tillhör vänstern och ibland den yttersta vänstern och de förefaller ha mycket bestämda åsikter.
Det andra problemet ser ut på följande sätt: postmodernism borde inte tilltala socialister och kommunister. Socialismen var ju ett modernistiskt projekt. Marx var noga med att skilja sin "vetenskapliga" socialism från så kallade utopiska ideologier.

Socialismen kollapsar

Varför accepterade socialister och kommunister ett i grunden irrationellt, politiskt projekt? Hicks menar att förklaringen står att finna i de kriser som socialismen genomled förra århundradet.
Marxismen gör anspråk på att vara en vetenskaplig teori och dess huvudprediktion är att kapitalismen kommer att kollapsa på grund av inre motsättningar. När den internationella ekonomin störtdök på 30-talet, firade socialister och kommunister. De hade väntat och väntat och äntligen skulle kapitalismen kollapsa. Kapitalismen överlevde dock inte endast, den kom tillbaka med enorm kraft.
Marx hade förutspått kapitalismens frånfälle, snart insåg vänstern att den utvecklades i motsatt riktning: människor fick det stadigt bättre. Till slut förstod vänstern att den hade förlorat den ekonomiska debatten. Marx hade haft fel. Kapitalismen kommer inte att bryta samman.
Vänstern bytte nu fot och hävdade att det faktum att Marx' prediktioner inte har slagit in inte bevisade att kapitalism är bättre än socialism. Kapitalismen kanske är mer produktiv än socialismen, men socialismen är, förklarade man, moraliskt överlägsen kapitalismen därför att socialismen baseras på samarbete medan kapitalismen är ett system som premierar egoism. Vänstern hoppades att kommuniststaterna skulle bevisa denna tes i praktiken. Utbudet av varor och tjänster var större i väst, men i socialiststaterna hade alla arbete och människor var lyckliga.
Hicks menar att dessa drömmar krossades slutgiltigt i mitten på 50-talet. Under det sovjetiska kommunistpartiets kongress i februari 1956 hade ordföranden Nikita Chrusjtjov i ett fyra timmar långt tal gått till frontalangrepp mot företrädaren Josef Stalin och den enorma förtrycksapparat som hade uppförts med hans goda minne. Chrusjtjovs tal sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen. När Chrusjtjov åtta månader senare slog ner revolten i Ungern, släcktes de sista förhoppningarna om en socialism med mänskligt ansikte. Socialismen hade inte endast varit en ekonomisk och miljömässig katastrof, de kommunistiska regimerna hade mördat stora delar av sina egna befolkningar.
Vänstern befann sig nu i panikläge.

Budapest, 1956

Sovjetiska stridsvagnar i Budapest, oktober 1956. Källa: Wikimedia.

Postmodernismen som alternativ

Hicks första tes var att utvecklingen mot irrationalism inom kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins bankrutt möjliggjorde postmodernismen. Hans andra tes är att socialismens kris nödvändiggjorde postmodernismen. Postmodernismen blev en social rörelse att räkna med tack vare krisen i den socialistiska rörelsen.
Vad innebar detta mer konkret?
På 1700-talet stod det klart för många kristna att upplysningsfilosofin inte endast stod i motsättning till religiös fromhet, utan också att det fanns en uppenbar risk att religionen skulle förlora striden på lång sikt.
Två alternativ utkristalliserades. Kristna kunde acceptera att empiriska data och logiska argument talade emot deras tro och agera därefter eller de kunde hävda att logik och empiri inte bevisar något. Kants kritik av det teoretiska förnuftet utgjorde ett försök att rädda religionen genom att subjektivera logik och förnuft.
Hicks menar att socialister och kommunister blev postmodernister av samma skäl. Postmodernismen blev ett inflytelserikt socialt och intellektuellt fenomen därför att vänstern vägrade ge upp den socialistiska idén. På samma sätt Kants kritik av det teoretiska förnuftet var ett uttryck för en troskris inom kristenheten, var postmodernismen ett uttryck för den socialistiska vänsterns troskris och på samma sätt som Kant legitimerade tron på Gud, skulle postmodernismen ge vänstern kraft att förnya sin tro på socialismen.

Machiavellisk debatteknik och moralisk nihilism

En annan och lika intressant fråga är om postmodernister verkligen tror på det som de säger.
Problemet är att kunskapsteoretisk relativism slår i båda riktningarna: om Foucault verkligen menade att sanning är ett relativt begrepp, varför ska vi då tro på honom? Kunskapsteoretisk relativism skapar också politiska problem. Postmodernister är angelägna om att människor protesterar mot orättvisor, men varför ska människor göra det om alla värden är subjektiva?
Hicks tes är att postmodernister som Foucault egentligen inte tror på det som de säger. Deras användning av relativistiska argument är politiskt motiverad.
Det är inte svårt att förstå varför hänvisningar till skapelseberättelsen spelar ringa roll när fysiker diskuterar universums ursprung. Argumentet att Gud skapade universum är helt enkelt inte tillräckligt bra. Om alla diskurser däremot är logiskt och empiriskt likställda med varandra, hamnar vi i ett helt annat läge. Då kanske det är rimligt att ge olika åsikter lika utrymme i debatten. Hicks menar att postmodernister ofta använder relativistiska argument på detta sätt när de upplever att de befinner sig i minoritetsposition.
De använder också relativistiska argument som vapen i den politiska debatten. Om man studerar postmodernistisk debatt upptäcker man att den inte är strikt relativistisk, utan att den pendlar fram och tillbaka mellan relativism och absolutism. Postmodernister använder relativistiska argument i syfte att urholka motståndarnas argument för att sedan fylla tomrummet med teorier som de själva uppfattar som bokstavligt sanna.
Det är alltså inte fallet att postmodernister anser att rasism och sexism endast är något dåligt om man betraktar dessa fenomen ur ett specifikt perspektiv. De menar att de är objektivt onda. Det är skälet till att relativistiska argument endast används mot västerländska kulturyttringar. Det är skälet till att politisk korrekthet riktar sig mot konservativa. Postmodernisterna betraktar språket som ett politiskt vapen. Den postmoderna teorin är en i grunden machiavellisk diskurs.
Inte alla postmodernister resonerar dock på detta sätt. Många postmodernister förefaller vara ointresserade av om den av dem omfattade filosofin innehåller logiska motsägelser eller empiriska felaktigheter. För dem spelar det ingen roll om de har rätt eller fel så länge de lyckas destruera en fiende. Dessa individer tillhör postmodernismens nihilistiska falang.

Summa summarum

Stephen Hicks Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault är en förfärligt intressant bok och rekommenderas till alla och envar, även om redaktören misstänker att den kan upplevas som svårläst. Finns det något kritiskt att säga om Explaining Postmodernism? Ja, det gör det faktiskt.
Hicks menar att Kant, Hegel, Nietzsche med flera röjde vägen för postmodernismen genom att definiera olika teman. Han menar vidare att postmodernister som Foucault, Rorty och Derrida lärde sig fyra saker av sina mentorer.
De höll med Kant om att förnuftet inte kan äga kunskap om den ultimata verkligheten. De var överens med Hegel om att verkligheten är motsägelsefull. De accepterade slutsatsen att känslor, vilja och tro trumfar förnuftet och att irrationella faktorer, inte förnuftet, är kungsvägen till kunskap.
Problemet är att när Hicks sedan ställer frågan om postmodernister verkligen tror på allt detta, svarar han nekande. De är låtsasrelativister. För dem är relativistiska argument vapen i en politisk kamp.
Det är på denna punkt som redaktören har svårt att få framställningen i Explaining Postmodernism att gå ihop. Om Foucault et consortes inte tror på det som de säger, accepterade de nog inte arvet från Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger. Detta kan verka vara en petitess i sammanhanget, men om man läser boken noggrant upptäcker man snabbt att så inte är fallet.
Explaining Postmodernism är översatt till en rad olika språk. Boken kan också hämtas kostnadsfritt i PDF-format från författarens webbplats.
Låt oss nu runda med författaren och debattören Mark Steyn när han skojar med postmodernismen.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del I

Den kanadensiske författaren Mark Steyn har sagt följande: att debattera med en postmodernist om postmodernism är som att spela tennis med någon som hela tiden hävdar att dina ess är sociala konstruktioner.
Frågan är dock: vad är postmodernism? Varifrån kommer den? Den amerikanske filosofen Stephen Hicks har funderat på dessa frågor och sammanfattat resultatet av sin tankeverksamhet i Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing, 2004).

. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault

Förmodernism

Det förmoderna samhället var djupt präglat av kristendomen. Dess metafysik betonade det övernaturliga. Verkligheten antogs inte ha en från Gud oberoende existens.
Dess kunskapsteori hävdade att kunskaper om verkligheten primärt kommer till människan via uppenbarelser och profetior.
Det förmoderna samhället hade en pessimistisk syn på människan som född i synd och därför korrupt.
Det hade en kollektivistisk etik. Människor definierade sina liv och sina behov i termer av samhällets krav.
Det var också starkt hierarkiskt. De troende var underordnade kyrkan. Medborgarna var kungens undersåtar.

Modernism

Den modernistiska filosofin med dess emfas på förnuft växte fram i reaktion mot den förmodernistiska världsbilden.
Modernismens metafysik var naturalistisk. Modernisterna var övertygade om att verkligheten existerar oberoende av oss. I den modernistiska kunskapsteorin läggs emfasen på logiska argument och empiriska undersökningar. Kunskap om verkligheten startar med observationer. Vi systematiserar dessa med begrepp till teorier som uttrycker nödvändiga och universella sanningar som vi använder för att förklara och förutsäga naturliga fenomen.
Modernisterna hade en optimistisk syn på människan. De utmönstrade teorin om arvsynden och hävdade att människan är ett oskrivet blad som, i kraft av sitt medfödda förnuft, kan skapa sitt liv.
På etikens och politikens område ledde emfasen på förnuft till individualism och individualismen ledde till liberalism. På ekonomins område medförde förnuft och individualism att den kollektivistiskt organiserade feodala ekonomin sakta med säkert gav vika för marknadsekonomi.
Emfasen på förnuft lade en solid grundval för framväxten av autonoma vetenskaper och den praktiska tillämpningen av dessa vetenskaper gav oss bland annat ingenjörskonsten vilken, i sin tur, lade grunden för den industriella revolutionen och det materiella välstånd som vi idag ofta tar för givet.

Oron sprider sig

I slutet på 1700-talet började filosofer runt om i det kontinentala Europa att reagera mot upplysningen. Denna oro var mest märkbar i Tyskland.
Med upplysningsfilosofins emfas på förnuft följde politisk och ekonomisk individualism och kritik av etablerade institutioner och filosoferna oroade sig över att det traditionella samhället med dess emfas på offer, plikt, religion, tradition och samhörighet skulle undermineras i en värld av rationellt kalkylerande individer.

Kant röjer vägen

Den tyske filosofen Immanuel Kant tillhörde de bekymrades skara. Kant var övertygad om att människor behöver religion. Kant var också övertygad om att upplysningen hotade allt detta. Målsättningen med hans berömda Die Kritik der reinen Vernunft var också att hägna i vetenskapen och bereda plats för religionen.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Kant var inte den första filosofen som kritiserade upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp. Det pågick en livlig debatt mellan empirister och rationalister i ämnet. Empiristerna ifrågasatte den naiva realism som låg till grund för upplysningsfilosofins objektivitetsbegrepp. Våra sinnesorgan speglar inte verkligheten, förklarade de, de har en egen struktur som påverkar våra perceptioner. Empiristerna kritiserade också synen på vetenskapliga teorier som nödvändigt och universellt sanna. Ett påstående som är nödvändigt sant, sade de, handlar inte om verkligheten och påståenden som handlar om verkligheten, är inte nödvändigt sanna.
Det är viktigt att hålla i minnet att även om empirister och rationalister ifrågasatte upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, var deras målsättning inte att underminera själva idén om vetenskap och förnuft. Tvärtom: målet var ett mer robust förnuftsbegrepp.
Hicks menar att Kants kritik av det teoretiska förnuftet tog avstamp i denna debatt. Debatten mellan rationalister och empirister hade synliggjort svagheter i den tidiga upplysningens förnuftsbegrepp. Kant accepterade den empiristiska och rationalistiska kritiken av upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, men inte dess slutsats: att vetenskaplig objektivitet, som upplysningsfilosoferna hade definierat begreppet, är en omöjlighet.
Kant rekapitulerade den empiristiska kritiken mot den naiva realismen och hävdade att den förutsätter att subjektet inte har en egen identitet. Mot detta hävdade Kant att subjektet har en identitet. Kants kopernikanska revolution i filosofin innebar att han utgick från subjektet: objektet determinerar inte subjektet, utan tvärtom.
Det som gjorde Kants kritik originell var dess principiella karaktär. Kants poäng var inte att vi inte kan vara helt säkra på att vår varseblivning inte bedrar oss, utan att vi inte kan veta något överhuvudtaget om den ultimata verkligheten. Verkligheten är, om vi får tro Kant, en subjektiv konstruktion. På detta sätt ansåg sig Kant ha räddat religionen från vetenskapen. Om förnuftet inte kan uttala sig om den ultimata verkligheten, kan det heller inte vederlägga den religiösa tron.
Verkligheten är dock inte endast en subjektiv konstruktion, det är en subjektiv konstruktion om vilken vetenskapen kan uttala sig med säkerhet. Vetenskapliga teorier kan vara nödvändiga och universella sanningar om vi antar att subjektet konstruerar objektet istället för att erfara det. På detta sätt menade sig Kant också ha räddat den vetenskapliga objektiviteten.

Kants kritik blev enormt inflytelserik.

Upplysningsfilosof?

Kant brukar beskrivas som en upplysningsfilosof. Det finns flera korn av sanning i denna beskrivning. Även om Kant ansåg att vetenskapen inte kan nå kunskap om den ultimata verkligheten, förnekade han inte att den kan nå kunskap. Han vurmade för logik och konsistens i sitt filosoferande. Han avvisade relativistiska argument. Hans moralfilosofi utgjorde ett försök att ge den moraliska reflektionen en rationell grundval och i den tredje kritiken, Kritik der Urteilskraft, försökte han uppnå samma mål med estetiken.
Problemet med Kants kritik är att den kapar trossarna till verkligheten. Hans tes är så radikal att den upphäver allt annat som han säger till förnuftets försvar. Det är också skälet till att Hicks menar att Kant tillhör antimodernismen och att hans kritik av det teoretiska förnuftet i realiteten röjde väg för allehanda irrationella, filosofiska strömningar.
Hicks menar att vi ser det sistnämnda tydligt hos Hegel.

Hegel

Kants argument var kunskapsteoretiskt. Det utgick ifrån distinktionen mellan ett kunskapssökande subjekt och den av subjektet oberoende verkligheten. Kants slutsats var att subjektet inte kan ha kunskap om en sådan verklighet, att den verklighet som subjektet äger kunskap om är en subjektiv konstruktion. På detta sätt ville Kant rädda både vetenskaplig objektivitet och religiös tro.
Hegel instämde i Kants kritik av realism och objektivism. Det som irriterade Hegel var Kants slutsats: att kunskap om den ultimata verkligheten är omöjlig. Hegel menade att kristendomen kan försvaras utan att vi måste uppge hoppet om objektiv kunskap.

Hegel

Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Källa: Wikimedia.

Hegel förklarade att Kant var tvungen att förneka möjligheten av objektiv kunskap därför att han skilde mellan subjekt och objekt. Hegel föreslog därför att subjekt och objekt egentligen är ett. Hos Hegel finns det således ingen av subjektet oberoende verklighet.
Frågan är vad detta innebär. Vad menar Hegel med "kunskap" och vem är det som har denna kunskap?
Hegels svar på den första frågan är att Kant hade rätt i att subjektet inte kan ha absolut kunskap om en av det oberoende verklighet, men, invände Hegel, subjektet kan ha det om sig själv därför att det inte existerar oberoende av sig själv. Den kunskap som Hegel syftar på är alltså självkunskap.
Hegels svar på den andra frågan är: Gud. Verkligheten är alltså Gud.
Ett annat problem som Hegel brottades med var Kants paradoxer. Kant hade sagt att varje försök att greppa den ultimata verkligheten med förnuftet, leder till paradoxer. Hegel menade att Kant hade rätt på denna punkt, men han förnekade att det var något att bekymra sig över.
Kants paradoxer är, om vi får tro Hegel, en följd av att Kant har utgått från aristotelisk logik. Hegel menade att det problem som Kant hade pekat på kan lösas med ett icke-aristoteliskt förnuftsbegrepp, dvs. ett förnuftsbegrepp som accepterar motsägelser.
Denna aspekt av Hegels Kantkritik var mycket viktig för honom. I likhet med Kant ville han försvara kristendomen och han var pinsamt medveten om att den judisk-kristna teologin var full av paradoxer. Hur kunde Gud skapa allt ur intet? Varför gav Gud människan fri vilja när han sedan straffar henne om hon använder den? Varför finns det ondska i världen om världen är skapad av en perfekt varelse? Hegel förnekar alltså inte dessa eller andra motsägelser, hans argument är att de inte är motsägelser inom den kristna doktrinen, utan i verkligheten.
Det blir nu möjligt att förstå hur radikal Hegels lösning är. Empiristerna hade sagt att empiriska satser inte kan vara universella och nödvändigt sanna. Kant hade invänt att detta endast är korrekt om vi antar att subjektet står emot en av det oberoende verklighet och att om vi istället antar att verkligheten är en subjektiv konstruktion, blir syntetiska satser a priori möjliga.
Priset som Kant betalade var att dessa sanningar inte handlade om den ultimata verkligheten. Detta var oacceptabelt för Hegel som menade att om vi istället antar att all verklighet är en subjektiv konstruktion, blir absolut kunskap eller självkunskap möjlig.
Hur förenade Hegel sin övertygelse om att absolut sanning är möjlig med ett förnuftsbegrepp som accepterar kontradiktioner? Denna fråga är central därför att absolut sanning kräver motsägelsefrihet. Hegels svar är inte att Guds medvetande är motsägelsefritt utan att det utvecklas mot motsägelsefrihet och att det är motsägelserna som driver processen framåt. Förloppet avstannar först när förnuftet är motsägelsefritt eller då Gud har uppnått absolut kunskap om sig själv.

Filosofin blir alltmer irrationell

Kant hade tagit det inledande steget genom att beskriva verkligheten som en subjektiv konstruktion. Hegel bidrog till irrationalismen med ytterligare tre teser.
För det första menade han att verkligheten och förnuftet är kontradiktorisk. För det andra försvarade han en relativistisk kunskapsuppfattning. För det tredje ersatte han upplysningsfilosofernas med förnuft utrustade individ med en Gud som är identisk med universum. Hegel menade att det är Gud som regerar och att världshistorien är hans plan. Individen är ett medel, inte processens ändamål.
Efter Hegel spårade den kontinentala filosofin, mer eller mindre, ur. Filosof efter filosof förklarade att förnuftet är bankrutt och att känslor, mänskliga passioner eller maktviljor är nyckeln till kunskap om den ultimata verkligheten.

Förnuftet bryter samman. Akt I: Martin Heidegger

Den tyska filosofin efter Hegel accepterade Kants tes att förnuftet inte kan förstå den ultimata verkligheten och Hegels tes att verkligheten är motsägelsefull.
Hos Heidegger finner vi ett försök att syntetisera arvet från Kant och Hegel. Heidegger menade inte endast att förnuftet inte kan förstå verkligheten, utan att det utgör ett hinder för kunskap. Istället menade Heidegger att vi kan nå kunskap om verkligheten med en fenomenologisk metod.

Martin Heidegger. Källa: Wikimedia.

Heidegger förklarade att när vi observerar oss själva finner vi inte finner ett subjekt eller ego, bara föränderlighet. Därmed uppstår ett intressant filosofiskt problem. Vad är det som vi observerar? Vad har dessa skiftande tillstånd gemensamt? De borde ha något gemensamt.
Heidegger svarade: de är.
Men varför finns det något istället för ingenting? Heidegger noterade att frågan mynnar ut i en kontradiktion. Ordet "ingenting" antyder att det existerar något som inte existerar. Heidegger upprepade sedan Kants slutsats, att förnuftet inte kan besvara frågor av denna typ och konkluderade att motsägelser som denna visar att det är förnuftet som är problemet. Därför måste förnuftet förkastas.
Därmed uppkommer ett nytt problem: vad ska vi appellera till om vi inte kan vädja till förnuftets skiljedomstol?
Heidegger förklarade att språket ursprungligen stod i kontakt med den ultimata verkligheten, men för att återupptäcka detta ur-språk, måste vi skala bort logik och förnuft. Vi kan göra detta genom att studera olika psykologiska tillstånd hos oss själva, t.ex. leda. Heidegger menade att när är vi är utleda på tillvaron och på oss själva, upplever vi verkligheten som mer eller mindre odifferentierad. Det känns som att gränsen mellan oss själva och omvärlden håller på att upplösas. Heidegger var övertygad om att detta förklarar varför leda ofta ledsagas av fruktan och ångest: känslan ger oss en föraning om vad det innebär att vara död.
Heidegger menade att vi kan använda den fenomenologiska metoden för att på detta sätt nå in i varats metafysiska centrum. När vi befinner oss där kommer vi, trodde han, att förstå den judisk-kristna kosmologins och den hegelianska metafysikens fundamentala sanning: att det odifferentierade varat och intet är samma sak och att det är skälet till att Gud kunde skapa allt ur intet.

Förnuftet bryter samman. Akt II: den analytiska filosofin begår självmord

Problemet var dock inte endast att den kontinentala filosofin hade blivit alltmer irrationell. Den angloamerikanska filosofi som av tradition hade försvarat förnuft och logik, hade drabbats av problem.
I The Problems of Philosophy hade den brittiske filosofen Bertrand Russell hävdat att den angloamerikanska filosofins historia beskriver en lång rad av misslyckanden. Russell menade att filosoferna inte hade lyckats att lösa ett enda viktigt problem. Har vi lyckats att bevisa att det finns en extern verklighet? Nej. Har vi bevisat att det existerar orsak och verkan? Nej. På fråga efter fråga hade filosoferna fallerat.
Wittgenstein förklarade misslyckandet med att det berodde på att frågorna var felställda. De är inte filosofin som disciplin som är problemet, utan frågorna. Filosofin kan inte lösa metafysiska, kunskapsteoretiska eller etiska frågor därför att den inte har ett eget ämnesområde. Den är metod. Dess uppgift är språkkritisk. Därav beteckningen "analytisk filosofi".
Efter drygt ett halvt sekel av språkkritik, kunde de analytiska filosoferna konstatera att de hade underminerat det förnuft som de hade föresatt sig att försvara.
På 50-talet var den allmänna uppfattningen inom den analytiska rörelsen att varseblivningen är teoriimpregnerad. Återigen hävdades det att verkligheten var en, mer eller mindre, subjektiv konstruktion, men denna gång försvarades tesen av angloamerikanska filosofer.
De analytiska filosoferna hade utgått från Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska satser. Detta reste en besvärlig fråga: syntetiska påståenden kan förklaras med hänvisning till sinneserfarenheter, men hur förklarar vi logik? Varifrån kommer logiska regler?
Det analytiska svaret var: nominalism. Verkligheten bestämmer inte hur vi ska klassificera den. Begrepp är istället nominella eller ett uttryck för hur vi har valt att klassificera ting. Logiska regler har samma ursprung. Om verkligheten inte dikterar vilka begrepp som vi ska använda och om logiska regler förutsätter begrepp, dikterar verkligheten inte för oss vilka logiska regler som vi ska välja. Vi har de logiska regler som vi har därför att vi anser att deras konsekvenser är acceptabla. Följden blev logisk relativism. Språk och logik styrs av konventioner.
Nästa fråga är varför vi har de konventioner som vi har. Svaret är att konventioner är sociala praktiker. I slutändan är allt politik, skulle postmodernisterna säga.
Den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhn slog sedan i den sista spiken i det modernistiska projektets kista i sin berömda bok från 1962 - The Structure of Scientific Revolutions:

If science’s tools are perception, logic, and language, then science, one of the Enlightenment’s prized children, is merely an evolving, socially subjective enterprise with no more claim to objectivity than any other belief system. … There is no Truth; there are only truths, and truths change.

Krisen är ett faktum

På 60-talet var det endast spillror kvar av det en gång så storstilade modernistiska projektet. Det var i detta filosofiska vakuum som postmodernismen skulle uppföra sitt imperium. Hicks första tes lyder: en allt mer irrationell kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen.
Det faktum att postmodernismen blev möjlig innebar dock inte att den också blev nödvändig. Varför blev postmodernismen så framgångsrik? Det faktum att den angloamerikanska filosofin befann sig i djup kris i mitten av förra seklet är ju knappast ett argument för tesen att förnuftet är ett hinder för kunskap om verkligheten eller att logiska motsägelser inte är något att oroa sig över.
Det var uppenbart att det fanns många människor som ville göra upp med den västerländska filosofiska traditionen, men varför ville de göra det och vad ville de ersätta den med?
Svaret på dessa frågor är ämnet för nästa artikel om Stephen Hicks bok Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault.

Sidor

Prenumerera på Front page feed