Samtiden.com

Du är här

The Kindergarden of Eden

Evan Sayet är amerikansk ståuppkomiker. De flesta ståuppkomiker skojar om kristna och republikaner. Sayet har, tillsammans med Ann Coulter, specialiserat sig på att driva med den amerikanska vänstern. Han har också skrivit en bok: The Kindergarden of Eden (Amazon, 2012) i vilken han presenterar den enhetliga fältteorin om vår tids vänster.

The Kindergarden of Eden

Eden

I det bibliska paradiset var Adam och Eva ovetande. De behövde inga kunskaper eftersom Gud försåg dem med allt nödvändigt. Det var efter det att de hade ätit av frukt på Kunskapens träd som Gud förpassade dem ut ur paradiset. Skälet var att nu kunde de inte endast skilja mellan gott och ont, de kunde göra ont.
Utanför paradiset var Adam och Eva tvingade att arbeta för att överleva. Detta krävde att de var tvingade att tänka, söka kunskap och att applicera denna kunskap på en ofta motsträvig verklighet. I paradiset hade Adam och Eva varit ett slags förvuxna barn som aldrig hade behövt bekymra sig för morgondagen. Utanför paradiset ställdes de inför ett brutalt dilemma: väx upp eller dö.
Sayet använder den bibliska berättelsen som en illustration av hur den moderna vänstern fungerar. Den är övertygad om att vi kan återskapa paradiset om vi ger upp äpplet och slutar att tänka.
Konservativa anser att vänstern är korkad av just det skälet. Det som gör diskussioner med progressiva så omständliga är just att de inte vill göra distinktioner. Vänstern anser att konservativa måste vara onda människor därför att de envisas med att göra distinktioner.
Varför tror vänstern att distinktioner är av ondo? Att tänka är ju att göra distinktioner. Sayet är övertygad om att han har funnit svaret med sin enhetliga fältteori.

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern består av fyra lagar. Låt oss ta en lag i sänder.

Den första lagen säger att distinktioner är förbjudna. Det är, skriver Sayet, ett moraliskt imperativ. Den amerikanske litteraturvetaren Allan Bloom sade i en uppmärksammad bok att på 50- och 60-talet skrev unga människor in sig på universitet därför att de ville upptäcka den bästa litteraturen, konsten, vetenskapen, styrelseformen och teologin. Barnen till 60-talsgenerationen, de som började studera på 80-talet, var annorlunda: de ville inte göra någon distinktion mellan bra och dåligt. De var, menade Bloom, övertygade om att distinktioner är en form av diskriminering. Tre exempel från svensk politisk debatt:

  • Man ska inte endast vara för invandring, man ska vara för odifferentierad invandring. Allt annat är rasism.
  • Det är helt i sin ordning att vara emot terrorism, men inte att peka ut islam som den idag dominerande orsaken till terrorism. Det är islamofobi.
  • Jämställdhet mellan män och kvinnor är eftersträvansvärt, men endast om vi förnekar existensen av biologiska könsskillnader. Allt annat är sexism.

Så här ser argumentet ut: Orsaken till konflikter är att människor är oeniga och de är oeniga därför att de gör distinktioner. Om ingen anser sig ha mer rätt än någon annan, uppstår inga konflikter.
Alltså: Utan konflikter, inga krig.
Utan krig, ingen fattigdom.
Utan fattigdom, inga brott.
Utan brott, inga orättvisor osv.

Detta är skälet till att den postmoderna vänstern är religions- och vetenskapsfientlig. Vetenskapen gör distinktioner när den studerar den materiella verkligheten. Religioner gör distinktioner när de diskuterar etiska problem. Sayet menar att John Lennons sång Imagine är klassiskt postmodern.

  • Skrota nationsstaten (sluta göra distinktioner mellan olika länder).
  • Avskaffa all privat egendom (sluta göra distinktioner mellan ditt och mitt).
  • Eliminera alla religioner (sluta göra distinktioner mellan gott och ont).

Detta är, menar Sayet, orsaken till att vänsteraktivister beter sig som små barn. Barn är primärt vägledda av sina känslor. De använder inte sin hjärna. De gör inga distinktioner. Små barn behöver inte tänka sig för därför att deras föräldrar tar alla stötar.
Vänsteraktivister har råd att bete sig som barn därför att de bor i Eden. Den moderna välfärdsstaten är en sekulär version av det bibliska paradiset. Sverige är ett exempel, skulle Sayet säga. I ert land behöver man ju inte ens arbeta. I välfärdsstaten kan man fokusera på att vara sig själv, göra det som känns bra och att älska sig själv.

Den andra lagen säger följande: ett förbud mot distinktioner leder inte till en politik utan distinktioner. Detta är en av den postmoderna vänsterns mer intressanta paradoxer. Om alla värden är lika mycket värda, blir debatter, mer eller mindre meningslösa. Den enda meningsfulla intellektuella hållningen blir liknöjdhet: eftersom sanning är något personligt är det bäst om du sköter ditt och jag sköter mitt.
Problemet är att den postmoderna vänstern är allt annat än likgiltig. Om alla samlevnadsformer är likställda, varför kräver då Feministiskt initiativ att kärnfamiljen ska avskaffas? När Schyman sade "Död åt familjen!" jämställde hon inte olika samlevnadsformer med varandra, hon beskrev familjen som särskilt avskyvärd. Förklaringen är naturligtvis att Schyman tillhör vänstern. Vänstern hatar familjen. Frågan är dock varför familjehat är vänster? Varför hatar inte liberaler och konservativa familjen? Om vänstern har rätt, dvs. om alla värden är lika mycket eller lite värda, borde det finnas lika många postmoderna liberaler, libertarianer och konservativa som det finns postmoderna marxister. Det gör det emellertid inte. Det är sällsynt med postmoderna konservativa och liberaler. Postmodernister är marxister. Följaktligen hatar de alla familjen.
Det är denna paradox som Sayets andra lag ska förklara.
Låt oss repetera: Alla värden är lika mycket värda. Alla kulturer och samlevnadsformer är jämgoda. Frågan är hur man, givet detta antagande, ska kunna förklara skillnader mellan kulturer och samlevnadsformer. Vissa kulturer är ju rika medan andra är fattiga och vissa samlevnadsformer är mer framträdande än andra. Hur ska man kunna förklara sådana skillnader om ens axiom är att alla samhällen och samlevnadsformer är i grunden jämställda? Om inget är sämre än något annat, borde väl alla lyckas lika väl? Eller hur?
Det konservativa argumentet baseras på distinktioner. De säger att framgångar förutsätter att man satsar på kapitalism, demokrati och vetenskap. Det är skälet till att islamiska stater är efterblivna. Konservativa menar att naturens defaultposition är man och kvinna. Det är skälet till att livet är mer komplicerat för de som tillhör en sexuell minoritet.
Dessa argument är inte öppna för vänstern. Eftersom alla kulturer och samlevnadsformer är jämställda, kan skillnader ha en och endast en orsak: makt. Imperialism i det första fallet, heteronormativitet i det andra fallet.

Den tredje lagen säger följande: eftersom det är förbjudet att göra distinktioner, kommer vänstern att alliera sig med improduktiva mot produktiva.
Den fjärde lagen säger följande: efter det att vänstern har allierat sig med de improduktiva mot de produktiva, kommer den att hävda att det är de produktiva som är de dåliga människorna och vice versa. Varför? Svaret är att makt antas förklara alla skillnader. De som har mycket, har mycket därför att de har exploaterat de som inget har. Därför är improduktiva människor goda och produktiva individer dåliga. Således är det inte fel att straffa produktiva individer med höga skatter och belöna improduktivitet med höga bidrag.

Sayet illustrerar den universella fältteorin med ett exempel från debattprogrammet The View. Under ett av programmen hävdade den inbjudna gästen, Fox Newskommentatorn Bill O'Reilly, med hänvisning till septemberattackerna, att islam inte är en fredens religion.
De kvinnliga programledarna hade två valmöjligheter: antingen gjorde de en distinktion mellan fredliga och icke-fredliga religioner eller så utgick de från axiomet att eftersom distinktioner leder till diskriminering, måste alla religioner vara jämställda.
Sayet gjorde följande prediktion: om programledarna tillhör den illustra skara som anser att distinktioner utgör en form av språkliga hatbrott, kommer de att protestera mot O'Reillys resonemang. Två av programledarna reste sig också och marscherade ut i protest.
Sayets andra prediktion var att när de protesterande programledarna väl hade återvänt till studion, skulle de försvara terroristerna i indirekta eller direkta ordlag. Även denna förutsägelse slog in. De två kvinnorna började omedelbart att anklaga O'Reilly för att ha stämplat världens alla muslimer som terrorister. Beskyllningen var naturligtvis befängd: Om inte alla världens alla muslimer var involverade i attacken, kunde flygplanskaparna omöjligen vara muslimer. Det var anklagelseaktens andemening.
Sayets sista prediktion var att när de två protesterande programledarna väl insåg att anklagelsen inte bet på O'Reilly, skulle de, som en sista utväg, börja beskylla kristna för terrorism. Även denna prediktion slog in. Efter några minuter började de två kvinnorna att insinuera att också kristna kapar bussar och flygplan och använder dem för att mörda civilister.

Slutord

Evan Sayets The Kindergarden of Eden är en liten bok. Den är baserad på ett föredrag som Sayet höll på Heritage Foundation i Washington DC år 2007. Föreläsningen blev enormt populär och Sayet bestämde sig för att utveckla sina idéer och skriva en bok. Om du tänker köpa en bok under 2019, köp The Kindergarden of Eden. Det är en både underhållande och insiktsfull bok, trots det lilla formatet. De som tvekar kan börja med att lyssna på föreläsningen på Heritage Foundation och bestämma sig efteråt.

Springtime for Snowflakes

Varje år håller Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, en föreläsning på temat arv och miljö för läkarstudenter. Bland annat får de blivande läkarna lära sig att det existerar biologiska könsskillnader. För drygt ett år sedan anmälde en kvinnlig läkarstuderande Hesslow till den medicinska fakulteten. Professorns brott var att han hade påstått att det existerar biologiskt grundade könsskillnader. Studenten menade att uttalandet var kränkande och att det stred mot universitetets likabehandlingsplan och värdegrund. Medicinska fakulteten tog anmälningen på största allvar. Hesslow informerades om att han måste använda genuskorrekt terminologi och att hans föreläsning i framtiden skulle balanseras med en föreläsning om genusperspektiv på medicin.
I sin akademiska självbiografi Springtime for Snowflakes (New English Press, 2018) beskriver den amerikanske litteraturprofessorn Michael Rectenwald situationen på amerikanska universitet.

Springtime for Snowflakes

Jakten på ett autentiskt liv

Som ung man drömde Rectenwald om att bli poet och författare. Istället gifte han sig, skaffade tre barn och försörjde sig på arbete i reklambranschen.
Rectenwald var i 30-årsåldern när han konfronterades med Herbert Marcuses dystopiska samtidskritik: Den endimensionella människan. Marcuse tillhörde den så kallade Frankfurtskolan. När studenterna revolterade i slutet på 60-talet var det ofta i namn av Marcuse.
Marcuse menade att den moderna kapitalismen baseras på en teknisk rationalitet. Kapitalismen skapar behov för att sedan tillgodose dem. I detta homogeniserande system är allt avindividualiserat. Det gäller inte endast varor i snäv mening. Människor har reducerats till konsumenter av massproducerade varor och till följd därav har också de förlorat sin individualitet.
Rectenwald tog djupt intryck av Marcuses argument. Han började ifrågasätta sitt liv. Han upplevde sig, med Marcuses ord, som "massproducerad". Han ville ha det som Freud hade kallat "meningsfullt liv". Frågan var hur han skulle uppnå detta mål. Rectenwald bestämde sig för att följa Marcuses exempel, doktorera i litteraturvetenskap, bli litteraturprofessor och försörja sig på att kritisera det amerikanska samhället.

Identifiera fienderna

Springtime for Snowflakes beskriver hur Rectenwald kämpar sig uppför den akademiska stegen. Det är roande läsning. Vad gör studenter i litteraturvetenskap? Förmodligen ägnar de dagar och nätter åt att studera Shakespeare, Dostojevskij och Austen.
Nja, inte riktigt. Rectenwald skriver att grundutbildningen handlade om Frankfurtskolan, fransk dekonstruktivism, marxism och naturligtvis Michel Foucault. Forskarutbildningen körde vidare i samma spår, med den skillnaden att nu hade studierna i kritisk teori och fransk postmodernism utökats med kurser om feminism och queerteori.
Som forskarstudent fick Rectenwald också lära sig vilka fienderna är. Den första fienden är böcker som är skrivna av döda, vita män. Västerländsk kultur är fiende nummer två på grund av dess eurocentrism. Heteronormativiteten är den tredje fienden. Den fjärde fienden är "essentalismen" eller föreställningen att människan har en natur. Fiende nummer fyra är positivismen eller föreställningen att språk kan representera verkligheten. Den femte och sista fienden är phallologocentrismen eller privilegierandet av en maskulin rationalitet.
Rectenwald var djupt imponerad av den franske marxisten Louis Althusser. Althusser beskriver det kapitalistiska samhället som en totalitet bestående av tre nivåer. Ekonomin utgör basen. Ovanpå den står den politiska nivån eller staten. Den tredje nivån utgörs av den ideologiska överbyggnaden. Dess uppgift är att rättfärdiga kapitalismen som något naturligt. Rectenwald menade att han som intellektuell och marxist kunde intervenera på just den ideologiska nivån och där bidra till destabiliserandet av det amerikanska samhället.
Rectenwald var också influerad av postmodernismen och övertygad om att könsskillnader är socialt konstruerade. Ett av hans projekt gick ut på att försöka kombinera Foucaults epistemeteori från The Order of Things med mer traditionell vetenskapsteori och sociologiska förklaringsmodeller. Minst sagt ambitiöst.

Minfält

Thomas Sowell har sagt att teorier har konsekvenser även om de är falska. Det dröjde inte länge innan konsekvenserna av politiseringen av den högre utbildningen blev synliga.
Rectenwald beskriver hur akademierna förvandlas till intellektuella minfält. Minsta lilla felsteg kan få allvarliga personliga och karriärmässiga konsekvenser. Rectenwald ser dock inget större problem med denna utveckling. Han är övertygad om att politiseringen av den högre utbildningen är nödvändig inte minst därför att fienderna är så många. Han ser heller ingen anledning att oroa sig för egen del eftersom han har sett till att alltid befinna sig på rätt sida om den politiska barrikaden. Hur skulle han kunna råka illa ut? Han är ju kommunist. Dessutom accepterar han ju alla de viktigaste postmoderna argumenten.
En annan effekt är en tilltagande intellektuell intolerans bland studenterna. Det blir allt vanligare med protester mot diskursivt våld. Istället för att läxa upp studenter som stör ordningen, uppmuntrar Rectenwalds arbetsgivare studentradikalerna. NYU inför en telefonlinje där studenter kan rapportera till ett så kallat responsteam att de har utsatts för mikroaggressioner under föreläsningar. När Hesslow insisterade på att det finns biologiskt grundade olikheter mellan män och kvinnor, utsatte han den klagande kvinnan för en mikroaggression.
Andra universitet går ännu längre. De skapar särskilda trygghetsrum där studenter kan pusta ut efter att ha utsatts för mikroaggressioner av Hesslows typ.
Rectenwald noterar också att vissa så kallade "paradigm" har speciella inträdeskrav. Eftersom kvinnor anses vara förtryckta av män är det uteslutet att män föreläser om feminism. Det ska kvinnor göra, blir Rectenwald upplyst om. Ibland är reglerna outtalade, ibland uttalade.
Kraven på studenter sänks. En student kvalificerar sig för en utbildning med en uppsats som innehåller frasen "#BlackLivesMatter" 100 gånger. Kön och etnicitet blir akademiska meriter. En kvinna anställs som lärare på en skrivkurs, trots att hon inte kan skriva. När Rectenwald ifrågasätter hennes kompetens överöses han med invektiv. Kvinnan är nämligen svart.

The Deplorable NYU Prof

På ett universitet i Michigan är det upp till studenterna själva att bestämma pronomen. Dessa pronomen ska sedan registreras i en studentportal och lärare är tvingade att konsultera portalen med jämna mellanrum för att inte adressera elever med fel pronomen och följaktligen utsätta dem för diskursivt våld. En student bestämmer sig för att driva med systemet och väljer "Hans majestät" som pronomen och snart skrattar hela USA åt universitetet.
Rectenwald var en av dem som skrattade gott åt händelsen. Han bestämmer sig för att länka till en tidningsartikel som beskriver händelsen på sin Facebooksida. Reaktionen låter inte vänta på sig. Flera hundra personer fördömer honom med kommentarer. Facebookvänner kräver honom på en förklaring eller att han raderar länken. Gamla Facebookvänner blockerar honom. En socialistisk tidskrift i vilken han har publicerat artiklar ersätter hans namn med ett fiktivt namn. Han anklagas för att ha förrått den radikala saken, att använda diskursivt våld och att praktisera transfobi.
Nu är måttet rågat. Rectenwald bestämmer sig för att gå till motattack. Han börjar twittra anonymt under namnet "Deplorable NYU Prof". I en tweet skriver han följande:

Close your eyes & imagine a world full of self-replicating little Stalins.
Now open your eyes. You live in that world.
It's called "social justice" & the little Stalins are SJWs.
SJW = Stalin, Just Weirder.

Det dröjer inte länge innan universitetets studenttidning frågar honom om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Rectenwald tackar ja. Han ställer till och med upp på att låta sig fotograferas. Sedan händer det otänkbara: Donald Trump vinner presidentvalet. Nu finns det ingen återvändo. Universitetsvärlden drabbas av intellektuella konvulsioner. Plötsligt måste alla signalera att de är emot Trump. Grupptänkandet sprider sig som en skogsbrand. Rectenwald hamnar snabbt i skottgluggen eftersom ordet "Deplorable" förekommer i hans användarnamn på Twitter. Hans kollegor börjar bete sig som om han inte existerar. Rectenwald beskriver situationen som surrealistisk. Hur kan detta drabba honom, en kommunist med trotskistiska sympatier? Han som har publicerat artiklar i socialistiska tidskrifter i åratal och är en respekterad marxist.
Han blir alltmer övertygad om att den sociala rättviseideologin utgör en ny form av religion och att vi för att komma åt den måste behandla den som en religion. Vi behöver inte endast fler och bättre argument, vi måste ta kamp för sekularism och mot religiös fanatism.

Slutord

Michael Rectenwalds Springtime for Snowflakes är en akademisk självbiografi. Boken beskriver författarens utveckling från troende kommunist och postmodernist till klassisk liberal. Det är en tunn bok och den hade vunnit på att mer ingående beskriva livet i den ideologiska bubbla som Rectenwald levde i under många år.
Som akademisk aktivist var Rectenwald en integrerad del av det marxistiska och postmodernistiska terrorväldet, men när han beskriver det, utelämnar han sig själv. Det är andra som skränar och ropar på förbud.
Var det verkligen så det gick till? Nyktrade han till av egen kraft? Eller var det först efter det att han, mot sin vilja, hade schasats ut ur den ideologiska gemenskapen, något som medförde att han inte längre kunde delta i den intellektuella terrorismen av reella och förmenta fiender utan själv utsattes för den, som han började protestera?
Denna fråga ställs inte i syfte att kritisera författaren. Tyvärr har det blivit allt vanligare att människor söker trygghet i ideologiska bubblor. Rectenwald hade kunnat bidra till förståelsen om hur sådana bubblor växer fram, vad som vidmakthåller dem och hur de kan penetreras.

Michael Rectenwald föreläser om postmodernism och om sin kommande bok: Google Archipelago.

Vänsterhänt initiativ mobiliserar till kamp mot högerhänthetsnormen

Det är inte lätt att vara vänsterhänt. Skälet är att samhället är anpassat till högerhäntas behov. Varför är det det? Den konventionella visdomen bjuder oss att tro att det beror på att nio av tio människor är högerhänta. Det sägs vara skälet till att vänsterhänta företagare i verktygsbranschen säljer verktyg som är anpassade för högerhänta.
Detta är naturligtvis lögn och båg. Människor identifierar sig inte som höger-eller vänsterhänta därför att de är höger- eller vänsterhänta, utan på grund av en repressiv norm som delar in befolkningen i höger-och vänsterhänta och exkluderar de sistnämnda.

VI

Varning för högerhänta! Källa. Pixabay.

Vänsterhänt initiativ

Vänsterhänta är således en förtryckt grupp. Omvänt utgör högerhänta en privilegierad grupp. Det innebär att vi inte ska förvänta oss att högerhänta ska avstå sina fördelar frivilligt. Social rättvisa kräver politisk kamp.
Den politiska kampen mot högerhänthetsnormen har fyra faser.
Under fas ett ska det teoretiska och politiska vänsterhänthetsavantgardet organisera sig. Vänsterhänta har i kraft av sin vänsterhänthet ett unikt perspektiv på verkligheten. De betraktar samhället underifrån, medan högerhänta betraktar det ovanifrån. Därför behöver vänsterhänta en egen organisation där de kan kultivera sin särart.
Organisationen ska heta Vänsterhänt initiativ.
De flesta vänsterhänta är dessvärre inte medvetna om högerhänthetsnormen. Det teoretiska och politiska avantgardet av vänsterhänta måste därför medvetandegöra vänsterhänta om högerhänthetsnormen och hur högerhänta profiterar från den. Detta ska ske under fas två. Målsättningen är att vänsterhänta ska sluta att betrakta sig som individer och istället bli medvetna om sig som kollektiv. Detta kräver att förtrycket av vänsterhänta uppmärksammas. Bland annat bör en #metoo-rörelse för vänsterhänta skapas. En möjlig infallsvinkel skulle kunna se ut på följande sätt:

Jag köpte en sax, men upptäckte att den var designad för högerhänta.
#metoo

Vänsterhänta kan inte på egen hand störta högerhänthetsnormen. Det är av det skälet av största vikt att organisationen börjar leta efter kollektiv att samarbeta med så tidigt som möjligt. Detta ska ske under fas tre. Kvinnor med migrän är exkluderade av en repressiv norm som delar in gruppen kvinnor i de som har migrän och de som inte har migrän. Vänsterhänt initiativ ska eftersträva samarbete med kvinnor med migrän (och andra förtryckta grupper). Målsättningen är att medvetandegöra dessa kvinnor om migrännormen och hur den drabbar kvinnor.
Under fas fyra har Vänsterhänt initiativ makt över staten. En tänkbar åtgärd är en skatt på högerhänta. Den kanske viktigaste åtgärden är kamp mot vänsterhetsfobi. En nollvision ska införas. Detta kräver att utbildningssystemet engageras i kampen mot högerhänthetsnormen. Förskolan, grundskolan, gymnasiet och den högre utbildningen ska därför vänsterhetsintegreras. När utopin är på plats kommer människor, för första gången i mänsklighetens historia, att vara fria att inte endast kunna välja om de ska vara vänsterhänta, högerhänta, ambidextriösa eller ingetdera, utan också när och hur ofta de ska vara eller inte vara det.

En parodi?

Detta är inte menat som ett skämt. Det räcker med att ersätta "högerhänt" med "män", "vänsterhänt" med "kvinnor" och "högerhänthetsnorm" med "heteronorm" för att inse att det är blodigt allvar. Vi lever numera i ett samhälle i vilket många människor anser att alla former av restriktioner på deras valfrihet är konsekvenser av repressiva normer.
En 69-årig holländsk man gick nyligen till domstol och begärde att få ändra sin ålder till 49. Om man kan byta kön, borde man kunna ändra sin ålder, sade han. Mannen ville träffa unga kvinnor och sade att hans höga ålder medförde att de ignorerade honom. Det är, förklarade mannen, åldersdiskriminering att vägra människor rätten att själva bestämma sin ålder. Det är lätt att skratta åt mannen, men han praktiserade i realiteten endast postmodern samhällskritik. Att det inte är möjligt att ändra på människors ålder spelade i detta sammanhang ingen roll. Valfrihet ska införas ändå.

Om dygdsignalering

Kommunismen hade som mål att krossa det traditionella samhället. Den var ett i grunden modernistiskt projekt. Vi finner spår av dess mentalitet i kommunistisk arkitektur, konst och kultur. Den nya socialistiska människan skulle leva i ett samhälle där byggnader, monument och kulturliv konfirmerade det socialistiska systemets moraliska överlägsenhet. Under socialismen skulle människor kunna blicka i alla väderstreck och få bekräftelser på det socialistiska samhällets och den socialistiska människans moraliska överlägsenhet.

MPB

Mamma, pappa, barn. Källa: Pixabay.

Den knepiga motivfrågan

Numera klagar människor inte över kapitalism och klassförtryck. Människor känner sig inte exploaterade, utan kränkta. Många förefaller dessutom vara övertygade om att det är möjligt att skapa ett samhälle som inte kränker någon. Vad detta innebär är ofta oklart. Är målet en moraliskt neutral miljö, dvs. en miljö i vilken det är omöjligt att bli kränkt? Är det ett samhälle i vilket alla tilltalar alla med ordet "hen"? Eller vill man skapa en miljö som inte är moraliskt neutral, utan som reflekterar vissa politiska värderingar? Det är ofta inte lätt att veta.

Ikea kritiseras för exkludering

En kvinna kritiserade härförleden Ikea för att exkludera "olika familjekonstellationer":

Jag kände direkt att jag fick en klump i magen. Det finns så många olika familjekonstellationer, man kan inte förutsätta att alla ska bestå av en mamma och en pappa. Vissa har två mammor eller två pappor...

Ikea avlägsnade skylten med följande motivering: "Skyltarna upplevdes som exkluderande och det är självklart inget vi vill förknippas med." Ikeas reaktion är inte svår att förstå. Företaget vill inte stöta sig med olika kundgrupper. En annan fråga är om den klagande kvinnan verkligen menade allvar med sitt klagomål. Låt oss göra ett tankeexperiment.

Tävlingsdags!

Vår fiktiva tävling går ut på att man ska gissa familjekonstellation. Eftersom vi vill att de tio familjerna ska representera ett tvärsnitt av landets familjer är de slumpmässigt utvalda. Tre alternativ gives:
  • Mamma, pappa, barn
  • Man, man, barn
  • Kvinna, kvinna, barn

Tävlingen går till på följande sätt. De tio familjerna befinner sig bakom ett draperi. De tävlande kan alltså inte se dem. Deltagarna börjar med att gissa hur den första familjekonstellationen ser ut. Familjen kommer därefter fram och publiken kan se om de tävlande gissade rätt eller fel. Rätt svar belönas med 100 000 kronor. Ett felaktigt svar medför ett avdrag på 100 000 kronor. Två rätta svar ger alltså 200 000 kronor. Ett rätt svar och ett felaktigt svar ger noll kronor. Antag att den klagande kvinnan hade deltagit i vår tävling. Finns det någon som på fullt allvar tror att hon hade gissat annat än att samtliga familjer består av mamma, pappa och barn? Nej, det gör det inte och skälet är uppenbart. För det första: de flesta familjer består av mamma, pappa, barn. För det andra: hundratusentals kronor hade stått på spel. Kvinnan hade naturligtvis gjort exakt samma sak som Ikea gjorde med sin skylt: försökt maximera vinsten.

Dygdsignalering

Dygdsignalering används när en individ vill demonstrera sin moraliska överlägsenhet på ett indirekt sätt. Om kvinnan hade sagt "Jag bryr mig mer om homosexuella än andra", hade hon blivit utskrattad. Dygdsignalering är en form av indirekt skrävel. Istället för att öppet tillstå att man är moraliskt överlägsen, häcklar man sina medmänniskor med hänvisning till deras bristfälliga moral. Dygdsignalering är populärt därför att det inte kostar något eller är förenat med en risk. I realiteten är dygdsignalerare naturligtvis inte annorlunda än andra. De är moraliska posörer och det räcker med att sätta en prislapp på deras fina övertygelser för att de ska nyktra till.

Den skamlösa jakten på kollektiva syndabockar

Vänstern var under 60- och 70-talet enormt styv i korken. Under en 20-årsperiod bokstavligen haglade dumheterna över medborgarna. Det gick knappt en dag utan att en korkad idé åtföljdes av en stupiditet vars maka man ofta sökte förgäves efter. Numera har genusfeminismen axlat denna mantel.

SF

Statementfestival. Källa: Wikimedia.

Statementfestivalen

Statementfestivalen var en musikfestival som hölls i Göteborg förra sommaren. Initiativtagaren var genusfeministen Emma Knyckare. Det sägs ha börjat med en tweet: "Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?".
Snart var arbetet i full gång. Sverige skulle begåvas med en musikfestival för kvinnor, transmän och icke-binära.
Det fanns dock ett grått moln på himlen: Sverige har en diskrimineringslag. Projektet var olagligt. Knyckare var medveten om det. Frågan var hur man skulle man komma runt det problemet? Festivalarrangörerna bestämde sig för att marknadsföra festivalen som mansfri i syfte att avskräcka män från att besöka festivalen, men att inte hindra eventuella män som tog sig till festivalområdet från att köpa biljett. Följden blev att DO inte kunde dra föreningen inför domstol. Det enda DO kunde göra var att kritisera arrangörerna för hur de hade marknadsfört evenemanget.
Festivalarrangörerna hade lyckats med sitt uppsåt: diskriminera män utan att riskera åtal.

Professor Eduards stormar in på scenen

I februari månad, innevarande år, var det dags för en expertkommentar av professor Maud Eduards. Eduards var upprörd över att DO hade knäppt festivalarrangörerna på näsan. I en artikel i webbtidningen Feministiskt perspektiv skrev Eduards följande:

Hon [Knyckare] var klar över att det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män.

Eduards "analys" är typisk för den intellektuella lättja som utmärker svensk genusfeminism. Eduards hade naturligtvis rätt när hon skrev att "det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män". Likväl var det en trivial observation. Vad gör Eduards när restaurangmaten inte smakar något vidare? Skyller hon bristen på kulinarisk sensation på kockar i allmänhet eller på den specifika kock som har lagat maten?
Eduards skrev vidare att DO:s beslut innebär "att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse."

En kränkt man står mot 5 000 kvinnors upplevda säkerhet.

Liberalen Cecilia Wigström har framfört en snarlik åsikt. Hon har genusanalyserat parkeringsplatser och dragit slutsatsen att de ofta har en patriarkal design. Män sägs odla busksnår för att dölja sina bilar och det skapar osäkerhet bland kvinnor. Wigström har därför krävt speciella parkeringsplatser för kvinnor. Hon motiverar sin idé med att "kvinnor är ständigt rädda". Det är, säger hon, oacceptabelt att en stor del av befolkningen ska behöva känna så.
Frågan är dock hur Wigström vet att kvinnor som befinner sig på parkeringsplatser "är ständigt rädda"? Har Liberalerna sponsrat en opinionsundersökning i ämnet? Den bistra sanningen är naturligtvis att Wigström fabulerar. Hon är genusfeminist.
Detsamma gäller det som Eduards kallar "kvinnors upplevda säkerhet".
Dessutom: även om Eduards skulle ha rätt i sakfrågan, att 5000 kvinnor faktiskt oroar sig över sin säkerhet, innebär det inte att dessa kvinnor också har goda skäl att oroa sig. Män är mer utsatta för våld och misshandel än kvinnor, men oroar sig mindre än kvinnor för att de ska drabbas.
Sist men inte minst: även om alla dessa kvinnor hade goda skäl att oroa sig över sin säkerhet, är det knappast ett argument för diskriminering av män som inte utgör ett hot mot kvinnor.
Från dessa befängda premisser härleder Eduards sedan sin lika befängda slutsats: diskrimineringslagen är "patriarkal":

Den upprätthåller en ordning som säkrar mäns rätt att närvara vid "offentliga tillställningar". Oavsett hur de beter sig.

Den ordning som Eduards beklagar ska naturligtvis garantera alla människors rätt att närvara vid publika evenemang. Eduards tillfogar: "Oavsett hur de beter sig". Har Eduards aldrig sett en ordningsvakt? Känner hon inte till att landet har en poliskår?

Det gäller att hata rätt grupp

I normalfallet brukar anklagelser om diskriminering, även falska sådana, ruinera både liv och karriärer. Knyckare föreföll inte oroa sig över sådana petitesser. Tvärtom. Hon uppmanade människor att skänka pengar till projektet via en publik sida på Kickstarter. Allt skedde inför öppna dörrar.
Inte heller inverkade DO:s kritik menligt på hennes karriär. Samma år mottog hon det så kallade GAFFA-priset med följande motivering:

Det började som en tweet och slutade i något mycket större. Statement Festival är precis vad namnet antyder: ett statement. En fot som sätts ner och ett ställningstagande.

Att kämpa för diskriminering är numera ett prisbelönt "statement". Enda kravet är att man hatar rätt grupp, den grupp som den förhandenvarande ortodoxin har utsett till kollektiv syndabock.

Slutord

Genusfeminister kan skrika sig hesa om hur mycket de hatar diskriminering. Den bistra realiteten är att de inte alls är emot diskriminering. De vill diskriminera. Inte heller skäms de över det. Knyckare beskrev statementprojektet som "en rolig grej".
Faktum är att de inte ens bekymrar sig om logisk konsistens och andra intellektuella anständighetskrav. De har inte tid med sådana petitesser. De är, för att tala med Knyckare, "upptagna med att förändra världen". Detta förklarar varför genusfeministisk argumentation håller sig på en femårings nivå.

Roten till allt ont?

The Root of All Evil är en dokumentär från 2006 av den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins. I programmet gick Dawkins till frontalangrepp mot världens religioner. Kritiker påpekade i efterhand att Dawkins klander var oberättigat. Världsreligionerna kan knappats hållas skyldiga för allt elände i världen. Dawkins svarade att det inte var han som hade gett dokumentären dess namn. Programmet bytte sedermera namn till The God Delusion, efter Dawkins bok från samma år.
Kritikerna hade naturligtvis rätt. Världsreligionerna är otvivelaktigt källan till mycken misär, men knappast all. En annan viktig orsak är den intellektuella överklassen. Thomas Sowell har sagt att intellektuella inte fungerar i rumstemperatur. Utan en kris eller något annat förfärligt skäl till varför deras överlägsna visdom ska påtvingas massorna, försjunker de letargi.

Intellectuals

Intellektuella. Källa: Pixabay.

Samma anhang

Den sovjetiska diktaturen var i huvudsak ett verk av intellektuella. Lenin och Trotskij var två exempel. Stalin var undantaget. Bukharin brukade klaga över att det var svårt att diskutera med Stalin eftersom han inte hade en teori. Han var byråkrat i själ och hjärta, men han drömde om att bli upptagen i gruppen av intellektuella och tillbringade sena nätter med att skriva artiklar och böcker, medan hans mer litterärt begåvade kamrater i partiet retade honom för hans oförmåga.
Språket är den intellektuelles främsta verktyg. Det är dessutom ett elastiskt verktyg och kan manipuleras efter behov. Det faktum att det inte existerar enhörningar hindrar oss inte från att tala om enhörningar och det faktum att könsskillnader är biologiska realiteter stoppar oss inte från att förneka dem. Verkligheten är naturligtvis inte tänjbar på samma sätt. Den struntar högeligen i våra ordlekar.
Det socialistiska imperiet var uppfört på ett kollektivistiskt skuldbegrepp. Människor sköts inte därför att de hade begått brott mot den sovjetiska myndigheten, utan på grund av sin grupptillhörighet. Hela idén om att grupptillhörighet determinerar skuld är intellektuell sörja. Den är baserad på en övertro på vår möjlighet att förändra verkligheten genom att manipulera språket. I Sovjet kostade dessa ordlekar 60 miljoner människor livet.
Den kollektivistiska ideologin dog inte med sovjetimperiets upplösning. Den lever vidare under nytt namn. Vår tids totalitarister kallar sig inte kommunister, utan genusvänster. Deras mål är inte ett arbetarklassparadis, utan jämlikhet och social rättvisa. Det låter fint. Alla är väl för jämlikhet och rättvisa? Det räcker dock med att skrapa lite på ytan för att se att därunder döljer sig samma anhang.

Två av den svenska kollektivismens ansikten

För drygt ett år senare hävdade Maud Eduards och Carina Holmberg i en debattartikel i Aftonbladet att män har ett kollektivt ansvar när kvinnor utsätts för övergrepp. Eduards är professor i statsvetenskap, Holmberg är filosofie doktor i sociologi.

Århundradets pekoral

Låt oss börja med artikelförfattarnas slutsats. Den lyder: #metoo bör politiseras, inte juridifieras. Vad innebär det? Det innebär att vi ska sluta att skilja mellan "ett fåtal 'onda' och merparten 'goda'" män och inrikta oss på att straffa de "onda". Att enbart straffa "onda" män är, om vi får tro Eduards och Holmberg, ingen "konstruktiv strategi". Det är, säger de, fel att "nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen". Män har ett "kollektivt ansvar".
Detta leder oss vidare till premissen. Varför har män ett kollektivt ansvar? Författarnas svar är att män är "potentiella förövare".
Är män "potentiella förövare"? Ordet "potential" syftar på en latent förmåga att utföra en handling. Män har potential att misshandla kvinnor därför att män är större och starkare än kvinnor. Det innebär naturligtvis inte att män också misshandlar kvinnor. Det innebär att de kan göra det. För ett antal år sedan ventilerades en uppsats vid genusvetenskap i Umeå i vilken författaren drog slutsatsen att alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är naturligtvis korrekt, men det är också korrekt att alla kvinnor är potentiella barnamördare. Christine Schürrer slog ihjäl tvååriga Max och ettåriga Saga med en hammare i deras hem i Arboga. Hon försökte också mörda barnens moder med samma verktyg, men misslyckades.
Om män är "potentiella förövare", kan väl kvinnor klassificeras som "potentiella barnamördare"? Eller hur?
När får vi se Eduards och Holmberg vid den kollektiva skampålen?
En annan version av premissen säger att:

När vi när läst #metoo-debatten ser vi att historien upprepar sig. Kvinnor betraktas som en grupp, där vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld. Däremot anses det fel, rentav farligt, att betrakta alla män som potentiella förövare.

Påståendet "vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld" är naturligtvis sant. Likväl är det en trivial sanning. Det är en förfärlig mängd saker som kan drabba "vem som helst". Även män kan drabbas av sexualiserat våld. Det innebär emellertid inte alla löper lika stor risk att drabbas. Det innebär inte ens att alla kommer att drabbas.
Eduards och Holmberg menar att #metoo-uppropen pekar ut män som grupp. Inte enskilda män, utan alla män. Stämmer det? Nej, det gör det naturligtvis inte. Anklagelserna mot Harvey Weinstein är ett exempel. Dessa pekade inte ut män som grupp, de pekade ut Harvey Weinstein. Eller betraktar Eduards och Holmberg sig själva som två av Weinsteins offer?
Eduards och Holmberg säger att det är en "förbjuden handling" att betrakta män som "kategori" eller grupp. Det är naturligtvis rent nonsens. Om det hade varit förbjudet att behandla män som grupp, hade artikeln aldrig blivit publicerad. Alternativt hade ansvarige utgivaren blivit åtalad. I realiteten krävs det inget mod för att producera pekoral av denna typ. Eduards och Holmberg fick med all säkerhet betalt för arbetet. Roks erhöll statsbidrag i miljonklassen för att kunna göra samma sak. Kvinnor utan gränser gjorde samma sak utan statsbidrag och utan att polisen ingrep. I riksdagen representeras denna kollektivistiska ståndpunkt av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Utanför riksdagen är det Fi som för närvarande håller i stafettpinnen. Den så kallade genusforskningen är ytterligare ett exempel. Där har man satt i system att behandla män som en kategori. Hela genren baseras på denna stupida premiss. Det hade varit intressant att se Eduards och Holmberg tillämpa sin skuldprincip på romer och hävda att alla romer är skyldiga därför att några stjäl. Då hade det blivit liv i luckan.
Eduards och Holmberg skriver att en manöver för att "avbörda män ansvar som grupp är att säga att också kvinnor är förövare". Notera att Eduards glider mellan att tala om "potentiella förövare" och "förövare". Män sägs vara skyldiga därför att de kan begå brott, kvinnor måste begå brott för att kunna stämplas som förövare.
Eduards och Holmberg medger att #metoo ibland har gått för långt och drabbat oskyldiga män. Så här låter det:

Visst, ett trettiotal män har fått lämna sina anställningar, men det är inte ens en promille av de mer än hundratusen kvinnor som trätt fram och som i flera fall vittnat om mer än en förövare.

Sant eller falskt spelar ingen roll för dessa två förkämpar för social rättvisa och jämställdhet. Det faktum att 30 män har förlorat sin försörjning på grund av nätskvaller och twittermobbar väger lätt mot 100 000 kvinnor som fört fram overifierade anklagelser.
Inte heller är Eduards och Holmberg intresserade av att anklagelser prövas i domstol och skälet är att domstolar "utkräver enbart ansvar av individer". Enligt Eduards och Holmberg medför det att "inte alla män, bara vissa rötägg ... straffas". Det är, fortsätter de, "ingen konstruktiv strategi … att nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen." Bättre då med en kollektivistisk lösning som behandlar alla män som rötägg.

Slutord

Svensk genusfeminism är en lightversion av sovjetisk 30-talsstalinism. Utan att skämmas argumenterar de två artikelförfattarna för att grupptillhörighet determinerar skuld. Artikeln är chockerande usel och har inget med intellektuell redbarhet att göra. Att en professor och en filosofie doktor förmår producera ett pekoral av denna magnitud är anmärkningsvärt och säger oss en hel del om tillståndet i universitetsvärlden. Att de dessutom hittar en tidning som publicerar pekoralet säger oss en hel del om svenska media.
Man tar sig för pannan.

Teflonpolitikens återkomst

När den amerikanske entomologen Edward Wilson fick frågan vad han tyckte om socialism, svarade han: "Great idea. Wrong species". Om vi hade varit myror, hade det fungerat utmärkt, förklarade Wilson. Myrsamhällen är egalitärt organiserade. Mänskliga samhällen fungerar inte på det sättet. Skälet är att människor är olika talangfulla, de har olika ambitioner och förmågor. Socialism strider, helt enkelt, mot människans natur.
Ett hundra år av socialistiska katastrofer har dock inte påverkat idéens attraktionsförmåga nämnvärt. En nyligen genomförd Gallupundersökning visade att amerikaner blir allt mer positivt inställda till socialism. Hela 57 procent av de intervjuade Demokraterna var positivt inställda till socialism. Över hälften av landets unga ser positivt på socialism. Det bådar inte gott för framtiden. Demokraten Alexandria Ocasio-Cortez personifierar denna trend.

AOC

Alexandria Ocasio-Cortez. Källa: Wikipedia.

Svensk teflonpolitik: Gudrun Schyman

Det är inte lätt att ljuga eller att, med vett och vilja, prata strunt utan att avslöja sig. Kroppsspråk, ögonrörelser och annat skvallrar ofta om hur personen upplever situationen.
När förre ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, pressades om kommunismen sade han att det var först efter det att muren hade fallit som sanningen om kommuniststaterna stod klar för honom. Detta var naturligtvis en lögn och det syntes på Ohly. Han ville säga sanningen, men kunde inte göra det därför att hans politiska karriär stod på spel. Det var en plågad Ohly som for med osanning.
Hans efterträdare, Gudrun Schyman, led inte av samma mänskliga tillkortakommanden. Schyman har kallats PR-geni. Det är inte sant. Hon har endast förfinat tekniken att häva ur sig dumheter utan att röja sina djupare känslor. Det finns faktiskt människor som går på tricket. Säg något obotligt korkat och låtsas som om det vore en självklarhet och att endast obotligt korkade personer har en motsatt åsikt, och många människor kommer att förväxla din attityd med insikt.

Amerikansk teflonpolitik: Alexandria Ocasio-Cortez

Demokraten Alexandria Ocasio-Cortez anser att det är viktigare att vara moraliskt korrekt än att ha rätt i sak. Debatten om Ocasio-Cortez' matematikkunskaper startade efter det att hon hade sagt sig vilja finansiera sin sjukvårdsreform med Pentagonpengar. Det var efter det att kritiker hade påpekat att pengarna inte existerade, som Ocasio-Cortez svarade att det är viktigare att vara moraliskt korrekt än att ha fakta på sin sida.
Frågan är naturligtvis hur hon ska kunna vara moraliskt korrekt utan pengar. Utan Pentagonpengar, ingen sjukvårdsreform. Den bistra verkligheten är att även moral kommer med en prislapp.
För Ocasio-Cortez var detta dock inget problem. Om verklighet och politisk vision kolliderar, så mycket värre för verkligheten. Det är den socialistiska positionen. Det spelar ingen roll om idéerna går att förverkliga, det viktiga är att man inte slutar att försöka. Att resultatet blir, som i Venezuela, ett land i ekonomisk ruin och ett folk på flykt, har ingen betydelse om ens moral är oantastlig.
När Ocasio-Cortez fick frågan om president Trump är rasist, svarade hon, återigen utan att tveka: "Yeah. Yeah. No question." Ett av de skäl som hon anförde var Trumps planer på en mur. Trumpadministrationen och en icke föraktlig del av det amerikanska folket vill ha en mur. Men istället för att beskriva murplanerna som ett led i ett försök att stoppa drogtrafik och illegal invandring, hävdade Ocasio-Cortez, utan att blinka, att syftet var att hindra människor från att immigrera på laglig väg.
Ocasio-Cortez har jämfört Trumps planerade mur med Berlinmuren. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov lär ha påmint USA:s dåvarande president, Ronald Reagan, att det inte är endast DDR som har en mur. "Ni har också något liknande vid den amerikansk-mexikanska gränsen", sade Gorbatjov. Reagan sägs ha svarat att den östtyska murens funktion är att hindra människor från att fly från DDR, USA:s problem är att människor försöker ta sig in i landet utan att fråga det amerikanska folket om lov.
I ett tal till anhängare tackade Ocasio-Cortez dem för att de hade riskerat både liv och lem för att rädda planeten:

I just want to let you all know how proud I am of each and every single one of you for putting yourselves and your bodies and everything on the line to make sure that we save our planet, our generation and our future.

Det vet vi ju alla, att i Trumps Amerika fängslas och skjuts miljöaktivister för sina åsikter på löpande band. Eller hur?

Slutord

Alexandria Ocasio-Cortez är ett politiskt fenomen. Den 29-åriga före detta bartendern har lyckats med det som Bernie Sanders misslyckades med: att, på allvar, föra upp frågan om en amerikansk socialism på den Demokratiska, politiska dagordningen.
Hennes kometkarriär är dock även intressant av ett annat skäl. Feminister säger att det behövs fler kvinnor i politiken. Det är inte sant. Ocasio-Cortez demonstrerar på ett fullödigt sätt att kvinnor är lika mottagliga för tokiga idéer som män. Vi behöver inte fler kvinnor eller män i politiken, vi behöver fler människor med sunda idéer.

Tro och vetande

När smarta personer inte har något vettigt att säga och vet om det, men ändå inte kan motstå frestelsen att uttala sig, blir resultatet också därefter. En nyligen publicerad artikel i Dagens nyheter om förhållandet mellan vetenskap och religion illustrerar detta predikament på ett fullödigt sätt.
I artikeln hävdade sju forskare att det är en "populär missuppfattning" att religion och vetenskap står i konflikt med varandra. Forskarna förnekade att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden" och hävdade att religiös tro är rationell.

Michelangelos Den yttersta domen. Källa: Wikimedia.

Den fördömda scientismen

Det finns ingen konflikt mellan vetenskap och religion, om vi får tro artikelförfattarna. Den är en missuppfattning skapad av scientister. Vad är då scientism? Författarna definierar inte detta mångtydiga begrepp. En möjlighet är att de syftar på den logiska positivismen enligt vilken vetenskapen, ibland naturvetenskapen, är den enda legitima källan till kunskap. Problemet är naturligtvis att man numera får leta länge för att hitta logiska positivister. Den positivistiska rörelsens inflytande kulminerade på 1930-talet. Det enda som vi får veta är att dessa scientister har misslyckats att visa att religion och vetenskap står i konflikt med varandra, att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden" och att religiös tro är irrationell. Stämmer det? Låt oss ta en sak i sänder.

Har vetenskapen vederlagt religionens försanthållanden?

Det beror naturligtvis på vad man menar med "vederlägga" och vilka dessa försanthållanden är. Teorin om Gud är kanske det viktigaste försanthållandet.
Artikelförfattarna skriver att de "håller Guds existens för sann just eftersom förnuftet inte ger oss någon annan möjlighet givet den tillgängliga evidensen."
Man kan tolka detta påstående på minst två sätt.
En möjlighet är att de menar att det existerar oberoende evidens för Guds existens. En sådan evidens hade varit en veritabel sensation. Vi hade levt i ett helt annat universum än det som fysiken beskriver om teorin om Gud hade varit sann. Artikelförfattarna presenterar emellertid ingen sådan evidens.
En annan möjlighet är att de med "tillgänglig evidens" syftar på vetenskaplig evidens. Kanske menar de att den tillgängliga vetenskapliga evidensen inte räcker till för att vederlägga teorin om Gud. Det är inte svårt att förstå varför detta argument är bristfälligt. Teorin om Gud blir inte sann därför att en annan teori har visat sig vara falsk eller ofullkomlig. Läkarvetenskapen kan inte bota aids, men därav följer inte att djävulen existerar och hindrar oss från att göra det. Teorin om Gud kräver, liksom teorin om djävulen, separata argument.
Problemet är emellertid större än så. Artikelförfattarna hävdar att det är en scientistisk missuppfattning att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden", men den logiska positivismen hävdade inte att vetenskapen har vederlagt teorin om Gud. Dess tes var att teorin om Gud saknar empiriskt stöd. Det är inte samma sak.
Falsifierbarhetsprincipen eller principen att endast teorier som har motstått upprepade vederläggningsförsök ska betraktas som vederhäftiga kom från den österrikiske filosofen Karl Popper och Popper var en häftig kritiker av scientismen i dess logisk positivistiska skepnad. Kort uttryckt: det är inte sant att religionskritiker måste vara scientister.
Vidare: Popper hade instämt i påståendet att vetenskapen inte har vederlagt teorin om Gud, men tillagt att det inte beror på att teorin är sann, utan på att den inte går att vederlägga. En teori kan endast vederläggas om den utesluter något. Marx' teori i Kapitalet gjorde en rad prediktioner som aldrig slog in och det indikerade att teorin är falsk. En teori som är förenlig med alla fakta kan inte vederläggas. Teorin om Gud är en sådan teori.
Det är av det skälet som man ofta hör agnostiker säga att det är sant att vetenskapen inte har eliminerat religionen. Vetenskapen har gjort irreligiositet möjligt. Vi behöver inte längre religionen för att förstå den värld som vi lever i. De som vill tro på Gud kan naturligtvis göra det, men religionen har, mer eller mindre, spelat ut sin roll som explanatorisk teori.

Befinner sig vetenskap och religion i konflikt med varandra?

Författarna säger att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion. Ett vanligt förekommande argument säger att vetenskap och religion handlar om olika saker. Vetenskapen beskriver, förklarar och förutsäger den verklighet som vi lever i. Den antar inte att universum existerar för ett specifikt syfte. Inte heller är den intresserad av värdefrågor. Religioner sägs vara annorlunda. De vill hjälpa människor att leva ett rättrådigt liv. De söker ett svar på frågan om tillvarons ultimata mening. Så länge vetenskap och religion respekterar gränserna för sina respektive kompetenser, finns det, enligt denna tolkning, ingen konflikt.
Detta är knappast korrekt. Kristendomens syn på värdefrågor är inte oberoende av dess syn på Gud och teorin om Gud är, som vi ska se, en rival till vetenskapen.
Den kanske viktigaste anledningen till att det inte verkar existera en konflikt mellan vetenskap och religion, är inte att troende inte försöker beskriva, förklara och förutsäga verkligheten, utan att de ofta beter sig som om de inte tror på Gud.
Vår ärkebiskop är ett exempel. Bibliska realiteter som himmel och helvete spelar föga roll för henne. Hon läser Bibeln som om den vore en poetisk sanning. Således bär vi alla på ett kors, men det är läkarvetenskapen som ska plåstra om oss. Kanske finns det en Gud, kanske inte. I praktiken spelar det ingen roll. Det är riksdag och regering och kanske 16-åriga Greta Thunberg som ska rädda oss. För den svenska kristenhetens främsta representant är det sekulära värdet "mångfald" så viktigt att hon inte ens vill säga att kristendom är att föredra framför islam. På sin webbplats ger hennes kyrka 18 argument för att bli medlem. Bland skälen finner vi "ett rikt musikliv", "projekt för stöd till människor i arbetslöshet", "Stöd till människor på flykt" och "Gratis eller subventionerad familjerådgivning". Detta är i grunden sekulära projekt. Ingenstans nämns det att medlemskap i kyrkan är ett första steg mot evigt liv.
Innebär det att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion? Nej, det gör det inte. I realiteten spelar det ingen roll om ärkebiskopen tror eller inte tror på Guds existens. I doktrinen slås det fast att Gud existerar. Premissen för vetenskaplig verksamhet är att verkligheten är ett kausalt sammanhang. Eliminera orsak och verkan från vetenskapen och den upphör att vara vetenskap. Religioner baseras på premissen att Gud existerar. Eliminera Gud från den religiösa ekvationen och kristendom och islam upphör att vara religioner. En kristen som inte tror på Guds existens är lika lite kristen som en forskare som inte tror på orsak och verkan.
Konflikten mellan vetenskap och religion är en teoretisk konflikt. Om teorin om Gud hade varit sann, hade vi levt i ett annorlunda universum än det som vetenskapen beskriver. I denna mening utgör teorin om Gud en till vetenskapen rivaliserande teori.

Är religiös tro irrationell?

Artikelförfattarna hävdar också att religiös tro är rationell. Gudsbevis är ett exempel, skriver författarna. Ett gudsbevis härleder en slutsats från en eller flera premisser. Det faktum att religiösa försöker bevisa Guds existens visar att religioner är rationella tankesystem eller att de har en rationell grund. Med detta som utgångspunkt kritiserar författarna kritiserar den "populära missuppfattningen" att religioner är irrationella.
Det finns flera problem med detta argument. Ett problem är naturligtvis att ingen ifrågasätter att religiösa argumenterar för Guds existens. Ett annat problem är att artikelförfattarna underförstår att en religionskritik som mynnar ut i slutsatsen att religioner är irrationella i sig är irrationell.
Låt oss ta argumentet om första orsak som exempel. Kristna har försökt att bevisa Guds existens med hänvisning till nödvändigheten av en första orsak. Argumentet är ett Gudsbevis och visar, om vi får tro artikelförfattarna, att religiösa idéer är rationella. Den brittiske filosofen Bertrand Russell kritiserade argumentet på följande sätt:

Om allt måste ha en orsak, måste även Gud ha en orsak (och då är Gud inte första orsak).
Om det finns något som inte har en orsak, kan det lika gärna vara världen som Gud.

Russells kritik av argumentet kan knappast sägas vara irrationell. Om man kan bevisa Guds existens genom att härleda en slutsats från en eller flera premisser, borde man väl även kunna göra det motsatta? Religionskritik är inte irrationell.
Kunskap handlar dock inte endast om logik. En slutledning kan vara giltig trots att premisserna är falska. När vi säger att religioner är irrationella är det inte därför att religiösa vägrar att argumentera, utan därför att religiösa doktriner är dogmatiska. För troende är Guds existens en oomkullrunkelig sanning. Det är ett axiom. Religiösa argumenterar inte för att söka sanningen, utan för att rationalisera sin tro.

Slutord

Scientologer tror att det på våra kroppar sitter fästade spirituella entiteter och att det är en viktig orsak till varför den moderna människan, med Freuds ord, vantrivs i kulturen. Entiteterna sägs vara osynliga, men med hjälp av en så kallad E-meter kan vi upprätta telepatisk kontakt med dem och övertala dem att lämna oss ifred. Det är en religiös föreställning. Den är förvisso bisarr, men också fascinerande. Religioner är långtifrån ointressanta och tråkiga.
DN-artikeln är intresseväckande av ett helt annat skäl. Om den inte hade varit skriven av sju forskare, hade den knappats rönt någon uppmärksamhet. Det som gör den så remarkabel är inte endast att den är så erbarmligt tom på argument och definitioner, utan att vi bland upphovsmännen finner tre doktorer, en docent och en professor.
Religioner sägs ge vetenskapen en fast grund. De sägs ha en "unik" förmåga att "förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder". De sägs till och med "effektivt motverka spridningen av falska berättelser". Naturligtvis får vi inte veta hur denna fasta grund ser ut, inte heller beskrivs denna "unika" förmåga som författarna tillskriver kraften att "förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder" och att "effektivt motverka spridningen av falska berättelser".
Mot slutet av artikeln får man känslan av att författarna inte själva tror på vad de säger eller att de har gett upp hoppet att kunna övertyga någon. Således får vi veta att vi ska avstå från religionskritik därför att det kan leda till xenofobi och drabba islam, en religion som artikelförfattarna, av allt att döma, anser är ett progressivt tankesystem och därför fullt förenligt med det sekulära och upplysta väst.

Det känsliga klasshatet. Del II

Grunden för det socialistiska klasshatet är Marx' arbetsvärdelära. Teorin säger, kort uttryckt, att borgarklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Om vi håller det i minnet, blir det lättare att förstå Martin Latsis. Individen är skyldig i kraft av sin grupptillhörighet. Man kan inte vara medlem i borgarklassen utan att ha exploaterat arbetarklassen. Borgerligheten är, per definition, en kriminell grupp. Det är skälet till att Latsis menar att det inte är nödvändigt att söka "efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten". Det behövs inte. Grupptillhörigheten determinerar individens skuld. Det är denna idé som gör Marx till klasshatets filosof, par préference.

Klassamhället

Det kapitalistiska klassamhället. Källa: Wikimedia

Socialism med små bokstäver

Numera är det ovanligt att socialister uttrycker sig med samma frankhet som Latsis. Det finns naturligtvis undantag. Kommunistiska Partiet är fortfarande troget den ursprungliga doktrinen och uppmuntrar sina medlemmar att "hata överklassen". Det är dock ett undantag från regeln.
Moderna socialister är mer ambivalenta. Man har inte helt övergett klassretoriken, men man fördrar att prata om "vanligt folk" istället för sociala klasser. Teorin om mervärdeexploatering har gått ett liknande öde till mötes. Vår tids socialister har inte skrotat arbetsvärdeläran, men när den kommer på tal använder de små bokstäver. Att förpassa doktrinen till idéhistoriens avskrädesplats är inte möjligt. Socialismen står och faller med denna dunkla idé. Istället har läran sekulariserats. Det är skälet till att moderna socialister föredrar att prata om orättvisor i allmänhet istället för att anklaga borgarklassen för ekonomisk utsugning.
Detta har påverkat det socialistiska klasshatet. Det socialistiska klasshatet har rönt samma öde som den kristna tron. Det har inte eliminerats, det har förvärldsligats.

Sekulariseringen av kristendomen

Den funktionella definitionen av begreppet "religion" betonar två saker.
För det första: religioner förser människor med ultimata svar på livets gåtor. De förklarar varför universum existerar, varför vi existerar och hur vi ska leva ett rättrådigt liv. För det andra: de fungerar som ett socialt kitt som håller ihop den grupp som de troende tillhör.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Endast 20 procent av befolkningen beskriver sig som religiös. Svenska kyrkan har drygt sex miljoner medlemmar, men endast 2 procent av dessa är regelbundna kyrkobesökare.
De flesta svenskar tror inte att en transcendent Gud har skapat universum och i värdefrågor är de ofta relativister. Inte heller spelar kristendomen i dess ursprungliga version någon större roll för den sociala sammanhållningen i länder som Sverige.
Det är emellertid inte endast menigheten som har blivit mindre religiös. Om svenska folket inte hade känt till att Antje Jackelén är ärkebiskop, dvs. den svenska kristenhetens främsta representant, hade människor nog gissat att hon är socialdemokratisk eller vänsterpartistisk politiker. Ärkebiskopen litar inte på att Gud ska fixa klimatet, istället hoppas hon på "internationella ungdomsuppror". Inte heller tror hon att Gud bryr sig om splittrade familjer. Istället vill hon se en mer liberal flyktingpolitik. När naturkatastrofer drabbar människor är det riksdag och regering, inte Gud fader, som uppmanas att agera.
Inte ens i den känsliga frågan om religiös tro tar hon sitt ämbete på det allvar som det förtjänar. När ärkebiskopen tvingas att välja mellan mångfald och tro, väljer hon inte överraskande mångfald. Trots att hennes uppgift är att representera den svenska kristenheten vill hon inte vidgå att kristendom är att föredra framför islam. Vad spelar det för roll att i Koranen är Jesus en muslimsk profet som uppmanar människor att underkasta sig Allahs dekret och att kristna och judar i samma bok kallas "de sämsta av alla skapade varelser", medan muslimer prisas som "de bästa bland skapade väsen"? Mångfald trumfar teologi. Innebär detta att kyrkan har övergett den kristna doktrinen? Nej, det gör det inte. Doktrinen lever kvar, men den har inte samma kognitiva status som tidigare. Moderna kristna betraktar Bibelns utsagor som poetiska sanningar. De tror inte att Bibelhistorierna har ett explanatoriskt värde. Istället använder de Bibelcitat för att skapa stämning och må bättre. Således rapporterar Expressen att ärkebiskopen använder Bibelord i "klimatkampen". Inte därför att Bibeln handlar om miljövård, det gör den naturligtvis inte, utan därför kristna numera läser Bibeln på ungefär samma sätt som moderna människor läser Emily Dickinson. Vem bryr sig om himmel och helvete när vi har all denna underbara poesi att trösta oss med?

Sekulariseringen av socialismen

Arbetsvärdeläran är inte endast det socialistiska klasshatets teoretiska premiss, det är socialismens grundval. På samma sätt som kristendomen står och faller med den bibliska doktrinen, är socialismens öde intimt förbundet med arbetsvärdeläran. Socialistiska regimer har åberopat sig på doktrinen när de har förstatligat privat egendom. Arbetsvärdeläran är den dolda premissen för den moderna, socialistiska högskattestaten. Båda dessa doktriner har sekulariserats. Längst ute till vänster på den politiska vänsterskalan finner vi Kommunistiska Partiet. Det håller fast vid den ursprungliga doktrinen. Det är övertygat om att överklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Följaktligen ser partiet inget problem med att uppmana partiaktivisterna att överklassen.
Någonstans i mitten på skalan hittar vi Vänsterpartiet. Kommunister som Jonas Sjöstedt är också de övertygade om att de som är rika har blivit rika genom att exploatera sina medmänniskor, men till skillnad från kamraterna till vänster föredrar Sjöstedt att prata om "vanliga löntagare" istället för arbetarklassen och orättvisor istället för mervärdeexploatering. Likväl är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden när Sjöstedt anklagar de rika för att "lura skjortan av vanliga löntagare".
Längst ute till höger på vänsterskalan finner vi socialdemokratin. Socialdemokraterna är en socialistisk rörelse, men man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta socialdemokrater som anklagar borgarklassen för mervärdeexploatering. Orättvisor har ersatt exploatering i den socialdemokratiska parlören. Socialdemokraterna anklagar inte borgarklassen för ekonomisk utsugning av arbetarklassen, de hävdar istället att så kallat "vanligt folk" är utsatt för orättvis behandling, definierat i termer av produktionsresultatets fördelning. Således kan finansminister Magdalena Andersson säga:

Vi socialdemokrater vill bryta trenden där de som tjänar allra mest betalar mindre och mindre skatt – det handlar om att de allra rikaste i samhället kan bidra lite mer. Inte om högre skatt för vanligt folk.

SSU-ordförande Philip Botström instämmer:

Självklart ska vi beskatta de rika mycket mer och mycket hårdare än i dag, säger Botström. ... De måste bidra mer så att vanligt folk kan få det bättre.

Skillnaden är en gradskillnad, inte en väsensskillnad. Kommunistiska Partiet vill använda revolutionärt våld för att expropriera expropriatörerna, socialdemokraterna vill använda skattesystemet. Kommunisterna vill förstatliga kapitalistisk egendom, socialdemokraterna vill, med hjälp av progressiva skatteregler, tvinga de rika att avstå mer privat egendom än "vanligt folk".
Kommunisterna vill att staten ska äga produktionsmedlen, socialdemokraterna vill beskatta överklassen hårdare än "vanligt folk". Även här är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden. Frågan är ju varför rika ska betala mer i skatt än "vanligt folk" om de inte har blivit rika på "vanligt folks" bekostnad?
Även om socialdemokrater ogärna säger att klassposition determinerar skuld, vill den straffa överklassen därför att den är överklass. Medlemmar i överklassen ska inte betala mer i skatt därför att de har begått brott mot "vanligt folk", utan därför att de tillhör överklassen. Grupptillhörighet determinerar skuld.
Kommunister och socialdemokrater är alla övertygade om klasskrigets nödvändighet och arbetsvärdeläran är orsaken. Att de vill utkämpa det med olika medel förändrar inte faktum.

Hvad vilja socialdemokraterna?

Låt oss nu begrunda en invändning. Är inte detta en orättvis beskrivning av det socialdemokratiska partiet?
Låt oss titta lite närmare på partiprogrammet.
I det socialdemokratiska partiprogrammet beskrivs partiets målsättning på följande sätt: att med "medveten kamp" transformera det kapitalistiska klassamhället till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.
Hur ser detta demokratiska socialistiska samhälle ut? Partiprogrammet svarar att "varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning". Uttryckt på ett annat sätt: "vanligt folk" ska ha inflytande över vad privatägda företag producerar och hur de av det privatägda näringslivet skapade resurserna fördelas. Detta är ett extremt radikalt krav. Ett förverkligande av krav detta skulle kräva långtgående ingrepp i den privata äganderätten.
Varför vill partiet skapa ett socialistiskt samhälle? Svaret är att i icke-socialistiska samhällen har olika grupper olika livsvillkor. Partiet säger vidare att dessa skillnader är "systematiska":

När tillhörigheten till en viss grupp medför systematiska skillnader i människors livsvillkor och möjligheter till ett gott liv, visar detta på förekomsten av en maktstruktur.

Varför är de omtalade skillnaderna "systematiska"? I citatet ovan säger partiet att det beror på "förekomsten av en maktstruktur".
Nästa fråga är därför: hur vill partiet förklara förekomsten av maktstrukturer? Varför finns det maktstrukturer? Partiet säger att "klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet." "Systematiska skillnader" är inte orsakade av tillfälligheter eller individuella skillnader i produktivitet. På klassiskt marxistiskt manér antas det att ojämlikhet kan förklaras med att samhället är en maktstruktur och att denna maktstruktur i sin tur kan återföras på det faktum under kapitalismen äger och kontrollerar borgarklassen produktionsmedlen. Partiprogrammet undviker förvisso den marxistiska terminologin, men andemeningen är densamma. Överklassen är således inte rik därför att dess medlemmar är mer produktiva och kreativa än andra klasser, utan därför att systemet är riggat emot de sistnämnda.
Socialdemokratins samhällsanalys uppvisar således många likheter med den kommunistiska samhällsanalysen. Det är heller ingenting som vi ska förvånas över. Kommunistiska Partiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har sina ideologiska rötter i marxismen. Skillnaden är att sekulariseringen av kärndoktrinen har gått olika långt i de tre partierna.

Slutord

Socialister pratar gärna om nationalsocialistiskt rashat och hur det ska bekämpas. När kommer de att göra upp med rörelsens klasshat? Det bistra svaret är: aldrig. Klasshatets grund är arbetsvärdeläran och utan arbetsvärdeläran kollapsar socialismen som politiskt projekt. Socialistisk politik baseras på premissen att rika har blivit rika på "vanligt folks" bekostnad och att välfärdsstaten endast korrigerar orättvisor. Detta är arbetsvärdeläran i förklädnad. Detta är en doktrin som den socialistiska rörelsen inte kan överge. Att göra det hade varit synonymt med att begå ideologiskt självmord.
Vår tids socialister säger förvisso att de inte hatar överklassen, men hur skulle de kunna göra annat än att förakta en social klass som har byggt upp sitt välstånd genom att sko sig på andras bekostnad? Hatet mot överklassen går som en röd tråd genom socialismens historia.
Detta förnekande är vår tids politiska teater.
Det hedrar den moderna socialistiska rörelsen att den har valt att utkämpa sitt klasskrig med demokratiska medel istället för med koncentrationsläger och nackskott, men nog hade det varit klädsamt om den också hade slutat att beskriva sina motiv med eufemismer som saknar verklighetsförankring.

Det känsliga klasshatet. Del I

I juni 1997 tog Göran Perssons regering initiativ till bildandet av Forum för levande historia. Forums uppgift var att informera svenska folket om nazismens brott. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom idéen. Forum skulle dock inte informera om kommunismens brott. Det hade den socialdemokratiska regeringen bestämt.
Nyligen tillsatte den socialdemokratiska regeringen nyligen en utredning som ska diskutera möjligheten av ett förbud mot "nazistiska symboler". Inrikesminister Morgan Johansson sade att det redan idag är förbjudet i lag att använda hakkors, men att regeringen vill undersöka möjligheten att vidga förbudet till att även omfatta andra symboler.
Regeringen har emellertid inte för avsikt att utreda ett förbud mot användning av kommunistiska symboler.

Marx

Klasshatets filosof. Källa: Wikimedia.

Rashat och klasshat

Varför vill regeringen inte förbjuda kommunistiska symboler? Beror det kanske på att nationalsocialismen var mer mordisk än kommunismen? Hitlerregimen mördade 20 miljoner människor, kommunisterna i Kina tog livet av över 30 miljoner människor och de olika sovjetiska regimerna mördade tre gånger så många människor som nazisterna.
Det argumentet håller alltså inte.
Är det darwinismen som är källan till regeringens förbudsiver? Marxismen var väl ändå inte darwinistisk? Faktum är att detta är endast delvis korrekt. SS-chefen Heinrich Himmler var inte ensam om att vara inspirerad av Darwin. Marx sade att Darwins The Origin of Species innehöll marxismens naturhistoriska grundval. Historien är i marxismen ingen politiskt neutral process. Den står på de progressiva krafternas sida. Vissa samhällsklasser är dömda att gå under. Klasskampen eller den röda terrorn är Marx' version av Darwins naturliga selektion: de samhällsklasser som historien har brännmärkt som "unfit", därför att de motsätter sig socialismens oundvikliga seger, är dömda att gå under.
Eller menar regeringen kanske att även om kommunismen var både mordisk och darwinistisk, så gjorde den sig åtminstone inte skyldig till hets mot folkgrupp? Inte heller detta argument är korrekt. Det kommunistiska hatet var lika mycket riktat mot grupper av människor som någonsin det nationalsocialistiska hatet. Skillnaden var återigen att det var motiverat i sociologiska termer. Tjekaledaren Martin Latsis förklarade innebörden av den röda terrorn på följande sätt:

Vi för inte krig mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Sök inte i era undersökningar efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten. Den första fråga som ni skall ställa är vilken klass han tillhör, vilket ursprung han har, vilken uppfostran och utbildning och vilket yrke.

Nationalsocialisterna försökte skapa sitt Utopia genom att döda eller fängsla alla som inte passade in eller som uttryckte en avvikande åsikt. Är det fortfarande möjligt att, med den kommunistiska erfarenheten i färskt minne, hävda att kommunismen inte handlade om samma sak? I slutändan fanns det endast två destinationer för de som motsatte sig kommunistregimerna: koncentrationslägret eller exekutionsplutonen.

Den spektakulära toleransen av klasshat

Den statliga toleransen av klasshat är närmast spektakulär. En 65-årig kvinna dömdes nyligen till tre månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Kvinnan åtalades för att bland annat ha kallat muslimer "parasiter".
Samtidigt är det inte ovanligt att kommunister kallar människor som driver företag "parasiter". Flamman, "oberoende socialistisk nyhetstidning", är ett exempel. I en stort upplagd artikel med namnet "Hata kapitalister därför att de är förtryckare" förklarar skribenten Mattias Håkansson att det är rätt att hata kapitalister för att de är "parasiter". Håkanson är inte ett dugg rädd för att bli anmäld för hets mot folkgrupp. Han stoltserar med hela två bilder på sig själv.
Kommunistiska Partiet skriver att i deras socialistiska samhälle har man gjort sig kvitt "de parasiter som inte arbetar utan bara gör sig rika på vårt kneg". En medlem skriver:

Jag erkänner gärna att jag hatar överklassen, kapitalismen och dess representanter. Detta hat menar jag är sunt.

Partiets ungdomsförbund uppmanar öppet sina medlemmar att hata överklassen. När Ikeagrundaren Ingvar Kamprad gick bort, beskrev Vänsterpartiets ungdomsförbund honom som en parasit som hade "byggt upp sin förmögenhet på att utnyttja människor". Förre kommunistledaren Lars Ohly uttryckte sig på följande sätt om alliansregeringens politik under en riksdagsdebatt:

Jag tycker att det är en politik som satsar på parasiterna i samhället. Det är de fläskkotlettfrisyrmänniskor på Stureplan eller i Båstad på somrarna som köper champagne för att spruta över varandra som jublar över en ansvarslös ekonomiska politik.

Socialdemokraten August Palm, som står staty utanför LO-borgen i Stockholm, uppmanade arbetarklassen "att känna, förakta och hata dessa parasiter!". Vi ska heller inte glömma bort Lenin. I kommuniststaterna mördades miljontals människor med hänvisning till att de var parasiter. De ryska kulakerna var ett exempel. Lenin kallade dem "blodsugare", dvs. parasiter, innan han beordrade att de skulle hängas.
Vi ska inte förvåna oss över den kommunistiska frispråkigheten. Den bistra verkligheten är att kommunismen inte alls är död. Den blivit politiskt rumsren. Flamman erhöll 2,3 miljoner i driftsstöd för 2019. Kommunistiska partiets organ Proletären drog in över 3 miljoner kronor. Ung vänsters bidrag uppgick år 2018 till drygt en miljon kronor. Vänsterpartiet fick nästan 14 miljoner i partistöd år 2017.

Nästa artikel

Rashat bestraffas med böter och fängelse, klasshat belönas med parti- och presstöd. I nästa artikel ska vi titta lite närmare på denna problematik. Varför var kommunismen så mordisk? Varför vill socialdemokraterna inte likställa klasshat med rashat?

Sidor

Prenumerera på Front page feed