Samtiden.com

Du är här

Fejkade nyheter. Del I

Att det existerar en åsiktsklyfta mellan journalister och allmänhet är ingen nyhet. Boken Svenska journalister 1989-2011 (JMG, 2012) visade att journalistkåren står klart till vänster om allmänheten. Sju av tio journalister sympatiserar med ett av riksdagens tre vänsterpartier.
Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Inte heller kan det tas till intäkt för att det föreligger en massmedial konspiration mot folket. Journalisters uppgift är att granska samhället och så länge de gör det på ett objektivt sätt, spelar det ingen roll om de röstar vänster eller höger. Problem uppstår följaktligen när journalister får för sig att massmedias uppgift är att uppfostra människor, när kritisk journalistik ersätts av opinionsmobilisering.
Det amerikanska presidentvalet är intressant därför att det gör det möjligt att testa våra tidningars journalistiska integritet och ge ett preliminärt svar på frågan om det är meningsfullt att säga att våra media har en ideologisk agenda.
Redaktören ska försöka belysa denna problematik genom att granska Aftonbladets bevakning av USA:s nyvalde president. Donald Trump är inte endast ny president i kapitalismens högborg, han är själv kapitalist och miljardär - tre egenskaper som brukar få raggen att resa på sig på traditionella socialister.

Aftonbladet

Aftonbladets högkvarter: Kungsbrohuset. Källa: Wikimedia.

"Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?"

I artikeln "Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?" hävdar Aftonbladet-journalisten Wolfgang Hansson att Donald Trump en notorisk lögnare. Trump ljög om hur många människor som var närvarande när han installerades som USA:s 45:e president, hans ljög också när han påstod att han förlorade folkmajoriteten på grund av att illegala immigranter röstade på Hillary Clinton.

Större publik?

Den första lögnen handlar om installationsdagen. Hansson skriver att Trump har påstått att han hade en större publik än företrädaren Barack Obama:

Några dagar tidigare ljög Trump om att hans installation var den mest välbesökta någonsin med många fler åskådare än när Obama tillträdde.

Trump kommenterade förvisso publikhavets storlek under ett besök på CIA, men det hade faktiskt inget med Obama att göra. Orsaken till presidentens irritation var att en TV-kanal dagen efter installationen hade hävdat att endast 250 000 människor hade varit närvarande under installationen. Trump uttalade sig alltså om en specifik TV-kanal. Han jämförde inte publiknärvaron under de två presidentinstallationerna.
En annan fråga är om Trump eller TV-kanalen hade rätt i sin kritik. Trump sade följande under sitt tal:

honestly, it looked like a million and a half people. Whatever it was, it was.

Trump sade således inte att publiken bestod av 1,5 miljoner människor, utan att det såg ut som att den gjorde det. Faktum är att om man betraktar publikhavet från Capitolium, får man onekligen intrycket att TV-kanalens uppskattning var felaktig.

Inauguration

Detta var vad President Trump såg från sitt håll. Ser det ut som 250 000 människor? Källa: WhiteHouse.

På denna punkt hade Trump, med all sannolikhet, rätt och TV-kanalen fel.
Hansson förbigår dessa fakta med tystnad. Istället förebrår han Trump för att ljuga om publikhavets storlek. Hans argument är baserat på ett fotografi som är taget från Washingtonmonumentet.
Problemet är att Trump inte stod vid Washingtonmonumentet. Han befann sig på den motsatta sidan. Från Trumps håll ser det faktiskt ut som att folkmassan sträckte sig ända till monumentet. Trumps påstående var heller inte kategoriskt. Han sade inte att en miljon eller fler människor deltog i festligheterna, han sade att det såg ut som det.
Varifrån kommer påståendet att Trumps installation var mer välbesökt än Obamas?
Svaret är: Sean Spicer. Det var Vita husets pressekreterare, inte president Trump, som gjorde den omtalade jämförelsen.
Varför blandar Hansson ihop Trump med Spicer?
En möjlighet är att Hansson inte orkade undersöka fakta. En annan möjlighet är att han såg som sin primära, journalistiska uppgift att övertyga tidningens läsare att USA:s nye president är en notorisk lögnare.
Faktum är att det hade varit betydligt svårare att attackera Spicer eftersom Spicer, efter det att han hade sett bilderna som var tagna från Washingtonmonumentet, medgav att han hade haft fel i sakfrågan.
Av någon anledning underlåter Hansson att informera läsarna om detta.
Hansson skriver också att Spicer försvarade presidentens påstående med hänvisning till att det var "alternativa fakta", men inte heller detta är korrekt.
Spicer försvarade inte Trump eftersom det inte var Trump som hade gjort jämförelsen. Han försvarade inte ens sig själv. Istället sade han att om man räknar in alla människor som följde presidentinstallationen via TV, internet och på annat sätt, hade Trump, med all sannolikhet, en större publik än Obama.
Det var Spicers alternativa fakta och på den punkten hade han förmodligen rätt.

Illegala röster? En liten övning i hermeneutik

Det är skillnad på lögn och misstag. En person som misstar sig om fakta beter sig annorlunda än en som ljuger, även om de försvarar exakt samma åsikt.
Låt oss tillämpa denna enkla, hermeneutiska regel på Trumps inlägg i valdebatten. Trump hävdade följande:

In addition to winning the Electoral College in a landslide, I won the popular vote if you deduct the millions of people who voted illegally.

Enligt Hansson var Trump så irriterad över det faktum att Clinton fick flest röster att han försökte bortförklara det med att illegala immigranter hade röstat på henne. Kort uttryckt: han ljög.

Detta är naturligtvis en korrekt bedömning under förutsättning att det inte fanns skäl att misstänka valfusk.

Det är faktiskt möjligt för illegala immigranter att rösta i presidentval. USA:s högsta domstol har slagit fast att delstaterna har rätt att avgöra vem som har rätt att rösta. Enligt Washington Post är det möjligt att rösta i nationella val i 20 delstater, däribland folkrika Kalifornien, utan att presentera en identitetshandling. I ytterligare 13 delstater kan man rösta trots att ens ID-handling inte innehåller ett fotografi. Endast 7 stater kräver ett identitetskort med fotografi.
Ett annat besvärande faktum är att president Obama uppmuntrade illegala invandrare att rösta. När Obama fick frågan om illegala immigranter ska vara rädda för att bli upptäckta och kanske deporterade om de röstar i presidentvalet, svarade han att röstandet är konfidentiellt och fortsatte:

First of all, when you vote, you are a citizen yourself ... If you have a family member who maybe is undocumented, then you have an even greater reason to vote...

Det förefaller onekligen som att Obama uppmanar illegala invandrare att rösta. Han säger inte att endast medborgare kan delta i presidentvalet, han säger "when you vote, you are a citizen".
Om vi till detta adderar det faktum att Clinton ville ge illegala immigranter möjlighet att bli amerikanska medborgare, blir det lätt att förstå Trumps frustration. Trump hade all anledning att vara misstänksam.
Hansson försummar att informera läsarna om detta. De flesta svenskar tror säkert att amerikanerna har samma system som vi har, dvs. att endast medborgare kan rösta i nationella val. Trumps reaktion är i realiteten både meningsfull och rimlig.

En annan fråga är om Trump hade rätt eller fel i sakfrågan. Trump har sagt att han inte har något definitivt svar.

Trump har till exempel sagt att det pågick valfusk i New Hampshire och att det kostade honom segern. En del av hans kritiker har missförstått honom på denna punkt och sagt att han vägrar acceptera att Clinton vann folkmajoriteten. Trump sade emellertid inte att valfusket i New Hampshire kostade honom segern i det nationella valet, han hävdade endast att det förekommit valfusk i en specifik delstat.
Låt oss därför fokusera på frågan om nationellt valfusk. Trump har upprepade gånger sagt att han är övertygad om att han blev bestulen på segern, men han har, så vitt redaktören vet, aldrig sagt att han också har bevis för att det förekommit omfattande valfusk. För detta har han också blivit kritiserad. Problemet är att vi väldigt ofta inte kan bevisa våra åsikter. Istället anför vi mer eller mindre goda skäl för dem. Det är också det som Trump har gjort.
Hans kritik ska sålunda ses mot bakgrund av att illegala immigranter kan rösta i nationella val, att Clinton ville ge illegala invandrare amnesti, att illegala immigranter vill ha amnesti och att den sittande presidenten uppmanade illegala immigranter att rösta.
I sin kanske viktigaste tweet säger Trump dessutom att han inte är övertygad om att det förekommit valfusk, han säger att han vill låta undersöka saken:

I will be asking for a major investigation into VOTER FRAUD, including those registered to vote in two states, those who are illegal and.... even, those registered to vote who are dead (and many for a long time). Depending on results, we will strengthen up voting procedures!

Nyckelfrasen är: "Depending on results". Det är fullt möjligt att den av presidenten beordrade undersökningen kommer att dementera hans farhågor, men det bevisar inte att hans misstankar var grundlösa eller att han ljög. Det visar endast att han hade fel.
Faktum är att det inte saknas stöd för Trumps misstankar. En vecka efter presidentinstallationen presenterade en amerikansk statsvetare en studie enligt vilken Clinton fick ungefär 800 000 illegala röster. Studiens slutsats var att Clinton vann folkmajoriteten, men utan de illegala rösterna hade Trump, med all sannolikhet, vunnit fler delstater.

Är Trumps agerande unikt på något sätt? Nej, det är det inte.

Ledande Demokrater har sagt att ryska cyberbrottslingar försökte påverka eller lyckades att påverka valresultatet till Trumps fördel. Förre presidenten Barack Obama var så säker på att dessa misstankar är korrekta att han införde sanktioner mot Ryssland.
Har Demokraterna presenterat några bevis för att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet? Nej, det har de inte. De har anfört olika skäl som stöd för sina misstankar och dessa har ifrågasatts av ledande Republikaner.
Om vi håller dessa fakta i minnet, får vi en helt annan bild av Trump än den som Hansson presenterar. Trump menade inte att han hade bevis för att det förkommit omfattande röstfusk. Han formulerade en misstanke i påståendeform om att så hade skett. Han var upprörd och han hade goda skäl att vara upprörd. Faktum är att flera Demokrater uppförde sig på samma sätt, de drog endast den motsatta slutsatsen – att om det inte hade varit för rysk cyberkriminalitet hade Hillary kanske vunnit även elektorskollegiet.
Hansson hade kunnat säga detta. Han hade kunnat förklara för läsarna att det finns data som pekar på att det har förekommit valfusk, att Clinton fick hundratusentals illegala immigranters röster och att detta påverkade valresultatet i negativ riktning för Trump, men att valfusket på intet sätt rubbar helhetsbilden. Trump vann elektorskollegiet, Clinton vann folket.
Hansson borde ha förklarat för Aftonbladets läsare att också Demokrater har ifrågasatt valresultatet och använt sig av Trumpliknande argument.
Hansson underlåter dock att göra detta.

Alla mynt har två sidor. Hansson kallar Trump lögnare därför att presidenten inte har presenterat några bevis för sina påståenden.
Frågan är hur Hansson kan vara så säker på att det inte har förekommit valfusk. Medan Trump uppenbarligen är osäker på hur utbrett det illegala röstandet var, förefaller Hansson vara övertygad om att allt har gått rätt till.
Hansson har intervjuat Carrie Davis från Women Leauge of Voters och Davis berättar för Hansson att illegala röster är mycket ovanliga.
Problemet är att Davis' argument är generellt. Trump sade inte att valfusk är ett allmänt problem, han uttalade sig endast om ett specifikt presidentval.
Faktum är att illegala immigranter kan rösta i flera delstater. Faktum är också att Clinton hade utlovat amnesti åt illegala immigranter vilket innebar att illegala immigranter hade ett intresse av att stödja henne. Så när President Obama uppmanade illegala immigranter att rösta, tolkade Trump det som att han uppmanade miljontals illegala immigranter att rösta på Clinton.
Det är inte svårt att förstå logiken i Trumps resonemang. Det är inte lika lätt att följa logiken i Hanssons tankegång.
Den andra frågan är varför vi ska ta Davis på allvar? Hansson skriver att Women Leauge of Voters är "en organisation som på heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet", men det är på sin höjd en halvsanning. Women Leauge of Voters har en betydligt bredare politisk plattform:

The League of Women Voters, a nonpartisan political organization, encourages informed and active participation in government, works to increase understanding of major public policy issues, and influences public policy through education and advocacy.

Melissa Breach, verkställande direktör i Women Leauge of Voters, deltog i den så kallade Kvinnomarschen i Washington. Det var under denna marsch som popartisten Madonna ropade att hon funderade på att spränga Vita huset och skådespelaren Ashley Judd skrek: "I feel Hitler in these streets, a moustache traded for a toupee." Breach hälsade sina systrar med följande ord:

So, let’s all give ourselves in whatever way we can. Let’s organize to preserve affordable health care, stand up for our immigrant and refugee neighbors, and demand action on climate change. Let’s agree right now that we will all resist the transparent attempts to divide us and that we will wholeheartedly reject any attempt to normalize white supremacy, misogyny, or xenophobia.

Detta låter knappast som en organisation som på "heltid ägnar sig åt att övervaka valsystemet". I realiteten är Women Leauge of Voters kritisk till Trump därför att han vill begränsa rösträtten till amerikanska medborgare. I en diskussion med TV-journalisten Chuck Todd sade Trump följande:

I want to see voting laws so that people that are citizens can vote. Not so people that can walk off the street and can vote, or so that illegal immigrants can vote.

Trump vill, av allt att döma, ha ungefär samma regler som vi har i Sverige: rösträtten ska vara förbehållen medborgare. Detta nämns inte av Hansson.
Women Leauge of Voters är en av många organisationer som kämpar för illegala immigranters rätt att rösta i presidentval. Detta borde Hansson naturligtvis ha påpekat, men det gör han inte.
Istället för att säga som det är, att Women Leauge of Voters är en konventionell vänsterorganisation, beskriver Hansson sammanslutningen som en advokatbyrå som kämpar för mänskliga rättigheter.
Women Leauge of Voters är alltså en djupt partisk organisation och därför kanske inte lämpad att besvara Hanssons frågor. Hade Aftonbladet accepterat en studie av människors syn på socialdemokratisk politik om urvalet endast inkluderade registrerade moderater?

Logik, lögner och misstag

Även USA:s förre president, George W. Bush, får sig en skopa ovett. Han är en lögnare därför att han sagt att Irak hade massförstörelsevapen, trots att inga sådana vapen har hittats. Hansson skriver att Bush använde denna lögn som "förevändning att störta diktatorn Saddam Hussein". Han skriver:

Något som ledde en explosion av terrorismen i världen. Det visar hur en lögn kan få katastrofala följder.

Hanssons kritik är intressant av flera skäl. Hur i all världen skulle amerikanerna kunna veta att detroniseringen av Saddam skulle leda till en så kallad "explosion av terrorismen i världen"? Svaret är att inte ens Hansson hade en aning om vad som skulle ske. Argumentet är en ren efterhandskonstruktion.
Dessutom. Islamister som Usama bin Laden och hans meningsfränder hade inget till övers för Saddam Hussein. Uttryckt på ett annat sätt: det faktum att två saker händer ungefär samtidigt, innebär inte att de är kausalt förbundna med varandra.
Sist men inte minst: var det verkligen Irakkriget som orsakade denna påstådda explosion av terrorism? Irakkriget var väl en följd av terrorism? George W. Bush störtade ju Saddam Hussein efter det att Al Qaeda hade attackerat New York och Washington. Hanssons kritik är också nyskapande av det skälet att han inte endast kritiserar USA för att störta en diktatur, han hävdar också att amerikanerna ljög för att kunna sjösätta sina illvilliga planer.
Låter det logiskt? På 60- och 70-talet brukade vänstern hävda att USA ljög för att kunna stödja diktaturer. Kommunisterna på den tiden var inte dummare än att de förstod att ingen vill skylta öppet med att de stödjer tyranner. Därför ljög också de.
Drygt 40 år senare hävdar Aftonbladet att amerikanarna ljög för att kunna störta en diktator. Det låter onekligen lite konstigt. Varför skulle amerikanerna uppleva det som nödvändigt att behöva ljuga om något sådant? I realiteten visste ju alla om att Saddam var en kallblodig skurk som plågade sitt folk. Rapporterna om Saddams blodiga hantverk var tillräckligt många för att fylla ett ordinärt stadsbibliotek.
Det faktum att amerikanerna inte hittade några massförstörelsevapen är heller inget bevis för att man ljög. I så fall ljög även Tyskland, Frankrike, England, Ryssland, Kina och Egypten. Faktum är att det var svårt att hitta en säkerhetstjänst som inte var övertygad om att amerikanerna hade rätt. Varför skulle han annars leka katt och råtta med FN:s vapeninspektörer i 10 år? När den irakiske diktatorn fick denna fråga, svarade han också att han inte trodde att amerikanerna menade allvar. Dessutom ville han visa upp en tuff front inför ärkefienden Iran.
Hur hade Aftonbladet reagerat om tidningen hade blivit anklagad för att ljuga varje gång som man hade misstagit sig om verklighetens beskaffenhet? Man hade förmodligen sagt som amerikanerna gjorde: "vi bedrog er inte, vi hade fel".

Summa summarum

Wolfgang Hansson hade kunnat skriva en intressant och spännande artikel. Som journalist på en av landets största tidningar hade han alla möjligheter att presentera, diskutera och analysera fakta.
Istället stagar han upp sin tes med ett selektivt urval av fakta. Han vädjar till läsarnas känslor istället för till deras förnuft. Han låter invektiv ersätta logik och argument. Hansson förefaller avsky Trump så intensivt att han inte ens förmår kontrollera sitt ordval. Han kallar USA:s nya president lögnare över 10 gånger. När en person blir kallad mytoman så ofta i en artikel, förväntar man sig en lång lista med försyndelser. Vi kallar ju inte en person "notorisk lögnare" om vederbörande endast ljuger om en specifik händelse. Notoriska lögnare ljuger hela tiden och om allting. Hansson anser sig ha bevisat att Trump har ljugit vid två tillfällen, men som vi har sett är hans slutsatser uppförda på en mycket bräcklig grundval.
Donald Trump har kritiserats för att han kallat en del av nyhetsrapporteringen i USA "fejkad". Wolfgang Hanssons artikel "Hur länge kan Trump fortsätta ljuga?" är ett exempel på att Trump inte är helt ute och cyklar när han raljerar över media.

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain

I USA är rättegångar indelade i två faser. Under den första fasen ska domstolen avgöra om den åtalade är skyldig eller oskyldig. I denna fas är det vanligt att den anklagade och hans advokat nekar till alla tillvitelser.
Om domstolen slår fast att den anklagade har gjort sig skyldig till det brott som beskrivs av åklagaren, inleds fas två. I denna fas ska domstolen bestämma ett straff. Under denna fas är det inte ovanligt att grova brottslingar erkänner sig skyldiga, men hävdar att de är mentalsjuka.
I mitten på 90-talet fick hjärnforskaren James Fallon en förfrågan om han var intresserad av att granska röntgenbilder av en hjärna som tillhörde en dömd mördare. Fallon tackade ja till uppdraget. Han upptäckte snabbt att jämförd med en normal hjärna, hade mördarens hjärna låg aktivitet i de områden av hjärnan som hjälper oss att kontrollera våra impulser och förstå och acceptera moraliska resonemang.
Fallon drog slutsatsen att detta förklarade varför mannen hade gjort sig skyldig till ett så pass grovt brott. Domstolen accepterade Fallons förklaring och mannen dömdes till livstids fängelse istället för till döden. Denna framgång medförde att Fallon fick fler liknande uppdrag och snart var han en erkänd expert inom området.

The Psychopath Inside

Alzheimer

Fallon ägnade sig dock inte endast åt att granska röntgenbilder av hjärnor, han var också involverad i ett forskningsprojekt om Alzheimer.
Eftersom det fanns flera fall av Alzheimer på hustruns sida, anmälde Fallon hela familjen till kontrollgruppen. Alla röntgades, inklusive han själv. Om någon av familjemedlemmarna hade förändringar som indikerade Alzheimer, borde det synas på röntgenbilderna och det skulle göra det möjligt att sätta in tidiga motåtgärder.
En dag när Fallon satt och bläddrade igenom bilderna från Alzheimerprojektet, hittade han en bild som avvek från de övriga. Han förklarade för den närvarande teknikern att bilden måste ha blivit felsorterad, att hjärnan på bilden inte tillhörde en individ med Alzheimer, utan en mycket farlig människa. Fallon bad teknikern att kolla upp om något misstag hade begåtts, men efter det att teknikern återrapporterat att han inte kunde finna något fel bestämde sig Fallon för att spåra upp ägaren till den missbildade hjärnan.

Det skulle visa sig att det var hans hjärna.

Fallon skriver att han brast ut i skratt när han såg sitt namn på den lilla klisterlappen. Samtidigt väcktes hans nyfikenhet som forskare. Trots att han hade samma hjärnstruktur som grymma mördare, hade han aldrig varit i klammeri med rättvisan.
Var det kanske fel på hans teori?

Psykopati

Det finns ingen vetenskaplig konsensus om hur begreppet "psykopati" ska definieras. Många forskare anser till och med att psykopati inte existerar. Det mest kända försöket att definiera begreppet är den kanadensiske psykiatern Robert Hares "Psychopathy Checklist". Hare sorterar psykopatiska drag på följande sätt:

  • På den interpersonella nivån utmärks den psykopatiska individen av ytlighet och bedräglighet.
  • Den affektiva nivån karakteriseras av att individen är obenägen att axla ansvaret för sina handlingar.
  • På nivån för beteende lokaliserar Hare impulsivitet.
  • Den antisociala nivån karaktäriseras av kriminalitet.

Begreppet "psykopati" denoterar olika personlighetsdrag som människor har olika mycket av. Kategoriska psykopater är mycket sällsynta. En procent av kvinnor och tre procent är män är kategoriska psykopater.
Det innebär bland annat att inte alla psykopater är våldsamma och att olika psykopater kan vara olika impulsiva.
Psykopater har kognitiv empati. De vet vad som är rätt och fel, men det är en abstrakt kunskap. De saknar emotionell empati. Det är det som gör de så manipulativa. De kan skilja mellan rätt och fel, men hjärnan straffar dem inte med ångest och skamkänslor när de ljuger och bedrar. Psykopaten förstår inte hur hans eller hennes beteende påverkar andra människor. Han eller hon måste vänta in motpartens reaktion.
Fallon är övertygad om att psykopati existerar, men han medger att det är ett svårdefinierat begrepp. Han skriver: "I see psychopathy like others see art; I can't define it, but I know when I see it."

Familjehistoria och "warrior genes"

Två månader senare, under ett grillparty med familjen, blev Fallon underrättad om att det hade publicerats en bok om hans fars släkt. När Fallon granskade boken upptäckte han att det fanns en hel hoper mördare på faderns sida. Han lärde sig också att han faktiskt är kusin till Lizzie Borden, kvinnan som, i en av USA:s mest kända rättegångar, stod anklagad för att ha yxmördat sina föräldrar.
Fallon bestämde sig för att göra en så kallad genröntgen. Det finns 15 kända högriskgener, så kallade "warrior genes". De flesta människor har en eller några av dem. Fallon betonar att det är normalt att ha dessa riskgener. Vi måste kunna försvara oss när vi utsätts för hot om våld. Vi vill dock inte ha samtliga högriskgener. För många högriskgener kan medföra att vi blir för aggressiva och ett hot mot vår omgivning.
Fallon skriver hans familj hade en normal distribution av låg- och högriskgener. Han hade samtliga högriskgener.

Natur eller miljö?

För Fallon innebar detta att det vetenskapliga mysteriet tätnade. Den stora frågan var varför han hade lyckats så väl i sitt liv. Han var en framgångsrik forskare, gift sedan många år tillbaka. Han hade barn och barnbarn och ett rikt socialt umgänge. Hur var detta möjligt om han samtidigt hade samma hjärnstruktur som våldsamma psykopater och samma gener som mördare och sadister?
Fallon menar att hans föräldrar räddade honom. Han hade en mycket lycklig uppväxt. Studier visar att barn som har behandlats illa under uppväxten, löper risk att utveckla antisociala drag. Barn som behandlats illa under den tidiga barndomen och som dessutom har högriskgener, löper mycket stor roll att utveckla antisociala drag.
Det är inte svårt att identifiera sådana barn. De tittar inte på dig, utan genom dig eller förbi dig. De saknar normala rädslor och är mycket manipulativa.
Fallon insåg att han identifierat tre nödvändiga villkor för psykopati och att det var frånvaron av det tredje villkoret som förklarade varför han inte befann sig bakom galler. Det var hans underbara barndom som hade räddat honom. På något sätt hade den desarmerat den bomb som tickade i honom.
Fallon förstod också att den teori om genetisk determinism som han alltid hade förfäktat var falsk. Gener är viktiga när vi ska förklara mänskligt beteende, men de förklarar inte allt. Miljöinflytanden är också viktiga. Fallon bestämde sig för att offentliggöra sina rön om psykopati och han använde sina egna data som illustrationer. Intresset för ämnet visade sig vara stort och Fallon blev snabbt en mediapersonlighet.

Sanningen uppdagas

År 2010 reste Fallon till Norge för att föreläsa om psykiska sjukdomstillstånd. Publiken var blandad, men många psykiatrer från universitetet i Oslo vara närvarande. Fallon ville beskriva sin forskning ur en praktisk aspekt. Han ville förklara för publiken hur man röntgar en levande hjärna och han använde de bilder som hade tagits av hans egen hjärna när han ingick i kontrollgruppen i Alzheimerstudien som illustrationer.
Efter föreläsningen bad en av deltagarna att få ett privat samtal med Fallon. Mannen förklarade för Fallon att, baserat på de data som Fallon hade presenterat under föreläsningen, var han förmodligen psykopat.
Fallon bestämde sig för att försöka räta ut alla frågetecken när han hade kommit hem. Han skriver att han började fråga vänner och familj om hur de upplevde honom. Han betonade att han ville veta sanningen, att de inte skulle skydda honom. Ungefär hälften av de tillfrågade ställde upp och de sade alla samma sak: du är psykopat.
Fallon fick veta att han var smart och rolig att umgås med, men ingen person som man kan lita på. Han ansågs vara ytlig, kylig, beräknande och opålitlig. Vänner och familj beskrev honom som charmig, men manipulativ. Hans fru sade att hon alltid upplevt att han är två olika personer. Hans barn sade att de inte var förvånade över att han har samma hjärna som en psykopat.
Alla var överens om att han saknade empati och ljög när det passade honom.
Fallon skriver att han blev mycket upprörd. Han frågade sina vänner varför de inte hade sagt det tidigare. Han fick svaret att de hade tjatat om det i flera år, men att han inte hade lyssnat.
Fallon insåg att människor egentligen inte tyckte om honom, de tolererade honom därför att han var smart, gillade att festa och hade framstående och rika bekanta.
Fallon att bestämde sig för att återigen granska sin uppväxt. Det dröjde inte länge innan den bild som han hade haft av sig själv började krackelera. Hans liv hade varit lyckligt och oproblematiskt tills han blev universitetsstudent. Det var under universitetstiden som han började förändras. Han blev destruktiv, hänsynslös och fick allt svårare att relatera sig emotionellt till människor.
Fallon skriver att han mot slutet av sin analys förstod varför han alltid hade upplevt sin fru som en varelse från yttre rymden. Han behandlade henne som han behandlade främlingar. Han hade heller aldrig sett något problem med detta. För honom var det självklart att alla människor ska behandlas lika. Ibland glömde han till och med bort att hans barn faktiskt var hans barn. Han anade inte att detta rationella förhållningssätt dolde en reell oförmåga att knyta an till människor på ett djupare plan.
Fallon tvekade länge att diagnosticera sig själv som psykopat. Det var först när han insåg att han egentligen struntade i att han hade samma hjärna som mördare, att hans släkt var full av dråpare och våldsverkare och att han hade alla de gener som predisponerar människor att bli våldsamma, som han förstod att han var psykopat. En normalt fungerande människa hade kastats in i en djup emotionell kris inför sådana besked. Fallon bara ryckte på axlarna. Han brydde sig inte.

En fascinerande historia

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain är självbiografisk och beskriver hjärnforskaren James Fallons gryende insikt om att han inte är den person som han tror sig vara.
Som läsare kan man inte undgå att slås av bokens neutrala ton. Fallon gråter inte direkt några krokodiltårar över sin upptäckt. Man får nästan känslan av att det går på ett ut om man är eller inte är psykopat.
Boken är inte exklusivt självbiografisk. Fallon är, trots allt, hjärnforskare. Ett kapitel innehåller en snabbkurs om den mänskliga hjärnan. Han ägnar stor möda att förklara hur gener påverkar mänskligt beteende.
Han ställer frågan om det finns en koppling mellan vissa politiska ideologier och psykopati.
Boken ställer också en rad frågor av mer allmän och ibland filosofisk karaktär. Vad vet vi egentligen om oss själva? Har människan en fri vilja? Vad är gott och vad är ont?
Sist men inte minst beskriver boken Fallons försök att bemästra sina psykopatiska böjelser och bli normal. Hur det gick lämnar vi dock till hugade bokköpare att upptäcka på egen hand.

Wealth, Poverty, Politics. Del II

I sin sista bok, Wealth, Poverty, Politics (Basic Books, 2016), diskuterar den amerikanske ekonomen Thomas Sowell orsakerna till välstånd. Människor föds fattiga och blir rika genom att producera varor och tjänster. Fattigdom beror på låg produktivitet och eftersom det är ett närmast universellt tillstånd, behöver det inte förklaras. Det är avvikelserna från detta universaltillstånd som söker en förklaring. Vad är det som hindrar människor från att producera?
I förra artikeln kikade vi lite närmare på hur geografiska och kulturella faktorer kan underlätta eller försvåra produktion av varor och tjänster. I denna avslutande artikel ska vi fokusera vår uppmärksamhet på sociala och politiska faktorer.

Wealth, Poverty, Politics

Sociala faktorer

Termen "social faktor" kan referera till olika saker. Sowell diskuterar demografiska och kognitiva faktorer.
En vanligt förekommande teori hävdar att jordens befolkning måste hållas i schack för att undvika massvält. I realiteten har denna idé endast tagits på allvar i väst och i Kina. Sowell menar att teorin, vars ursprungliga formulering hittas i Thomas Malthus bok från 1789, Essays on Population, är falsk. Det är korrekt att det finns en fysisk gräns för hur många människor som vår planet kan föda, men vi vet inte var den går. I realiteten har alla malthusianska prediktioner slagit fel.
Det finns heller inget samband mellan befolkningsstorlek och inkomst per capita. Om teorin vore korrekt, borde Sverige vara rikt och Japan fattigt, men båda länderna är rika. Befolkningsdensiteten i många centralafrikanska stater är lägre än i Japan, men medan Japan är ett rikt samhälle, är alla centralafrikanska länder fattiga. Teorin verkar sannolik, men stöds inte av fakta.
Social mobilitet är viktigt för människors möjlighet att höja sin levandsstandard. Med "social mobilitet" menas att externa restriktioner inte hindrar individer från att avancera i samhället. Det innebär inte att alla människor eller grupper av individer hade lyckats lika väl om vi hade eliminerat alla restriktioner. Det finns också interna hinder att övervinna. Det är en av Sowells huvudteser: om grupper ska avancera socialt och ekonomiskt, måste de öka sitt humankapital. Det innebär att ett samhälle som präglas av ekonomisk ojämlikhet inte nödvändigtvis måste sakna möjligheter till social mobilitet. Det malaysiska samhället upplevdes som statiskt endast av de som saknade humankapital. Inflyttade kineser visade att man kan lyckas även i ett samhälle som diskriminerar en om man satsar på utbildning och är utrustad med entreprenörsanda.
Kanske något överraskande väljer Sowell att klassificera skillnader i kognitiv förmåga som sociala faktorer. Sowells argument är komplext. Han förnekar inte existensen av kognitiva skillnader mellan individer eller etniska grupper. Inte heller förkastar han användningen av intelligenstest.
Hans tes är att det inte finns en konsensus bland intelligensforskare om intelligensskillnader och deras orsaker och på denna punkt har han förmodligen rätt. Sowells kritik av den traditionella synen på intelligens, den som representeras av forskare som Arthur Jensen, en man som Sowell för övrigt högaktar, baseras på studier av den amerikanske statsvetaren James Flynn. I intelligenstest erhåller den genomsnittliga testtagaren 100 poäng. Flynns upptäckt var att det som vi betraktar som genomsnittlig intelligens idag, hade värderats annorlunda för 50 år sedan. Det har nämligen visat sig att om individer testas med gamla test, får de ett bättre resultat än de individer som testen ursprungligen designades för. Denna observation har fått namnet "Flynneffekten" efter sin upptäcksman.
Det verkar alltså som att vi blir smartare över tid. Problemet är att våra gener knappast hinner förändras på så kort tid. Sowells slutsats är därför att intelligenstest mäter något inlärt.
Det innebär dock inte att intelligenstest saknar värde. Tvärtom. Sowell menar att traditionalister som Jensen har rätt när de säger att resultat på IQ-test korrelerar väl med utbildningsprestationer och annat. Han tror dock inte att testen mäter reell intelligens, utan förvärvad förmåga.
Sowell drar alltså inte samma slutsats från Flynns studier som många kritiker av IQ-test har gjort. Kritiker av IQ-test har hävdat att testen är rasistiska eller eurocentriska och inte säger något om människors eller etniska gruppers kognitiva förmågor. Om Sowell har rätt, är denna kritik missvisande. Det spelar i realiteten ingen roll vad testen mäter så länge de har prediktiv validitet. Kanske mäter IQ-test egenskaper som är värdefulla för människor som lever i avancerade samhällen, men då mäter de dessa egenskaper och individer som klarar sig dåligt på testen är inte lämpade för ett liv i ett modernt, avancerat samhälle.
Istället för att erkänna att olika individer och grupper testar olika väl och att detta endast kan förändras genom att individerna ackumulerar humankapital, har kritikerna istället attackerat testen som sådana. Det har sagts att antagningstest till utbildningar diskriminerar minoriteter. Prestigefyllda Berkeleyuniversitetet sänkte således antagningskraven för svarta studenter för att uppnå så kallad jämlik representation. Effekten blev att sju av tio inkvoterade studenter misslyckades att fullfölja sina studier.
Vi kan inte välja verklighet, menar Sowell. Antingen har man det nödvändiga humankapitalet eller så saknar man det.
Egalitära ideal kan endast triumfera i utbildningssystemet om man urholkar utbildningarnas innehåll. Den svenska polisutbildningen är ett exempel. Målet är inte bästa tänkbara poliser, utan jämlikhet. Följaktligen har kraven sänkts. Manliga aspiranter måste nu klara av samma test som kvinnliga sökanden. Därmed har jämlikhet uppnåtts mellan könen. Detta kallas på byråkratsvenska för "breddat urval". I realiteten har man sänkt kraven på sökanden och Sverige har fått sämre poliser.
Sowell menar vi måste fråga oss vad vi ska ha skolor till. Vill vi ha ett system som producerar de bästa tänkbara poliserna, läkarna och ingenjörerna eller är utbildningssystemets mål att förverkliga egalitära målsättningar även om det kräver att vi sänker kraven på sökanden och därmed degraderar hela yrkeskårer?

Politiska faktorer

Politiska faktorer eller frånvaron av sådana kan främja eller försvåra ekonomisk utveckling. Sowell diskuterar en rad sådana faktorer och här kan vi endast nämna några.
Isolering är det primära receptet för fattigdom. På 1400-talet beslutade sig Kina för att isolera sig från omvärlden. Kina var ett avancerat samhälle med dåtidens mått och de kinesiska ledarna ansåg att Kina inte hade något att lära sig från världen omkring. Det skulle visa sig vara ett för landet på lång sikt förödande beslut. Omvänt: Japans beslut på 1800-talet att öppna upp samhälle och ekonomi för västerländska kulturyttringar, medförde att landet växte till att bli en av världens industriella stormakter.
För lite politik kan skada en ekonomi. Samhällen som har svaga eller korrupta politiska institutioner är i regel fattiga. Till och med libertarianer som Robert Nozick anser att det behövs ett juridiskt system och en statsmakt som backar upp det.
För mycket politik kan skada en ekonomi. Debatten om välfärdsstaten handlar bland annat om detta. Det centrala argumentet för välfärdsstaten är existensen av fattigdom och ojämlikhet. Problemet är att ordet "fattig" har förlorat sin mening i västdemokratierna. I USA kan du bo i hus, äga två bilar, ha TV och mycket annat och ändå klassificeras som fattig av regeringsstatistiker. Fattiga amerikaner lever samma liv som den övre medelklassen i grannlandet Mexiko. Det innebär naturligtvis inte att de som klassificeras som fattiga inte har problem, utan att fattigdom knappast är det mest påträngande problemet.
Trots det råder det numera en allmän politisk konsensus om välfärdsstaten. Både höger och vänster anser att det är skattebetalarnas plikt att garantera alla medborgare, även de som väljer att inte arbeta, en minimistandard. Så har det inte alltid varit. Lenin menade inte endast att de som inte arbetar inte heller ska äta, han ansåg att "I denna enkla, elementära och alldeles uppenbara sanning ligger socialismens grundval".
Sowell menar att man mycket väl kan vara emot välfärdsstaten utan att vara emot fattiga. Fattiga är inte fattiga därför att andra är rika, utan därför att de inte producerar tillräckligt mycket. Frågan är därför på vilket sätt välfärdsprogram påverkar incitamentsstrukturen i samhället.
Den generella regeln ser ut på följande sätt: man får mer av det som man belönar och mindre av det som man förbjuder.
Fattigdom beror på brist på humankapital. Humankapital är dock inget som individens föds med, utan något som denne måste förvärva genom studier och arbete. Om hindren för förvärvandet av humankapital är externa, kan man eliminera dem med lagar. Det är ett skäl till att många stater har lagar mot diskriminering. Diskrimineringslagar har dock ingen effekt på interna hinder. Om människor har en kultur i vilken studier och arbete har låg status, kan ett bidragssystem minska deras incitament att förbättra sin lott. Istället för att hjälpa individerna, bidrar välfärdsstaten till att cementera deras situation.
Sowell menar att vi måste skilja mellan moraliska och kausala faktorer. Det faktum att ett politiskt fenomen är moraliskt klandervärt, innebär inte att det har explanatorisk betydelse. Slaveriet är ett exempel. Det sägs emellanåt att slaveriet hade stor betydelse för Europas och USA:s ekonomiska utveckling. Om Sowell har rätt, finns det inget empiriskt stöd för den hypotesen. Den amerikanska södern var fattig och outvecklad. I Brasilien var slaveriet koncentrerat till norr, landets fattigaste region. Inte heller Storbritannien gynnades av slaveriet. Slaveriet var förvisso moraliskt anstötligt, men utan det hade dagens svarta amerikaner levt i Centralafrika med en betydligt lägre levnadsstandard. Sowell menar att detta argument kan tillämpas inte endast på slaveriet, utan också på kolonialismen. Det faktum att kolonialismen var moraliskt förkastlig innebär inte att fattigdomen i tredje världen beror på britter, portugiser och spanjorer. Ett samhälle som erövras av ett militärt starkare, men kulturellt mindre avancerat folk, kommer att degenerera. Det hände antikens Rom. Barbarerna från norr övermannade romarna militärt, men de saknade den kulturella sofistikation som var nödvändig för att administrera det erövrade imperiet. Följden blev att allt det som romarna hade uppfört, däribland ett intrikat nätverk av vägar och viadukter, förföll. Det omvända är lika sant. Churchill sade: "We owe London to Rome". Romarna var förvisso imperialister, men utan dem hade England sett annorlunda ut. Detta rättfärdigar varken imperialism eller slaveri, men det problematiserar en melodramatisk historieskrivning.
Ett vanligt förekommande slagord i den politiska debatten är att ekonomisk utveckling kräver kulturell mångfald. Det är naturligtvis en sanning med modifikation. Japan är ett av världens mest homogena länder och samtidigt en industriell stormakt. Sverige har lyckats väl på den ekonomiska arenan trots att vårt land är litet och etniskt homogent. Förklaringen är kulturell receptivitet. Vi har varit framgångsrika därför att vi har importerat teknik och kulturyttringar som har gagnat oss. Att importera kultur är emellertid inte samma sak som att tillåta massinvandring. Kulturimport är en inkrementell aktivitet: vi kan bestämma vad vi vill importera och hur mycket vi ska importera. Vi kan till och med upphöra med import av kulturyttringar som vi anser är nedbrytande. Import av människor är irreversibelt: när människorna väl är här, förblir de här. Inte heller har vi samma möjlighet att som vid import av kulturyttringar bestämma importprodukternas innehåll. Immigranterna tar med sig sin kultur från sina hemländer. Detta kan ha stora ekonomiska konsekvenser för värdsamhället.
En stat är ofta ett effektivt instrument om en uppgift kan lösas med maktutövning. Försvaret av ett nationellt territorium och upprätthållandet av lag och ordning är två exempel på uppgifter som lämpar sig för en statsmakt.
Problem uppstår när problemlösningen inte kräver maktutövning. Till och med slavar i den amerikanska södern fick betalt för sitt arbete om det krävde engagemang och eftertanke. Det berodde inte på generositet, utan på att även makt har gränser. Skälet till den sovjetiska ekonomins kollaps var att kommunisterna försökte centralisera lösningen på ett problem som krävde en decentraliserad organisation. Insikten om detta var skälet till att många länder, däribland Indien och Kina, började experimentera med marknadsreformer, ofta med goda resultat.
Ett annat problem är att politiska institutioner ofta har en egen dagordning där den egna överlevnaden har högsta prioritet. Detta kan leda till resursslöseri och resursslöseriet kan påverka ekonomin negativt. Myndigheter som t.ex. har till uppgift att bekämpa särbehandling, avskaffas inte när de har nått sitt slutmål. Istället expanderar de verksamheten med hänvisning till alltmer förfinade definitioner av "diskriminering". När den amerikanska kongressen antog Medborgarrättsakten på 60-talet, var diskrimineringsbegreppet definierat i intentionala termer. Idag är samma begrepp statistiskt. Följden är att en skola eller ett företag kan stämmas för diskriminering trots att de inte har särbehandlat någon. Det räcker den etniska sammansättningen bland studenter eller personal inte speglar den omgivande populationen.
Det är i detta sammanhang som man ska se nollvisioner. Politik är kategoriska verksamheter. Endast i politiken kan man ha som mål att ingen ska dö i trafiken eller utsättas för diskriminerande behandling. Vanliga människor förstår omedelbart att nollvisioner inte går att förverkliga. I politiken spelar nollvisioner en viktig roll av retoriska skäl. Det är ingen tillfällighet att kommunister alltid anklagar meningsmotståndare för bristande radikalism. Nollvisioner ger också politikerna möjlighet att permanenta verksamheter som egentligen borde läggas ned. Eftersom en nollvision inte går att realisera, blir kampen för dess förverkligande evig.
Verkligheten är inkrementell. Det innebär att vi kan minska antalet döda i trafiken eller diskriminerade i samhället, men endast till ett bestämt pris. Kort uttryckt innebär det att vi måste göra avvägningar. Är vi villiga att inskränka yttrandefriheten därför att det finns muslimer som känner sig kränkta av sekulariserade kulturyttringar? Jämlikhet är naturligtvis något bra, men är vi beredda att betala priset i form av minskad frihet? Människor som lever i en inkrementell verklighet är tvingade att balansera kostnader och nyttor mot varandra. Politiker lever i en kategorisk verklighet och kan föreviga kampanjer mot reella och inbillade fiender därför att de kan skyffla över kostnaderna på andra.
I realiteten har alla människor nytta av produktivitetsökningar. Välståndet i samhället ökar. Humankapital överförs mellan människor. Detta är dock inte något självklart positivt ur ett politiskt perspektiv. När olika grupper konkurrerar i en fri ekonomi, blir resultatet ekonomiska ojämlikheter. Det är inte ovanligt att politiker exploaterar bitterheten hos förlorarna för en politik som skadar den ekonomiska nyttan. År 1970 deporterade regimen i Uganda alla asiater och beslagtog deras egendomar. Följden blev att ekonomin kollapsade. Om fattigdomen är det stora problemet, borde målet vara en mer produktiv ekonomi och en större spridning av humankapital, men verkligheten ser inte ut på det viset för radikalt sinnade partiarbetare.

Vad har redaktören då att säga om professorns sista lunta?

Thomas Sowell var en extremt produktiv författare och Wealth, Poverty, Politics är av allt att döma hans sista bok. Det är en omfångsrik skapelse som, om man inkluderar notapparaten, omfattar över 500 sidor.
Det är också en fascinerande bok. Sowell fortsätter att hamra in sin tes om det sunda förnuftets prioritet i mänskligt liv och han bombarderar läsaren med exempel. Redaktören känner sig dock inte helt övertygad om att professorn alltid har rätt. Kapitlet om mentala skillnader är mycket intressant och försvarar sin plats i boken, men övertygar inte helt. Kapitlet om politiska faktorer är, på grund av sin detaljerade karaktär högintressant, men kanske hade det mått bra av att disponeras annorlunda. Redaktören har också svårt för böcker som sväller på grund av att författaren envisas med att i tid och otid sammanfatta det som han har sagt.
Detta är dock i det större sammanhanget petitesser. Wealth, Poverty, Politics är en välskriven bok som förtjänar att läsas av oss alla.

Redaktören kommer att sakna herr Sowell.

De som är nyfikna på hur Sowells tankeuniversum är strukturerat, uppmanas härmed att styra kosan till Hooverinstitutionen vid Stanforduniversitetet. Hooverinstitutionen har också en kanal på YouTube. Ett besök är högeligen rekommenderat!

President Donald Trump

Det var inte meningen att det skulle hända. Ödet hade bestämt att Hillary Clinton skulle bli USA:s 45:e president. Prognosmakarna sade det: Hillary vinner. Spelbolagen var av samma åsikt. Enligt Unibet satsade 8 av 10 spelare på en Clintonseger. Förståsigpåarna var lika övertygade. Media agerade unisont. Det enda undantaget var FoxNews.
För Hillary verkade allt gå som på räls. President Obama kampanjade för henne. Hollywood ställde upp nästan mangrant. Robert de Niro var så arg på Trump att han hotade den blivande presidenten med våld. Madonna lovade oralsex till alla män som röstade på Hillary. Bruce Springsteen kallade Trump "idiot". Lady Gaga demonstrerade mot Trump. Komikern Amy Schumer förklarade att hon skulle emigrera om Trump vann valet.
Till och med hans eget parti motarbetade honom. Inte ens före detta republikanska presidenter stödde honom. Traditionellt republikanska tidningar uppmanade människor att stödja Clinton. "Clinton is the superior choice", deklarerade konservativa The Arizona Republic.
Trump hade allt och alla emot sig – bortsett från det amerikanska folket, förstås, men det räknades ju inte.

Donald Trump

Källa: Vita Huset Live Stream.

Från rysningar till mardrömskänslor

När Barack Obama blev president, hade många svenska politiker och debattörer svårt att hålla tårarna tillbaka. Centerns Maud Olofsson förklarade att "Obama har lyckats fånga en stämning i landet och ge framtidshopp till det amerikanska folket." Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren gick det "en rysning genom USA". Aftonbladet påpekade att valet av Obama "väcker drömmar om ett annat USA, kanske till och med en annan värld". Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund beskrev sin upplevelse som en "fantastisk känsla". Emma Löfgren i Svenska Dagbladet skrev: "Barack betyder välsignelse på arabiska". Socialdemokraternas Mona Sahlin tog i så det knakade:

Det är något stort som har hänt i dag. Även om det här var vad jag både trodde och hoppades känns det mycket större än vad jag föreställt mig.

Det rosenröda ljus som hade skimrat kring rapporteringen av valet av Obama, ersattes av becksvart domedagsmörker närhelst Trump kom på tal. Trump skulle tvinga Amerikas kvinnor tillbaka till köket, han skulle anställa klappjakt på invandrare, särskilt muslimer. Förmodligen skulle han också orsaka ett kärnvapenkrig. Det var ingen hejd på eländet. Ibland blev hatet mot Trump övermäktigt. Aftonbladet klarade knappt av att erkänna att Hillary hade förlorat. Hon kunde fortfarande vinna, förklarade tidningen. Det enda som krävdes var att elektorerna struntade i valresultatet och röstade på förloraren.
Den amerikanska samhällsdebattören Ann Coulter blev utskrattad i TV när hon förklarade att hon hade Trump som favorit:

Eftervalspanik utbröt

När det stod klart att Trump hade vunnit, utbröt panik bland Hillarys anhängare. Vuxna människor började bete sig som små barn. En universitetslärare klippte av sig allt sitt hår i protest:

En tidskrift kände sig manad att ge råd till föräldrar vars barn var rädda för Trump. Ett hundratal kvinnor demonstrerade mot den nyvalda presidenten genom att paradera utan kläder. Många studenter var så chockade över valresultatet att flera universitet såg sig tvingade att skapa Trumpfria zoner där uppskärrade studenter kunde hitta tillbaka till verkligheten.
I Michigan lär en lärare ha förbjudit sin klass att titta på installationsceremonin. En restaurang på Hawaii satte upp en skylt på vilken ägaren deklarerade att Trumpanhängare inte var välkomna: "If you voted for Trump you cannot eat here! No Nazis."
Inte heller underhållningsindustrin visade någon nåd. Frank Sinatra showade för John F. Kennedy. George W. Bush lyckades rekrytera Ricky Martin. När Barack Obama installerades som USA:s 44 president, sjöng och spelade Bruce Springsteen, Aretha Franklin, Beyonce, U2, Jon Bon Jovi, Stevie Wonder och Tom Hanks och Martin Luther King III högläste.
Trump utsattes för en närmast enstämmig blockad av det konstnärliga etablissemanget. Modedesignern Sophie Theallet, som har ställt upp för Michelle Obama vid ett flertal tillfällen, förklarade på Twitter att hon inte stod till Melania Trumps förfogande:

As one who celebrates and strives for diversity, individual freedom, and respect for all lifestyles, I will not participate in dressing or associating in any way with the next First Lady.

Cher, Amy Schumer och Kate Perry demonstrerade mot Trump tillsammans med Hollywoodfolk och akademiska feminister. Under demonstrationen jämfördes Trump med Hitler och Madonna förklarade att hon hade lust att spränga Vita huset i småbitar.
Broadwaystjärnan Jennifer Holliday förklarade att hon inte ställde upp därför att hon inte ville svika sina homosexuella fans. Elton John och Celine Dion tackade nej, medan Andrea Bocelli drabbades av skrämselhicka efter det att han hade emottagit mordhot. Rapparen Snoop Dogg klassificerade svarta artister som ställde upp för Trump som "demoner".
Trump försökte naturligtvis att hålla god min, men faktum är att under en period hade han inte mycket mer att komma med än en brandkårsorkester och 16-åriga Jackie Evancho.

Kontroversiella frågor?

Immigrationsfrågan var naturligtvis en het potatis. Meryl Streep förstod inte eller ville inte förstå att Trump inte är emot invandring. Han vill ha reglerad immigration. Vad är det för konstigt med det?
Sedan var det där med muren. Republikaner muttrade att Trumps idé var oamerikansk: "That's not who we are". New Jerseys guvernör Chris Christie sade: "I've never seen a wall that a determined human being couldn’t get over, under or around." President Obama kallade förslaget kontraproduktivt och knasigt. Janet Napolitano, Obamas chef för USA:s Departement för inrikes säkerhet, förklarade: "You show me a 50-foot wall, and I’ll show you a 51-foot ladder."
Hillary stämde in i kören på Twitter: "Imagine a tomorrow where instead of building walls, we’re breaking down barriers." Det var dock en omvändelse under galgen. När maken Bill var president och byggde en 50 mil lång skyddsvall mellan Kalifornien och Mexiko, hade han hustruns fulla stöd. Inte heller hade hon något problem med George W. Bush' förslag från 2006 om att uppföra en drygt 100 mil lång barrikad mellan USA och Mexiko. Både Hillary och Barack Obama röstade för förslaget.
Det är korrekt att Trump inte är globalist. Han vill stoppa industriflykten från USA. Det har varnats för att amerikansk protektionism kan leda till minskad ekonomisk tillväxt, men frågan är hur bra detta argument är. Förmodligen har kritikerna rätt i sakfrågan, men amerikanerna kanske är villiga att acceptera det? Ekonomisk tillväxt är förvisso bra, men kanske inte ett mål i sig?
Trump är förvisso NATO-skeptiker och hans valseger har sagts förebåda försvarsalliansens kollaps. Kanske är det sant, men det beror i så fall knappast på Trump. Det som har irriterat Trump är att de europeiska medlemsländerna inte betalar sina medlemsavgifter. De vill att amerikanska skattebetalare ska göra det så att de kan satsa mer på välfärd och bidrag.
Han vill också avskaffa Obamas hälsovårdsreform, dock inte utan att ersätta den med något annat. Vad det blir, vet vi i dagsläget inte.

Donald Trump

USA:s 45:e president. Källa: Vita Huset Live Stream.

De förkättrade elektorerna

Om en marsinvånare hade besökt USA efter valet, hade han, efter en analys av stämningsläget, med all sannolikhet dragit slutsatsen att Trump måste ha hade kommit till valet genom en statskupp. Så många bittra, arga och chockade människor. Många kommentatorer verkade också vara av uppfattningen att Trump inte vann valet. Hillary fick ju fler röster än honom. Valsystem kan dock se ut på olika sätt och de har alla sina för- och nackdelar.
USA har, liksom Frankrike, Kanada, Storbritannien och många andra länder majoritetsval. Den som får flest röster i en valkrets vinner hela valkretsen. Förlorarna får ingenting. Om USA hade haft samma system som Sverige, hade amerikanska politiker endast kampanjat i folkrika Kalifornien och några kustområden. Förklaringen är självfallet att det är där rösterna finns. Stora delar av landet hade inte blivit politiskt representerat. Ett argument för systemet, det finns flera, är alltså att det tvingar politikerna att kämpa om alla delstater, inte endast de folkrika delstaterna. Hillary vann i folkrika Kalifornien, men förlorade i för många mindre delstater.
På denna punkt är det viktigt att hålla två saker i minnet.
För det första: Hillary erkände faktiskt att Trump hade besegrat henne. Det hedrar henne. Man kan gilla eller avsky systemet med majoritetsval, men det är det system som USA har och det är upp till politikerna att anpassa sig till verkligheten.
För det andra: Trump är ingen anhängare av majoritetsval. Han har samma åsikt som systemets kritiker. Han har sagt upprepade gånger att han ogillar systemet, men tillagt att om USA inte hade haft det valsystem som landet faktiskt har, hade han lagt upp valkampanjen på ett helt annat sätt.
I Sverige har vi ett proportionellt valsystem som innebär att partiernas riksdagsmandat ska spegla valresultatet. Inte heller det är perfekt. Om vi hade haft majoritetsval, hade kommunisterna aldrig lyckats att ta sig in i riksdagen. Vårt valsystem är också skälet till Miljöpartiets dominanta position i svensk politik. Trots att Miljöpartiet erhöll under 7 procent av rösterna i förra valet, fick partiet regeringsposter. En miljöpartist utnämndes till och med till vice statsminister. Följden blev att ett litet extremt parti erhöll ett oproportionerligt inflytande över svensk politik.

Allt är dessbättre inte becksvart mörker

Det var inte alltid lätt att vara Trumpanhängare. Media bombarderade inte endast människor med reportage som tog parti för Hillary, ofta var det underförstått att endast idioter röstar på Trump. Donald Trump triumferade mot alla odds.
Idag är vänstern bitter och förrvirrad. Hur kunde finansmagnaten bli president? Han hade ju endast folket bakom sig. Den konservativa samhällsdebattören Thomas Sowell skrev: "The good news is that we dodged a bullet in this election. The bad news is that we don’t know how many other bullets are coming, or from what direction."
Bland den tillträdande presidentens anhängare var stämningen betydligt muntrare. Den amerikanske lastbilschauffören och Trumpanhängaren Henry Davis framförde följande hälsning åt de en gång så övermodiga och självsäkra Clintonsympatisörerna.

Wealth, Poverty, Politics. Del I

Efter en exceptionell intellektuell karriär har den 86-årige amerikanske ekonomen Thomas Sowell beslutat sig för att pensionera sig. Sowell har författat ett närmast oräkneligt antal böcker. Hans sista bok är Wealth, Poverty, Politics (Basic Books, 2016). Den fråga som Sowell ställer sig är: varför är vissa individer, grupper och nationer fattiga, medan andra är rika?

Wealth, Poverty, Politics

Fattigdom eller välstånd?

Sowells allmänna tes skulle kunna sammanfattas på följande sätt: människor föds på olika platser, men inte alla dessa platser har samma förutsättningar för ekonomisk och social utveckling, och detta är ingens fel.
När ekonomisk ojämlikhet diskuteras antas det ofta att målet är att förklara varför vissa individer, grupper och nationer är fattiga. Sowell menar att detta tillvägagångssätt ställer problemet på dess huvud. Människor tar ekonomiskt välstånd för givet och antar att det är avvikelser från denna norm som söker en förklaring.
Realiteten är den omvända. Fattigdom och ekonomiska skillnader är universellt förekommande. Människan har levt i fattigdom alltsedan begynnelsen. Det välstånd som ungdomar idag tar för givet har en kort historia. USA är ett av världens rikaste länder, men för 100 år sedan hade de flesta amerikanska hushåll varken spoltoalett eller elektriskt ljus.
Fattigdom och ekonomiska dispariteter är norm. Det är inte fattigdom och ekonomiska skillnader som söker en förklaring, utan det relativa ekonomiska välstånd som vi har uppnått. Frågan är vad de individer, grupper och nationer som faktiskt har uppnått välstånd har gjort för att bryta med fattigdom och underutveckling.

Förklarande faktorer

Sowell diskuterar fyra olika kategorier av faktorer:

  • Geografiska omständigheter
  • Kulturellt kapital
  • Sociala faktorer
  • Politiska faktorer

Ekonomiskt välstånd förutsätter produktion av varor och tjänster och kan hämmas eller gynnas av dessa faktorer. Ekonomisk utveckling eller underutveckling har alltså inte en orsak. Den marxistiska teorin hävdar t.ex. att exploatering förklarar varför vissa individer, grupper och nationer har så mycket, medan andra har så lite.
Sowell menar att verkligheten är mer komplex. I realiteten kräver ekonomiskt välstånd att många förutsättningar är uppfyllda. Ofta interagerar olika villkor med varandra. Det finns länder som är fattiga trots att de har ett överflöd av naturresurser, medan andra är rika trots att de inte har några naturresurser alls.
Sowell menar att det är viktigt att man separerar kausala och moraliska frågor. Debatter om ekonomiska ojämlikheter mynnar ofta ut i en jakt efter någon att skuldbelägga. Men om Sowell har rätt finns det ofta ingen skurk. Ekonomiska skillnader reflekterar det grundläggande faktum att universum inte har en jämlik struktur.

Geografi

Geografi är inte egalitärt. Geografiska förhållanden kan underlätta eller försvåra ekonomisk utveckling genom att vidga eller snäva in människors kulturella universum.
Kuster är viktiga. Trots att Afrika är större än Europa, har Europa längre kustlinje. Europa har fler skyddande hamnar och vattendjupet är tillräckligt för att oceangående fartyg ska kunna lägga till vid strand. Afrika har få naturliga hamnar där fartyg kan söka skydd eller lasta av gods. Kusterna är dessutom ofta för grunda för oceangående fartyg.
Floder är viktiga av flera skäl. De förser människor med dricksvatten. Människor kan fånga fiskar som lever i floder och äta dessa. I många länder används flodvatten för att bevattna odlingar. Kanske viktigast är dock användningen av vattenvägar som transportleder. På denna punkt är världens floder olika. Om en flod ska kunna tjäna som transportled, krävs ett minimidjup samt att fallhöjden inte är för hög.
I Afrika är strömmarna strida och vattenfallen många och detta gör många floder oanvändbara som transportleder. Inte ens Nilen är tillräckligt djup för stora fartyg. Östeuropas floder leder ofta till sjöar eller inlandshav istället för till de stora oceanerna. Dessutom fryser de på vintern på grund av avståndet till Golfströmmen. I Ryssland flyter många floder ut i den arktiska oceanen.
Vattenvägarna i USA och Västeuropa är annorlunda. Flodvattnet rör sig långsamt och fallhöjden är låg vilket innebär att det är ont om strömmar och vattenfall. Dessutom är de ofta möjliga att trafikera året runt.
Navigerbara floder och skyddande hamnar är en viktig förklaring till urbaniseringen av stora områden i USA och Europa. Städer är en förutsättning för ekonomiska och andra framsteg, men de växer inte fram slumpmässigt och oberoende av geografiska omständigheter. Ofta hittar vi dem utmed navigerbara floder eller i vindskyddade kustlägen.
Skillnader i urbanisering är därför inte ekonomiskt neutrala. Urbaniserade befolkningar har högre levnadsstandard än icke-urbaniserade grupper. Sowell menar att detta blir tydligt om man studerar immigranter till USA från Europa. Immigranter från jordbruksområden tjänade ofta en bråkdel av vad invandrare från urbaniserade länder som Norge, Sverige och England erhöll i inkomst.
Afrikas geografi har hämmat utvecklingen av städer och detta har påverkat kontinentens ekonomiska utveckling negativt. Den afrikanska landmassans kustlinje och flodsystem ger ett pittoreskt intryck, men det ekonomiska värdet är dessvärre begränsat.
Inte heller oceaner, öar och öknar är ekonomiskt neutrala. Öknar lämpar sig inte för jordbruk och det är förklaringen till varför britterna bosatte sig utmed Australiens kuster. I Afrika har den väldiga Saharaöknen varit en barriär för kommunikation med Europa vilket begränsade afrikanernas kulturella universum. Atlanten i väster och indiska oceanen i öster har förhindrat kommunikation i dessa väderstreck.
Grupper som lever isolerade på öar har i regel lägre levnadsstandard än andra grupper. När spanjorerna kom till Kanarieöarna, upptäckte de att människorna där levde på stenåldersnivå. Detsamma gällde aboriginerna i Australien.

Land

Landmassor har ekonomiska implikationer. En landmassas topografi kan göra vattenlederna kommersiellt obrukbara och dess sträckning kan främja eller begränsa handel och kommunikation.
Den euroasiatiska landmassan sprider sig från öst till väst. Det innebär att öst och väst har en snarlik flora och fauna. Det medför också att kunskap om jordbruk och jordbruksprodukter kan spridas i både riktningarna. Spagetti, som för många människor är förknippat med Italien, kommer egentligen från Kina.
Därför har Europa och Asien haft större ett större kulturellt utbyte än Nord- och Sydamerika. Kunskap om jordbruk i norr har ingen automatisk tillämpning i centrala Sydamerika som domineras av stora djungelområden.
Berg har ekonomiska följder. Bergsfolk lever i regel isolerade och är därför mindre avancerade än låglandsfolk. Brist på utveckling och fattigdom är vanligt i bergsområden. Vetenskap, konst och litteratur blomstrar i städer. Den antika kultur som vi beundrar så mycket var en produkt av stadsbor, inte av jordbrukare eller individer som levde uppe i bergen. Ekonomiska aktiviteter förutsätter lag och ordning, men lag och ordning är svårt att upprätthålla i avlägsna bergsområden.
Jorden på bergssidor lämpar sig dessutom sällan för jordbruk, så människor lever ofta i dalgångar där tillgången på mark är begränsad. Vattenvägarna har, på grund av topografiska förhållanden, begränsat värde som transportleder. I den mån det finns vägar, är de ofta svårnavigerade, smala och av dålig kvalitet och dyra att underhålla. Detta bidrar till isoleringen och gör det svårt att bryta med fattigdomen.

Klimat

Klimatet är av betydelse för möjligheten att bedriva jordbruk. Utan golfströmmen hade förutsättningarna för jordbruk varit radikalt annorlunda i Västeuropa. Handeln i Europa hade inte kunnat utvecklats som den gjorde under medeltiden om kusterna hade frusit med jämna mellanrum.
Europa har ett klimat som lämpar sig för jordbruk. Jordbruk kräver ett måttligt, men regelbundet regnande. I Europa regnar det stora delar av året och under vinterhalvåret försörjs floderna med vatten från smältande snö. Vädret i tropikerna är annorlunda och karaktäriseras av skyfall åtföljda av torrperioder.
Jorden i tropikerna lämpar sig inte heller för jordbruk.
Jordbruk kräver dragdjur av olika slag. Dessa saknas i tropiska Afrika och när européerna fraktade dit dem med båtar dog de av sjukdomar. Detta försvårade skapandet av ett effektivt transportsystem på land. Den annorlunda bakteriefloran har också bidragit till Afrikas isolering. Ett tag var den uppskattade medellivslängden för européer i tropiska Afrika ett år.

Imperialism

Detta förklarar också varför den melodramatiska synen på kolonialismen är så ensidig. Den amerikanske författaren Dinesh D'Souza, som har sina rötter i Indien, sade att hans farfar hatade vita på grund av kolonialismen. Själv hade D'Souza inget problem med vita och det var inte särskilt svårt att förstå varför han hade en sådan radikalt annorlunda syn på västerlandet än farfadern. Farfadern hade levt under det brittiska, koloniala väldet. Han hade konkreta erfarenheter av det. Han hade, med egna ögon sett, hur britterna hade underminerat den traditionella indiska kulturen och infört ett helt nytt politiskt system. För farfadern var detta kulturimperialism av allra värsta sort, men det skulle, paradoxalt nog, gagna hans sonson och framtida generationer av indier:

Much as it chagrins me to admit it - and much as it will outrage many Third World intellectuals for me to say it - my life would have been much worse had the British never ruled India.
How is this possible? Virtually everything that I am, what I do, and my deepest beliefs, all are the product of a world view that was brought to India by colonialism. I am a writer, and I write in English. My ability to do this, and to reach a broad market, is entirely thanks to the British.
My understanding of technology, which allows me, like so many Indians, to function successfully in the modern world, was entirely the product of a Western education that came to India as a result of the British. So also my beliefs in freedom of expression, in self-government, in equality of rights under the law and in the universal principle of human dignity - they are all the product of Western civilization.

I södra Nigeria gick svarta ungdomar i missionärsskolor, medan sådana skolor var förbjudna i det muslimska norr. Muslimernas ovilja att öppna upp sig för kontakter med en mer avancerad civilisation, medförde att den södra delen av landet skulle komma att dominera politik och ekonomi.
På Sri Lanka gick barn tillhörande den tamilska minoriteten i norr i brittiska skolor i vilka ungdomarna studerade framför allt matematik och naturvetenskapliga ämnen. Följaktligen fick de ett utbildningsövertag över den singalesiska befolkningsmajoriteten, vilket medförde att tamilerna sakta men säkert kom att dominera samhällslivet.

Demografiska faktorer

Demografiska faktorer påverkar gruppers och därmed nationers ekonomiska utveckling. Vid en tidpunkt var medelåldern för amerikanska judar 20 år högre än den för spansktalande från Puerto Rico. Det innebär att judar kommer att vara överrepresenterade i välbetalda yrken som kräver lång yrkeserfarenhet, medan ungdomar från den lilla ön kommer att vara överrepresenterade i kriminalstatistiken.

Kultur

Geografiska faktorer är inte predestinerande, men de underlättar eller försvårar för människor att utvecklas ekonomiskt genom att påverka storleken på människors kulturella universum.
Med "kultur" avser Sowell ordets i dess vida betydelse. Kunskap och vetenskap är således kultur. Sociala värden, sedvänjor och traditioner är också kultur. Kultur är, kort uttryckt, saker som existerar mellan människors öron.
Det är inte svårt att förstå varför kultur i denna mening är viktigt.
Människor som levde på stenåldern hade mer naturresurser till sitt förfogande än vi moderna människor, men eftersom de saknade nödvändiga kunskaper för att kunna exploatera dessa resurser, betydde de inget för dem. Det har alltid funnits olja i Mellanöstern, men dessa blev naturresurser först när människan lärde sig att pumpa upp oljan och raffinera den. Utan kultur förblir naturresurser ting som är lokaliserade under markytan. Naturresurser är viktiga, men utan kultur i vid mening har vi ingen nytta av dem.
Tysklands mirakulösa återhämtning efter andra världskriget är ett exempel på det kulturella kapitalets betydelse. Kriget hade medfört massdestruktion av fysiskt kapital, av fabriker, broar, städer, men inte av det kulturella kapitalet. Det är också ett skäl till varför ekonomiskt stöd till fattiga länder i den tredje världen gör så liten nytta: mottagarna saknar det erforderliga kulturella kapitalet.
Människor tar med sig sin kultur när de flyttar. Det är naturligtvis på både gott och ont. Immigrantgrupper med en kultur som inte är öppen för utveckling och framsteg kan bli ett problem i avancerade samhällen.
Ofta har immigranter haft en kultur som gett dem fördelar. Tyskar utvecklade ölindustrin i stora delar av världen. Kinas mest populära öl är faktiskt framtaget av tyskar. Kineserna kom till Malaysia barskrapade, men skulle snart dominera landets ekonomiska liv. I början på 20-talet uppgick judarna till 6 procent av Polens befolkning, men de utgjorde hälften av landets läkare. De var också överrepresenterade på tyska universitet. Armenierna utklassade turkar i det ottomanska utbildningssystemet.
Immigranter från i huvudsak Europa byggde upp industrierna i flera sydamerikanska länder. Immigranter till Argentina konkurrerade ofta ut lokalbefolkningen. De var bättre utbildade och hade en starkare entreprenörsanda. Det var européer som effektiviserade det argentinska jordbruket och gjorde Argentina till ett spannmålsexporterande land. Den argentinska staten uppmuntrade också invandring till Argentina från länder utanför den spanska kultursfären. Resultatet var att i början på 1900-talet var Argentina ett av världens rikaste länder.
Kulturell diffusion är lika vanligt förekommande som det är missförstått. Anledningen till att England, en liten och perifer önation, kunde dominera stora delar av världen var inte endast att den västerländska kulturen var receptiv. Väst ersatte inte endast det romerska siffersystemet med ett indiskt, de gjorde det därför att det indiska systemet är bättre än det romerska. Det är inte bara annorlunda, det är faktiskt bättre. Anledningen till att många minoriteter har varit framgångsrika, är deras kulturella kapital. De har värderat utbildning och entreprenörskap och inte varit rädda för att smutsa ner händerna. Utbildade afrikaner föraktade ofta manuellt arbete, medan den brittiska adeln var känd för sin envisa strävan att optimera bruket av sina gods.
Inte alla kulturer är dock receptiva. På ett år översätts det lika många böcker till spanska som det har översatts till arabiska de senaste tusen åren. Detta är ett exempel på kulturell isolering. Debatten om islam fokuserar ofta på arkitektur, konst och historia, dvs. om sådant som skulle kunna visas upp på ett museum eller få plats i en bok, men islam är också en kulturell praktik.
Om man betraktar kulturer som Sowell gör, som praktiker, är det inte alls självklart att alla kulturer är lika mycket värda och att alla etniska grupper har lika mycket att bidra med.
Kulturella skillnader leder till ekonomisk ojämlikhet. Immigranter med en stark arbetsetik, entreprenörsanda och sammanhållning, kommer att konkurrera ut en majoritetsbefolkning som tar sina privilegier för givna. Den enorma korruptionen i det sovjetiska samhället innebar att Sovjet var ett fattigt land trots att det var välsignat med naturresurser och hade en välutbildad befolkning. Indiska företag är ofta familjeföretag därför att stölder på arbetsplatser är vanligt.
Bland kineser i Malaysia var tilliten omvänt absolut och man bekräftade affärer med ett handslag.
Individer, grupper och nationer som är öppna, receptiva och ärliga kommer att ha ett högre välstånd än individer, grupper och nationer som envisas med att bevara destruktiva kulturella praktiker.
Det är inte ovanligt att defekta kulturer romantiseras och behandlas som museiobjekt snarare än som kulturella praktiker med avgörande effekter på människors möjligheter att påverka sina liv.
Historien är full av exempel på minoriteter som anklagats för att dominera vissa industrier som de faktiskt har skapat. I Nigeria och på Sri Lanka ledde den politiska agitationen till inbördeskrig. I andra länder har produktiva minoriteter diskriminerats och till och med deporterats till förfång för de nationella ekonomierna.

Slutsatser

Sowells huvudtes är att vi inte ska förvåna oss över att det existerar ekonomiska ojämlikheter. Ekonomiska skillnader är norm, inte avvikelser från en norm och en orsak till dem är geografiska skillnader.
Om geografiska omständigheter hade varit slumpmässigt fördelade mellan världens olika folk, hade det kanske existerat ekonomisk jämlikhet. Så är dessvärre inte fallet. Kustlinjer ser olika ut på olika håll. Olika länder har olika klimat, flora och fauna. I tropikerna har mikroorganismer försvårat utvecklingen av jordbruk. Floder kan vara mer eller mindre lämpade för varutransporter. Alla jordmåner passar inte för jordbruk. Berg, öknar och oceaner kan isolera människor från kontakter med omvärlden. Olika länder har olika mycket naturresurser.
Följden blir ekonomiska skillnader. Därför ska vi inte förvänta oss ekonomisk jämlikhet mellan nationer. Några kommer att blomstra ekonomiskt, medan andra kommer att stagnera. Detta har inget med diskriminering att göra. Vissa människor har helt enkelt fötts på platser som inte lämpar sig för kommersiell verksamhet. Universum är inte designat med social rättvisa i åtanke.
Geografiska villkor är likväl inte predestinerande. Människor kan övervinna naturliga begränsningar, men det kräver ofta smärtsamma kulturella förändringar och skälet till att sådana processer är plågsamma är att kultur och personlig identitet är sammanflätade. Japan är ett av väldens rikaste länder trots att landet knappast har några naturresurser. Det har uppnått sin position tack vare att japanerna har varit villiga att ifrågasätta den egna kulturen. För många äldre japaner har det, med all säkerhet, varit en smärtfylld process, men det har gett dagens unga japaner möjlighet att leva i ett avancerat samhälle. En kultur som har gagnat en civilisation vid en tidpunkt, kan alltså vid en annan tidpunkt fungera som en broms på utvecklingen.
I likhet med geografiska faktorer, kan kulturer gynna ekonomisk utveckling och bidra till olikheter. En stark arbetsetik, entreprenörsanda och en positiv syn på utbildning har gynnat många minoriteter. På 60-talet utbildades det över 100 gånger fler ingenjörer med kinesiskt ursprung än malajer i Malaysia.
Invandrare som har varit utrustade med ett negativt kulturellt kapital har följaktligen haft en lägre levnadsstandard och ett snävare kulturellt universum än konkurrerande grupper.
Detta är ingens fel. Kineserna kunde diskriminera malajerna lika lite som tamilerna kunde särbehandla singaleser eller judarna polacker. Diskrimineringsanklagelserna mot dessa grupper är politiskt motiverade efterhandskonstruktioner som saknar empiriskt stöd. Grupper avancerar på den sociala stegen genom att skaffa sig ett kommersiellt gångbart humankapital.
Kulturell konkurrens är inte ett nollsummespel, den gagnar alla som deltar. Till och med europeiska konservativa som Edmund Burke insåg att samhällen som inte förändras, kommer att gå under. Kulturer har inte endast ett emotionellt och symboliskt värde. De ska inte endast hålla ihop oss som grupp, de ska också hjälpa oss att lösa det praktiska livets problem och det innebär att när världen blir annorlunda, måste också de förändras.

I nästa artikel om Thomas Sowells bok Wealth, Poverty, Politics ska vi kika lite närmare på sociala och politiska faktorer. Även de kan bidra till eller lägga hinder i vägen för ekonomisk utveckling.

Affirmative Action Around the World. An Empirical Study

Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har forskat i flera decennier om positiv särbehandling. I boken Affirmative Action Around the World. An Empirical Study (Yale University Press, 2004) har han studerat de faktiska konsekvenserna av positiv särbehandling i olika länder. Istället för att, som brukligt är, diskutera politiska visioner har han genomfört en empirisk undersökning i syfte att besvara frågan: vad händer när länder inför preferensprogram för olika grupper? Resultatet är, menar han, genomgående nedslående.

Affirmative Action in the World

Sverige

I Sverige är positiv särbehandling förbjuden med undantag för åtgärder som syftar till att främja jämställdhet mellan könen. I regeringsformen förbjuds all form av särbehandling med undantag för just detta ändamål.
Riksdagspartierna är splittrade i frågan och det är inte svårt att förstå varför. Positiv särbehandling är kontroversiellt därför att det innebär att vi gör ett avsteg från likabehandlingsprincipen: vissa grupper blir mer jämlika än andra. För närvarande finns det dock en riksdagsmajoritet som anser att diskriminering på grundval av könstillhörighet är godtagbart. Riksdagsvänstern är mest positiv till könsbaserad diskriminering, medan borgerligheten ger ett mer splittrat intryck. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förordar t.ex. kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, ett förslag som har klassats som oseriöst av centern och avvisats av Liberalerna och Kristdemokraterna. Moderaterna har något överraskande sagt sig vara öppna för en kompromisslösning.
Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som har fördömt förslaget som socialistiskt och kallat det "en grov kränkning av den privata äganderätten".
En annan och mer omtvistad fråga är om Sverige ska tillåta positiv särbehandling av invandrare. I dagsläget är all diskriminering, även positiv sådan, på grundval av etnisk härkomst förbjuden. Det innebär naturligtvis inte att sådan inte förekommer. Landets högskolor och universitet har efter flera uppmärksammade rättsfall slutat särbehandla studenter på grundval av kön och etnicitet. Enligt Centrum för rättvisa utsattes 5 400 personer för denna typ av diskriminering endast under 2009 och 95 procent av de förfördelade var kvinnor. Idag förefaller det endast vara Polishögskolorna som diskriminerar på grundval av etnisk bakgrund och könstillhörighet.
Det saknas dock inte politiker och organisationer som vill legalisera positiv särbehandling av invandrare. Den statliga utredningen En sammanhållen diskrimineringslagstiftning från 2006 föreslog att särbehandling på grundval av etnisk härkomst bör vara lagligt i Sverige. Socialdemokraterna är splittrade i frågan. Den officiella ståndpunkten verkar vara att partiet inte har någon åsikt. Ledande socialdemokrater har dock, vid olika tillfällen, testat opinionen om den är mogen för etniskt grundad särbehandling. Socialdemokraternas kvinnoförbund har uttalat sig positivt om särbehandling av invandrare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder öppet positiv särbehandling av annan etnisk bakgrund än svensk.
Moderater, Kristdemokrater, Sverigedemokrater och Liberaler är genomgående negativt inställda till positiv särbehandling av invandrare, medan Centerpartiet verkar ha svårt att bestämma sig för vilken fot som man ska stå på.

Vision och verklighet

Problemet med debatten om positiv särbehandling är att den i regel handlar om teorier. Politiker och vänsteraktivister älskar att tala om sina visioner, men i slutändan är det viktiga hur deras idéer påverkar den verklighet som människor lever i.
Det var naturligtvis också ett av problemen med socialismen. Socialismen uppfattades av många som en fantastisk idé och var också kanske en sådan så länge som man negligerade dess praktiska konsekvenser.
Teorier om positiv särbehandling är inget undantag från denna regel.
På papperet är positiv särbehandling en metod för att öka jämställdheten i samhället, dvs. att gagna oss alla. I realiteten är positiv särbehandling ett nollsummespel: varje vinnare motsvaras av minst en förlorare.
I teorin ska positiv särbehandling kompensera för förfluten diskriminering, i realiteten finns det ingen koppling mellan systemets vinnare och förlorare. Vinnarna har lika lite gjort sig förtjänta av vinsten som förlorarna har förtjänat att straffas.
Positiv särbehandling sägs vara ett sätt att kämpa mot diskriminering av grupper, i realiteten är positiv särbehandling diskriminering av individer på grundval av deras grupptillhörighet.
När politikerna talar sig varma för systemet sägs det vara ett instrument i kampen mot rasism, men positiv särbehandling skiljer sig endast från ordinär rasism om vi negligerar systemets faktiska verkningar.

Problem

Teorin om positiv särbehandling baseras på en högst diskutabel premiss. Den betraktar olikheter som avvikelser från en norm. I realiteten gäller det omvända: olikheter är norm. De är universellt förekommande och har så många orsaker att de inte går att fixa. Det är också förklaringen till varför preferensprogram permanentas. Den ojämlika representation som anses vara en avvikelse är i realiteten norm och försöken att rätta till ojämlikheterna är därför en strävan efter kosmisk rättvisa.
Ett annat problem med program för positiv särbehandling är svårigheten att kontrollera dem. När de väl har sjösatts, tenderar de att permanentas och att expandera. I USA riktade sig positiv särbehandling ursprungligen mot landets svarta. Efterhand har systemet utvidgats och kommit att omfatta så kallade "minoriteter", dvs. immigranter till USA som aldrig har utsatts för diskriminering i Amerika, och kvinnor. En följd är att i flera länder har över hälften av befolkningen rätt till olika typer av preferenser.
Ytterligare ett problem är att preferensprogram påverkar incitamentsstrukturen i samhället. När positiv särbehandling infördes i USA ökade andelen amerikaner som identifierade sig som indianer dramatiskt.
Preferensprogram missgynnar inte endast individer, de kan underminera hela samhällen. Preferenser ska gynna vanlottade grupper, men leder till att de som gynnas av systemet börjar ta framtida förmåner och sociala positioner för givna. En etnisk ledare i Nigeria fördömde vad han kallade "the tyranny of skills" och en indisk aktivist som kämpade för gruppreferenser ställde frågan: "Are we not entitled to jobs just because we are not as qualified?" Omvänt finns det en uppenbar risk för att de grupper som inte är inkluderade i programmen slutar att anstränga sig, därför att de upplever att systemet ändå är riggat mot dem. I Malaysia tröttnade många kineser på att malajer särbehandlades och valde att lämna landet. Positiv särbehandling handlar således inte bara om att en grupp erhåller nyttor, medan en annan nekas dessa. Politiken kan påverka hela samhället negativt.
Den kanske mest destruktiva effekten av positiv särbehandling är att den leder till social polarisering. Detta är, enligt Sowell, ett närmast universellt fenomen. Grupper som inte omfattas av preferensprogrammen utvecklar en fientlig attityd mot de som är inkluderade i programmen och de sistnämnda slåss med näbbar och klor för att stänga systemet och reservera privilegierna för sig själva.
En annan fråga är om preferensprogram gör någon nytta. Sowell använder samma metod som Charles Murray gjorde i Losing Ground när han analyserar detta problem. Enligt Murray finns det mycket som talar för att den amerikanska välfärdspolitiken inte alls hade de effekter som av tradition tillskrivs den. Människor hade fått det bättre i vilket fall som helst.
Sowell drar samma slutsats: de politiska reformerna på 60-talet var inte orsaken till minskade skillnader mellan svarta och vita. USA:s svarta hade börjat att lyfta sig ut ur fattigdomen av egen kraft redan på 40- och 50-talet. Skillnaderna fortsatte att minska under det reformglada 60-talet då amerikanska politiker började diskutera positiv särbehandling för svarta. Faktum är, menar Sowell, att när reformerna väl var på plats, upphörde denna positiva utveckling.
Föreställningen om att positiv särbehandling räddade USA:s svarta är en myt med många politiska implikationer. De svarta löste i realiteten problemet själva, utan assistans från staten, men i den liberala politiska mytologin räddades de av politikerna. Denna myt har inte endast övertygat Amerikas svarta om att de inte klarar sig utan preferensprogram, de har skapat ett fullständigt onödigt missnöje bland vita skattebetalare som irriterar sig över att svarta inte kan klara sig själva.

Rasism?

Teorin om positiv särbehandling definierar "diskriminering" i termer av statistisk representation. Om en viss minoritet utgör fem procent av populationen, bör lika många procent av läkarna och plåtslagarna komma från den gruppen. Annars är den utsatt för diskriminering. Det är teorin.
Sowell menar att detta argument är nonsensartat. Diskriminering förutsätter intentioner och statistik kan inte bevisa något sådant. Han menar också att teorin är osannolik av det skälet att den antar att färdigheter och talanger är jämlikt distribuerade i populationer, men så är aldrig fallet. Det är inte alls ovanligt, menar han, att minoriteter konkurrerar ut en befolkningsmajoritet. Om teorin hade varit korrekt, hade man ju kunnat stämma NBA för diskriminering av asiater och vita.
Den kinesiska minoriteten dominerade under en lång period den malaysiska ekonomin, men de gjorde det därför att de var mer talangfulla än malajerna och hade mer entreprenörsanda. De var så framgångsrika att malajerna skapade Singapore med förhoppningen om att kineserna skulle flytta dit, vilket många också gjorde. Kineserna hade inga möjligheter att diskriminera malajerna. Malajerna hade den politiska makten i Malaysia.
Sowell menar att vi kan hitta samma fenomen i Indien, på Sri Lanka och i USA. Tamilerna dominerade Sri Lanka, trots att folkmajoriteten var singaleser. De indiska assameserna hamnade i samma underläge visavi bengalerna, trots att de hade den politiska makten i delstaten Assam. De tunga utbildningarna på de prestigefyllda amerikanska universiteten domineras av asiater. Vita konkurrerar ut svarta, asiater konkurrerar ut vita. Faktum är att vita studenter förlorar långt fler platser till asiater med bättre kvalifikationer än till svarta som har fått sina platser på grund av sin grupptillhörighet. Ingen påstår dock att asiaterna har fått sina positioner genom att diskriminera vita.

Två exempel: Indien och Sri Lanka

Indien är världens största multietniska samhälle med över 100 språk och ännu flera dialekter. Det är också ett land som har använt sig positiv särbehandling i decennier. Sowell hävdar att den indiska erfarenheten liknar erfarenheterna från andra länder. När systemet sjösattes var det tänkt att det skulle operera i 20 år och att det skulle ha en begränsad omfattning. Båda dessa ambitioner har fallerat. Systemet lever kvar i högsta välmåga idag och har expanderat så att det numera omfattar mer än hälften av landets befolkning.
Att systemet har överlevt är, om vi får tro Sowell, inget som vi ska förvåna oss över. Skälet är att preferensprogrammen påverkar incitamentsstrukturen i samhället. Sowell har sagt att när man studerar politiska förslag, kan man gott strunta i de visioner som motiverat politikerna och istället fråga sig vad programmen belönar och bestraffar. Man kommer nämligen att få mer av det som man belönar och mindre av de som man bestraffar. Politikerna må betrakta programmen som stöd till samhällets mest utsatta, men för människor i allmänhet utgör de åtråvärda allmosor.
Detta har lett till en brutal maktkamp om tillgång till programmen och Indiens fattiga har inte kunnat hävda sig i konkurrensen. Preferenspolitiken omfattar idag grupper som egentligen inte behöver statligt stöd, utan istället skulle behöva ta större ansvar för sina liv.
Inte endast har särbehandlingen av skyddade grupper eliminerat de sympatier som välbeställda grupper en gång hade för samhällets sämst lottade, preferensprogrammen har också lett till våldsamheter när olika grupper drabbat samman i kamp om skänkerna.
I Assam krävde lokalbefolkningen att statligt anställda ska kommunicera på assamesiska. På ytan såg kravet ut att handla om språk, i realiteten utgjorde det ett försök att stänga ute inflyttade och bättre utbildade bengaler från statliga arbeten. På 80-talet krävde upprepade kravaller mellan assameser och bengaler tusentals människors liv. Sowell ger flera exempel på hur folkmajoriteter upplevt sig som hotade av bättre utrustade minoriteter och använt gruppreferenser och ibland också våld för att värna sina privilegier. Sowell menar att detta har varit helt onödigt. De dispariteter som har funnits mellan olika grupper har inte berott på diskriminering, utan på olika utbildningsgrad och entreprenörsanda. Istället för att politisera gruppdispariteterna och söka lösningen i etniska preferenser och kvotsystem, borde politikerna uppmanat medborgarna att större ansvar för sina liv. Problemet är att man inte vinner val på att kräva att människor ska förändra sig, inte ens om det är i deras eget intresse.
Situationen på Sri Lanka var annorlunda. Medan Indien var ett gigantiskt mångetniskt samhälle, hade Sri Lanka två folkgrupper: majoriteten bestod av singaleser, medan tamilerna var i minoritet. Läget var också unikt i det att relationerna mellan de två grupperna under en lång period hade präglats av social harmoni.
Efter det att Sri Lanka hade blivit självständigt, började singalesiska politiker att kräva särbehandlingsprogram för folkmajoriteten.
Tamilerna hade gått i kolonialmakten Englands skolor och var engelskspråkiga och välutbildade och dominerade till många singalesers förtrytelse samhället.
Även på Sri Lanka maskerades den etniska konflikten som en språkkonflikt. Singaleserna krävde att statligt och privat anställda skulle prata singalesiska på arbetstid istället för engelska som var brukligt. När preferenspolitiken eskalerade med tvångspensioneringar av statsanställda tamiler och etniska kvoter i den högre utbildningen, protesterade tamilerna med fredliga demonstrationer. Efter blodiga sammanstötningar mellan tamilska demonstranter och singalesiska mobbar, krävde tamilerna en egen stat. Snart var Sri Lanka inkastat i ett blodigt inbördeskrig som skulle vara i två decennier.
Sowell menar att Sri Lanka visar hur irrelevanta politiska visioner kan vara för ett preferensprograms utveckling. I realiteten förlorade politikerna kontrollen över situationen. Alla grupper förlorade på preferenspolitiken. Terrorn drabbade till och med Indien vars premiärminister mördades av en tamil.

Professorns rekommendation

Situationen i vårt land är, som vi har sett, inte direkt alarmerande. Särbehandling på etniska grunder är förbjudet i lag och diskriminering på andra grunder är omgärdade av så pass hårda restriktioner att landets högskolor och universitet har slutat att utnyttja möjligheten. Det förekommer med all säkerhet att människor diskrimineras på grundval av kön och etnisk bakgrund, men förmodligen är denna form av särbehandling begränsad.
Frågan är dock vad framtiden har i sitt sköte. I takt med att vårt land, på grund av invandringen, blir allt mer multietniskt kommer det, med all sannolikhet, att bli allt svårare för politiker att motstå krav på positiv diskriminering.
Om vi ska följa professor Sowells råd, gäller det alltså att vara vaksam. Framför allt ska vi inte fästa oss för mycket vid vad politikerna säger, utan mer fokusera på förslagens faktiska konsekvenser. Ingen ifrågasätter att det multietniska samhället är fantastiskt i teorin. Den socialistiska idén gick inte av för hackor, den heller. Frågan är emellertid om det mångkulturella samhället har något mer att erbjuda vårt land i praktiken än stenkastning mot offentliganställda, bidragsberoende, bilbränder samt upprepade anklagelser om rasism mot befolkningsmajoriteten. Det återstår att se. Realsocialismen var, i vilket fall som helst, en styggelse.

Rasist? Inte jag. Om rasismer – en begreppsinventering

Kampen mot rasism och diskriminering är ett ständigt pågående statligt projekt. Den har vuxit från nästan ingenting till att bli en miljardindustri. Frågan är emellertid vad det är som staten kämpar emot. Att säga att man vill ha ett samhälle fritt från rasism lämnar frågan "Vad är rasism?" obesvarad.
Statsvetaren Anders Hellström har försökt besvara denna intrikata fråga i en rapport som har namnet Rasist? Inte jag. Om rasismer – en begreppsinventering (Forum för levande historia, 2016).

Rasist? Inte jag

Vetenskap och politik

Redaktören har under många år klagat över politiseringen av åsiktsbildningen i vårt land. Media förefaller, mer eller mindre, ha uppgett sin roll som tredje statsmakt och allierat sig med staten. Inte i alla frågor naturligtvis. Ibland händer det också att kommersiella hänsyn väger tyngre i vågskålen än politiska dito. Att det de senaste decennierna har utkristalliserat sig en allians mellan media och den politiska makten blir tydligt inte minst i immigrationsfrågan.
I en fyra år gammal undersökning från Göteborgs universitet visade det sig att det finns en påtaglig åsiktsklyfta mellan journalister och allmänhet. Landets journalister står till vänster om folket. Mer än 60 procent av de tillfrågade journalisterna har vänstersympatier. Kvinnor är mer vänster än män och journalister verksamma vid SVT och SR är mer vänstervridna än sina kollegor i dagspressen.
Inom akademierna är problemet inte lika akut. En finsk studie från 2009 visade dock att det finns ett kompakt vänsterövertag i akademiska discipliner som sociologi, genusteori, statsvetenskap och ekonomisk historia.
Man kan naturligtvis ha olika åsikter om media och forskare ska ägna sig åt opinionsbildning, men få ifrågasätter nog numera påståendet att det är exakt det som media och en del akademisk forskning gör. Man är mindre intresserad av att söka sanningen och mer fokuserad på att förse politiker med ett beslutsunderlag så att de kan sätta i verket program vars syften mindre är att lösa sociala problem och mer att korrigera medborgarnas definition och upplevelser av dessa problem.

Ett eller flera perspektiv?

Hellström tillstår att debatten om rasism är rörig. Ordet "rasist" har blivit ett skällsord som numera används om nästan vad som helst. Frågan är hur man ska hantera detta problem.
Ett svar är att ordets betydelse behöver avgränsas.
Hellströms förklarar något överraskande att detta inte låter sig göras. De som hade hoppats att Hellström skulle syntetisera olika begrepp och överraska läsaren, väntar förgäves. Istället för att definiera begreppet, väljer han den motsatta strategin, dvs. att acceptera en mångfald olika definitioner av begreppet som mer eller mindre giltiga, trots att det inte alltid är självklart att de är kompatibla med varandra.
Varför är Hellströms strategi ett problem?
Om debatten om rasism kan anses ha spårat ur på grund av att ordets betydelse har vattnats ur, löser man kanske inte problemet genom att mångfaldiga antalet definitioner. Det förvärrar problemet.
Frågan är då varför Hellström väljer en sådan strategi. Ett möjligt svar på frågan är att Hellströms målsättning är att främja politisk kamp.
Så här kan det låta:

Hur kampen mot rasism ska föras avgörs till syvende och sist av vad vi avser att fylla rasism begreppet med.
Målet för den antirasistiska kampen är...
Exakt hur den antirasistiska kampen ska bedrivas är avhängigt hur vi väljer att definiera rasism...
Det är inte en kamp som avgörs för alltid här och nu.
... kampen att bekämpa rasismen en angelägenhet på jobbet, i hemmet och inte minst hos oss själva.
En genomgång av olika rasismer ger oss också möjligheter att öka förståelsen för i vilken riktning, vilka ojämlikheter, som den antirasistiska kampen kan och bör fokusera på.
Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.
Kampen mot densamma ser onekligen olika ut beroende på vilken "rasism" som man avser att bekämpa.
Frågan om hur den antirasistiska kampen bör utvecklas och hur rasismen ska bekämpas är avhängigt just detta: vad avses egentligen med rasism.

Om Hellström hade avgränsat ordets betydelse till t.ex. biologisk rasism, hade det inte funnits mycket att bråka om. Få svenskar är rasister i denna mening. Omvänt gäller: ju fler definitioner, desto fler tillfällen till antirasistisk kamp.

Enögt värre

Rasism är förvisso något förfärligt, men om man ska kunna bekämpa den med framgång måste man nog närma sig problemet med ett öppet sinne. Redaktören har svårt att undkomma intrycket att Hellström inte är särskilt öppen för fakta och argument.
Det beror inte endast på att han ensidigt fokuserar på Europas och USA:s synder, han bortser också från relevanta fakta.
Således nämner han den transatlantiska slavhandeln, men inte att länder i Sydamerika tog emot betydligt fler slavar än USA. Inte heller informerar han läsaren om att de flesta slavar hamnade i muslimska länder. Faktum är ju att det dröjde ända in på 1960-talet innan slaveriet var formellt avskaffat på arabiska halvön. Inte heller berättar Hellström att det var England som i kraft av sin imperialistiska övermakt som stoppade människohandeln och att afrikanska slavhandlare protesterade öppet och ljudligt. Det var ju tyvärr inte fallet att slaveriet uppfanns av européer. Det är en social institution som är lika gammal som mänskligheten. Varför säger Hellström inget om detta?
Istället citerar han en förespråkare av teorin om postkolonial rasism:

vår samtid och de kroppar som bebor denna plats präglas av postkoloniala och imperialistiska arv...

Den europeiska kolonialismen varade i drygt 130 år, medan muslimsk imperialism pågick under 1300 år. Islam startade som en religiös sekt i Mecka och spreds med svärdets hjälp till Asien, Nordafrika och Europa. Portugal tvingades utstå 600 år av muslimskt herravälde. Bulgarien och Grekland var under muslimsk dominans i 500 år. De muslimska arméerna förvandlade Frankrike, Österrike, Bosnien, Kroatien, Polen, Ukraina, östra och södra Ryssland till veritabla slagfält. Serbien var ockuperat i 400 år, Sicilien i 300 år och Ungern i 150 år. Ungern var så plundrat och härjat att det tog landet 200 år att återhämta sig. Spanien var ockuperat i 800 hundra år och det avgörandet slaget mellan islamiska och europeiska arméer stod faktiskt inte i Mellanöstern, utan i Frankrike.
Hellström nämner inte detta. För honom finns bara europeisk kolonialism. Det hade naturligtvis varit intressant att få veta vad 1300 år av islamisk jihad har gjort med världens alla muslimer och deras kroppar.
Således kan han hänvisa till Edward Said. I Orientalism förebrår Said väst för kulturimperialism. Kulturimperialismen har, enligt Said, inneburit att väst har bedömt icke-västliga kulturer med västliga måttstockar. Detta låter sig dock inte göras, menar Said, och förklarar att kulturer endast kan värderas på interna grunder. Den islamiska kulturkretsen kan följaktligen inte kritiseras med utgångspunkt i västliga värderingar. På ytan argumenterar Said för kulturell demokrati. I realiteten tillämpar Said det absolutistiska argumentet endast när han diskuterar icke-västliga kulturer. Väst fördöms till exempel som etnocentriskt. Därför förutsätter Saids teori också det som den kritiserar. Den utgår ifrån att universalismen är falsk när den beskriver icke-västliga civilisationer, men förutsätter, i sin kritik av den västerländska civilisationen, att universalismen är sann.
Han beskriver slaveriet i den amerikanska södern som om det handlade om vita och svarta, men det var inte fallet. Inte heller hade det med nord och syd att göra. Striden stod mellan Republikaner som ville avskaffa slaveriet och Demokrater som ville behålla det. Amerikanska indianer hade slavar. Fria svarta i södern hade ofria svarta som slavar. De flesta vita i södern hade inga slavar. I mitten på 1800-talet hade ungefär 10 procent av vita amerikaner slavar. Annorlunda uttryckt: nio tiondelar hade inga slavar.
Han skriver att "Bibeln var för många vita det bästa argumentet för slaveri", men glömmer bort att nämna att Koranen faktiskt försvarar slaveri. Inte heller påminner han läsaren om att kritikerna av slavhandeln i det brittiska imperiet hämtade sin intellektuella ammunition från just Bibeln.
Denna selektivitet vad avser data och argument medför att Hellström inte ens orkar fördöma regimen i Zimbabwe som rasistisk. Hellström skriver att Mugabe förvisso vände rashierarkin upp och ner, vilket är sant, men avlossar sedan följande projektil:

De skador som öppet 'rasistiska regimer' har lämnat efter sig kan också skapa ett asocialt eller självdestruktivt beteende.

Mugaberegimen agerar sålunda endast i affekt på grund av sitt koloniala förflutna, vilket vi av någon outgrundlig anledning måste beakta och behandla som en förmildrande omständighet. I den avslutande sammanfattningen tar Hellström upp fenomenet omvänd rasism. Existerar omvänd rasism? Nej, det gör det inte. Hellström ansluter sig nämligen till sociologen Miri Songs uppfattning:

Men, som Miri Song (2014:124) konstaterar: "[A]ssertations of reverse racism often fail to consider the historically specific ways in which racial hierarchies and inequalities were institutionalized ... So while there are practices which can formally discriminate against or disadvantage White people, on the basis of their Whiteness (and are thus racially discriminated), this does not necessarily constitute 'racism' as such..."

Minoriteter kan inte vara rasister därför att de inte har makt:

Alla uttalanden (och de är många) som innehåller rasialiserande inslag är inte för den sakens skull rasistiska, menar hon, utan de måste kopplas till "structures of domination".

Slutsatsen av denna definitionslek är inte överraskande att endast vita européer och nordamerikaner kan vara rasister.

Ju fler definitioner, desto mer politisk kamp

Hellströms målsättning förefaller inte vara ett begrepp med en distinkt mening, utan att ge antirasister mer eller mindre fria händer att stämpla saker som de inte gillar som rasistiska. Etiketten "postkolonial rasism" ger honom möjlighet att hävda att alla européer och nordamerikaner är mer eller mindre rasistiska på grund av sitt förflutna:

vår samtid och de kroppar som bebor denna plats präglas av postkoloniala och imperialistiska arv...

Näst i tur är nationsstaten. Hellström slår fast att det finns ett samband mellan nationalism, rasism och capitalism. Hur detta samband ser ut blir dock aldrig klart. Tysk nationalism var förvisso rasistisk, men utan brittisk, kanadensisk och amerikansk patriotism hade Hitlers idéer förmodligen suttit i orubbat bo.
Därefter är det samhällets tur. Det är också rasistiskt och det kan bevisas med hjälp av begreppet "institutionell rasism". Hellström informerar läsaren att begreppet myntades av bland andra Stokely Carmichael i Black Power-rörelsen i 60-talets USA, men glömmer bort att meddela oss att Panterrörelsen var en djupt kriminell organisation. Utåt var de Svarta pantrarna en revolutionär rörelse som kämpade mot kapitalism och för svartas rättigheter, men bakom kulisserna dolde sig en organisation med droghandel, våldtäkt och mord på agendan. Dess målsättning var inte ett samhälle där svarta och vita levde sida vid sida med varandra, utan en separat stat för USA:s svarta. Panterrörelsen var en separatistisk och nationalistisk rörelse med en världsbild grundad på marxistiskt tankegods.
Nog är det fascinerande att en studie som Hellströms kan hämta inspiration från en rörelse som hade separatistiska och nationalistiska målsättningar. Målet för den politiska kamp som Hellström vill främja är ju raka motsatsen till det som kommunisterna i panterrörelsen eftersträvade. Hellström skulle i och för sig kunna invända att pantrarnas separatism och nationalism inte delegitimerar begreppet "institutionell rasism" och det är ju förvisso sant. Frågan är dock om ett sådant argument hade accepterats om termen hade myntats av tyska nazister eller italienska fascister. Förmodligen inte. Då hade Hellström tvingats att uppfinna en synonym och förneka all kännedom om dess ursprung. Undertecknad gissar därför att det är panterrörelsens progressiva och marxistiska retorik som ursäktar lånet.
Inte heller vardagen kommer undan. Hellström lutar sig mot Philomena Essed, professor i kritiska ras-, genus- och ledarskapsstudier, när han slår fast att även vår vardag är genomsyrad av rasism. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är inte så att vår vardag är rasistisk därför att européer och nordamerikaner tänker rasistiska tankar eller diskriminerar medmänniskor, de är det i kraft av deras blotta existens:

Ett fokus på vardagsrasism ger att rasism inte bara är ett extremt, ytterlighetsfenomen utan finns mitt ibland oss. Att vi hör samman reproduceras i vardagen.

Kulturrasism?

En av Hellströms teser är att den biologiska rasismen, mer eller mindre, har spelat ut sin roll och ersatts av kulturrasism.
Vad är då kulturrasism?
Kulturrasism baseras, enligt Hellström, på en "essentialistisk bestämning av kulturbegreppet". Översatt till vanlig svenska innebär det att man antar att människor tillhör olika kulturella universum och att dessa är inkompatibla med varandra. Teorin om kulturrasism är inte nödvändigtvis en hierarkisk teori. Kulturrasism är fullt förenlig med antagandet att alla kulturer är lika mycket värda. Poängen är att i kulturrasismen får kultur samma funktion som biologisk natur. Hellström förefaller mena att islamofobi är ett exempel på kulturrasism och han hänvisar bland annat till 1700-talsfilosofen Herder som lär ha ställt kulturell partikularism emot idén om en universell mänsklig natur.
Detta är förvisso ett bräckligt argument.
Redaktören är förvisso ingen expert på Herders filosofi, faktum är att han inte har läst en enda originalrad av professor Herder, men likväl finns det skäl att anta att Herders argument, trots allt, innehåller ett korn av sanning.
Det kan ju faktiskt vara så att vissa ideologier i realiteten inte är förenliga med varandra. Eller hur? Kommunister och liberaler tillhör samma djurart, men lever i inkompatibla ideologiska universum. Uttryckt med andra ord: vi kan inte ha planekonomi och marknadsekonomi samtidigt. Inte heller kan vi ha enpartidiktatur och flerpartidemokrati samtidigt.
Detta borde inte vara kontroversiellt. Det som Hellström kallar "islamofobi" kan således mycket väl reflektera en högst respektabel ståndpunkt: även om vi alla tillhör samma djurart, kan det vara på det viset att en viss partikulär kultur är en förutsättning för ideologisk pluralism. Annorlunda uttryckt: mångkultur i betydelsen ideologisk pluralism kanske förutsätter monokultur.
Kritiken av islam skulle i så fall inte vara annorlunda än kritiken av kommunism och fascism.
Kulturer kan sålunda mycket väl vara motsatta varandra och till och med oförenliga med varandra. Det är skälet till att vi ibland säger att vi tolererar en viss ideologi, men att vi inte är beredda att respektera den. Kritiker av islam tolererar islam därför att de är anhängare av en övergripande sekulär ideologi, men de respekterar inte islam därför att islam, som doktrin, inte accepterar distinktionen mellan sekulär och religiös makt.

Är detta verkligen kontroversiellt?

Nästa fråga är var vi hittar denna monokultur och svaret är att vi finner den i huvudsak i västvärlden.
Anledningen till att islam kan växa i Sverige, är att kristna har accepterat det sekulära styret som övergripande ideologi. Det är inom det sekulära styrets ramar som olika religioner kan florera och expandera.
Tyvärr är det inte mycket som tyder på att islam är kompatibelt med ideologisk pluralism. Den islamiska doktrinen gör ingen distinktion mellan religiös och sekulär statsmakt och de länder som har islam som statsreligion är stater som inte accepterar ideologisk mångfald. Hellström skriver att begreppet "kulturrasism" inte nödvändigtvis måste vara hierarkiskt. Redaktören tvivlar på det. Att kritiker av islam och kommunism inte är övertygade om att sekulärt styre och liberal demokrati är att föredra, framstår för redaktören som teoretiskt hårklyveri. Ingen god liberal skulle föreslå att vi av respekt för det mångkulturella samhället bör införa islamisk teokrati var tionde år. Ingen renlärig kommunist skulle förorda att vi väl kan växla mellan planekonomi och marknadsekonomi under de närmaste 10 åren för att se vilket system som fungerar bäst.
På samma sätt som liberaler inte anser att endast kapitalister gagnas av frihet och öppen debatt, anser inte kritiker av islam att endast västerlänningar gagnas av sekulärt styre. Alla kan dra nytta av det.
Ett annat problem med begreppet "islamofobi" är dess selektiva karaktär. Det beskriver historien ur ett specifikt perspektiv, t.ex. hur muslimer särbehandlas på grund av sin religiösa övertygelse.
Detta uttömmer knappast problematiken. Det är sant att liberaler anser att kommunismen är en defekt ideologi, men kommunister anser exakt samma sak om liberalismen. Vi kan därför ställa frågan om hur islam betraktar oss. Den bistra sanningen är att islam inte accepterar kristendomen som jämställd. Islam godtar inte ens sekulärt styre. I Mellanöstern förföljs kristna och om vi studerar islam ur en historisk synpunkt upptäcker vi att det var ett religiöst sanktionerat apartheidsystem riktat mot icke-muslimer. Begreppet "islamofobi" baseras på antagandet att kritiken av islam är, på något sätt, irrationell. Det är skälet till att den kallas fobisk. I realiteten kan den vara lika rationell som kritiken av kommunismen någonsin var.

Konsten att skapa melodramer

Politisk kamp förutsätter moraliska melodramer och ett sätt att skapa sådana är att vara selektiv när man väljer ut fakta.
De som vill skapa ett politiskt-moraliskt melodrama om slavhandeln berättar således inte om att slavhandeln pågick i Afrika långt innan européerna steg i land. De säger inte att amerikanerna knappast var de största bovarna och de håller tyst om att det var brittisk kolonialism och imperialism som avskaffade slavhandeln. De berättar inte om att de afrikaner som handlade med afrikanska slavar motsatte sig den brittiska politiken. Inte heller upplyser de människor om att motståndet mot slavhandeln var utbrett bland Bibeltroende engelsmän.
Forskare som ägnar sig åt dylikt sysselsätter sig med opinionsbildning, inte vetenskap. De som vill vara lite elaka mot Hellström, skulle kunna hävda att han har glömt bort att skärskåda sin egen teori. Vad händer om vi tillämpar Hellströms begreppsapparat på den hellströmska teorin? Rasism handlar ju om att vi inte dömer individer, utan hela grupper och det är exakt det som Hellström åstadkommer med sin begreppsinventering. I slutändan är det i hans perspektiv endast vita européer och nordamerikaner som kan vara rasister. Om detta inte är ett exempel på kollektivt skuldbeläggande, är detta ord totalt meningslöst.
Ett annat problem med rapporten är att den inte är överdrivet välskriven och innehåller alldeles för många stavfel. Det är en komplicerad fråga som Hellström brottas med och på något sätt känns det som att han på ett tidigt stadium bestämde sig för att ge upp. Det är en relativt tunn rapport och den hade tjänat på att skäras ned ytterligare. Hellström upprepar sig ideligen. Sammanfattningarna avlöser varandra i strid ström och det avslutande kapitlet är en sammanfattning av de föregående sammanfattningarna.
I rapportens förord tackar Överintendenten för Forum för levande historia Hellström "för ett gediget arbete och ett tankeväckande resultat." Antingen håller hon med Hellström, eller så har hon inte läst rapporten eller så har hon läst den, men inte förstått ett skvatt av innehållet.

The Great Deception

Det brittiska beslutet att lämna Europeiska Unionen har aktualiserat frågan vad det egentligen är som britterna har lämnat. Vad är EU? Vilka målsättningar har denna organisation? Vad finns det att säga om dess historia?
Dessa frågor och fler diskuteras i en synnerligen intressant bok av de två journalisterna Christopher Booker och Richard North: The Great Deception (Continuum, 2010).

The Great Deception

Den officiella historieskrivningen

Den som vill bekanta sig med EU:s officiella historieskrivning, kan besöka Kommissionens webbplats. Där sägs följande:

Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän – däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era.

Kommissionen har en hel del material som riktar sig till lärare. Så här porträtteras organisationens grundare:

Founders

Källa: Europeiska Unionen.

I Kommissionens material beskrivs EU:s bildande och utveckling som en produkt av rationell dialog. Europatanken föddes efter och som en konsekvens av andra världskriget.
Materialet talar mycket och ofta om europeiskt samarbete, men utan att definiera begreppet. Det sägs t.ex. följande om Kol- och stålunionen: istället för att nationsstaterna bestämde över sina kol- och stålindustrier, skulle de sätta sig ner vid ett bord och diskutera tillsammans. Detta har tryggat Europas fred, menar Kommissionen:

The European Union has brought many European countries together in friendship. Of course, they don’t always agree on everything but, instead of fighting, their leaders sit round a table to sort out their disagreements. So the dream of Jean Monnet and Robert Schuman has come true.
The EU has brought peace among its members. It is also working for lasting peace among its neighbours and in the wider world. For example, EU soldiers and police officers are helping keep the peace in the former Yugoslavia, where there was bitter fighting not many years ago.

Det var, om vi får tro Kommissionen, inte endast freden som skulle säkras. Grundarna ville skapa ett Europa präglat av ekonomiskt välstånd och resultatet av denna strävan var det så kallade Romfördraget från 1957. Det skapade den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC.
Kommissionen förklarar också att ett led i EU:s demokratisträvan är att endast demokratiskt styrda länder kan bli medlemmar:

Before a country can join the European Union, its economy has to be working well. It also has to be democratic – in other words, its people must be free to choose who they want to govern them. And it must respect human rights. Human rights include the right to say what you think, the right not to be put in prison without a fair trial, the right not to be tortured, and many other important rights as well.

Man betonar självklart att EU är en demokratisk organisation.

What things should the EU be doing, or not doing? That’s for the people in the EU to decide.

The Great Deception är med sina 600 sidor en diger lunta och det är omöjligt att täcka boken i dess helhet. I denna artikel ska vi fokusera på fem frågor.

  • Varifrån kommer Europa-idén? Stämmer det, som Kommissionen hävdar, att den växte fram efter andra världskriget?
  • Är det korrekt att EU har säkrat Europas fred och frihet?
  • Är Kommissionens beskrivning av EU:s fäder korrekt?
  • Ordet ”samarbete” kan betyda olika saker. Hur samarbetar EU?
  • Var EU-projektet en produkt av en rationell dialog?

Europa-ideologins ursprung

EU-idén var inte en konsekvens av andra världskriget. Den föddes redan på 1920-talet. Författarna beskriver detta decennium som ett idealistiskt årtionde. Första världskriget var över. Förhållandet mellan Tyskland och resten av Europa hade sakteligen normaliserats.
I USA byggde Ford bilar som vanliga människor hade råd att köpa. Skyskrapor sköt i höjden. Det var radions och jazzens radions årtionde. Människor var optimistiska om framtiden.
Författarna hittar samma framtidseufori i Europa.
I öster hade Sovjetunionen utropats. För många människor var det ett bevis på att utopier inte var omöjliga att realisera. I Paris planerade Le Corbusier framtidens städer för den kommande tidens socialistiska människa.
På den internationella scenen verkade Nationernas förbund för fred och konfliktlösning. Det var i detta idealistiska decennium som Europa-idéen föddes.
Den var dock inte en respons på krav från det europeiska folkdjupet.
Europa-idén formulerades för första gången i Wien år 1922 när den österrikiske aristokraten Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi publicerade boken Paneuropa. Coudenhove-Kalergi menade att Europa hade två valmöjligheter: integration eller kollaps. Han startade också en politisk rörelse, The International Paneuropean Union, i syfte att främja de målsättningar som han lagt fast i sitt manifest.

Coudenhove-Kalergi

Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi. Källa: Wikimedia.

Coudenhove-Kalergi förespråkade mer samarbete mellan Europas stater. Han ville ha en union, dock inte en union som utplånade nationella särdrag.
Hans idéer blev väl mottagna bland politiker och intellektuella. Under de närmaste åren diskuterades Coudenhove-Kalergis manifest intensivt. Det hölls till och med en Europeisk kongress i Wien på samma tema tre år efter bokens utgivning.
En av dem som imponerades av Paneuropa var Frankrikes utrikesminister: socialisten Aristide Briand.

Aristide Briand

Aristide Briand. Källa: Wikimedia.

Briand ville dock gå längre än Coudenhove-Kalergi och år 1930 föreslog han att Europas länder skulle bilda en federal union. Han menade att Nationernas Förbund kunde fungera som ram för samarbetet. Organisationen var ursprungligen en internationell sammanslutning för mellanstatligt samarbete, men efter det att USA av inrikespolitiska skäl hade tvingats att skrota planerna på ett framtida medlemskap, blev organisationen en i högsta grad europeisk angelägenhet.
Briands idé lämnade dock aldrig skrivbordet. Den stora depressionen skulle snart slå sina klor i världsekonomin och nazismen skulle bli en politisk kraft att räkna med.

EU och freden

Föreställningen att EU har säkrat fred och frihet i Europa är kanske Europa-ideologins märkligaste axiom. Fred och frihet i Europa har i realiteten säkerställts av NATO och eftersom NATO i huvudsak har finansierats av USA är det amerikanska skattebetalare och amerikansk kapitalism som har garanterat fred och frihet i Europa.
Kommissionen skriver att EU hjälpte till att bevara freden under kriget på Balkan, men detta är näppeligen sant. Kriget på Balkan illustrerade snarare EU:s handfallenhet. EU-byråkratin producerade många rapporter och förslag, men det var USA som stoppade kriget.
Det är inte ens sant att EU kom till för att förhindra att djungelns lag på nytt skulle breda ut sig i Europa. Målsättningen med EU var att reglera relationerna mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.
Förre EU-kommissionären Margot Wallström har sagt att det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt tillkom i ett Europa utan EU och att de som är emot EU bör hålla detta i minnet. Wallström uttalade sig som representant för Kommissionen och kan knappast ha trott på vad hon sade. Ingen tror på fullt allvar att EU behövs för att hindra Sverige från att annektera Danmark med våld eller att om det inte hade varit för EU hade Storbritannien invaderat Finland.
Det är Tyskland och Frankrike som har varit Europas huvudvärk. Det är inte Europa som behöver EU, utan eventuellt dessa båda länder. Förmodligen skulle också dessa länder klara sig utan EU. Det är sant att relationen mellan Tyskland och Frankrike har varit konfliktfylld, men världen har förändrats och Tyskland och Frankrike med den. Europa har en lång historia av blodiga religionskrig, men ingen tror numera att det bara är en tidsfråga innan katoliker och protestanter ska drabba samman på nytt. Vår tids katoliker och protestanter är annorlunda. Endast extrema pessimister och dystopiker tror annat än att vi har lämnat dessa problem bakom oss.

Europas grundare

Booker och North menar att dramat har fyra nyckelpersoner.
Den kanske viktigaste och mest missförstådda personen var Jean Monnet, inflytelserik affärsman, politiker och byråkrat.
Den andra personen var den brittiske statstjänstemannen och Monnets vän Arthur Salter. Salter författade redan i början på 30-talet ett förslag om hur ett federalt Europa borde vara organiserat.
Den tredje personen var den italienske kommunisten Altiero Spinelli.
Den fjärde personen var Belgiens dåvarande premiärminister, Paul-Henri Spaak. Han spelade förvisso en viktig roll i organisationens historia, men kanske inte den roll som beskrivs på Kommissionens webbplats.
Kommissionen har dessutom inkluderat den brittiske premiärministern Winston Churchill i detta galleri.

Churchill?

Om vi får tro EU:s officiella historieskrivning, föddes Europa-idén efter andra världskriget och den brittiske premiärministern Winston Churchill var en av upphovsmännen. På EU:s webbplats sägs det till och med att Churchill var förespråkare för Europas förenta stater.
Detta är endast delvis sant.
Det är korrekt att planen på ett enat och integrerat Europa var populär under och efter det andra världskriget. Det fanns naturliga skäl till idéns popularitet. En del menade att det var systemet med nationalstater som hade orsakat katastrofen. Det tyska aggressionskriget hade fört Europas demokratier närmare varandra. Det hade blivit allt vanligare att europeiska intellektuella och politiker uttalade sig ett sätt som kunde tolkas i federalistisk riktning. En del gick ännu längre och krävde en världsregering. Den brittiske Nobelpristagaren i litteratur, filosofen Bertrand Russell, var en av dem.
Det kanske mest betydelsefulla försvaret för europeisk integration kom dock från Winston Churchill. När Europeiska kommissionens president, José Manuel Barroso, höll sin Churchillföreläsning 2103 förklarade han att den brittiske statsmannen var en sann europé:

Since 1945, however, we Europeans have made war between ourselves unthinkable. Through European integration, we have built peace, progress and prosperity, based on shared values and interests. Churchill helped lay the foundations for this. He was a man of foresight with an acute sense of history, often ahead of prevailing opinion, never shying away from saying what some might chose to ignore at the time. In 1946, as you know, he delivered two key speeches in this vein.
On the 5th of March, at Westminster College in Fulton/Missouri, he warned that "from Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe." And he called on the United States - the "pinnacle of world power", as he said - to take responsibility to ensure peace in the world.
A few months later, here in Zurich, on the 19th of September, evoking the tragedy of Europe, he put forward his – as he put it - "astonishing" proposal calling for the re-creation of Europe in a regional structure, "a kind of United States of Europe" based on a partnership between France and Germany. ... Churchill, a committed and far-sighted British-European, followed up, notably with the Hague congress in May 1948, which was convened with the specific objective of promoting a united Europe and was attended by eminent personalities from across the political spectrum, such as Monnet, Adenauer, Spaak, Spinelli, de Gasperi, de Madariaga and de Rougemont, to name but a few of these "founding fathers".

Barrosos uttalande är intressant och förtjänar en längre kommentar. Påståendet att Churchill tillhörde skaran av EU:s eller åtminstone Europa-tankens grundare bör kvalificeras.
För det första: Churchill sade vid upprepade tillfällen att Storbritannien inte tillhör Europa. Han var förvisso för ett enat Europa, men han underströk att britterna inte hade någon som helst avsikt att delta.

Winston Churchill

Winston Churchill. Källa: Wikimedia.

För det andra: det är förvisso korrekt att Churchill var positivt inställd till idén om europeiskt samarbete, men han ansåg att det skulle vara ett mellanstatligt samarbete. Churchill menade att världsfreden skulle vila på fyra pelare, inte tre: USA, Sovjet, Europas förenta stater och Storbritannien.
Barrosos ordval förmedlar intrycket att Churchill var för överstatligt samarbete. Detta är inte sant. När Churchill uttalade sig om planerna på utökat europeiskt samarbete, uttryckte han sig förvisso i uppmuntrande ordalag, men han avsåg alltid mellanstatligt samarbete, dvs. ett samarbete mellan suveräna nationer. Faktum är att närhelst idén om ett överstatligt samarbete kom på tal, var britterna djupt kritiska. Under förhandlingarna i italienska Messina, dvs. de diskussioner som skulle medföra skapandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen, marscherade den brittiske delegaten ut efter att ha sagt följande:

Messieurs, I have followed your work with interest, and sympathetically. I have to tell you that the future Treaty which you are discussing a) has no chance of being agreed; b) if it were agreed, it would have no chance of being ratified; c) if it were ratified, it would have no chance of being applied. And please note that, if it were applied, it would be totally unacceptable to Britain. You speak of agriculture, which we don't like, of power over customs, which we take exception to, and of institutions, which horrifies us. Monsieur le president, messieurs, au revoir et bonne chance.

Två misslyckade försök

Den kanske intressantaste frågan handlar om EU-samarbetets karaktär. Få ifrågasätter att Europa mår bra av samarbete. Frågan är emellertid vad för typ av samarbete som EU erbjuder. Det är först när man ställer och besvarar den frågan som man förstår varför EU-samarbetet är så kontroversiellt och varför Storbritannien lämnade organisationen nyligen. Det borde inte vara omtvistat att samarbeta, men Europasamarbetet uppfattas av många som långt ifrån självklart.
Coudenhove-Kalergi ville att Europas stater skulle samarbeta mer, men det skulle vara ett mellanstatligt samarbete: fria och suveräna nationsstater skulle samarbeta i syfte att lösa gemensamma problem.
Den franske politikern Louis Loucheur var av annan uppfattning. Loucheurs tankegång var mer befryndad med Briands federalism. Han var av den åsikten att Europas fred endast kan säkerställas om Frankrikes och Tysklands ekonomier integreras. Loucheur ville skapa en myndighet som var oberoende av de nationella regeringarna och parlamenten och som kontrollerade Europas kol- och stålindustrier.
I slutändan var det en annan man som skulle förverkliga Loucheurs utopi.
Jean Monnet var Europarörelsens grå eminens. Han var affärsman, politiker, byråkrat och statstjänsteman och hans främsta talang lär ha varit hans förmåga att påverka inflytelserika vänner. Monnet föredrog att verka bakom kulisserna. Om han hade en idé som han ansåg borde förverkligas, övertalade han i regel någon god vän att sköta det praktiska arbetet åt honom. Monnet var, liksom Salter, Loucheur och Spinelli förespråkare av federala idéer. Han var också frustrerad. Briand hade föreslagit att Nationernas förbund borde kunna tjäna som ram för federalistiska strävanden, men Monnet tvivlade på att detta var möjligt. I Nationernas förbund hade varje medlemsstat vetorätt. Monnet menade att europeiska intressen måste väga tyngre i vågskålen än nationella intressen och att vetorätten därför måste avskaffas. För Monnet var vetorätten det största hindret mot europeisk enhet. Han var övertygad om att fred kräver överstatliga institutioner. Han förklarade:

There will be no peace in Europe if the States rebuild themselves on the basis of national sovereignty, with its implications of prestige politics and economic protection (...). The countries of Europe are not strong enough individually to be able to guarantee prosperity and social development for their peoples. The States of Europe must therefore form a federation or a European entity that would make them into a common economic unit.

Monnet gjorde tre försök att ena Europa. De två första misslyckades.

Det första försöket

Organisation for European Economic Co-operation grundades 1948 med uppdrag att administrera det amerikanska hjälpprogrammet till det krigsdrabbade Europa, den så kallade Marshallplanen.
Monnets plan var att utnyttja OEEC. Det var ingen hemlighet att USA hoppades på att Europa skulle enas. USA stödde inte endast federalistiska strävanden, via en frontorganisation slussade CIA miljontals dollar till individer, organisationer och media som förespråkade ett federalt Europa. Kanske så mycket som två tredjedelar av den federalistiska propagandaapparaten finansierades av amerikanska spiondollar.
Monnets hoppades att OEEC skulle kunna utvecklas i överstatlig riktning, men hans förhoppningar strandade på motstånd från flera medlemsstater, däribland Storbritannien och Sverige som argumenterade för att OEEC skulle vara en organisation för mellanstatligt samarbete. Det första försöket hade misslyckats.

Det andra försöket

I det andra försöket försökte Monnet att använda sig av Europarådet. Europarådet skapades år 1949 och dess mål var att ena Europa. Rådet lyckades dock aldrig ena sig om vad det innebar. Organisationen var djupt splittrad. Federalisterna förespråkade ett överstatligt Europa medan konfederalisterna, med Churchill i spetsen, förordade mer mellanstatligt samarbete. Monnets projekt havererade för andra gången.

Det tredje försöket

Monnet bestämde sig för att rikta in sig på Europas kol- och stålindustrier. Det var i kraft av sina kol- och stålindustrier som Tyskland hade förmått rusta upp och blivit en europeisk stormakt. Monnet ville utnyttja minnena från andra världskriget. Han förklarade att freden i Europa endast kan säkras om kol- och stålindustrierna underställs överstatlig kontroll. Rustningsindustrierna skulle inte kontrolleras av de nationella regeringarna eller parlamenten, utan av en myndighet som stod ovanför dem, var oberoende av dem och som endast var lojal mot det som Monnet uppfattade som Europa.
Monnet författade nio utkast till sitt förslag. Det första utkastet innehöll den sedvanliga federalistiska ideologin. Det sista utkastet var rensat på allt som kunde uppfattas som kontroversiellt.
När utkastet var färdigt, presenterade han det för sin vän Robert Schumann, fransk utrikesminister. Utkastet fick namnet Schumannplanen, även om det var Monnet som låg bakom det.
Monnet övertalade Schumann att i sin tur introducera förslaget för Frankrikes regering och franska folket.
Tyskland var en besvärligare nöt att knäcka. Efter kriget hade Tyskland förlorat kontrollen över sin kol- och stålindustri och Monnet visste att tyskarna ville återta kontrollen så snart som möjligt. Det var nödvändigt inte minst på grund av att den tyska ekonomin växte snabbt. Han bad därför Schumann att skicka en kopia av förslaget till Tysklands förbundskansler Adenauer. Monnet gissade att Adenauer skulle acceptera förslaget som en godtagbar kompromiss. Det skulle ge Tyskland rätt att ha en kol- och stålindustri på samma villkor som Frankrike.
Därefter såg Monnet till att förslaget också skickades till regeringarna i Italien, Belgien, Holland och Luxemburg.
Britterna var inte inbjudna, men de kände till vad som pågick och deras respons var negativ. Efter krigsslutet hade Arbetarpartiet gått till val på ett socialistiskt program. Den nationella ekonomin skulle planeras och viktiga industrier nationaliseras. Staten skulle skapa ett bättre, rättvisare och mer jämlikt samhälle. Britterna hade nyligen nationaliserat sina kol- och stålindustrier och förstod inte varför de skulle lämna över kontrollen över dessa till en myndighet som knappast skulle agera med brittiska intressen för ögonen. I april 1951 bildades den Europeiska kol- och stålunionen och Monnet var dess första ordförande. I ett tal förklarade han att det första steget mot en europeisk regering hade tagits.

Internationell kris

Monnet ställdes nu inför frågan om hur han skulle gå vidare. Han behövde inte fundera länge. I juni 1950 invaderade det kommunistiska Nordkorea med sovjetiskt stöd sin granne i söder. Koreakriget var ett faktum.
Monnet var inte intresserad av konflikten som sådan utan dess eventuella europeiska återverkningar. Monnet gissade att Koreakriget skulle öka spänningarna mellan det demokratiska Västeuropa och kommuniststaterna i öst och att det skulle leda till upprustning. Eftersom Västtyskland förmodligen skulle användas som en inkörsport av avancerande sovjetiska styrkor, antog Monnet att USA, förr eller senare, skulle kräva att Västtyskland stärker sitt försvar. Problemet var att tyskarna inte skulle kunna göra det utan att också kontrollera sin kol- och stålindustri. Monnets slutsats var att det fanns en uppenbar risk att de skulle få det till skänks av amerikanerna på grund av Koreakriget och om de fick det skulle de, med all sannolikhet, hoppa av Schumanplanen.
Utan Tyskland skulle Monnets Europadröm haverera.
Monnet bestämde sig för att utvidga Schumanplanen till att också omfatta militärt försvar. Han förklarade att målet bör vara en europeisk försvarsgemenskap. På det sättet hoppades han kunna hålla kvar tyskarna i det överstatliga samarbetet.
Problemet var att Adenauer föredrog att vara med i NATO. Dessutom var Monnets förslag till en europeisk försvarsgemenskap utformat så att tyskarna särbehandlades. Detta ogillades starkt av regeringen i Bonn. Frankrike skulle kunna vara medlem i den nya organisationen och samtidigt ha en nationell armé. Enligt Monnets förslag skulle Tysklands armé i dess helhet underställas den europeiska försvarsgemenskapens kommando.
Det var dock inte endast Tyskland som ställde till problem för Monnet.
Churchill avvisade Monnets invit och hans egna landsmän blev alltmer skeptiska. Frankrike ville ha garantier för att tyskarna inte kunde lämna den nya organisationen och när Monnet inte kunde lämna någon sådan garanti revolterade det franska parlamentet och vägrade ratificera förslaget. Stödet för Monnets idé kollapsade. Franska politiker och intellektuella behandlade det som pestsmittat. Arméledare förkastade det. Stormen drabbade till och med Monnet som person. Det dröjde inte länge innan han hade blivit en av Frankrikes mest impopulära offentliga personer.

En ny strategi

Monnet avgick som ordförande för Kol- och stålunionen. Han drog sig tillbaka för att fundera över vad som hade gått fel. Hans slutsats var att hans misstag var att han hade varit för öppen om sina planer, att han i allt för tydliga ordalag hade deklarerat sina målsättningar.
Monnet ville dock inte ge upp sina planer.
Den italienske kommunisten Alterio Spinneli var en av den europeiska integrationens tidiga förkämpar. Spinelli var övertygad om att Europas folk aldrig skulle acceptera en federation. Han menade att projektet därför måste genomföras i tysthet, utan att folken konsulteras. Spinelli ansåg att progressivt sinnade politiker och aktivister borde utnyttja det sociala, politiska och ekonomiska kaoset efter kriget för att avskaffa Europas nationalstater och införa en revolutionär diktatur. Denna diktatur skulle ena Europa och lägga grunden för framväxten av ett socialistiskt Europas förenta stater.
Var Monnet inspirerad av Spinelli? Det vet vi inte. Spinelli var dock ingen okänd figur. Tvärtom. Han var, liksom Monnet, en av Europarörelsens veteraner. I början av 70-talet nominerades han av Italiens regering till arbetet som kommissionär i Europeiska kommissionen. Han företrädde också det italienska kommunistpartiet i Europaparlamentet under några år. Det är naturligtvis inte lätt att veta om Monnet var påverkad av Spinelli, men han drog samma slutsats: projektets syfte måste döljas.
Frågan var hur.
En metod var att ändra språkbruket. Om människor ogillade federalism, kanske man skulle sluta att använda denna terminologi. Monnet och hans medarbetare slutade tala om behovet av en europeisk regering. Ord som "federalism" och "överstatlighet" bannlystes. Det räckte naturligtvis inte.
Monnet behövde ett mer konkret tips och det kom från Belgiens premiärminister Paul-Henri Spaak.

Paul-Henri Spaak

Paul-Henri Spaak. Källa: Wikimedia.

Spaak föreslog Monnet att sälja idén som ett ekonomiskt förslag. Få människor är emot ekonomiskt välstånd. Spaak sade att det borde vara möjligt att marknadsföra det politiska projektet på detta sätt och göra det mer tilltalande för den breda allmänheten. Detta skulle ge Monnet en bas att utgå ifrån i det fortsatta arbetet.
Monnet hoppades kunna smyga in federalismen genom en bakdörr. Det skulle naturligtvis ta tid, men det räknade han också med. Eftersom Europas folk var federalismfientligt, var det inte möjligt att öppet deklarera politikens syften eller att skynda på för fort.
Resultatet blev Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den nya organisationen hade långt ifrån alla de befogenheter som hade föresvävat Monnet, men det var ett första steg mot nytt Europa. För första gången hade det skapats en myndighet vars plikt inte var att representera nationella intressen, utan europeiska intressen.
Monnets förhoppning var att den nya myndigheten successivt skulle frigöra sig från nationsstaterna och deras parlament, politiker och väljare.
Nationsstaterna, regeringarna och parlamenten skulle lämnas orörda därför att det vidmakthöll illusionen att de europeiska folken styrde sig själva. De europeiska folken skulle även i fortsättningen välja parlament och parlamenten skulle även i framtiden utse regeringschefer och de sistnämnda skulle även i fortsättningen utse ministrar, men de folkvalda parlamenten och regeringarna skulle i realiteten vara underställda institutioner som inte prioriterade nationella intressen och som bemannades av byråkrater som inte hade tillsatts med demokratiska procedurer och som därför heller inte kunde ställas till svars för sina handlingar.
Människor skulle tro att deras politiker debatterade förslag sprungna ur det nationella folkdjupet, när debatterna i realiteten endast handlade om hur och när direktiven från den nya överstatliga myndigheten skulle verkställas.

Apropå Brexit

EU var aldrig designat för att bli en demokratiskt styrd organisation. Monnet, Salter, Spinelli och Spaak hade ett abstrakt, ideologiskt mål för Europa och de ville förverkliga det utan att rådgöra med medborgarna. De ville skapa en organisation vars administration befinner sig bortom demokratins långa arm. Europa skulle räddas mot folkens uttryckta vilja. Det skulle inte finnas någon annan valmöjlighet än mer integration. Det är skälet till att EU alltid ordinerar samma enformiga medicin mot de problem som organisationen skapar: mer integration.
När Irland röstade nej till Lissabon-fördraget, förklarade EU-byråkratin att omröstningen måste göras om. Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sade att EU måste undersöka vad irländarna egentligen hade röstat nej till.
Jean-Claude Juncker uppmanade brittiska politiker att inte tala högt om att EU-medlemskapet medför restriktioner på den nationella suveräniteten. Inför den franska omröstningen sade Juncker att det inte spelar någon roll hur fransmännen röstar och när fransmännen väl hade röstat nej, förklarade samme Juncker att de i realiteten hade sagt ja.
Det finns numera också en särskild etikett att stämpla EU-kritiker med: eurofober.
Vi lär få återkomma till The Great Deception längre fram.

The Closing of the Muslim Mind. Del II

Efter att ha utmanövrerat mutaziliterna blev asharismen den dominerande tolkningen av islam. Robert Reilly hävdar i sin bok The Closing of the Muslim Mind (ISI Books 2015), att detta intellektuella självmord är förklaringen till krisen i den muslimska världen. Krisen har teologisk grund.

Closing of the Muslim Mind

Islams kris och västs förhoppningar

Hur skall man förklara bristen på utveckling, frihet och demokrati i Mellanöstern? Amerikaner och européer var under en lång period övertygade om att det berodde på politiska faktorer. Man utgick från följande antagande: om människor ges möjlighet att välja, kommer de att välja frihet och demokrati.
Följaktligen trodde många att det ottomanska imperiets fall skulle leda till frihet och demokrati i arabvärlden. Det var turkarna som stod i vägen för arabisk demokrati och frihet.
När det sedermera visade sig att denna hypotes var falsk, antog man att bristen på demokrati och social utveckling kunde skyllas på lokala despoter som Saddam Hussein, Hosni Mubarak och Muammar Gaddafi. Enligt denna hypotes var det auktoritära regimer som hindrade demokratin från att blomstra. Det var ett av skälen till att så många västerlänningar var så entusiastiska under den arabiska våren.
Den amerikanske islamologen Bernard Lewis varnade tidigt för att denna teori var för optimistisk. Människan är förvisso utrustad med förnuft, men hon är också en kulturvarelse. Vi kan varken förstå, förklara eller förutspå utvecklingen i Mellanöstern om vi negligerar arabisk kultur och historia. Lewis förutspådde att fria och demokratiska val skulle stärka den makt som islamisterna redan hade i kraft av sin kontroll över moskéerna. Fria och demokratiska val skulle ge dem politisk makt.
Det var också det som skedde. Detta upprepades sedermera i Gaza. När den palestinska myndigheten utlyste val, vann terroristorganisationen Hamas.
Premissen var alltså falsk.
Frågan är varför? Lewis menade att man måste ta hänsyn till kulturella faktorer. Reillys svar på frågan är mer precist: det är islam som är problemet.

Metafysisk premiss

För att förstå Reillys argument, måste vi rekapitulera den metafysik som underbygger islams huvudfåra. Dess kanske viktigaste premiss är tesen om Guds omnipotens. Gud är inte första orsak, han är den enda orsaken.
Reilly menar att asharismens dominans utgör den viktigaste orsaken till den kris som härjar Mellanöstern. Låt oss därför kika lite närmare på hans argument och fokusera på fyra områden: demokrati, jämlikhet, rättvisa och vetenskap.

Demokrati

Vi skall inte förvåna oss över att det demokratiska styrelsesättet har haft så svårt att slå rot i Mellanöstern. Demokratin uppfattas som blasfemisk därför att den baseras på antagandet att människor kan reglera det sociala samspelet till det bättre genom enas om ett system av lagar. Demokrati är baserat på antagandet att människan är kapabel att orsaka sina tankar och handlingar. Den förutsätter att förnuftet är en källa till kunskap. Den tar för givet att vi kan skilja mellan gott och ont, rätt och fel.
Detta bestrids av islam. Islam förnekar existensen av sekundära orsaker. Gud är inte den första orsaken, Gud är den enda orsaken. Människan är därför inte kapabel till något alls på egen hand.
Förnuftet är ingen källa till kunskap därför att ingenting är gott eller ont i sig. Det finns, kort uttryckt, ingenting att äga kunskap om. Det är Gud som bestämmer vad som är gott och ont, rätt och fel. Därför är idén om en sekulär lagstiftning förfelad. Den utgår från inkorrekta premisser.
Islams alternativ är: sharia.
Människan enda kunskapskälla när det gäller frågor om hur samhällets politiska organisation skall vara utformad är sharia. Eftersom sharia antas vara härledd från Koranen och den islamiska traditionen och emedan de två sistnämnda inte kan ifrågasättas, finns det heller inget utrymme för diskussion.
Sharia är ingen generell regelsamling som tar sikte på de stora frågorna. Sharia gör anspråk på att besvara alla frågor. Det är islams nedvärdering av förnuftet som gör att jurisprudens spelar så stor roll i islam. Inget problem är för litet för att avhandlas. Två exempel.

Fråga: Om en kvinna stiger upp ur badkaret naken och det finns en hund i lägenheten, har hon då gjort något förbjudet?
Svar: Det beror på hunden. Om hunden är av manligt kön har hon gjort något förbjudet.
Fråga: En kvinna går förbi mig, medan jag ber. Innebär det att bönen är ogiltig?
Svar: Om en åsna, en kvinna eller en svart hund går förbi, måste bönen göras om. Åsnan är ett orent djur. Den svarta hunden kan vara djävulen i förklädnad. Kvinnor är alltid orena.

I en sekulär demokrati är människor fria att experimentera med sociala förhållanden. De kan behålla lagar som är allmänt accepterade, modifiera eller avskaffa impopulära lagar.
Sharia gör inga popularitetsanspråk. Det uttrycker endast vad Gud kräver av människan. Sharia är helig lag och kan inte ändras. Det är inte människans uppgift att ha åsikter om sharia, hennes roll är att följa Guds diktat. I realiteten innebär det att fri debatt i politiska frågor omöjliggörs. Människor kan förvisso ha olika åsikter i en fråga, men det är sharia och inget annat som skall slita tvisten. I slutändan innebär det att de som har en avvikande åsikt kommer att stämplas som avfällingar.
Sålunda skall vi inte förvåna oss över att samhällen i vilka sharia är den enda källan till lagar också är totalitära. Det var också skälet till att Kemal Atatürk sade om moderniseringen av Turkiet: för folket, mot folket.
Reilly menar till och med att det finns paralleller mellan islamism och fascism, nazism och kommunism. Det finns hos alla dessa rörelser en tendens att förringa förnuftet. Nationalsocialismen växte fram i opposition mot vad nazisterna kallade "rationalismen". Det är ingen tillfällighet att Leni Riefenstahls dokumentär om partidagarna i Nürnberg 1934 fick namnet Triumph des Willens. Fascismen betonade vilja och kreativitet. Mussolini beskrev sig inte överraskande som skulptör och mänskligheten som hans material.
Man finner även en parallell mellan islams nedvärdering av förnuftet och marxismens historiefatalism. När NKVD-soldater sköt kulaker, gjorde man det i övertygelsen om att man tjänade ett högre syfte. Det var som om historien var utrustad med en egen vilja och att kulakerna tillhörde en social klass som den hade dömt till döden. I alla dessa fall blev följden totalitära regimer. En vilja som inte är villkorad av förnuft leder till ett totalitärt styre.
Kommunisterna var övertygade om att de hade historien på sin sida. Islamisterna har översatt sin övertygelse om Guds allmakt till en politik som syftar till total kontroll och makt över människors liv.
Islamismen präglas också av doktrinära spänningar. Dess retorik är revolutionär. Islam beskrivs som en revolutionär ideologi vars uppgift är att transformera den sociala ordningen och begreppet "jihad" sägs referera till revolutionär kamp. Islamisterna gör, i likhet med kommunisterna, ingen distinktion mellan världsligt och transcendentalt. De vill införa Guds kungadöme på jorden. Frälsningen skall uppnås med politik och kamp och genom total kontroll av samhällslivet. Transcendentala mål skall förverkligas med profana medel. Svärdet är nyckeln till paradiset.
Ordinära religioner är annorlunda. Kristendomen menar att Gud har talat om vad han förväntar sig av människan. Livet är därför ett test. Den ultimata rättvisan finns inte på denna sida, utan i nästa liv och målet är att kvalificera sig för paradiset. Denna dimension saknas i islamismen.

Jämlikhet och rättvisa

I väst är jämställdhet en produkt av moralfilosofisk reflektion och fri diskussion. Det pågår för närvarande en livlig debatt om jämlikhet mellan könen i vårt land. Den är inte alltid så intelligent som man skulle kunna önska, men likväl är dess existens en indikator på människors tilltro till det goda argumentets kraft. I islam har förnuftet ingen jämförbar kognitiv funktion. Det finns inget som är rätt eller fel i sig. Därför kan förnuftet inte vägleda människan i moraliska frågor. Gud bestämmer enväldigt vad som är gott och ont. Rättvisa är därför liktydigt med att leva i enlighet med sharia.
Den så kallade Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam hävdar inte oväntat att alla rättigheter och friheter måste vara kompatibla med sharia. Människan har inga naturliga rättigheter. Inte heller anses hon kapabel att själv välja hur hon skall leva sitt liv. Hennes uppgift är inte att diskutera och kritisera, utan att hörsamma Guds dekret.
Kairodeklarationen har signerats av 45 stater i den islamiska samarbetsorganisationen Organization of Islamic Cooperation.
Det finns andra indikatorer på att islam utesluter jämställdhet.
Samtliga legala skolor inom islam hävdar att avfällingar skall straffas med döden. Det är kanske en petitess i sammanhanget, men hustrun till en avfälling måste begära skilsmässa. Om muslimer hade varit jämställda med kristna och judar, hade det knappast funnits en anledning hålla sig med sådana regler.
Mot detta har det anförts att det sägs i en hadith att muslimer är förpliktigade att älska sina grannar, men det gäller endast muslimska grannar. Koranen uppmanar också muslimer att inte ha icke-muslimer som vänner. Det gäller även välgörenhet: muslimer är förvisso förpliktigade att hjälpa nödställda, men endast ansatta muslimer.
Vi kan anföra ett historiskt argument. När islam koloniserade arabiska halvön, ställdes hedningarna inför följande val: konvertera eller dö. Varför var det nödvändigt om människor har lika rättigheter?
Kristna och judar fick tre val. De kunde konvertera till islam eller behålla sin religion. I det sistnämnda fallet tvingades de att leva under ett teologiskt grundat apartheidsystem. Om de inte konverterade till islam eller accepterade att bli behandlade som en tredje klassens medborgare, straffades de med döden. Åter igen: varför var det nödvändigt om människor har lika rättigheter?

Vetenskap

Vetenskap förutsätter förnuft. I islam är förnuftet ingen källa till kunskap och skälet är att islam förnekar att det existerar en verklighet om vilken vi kan ha kunskap. Verkligheten existerar inte oberoende av Gud utan är ett direkt resultat av hans interventioner.
Därav följer att islam är oförenlig med vetenskap. Vetenskapliga teorier baseras på premissen att det finns en oberoende verklighet. Detta kolliderar med den islamiska tesen om Guds omnipotens. Om Gud är allsmäktig, kan det inte existera en från Gud oberoende kausal ordning. Det finns således ingen orsaksrelation mellan matintag och mättnadskänslor. Gud skulle kunna ordna det så att ju mer vi äter, desto hungrigare blir vi. Verkligheten är inte ett invecklat kausalt sammanhang, utan en oändlig succession av gudomligt anstiftade mirakel.
Detta förklarar också, enligt Reilly, varför konspirationsteorier är så vanliga i muslimska länder. Det var skälet till att det i Pakistan under en period rådde förbud mot väderleksrapporter och att talibanerna förbjöd vaccinationer. Det är även anledningen till att medlemmar i Hizb ut-Tahrir inte använder säkerhetsbälte när de kör bil. Att anta att ting kan påverka varandra utan gudomligt ingripande, är blasfemiskt.
När muslimer säger Insha'Allah är detta inte bara en social konvention, utan ett uttryck med en solid teologisk grund.
Muslimska länder är medvetna om den stora klyftan mellan det vetenskapligt avancerade väst och den underutvecklade, traditionstyngda islamiska världen. På 80-talet försökte muslimska länder att råda bot på denna eftersläpning genom att grunda islamiska vetenskaper. Försöket blev ett fiasko eftersom forskningen inte fick utmana islam. Sålunda försökte muslimska fysiker att uppskatta temperaturen i helvetet, medan kemisterna analyserade demoners kemiska komposition.

Är islam och islamism samma sak?

Som vi har sett saknas det inte anledning att betrakta islam som en problematisk religion. Begrepp som "demokrati", "jämlikhet", "rättvisa" och "vetenskap" är tämligen meningslösa i det islamiska perspektivet.
Till all olycka finns det fler problem. Islam har inte endast interna problem att brottas med. Islam har också problem med omvärlden. I islam tillhör världen muslimerna. Det är en gåva från Gud som de otrogna har stulit från muslimerna.
Den yttersta lösningen på denna orättvisa är jihad eller heligt krig. Det är också med denna metod som islam expanderade sitt imperium utanför den arabiska halvön. Idag har radikala muslimer valt att beträda samma väg och de får stöd och inspiration från den asharitiska förklaringen av islam. De tolkar fattigdomen, förtrycket och underutvecklingen i den muslimska världen som Guds straff. De ser det sociala eländet som en konsekvens av bristande religiös hängivenhet och de vill eliminera orättvisorna genom att återupprätta islams överhöghet. Det är ingen tillfällighet att när Pakistan drabbades av en förödande jordbävning, reagerade pakistanska islamister med att krossa TV-apparater och andra symboler för västerländsk dekadens.

Innebär det att islam och islamism är två ord för samma sak?

Reillys svar på den frågan är: ja och nej. Anledningen till att det uppstod en debatt om islams natur mellan ashariter och mutaziliter, var att det finns stöd för båda skolorna i islams urkunder. Om mutaziliterna hade segrat, hade vi inte haft ett problem med muslimsk terrorism. I den meningen är det korrekt att säga att vi inte kan sätta likhetstecken mellan islam och islamism. Det fanns ett ideologiskt alternativ. Å andra sidan: om Reilly har rätt att islamismen har sina rötter i asharismen och att asharismen har doktrinärt stöd i islams heliga texter, ter det sig logiskt att anta att de två fenomenen är relaterade.
Problemet accentueras av att ashariterna idag har ett reellt monopol på hur islam skall tolkas. Det förbises ibland av de som hävdar att islam och islamism är två olika saker. Det är inte fel att säga att ordet "socialism" idag har olika innebörd av det enkla skälet att det inte finns en rörelse som har monopol på hur ordet skall definieras. Det kan vi tyvärr inte säga om islam idag. Nio av tio muslimer är sunni.
Det faktum att asharismen i praktiken definierar hur islam skall uttolkas, innebär alltså inte nödvändigtvis att dess tolkning strider mot islam. Vi säger ju inte att den kommunistiska terrorn inte var kommunistisk därför att även om stalinismen var den dominerande tolkningen av marxismen så var den inte den enda tolkningen.
De som hävdar att islam är en fredens religion, glömmer bort islams imperialistiska historia. Den arabiska halvön blev inte muslimsk därför att profeten och hans anhängare genomförde en framgångsrik dörrknackningskampanj. Inte heller blev Nordafrika och Spanien muslimska protektorat på grund av kraftfull muslimsk argumentation. Islam spreds med svärdets hjälp.
I realiteten är det asharismen som vi har att leva med.

Kan vi tala islam till rätta?

Den katolske teologen och filosofen Thomas Aquinas lär ha sagt att kristna inte kan diskutera islam med muslimer om de tar sin utgångspunkt i kristendomen. Muslimer är, trots allt, inte kristna. De kan inte heller föra diskussionen med utgångspunkt i islam därför att kristna inte är muslimer.
Aquinas menade därför att kristna måste vädja till muslimens naturliga förnuft. Endast förnuftet kan ge oss en gemensam plattform att stå på när vi har olika religiösa uppfattningar.
Problemet med detta förslag är att förnuftet inte har någon roll att spela i islam. Muslimer skall inte undersöka islam, reflektera över moraliska dilemman eller experimentera med olika styrelsesätt. De skall underkasta sig Guds vilja.
Reilly menar därför att det inte är sannolikt att väst kan påverka islam, t.ex. genom ekonomiskt bistånd. Mellanöstern är fattigt och underutvecklat på grund av islam, inte trots islam.
Inte heller främjas kampen mot terrorismen genom att väst envisas med att förneka islams imperialistiska historia eller genom att hävda att terroristerna har kidnappat islam för politiska syften. Terrorismen har, om vi får tro Reilly, sina rötter i den ideologi som dominerar islams huvudfåra.
Förändringarna måste därför komma inifrån islam. Det Europa och USA kan göra är att stödja reformsinnade muslimer. Reilly betonar dock att det är viktigt att inte låta sig styras av falsk optimism. Traditionalisterna har makten i islam. Västmakterna måste hålla detta i minnet.

The Closing of the Muslim Mind. Del I

Den muslimska världen befinner sig i kris. Det är knappast ett kontroversiellt påstående. En annan och mer omstridd fråga är hur krisen skall förklaras? Beror den på västerländsk imperialism, korrupta regimer eller kanske på att den muslimska kulturen är djupt dysfunktionell?
Den amerikanske författaren Robert Reilly menar att den muslimska världens problem har teologisk grund. Det är islam som är problemet. Reilly har presenterat sin idé i boken The Closing of the Muslim Mind (ISI Books 2015). Det är om denna bok som föreliggande artikel ska handla.

The Closing of the Muslim Mind

Vår civilisation

Västerlandet har sina rötter i kristendomen, antikens kultur och romersk lag. Vår kultur är innovativ. Vi har kontinuerligt experimenterat med nya institutioner, lagar, former för politisk ordning, vetenskap och konst och det har borgat för utveckling och framsteg.
Varför hände detta inte i den islamiska världen? Reilly menar att vi hittar svaret i en deformerad teologi.

Islam konfronteras med Rom

Efter att ha erövrat den arabiska halvön, utrotat polyteismen och enat invånarna under islams banér, existerade islam under en period som en isolerad ö i ett gigantiskt intellektuellt hav.
Denna isolering bröts när islam inledde sitt tusenåriga krig mot väst. Rättrogna muslimer var övertygade om att Gud hade bestämt att muslimer skulle regera världen. Jihad var ett sätt att återupprätta den av Gud påbjudna ordningen.
Det bysantiska imperiet var den östra delen av det romerska kejsarriket. Det var inte endast ett i huvudsak kristet imperium, det var en kultur som hade bevarat arvet från antiken.
Imperiets kristna eftersträvade en förnuftsbaserad religion. Deras målsättning var en religiös världsbild som inte stred mot förnuftet och de använde grekisk logik när de rationaliserade sin tro.
De menade att Gud är förnuftig till sin natur. Därför hade han skapat ett rationellt organiserat universum som människan kan förstå om hon använder sitt förnuft. Dåtidens kristna var övertygade om att människan till och med kunde uppnå kunskap om Gud genom att undersöka skapelsen.
På detta sätt uppmuntrade en rationalistisk tolkning av kristendomen människor att undersöka verkligheten. Newton var ett exempel. Han var djupt religiös. Han betraktade universum som ett invecklat pussel som Gud hade skapat och människans uppgift som att dechiffrera det.
När de muslimska arméerna marscherade in på bysantiskt territorium konfronterades de således med en kultur som var vida överlägsen den islamiska kulturen. Frågan var hur man skulle hantera detta.

Islam klyvs i två läger

Mötet med den romerska civilisationen medförde att islam splittrades i två läger. Mutaziliterna menade att muslimer borde göra som kristna. De borde rensa islam på nonsens och eftersträva en rationell teologi. Ashariterna var traditionalister och menade att islam inte behövde moderniseras. Debatten mellan mutaziliter och ashariter var islams första teologiska debatt. Frågan var om förnuft och uppenbarelse kan samexistera eller om de utesluter varandra.

Mutaziliterna

Mutaziliterna var rationalister. Innan vi kan uttala oss om Gud, måste vi bevisa hans existens och det kräver att vi använder vårt förnuft. Följaktligen föregår förnuftet uppenbarelsen som källa till kunskap.
Mutaziliterna definierade Gud i termer av förnuft. Gud har inte egenskapen förnuft, Gud är förnuft. Detta skiljer honom från människan. Människor är inte förnuft, de har förnuft och de kan använda det för olika syften, goda som onda. Gud är annorlunda. Han är förnuft och därmed underordnad rationalitetens krav. Han kan varken handla omoraliskt eller skapa ett irrationellt universum.
Gud har utrustat människan med förnuft. Det är en av hennes egenskaper. Det innebär att hon kan förstå världen eftersom den har en rationell struktur.
Mutaziliterna menade att världen existerar oberoende av Gud därför att Gud har skapat den sådan. Det faktum att stenar faller till marken, indikerar inte gudomliga interventioner, utan gravitation. Gud skapade en värld med gravitation och lät den sistnämnda ta hand om fallande objekt.
Det gäller även människan. Gud har utrustat människan med förnuft. Därav följer att människan är autonom och kapabel att själv orsaka sina tankar och handlingar. Därav följer också att hon kan undersöka verkligheten och söka moralisk kunskap.
På detta sätt försvarade mutaziliterna islams helveteslära. De menade att begreppet blir meningslöst om man förnekar existensen av en verklighet som existerar oberoende av Gud. Om människan inte har fri vilja, är det gagnlöst att moralisera över hennes leverne och grymt att döma henne till evig skärseld.
Den kanske mest kontroversiella implikationen av mutaziliternas försök att rationalisera islam var att den inbegrep en relativisering av Koranens giltighetsanspråk. Mutaziliterna menade att Koranen måste antas vara skapad vid en bestämd tidpunkt. I annat fall hamnar den i konflikt med tesen om människans frihet. Problemet är att Koranen emellanåt beskriver historiska skeenden. Mutaziliterna menade att de som hävdade att Koranen är oskapad, dvs. att den uttrycker eviga sanningar, i realiteten förespråkar en predestinationslära som eliminerar människans frihet och gör helvetesläran obegriplig.

Ashariterna

Ashariterna var traditionalister. I likhet med Mutaziliterna studerade de den antika filosofin med stort intresse, men de hade ett helt annat syfte med sina studier. Målet var inte att rationalisera islam, dvs. att anpassa islam till en föränderlig värld, utan att leda i bevis att det inte finns några filosofiska sanningar och att uppenbarelsen följaktligen är en högre kunskapsform än förnuftet.

Al-Ghazali

Al-Ghazali. Muslimsk teolog och asharist. Källa: Wikimedia.

Ashariternas huvudargument var att mutaziliternas tolkning av islam underminerar Guds allmakt. Om människan är fri, existerar det en kausalitet som inte utgår ifrån Gud. Människan kan inte vara fri om Gud är allsmäktig.
Ashariterna motsatte sig synen på Gud som förnuft av samma skäl. Mutaziliterna hävdade att Gud har förbjudit mord därför att mord är dåligt. De underförstod därmed att det existerar en moralisk måttstock som är oberoende av Gud och som Gud, på grund av sin rationella natur, måste respektera.
Enligt ashariterna är Gud inte förnuft, han är ren vilja. Det är hans natur. Gud har inte förbjudit mord därför att mord är något dåligt, mord är dåligt därför att Gud har förbjudit det.
Denna tolkning fick följder för hur ashariterna uppfattade relationen människa-Gud. Eftersom Gud är vilja kan människan inte förstå Gud eller kommunicera med honom. Följaktligen visar Koranen inte oss Gud, utan vad Gud kräver av oss. I förhållande till Gud kan vi därför endast underkasta oss hans vilja eller utmana den. Några andra alternativ gives inte.
Eftersom Gud är vilja är han heller inte underkastad några begränsningar. För mutaziliterna var det otänkbart att Gud skulle kunna döma rättrogna till helvetet och skicka syndare till paradiset. Det skulle strida mot Guds rationella natur. Det hade varit förnuftsvidrigt.
Ashariterna förkastade mutaziliternas uppfattning som blasfemisk med hänvisning till att den inskränker Guds allmakt. För dem hade Gud ingen rationell natur. Han är ren vilja och inte bunden av något alls. Han kan sålunda skicka troende muslimer till helvetet och otrogna till himlen.
Detta implicerade också att ashariterna hade en helt annan syn på Koranen än mutaziliterna. För dem var Koranen lika evig som Gud. Följaktligen kan dess innehåll inte vara historiskt relativt. Således finns det heller inget att tillägga, ta bort eller tolka. Koranen är perfekt. Ashariterna medgav att det inte saknas besynnerligheter i Koranen, men hävdade att dessa måste accepteras utan diskussion.

Ashariterna backade upp sin tolkning med en hel metafysik.

Centralt i denna metafysik var åsikten att ingenting existerar oberoende av Guds vilja. Inte ens materia.
För mutaziliterna var Gud första orsak: Gud skapade världen, men lämnade den att sköta sig själv efteråt.
Ashariterna stämplade denna åsikt som blasfemisk: Gud är inte första orsak, han är den enda orsaken.
Ashariternas syn på rörelse är ett exempel. De menade att rörelse är en illusion. Ting rör sig inte i rummet. De ser ut att röra sig. Det som händer är att Gud eliminerar den av honom skapade atomkonfigurationen i position A och återskapar den i position B. Det sker så snabbt att vi upplever det som att tinget rör på sig. I verkligheten har ting varken förflutet eller framtid. De existerar endast i nuet. Det innebär att mirakelbegreppet är centralt inom asharismen. Det finns ingen kausalitet i den fysiska och sociala världen. Varje händelse är ett av Gud anstiftat mirakel.
Föreställningen om mirakel förekommer också i kristendomen, men där uppfattas mirakel som extraordinära och sällsynta. I ashariternas tolkning av islam är allt mirakel. Verkligheten är för dem en succession av mirakel. Det finns bara diskreta, mirakulösa händelser uppställda bredvid varandra. Tingen har ingen egen inneboende kausal logik. Allt som sker gör det på uppdrag av Gud.
Föreställningen att tingens beteende inte determineras av deras egen struktur påverkade även ashariternas syn på moral. Mutaziliterna hade hävdat att Gud, på grund av sin rationella natur, måste lyda moralens lag. Det innebar att Gud var förpliktigad att värdera olika handlingar på bestämda sätt.
Ashariterna förklarade ånyo att denna ståndpunkt inskränkte Guds allmakt. De hävdade att mutaziliternas tes implicerade att ting har en intern struktur som bestämmer deras värde. Mot detta hävdade ashariterna att det är Gud som enväldigt bestämmer vad som är gott och ont och att människans roll är att underkasta sig hans diktat.

Mutaziliterna segrar och förlorar

Mutaziliterna vann en temporär seger och var under en period den officiella tolkningen av islam. Till slut blev de dock utmanövrerade av ashariterna. Idag dominerar asharismen islams huvudfåra - sunniislam.
Asharismens segertåg medförde att islam gav upp projektet att försöka försona uppenbarelse och förnuft. Koranen betraktades hädanefter som perfekt. Den ansågs innehålla allt det som människan behöver.
Den tyske filosofen Hegel skriver i sin bok om filosofihistoria att kalifen Omar beordrade destruktionen av biblioteket i Alexandria med följande ord: "dessa böcker beskriver antingen saker som beskrivs i Koranen eller något annat. I båda fallen är de överflödiga".

Katastrofala konsekvenser

Asharismens seger fick katastrofala konsekvenser för islam. Det är om dessa som nästa artikel om Robert Reillys bok The Closing of the Muslim Mind skall handla.

Sidor

Prenumerera på Front page feed