Samtiden.com

Du är här

Politiskt mygel och massmediala härdsmältor

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet kom som en chock för Hillary Clintons anhängare. Många liberaler verkade inte förestå att demokratiska val inte innebär att den egna kandidaten alltid vinner. Till och med européer verkade ha svårt att smälta valresultatet. Egentligen hade inget märkligt hänt. Donald Trump besegrade Hillary Clinton på samma sätt som Barack Obama vann över John McCain.
Det människor borde ha chockats över var myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan och den tredje statsmaktens förfall.

Newsweek

Källa: Newsweek.

Myglet och korruptionen på den Demokratiska sidan

Det Demokratiska nationella konventets uppgift är att nominera en presidentkandidat. DNC ska uppträda neutralt i förhållande till de olika kandidaterna. Så var inte fallet det senaste valet. DNC hade på ett tidigt stadium bestämt sig för att stödja en kandidat, Hillary Clinton. Bernie Sanders kämpade inte endast emot Clinton, han hade hela det Demokratiska etablissemanget emot sig. Han utsattes för en klassisk konspiration.
Clinton fifflade emellertid inte endast till sig nomineringen, hon försökte vinna Vita huset med mygel. Media hade bestämt sig för att Clinton, inte Trump, skulle bli president och gjorde vad man kunde för att påverka valresultatet. Clinton blev förvarnad om vilka frågor som hon skulle få under debatterna med Trump och journalister skickade artiklar till hennes team för korrekturläsning innan de publicerades. Clinton hade kunnat kontakta Trumplägret och berätta att media försöker rigga valet. Hon hade kunnat varna honom och säga att han nog inte ska räkna med att bli rättvist behandlad av tidningar och TV. Gjorde hon det? Nej. Clinton led inga moraliska kval. Hon hoppades istället att myglet skulle förbli en hemlighet.
Clintonkampanjen sponsrade dessutom anarkistiska våldsverkare att bråka under Trumpmöten för att sedan skylla våldet på Trumps anhängare.
Allt detta lyser med sin frånvaro i Newsweeks solskenshistoria.

Antag att Clinton hade vunnit valet. I så fall hade hon blivit USA:s 45:e president tack vare att hennes eget parti, i strid med reglerna och med bottenlöst förakt för väljarna, riggade nomineringen så att hon kunde vinna. I så fall hade USA fått en president som kommit till makten genom att aktivt samarbeta med den tredje statsmakt som ska granska politiker som henne. Om Clinton hade vunnit, hade USA fått en president vars kampanj hade haft inhyrda stormtrupper vars uppgift var att med våld destabilisera politiska rivaler och skapa kaos på deras möten.

Den tredje statsmaktens förfall: Madam President

Medias traditionella roll är att granska statsmakten. Det är en viktig uppgift. Tyvärr har det blivit allt vanligare att media sviker sitt ansvar. Vi ser det ibland i vårt eget land när immigrationspolitiken debatteras. Journalistiken degenererar till opinionsbildning därför att journalisterna inte skiljer mellan sina egna politiska åsikter och sin roll som tredje statsmakt.
Vi såg det också under den amerikanska valkampanjen. Presidentval är stora händelser i USA och media vill vara ute så snabbt som möjligt med information om valresultatet och kandidaterna.
Newsweek färdigställde två så kallade minnesutgåvor om presidentvalet. Den ena handlade om president Trump och skulle ges ut i händelse av att Trump vann valet. Den andra handlade om President Clinton och skulle ges ut om Clinton blev USA:s 45 president. Detta är helt normalt. Alla mediaföretag vill vara ute först med stora nyheter.
Newsweek var emellertid så övertygat om att Clinton skulle vinna presidentvalet att tidningen tryckte upp 125 000 exemplar av Madame President och distribuerade magasinet till återförsäljarna innan rösterna var räknade och segraren utsedd.
Newsweek tryckte inte upp ett enda nummer av Mr. President.
Madame President är ur journalistisk synpunkt ett pekoral från första till sista sidan. Magasinet består av arkivmaterial som är redigerat så att det ska passa in i den historia som Newsweek vill berätta. Det är en historia om hur en ensam kvinna och feminist, mot alla sexistiska odds, blir USA:s första kvinnliga president. Det är en historia som är kliniskt ren från allt som skulle kunna kasta en skugga över Clintons karaktär och kompetens.
"President-elect" är titeln på den person som har vunnit presidentvalet, men ännu inte tillträtt ämbetet. Newsweek är så betuttad i Clinton att man kallar henne "President-elect" oavsett om artikeln beskriver valkampanjen eller valsegern.
Newsweek kallar Trump "demagogue" och hans supporters "deplorable". Han beskrivs som "the strangest candidate in American history" och i debatten mot honom sägs Hillary ha visat "her expertise": "President-elect Hillary Clinton 'went high' when her opponent and his supporters went ever lower...". Hillary vann debatt efter debatt. Trump var "the biggest loser". På valdagen förkastade det amerikanska folket "the … fear and hatebased conservatism peddled by Donald Trump". Med Hillary Clinton fick USA sin mest erfarna president någonsin.
Newsweek konkluderar triumfatoriskt: "The highest glass ceiling in the Western World had finally shattered":

After 25 years in the national spotlight as a political force, Hillary Clinton finally reached the Oval Office on her own.

I slutet på detta drygt 90-sidiga pekoral står en strålande glad Clinton i ett ballonghav tillsammans med sin vicepresident, Tim Kaine, medan hennes anhängare jublar över segern. Bilden är naturligtvis ett montage och taget från konventet när Clinton nominerades till president.

Redaktören är mållös

Som om det var nog. Efter att ha officiellt deklarerat att hon numera tillhör "motståndet", vilket innebär att hon inte ens skulle stödja president Trump om han hämtade sina förslag från det Demokratiska partiprogrammet, har Clinton skrivit en bok om varför hon förlorade presidentvalet.
Hur många presidentaspiranter har gjort något sådant? Vinnarna brukar skriva böcker, inte förlorarna. Hillary är undantaget. Hon anser nämligen att hon är USA:s rättmätige president och att hon blev bestulen på segern. Boken som heter What Happened ger Hillary fullständig kontroll över historieskrivningen. Följaktligen kommer hon att trötta ut läsarna med den hittills obevisade konspirationsteorin att ryssarna underminerade henne med benäget stöd från Trumpkampanjen och att FBI-chefen James Comey gjorde fel när han skötte sitt jobb och blåste nytt liv i FBI:s undersökning om Clintons privata e-postserver och det faktum att hennes assistent lagrade epost som tillhörde utrikesdepartementet på sin hemdator.
En förfärlig, maktlysten kvinna. Det är vad hon är.

Att förneka verkligheten

En av den modernistiska filosofins centrala teser är att verkligheten existerar oberoende av oss. En annan tes är att vi kan ka kunskap om den. Idag sägs vår kultur vara postmodern. Vi har lämnat den modernistiska filosofin och dess restriktioner bakom oss och äntligen erhållit redskap för att bli sant fria. Den postmoderna filosofin är antirealistisk och betraktar verkligheten som en språklig konstruktion som vi inte kan ha kunskap om.
Vi är fria därför att verkligheten är något som vi själva skapar.

En jämställd fysik

Pedagogikprofessorn Moira von Wright har sagt att fysikämnet inte är förenligt med "skolans jämställdhetssträvanden". Därför har hon föreslagit att "en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort".

MvW

Moira von Wright. Källa: Sodertornskommunerna.se

Det gäller att inte missförstå professor von Wright. Hon vill inte avskaffa fysikämnet. Hon tror att fysiken som diskurs skapar sitt objekt. Den fysikaliska verkligheten är inte hierarkisk i sig, det är fysiken som har skapat den sådan. Om vi ändrar på fysiken, ändrar vi på verkligheten. Ett jämlikt samhälle kräver en jämlik fysik. I slutändan är allt politik, skulle en postmodernist säga.

Vad är en människa?

Förekomsten av så kallade transpersoner har aktualiserat frågan om den postmoderna antirealismen även gäller människor. En transperson är en individ som har ändrat sitt kön medelst en självdefinition.
Frågan lyder alltså: kan vi fritt välja vad vi ska vara?
Svaret på frågan lyder: inom vissa gränser.
Naturligtvis kan människor definiera sig själva. Faktum är att vi gör det hela tiden. Någon är kommunist, någon annan är liberal. Det finns kristna och muslimer, individualister och kollektivister. I samtliga fall är ett mått av självdefinition inblandat.
Därför ska vi inte heller förvåna oss över att människor ibland diskuterar självdefinitioner. Liberaler grälar med varandra om vem som är liberal och kommunister anser att socialdemokrater inte är socialister. Numera går det knappt en dag utan att Sverigedemokraternas självdefinition ifrågasätts.
Människors självdefinitioner förändras också över tid. Hitler lär ha sagt att det var mycket lättare att rekrytera kommunister än liberaler till den nationalsocialistiska rörelsen.
Hur är allt detta möjligt? En förklaring är att ords användning styrs av konventioner. Innebär det att vi kan använda ord hur vi vill? Nej, det gör det inte. Kommunikation förutsätter en gemensam meningsbas. Ord kan av praktiska skäl inte betyda vad som helst. Aftonbladet rapporterade följande om Thomas Beatie som, om vi får tro tidningen, nyligen har fött ett barn:

Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.

Det krävs att man koncentrerar sig för att förstå texten och det beror på att journalisten använder orden "hon" och "han" på ett sätt som strider mot vedertagna konventioner.
En annan begränsande faktor är verkligheten. Kommunister hävdade på 70- och 80-talet att öststaterna var mer demokratiska än västdemokratierna. De visste att ords mening styrs av konventioner och försökte utnyttja detta i debatten.

Prag, 1968

Verkliga eller semantiska gatustrider mellan sovjetiska invasionsstyrkor och Pragbor?
Källa: Wikimedia.

Anledningen till att de förlorade debatten var inte att deras definitioner var motsägelsefulla utan verkligheten i kommuniststaterna. Kommunisterna hade hoppats att vinna demokratidebatten genom att definiera om demokratibegreppet i termer av något mer aptitligt, men för gemene man spelade det ingen roll vad man kallade systemet i öststaterna. Försöket att reducera problemet till semantik uppfattades som löjligt. Politisk repression, reseförbud, taggtråd och Berlinmur - i slutändan fällde verkligheten avgörandet.

Vad händer om vi applicerar dessa synpunkter på transdebatten?

Pseudodrama I

Nyligen hade Expressen ett reportage om en amerikansk familj som hade fått sitt första barn. Rubriken löd: "Pappan födde sitt första barn: 'Vi vet att det är unikt'". Frågan är hur unik händelsen var.
Trystan Reese föddes som kvinna, men "definierar" sig numera som man. Om en person kan bli liberal genom att definiera sig som liberal, borde väl en kvinna kunna bli man genom att ändra sin självdefinition? Eller hur?
De som svarar ja på denna fråga stödjer sig på genusteori. I genusteorin lär vi oss att skilja mellan genus och kön. Kön är det biologiska, det som vi inte kan ändra på. Vi kan alltså inte ändra på vår biologiska konstitution genom att definiera oss annorlunda. Genus är det socialt skapade. Det kan vi däremot påverka. Frågan är dock vad det innebär att Reese kallar sig man. Innebär det att hon också är man eller endast att hon är en kvinna som kallar sig "man"? Genusfeminister tvekar inte: Reese ska inte endast behandlas som en man, hon är också en man därför att hon definierar sig som en man.
Denna slutsats förefaller dock vara förhastad. Problemet ser ut på följande sätt: om Reese numera är man, har hon uppenbarligen bytt kön, men kön tillhör, enligt genusfeminismen, den biologiska sfären eller det som vi inte kan påverka. Den genusfeministiska slutsatsen följer således endast om vi eliminerar den genusfeministiska distinktionen mellan kön och genus och hävdar att allt är genus. Först då kan vi ändra vår biologiska konstitution med en självdefinition.
Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Ingen människa med förnuftet i behåll tror att man kan byta biologiskt kön genom att yttra några ord. Inte ens genusfeminister gör det. Det är skälet till att de i teorin skiljer mellan kön och genus. Att de i politiska diskussioner ofta glömmer bort denna distinktion, är en helt annan sak.
Historien tar dock inte slut här. Expressen rapporterar också att Reese har kvar sina kvinnliga könsdelar. Det medgivandet kom förmodligen inte som en direkt överraskning för tidningens läsare. Utan det hade ju reportaget blivit totalt ologiskt. Reese måste ju ha kvinnliga könsdelar för att kunna bli gravid.
En sammanfattning av reportaget skulle alltså kunna se ut på följande sätt: en kvinna som vill vara man blev nyligen gravid efter att ha haft samlag med sin make. Jämför det med Expressens rubrik: "Pappan födde sitt första barn: 'Vi vet att det är unikt'".

Pseudodrama II

Reese är inte den enda kvinnan som har "bytt" kön genom att definiera sig som man. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om Thomas Beatie. Enligt tidningen chockade Beatie världen med att föda en flicka:

Thomas Beatie, mannen som blivit världskändis sedan han gått ut och berättat att han var gravid, har nu fått en liten flicka.

Hur i all världen var detta möjligt? Det korta svaret är att Beatie har kvinnliga könsdelar. Det förklarar hur "han" kunde bli gravid och föda ett barn. Beatie var alltså kvinna. Därmed hade också detta drama fått sin naturliga upplösning.

Summa summarum

Varför upplyser inte Aftonbladet och Expressen läsarna om att Reese och Beatie är kvinnor? Varför väljer de istället att tvinga läsarna att dechiffrera meningskonstruktioner som denna?

Thomas Beatie [har] behållit sina kvinnliga fortplantningsorgan. Därför kunde han bli gravid, vilket han blev genom provrörsbefruktning. Inseminationen skötte Thomas Beatie och hustrun Nancy på egen hand.

De två kvällstidningarna hade kunnat förklara för läsarna att det inte finns något att chockeras över. Varje cell i Reeses och Beaties kroppar är kvinnliga. De två kvinnornas känslor är inga argument i sakfrågan. Rent biologiskt är de kvinnor. Det som pågår i deras huvuden påverkar inte detta faktum.
Förklaringen är förmodligen att journalisterna inte har förmått att separera sin journalistiska plikt från sin politiska övertygelse. Reese och Beatie har, för att tala postmodernistiska, omkonstruerat sig själva och utnyttjat den radikala frihet som det postmoderna samhället erbjuder individen och vem kan ha något emot att människor utnyttjar sin valfrihet? Ingen kritiserar människor när de byter bil, kök eller vardagsrumsinredning. Varför ska det då vara kontroversiellt att byta kön? Byte som byte.
Det ska bli intressant och se hur länge det tar innan de två nyblivna "männen" döms ut av våra genusfeminister som en del av patriarkatet.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del II

I Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault diskuterar den amerikanske filosofen Stephen Hicks två teser. Tes ett lyder: Kants kritik av upplysningens förnuftsbegrepp och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen. Tes två är avsedd att förklara hur postmodernismen kunde bli dominant. I denna avslutande artikel ska vi kika lite närmare på sistnämnda tesen.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault

Vad är postmodernism?

Ordet "postmodernism" låter förstå att vi har lämnat modernismen bakom oss och gått in i en ny intellektuell tidsålder. Frågan är alltså vad som skiljer postmodernism från modernism?
Postmodernismens metafysik är antirealistisk. Till skillnad från modernismen antar den att verkligheten är socialt konstruerad. Den företräder en relativistisk kunskapsteori. Medan modernismen antog att subjektet kan ha objektiv kunskap om verkligheten, hävdar postmodernister som Michel Foucault att all sanning är relativ. Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish har sagt att det är en befriande känsla att vara postmodernist eftersom man då inte behöver bekymra sig om det som man säger är sant eller falskt. Det räcker med att vara intressant. Hans landsman, filosofen Richard Rorty, har erkänt att han inte kan argumentera för sin position, men tillagt att han inte ser det som ett problem.
Till skillnad från modernismen som var individualistisk, är postmodernismen kollektivistisk. I postmodernismen tar kollektivet den plats som den med förnuft utrustade individen ockuperade i modernistisk filosofi. Resultatet blir identitetspolitik. Grupptillhörighet förmodas bestämma politisk uppfattning. Med "grupp" menas dessutom inte social klass. Postmodernismen förnekar inte existensen av sociala klasser, men vill komplettera klassanalysen med en undersökning av sexuella, religiösa och könsmässiga identiteter.
Eftersom förnuft och logik inte kan vägleda individen och på grund av att olika grupper har olika erfarenhetsbas, finns det inget som individerna kan appellera till i händelse av konflikt. Resultatet blir gruppbalkanisering och en extrem emfas på motsättningar. Det är skälet till Nietzsches popularitet bland postmodernister. Nietzsche betonade vilja istället för förnuft. När människor inte kan appellera till logik och empiri återstår endast politisk kamp.
Medan modernistisk etik och politik är individualistisk, kännetecknas postmodern etik av en ambition att identifiera förtryckta grupper och slåss för deras rättigheter.

Två besynnerliga fakta

Därmed är vi framme vid två egendomligheter. Om värderingar är subjektiva, vilket postmodernismen hävdar att de är, borde vi hitta postmodernister över hela det politiska spektrumet. Fördelningen borde vara närmast slumpmässig. Detta är dock inte fallet. Postmodernister tillhör vänstern och ibland den yttersta vänstern och de förefaller ha mycket bestämda åsikter.
Det andra problemet ser ut på följande sätt: postmodernism borde inte tilltala socialister och kommunister. Socialismen var ju ett modernistiskt projekt. Marx var noga med att skilja sin "vetenskapliga" socialism från så kallade utopiska ideologier.

Socialismens kollapsar

Varför accepterade socialister och kommunister ett i grunden irrationellt, politiskt projekt? Hicks menar att förklaringen står att finna i de kriser som socialismen genomled förra århundradet.
Marxismen gör anspråk på att vara en vetenskaplig teori och dess huvudprediktion är att kapitalismen kommer att kollapsa på grund av inre motsättningar. När den internationella ekonomin störtdök på 30-talet, firade socialister och kommunister. De hade väntat och väntat och äntligen skulle kapitalismen kollapsa. Kapitalismen överlevde dock inte endast, den kom tillbaka med enorm kraft.
Marx hade förutspått kapitalismens frånfälle, snart insåg vänstern att den utvecklades i motsatt riktning: människor fick det stadigt bättre. Till slut förstod vänstern att den hade förlorat den ekonomiska debatten. Marx hade haft fel. Kapitalismen kommer inte att bryta samman.
Vänstern bytte nu fot och hävdade att det faktum att Marx' prediktioner inte har slagit in inte bevisade att kapitalism är bättre än socialism. Kapitalismen kanske är mer produktiv än socialismen, men socialismen är, förklarade man, moraliskt överlägsen kapitalismen därför att socialismen baseras på samarbete medan kapitalismen är ett system som premierar egoism. Vänstern hoppades att kommuniststaterna skulle bevisa denna tes i praktiken. Utbudet av varor och tjänster var större i väst, men i socialiststaterna hade alla arbete och människor var lyckliga.
Hicks menar att dessa drömmar krossades slutgiltigt i mitten på 50-talet. Under det sovjetiska kommunistpartiets kongress i februari 1956 hade ordföranden Nikita Chrusjtjov i ett fyra timmar långt tal gått till frontalangrepp mot företrädaren Josef Stalin och den enorma förtrycksapparat som hade uppförts med hans goda minne. Chrusjtjovs tal sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen. När Chrusjtjov åtta månader senare slog ner revolten i Ungern, släcktes de sista förhoppningarna om en socialism med mänskligt ansikte. Socialismen hade inte endast varit en ekonomisk och miljömässig katastrof, de kommunistiska regimerna hade mördat stora delar av sina egna befolkningar.
Vänstern befann sig nu i panikläge.

Budapest, 1956

Sovjetiska stridsvagnar i Budapest, oktober 1956. Källa: Wikimedia.

Postmodernismen som alternativ

Hicks första tes var att utvecklingen mot irrationalism inom kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins bankrutt möjliggjorde postmodernismen. Hans andra tes är att socialismens kris nödvändiggjorde postmodernismen. Postmodernismen blev en social rörelse att räkna med tack vare krisen i den socialistiska rörelsen.
Vad innebar detta mer konkret?
På 1700-talet stod det klart för många kristna att upplysningsfilosofin inte endast stod i motsättning till religiös fromhet, utan också att det fanns en uppenbar risk att religionen skulle förlora striden på lång sikt.
Två alternativ utkristalliserades. Kristna kunde acceptera att empiriska data och logiska argument talade emot deras tro och agera därefter eller de kunde hävda att logik och empiri inte bevisar något. Kants kritik av det teoretiska förnuftet utgjorde ett försök att rädda religionen genom att subjektivera logik och förnuft.
Hicks menar att socialister och kommunister blev postmodernister av samma skäl. Postmodernismen blev ett inflytelserikt socialt och intellektuellt fenomen därför att vänstern vägrade ge upp den socialistiska idén. På samma sätt Kants kritik av det teoretiska förnuftet var ett uttryck för en troskris inom kristenheten, var postmodernismen ett uttryck för den socialistiska vänsterns troskris och på samma sätt som Kant legitimerade tron på Gud, skulle postmodernismen ge vänstern kraft att förnya sin tro på socialismen.

Machiavellisk debatteknik och moralisk nihilism

En annan och lika intressant fråga är om postmodernister verkligen tror på det som de säger.
Problemet är att kunskapsteoretisk relativism slår i båda riktningarna: om Foucault verkligen menade att sanning är ett relativt begrepp, varför ska vi då tro på honom? Kunskapsteoretisk relativism skapar också politiska problem. Postmodernister är angelägna om att människor protesterar mot orättvisor, men varför ska människor göra det om alla värden är subjektiva?
Hicks tes är att postmodernister som Foucault egentligen inte tror på det som de säger. Deras användning av relativistiska argument är politiskt motiverad.
Det är inte svårt att förstå varför hänvisningar till skapelseberättelsen spelar ringa roll när fysiker diskuterar universums ursprung. Argumentet att Gud skapade universum är helt enkelt inte tillräckligt bra. Om alla diskurser däremot är logiskt och empiriskt likställda med varandra, hamnar vi i ett helt annat läge. Då kanske det är rimligt att ge olika åsikter lika utrymme i debatten. Hicks menar att postmodernister ofta använder relativistiska argument på detta sätt när de upplever att de befinner sig i minoritetsposition.
De använder också relativistiska argument som vapen i den politiska debatten. Om man studerar postmodernistisk debatt upptäcker man att den inte är strikt relativistisk, utan att den pendlar fram och tillbaka mellan relativism och absolutism. Postmodernister använder relativistiska argument i syfte att urholka motståndarnas argument för att sedan fylla tomrummet med teorier som de själva uppfattar som bokstavligt sanna.
Det är alltså inte fallet att postmodernister anser att rasism och sexism endast är något dåligt om man betraktar dessa fenomen ur ett specifikt perspektiv. De menar att de är objektivt onda. Det är skälet till att relativistiska argument endast används mot västerländska kulturyttringar. Det är skälet till att politisk korrekthet riktar sig mot konservativa. Postmodernisterna betraktar språket som ett politiskt vapen. Den postmoderna teorin är en i grunden machiavellisk diskurs.
Inte alla postmodernister resonerar dock på detta sätt. Många postmodernister förefaller vara ointresserade av om den av dem omfattade filosofin innehåller logiska motsägelser eller empiriska felaktigheter. För dem spelar det ingen roll om de har rätt eller fel så länge de lyckas destruera en fiende. Dessa individer tillhör postmodernismens nihilistiska falang.

Summa summarum

Stephen Hicks Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault är en förfärligt intressant bok och rekommenderas till alla och envar, även om redaktören misstänker att den kan upplevas som svårläst. Finns det något kritiskt att säga om Explaining Postmodernism? Ja, det gör det faktiskt.
Hicks menar att Kant, Hegel, Nietzsche med flera röjde vägen för postmodernismen genom att definiera olika teman. Han menar vidare att postmodernister som Foucault, Rorty och Derrida lärde sig fyra saker av sina mentorer.
De höll med Kant om att förnuftet inte kan äga kunskap om den ultimata verkligheten. De var överens med Hegel om att verkligheten är motsägelsefull. De accepterade slutsatsen att känslor, vilja och tro trumfar förnuftet och att irrationella faktorer, inte förnuftet, är kungsvägen till kunskap.
Problemet är att när Hicks sedan ställer frågan om postmodernister verkligen tror på allt detta, svarar han nekande. De är låtsasrelativister. För dem är relativistiska argument vapen i en politisk kamp.
Det är på denna punkt som redaktören har svårt att få framställningen i Explaining Postmodernism att gå ihop. Om Foucault et consortes inte tror på det som de säger, accepterade de nog inte arvet från Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger. Detta kan verka vara en petitess i sammanhanget, men om man läser boken noggrant upptäcker man snabbt att så inte är fallet.
Explaining Postmodernism är översatt till en rad olika språk. Boken kan också hämtas kostnadsfritt i PDF-format från författarens webbplats.
Låt oss nu runda med författaren och debattören Mark Steyn när han skojar med postmodernismen.

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del I

Den kanadensiske författaren Mark Steyn har sagt följande: att debattera med en postmodernist om postmodernism är som att spela tennis med någon som hela tiden hävdar att dina ess är sociala konstruktioner.
Frågan är dock: vad är postmodernism? Varifrån kommer den? Den amerikanske filosofen Stephen Hicks har funderat på dessa frågor och sammanfattat resultatet av sin tankeverksamhet i Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing, 2004).

. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault

Förmodernism

Det förmoderna samhället var djupt präglat av kristendomen. Dess metafysik betonade det övernaturliga. Verkligheten antogs inte ha en från Gud oberoende existens.
Dess kunskapsteori hävdade att kunskaper om verkligheten primärt kommer till människan via uppenbarelser och profetior.
Det förmoderna samhället hade en pessimistisk syn på människan som född i synd och därför korrupt.
Det hade en kollektivistisk etik. Människor definierade sina liv och sina behov i termer av samhällets krav.
Det var också starkt hierarkiskt. De troende var underordnade kyrkan. Medborgarna var kungens undersåtar.

Modernism

Den modernistiska filosofin med dess emfas på förnuft växte fram i reaktion mot den förmodernistiska världsbilden.
Modernismens metafysik var naturalistisk. Modernisterna var övertygade om att verkligheten existerar oberoende av oss. I den modernistiska kunskapsteorin läggs emfasen på logiska argument och empiriska undersökningar. Kunskap om verkligheten startar med observationer. Vi systematiserar dessa med begrepp till teorier som uttrycker nödvändiga och universella sanningar som vi använder för att förklara och förutsäga naturliga fenomen.
Modernisterna hade en optimistisk syn på människan. De utmönstrade teorin om arvsynden och hävdade att människan är ett oskrivet blad som, i kraft av sitt medfödda förnuft, kan skapa sitt liv.
På etikens och politikens område ledde emfasen på förnuft till individualism och individualismen ledde till liberalism. På ekonomins område medförde förnuft och individualism att den kollektivistiskt organiserade feodala ekonomin sakta med säkert gav vika för marknadsekonomi.
Emfasen på förnuft lade en solid grundval för framväxten av autonoma vetenskaper och den praktiska tillämpningen av dessa vetenskaper gav oss bland annat ingenjörskonsten vilken, i sin tur, lade grunden för den industriella revolutionen och det materiella välstånd som vi idag ofta tar för givet.

Oron sprider sig

I slutet på 1700-talet började filosofer runt om i det kontinentala Europa att reagera mot upplysningen. Denna oro var mest märkbar i Tyskland.
Med upplysningsfilosofins emfas på förnuft följde politisk och ekonomisk individualism och kritik av etablerade institutioner och filosoferna oroade sig över att det traditionella samhället med dess emfas på offer, plikt, religion, tradition och samhörighet skulle undermineras i en värld av rationellt kalkylerande individer.

Kant röjer vägen

Den tyske filosofen Immanuel Kant tillhörde de bekymrades skara. Kant var övertygad om att människor behöver religion. Kant var också övertygad om att upplysningen hotade allt detta. Målsättningen med hans berömda Die Kritik der reinen Vernunft var också att hägna i vetenskapen och bereda plats för religionen.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Kant var inte den första filosofen som kritiserade upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp. Det pågick en livlig debatt mellan empirister och rationalister i ämnet. Empiristerna ifrågasatte den naiva realism som låg till grund för upplysningsfilosofins objektivitetsbegrepp. Våra sinnesorgan speglar inte verkligheten, förklarade de, de har en egen struktur som påverkar våra perceptioner. Empiristerna kritiserade också synen på vetenskapliga teorier som nödvändigt och universellt sanna. Ett påstående som är nödvändigt sant, sade de, handlar inte om verkligheten och påståenden som handlar om verkligheten, är inte nödvändigt sanna.
Det är viktigt att hålla i minnet att även om empirister och rationalister ifrågasatte upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, var deras målsättning inte att underminera själva idén om vetenskap och förnuft. Tvärtom: målet var ett mer robust förnuftsbegrepp.
Hicks menar att Kants kritik av det teoretiska förnuftet tog avstamp i denna debatt. Debatten mellan rationalister och empirister hade synliggjort svagheter i den tidiga upplysningens förnuftsbegrepp. Kant accepterade den empiristiska och rationalistiska kritiken av upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, men inte dess slutsats: att vetenskaplig objektivitet, som upplysningsfilosoferna hade definierat begreppet, är en omöjlighet.
Kant rekapitulerade den empiristiska kritiken mot den naiva realismen och hävdade att den förutsätter att subjektet inte har en egen identitet. Mot detta hävdade Kant att subjektet har en identitet. Kants kopernikanska revolution i filosofin innebar att han utgick från subjektet: objektet determinerar inte subjektet, utan tvärtom.
Det som gjorde Kants kritik originell var dess principiella karaktär. Kants poäng var inte att vi inte kan vara helt säkra på att vår varseblivning inte bedrar oss, utan att vi inte kan veta något överhuvudtaget om den ultimata verkligheten. Verkligheten är, om vi får tro Kant, en subjektiv konstruktion. På detta sätt ansåg sig Kant ha räddat religionen från vetenskapen. Om förnuftet inte kan uttala sig om den ultimata verkligheten, kan det heller inte vederlägga den religiösa tron.
Verkligheten är dock inte endast en subjektiv konstruktion, det är en subjektiv konstruktion om vilken vetenskapen kan uttala sig med säkerhet. Vetenskapliga teorier kan vara nödvändiga och universella sanningar om vi antar att subjektet konstruerar objektet istället för att erfara det. På detta sätt menade sig Kant också ha räddat den vetenskapliga objektiviteten.

Kants kritik blev enormt inflytelserik.

Upplysningsfilosof?

Kant brukar beskrivas som en upplysningsfilosof. Det finns flera korn av sanning i denna beskrivning. Även om Kant ansåg att vetenskapen inte kan nå kunskap om den ultimata verkligheten, förnekade han inte att den kan nå kunskap. Han vurmade för logik och konsistens i sitt filosoferande. Han avvisade relativistiska argument. Hans moralfilosofi utgjorde ett försök att ge den moraliska reflektionen en rationell grundval och i den tredje kritiken, Kritik der Urteilskraft, försökte han uppnå samma mål med estetiken.
Problemet med Kants kritik är att den kapar trossarna till verkligheten. Hans tes är så radikal att den upphäver allt annat som han säger till förnuftets försvar. Det är också skälet till att Hicks menar att Kant tillhör antimodernismen och att hans kritik av det teoretiska förnuftet i realiteten röjde väg för allehanda irrationella, filosofiska strömningar.
Hicks menar att vi ser det sistnämnda tydligt hos Hegel.

Hegel

Kants argument var kunskapsteoretiskt. Det utgick ifrån distinktionen mellan ett kunskapssökande subjekt och den av subjektet oberoende verkligheten. Kants slutsats var att subjektet inte kan ha kunskap om en sådan verklighet, att den verklighet som subjektet äger kunskap om är en subjektiv konstruktion. På detta sätt ville Kant rädda både vetenskaplig objektivitet och religiös tro.
Hegel instämde i Kants kritik av realism och objektivism. Det som irriterade Hegel var Kants slutsats: att kunskap om den ultimata verkligheten är omöjlig. Hegel menade att kristendomen kan försvaras utan att vi måste uppge hoppet om objektiv kunskap.

Hegel

Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Källa: Wikimedia.

Hegel förklarade att Kant var tvungen att förneka möjligheten av objektiv kunskap därför att han skilde mellan subjekt och objekt. Hegel föreslog därför att subjekt och objekt egentligen är ett. Hos Hegel finns det således ingen av subjektet oberoende verklighet.
Frågan är vad detta innebär. Vad menar Hegel med "kunskap" och vem är det som har denna kunskap?
Hegels svar på den första frågan är att Kant hade rätt i att subjektet inte kan ha absolut kunskap om en av det oberoende verklighet, men, invände Hegel, subjektet kan ha det om sig själv därför att det inte existerar oberoende av sig själv. Den kunskap som Hegel syftar på är alltså självkunskap.
Hegels svar på den andra frågan är: Gud. Verkligheten är alltså Gud.
Ett annat problem som Hegel brottades med var Kants paradoxer. Kant hade sagt att varje försök att greppa den ultimata verkligheten med förnuftet, leder till paradoxer. Hegel menade att Kant hade rätt på denna punkt, men han förnekade att det var något att bekymra sig över.
Kants paradoxer är, om vi får tro Hegel, en följd av att Kant har utgått från aristotelisk logik. Hegel menade att det problem som Kant hade pekat på kan lösas med ett icke-aristoteliskt förnuftsbegrepp, dvs. ett förnuftsbegrepp som accepterar motsägelser.
Denna aspekt av Hegels Kantkritik var mycket viktig för honom. I likhet med Kant ville han försvara kristendomen och han var pinsamt medveten om att den judisk-kristna teologin var full av paradoxer. Hur kunde Gud skapa allt ur intet? Varför gav Gud människan fri vilja när han sedan straffar henne om hon använder den? Varför finns det ondska i världen om världen är skapad av en perfekt varelse? Hegel förnekar alltså inte dessa eller andra motsägelser, hans argument är att de inte är motsägelser inom den kristna doktrinen, utan i verkligheten.
Det blir nu möjligt att förstå hur radikal Hegels lösning är. Empiristerna hade sagt att empiriska satser inte kan vara universella och nödvändigt sanna. Kant hade invänt att detta endast är korrekt om vi antar att subjektet står emot en av det oberoende verklighet och att om vi istället antar att verkligheten är en subjektiv konstruktion, blir syntetiska satser a priori möjliga.
Priset som Kant betalade var att dessa sanningar inte handlade om den ultimata verkligheten. Detta var oacceptabelt för Hegel som menade att om vi istället antar att all verklighet är en subjektiv konstruktion, blir absolut kunskap eller självkunskap möjlig.
Hur förenade Hegel sin övertygelse om att absolut sanning är möjlig med ett förnuftsbegrepp som accepterar kontradiktioner? Denna fråga är central därför att absolut sanning kräver motsägelsefrihet. Hegels svar är inte att Guds medvetande är motsägelsefritt utan att det utvecklas mot motsägelsefrihet och att det är motsägelserna som driver processen framåt. Förloppet avstannar först när förnuftet är motsägelsefritt eller då Gud har uppnått absolut kunskap om sig själv.

Filosofin blir alltmer irrationell

Kant hade tagit det inledande steget genom att beskriva verkligheten som en subjektiv konstruktion. Hegel bidrog till irrationalismen med ytterligare tre teser.
För det första menade han att verkligheten och förnuftet är kontradiktorisk. För det andra försvarade han en relativistisk kunskapsuppfattning. För det tredje ersatte han upplysningsfilosofernas med förnuft utrustade individ med en Gud som är identisk med universum. Hegel menade att det är Gud som regerar och att världshistorien är hans plan. Individen är ett medel, inte processens ändamål.
Efter Hegel spårade den kontinentala filosofin, mer eller mindre, ur. Filosof efter filosof förklarade att förnuftet är bankrutt och att känslor, mänskliga passioner eller maktviljor är nyckeln till kunskap om den ultimata verkligheten.

Förnuftet bryter samman. Akt I: Martin Heidegger

Den tyska filosofin efter Hegel accepterade Kants tes att förnuftet inte kan förstå den ultimata verkligheten och Hegels tes att verkligheten är motsägelsefull.
Hos Heidegger finner vi ett försök att syntetisera arvet från Kant och Hegel. Heidegger menade inte endast att förnuftet inte kan förstå verkligheten, utan att det utgör ett hinder för kunskap. Istället menade Heidegger att vi kan nå kunskap om verkligheten med en fenomenologisk metod.

Martin Heidegger. Källa: Wikimedia.

Heidegger förklarade att när vi observerar oss själva finner vi inte finner ett subjekt eller ego, bara föränderlighet. Därmed uppstår ett intressant filosofiskt problem. Vad är det som vi observerar? Vad har dessa skiftande tillstånd gemensamt? De borde ha något gemensamt.
Heidegger svarade: de är.
Men varför finns det något istället för ingenting? Heidegger noterade att frågan mynnar ut i en kontradiktion. Ordet "ingenting" antyder att det existerar något som inte existerar. Heidegger upprepade sedan Kants slutsats, att förnuftet inte kan besvara frågor av denna typ och konkluderade att motsägelser som denna visar att det är förnuftet som är problemet. Därför måste förnuftet förkastas.
Därmed uppkommer ett nytt problem: vad ska vi appellera till om vi inte kan vädja till förnuftets skiljedomstol?
Heidegger förklarade att språket ursprungligen stod i kontakt med den ultimata verkligheten, men för att återupptäcka detta ur-språk, måste vi skala bort logik och förnuft. Vi kan göra detta genom att studera olika psykologiska tillstånd hos oss själva, t.ex. leda. Heidegger menade att när är vi är utleda på tillvaron och på oss själva, upplever vi verkligheten som mer eller mindre odifferentierad. Det känns som att gränsen mellan oss själva och omvärlden håller på att upplösas. Heidegger var övertygad om att detta förklarar varför leda ofta ledsagas av fruktan och ångest: känslan ger oss en föraning om vad det innebär att vara död.
Heidegger menade att vi kan använda den fenomenologiska metoden för att på detta sätt nå in i varats metafysiska centrum. När vi befinner oss där kommer vi, trodde han, att förstå den judisk-kristna kosmologins och den hegelianska metafysikens fundamentala sanning: att det odifferentierade varat och intet är samma sak och att det är skälet till att Gud kunde skapa allt ur intet.

Förnuftet bryter samman. Akt II: den analytiska filosofin begår självmord

Problemet var dock inte endast att den kontinentala filosofin hade blivit alltmer irrationell. Den angloamerikanska filosofi som av tradition hade försvarat förnuft och logik, hade drabbats av problem.
I The Problems of Philosophy hade den brittiske filosofen Bertrand Russell hävdat att den angloamerikanska filosofins historia beskriver en lång rad av misslyckanden. Russell menade att filosoferna inte hade lyckats att lösa ett enda viktigt problem. Har vi lyckats att bevisa att det finns en extern verklighet? Nej. Har vi bevisat att det existerar orsak och verkan? Nej. På fråga efter fråga hade filosoferna fallerat.
Wittgenstein förklarade misslyckandet med att det berodde på att frågorna var felställda. De är inte filosofin som disciplin som är problemet, utan frågorna. Filosofin kan inte lösa metafysiska, kunskapsteoretiska eller etiska frågor därför att den inte har ett eget ämnesområde. Den är metod. Dess uppgift är språkkritisk. Därav beteckningen "analytisk filosofi".
Efter drygt ett halvt sekel av språkkritik, kunde de analytiska filosoferna konstatera att de hade underminerat det förnuft som de hade föresatt sig att försvara.
På 50-talet var den allmänna uppfattningen inom den analytiska rörelsen att varseblivningen är teoriimpregnerad. Återigen hävdades det att verkligheten var en, mer eller mindre, subjektiv konstruktion, men denna gång försvarades tesen av angloamerikanska filosofer.
De analytiska filosoferna hade utgått från Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska satser. Detta reste en besvärlig fråga: syntetiska påståenden kan förklaras med hänvisning till sinneserfarenheter, men hur förklarar vi logik? Varifrån kommer logiska regler?
Det analytiska svaret var: nominalism. Verkligheten bestämmer inte hur vi ska klassificera den. Begrepp är istället nominella eller ett uttryck för hur vi har valt att klassificera ting. Logiska regler har samma ursprung. Om verkligheten inte dikterar vilka begrepp som vi ska använda och om logiska regler förutsätter begrepp, dikterar verkligheten inte för oss vilka logiska regler som vi ska välja. Vi har de logiska regler som vi har därför att vi anser att deras konsekvenser är acceptabla. Följden blev logisk relativism. Språk och logik styrs av konventioner.
Nästa fråga är varför vi har de konventioner som vi har. Svaret är att konventioner är sociala praktiker. I slutändan är allt politik, skulle postmodernisterna säga.
Den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhn slog sedan i den sista spiken i det modernistiska projektets kista i sin berömda bok från 1962 - The Structure of Scientific Revolutions:

If science’s tools are perception, logic, and language, then science, one of the Enlightenment’s prized children, is merely an evolving, socially subjective enterprise with no more claim to objectivity than any other belief system. … There is no Truth; there are only truths, and truths change.

Krisen är ett faktum

På 60-talet var det endast spillror kvar av det en gång så storstilade modernistiska projektet. Det var i detta filosofiska vakuum som postmodernismen skulle uppföra sitt imperium. Hicks första tes lyder: en allt mer irrationell kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen.
Det faktum att postmodernismen blev möjlig innebar dock inte att den också blev nödvändig. Varför blev postmodernismen så framgångsrik? Det faktum att den angloamerikanska filosofin befann sig i djup kris i mitten av förra seklet är ju knappast ett argument för tesen att förnuftet är ett hinder för kunskap om verkligheten eller att logiska motsägelser inte är något att oroa sig över.
Det var uppenbart att det fanns många människor som ville göra upp med den västerländska filosofiska traditionen, men varför ville de göra det och vad ville de ersätta den med?
Svaret på dessa frågor är ämnet för nästa artikel om Stephen Hicks bok Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault.

How to Debate Leftists and Destroy Them: 11 Rules for Winning the Argument

Ben Shapiro är en amerikansk författare och debattör som driver en av nätets största konservativa webbplatser. Shapiro, som är i 30-årsåldern, har gjort sig känd som en intelligent och synnerligen energisk polemiker. I How to Debate Leftists and Destroy Them: 11 Rules for Winning the Argument (Truth Revolt, 2014) beskriver han i punktform hur man ska debattera med vänsteraktivister.

How_to_Debate_Leftists_and_Destroy_Them

Romney versus Obama

När Mitt Romney utmanade Barack Obama om presidentposten, beskrev hans team Obama som en god amerikan, solid patriot och familjeman. Problemet med Obama, förklarade Romney, är att han inte är en särskilt bra president. Obamakampanjen beskrev Romney som USA:s svar på Benito Mussolini. Romney fördömdes som vit, rik, sexistisk och rasistisk.
Obamakampanjens mål var inte att övertyga amerikanska folket om att Romney hade fel i sakfrågorna, utan att han var en förfärlig människa.
Shapiro menar att detta är ett skolexempel på hur vänsteraktivister debatterar. De är inte primärt intresserade av sakfrågorna, de vill debattera dig som person. Skälet är att vänsteraktivister känner sig moraliskt överlägsna sina motståndare. Det är också anledningen till att de tolkar meningsskiljaktigheter i moraliska termer: om du inte samtycker, är du, i likhet med Romney, en dålig människa.
Shapiro menar att detta är en översittartaktik och att den kan bemötas med relativt enkla medel.

Piers Morgan versus Ben Shapiro

I How to Debate Leftists and Destroy Them: 11 Rules for Winning the Argument presenterar Shapiro elva regler som är användbara vid debatt med vänsteraktivister.
Här ska vi kika på de fem första reglerna.
Shapiro har demonstrerat hur dessa regler kan användas i en synnerligen underhållande diskussion om vapenkontroll med CNN-journalisten Piers Morgan. Shapiro hade studerat Morgan och noterat hans taktik: britten Morgan är förespråkare för vapenkontroll och hans huvudargument är att de som inte håller med honom i sakfrågan, är känslokalla och likgiltiga människor som inte bryr sig om de 28 barn och vuxna som massakrerades på för- och lågstadieskolan Sandy Hook i december 2012.
Shapiro menar att om någon stämplar dig som sexist, rasist eller homofob därför att du har en skiljaktig åsikt i abortfrågan, invandringsfrågan, äktenskapsfrågan eller någon annan fråga, ägnar de sig åt översitteri.
Morgan inledde debatten med att presentera Shapiro:

MORGAN: Strong words from Vice President Biden who heads the White House task force on guns. My next guest has strong words for me, says I'm off the rails on guns in America.
Ben Shapiro is editor-at-large at Breitbart.com and the author of "Bullies: How the Left's Culture of Fear and Intimidation Silences Americans." So why am I off the rails, Mr. Shapiro?

Shapiros tre första regler heter: Walk Toward the Fire, Hit first och Frame you opponent.
Den första regeln säger att om man bestämmer sig för att debattera en vänsteraktivist, är det viktigt att hålla i minnet att det är publiken som man ska övertala, inte opponenten.
Vad säger regel två? Shapiro skriver att boxaren Mike Tyson brukade säga "Everybody has a plan 'til they get punched in the mouth." Shapiro visste att Morgan hade en plan och att den gick ut på att framställa honom som en dålig människa. Hans använde därför sin inledningsreplik till att gå till direktattack. Det är regel två: Hit first. Shapiro kallade Morgan "översittare" med hänvisning till hans ständiga demoniserande av meningsmotståndare:

BEN SHAPIRO: You know, honestly, Piers, you've kind of been a bully on this issue because what you do, and I've seen it repeatedly on your show .... What you tend to do is you tend to demonize people who differ from you politically by standing on the graves of the children of Sandy Hook, saying they don't seem to care enough about the dead kids. If they cared more about the dead kids they would agree with you on policy.

Shapiros offensiv skakade Morgan. Morgan insåg snabbt att han hade förlorat initiativet. Hans målsättning hade varit att ifrågasätta Shapiros karaktär, nu befann han sig i den prekära situationen att han måste försvara sin karaktär.
Morgan hade två alternativ. Han hade möjlighet att bemöta Shapiros kritik. Han hade kunnat replikera att han inte alls demoniserar meningsmotståndare. Det gjorde han dock inte. Morgan visste att Shapiro hade rätt. Istället valde han på nytt att ifrågasätta Shapiros omdömesförmåga:

MORGAN: How dare you accuse me of standing on the graves of children that died there? How dare you?
SHAPIRO: I have seen you do it repeatedly, Piers.
MORGAN: Like I say, how dare you?

Shapiro vägrade emellertid att låta sig skrämmas av Morgan och replikerade lugnt att det inte spelade någon roll hur många gånger som han sade "How dare you?", han var likväl en översittare:

SHAPIRO: I mean, you can keep saying that, but you've done it repeatedly.

Därmed är vi framme vid regel nummer tre: Frame you opponent. Målsättningen är att få motståndaren att förstå att varje försök att attackera din karaktär, kommer att stå honom dyrt.

Det moraliska argumentet

Det är viktigt att förstå den roll som det moraliska argumentet spelar i Shapiros regelsamling. Politik handlar inte endast om statistik och fakta, utan också om värderingar. Shapiros tes är att om man inte vinner det moraliska argumentet, förlorar man hela debatten. Vänstern har förstått detta. Det är skälet till att den alltid fokuserar på motståndarens person. De som vill begränsa invandringen, skälls följaktligen för rasism och de som ifrågasätter genusfeminismen, blir per automatik sexister.
Shapiro visste att Morgans mål var att demonisera honom. Det var skälet till att han formulerade sin direktattack i moraliska termer. Genom att visa att Morgan är en översittare, kunde Shapiro övertyga TV-tittarna att han också är en dålig människa. Det tvingade Morgan på defensiven.

Ett svenskt exempel: Feministiskt initiativ

Feministiskt initiativ har nyligen presenterat sitt nya partiprogram och i maj intervjuades Gudrun Schyman av Ekot. Under intervjun pressade journalisten Schyman på hur FI tänker finansiera sitt program. Schyman som är gammal kommunist svarade att hon vill höja skatten därför att pengar "är ett verktyg för att nå politiska mål".
När en politiker som Schyman säger något sådant, brukar journalister kräva att hon eller han specificerar sin politik. Vilka skatter vill ni höja? Hur mycket?
Om vi följer Shapiro, är detta en felaktig strategi därför att den behandlar premissen för FI:s politik som giltig. Istället för att fråga Schyman vilka skatter som hon vill höja och med hur mycket, borde journalisten ha ställt frågan varför FI anser sig ha rätt att stjäla andra människors pengar och använda dem för politiska projekt. Detta hade fört upp frågan på ett moraliskt plan och tvingat Schyman att ta en, för en gammal kommunist, mycket besvärlig debatt.

Tillbaka till debatten mellan Shapiro och Morgan

Mot slutet av debatten försökte Morgan återta initiativet genom att på nytt attackera Shapiros karaktär:

MORGAN: Do you understand how absurd you sound?
SHAPIRO: Here's where you go into the absurd and the bullying.
MORGAN: I'm not the one who came in here and accused you of standing on the graves of dead children.
SHAPIRO: Because you're the one who is doing that. …
MORGAN: That's what I call bullying.
SHAPIRO: Astonishing.
MORGAN: What is astonishing?
SHAPIRO: What's astonishing about it is that for weeks now, you have been saying that anybody who disagrees with your position is absurd, idiotic, and doesn't care about the kids in Sandy Hook. Then when I say that that's a bullying tactic, you turn around and say I'm bullying you for saying that. It's absurd. It's ridiculous.

Den fjärde regeln lyder: Frame the debate. Det innebär att man sätter en ram för debatten. Shapiro förklarade att han emotsåg en rationell debatt om vapenfrågan och sade att ramen för denna debatt ska vara USA:s konstitution. Han överlämnade sedan ett tryckt exemplar av den amerikanska grundlagen till Morgan. Morgan som är brittisk medborgare hade nu inte möjlighet att åberopa sig på europeisk vapenlagstiftning. Detta begränsade ytterligare hans möjlighet att kritisera Shapiros frisinnade syn på vapenkontroll.
Den femte regeln lyder: Spot Inconsistencies in the Left’s Argument. Shapiro menar att vänsterargument i regel är motsägelsefulla och att det beror på att vänsterdebattörer ofta inte vågar redovisa sin politiska agenda av rädsla för att framstå som extrema. Shapiro misstänkte att Morgan egentligen vill förbjuda alla vapen, men att han inte vågar säga det i amerikansk TV och att det är skälet till hans fokus på attackvapen.
Shapiro kontrade med att de flesta mord faktiskt begås med vanliga handvapen. Om målet är att minska antalet mord, varför inte förorda ett handvapenförbud?
Därmed var fällan gillrad.
Om Morgan envisades med att endast vilja förbjuda attackvapen, kunde Shapiro kritisera honom för hyckleri. Varför inte förbjuda alla vapen eller åtminstone handvapen? Är Morgan kanske likgiltig inför de hundratals människor som varje år faller offer för handvapenvåld i Chicago?
Om Morgan istället valde att kräva ett förbud för handvapen och attackvapen, skulle han framstå som en politisk extremist i ett land med flera hundra miljoner privatägda vapen. Dessutom hade Shapiro kunnat vifta med konstitutionen och hävda att ett sådant förslag strider mot grundlagen.

Ben Shapiro drabbar samman med CNN:s Piers Morgan.

Summa summarum

How to Debate Leftists and Destroy Them: 11 Rules for Winning the Argument är ingen bok, utan en pamflett. Likväl levererar den 37 underhållande sidor. Dessutom är den i det närmaste gratis: ynka 2 dollar.
En begränsning är dock att man måste äga en Amazon Kindle för att kunna köpa den. Den lär finnas för gratis nedladdning på TruthRevolt, en av Shapiros webbplatser, men redaktören har dessvärre aldrig lyckats att lokalisera den där.

En annan tid

Reaktionerna på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet indikerade att många amerikaner inte förstår att poängen med demokratiska val inte är att den egna kandidaten alltid vinner.
När rösterna var räknade och det stod klart att Trump hade vunnit flest elektorer, bröt kaoset ut.

Trump svär presidenteden

Donald Trump svärs in som USA:s 45:e president. Källa: Whitehouse Livestream.

Kaos

Reaktionen från Hillarys anhängare hade religiösa dimensioner. Det var som om apokalypsens fyra ryttare hade anlänt och att världen skulle gå under. Människor låg på marken och grät under presidentinstallationen eller så uppförde de sig som om de deltog i någon form av skrikterapi. Ibland var det svårt att skilja vuxna från barn.
De som kunde kontrollera sina känslor skrek ut sin besvikelse från talarstolar. Popartisten Madonna sade att hon hade övervägt att spränga Vita Huset. Skådespelerskan Ashley Judd jämförde Trump med Hitler. Linda Sarsour, en av organisatörerna bakom den så kallade kvinnomarschen, förklarade i efterhand att Vita huset var ockuperat av fascister och uppmanade USA:s muslimer till jihad mot Trumpadministrationen.
Det skulle bli värre. En medarbetare vid TV-bolaget MSNBC insinuerade att Trump kanske skulle börja mörda kritiska journalister. Under NATO-mötet i Bryssel sade den ena programledaren under direktsändningen att Trump såg ut som en gangster. Den andra programledaren sade med ett leende att Trump förmodligen var "mentally unfit" för jobbet som president. Presidenter brukar vilja ha lojala medarbetare, men när Trump insisterade på lojalitet, jämfördes han med Hitler. Hans slogan "America First" har fördömts som nazistisk. Han har kallats "störd" och karakteriserats som en "patologisk lögnare" i TV.
Inte ens Hollywood klarade av att sköta sitt jobb. TV-showerna fylldes av långa, tröttsamma och hatfyllda politiska utspel. Katie Rich, vid Saturday Night Live, skrev att Trumps son kommer att bli nationens första "homeschool shooter". Ståuppkomikern Stephen Spinola beskrev Barron Trump som en blivande våldtäktsman. Kathy Griffin poserade som jihadist med ett avsågat och nerblodat Trumphuvud. Stephen Colbert jämförde Trump med en gorilla och sade att han är värre än cancer. Skådespelaren Johnny Depp skämtade om att mörda Trump. När det stod klart att Trump hade besegrat Clinton, förklarade Depps kollega, skådespelaren Robert de Niro, att han kände sig som efter septemberattackerna mot USA.
Hillary Clinton har för övrigt meddelat att hon numera tillhör "motståndet".

En annan tid

Hur annorlunda var det inte förr? Ronald Reagan är ett bra exempel. Reagan var djupt impopulär bland vänsterintellektuella. Under en period mötte han starkt motstånd i det egna partiet och media behandlade inte honom direkt med silkesvantar.
Därför kan det vara av värde att jämföra relationen mellan media och Trump och Reagan. När president Reagan fyllde 72, avbröt hustrun Nancy hans frågestund med Vita husets presskår. Hon överlämnade ett gratulationsbrev till maken och serverade tårta till journalisterna som sjöng "Happy Birthday, Mr. President". En mer jovialisk stämning får man leta efter.

På Trumps presskonferenser skrattar ingen. Stämningen är tryckt, närmast krigisk.
Vad beror det på?

Kontraproduktiv strategi

Peggy Noonan var en av Reagans talskrivare och i sina politiska memoarer, What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era, skriver hon att även om man var djupt oenig med Reagan var det svårt att bli arg på honom. Han var så fördömt charmig och snäll.
Trump är annorlunda. Den amerikanske författaren Ann Coulter har sagt att han skiljer sig från andra presidenter i det att han besvarar attacker med motattacker. Piers Morgan, brittisk journalist och mångårig vän med Trump, har instämt i Coulters karaktärsteckning. Trump gillar inte att gräla med människor, men han inte drar sig för att bråka om man provocerar honom.
Problemet med Trumps kritiker är att de ställer ultimatum till honom och hotar att marginalisera honom som rasist och sexist om han inte gör som de vill. Morgan menar att detta är en totalt kontraproduktiv strategi. Trump kommer att gå till motattack.
Frågan är dock hur långt denna förklaring räcker. Frågan är ju varför Trumps kritiker angriper honom på det sätt som de gör.

En kompletterande förklaring

När Reagan dog, hyllades han som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Han var populärare än Abraham Lincoln och John F. Kennedy.
När Thatcher dog nio år senare hade det politiska klimatet förändrats. Vänstern hade blivit aggressivare och mer hatfylld. Den var inte längre oenig med sina politiska motståndare, den betraktade dem som onda och hatade dem av hela sitt hjärta.
I England demonstrerade vänsteraktivister under paroller som "The Bitch is Dead" och "Rejoice! Rejoice!" I Lund hölls "Thatchers dödsfest" utanför domkyrkan. På eventets Facebooksida förklarade arrangörerna att "Maggie är död och brinner i helvetet!":

Jippie! Hon är död! Folk över hela världen firar tyrannens död, och såklart även i Lund. Vi bjuder på en hejdundrandes gatufest med pompa och ståt! Så ta på dina finaste festkläder och ta med ditt gladaste humör och bubbligaste skumpa!

På "festen" hängde man upp en tygdocka i ett träd med en snara runt halsen och ställde en skylt med texten "Kasta sten på hennes döda kropp" under dockan. Efter det kastade aktivisterna sten på dockan. En av aktivisterna sade till den närvarande journalisten: "Jag är socialist. Jag är ute efter gemenskapen med mina åsiktsfränder."

Margaret Thatcher

Margaret Thatcher. Källa. Wikimedia.

Ressentiment

Det minst sagt makabra hatet mot Thatcher förebådade det hat som nu väller över Trumpadministrationen. Reaktionerna på Trumps seger hade varit meningsfulla om Trump hade kommit till makten genom en statskupp, men det gjorde han inte. Han besegrade inte endast det Demokratiska partiets kandidat, Hillary Clinton, han besegrade henne på samma sätt som Barack Obama besegrade republikanen John McCain.
Faktum är att inte heller Thatcher kom till makten genom en statskupp. Hon vann alla val som hon ställde upp i. Man får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta en lika framgångsrik brittisk politiker.
Nietzsche hade klassificerat vänsterns attityd som ressentiment. Förlorarna reagerar först med självhat. De är djupt bittra över att de satsade på fel kandidat. De lider oerhörda kval över att de människor som de hade idiotförklarat vann och det skär som knivar när de ser glädjemanifestationerna på motståndarsidan.
För att orka med förlusten, rationaliserar de först sitt nederlag i moraliska termer: vi, de goda, förlorade, trots att vi borde ha vunnit. Vi är värda bättre.
När de inser att denna rationalisering inte ändrar på verkligheten, att deras självvärdering inte kommer att påverka valresultatet, kan de inte kontrollera sin besvikelse längre. Istället förbyts den i hat och känslor av äckel. Målet är inte längre att vinna folkets förtroende i demokratiska val, utan att krossa det system som kränkt dem intellektuellt och emotionellt genom att förpassa dem och deras idéer till politikens marginaler.

On Human Nature

Det är uppenbart att människor skiljer sig från djur på många sätt. Elefanter komponerar inga operor. Krokodiler bygger inte flygplan och delfiner författar inga avhandlingar i metafysik. Vad beror det på? Är människor rentav inte djur? Hur ska vi klassificeras? Vilken typ tillhör vi?
Detta är frågor som den brittiske filosofen Roger Scruton brottas med i sin senaste bok: On Human Nature (Princetown University Press, 2017).

On Human Nature

Darwinismens återkomst

Bakgrunden till boken är darwinismens återkomst i kulturdebatten. Den brittiske evolutionsbiologin Richard Dawkins har i en rad böcker populariserat darwinistiska tankegångar. Dawkins menar att allt, även mänsklig högkultur, kan förklaras i termer av naturlig selektion.
Var står Scruton i denna kontrovers?
Scruton menar att nydarwinismen är populär av samma skäl som Marx' ideologibegrepp och Foucaults diskursbegrepp är populära. De gör anspråk på att exponera våra illusioner och att göra oss friare. I realiteten är de dock ideologier. De som accepterar Dawkins teori att människor endast är djur, upptäcker snabbt, efter det att den första entusiasmen har bedarrat, att de är tillbaka på ruta ett, undrandes, i likhet med Shakespeares Hamlet, om det är bättre att existera än att inte existera.
I Conversations with Roger Scruton säger Scruton att han tror att naturvetenskapen i framtiden kommer att kunna förklara mänskligt beteende, men att förklaringarna kommer att vara extremt komplicerade på grund av deras matematiska karaktär. Scruton avvisar alltså inte den darwinistiska förklaringsmodellen.
Problemet med nydarwinismen är, menar han, att Dawkins och hans anhängare felaktigt antar att Darwins teori utesluter kvalitativa förändringar. Skillnaden mellan människa och djur är, om vi får tro Scruton, kvalitativ, inte kvantitativ, och borde kunna förklaras inom ramen för en modifierad evolutionsteori.
Frågan är således på vilket sätt människor skiljer sig från djur.

Personbegreppet

Den kanske viktigaste skillnaden mellan människor och djur är att människor är personer. Djur är medvetna om världen. De är utrustade med begär, tankar och intressen, men de uppfattar inte de mentala aktiviteterna som sina. Deras medvetande är utåtriktat.
Eftersom djur inte är självmedvetna kan de inte upprätta en dialog med sig själva. Därför kan de inte ifrågasätta sig själva. En krokodil ser inget moraliskt problem med att dränka en antilop eller rentav att förtära den levande och det beror inte på att den är grym, utan på att den inte har ett förhållande till sig själv. Frånvaron av självmedvetande gör det omöjligt för krokodilen att utveckla ett moraliskt förhållningssätt. Den lever, i likhet med andra djur, i en värld av perceptioner.
Människor är personer och som sådana medvetna om sig själva. Om vi säger "Jag är rädd" och någon svarar "Är du säker på det? Låt oss undersöka om ditt påstående är sant", upplever vi svaret som egendomligt och skälet är att det förefaller implicera att vi inte kan veta om vi är rädda utan att först ha genomfört en grundlig, empirisk undersökning. Svaret behandlar oss som djur. Det implicerar att vi inte är självmedvetna.
I realiteten har vi omedelbar tillgång till oss själva. Till skillnad från djur har vi inte endast begär, tankar och intressen, vi betraktar dem som våra begär, tankar och intressen och kan därför förhålla oss affirmativt eller kritiskt till dem. Vi kan ge skäl för våra handlingar och låta dessa vägleda handlingarna. Vi kan ta intryck av motskäl och modifiera en planerad åtgärd i ljuset av ny information. Tack vare vårt självmedvetande kan vi undersöka våra bevekelsegrunder, svara på frågor, delta i en dialog, utforma handlingsplaner och ta ansvar för vår framtid.

Hur förstår man en person?

Det centrala begreppet i Scrutons filosofi är personbegreppet. Personbegreppet finns inte i naturvetenskaperna. För naturvetenskaperna är människan ett objekt att förklara. Scruton menar att människor måste förstås. En person är en varelse som kan svara på frågan Varför?
Frågan är vad detta innebär. Hur förstår man en självmedveten individ eller person? Scrutons svar är att vi måste förstå dennes intentioner. Intentioner orsakar inte beteende, de uttrycker beteende. Intentioner ska alltså inte förväxlas med begär eller instinkter. Vi kan avse något som vi inte vill göra eller vilja göra något som vi inte avser att göra. En annan fråga är varför individen har vissa intentioner istället för andra. För att besvara denna fråga måste vi förstå individens världsbild. Både liberaler och socialister är för jämlikhet, men begreppen betyder olika sak därför att de är integrerade i olika världsbilder.
Vanliga människor lever i en värld som är konceptualiserad i moraliska termer. Vi betraktar oss själva och våra medmänniskor som personer. Evolutionsbiologer som Dawkins vill tvinga fram en rekonceptualisering av vår världsbild. Målet är att vi ska uppfatta oss själva och andra som djur. Intentionala beskrivningar ska ersättas med vetenskapliga förklaringar som även kan tillämpas på hundar och katter. Ett adekvat evolutionsbiologiskt svar på frågan "Kommer du till jobbet i morgon?" är inte "Ja, det är min avsikt att arbeta i morgon" utan "Eftersom jag inte har varit frånvarande under de senaste två åren, lär jag nog göra det". Om jag inte dyker upp på jobbet, beror det således inte på att jag har ändrat åsikt, utan på att min förutsägelse slagit fel.
Detta är absurt, menar Scruton.
Synen på altruism är, om vi får tro Scruton, ett exempel på personbegreppets kraftfullhet. Evolutionsbiologer menar att altruism är en reproduktiv strategi. Mödrar offrar sig för sina barn därför att det ökar barnens överlevnadschanser. Scruton följer Kant och menar att förklaringen istället ska sökas på nivån för praktiskt förnuft: människor offrar sig för varandra därför att de anser att det är deras moraliska plikt att göra det oavsett om det gagnar arten eller inte. De agerar i namn av ett högre ideal. De handlar intentionalt. Det är avsikten som förklarar beteendet, inte dess eventuella funktionalitet. Kants teori förklarar dock inte endast varför vi beter oss som vi gör, den ger oss också en vink om vad vi är: vi är personer – fria, rationella, självmedvetna agenter som lyder förnuftet och den moraliska lagen.
I realiteten strider intentionala förklaringar inte mot darwinistiska principer. Scruton menar att vi ska betrakta personen som en produkt av biologisk evolution. Det faktum att vi är personer har gett oss möjlighet att hantera konflikter utan våld. Våra personligheter har gjort oss mer flexibla och anpassningsbara än andra djurarter. Det utgör en viktig förklaring till att vi befinner oss högst uppe i näringskedjan.

Person och samhälle

Scruton menar att utan personbegreppet skulle det mesta bli obegripligt. Våra samhällen styrs genom lagar. Lagarna ger medborgarna rättigheter och skyldigheter och detta förutsätter ett personbegrepp. Liberala strävanden skulle bli obegripliga. Marxismens samhällskritik skulle drabbas lika hårt eftersom dess alienationsbegrepp förutsätter ett personbegrepp. Sociala relationer skulle disintegrera. Det skulle bli meningslöst att utkräva ansvar av människor. Löften skulle bli tomma på mening. Det skulle bli poänglöst att prisa människor när de sköter sig. Konsekvenserna av ett eliminerande av personbegreppet är, om vi får tro Scruton, enorma.

Summa summarum

Det är inte lätt att sammanfatta On Human Nature och skälet är att boken handlar om många olika saker. Roger Scrutons filosofiska grundpremiss är personbegreppet och han testar dess giltighet på en rad olika områden. Han diskuterar dess tillämpning på mänsklig sexualitet, religion och politik. Han ställer frågan vilken relevans som det har för analysen av mänsklig ondska.
Faktum är att han även håller upp ett litet varnande finger. Människans självmedvetande är orsaken till att hon ställer frågor om verkligheten och sig själv. Vår intellektuella historia från Platon och framåt vittnar om denna nyfikenhet. Jag vet att jag har en kropp, men har jag också en själ och hur är den i så fall relaterad till kroppen? Överlever min själ kroppens död? I Hamlet brottas Shakespeare med ett problem som endast kan bekymra självmedvetna varelser: är det bättre att finnas till eller att inte existera? Djur är inte medvetna om sig själva kan därför inte se livet som ett existentiellt problem.
Självmedvetandet gör våra liv intressanta, men det är också en källa till problem. Ibland finner vi inte ett svar som tillfredsställer oss och det kan göra oss arga och missmodiga. Det är inte ovanligt att människor drar olika slutsatser med förfärande konsekvenser. Europas religionskrig började med en metafysisk frågeställning. Kommunismen startade med ett filosofiskt problem och utlovade frihet, jämlikhet och broderskap, men kollapsade i förfärligheter. Det kan vara värt att hålla också detta i minnet.

Det omstridda arvet. Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur

När det uppdagades att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad sympatiserat med nazismen i sin ungdom, tvingades han att löpa gatlopp i media. Kamprad grät ut i TV och författade en offentlig ursäkt till företagets anställda.
Ett år senare framträdde Vänsterpartisympatisören och rocksångaren Jerry Williams på TV. Williams hade blivit ombedd att bjuda in fyra drömgäster på middag och han valde Lenin och Stalin. Williams förklarade på bästa sändningstid och i statstelevisionen att flerpartisystemet skall skrotas när Sverige blir socialistiskt och att en ny socialistisk människa skall skapas.
Inga protester hördes.
Lundahistorikern Valter Lundell skriver i sin avhandling Det omstridda arvet. Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur (Lunds universitet, 2017) att det finns en asymmetri i vårt förhållningssätt till nazism och kommunism.

Det omstridda arvet

Historia som meningsskapande aktivitet

Människan är en meningsskapande varelse. Människor skapar mening därför att de har ett behov av att kunna orientera sig. Historikern försöker skapa en meningsfull enhet av det förflutna, nuet och framtiden. Nuet blir begripligt mot bakgrund av det förflutna. Det förflutna ger oss också vägledning för hur vi ska förhålla oss till framtiden. Vår syn på terrorn i Sovjetunionen blir sålunda relevant för hur vi ser på vårt samhälle och dess framtid.
Kommunistblockets sönderfall var för många socialister och kommunister inte endast en traumatisk upplevelse, det skapade också brist på mening. De kände sig desorienterade och var osäkra på vilket ideologiskt ben som de skulle stå på. Radikala historiska förändringar kan, om vi får tro Lundell, upplevas som meningsdestruerande. Eftersom människan är en meningssökande varelse, använder hon historiekulturella strategier för att hantera sådana upplevelser och återskapa mening.
Lundell beskriver en rad olika historiekulturella strategier. Kontextualisering är kanske den vanligaste. Kontextualisering är inget fel i sig. Det innebär endast att man försöker förstå ett fenomen genom att placera in det i ett specifikt sammanhang. Problemet är att det inte finns en kontext, utan många och valet av kontext kan vara styrt av andra överväganden än vetenskapliga sådana.

Två paradigm: totalitarism och revisionism

Flera av dessa historiekulturella strategier har rationaliserats och integrerats i forskningsparadigm. Lundell menar att forskningen om kommunism har frambringat tre paradigm: totalitarism, revisionism och postrevisionism. Eftersom den sistnämnda riktningen inte spelar någon roll i Lundells studie, skall vi uppehålla oss vid de två förstnämnda paradigmen.
Den totalitaristiska modellen hävdar att oktoberrevolutionen var resultatet av en statskupp genomförd av ett litet och militärt organiserat kommunistparti. Dess målsättning var att omdana samhället med våld om nödvändigt. Terrorn mot oliktänkande var följaktligen avsiktlig. Skräckväldet initierades av Lenin och förstärktes under Stalin. Enligt den totalitaristiska modellen är det meningsfullt att jämföra kommunism och nazism.
Den revisionistiska modellen säger att oktoberrevolutionen hade ett brett folkligt stöd och syftade till att upprätta ett rättvist och demokratiskt samhälle. Stalin förrådde dock de kommunistiska idealen. Terrorn var emellertid inte planerad, utan en reaktion på externa omständigheter som Stalin inte hade kontroll över. Den revisionistiska modellen anser inte att det är meningsfullt att jämföra nazism och kommunism.
När nazismens brott diskuteras används i huvudsak den totalitaristiska modellen. Det tas för givet att det nazistiska skräckväldet var planerat. Kriget och de fasor som det förde med sig sägs kunna förklaras med hänvisning till den nazistiska statsledningens avsikter. Kort uttryckt: för att förstå kriget och morden på Europas judar, måste vi förstå den nazistiska ideologin.
När kommunismens brott diskuteras används ofta ett revisionistiskt perspektiv. I detta perspektiv spelar ideologin en underordnad roll. Istället hävdar man att inbördeskrig, imperialistiska konspirationer och allmänt socialt kaos förhindrade sovjetstaten från att utvecklas efter sunda socialistiska riktlinjer. I den mån som man accepterar ideologins roll, hävdar man att det var med Stalin som det sovjetiska experimentet spårade ut. Marx och Lenin antas inte vara medskyldiga.
Detta illustrerar, enligt Lundell, att "moraliska aspekter utgör känsliga och konfliktskapande ingredienser i historieskrivningen". Det förefaller finnas en oro över att den kommunistiska ideologin ska besudlas av händelserna i det forna östblocket.

Småstatsrealism

Kommunisterna mördade i realiteten långt fler människor än nazisterna. Ändå finns det en uppenbar tvekan att likställa kommunism och terror.
Vad beror det på?
Lundell har inte något riktigt bra svar på den frågan. Han förefaller dock vara övertygad om varför Sverige är så besatt av nazismens brott. Sverige har, till skillnad från många europeiska länder, inget gyllene förflutet att åberopa sig på. Vi var aldrig ockuperade under kriget och deltog inte i den väpnade kampen mot Hitlerregimen. Vi förklarade oss neutrala under andra världskriget och överlät åt resten av Europa att försvara demokrati och frihet.
Framväxten av ett sovjetiskt hot under det kalla kriget förändrade inte den svenska ståndpunkten. Det fanns till och med en specifik doktrin som rationaliserade den svenska hållningen: doktrinen om den tredje ståndpunkten.
Lundell benämner detta synsätt "småstatsrealism". Den officiella hållningen var att små länder måste vara realistiska i umgänget med stora stater och inte tro att de kan sätta dagordningen. Olof Palme gav uttryck för detta synsätt när han avvisade kritik mot Sovjet med orden: "vi sysslar inte med antisovjetism". Det var också på denna grundval som Sveriges syn på sig själv som världssamvete växte fram. Sverige kunde döma andra nationer moraliskt för vad de gjorde mot varandra därför att svenskarna stod utanför alla konflikter.
Neutralitetspolitiken var dock inte helt oproblematisk. Sverige hade inte deltagit i den anti-fascistiska kampen. Miljontals människor hade dött medan svenskarna hade stått vid sidan och tittat på. Även om ingen sade det öppet, skämdes många svenskar.
Eftersom Sverige inte hade ett stolt anti-fascistiskt förflutet att åberopa sig på, valde svenskarna att blicka framåt. Det som skulle göra svenskarna beundransvärda var inte deras kamp mot fascism och totalitarism, utan att de hade kapat trossarna till det förflutna och skapat det första genuint moderna samhället – folkhemmet.
Därmed fick svenskarna möjlighet att på allvar konfrontera sina gamla synder. Nazismen förklarades vara inkompatibel med folkhemmet på grund av sin irrationella karaktär. Det svenska folkhemmet sades vara baserat på förnuft och logik. Förnuft och logik skulle styra, inte irrationella känslor. Lundell menar att folkhemsprojektet var grundat på filosofisk värdenihilism och att detta förändrade synen på politiken. Politik var inte längre en dialog mellan beslutsfattare och medborgare. Politik blev en ingenjörskonst. Frigjorda från sedvänjor och traditioner skulle politiker och experter lägga medborgarnas liv till rätta.

Historiens återkomst

Detta räckte dock inte för att tysta tvivlet. Sverige hade inte endast valt att inte delta i den anti-fascistiska kampen. Sverige hade sålt järnmalm till Tyskland under kriget. Det var skälet till att den brittiske premiärministern Winston Churchill ville minera norska farvatten. Sverige hade gett Tyskland rätt att transportera trupper på svenskt territorium och det folkhem som svenskarna skröt så mycket om hade finansierats med exportinkomster från det sönderbombade Europa.
Dessa fakta kastade en lång och besvärande skugga över neutralitetsberättelsen och Sveriges ambition att vara världssamvete.
Debatten om tvångssteriliseringar under andra halvan av 90-talet och rapporter om spirande nynazism bland svenska ungdomar var dropparna som fick bägaren att rinna över. Vid sekelskiftet var Sverige inte längre en moralisk stormakt. Omvärlden hade börjat betrakta svenskarna med misstänksamhet och kanske också förakt.
Detta var en bidragande faktor till den svenska ansökan om EG-medlemskap. När Ingvar Karlssons regering lämnade in medlemsansökan signalerade Sverige att isolationismen tillhörde det förflutna. Det var också skälet till statsminister Göran Perssons initiativ till informationskampanjen Levande historia och att den dåvarande socialdemokratiska regeringen anordnade en internationell förintelsekonferens i Stockholm. Persson bad till och med om ursäkt för Sveriges roll under kriget.
Budskapet var entydigt: Sverige skulle nu befinna sig i framkanten när det gäller kamp mot rasism och antisemitism. Sverige skulle bli en ny moralisk stormakt.

En känslig fråga

Någon motsvarande uppgörelse med kommunismen ägde aldrig rum. Det är märkligt av flera skäl. Ett skäl är naturligtvis att kommunisterna mördade långt fler människor än nazisterna. En annan orsak var det svenska kommunistpartiets synnerligen skändliga historia.
Kommunistpartiet skyllde andra världskriget kriget på England och Frankrike. Polen ansågs ha tänt gnistan genom att attackera Tyskland, men i bakgrunden lurade de två imperialistiska stormakterna. I den kommunistiska retoriken hade Sovjet inte invaderat Finland, istället hade klasskamp utbrutit i vårt kära grannland och Sovjet gjorde endast sin plikt som proletära internationalister när Röda armén marscherade in och hjälpte de finska kommunisterna att rensa landet på fascister.
De svenska kommunisterna kallade flyktingar från det ockuperade Baltikum "fascister" och krävde att de skulle deporteras.
När kriget väl var över och Hitlertyskland var besegrat, drog kommunistpartiet den synnerligen egendomliga slutsatsen att Sovjetunionens militära framgångar bekräftade att partiets ställningstaganden under det finska vinterkriget och i övrigt var korrekta. Kommunisterna var djupt impopulära och till och med hatade på grund sina ställningstaganden. Därför är det underligt att ingen uppgörelse med kommunismen i vårt land har ägt rum.
Hur ska man förklara denna besynnerlighet?
Lundell har, som tidigare nämnts, inget enkelt svar på den frågan, men flera hypoteser. Hans huvudförklaring förefaller vara att orsaken till att kommunismen särbehandlas är att många svenskar anser att kommunismen är en god idé. Frågan om kommunismens brottshistoria är känslig därför att öppenhet om den riskerar att besudla den kommunistiska ideologin.
Forum för levande historia etablerades år 2003 och hade till uppgift att informera om nazismens brott. Vid tiden för lanseringen av Forum rådde det bred politisk enighet om verksamhetens nödvändighet.
När den borgerliga regeringen några år senare expanderade uppdraget till att omfatta kommunismens brott, bröt en protestorm ut. Vänsterpartiet, som hade stött Forum i dess ursprungliga form, varnade för antikommunism och krävde att myndigheten skulle avvecklas. Kommunisternas protester följdes av det så kallade Historieuppropet i vilket 400 forskare kritiserade regeringens plan på att utvidga Forums mandat till att omfatta kommunismens brott. Några nya argument anfördes dock inte. Istället använde forskarna sig av de argument som Vänsterpartiet hade fört fram. Det var uppenbart att frågan var djupt känslig. Ingen av protestanterna hade ju ifrågasatt Forums verksamhet när den var begränsad till nazismens brott.
I slutändan valde den borgerliga regeringen att söka en kompromiss. Ursprungligen var det tänkt att kampanjen skulle heta "Kommunismens brott mot mänskligheten, men namnet ändrades sedermera till "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer". På detta sätt exkluderades en direkt referens till den kommunistiska ideologin.
Den debatt som följde på publiceringen av Kommunismens svarta bok är ett annat exempel. Den visade att frågan om kommunismens brottshistoria var djupt kontroversiell. Det föreföll existera en relativt utbredd konsensus kring uppfattningen om den kommunistiska idéns godhet. Dåvarande vice statsministern Lena Hjelm-Wallén förklarade att nazism och kommunism inte kunde jämföras därför att det bakom de kommunistiska morden inte förelåg en intention.

Ett axplock slutsatser

Lundell har intervjuat 38 svenska och danska universitetshistoriker och gymnasielärare i historia. Flera av de svenska informanterna deltog i det så kallade Historieuppropet.

Vilka är då Lundells slutsatser? Här följer ett axplock.

Den första frågan handlar om förhållandet mellan Karl Marx' teori och kommunistiska terrorn. Fler danska än svenska forskare ser ett starkt samband mellan Marx och terrorn i östblocket. En dansk informant beskriver det socialistiska experimentet i Sovjet som varande i total brist på verklighetsförankring. Två svenskar ger uttryck för en motsatt uppfattning och hävdar att ideologier saknar explanatoriskt värde. En svensk ifrågasätter till och med möjligheten att tillämpa begrepp som "diktatur", "kommunism" och "socialism". En informant hävdar att det finns flera idéer hos Marx som kan bidra till uppförandet av ett totalitärt system, t.ex. emfasen på hård klasskamp, proletariatets diktatur och ambitionen att krossa statsapparaten.
Den andra frågan handlar om sambandet mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. De danska forskarna är mer benägna än svenskarna att se ett samband mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. En annan viktig skillnad är att medan de danska forskarna hävdar att det finns en kontinuitet mellan Lenin och Stalin förnekas detta av merparten av de svenska forskarna.
Den tredje frågan handlar om förhållandet mellan intention, funktion och terror under Lenin och Stalin. De danska informanterna lämnar tydligare intentionella förklaringar till terrorn, under såväl Lenin som Stalin, och är övertygade om att det går att identifiera förövare och offer i den kommunistiska brottshistorien.
Den fjärde frågan handlar om det är möjligt att jämföra nazism och kommunism. De flesta informanter menar att nazism och kommunism uppvisar realhistoriska likheter: både nazism och kommunism var repressiva politiska system. Majoriteten av informanterna menar dock också att nazism och kommunism inte kan likställas ideologiskt. En informant beskriver marxismen som "en vetenskapsbejakande upplysningsideologi", medan nazismen avfärdas som "dunkla tankar om blod och ras och elände". En svensk forskare förklarar att "Nazismen var hemsk därför att den lyckades. Kommunismen var hemsk därför att den misslyckades." Ett mindre antal informanter uppger ideologiska likheter mellan nazism och kommunism. En sådan är kategoriseringen av folkfiender. En svensk forskare säger att kommunisterna behandlade kulakerna som om de tillhörde en annan ras.
Den femte frågan lyder: kan man jämföra nazism/kommunism med liberalism/kapitalism? En majoritet informanter tycker inte att en jämförelse mellan nazism/kommunism och liberalism/kapitalism är meningsfull. Lika många danskar som svenskar anser emellertid att en jämförelse är meningsfull. En svensk informant drar en parallell mellan industrialiseringen under Stalin och Englands industrialisering. Tre svenska forskare ser kapitalism och liberalism som orsak till nazism och kommunism. Enligt en av forskarna ger kapitalismen upphov till "skriande nöd och elände". En svensk forskare menar att nazism och fascism är det "borgerliga samhällets yttersta kampform". En annan beskriver fascismen som liberalismens "yttersta konsekvens".
Den sjätte och sista frågan handlar om kommunismen som löfte och hot. Lundells slutsats är att fler danska informanter än svenska förbinder kommunismen med hot. En svensk informant uppger att det var på grund av det "pressade läget" som det sovjetiska systemet blev totalitärt. En dansk informant säger till Lundell att det inte var något fel på den kommunistiska ideologin, men att "bolsjevikerna inte hade fått tid att tänka färdigt".

Summa summarum

Lundell har intervjuat 38 svenska och danska universitetshistoriker och gymnasielärare i historia. Några generaliseringar är, på grund av materialets knapphet, inte möjliga att göra. Faktum är att det inte ens känns meningsfullt att reproducera Lundells tabeller. När Lundell jämför lärare ur 68-generationen med lärare ur 89-generationen, rapporterar han att dubbelt så många 68:or anser att det existerar ett starkt samband mellan ideologi och terror under Lenin och Stalin. Det låter spännande tills man upptäcker att det handlar om tre personer.
Naturligtvis är redaktören bekant med motargumentet: Lundells studie är genomförd med en kvalitativ metod. Det är förvisso sant. Likväl är det Lundells ambition att beskriva "Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur" och då är 38 informanter kanske inte tillräckligt.
Med risk för att låta gnällig vill redaktören också klaga på språkbruket. Tre exempel. När Lundell diskuterar kontinuiteten Lenin-Stalin, skriver han:

Samtliga danska forskare ur 68-generationen slår fast en kontinuitet, medan bara en svensk forskare ur 68-generationen gör det. Ingen dansk forskare anger diskontinuitet, medan en majoritet av de svenska gör det.

Behövs verkligen mening nummer två? Lundell skriver:

Ska med andra ord brotten mot mänskligheten under kommunistiska regimer förklaras som resultat av en medvetet förd politik, av en intention hos ledarna i parti- och statsapparaten, eller uppstår de snarare som resultat av andra, väsentligen ickeavsiktliga faktorer?

Ordet "brotten" gör, mer eller mindre, nonsens av frågan. Ibland är det också svårt att förstå varför Lundell skriver som han skriver. Lundell hänvisar till Kolakowskis begrepp "rimlig tolkning" och säger att i Kolakowskis tolkning "blir sambandet starkt". En sida senare konstaterar han följande:

Av sammanlagt trettioåtta informanter hamnar trettiotvå i förklaringstyperna den förrådde Marx och den rimliga tolkningen.

Teorin om den förrådde Marx hävdar ett svagt samband, medan den rimliga tolkningen hävdar ett starkt samband. Alltså: av sammanlagt 38 informanter ansåg 32 att sambandet var svagt eller starkt. Redaktören är fortfarande osäker på huruvida detta påstående är informativt eller inte.
Det innebär inte att Det omstridda arvet inte förtjänar att läsas. Tvärtom. Genomgången av de olika paradigmen inom sovjetforskningen är tänkvärd. Dessutom är det faktiskt intressant att få veta hur människor tänker i dessa frågor, även om de är få till antalet.

Mer feministisk mytbildning

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har gett ny näring åt det som redaktören har kallat "feministisk mytbildning". Det som gör denna form av illusionsmakeri så intressant är att illusionsmakarna förefaller tro på det själva eller att de blivit empiriskt och moraliskt tondöva av sin ideologiska hängivenhet.

Hillary Clinton

I en intervju med CNN sade Clinton att om det inte hade varit för FBI-chefen James Comey hade hon vunnit valet. Dessutom hävdade hon att kvinnohatet spelade en viktig roll vid sidan om Rysslands manipulationer av valet.

Hillary Clinton

Hillary Clinton. Källa: Wikimedia.

I realiteten var det helt andra faktorer som spelade in

FBI:s utredning inleddes när det uppdagades att Clinton använde en privat e-postserver i hemmet. Hon hade inte registrerat en e-postadress på utrikesdepartementet, utan all e-post, hemlig och privat, hanterades av den privata servern. Detta var ett regelbrott och den faktiska anledningen till att FBI startade en utredning. FBI-chefen lade dock ner utredningen eftersom han ansåg att även om Clinton hade varit extremt vårdslös, gick det inte att bevisa att hon hade brutit mot lagen med vett och vilja. I realiteten var Comeys beslut rättsstridigt. Lagtexten säger inte att ett motiv måste föreligga. Det räcker med att man har handskats vårdslöst med topphemlig information. Clinton hade alltså begått ett brott, men fått fribrev av FBI.
Det som Clinton syftade på i sin kritik av Comey var det faktum att han återupptog utredningen elva dagar innan valet.
Varför gjorde Comey det?
Clintons assistent Huma Abedin var vid denna tidpunkt gift med Demokraten Anthony Wiener och Wiener var misstänkt för att ha sökt sexuella kontakter med minderåriga flickor på nätet. FBI hade beslagtagit Wieners dator och upptäckt att Wiener och hustrun delade dator. På datorn fanns hundratusentals e-postmeddelanden som Abedin hade vidarebefordrat från statsförvaltningen till sin privata e-postadress. En del av dem innehöll topphemlig information.
När Comey fick frågan varför han inte väntade med att återuppta utredningen, svarade han att han hade blivit kritiserad oavsett vilket beslut som han hade fattat.
Det var alltså inte Comey som fällde Clinton. Han skötte endast sitt jobb. Det var det faktum att Clinton hade en privat e-postserver och att Abedin av okänd anledning vidarebefordrade arbetsrelaterad e-post till sin hemdator som var avgörande för Comeys beslut. Om Clinton och Abedin hade följt utrikesdepartementets regler för e-posthantering, hade FBI aldrig inlett en undersökning och Clinton hade kanske blivit USA:s 45:e president. Clinton skyller på James Comey. Den bistra sanningen var att det var två feminister som saboterade Clintons möjlighet att vinna presidentvalet.
Clinton sade också att hon förlorade på grund av kvinnohat. Vad säger valstatistiken? Stöder den Clintons hypotes? Det är korrekt att Trump fick fler manliga röster än kvinnor, men Clinton fick fler kvinnliga röster än Trump. Skillnaden är dessutom så liten att man lika gärna hade kunnat hävda att Trump föll offer för manshat. Clintons teori är märklig även av ett annat skäl. Man kanske hade kunnat förstå hennes oförmåga att låta bli att konspirationsteoretisera om hon hade fått färre röster än rivalen, men det fick hon ju som bekant inte. Clinton fick nästan tre miljoner fler röster än Trump.
Det är inte svårt att förstå Clintons besvikelse. Hon hade inte endast media på sin sida, media konspirerade med henne i hemlighet mot Trumpkampanjen. Hon hade ett solitt stöd från sitt eget parti, medan Trump kritiserades öppet av tongivande republikaner och före detta republikanska presidenter. Dessutom var alla förståsigpåare och opinionsmätare övertygade om att Clinton skulle bli USA:s 45 president. Trumps seger måste ha kommit som en chock och den blev med all säkerhet inte lättare att bära när Clinton förstod att hon inte skulle få en andra chans.

Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou spelar i en helt annan division. Hon är journalist, författare och politisk aktivist.

Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou. Källa: Wikimedia.

Hennes liv förefaller vara en enda lång kamp mot omöjliga odds. Åtminstone får man det intrycket när man läser intervjun med henne i Feministiskt initiativs tidning. Hon säger att hon alltid blir "glatt överraskad" när hon får jobb. Hon beskriver sig som slutkörd, men fortsätter att kämpa av politiska skäl:

Jag orkar inte. Men jag har inget val. Ingen att luta mig mot. Ingen väg tillbaka. Det här är min väg och jag gör mitt bästa för att fullfölja det jag påbörjat – kampen för mänskliga rättigheter. För såna som mig kostar det alltid lite extra. Helvetet väntar som ett brev på e-posten.

Hon berättar att vänner varnat henne för att hennes uppriktighet kan skada hennes karriär:

Jag får ofta goda råd. De säger: Du bränner alla dina broar om du är så rak, du kommer aldrig mer få ett jobb. De vill att man ska vara mer av en rövslickande, lismande, lallande blyg viol. Linda in sina budskap och le med huvudet på sned.

Hon beskärmar sig över att hon behandlas som "blattebrud-debattör" och säger att hon numera kallar sig "feminist". Som sagt: Pascalidou har det inte lätt: hon har svårt att få arbete och håller på att bränna ut sig på grund av sin passion för mänskliga rättigheter.

Verklighetskontroll

I realiteten tillhör Pascalidou det massmediala etablissemanget i Sverige. På sin webbplats beskriver hon sig som "journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist".
Hon har talat i Europarådet och inför EU-kommissionen. När hon inte nationaldagstalar på Skansen eller sommarpratar i Sveriges Radio, modererar hon debatter och leder galor. Hon har skrivit åtta böcker. Hon var programledare för en av delfinalerna inför Melodifestivalen 2005 och för SVT:s OS-sändningar året innan. Hon har emottagit ett oräkneligt antal utmärkelser och priser. Faktum är att hon till och med utsågs till årets europé år 2015 och vann Stora feministpriset året efter.
Pascalidou är ingen höginkomsttagare, men det går heller ingen nöd på henne. År 2105 hade hon en årsinkomst på drygt 450 000 kronor. Det förefaller också som om det går bättre och bättre för henne. I skrivande stund har hon debuterat som dramatiker och skådespelare på Göteborgs stadsteater.
Man får onekligen intrycket av att Pascalidou är en upptagen kvinna, att hon tjänar en hyfsad slant på sitt engagemang och att hennes grekiska påbrå inte har varit ett karriärhinder. Själv har hon dock en helt annan uppfattning.

SVT ignorerar Alexandra

I höst sjösätts SVT:s nya satsning "Morgonstudion". Sex personer har utsetts att leda programmet. Urvalet av personer fick Pascalidou att twittra besviket om att programledningen brast i mångfald.
Det var dock inte endast bristen på mångfald som irriterade henne. Pascalidou berättade för Expressen att hon hade hoppats att få jobba med det nya programmet, men eftersom tjänsterna tillsattes internt hade hon ingen möjlighet att skicka in en ansökan. Hon säger att hon till och med att hon tog kontakt med SVT och gjorde reklam för sig själv, men att hon aldrig fick något svar.
Vad berodde SVT:s ointresse på?
Pascalidous allmänna slutsats är att SVT är mer eller mindre ointresserat av kulturell mångfald. Hennes specifika slutsats är att det också var skälet till att SVT inte anställde henne. Det var inte hennes bristande kompetens som fällde avgörandet, utan hennes grekiska efternamn. Eftersom hon inte fick ett jobb som inte var utlyst och som hon därför inte kunde söka, måste det finnas en hund begraven någonstans.
Det är ett intressant argument, inte minst om man vänder på det. Det är uppenbart att Pascalidou betraktar sitt grekiska påbrå som en merit eller åtminstone anser att SVT borde ha gjort det. Omvänt: det förefaller uppenbart att hon betraktar svenskhet som en försvårande omständighet och att SVT borde ha betonat etnisk bakgrund, inte programledarkompetens, när man sökte programledare.

Feministiskt förfall

Två högt uppburna och framgångsrika kvinnor som beter sig som små barn. Den ena är amerikansk senator och mångmiljonär, den andra är "journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist".
Det var inte mitt fel, sade Clinton. Det var den där karln på FBI och alla kvinnohatarna i Amerika som fick mig på fall. Det var inte mitt fel heller, replikerar Pascalidou. SVT vill inte anställa greker.
I likhet med Clinton har Pascalidou så svårt att svälja förtreten att hon hellre anklagar sin omgivning än biter i det sura äpplet. Redaktören är mållös.

Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet

Petter Bergners avhandling Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet (Atlas, 2013) handlar om det svenska kommunistpartiets historia. Avhandlingens målsättning är att beskriva partiets förhållande till kommunismen och förklara dess olika ställningstaganden.
Bergner har lusläst kongressdokument och intervjuat härdade revolutionärer och slutresultatet är mycket underhållande.
Eftersom partiets förfärliga historia är relativt välkänd, ska redaktören uppehålla sig vid den minst sagt konstifika argumentation som dess företrädare har hållit sig med.

Med historien som motståndar

Stalinistiskt parti

Fram till 1956 var det svenska kommunistpartiet ett traditionellt stalinistiskt parti. Det hyllade oförbehållsamt den statskupp varigenom bolsjevikstyret upprättades i Ryssland 1917. Partiet försvarade den sovjetiska invasionen av Finland, ockupationen av Baltikum och krossandet av de östeuropeiska demokratierna. Det ursäktade Moskvarättegångarna på 30-talet och tog ockupantmaktens sida under statskuppen i Tjeckoslovakien 1948. Det svenska kommunistpartiet hyllade Stalin. Dess förlag, Arbetarkultur, spred Stalins skrifter i Sverige och partiprogrammet var djupt influerat av Stalins bok Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen.
Det svenska kommunistpartiet emottog ekonomiskt stöd från Moskva. Det hade en partiskola i Östtyskland och anordnade regelbundet semesterresor till länder i Östeuropa. Svenska kommunister arbetade som volontärer på DDR:s propagandaradio.
Bergners avhandling startar år1956 i Moskva. Under det sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress, angrep den nye generalsekreteraren Nikita Chrusjtjov företrädaren Josef Stalin. I talet, som var hemligt, hävdade Chrusjtjov att Stalinregimen inte endast hade svikit marxismen och leninismen, den hade begått grova brott mot det sovjetiska folket. Chrusjtjovs kritik av Stalin är Bergners utgångspunkt.

SKP byter åsikt och ställer sig på Moskvas sida – igen!

SKP avfärdade först uppgifterna från Moskva som grundlösa, men när det sedermera blev omöjligt att ignorera dem, bytte partiet fot. Det parti som hade hyllat Stalin, blev nu Stalinkritiskt.
Partiet har i efterhand sagt att dess kritik av Stalinkulten bevisar att partiet var självständigt i förhållande till Moskva, men som vi ser var detta inte fallet. Det var först efter det att Stalin hade dött och Chrusjtjov hade fördömt honom som de svenska kommunisterna vågade kritisera diktatorn. Tre år före Chrusjtjovs tal, hade Ny dags chefredaktör, CH Hermansson, representerat det svenska kommunistpartiet med följande ord under Stalins begravning:

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. ... I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

Nu var Stalin emellertid död och i partipressen publicerades artiklar, tal och deklarationer från det sovjetiska partiet som fördömde som anti-socialistiskt det som samma press hade hyllat i decennier.
Det svenska kommunistpartiet hade alltid varit ett lydparti. Under större delen av 30-talet hävdade de svenska kommunisterna, på order av Moskva, att det var Hitlerregimen som var det stora hotet mot freden i Europa, men efter det att Molotov-Ribbentroppakten hade undertecknats år 1939, slutade partiet att kritisera nazisterna och började istället att angripa Winston Churchills England. Partiet hävdade till och med att det var Polen som startade andra världskriget.

Dubbel bokföring

Det svenska kommunistpartiets tillämpade olika kriterier när man bedömde socialism och kapitalism och de som försvarade respektive system.
Hermansson menade att socialister hade rätt att kritisera kapitalismen, men att liberaler och konservativa inte har rätt att kritisera socialismen:

det skulle vara att tillämpa så att säga svenska fördomar, svenska föreställningar, på utvecklingen i hela världen och det vore helt orimligt.

Frågan är emellertid vad det är för fel på yttrandefrihet, organisationsfrihet och tryckfrihet? Utan dessa "svenska fördomar" hade det svenska kommunistpartiet aldrig kunnat etablera sig i vårt land. Det var dessa fördomar som gjorde det möjligt för en systemkritiker som Hermansson att publicera böcker och artiklar i en aldrig sinande ström. Faktum är ju att det var avsaknaden av dessa "fördomar" som gjorde östblocket så repressivt och fattigt.
Partiet ägnade sig också åt dubbel bokföring på det teoretiska planet. Kommunisterna var marxister och älskade teori. Den kommunistiska kritiken kännetecknades således av dess systemkaraktär. Det var dess fokus på strukturer som gjorde den marxistisk. Problemet med kapitalismen var inte de enskilda individerna, utan kapitalismen som system. Partiet var dock noga med att inte tillämpa denna förklaringsmodell på öststatsdiktaturerna. Det hade man lärt sig av Chrusjtjov.
Chrusjtjovs kritik av Stalin fokuserade inte på sociala strukturer, utan på personen Stalin. Denna liberala form av kritik var typisk för de svenska kommunisterna närhelst öststatssocialismen diskuterades. Kapitalismen var ett problem på grund av "systemet". Missförhållanden under socialismen berodde på subjektiva faktorer. Det var inte socialismen som system som var problemet, utan partiledningar som inte lyssnade på "massorna". Resultatet blev ofta cirkelresonemang i vilka bristen på demokrati sades förklara bristen på demokrati.
Skälet till denna dubbla bokföring var givetvis att man inte ville erkänna det uppenbara: att det var det socialistiska systemet som var grundorsaken till problemen i öststaterna. Om socialismen hade fungerat, hade man ju inte behövt stänga in medborgarna bakom murar och taggtråd.
När arbetare i polska Poznan gjorde uppror, ställde sig SKP följaktligen på Sovjets och Chrusjtjovs sida och skyllde krisen på fascistiska element och när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten samma år och avrättade ledaren för den provisoriska, nationella regeringen, talade SKP, som var emot dödsstraff, om "'det berättigade' avlivandet av Imre Nagy" och att aktionen var nödvändig för att förhindra upprättandet av en reaktionär regim i Ungern.

Knepigt värre...

CH Hermansson, som vid den här tiden var chefredaktör för partiorganet Ny dag, sade att händelserna i Ungern "visar de svårigheter och komplikationer som kan uppstå på en väg till socialismen, som under lång tid varit relativt fredlig". Det var en fascinerande analys: den sovjetiska invasionen och gatustriderna mellan ungrare och soldater i Röda armén reducerades till "svårigheter och komplikationer". Hermansson fortsatte:

Det gällde dock att dra lärdom av begångna fel för att undvika upprepning. Att misstag och fel begåtts bör heller inte förvåna oss. det är bara den som inte gör någonting som kan låta bli att begå fel. att man över huvud taget lyckats lösa den ställda huvuduppgiften så bra som man gjort är märkligt och beundransvärt. Framgångarna i uppbygget har inte uteslutit fel och missgrepp, delvis av mycket allvarlig karaktär. men dessa dominerar ju inte på något sätt bilden, möjligen med undantag av Ungern där folkets sociala och ekonomiska landvinningar under den senaste tidens utveckling allvarligt hotats.

Hermanssons analys av situationen i Ungern skulle fungera som en mall för partiets framtida ställningstaganden. Problemet var aldrig det socialistiska systemet utan "misstag och fel". "Misstag och fel" antogs vara oundvikliga under socialismen. Kommunister är ju, trots allt, människor och människor begår misstag. Därför bevisade de "problem" som de socialistiska staterna brottades med inte att det var fel på själva systemet.
Kapitalismen visades självfallet ingen jämförbar nåd. Närhelst kapitalismen kom på tal antogs det omedelbart att alla problem är systembetingade och att de sålunda endast kan lösas medelst revolution.
På 1969 års kongress förklarade en partiaktivist att "fel hade begåtts i folkdemokratierna och att de ansvariga i Ungern hade backat för lite och för sent inför folkmassornas krav". Problemet kunde inte vara det socialistiska systemet med dess koncentration av makten till ett parti som står över lagen och eliminerandet av marknadsekonomin, utan så kallade "fel och missgrepp" och "komplikationer". När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968, reagerade Hermansson med stark kritik, men ett år senare hade invasionen reducerats till "meningsskiljaktigheter" som inte fick stå i vägen för de kommunistiska partiernas gemensamma kamp mot imperialismen. Tre år efter invasionen deltog VPK när det tjeckiska kommunistparti, som hade kommit till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter, kongressade. Helt plötsligt tillhörde detta Quislingparti de demokratiska och fredsälskande krafter som tillsammans med VPK kämpade emot den lilla, men hungriga imperialiststaten Sverige.
Ett annat argument gick ut på att kritikerna av socialiststaterna inte beaktade det faktum att socialismen i dessa länder var under uppbyggnad. Det var ett argument som partiet använde under hela 1900-talet.
Naturligtvis godtog man inte att konservativa och liberaler ursäktade missförhållanden under kapitalismen med att också det befann sig under "uppbyggnad" eller med hänvisning till "misstag och fel". Problemen under kapitalismen var systembetingade.

Mer analys...

Eftersom alla problem under socialismen förmodades bero på subjektiva faktorer, skulle de analyseras. Kommunister älskar att analysera.
När kommunistregimen i Polen slog ner Solidaritet, förklarade de svenska kamraterna att Polen måste hitta "former" för arbetarnas "självförvaltning och inflytande över produktionen". Former? Trodde partiet på fullt allvar att de polska partikamraterna hade infört undantagstillstånd därför att de var rådvilla i demokratifrågan och att om man bara "analyserade" problemet lite extra så kunde militären hemkallas till sina kaserner och den socialistiska demokratin blomstra på nytt?
Hermansson ifrågasatte "byråkratism, rättsövergrepp, beskuren kultur- och samhällsdebatt", och uppmanade till mer "analys" av dessa fenomen. Var det verkligen mer analys som behövdes? Varför var det så svårt att förstå att ett system som garanterade ett parti all makt också inverkade menligt på den politiska och kulturella mångfalden?

De enda demokraterna?

CH Hermansson blev partiledare 1964. I sitt installationstal förklarade han att påståendena om SKP:s bristande demokratiska trovärdighet saknar saklig grund. Han sade att partiet inte hade inskränkt den svenska demokratin på något sätt eller agerat opatriotiskt. Detta var ett argument som partiet skulle använda många gånger när det upplevde ett behov av att försvara sig emot socialdemokratisk eller borgerlig kritik. I realiteten var det ett nonsensargument eftersom det baserades på premissen att kommunistpartiet hade reell politisk makt. Man kan ju inte missbruka makt om man inte har makt. I realiteten hade kommunistpartiet aldrig haft något inflytande över svensk politik. Socialdemokraterna förde en intensiv kamp mot kommunisterna inom facket och partiet var övervakat av säkerhetspolisen. Hermansson medgav själv att partiet mobbades i riksdagen. Bergner skriver:

Hermansson blev exempelvis under sin tid som partiordförande (1964–1975) aldrig inbjuden till några partiledaröverläggningar. under tvåkammarriksdagens tid tillämpades en talarordning där VPK:s talare fick hålla sitt anförande under lunchrasten inför tomma bänkar. "TV försummade heller aldrig att lägga lök på laxen genom att låta kameran svepa över de tomma bänkarna", konstaterar Hermansson.

Fosterlandsförrädiskt?

Inte heller är det korrekt att partiet inte var fosterlandsfientligt. SKP hade under det finska vinterkriget uppmanat svenska folket att inte försvara sig i den händelse Röda armén skulle korsa den svensk-finska gränsen.
Faktum är att kommunistpartiet hade fosterlandsfientlighet på programmet, men kallade det "proletär internationalism". Marx hade sagt i Manifestet att proletären saknar hemland. Kampen mellan socialism och imperialism var därför internationell. Därför var försvaret av socialistiska stater det internationella proletariatets politiska plikt. Därför var det också de nationella kommunistpartiernas plikt att i händelse av krig störta de egna regeringarna och förena sig med de socialistiska länderna i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang spelade det ingen roll att arbetarklassen levde i ekonomiskt och politiskt armod i de så kallade folkdemokratierna. Arbetarklassen i väst och de kommunistpartier som av historien hade fått hedersuppdraget att leda den antogs ha ett objektivt intresse att solidarisera sig med regimer som förtryckte sina egna arbetarklasser.
Det var denna bisarra teori som var skälet till att Hermansson i riksdagen kunde säga att "i stort uppträder Sverige som en liten, men hungrig imperialistisk stat" och alla dessa kongressuttalanden i vilka kommunistpartiet förklarade att "uppkomsten av socialistiska länder har skapat en motpol till imperialismen och underlättat folkens befrielsekamp världen över".

Demokrati och socialism

En av kommunistpartiets många käpphästar är försvaret av demokratin. Man säger sig inte endast vara ett demokratiskt parti, man hävdar att socialismen är mer demokratisk än kapitalismen. Frågan är vad detta innebär.
På partikongressen 1981 förklarade partiet att kapitalismen begränsar demokratin genom att "löner, investeringar eller lokaliseringar av företag inte var underställda demokratiska beslut". Anställda i privatägda företag ska alltså bestämma sina löner själva. De ska till och med fatta investeringsbeslut. Detta är ju naturligtvis rent barockt. Dessutom: det är så till den milda grad omoraliskt att förslaget inte ens gör sig på papper.
Partisekreterare Karlsson förklarade att öststaterna led av demokratiska "brister", men att "demokratin i de socialistiska länderna hade 'fördjupats' genom att den privata äganderätten hade avskaffats och planekonomi hade införts. På vilket sätt en fördjupad demokrati kunde brista i demokrati förblev dock oklart. Likväl var detta ett ofta upprepat argument: ju mindre kontroll människor har över sina egna liv och ju mer de är utlämnade åt kollektivets nycker, desto mer demokrati råder.

Arbetarklassen har makten

En intressant tes som drevs av kommunistpartiet var att arbetarklassen hade makten i öststaterna. Att arbetarklassen i väst hade fler fri- och rättigheter spelade i detta sammanhang ingen roll. Den var ändå ofriare. Eftersom kommunistregimerna antogs representera arbetarklassens objektiva intressen, förtryckte arbetarklassen i öst egentligen sig själv och självvalt förtryck är inget riktigt förtryck. Arbetarklassen i väst däremot släpade på ett externt, kapitalistiskt ok.
Hermansson förklarade denna paradox på följande sätt:

om vi använder så att säga det marxistiska mönstret och studerar staterna och samhällena som klassamhällen så tycker jag att det är rätt klart att man måste svara att det är arbetarklassen som har makten.

För att förstå detta nonsens måste man påminna sig om de svenska kommunisternas förkärlek för teori. Verkligheten hade alltid varit kommunismens största fiende, så det var inte särskilt märkligt att kommunisterna prioriterade teori istället för verklighet. Det Hermansson pratar om i citatet ovan är inte verkliga människor, utan teoretiska abstraktioner. Det var abstraktionen "arbetarklass" som hade makten i öststaterna eftersom abstraktionen "kapitalism" hade avskaffats.
Följaktligen kunde Hermansson också hävda att det var viktigt att visa solidaritet med den "kamp som arbetarklassen i dessa länder utförde för att bygga och utveckla socialismen". I realiteten var det ju inte så att arbetarklassen i öststaterna kämpade för att bygga och utveckla socialism. Det fanns ett skäl till att folkdemokratierna var omgärdade av murar och taggtråd: de arbetare som kunde fly till det kapitalistiska väst, flydde till det kapitalistiska väst.
Faktum är att de enda arbetarklassupproren i Europa under efterkrigstiden ägde rum i kommunistblocket. De var dock inget problem för Hermansson och hans partikamrater. De kunde nämligen inte vara genuina arbetarklassuppror eftersom den teoretiska abstraktionen "arbetarklass" knappast kan göra uppror mot sig själv.

Kommunister som inte kallar sig kommunister

Ofta sägs det att riksdagskommunisterna upphörde att vara kommunister när VPK blev Vänsterpartiet. Det är på sin höjd en halvsanning.
För det första var namnbytet en extremt kontroversiell fråga. Blott tre röster skilde förespråkarna från nejsägarna. Vänsterpartiet var i realiteten inte mindre kommunistiskt än föregångare VPK. Den enda skillnaden var att k:et hade försvunnit från partinamnet.
Varför bestämde sig partiet för att stryka k:et?
Svaret är att det handlade om politisk taktik. Under 80-talet hade partiet gått kräftgång i riksdagsvalen och hamnat på strax över fem procent. Det var inget vidare resultat av ett parti som hade ambitionen att organisera en revolution.
Många kommunister hoppades att en taktisk distansering från den kommunistiska ideologin skulle föra med sig politiska fördelar.
En av programkommissionens ledamöter förklarade att han egentligen ville behålla k:et, men var beredd att avstå det om det gagnade partiet politiska strävanden. Lars Werner instämde: "självklart är denna fråga känslomässigt laddad – även för mig. Jag började mitt politiska liv som kommunist och jag har inte varit något annat i hela mitt liv".
VPK Varberg motiverade sitt stöd för namnbytet med att "ordet kommunist har … missbrukats". Uppsala sade att ett namnbyte skulle innebära att partiet gör upp med en tradition som "den svenska folkmajoriteten för överskådlig tid kommer att förknippa med de försvinnande partidiktaturerna i Östeuropa". Lokalavdelningen i Malmö förklarade att "vårt namn har tillsammans med andra faktorer varit en avskräckande faktor som gjort att många människor i vårt land med vänstersympatier inte velat närma sig vårt parti". En annan av programkommissionens medlemmar meddelade: "vi avstår från ordet 'kommunism' därför att det missuppfattas av omvärlden och splittrar oss själva i två läger". Lars Werner förtydligade:

även om vi försöker förklara begreppet "kommunism" så tycker 99 procent av svenska folket att det är en beteckning på det system som rått i Sovjetunionen.

Gudrun Schyman, som var en av de drivande krafterna förklarade att "sovjetkommunismen" var död. Det innebar dock inte att Schyman var motståndare till kommunism. Istället menade hon att Sovjet inte hade varit sant kommunistiskt.

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad. Så jag tycker att det är dumt att använda det begreppet.

Efter det att Berlinmuren hade fallit, förnekade Schyman att kommunismen var i kris:

Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom.

Samtidigt betonade Schyman de problem som kunde uppstå om partimedlemmar kallade sig "kommunister":

om man väljer att kalla sig kommunist, så har man rätt att göra det. och om man väljer att inte kalla sig kommunist, medveten om att det för många människor är detsamma som förtryck och politisk terror, så har man rätt att göra det.

Därför ansåg Schyman att det inte var ett problem att partiet organiserade kommunister, åtminstone inte så länge som de undvek att kalla sig "kommunister". Hon förklarade tvärtom att hon sympatiserade med deras utopi om ett klasslöst samhälle därför att kommunister "har en vision om det klasslösa samhället, där människor skall kunna leva i jämlikhet utan att kliva på var andra och utan att olika klasser förtrycker varandra".
Schymans efterträdare, Lars Ohly, var mer rättfram och kallade sig inte endast "kommunist", han sade också att situationen i öststaterna inte har med kommunism att göra. Detta föranledde kritiker inom partiet att hävda att det skulle vara lättare för partiet att kämpa för socialism om Ohly inte kallade sig "kommunist": "gissningsvis 98 procent av befolkningen förknippar kommunistbegreppet med förtryck och övergrepp".
Ohly svarade att han förstod kamraternas oro: många människor förknippade förvisso ordet med förtryck. År 2005 kapitulerade Ohly för sina kritiker och sade i en Tv-intervju att han inte längre kallade sig kommunist eftersom beteckningen utgjorde ett hinder för möjligheterna att nå ut med partiets politik. Han slog dock fast att han fortfarande var kommunist och att det politiska målet fortfarande var ett klasslöst samhälle.

Idag

Numera undviker våra svenska kommunister den retorik som alienerat så många potentiella väljare. Ordet "marxistisk" förekommer endast en gång i partiprogrammet och avser den marxistiska teorin som analytiskt redskap. Lenin omnämns inte alls.
Den underliggande teorin ligger dock fast. Vår tid sägs kännetecknas av "aggressiv imperialistisk expansion" i vilket kapitalistnationen USA för ett permanent krig mot verkliga eller inbillade fiender.
Arbetarklass antas fortfarande stå emot borgarklass. Statens funktion sägs vara att upprätthålla den befintliga maktordningen i samhället. Makten i samhället förmodas än idag ligga hos dem som äger produktionsmedlen och kapitalismen sägs vara odemokratisk, "per definition". Därför upprepar partiet sitt 100 år gamla nonsenskrav på en "demokratisering" av ekonomin och säger sig ha som mål ett samhällssystem i vilket ägandet av produktionsmedlen upphävs och blir kollektiv egendom. Med partiprogrammets egna ord:

Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser av de arbetandes fria sammanslutning.

Om inte detta är kommunism, är ingenting kommunism.

Summa summarum

Lättläst, välskriven och informativ – det är redaktörens omdöme om herr Bergners avhandling Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet. En rolig detalj i sammanhanget är att Bergner faktiskt hotades med juridiska åtgärder av en exkommunist. Mannen, som enligt egen utsago, hade varit medlem i Vänsterpartiet kommunisterna i 20 år hotade att stämma Bergner därför att Bergner hade refererat en debatt i vilket mannen hade slagit fast att kommunism är bättre än demokrati. Mannen, som själv är forskare, krävde att Bergner skulle avlägsna citatet från avhandlingen.
Bergner stod dock på sig och vägrade att stryka det. Det juridiska efterspelet uteblev emellertid eftersom exkommunisten förmodligen insåg att en stämning endast hade medfört att ännu fler människor hade medvetandegjorts om citatets existens.
Läs mer om kontroversen här: Kan man kränka exkommunister?.

Sidor

Prenumerera på Front page feed