Samtiden.com

Du är här

Samtida stolligheter. Del I

När politiker skryter över att de struntar i halva väljarkåren vet vi att samhället håller på att spåra ur. Kirsten Gillibrand är amerikansk politiker och en av Demokratiska partiets många presidentkandidater.

Kirsten Gillibrand

Källa: Twitter.

Framtiden är kvinnlig, skriver Gillibrand på Twitter. Inte manlig och kvinnlig eller mänsklig. Bara kvinnlig. Dessutom är den intersektionell. Mindre dialog och mer strid om offerpiedestalen. I framtiden tror kvinnor på kvinnor. Inte på män och kvinnor, människor eller mänskligheten eller något annat irrelevant. Bara kvinnor.
Samtidigt anser Gillibrand att en man som identifierar sig som kvinna ska kunna använda samma omklädningsrum eller toaletter som kvinnor. Kön är nämligen en social konstruktion.
Hur går det ihop? Hur kan framtiden vara kvinnlig om kön är en social konstruktion? Varför behöver Amerika en kvinnlig president om kön är en social konstruktion?

Poor Julian

Julian Castro, Demokratisk presidentkandidat och kollega till Gillibrand, är född i Austin Texas och kan inte prata spanska. Castro säger själv att det inte beror på att han är amerikan, utan på "internaliserat förtryck".

Män med penis är också kvinnor

Man konverterar till islam genom att yttra följande ord:

I bear witness that there is no God worthy to be worshiped but Allah, and I bear witness that Muhammad is the Messenger of Allah.

Numera är det faktiskt lättare att byta kön än att konvertera till islam. Kön är nämligen en social konstruktion. Den som är missnöjd med sitt nya kön kan dessutom byta tillbaka utan att riskera att bli ett huvud fattigare. På anrika Harvarduniversitetet har ångerveckan dessutom ersatts med ångerdag och studenterna har informerats om att kön kan variera från en dag till en annan.
I Kanada har en man som självidentifierar sig som kvinna stämt ett femtontal kvinnliga småföretagare för diskriminering därför att de har vägrat att ge honom så kallad brasiliansk vaxning. Kvinnorna har vägrat utföra behandlingen därför att det skulle kräva att de vidrör mannens penis och testiklar. Under rättegången jämförde mannen kvinnorna med nazister. På Twitter beskriver sig mannen med följande ord:

I’m ... A powerful, beautiful transgender woman with a huge heart for society with a mission to remove transphobia and #lgbtq discrimination globally.

Spektaklet får redaktören att påminna sig om herr George Orwell:

We have now sunk to a depth at which restatement of the obvious is the first duty of intelligent men.

Inbördeskrig

Hur många känner till att feminister som anser att en enkel självidentifiering inte räcker för att byta kön numera fördöms som Trans-Exkluderande RadikalFeminister av sina mer radikalt sinnade medkämpar?
Lesbiska feminister har det inte mycket lättare. Enligt "Feministaktivisten" Gerda Christenson skälls lesbiska feminister för transfobi om de vägrar att ha sex med kvinnor som har penis.
Christenson tillhör för övrigt de som motsätter sig självidentifiering. Skälet är att hon oroar sig över att en lag som eliminerar den biologiska definitionen av kön riskerar att underminera kvinnokampen. Hur i all världen skulle då självidentifikation underminera kvinnokampen?
Håll i er nu, kära läsare. Eftersom samhället är patriarkalt, är kvinnor förtryckta. Om kvinnor får möjlighet att välja kön, kommer ingen att vilja vara kvinna, eftersom det ju innebär underordning och utan kvinnor kommer kvinnokampen att kollapsa.

Feministisk design

Laura Laurel, feministisk designer, har designat två stolar. Den första stolen ska hindra män från att sitta med benen isär. "Manspreading" kallas det på feministiska. Den andra stolen ska tvinga kvinnor att göra just detta. Laurel anser det nämligen viktigt att kvinnor tar plats.
Hur kan en människa komma på något så urbota dumt?

The Case for Trump

Han hade alla odds emot sig. Hans eget parti hatade honom. Konservativa intellektuella dömde ut honom. Media samarbetade med hans motståndare. Hollywood hade idiotförklarat honom. Förståsigpåarna hävdade att han var chanslös. Teknikföretagen i Silicon Valley motarbetade honom.
Hillary Clinton var så övertygad om att hon skulle vinna att hon hade förbeställt fyrverkerier för sju miljoner dollar. Medan Trump kampanjade, befann sig Clinton hemma i Chappaqua, i full färd med att välja gardiner till det ovala rummet.
Han hade alla odds emot sig, men han vann.
Donald J. Trump blev USA:s 45 president.
I sin nya bok The Case for Trump (Basic Books, 2019) ger sig militärhistorikern Victor Davis Hanson i kast med att förklara hur Trump lyckades med det omöjliga.

The Case for Trump

Make Amerika Great Again

Trumps slogan är inte unik. JF Kennedy kampanjade på "A Time for Greatness". Mitt Romneys paroll löd: "Restore our Future" och Ronald Reagan sade: "Let's make America Great Again".
Paroller som dessa har som premiss att Amerika inte är "Great". Trump menar också att Amerika är en nation på fallrepet, men han har en annan förklaring än sina motståndare.

Illegal invandring och globalisering

Trump har pekat ut illegal invandring och globalisering som två viktiga orsaker till den amerikanska krisen. Massinvandringen pressar ned lönerna och globaliseringen gör det allt svårare för människor att hitta jobb.
Trump sade att immigration inte måste leda till sänkta löner om den är meritbaserad. Det innebär att Amerika måste upprätthålla sina immigrationslagar och deportera illegala immigranter. Det är också skälet till varför det är nödvändigt att bygga en mur. Det Demokratiska partiet har under hela 1900-talet rasat mot illegal invandring med hänvisning till att den drabbar arbetarklassen. Hillary Clinton är ett exempel. Ett år före presidentvalet sade Clinton:

I voted numerous times when I was a senator to spend money to build a barrier to try to prevent illegal immigrants from coming in. And I do think you have to control your borders.

Numera är Demokraterna ett identitetspolitiskt parti och har övergett arbetarklassen. Demokraterna vill ha illegal invandring av det enkla skälet att illegala invandrare i huvudsak röstar på Demokratiska kandidater. Målet är att förvandla Amerika till ett gigantiskt Kalifornien. Republikanerna stöder Demokraterna på denna punkt, om än av ett helt annat skäl. De vill ha illegal invandring därför att den förser näringslivet med billig arbetskraft.
Trump sade att han inget hade emot globalisering, men han tillade att fri handel är meningslös om den inte också är rättvis handel. Hanson har i boken Fields Without Dreams gett ett konkret exempel på hur globaliseringsprocessen drabbade hans egen familj. Hansons familj försörjde sig som russinodlare. En ton russin såldes för 1400 dollar. I början av 80-talet började EU att subventionera grekiska russin. Grekiska russinodlare kunde sälja sina russin för 400 dollar per ton. Följden blev att familjeföretaget gick i konkurs och att russinnäringen i området slogs ut.
Hansons republikanska vänner förklarade för honom att han skulle kämpa på och bli mer konkurrenskraftig. Hanson har sagt att han aldrig förstod det argumentet. Hur skulle en ensam russinodlare kunna hävda sig emot EU:s enorma jordbruksbudget? Dessutom: subventionerna hade ju inte skärpt konkurrensen, utan satt den ur spel och de drabbade människorna hade i realiteten ingen som helst möjlighet att skydda sig.

Omöjliga odds

Trumps problem var emellertid inte endast att förståsigpåarna hade dömt ut honom, att hans eget parti var emot honom, att Hillary Clinton förfogade över betydligt större ekonomiska resurser och att hon hade media, Hollywood och Silicon Valley på sin sida.
Frågan var om Trump skulle orka med det enorma psykologiska trycket. Det är en sak att delta i en presidentvalskampanj, en helt annan sak att, dag ut och dag in, få höra att man är rasist och sexist.
Hatet mot Trump och den arbetarklass som stödde honom var, minst sagt, intensivt.
Hillary Clinton dömde ut stora delar av Trumps stödtrupper som "deplorables", Obamas vicepresident Joe Biden kallade Trumps supporters "drägg". Trumps anhängare sades vara "lata skithögar", stinkande "skräpmänniskor". De sades komma från samhällen som förtjänade att dö på grund av att de var infekterade av "vita underklasspatologier".
Hatet var nästan lika intensivt bland Trumps motståndare i det Republikanska lägret. John McCain stämplade de som stödde Trump som "mentalt störda". David Brooks sade om de områden som Trump kampanjade i att de var befolkade av socialt isolerade narkotikamissbrukare. Bill Kristol kallade amerikanska arbetare dekadenta, lata och bortskämda. Max Boot, Republikansk debattör, föreslog att Amerika borde deportera alla Trumpsympatisörer och ersätta dem med immigranter. Hans kollega, Bret Stephens, instämde:

So-called real Americans are screwing up America. Maybe they should leave, so that we can replace them with new and better ones.

Trump kritiserade aldrig vanliga amerikaner. Han sade att deras problem berodde på att systemet var riggat emot dem. Det var inte deras fel att lönerna var låga och arbetstillfällena få. De politiska och ekonomiska eliterna hade övergett stora delar av det amerikanska folket och de dolde sitt förräderi bakom argument om humanism och ekonomisk effektivitet.
Trumps främsta egenskaper var hans autenticitet och mod.
Medan Clintons framträdanden var regisserade av inhyrda konsulter, var Trump alltid likadan. Han bar kavaj och en kilometerlång, ofta röd slips. Han pratade med bred Queensaccent och han försökte inte dölja sin enorma rikedom.
Trumps motståndare skulle också snart upptäcka att han inte var en ny George W. Bush. När Demokrater kallade Bush "nazist", svalde Bush förtreten. Trump var annorlunda. Han knöt aldrig handen i fickan. Han gick till motattack. Trump var, med Ann Coulters ord, "a counter-puncher".
Hanson skriver att endast en outsider hade kunnat göra det som Trump gjorde. Trump var dollarmiljardär, men hans brist på sofistikation och bullriga personlighet hade exkluderat honom från New York-societeten. Han var en byggare och konstruktör och van att umgås med arbetare och fackföreningsfolk. Det var också det paradoxala med det kommande valet. Det var Amerikas arbetare och medelklass som skulle ge Republikanen Donald Trump segern i presidentvalet. Det var liberala dollarmiljardärer som skulle gödsla Demokraten Hillary Clinton med pengar. Valet skulle ställa den politiska världen stod på dess huvud.

VDH

Victor Davis Hanson. Källa: Chuck Grimmett.

En tragisk hjälte

Hanson beskriver Trump som en tragisk hjälte. Den tragiska hjälten räddar ett samhälle från faror som det själv inte förmår hantera. Det är ett klassiskt tema, inte minst i västernfilmer. Hjälten är inte en del av det samhälle som han ska undsätta. Han är en outsider och i grunden oönskad. Människor räds hans kallblodighet och bristande respekt för mänskligt liv och sociala normer och när han har utfört sitt uppdrag lämnar han, till allas stora lättnad, det samhälle som han har räddat.
Trump är förvisso ingen revolverman, men han har, om vi får tro Hanson, dessa kvaliteter.
Amerika behövde en Trump för att komma på rätt köl igen. Han reformerade skattesystemet, stoppade den federala regeringens expansion, tog itu med Islamiska staten, exponerade media, flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem, ifrågasatte uppgörelsen med de kärnvapensuktande teokraterna i Iran och tog strid med bortskämda mångmiljonärer som vägrade ära den amerikanska flaggan. Trump stod upp för Amerika på ett sätt som ingen annan president hade vågat göra.
Hanson menar att detta med stor sannolikhet kommer att besegla Trumps personliga öde.
Trump är hatad av det liberala etablissemanget därför att han avslöjat dess trolöshet. Han hatas lika intensivt av det republikanska etablissemanget därför att han avslöjat dess prioriteter. Ordinära amerikaner räds Trump lika mycket som de fascineras av och behöver honom.
Trump är den tragiska hjälten i amerikansk politik. När han lämnat Vita huset och politiken väntar ensamheten i den enorma skyskrapa som han uppfört på Manhattan. Inga föreläsningsturnéer, inga lukrativa bokkontrakt eller invitationer att klippa band eller luxuösa middagar tillsammans med Washingtons politiska klass.
Amerikas liberaler kommer aldrig att förlåta honom och hans eget parti kommer att ta åt sig äran och hävda att det var partiet, inte Trump, som räddade Amerika.
För Trump återstår endast den isolering som följer av social och politisk ostracism från det samhälle som han räddade och som nu helst av allt vill förtränga hans existens och gå vidare.
The Case for Trump är dedikerad till Amerikas "deplorables". I bokens förord skriver Hanson att han är en av drygt 63 miljoner amerikaner som röstade på Donald Trump i presidentvalet för snart fyra år sedan och att han anser att Trump har goda chanser att bli återvald.
Mot honom står ett allt radikalare Demokratiskt parti som vill avskaffa allt dåligt och skicka räkningen till någon annan.

Trump as it looks now will be able to say: "You may not like me, but I'm the only thing standing between you and socialism or worse".

Valerie 2.0

I SCUM Manifesto förklarade den amerikanska feministen Valerie Solanas att hon ville mörda halva mänskligheten. När ingen ville göra teater av hennes lilla hatskrift, sköt hon Andy Warhol i syfte att skapa uppmärksamhet. Skottskadorna var så allvarliga att Warhol tvingades att bära en kirurgisk korsett resten av sitt liv för att hålla sina organ på plats. Det är ett understatement att säga att Solanas lyckades i sitt uppsåt.
SCUM Manifesto anses numera vara en feministisk klassiker. Kakan Hermansson, svensk feministisk konstnär, beskrev Warhols skottskador som exempel på "stark konst":

Valerie Solanas har skulpterat den inte så värst intressanta konstnären Andy Warhols kropp.

SCUM

Valerie Solanas Scum Manifesto

Nu har Solanas fått konkurrens. Naomi Alderman är en brittisk författare och feminist. I sin bok The Power mördar kvinnor män på löpande band av det enkla skälet att de kan göra det. Alderman har nämligen utrustat sina kvinnor med en förmåga att döda män endast genom att vidröra dem.

The Power

Naomi Aldermans The Power

Aldermans bok borde vara djupt kontroversiell. Inte minst bland feminister. Feminister är, som bekant, ett extremt lättkränkt släkte. Det räcker numera att man säger "Mamma och pappa" för att valfri grupp av feminister ska gå i taket och börja yra om patriarkat och könsmaktsordning.
Alderman behöver dock inte bekymra sig dylika petitesser. Hon lever i ett samhälle som kultiverar manshat. Att hata män är numera en indikator på intellektuell sofistikation. Inte överraskande har Aldermans lilla hatskrift beskrivits som en reflektion över hur relationerna mellan män och kvinnor hade förändrats om kvinnor hade haft möjlighet att mörda män närhelst de vill.
The Power vann Baileys Women's Prize for Fiction år 2017. Boken har karakteriserats som en feministisk science fictionroman och New York Times har beskrivit den som "a particularly satisfying revenge fantasy".

The Complete Infidel's Guide to the Koran

Storbritanniens förre premiärminister, Tony Blair, har kallat Koranen progressiv och humanistisk. USA:s förre president George W. Bush har sagt att Koranen är en av den västerländska civilisationens fundamentala dokument. Bushs efterträdare, Barack Obama, förklarade att islam är en tolerant religion som inget har med terrorism att göra. Den holländske politikern Gert Wilders har jämfört islams heliga skrift med Mein Kampf. Den italienska journalisten Oriana Fallaci var av samma uppfattning. Winston Churchill sade om Koranen att den handlar om tro och krig.
Vem har rätt? Har Blair och Wilders rentav läst olika böcker? I The Complete Infidel's Guide to the Koran (Regnery Publishing, 2009) försöker Robert Spencer reda ut begreppen.

The Complete Infidel's Guide to the Koran

Koranen

Det händer titt som tätt att feminister försöker rättfärdiga sin ovilja att kritisera islams kvinnosyn med att Koranen är öppen för olika tolkningar. Det är en sanning med modifikation. Samtliga fyra skolor i sunniislam har uteslutit möjligheten att tolka Koranen. Koranen är ett av tre eviga ting i islam. De koran som muslimer studerar anses vara en perfekt kopia av originalet som finns i himmelen.
Ordet "koran" betyder recitation på arabiska. Guds första order till Muhammad var att recitera ärkeängeln Gabriel när denne läste högt ur den himmelska förlagan.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför Koranen inte är öppen för tolkningar. Koranen har alltid existerat. Det finns endast en version av boken och den är perfekt. Varför är Koranen perfekt? Koranen är perfekt därför att det är Gud som talar i den. Detta skiljer Koranen från Bibeln. Gud talar inte till kristna i Bibeln. Koranen är en monolog och det är Guds ord som vi konfronteras med. Det är skälet till att Koranens budskap inte kan omtolkas.
Eftersom Koranen är perfekt är dess sanningar inte situations- eller tidsbundna. Koranen säger till exempel att en man har rätt att slå sin kvinna om hon envisas med att vägra honom sex. Denna regel är lika giltig idag som den var på profetens tid. Det faktum att muslimska män inte slår sina kvinnor ändrar inte på detta faktum. I Bergspredikan säger Jesus att när någon slår oss med öppen hand, ska vi vända andra kinden till. Innebär det att kristna alltid vänder andra kinden till? Nej, det gör det inte. Likväl kvarstår faktum: i Bergspredikan uppmanar Jesus människor att vända andra kinden till. Islams syn på kvinnliga sexslavar är annat exempel. Koranen tillåter en man att ha fyra fruar och ett obestämt antal sexslavar. Idag är sexslavar ovanligt i muslimska länder. Det beror emellertid inte på att sexslaveriet är avskaffat i islam. Anledningen till att sexslavar är ovanliga i muslimska länder är att muslimer inte praktiserar jihad och det beror, i sin tur, på att otrogna har makten i världen.

The Complete Infidel's Guide to the Koran handlar om Koranen, men Koranen är inte muslimers enda källa till kunskap om Guds vilja. Lika viktig är den islamiska traditionen. Det sägs ofta att Koranen inte uppmanar till stening av äktenskapsbrytare. Det är sant. Uppmaningen finns istället i en hadith:

Umar bin Al-Khattab said:
"Verily Allah sent Muhammad (ﷺ) with the truth, and he revealed the Book to him. Among what was revealed to him was the Ayah of stoning. So the Messenger of Allah (ﷺ) stoned, and we stoned after him. I fear that time will pass over the people such that someone will say 'We do not see stoning in the Book of Allah.' They will be misguided by leaving an obligation which Allah revealed. Indeed, stoning is the retribution for the adulterer if he was married and the evidence has been established, or due to pregnancy, or confession."

Religion och politisk filosofi

Islam är en inte endast en religion, det är också en politisk filosofi. Den islamiska religionen växte fram när Muhammad levde i Mekka. Under denna period var islam en religion utan makt och inte överraskande en pacifistisk ideologi som betonade tolerans och spirituell disciplin. Muslimer skulle inte äta griskött, de skulle respektera islamiska högtider och be fem gånger om dagen.
Islams politiska filosofi utvecklades när Muhammad lämnade Mekka för Medina och började bygga upp en armé. Det pacifistiska budskapet trängdes sakta ut av en militant politisk filosofi vars syfte är att expandera islams inflytande i världen.

Islam är inte en fredens religion

Islam har inte alltid försvarat våld. Spencer menar att det var en successiv process. Guds första order till Muhammad var inte att förklara alla icke-muslimer krig. Istället beordrades han att sprida islam. Detta skulle emellertid visa sig vara en för Muhammad övermäktig uppgift. Mekka var en polyteistisk högborg. I Kaba dyrkades över 300 gudomligheter. Islam är en monoteistisk lära. Detta medförde att Muhammad fick många fiender och att han lämnade Mekka för närbelägna Medina. I Medina fick han nya uppenbarelser. Gud beordrade honom att förklara Mecka krig. I Koranen sägs detta vara ett defensivt krig. Här är en vers:

Fight in the way of Allah against those who fight against you, but begin not hostilities. Lo! Allah loveth not aggressors.

För att förstå denna vers måste vi definiera ordet "fientligheter". Vad menas med "fientligheter"? Spencer menar att Koranen ger muslimer rätt att förklara krig mot de som avvisar islam.
Snart utvidgades mandatet. Muhammad fick nya uppenbarelser i vilka Gud beordrade honom att islamisera världen. Jihad blev offensiv krigföring. I en vers säger Gud:

Fight those who do not believe in Allah, nor in the latter day, nor do they prohibit what Allah and His Messenger have prohibited, nor follow the religion of truth, out of those who have been given the Book, until they pay the tax (Jizyah) in acknowledgment of superiority and they are in a state of subjection.

Det som gör denna vers anmärkningsvärd är att krigsförklaringen riktar sig mot icke-muslimer. Även Bibeln innehåller uppmaningar till våld, men de riktar sig mot specifika grupper. I Femte Moseboken uppmanas de troende att utrota amalekiterna. Det är emellertid folkgrupp som har upphört att existera. Det finns således inga amalekiter som moderna kristna fundamentalister skulle kunna mörda. Islam är annorlunda. Islam uppmanar till krig mot alla som inte är muslimer och det kommer alltid att finnas icke-muslimer. I den islamiska traditionen säger Muhammad också att Gud har beordrat honom att föra krig mot otrogna:

I have been commanded to fight against people till they testify that there is no god but Allah, that Muhammad is the messenger of Allah, and they establish prayer, and pay Zakat and if they do it, their blood and property are guaranteed protection on my behalf except when justified by law, and their affairs rest with Allah.

Traditionen säger också att Jihad är varje muslims primära plikt:

A man came to Allah's Messenger and said, "Instruct me as to such a deed as equals Jihad (in reward)." He replied, "I do not find such a deed."

De som dör i jihad belönas, enligt en hadith, med en plats i paradiset:

Allah's Messenger said, "Allah guarantees (the person who carries out Jihad in His Cause and nothing compelled him to go out but Jihad in His Cause and the belief in His Word) that He will either admit him into Paradise (Martyrdom) or return him with reward or booty he has earned to his residence from where he went out."

I islam är svärdet nyckeln till paradiset.

Spencer menar att kronologin är mycket viktig för att korrekt förstå Koranen. När islamiska rättslärda började vada igenom det material som skulle bli Koranen, upptäckte de att det var fullt av motsägelser och de löste kontradiktionsproblemet genom att hävda att uppenbarelser som strider mot varandra har olika värde. Kort uttryckt: en senare uppenbarelse detroniserar en tidigare uppenbarelse. Detta är den så kallade upphävandeprincipen. Principen har följande form:

And for whatever verse We abrogate or cast into oblivion, We bring a better or the like of it; knowest thou not that God is powerful over everything?

Det är alltså sant att Koranen innehåller pacifistiska verser och verser som uppmanar till våld, men det är också sant att de sistnämnda verserna har ett senare datum. Om vi inte håller upphävandeprincipen i minnet, förblir islams historia obegriplig. Islams historia är en historia om krig. Spanien var ockuperat under 700 år. Konstantinopel belägrades två gånger. Islamiska styrkor terroriserade Central- och Östeuropa. Vad förefaller mest sannolikt? Att Koranens budskap är pacifistiskt eller att islams heliga skrift uppmanar till våld mot icke-muslimer?

Ibland kräver förståelsen av Koranverser att man ser dem i sammanhang. Här är ett exempel:

There shall be no compulsion in [acceptance of] the religion.

Detta är nog den mest hyllade koranversen. Den är vanligt förekommande i diskussioner som försöker bevisa islam är en fredlig religion. I realiteten bevisar versen som sådan ingenting. För att förstå den korrekt, måste man se den i relation till jihaddoktrinen. Jihad syftar inte till att tvångskonvertera människor till islam. Människor ska underordnas islam. Påtvingade övertygelser saknar nämligen autenticitet och anses därför vara av noll och intet värde.
Vad innebär detta? Det innebär att kristna och judar har möjlighet att behålla sina religioner under islam om de betalar straffskatter och accepterar att leva i ett religiöst grundat apartheidsystem.

Kritiker av islam är islamofober eller rasister

Christopher Hitchens lär ha sagt att "islamofobi" är ett ord som är skapat av fascister och som används av ynkryggar för att manipulera idioter. Hitchens hade rätt. Termen myntades ursprungligen av det Muslimska brödraskapet. Avsikten var att stämpla kritiker av islam som irrationella och dölja att islam ser ner på kristna och judar och uppmanar till våld mot dem.
Inte heller är kritik av islam rasism. Muslimer utgör ingen ras. Det tar cirka tio sekunder att konvertera till islam. Det enda som man behöver göra är att yttra följande:

I testify "La ilaha illa Allah, Muhammad rasoolu Allah."

Människor från hela världen har konverterat till islam genom att yttra dessa nio ord. Innebär det att de också har ändrat sin rastillhörighet eller etnicitet?
När vi kritiserar islam, kritiserar vi en doktrin. Bergspredikan kan åter tjäna som ett exempel. I Bergspredikan säger Jesus: "Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom". Innebär det att kristna alltid vänder andra kinden till när de blir angripna? En del gör det, långtifrån alla. Likväl kvarstår faktum: i Bergspredikan uppmanar Jesus människor att göra just detta. Vi ska alltså inte förväxla den kristna doktrinen med praktiserande kristna. Samma argument går naturligtvis att tillämpa på islam. Islam är en doktrin. Det faktum att islam som doktrin stadfäster våld mot och diskriminering av icke-muslimer, innebär inte att muslimer konspirerar mot icke-muslimer. Omvänt gäller att det faktum att muslimer inte konspirerar mot icke-muslimer, inte innebär att islam som doktrin inte lagfäster våld mot och diskriminering av icke-muslimer.

Slutord

Jehovas vittnen är, på många sätt, en extrem sekt, men ingen tror att medlemmar i gruppen i hemlighet planerar att hyra lastbilar och krascha dem i folkmassor. Jehovas vittnen är ett religiöst samfund och har ingen distinkt politisk filosofi.
Om islam endast hade varit en religion, hade det således inte funnits någon anledning till oro. Islam är dessvärre inte endast en religion, islam är också en politisk filosofi. Islam är faktiskt världens äldsta politiska filosofi.

Vad innebär detta för vårt land?

Den islamiska terrorismen är naturligtvis en anledning till oro. Varför existerar det islamisk terrorism? Svaret är att islams heliga urkunder uppmanar till våld mot otrogna och en mindre grupp av muslimer har tagit dessa uppmaningar på allvar. Det förklarar varför världen har ett problem med islamisk terrorism. Jihadister har utfört över 30 000 attentat sedan septemberattackerna mot New York och Washington.
Spencer menar att detta även innebär att muslimsk invandring är ett potentiellt problem. Inte därför att alla muslimer är våldsverkare, utan därför att islams värdesystem i realiteten inte är kompatibelt med västerländska värderingar.
Den holländske sociologen Ruud Koopmans har undersökt hur utbredd ideologisk fundamentalism är bland Europas muslimer. Koopmans definition av "fundamentalism" har tre egenskaper:

  • Fundamentalism uttrycker ett motstånd mot moderniserande tolkningar av de islamiska urkunderna och en vilja att återvända till lärans ursprungliga innebörd så som den formulerades på 600-talet.
  • Islam antas ha en och endast en innebörd och denna tolkning förmodas vara bindande för alla muslimer.
  • Shariaregler trumfar sekulär lag.

Trettio procent av Sveriges muslimer instämmer på alla tre punkterna. Fyra av tio muslimer menade att muslimer bör söka sig tillbaka till islams rötter. Sextiosju procent av de tillfrågade ansåg att islams urkunder endast kan tolkas på ett sätt. Över hälften av de tillfrågade hävdade att shariaregler är viktigare än sekulär lag.
Det innebär, om vi accepterar Koopmans definition, att nästan en tredjedel av Sveriges muslimer är ideologiska fundamentalister. Över hälften av landets muslimer vill styras av shariadomstolar istället för av regering och riksdag.
Koopman undersökte också vad han kallade "utgruppsfientlighet". De muslimska respondenterna fick tre påståenden att ta ställning till:

  • Jag vill inte ha homosexuella som vänner.
  • Det går inte att lita på judar.
  • Väst försöker destruera islam.

Fyra av tio svenska muslimer svarade att det är otänkbart att vara vän med en homosexuell, medan 36 procent inte kunde vara vän med en jude. Över hälften av de tillfrågade ansåg att västvärlden försöker underminera islam. Nitton procent instämde på alla tre punkterna.

Spencer skulle säga att Sverige har två problem. Det första problemet är den islamiska terrorismen. Det andra är den utbredda ideologiska fundamentalismen bland svenska muslimer. Terrorismen hotar inte endast människoliv, den kan destabilisera våra samhällen. Den ideologiska fundamentalismen är oförenlig med våra värderingar och utgör ett hot mot den sociala sammanhållningen. Båda dessa problem ska förstås i relation till islam som doktrin.

Ett tredje problem, som Spencer inte nämner, är att världens islamiska stater har gått på ideologisk offensiv. I mitten på förra århundradet var muslimska länder ointresserade av och ofta föraktfullt inställda till det materialistiska väst. Deras högsta önskan var att bli lämnade i fred. Denna i grunden defensiva hållning förändrades i februari 1989 när Irans dåvarande andlige ledare Ayatollah Khomeini dömde den brittiske författaren Salman Rushdie till döden för dennes bok Satansverserna. Khomeini skrädde inte orden: islamisk lag gäller även i icke-islamiska länder.
Idag är världens islamiska stater organiserade i Organization of Islamic Conference. OIC skapades 1969 och är idag efter Förenta nationerna världens största mellanstatliga organisation. OIC representerar 56 stater med tillsammans 1,3 miljarder medborgare. Endast länder med muslimsk befolkningsmajoritet kan bli medlemmar. Till skillnad från religiösa organisationer i väst har OIC politisk makt. OIC har bland annat lyckats driva igenom ett förslag om förbud mot blasfemi i FN:s råd för mänskliga rättigheter. OIC är en konservativ, traditionalistisk organisation som vill ena den islamiska nationen kring Koranen och Sunna och representera den på den internationella scenen. Dess ambition är att återupprätta det islamiska kalifatet med Jerusalem som dess huvudstad. OIC har krävt att islam ska ha samma officiella status i Europa som kristendomen. Europa måste acceptera ökad muslimsk invandring och islam bör ges en mer framträdande position i samhällslivet. Man har krävt tuffare lagar mot hatbrott och positiv särbehandling av muslimer. OIC har krävt att Europa skall införa mångkultur, dvs. att européerna skall montera ned de kulturella identiteter som har gjort Europa till en europeisk kontinent. Europeiska muslimer uppmanas samtidigt att stärka sina kulturella identiteter eftersom de, för OIC, utgör en integrerad del av den islamiska umman. Samtidigt som OIC uppmanar EU att demontera Europa ideologiskt och politiskt, arbetar organisationen intensivt på att stärka den ideologiska och politiska sammanhållningen mellan islamiska stater.

Kommer våra politiker att kunna rida ut denna storm? Det är tveksamt.

Naturligtvis har det även stormat omkring The Complete Infidel's Guide to the Koran. En brittisk muslim klagade härförleden hos Google och sade att om man söker på "Quran in English" är de två första träffarna böcker av Spencer. Spencer har erbjudit mannen 5000 dollar i belöning om han kan påvisa ett faktafel i boken. Fortsättning följer.

The Face of God

Den brittiske filosofen Roger Scruton är religiös. Han spelar till och med orgel i den lokala kyrkan. Han har skrivit flera böcker med ett mer eller mindre religiöst tema. The Soul of the World utkom 2014 och är en kritik av modern ateism. Our Church: A Personal History of the Church of England från 2012 handlar om den anglikanska kyrka som han tillhör.
I denna artikel ska vi titta lite närmare på The Face of God (Continuum, 2012)

The Face of God

Vad The Face of God inte är

Scruton försöker inte bevisa Guds existens. Han är troende och tar Guds existens för givet. Hans målsättning är att visa redan troende att Gud har ett ansikte och hur de kan upptäcka det.

Kant och kristendomen

Den tyske filosofen Immanuel Kant var övertygad om att människor behöver religion. Han var också övertygad om att upplysningen var ett hot mot kristendomen. I Kritik av det rena förnuftet förklarade Kant att han hade upphävt vetandet för att bereda plats för tron.

Kants argument såg ut på följande sätt.

Upplysningsfilosoferna på Kants tid menade att kausalitet är något verkligt. Kausala förklaringar är möjliga, hävdade de, därför att verkligheten har en kausal struktur. Kant invände att kausalitet utgör en så kallad förståndskategori. När vi beskriver verkligheten i kausala termer gör vi inte det därför att verkligheten har en kausal organisation, utan därför att vi inte har något annat val. Våra immanenta kognitiva strukturer tvingar oss att göra det. Den empiriska verklighet som vetenskapen studerar är alltså åtminstone delvis en subjektiv konstruktion.
Gud är ingen subjektiv konstruktion, utan en objektivt existerande verklighet. Frågan är vad detta innebär. Innebär det att vi kan ha kunskap om Gud?
Kant svarade: nej. Skälet är att om Gud skapade världen, kan han inte utgöra en del av den. Han måste befinna sig bortom den i en transcendental sfär. Gud är alltså inte en del av den empiriska verklighet som vetenskapen studerar. Därför kan vetenskapen heller inte vederlägga Gudshypotesen. På detta sätt ansåg sig Kant ha räddat kristendomen.

Kausala och intentionala förklaringar

Scruton argument är tydligt påverkat av Kant. Även han anser att vetenskapliga förklaringar är kausala. Till skillnad från Kant menar han dock inte att verkligheten är en subjektiv konstruktion. Hans tes är att kausala förklaringar har ett begränsat värde av andra skäl.
För att förstå vad Scruton menar, måste vi beakta skillnaden mellan kausala och intentionala förklaringar.
Varför skrev Roger Scruton The Face of God? Svaret är att han ville visa kristna att Gud har ett ansikte och hur de kan upptäcka det. Det är ett intentionalt svar på frågan. Scrutons intention förklarar inte endast varför han skrev The Face of God, den förklarar hans handlande på ett fullständigt sätt. Något mer behöver inte sägas.
Kausala förklaringar är annorlunda och Scruton menar att de ofta används för att trivialisera intentionala förklaringar.
En freudian skulle således kunna invända att frågan om varför Scruton skrev The Face of God inte alls har blivit besvarad. Denne skulle kunna hävda att intentionala förklaringar endast håller sig på ytan, att vetenskapens uppgift är att penetrera framträdelserna och förklara de i termer av djupare liggande orsakssammanhang. Den brittiske filosofens besatthet med Gud utgör i realiteten ett försök att bearbeta ett psykiskt trauma med oidipala rötter. Scruton hade alltså ingen aning om varför han skrev The Face of God.
En marxist skulle kunna protestera och hävda att den psykoanalytiska förklaringen inte är mindre ytlig än den intentionala förklaringen i det att den fokuserar på individen istället för på det kapitalistiska samhälle i vilket människors liv utspelas.
En evolutionspsykolog skulle kunna avfärda både psykoanalysen och marxismen som pseudovetenskaper och hävda att eftersom människan är en biologisk varelse, ska mänskligt beteende, Scrutons inkluderat, förklaras evolutionspsykologiskt.

Kausala förklaringar har således en tendens att generera oändliga regresser.
Religiösa förklaringar är strikt intentionala.

Den persiske filosofen Avicenna skilde mellan villkorliga och nödvändiga ting. Ett villkorligt ting förutsätter för sin existens ett nödvändigt ting. Den värld som vi lever i är ett villkorligt ting. Den är något som inte måste existera.
Hos Avicenna är Gud det nödvändiga tinget. Annorlunda uttryckt: Gud har skapat världen eller det villkorliga tinget med avsikt, men är själv inte skapad. Istället ligger det i Guds natur att existera. Gud är det som har skapat den villkorliga världen och hans avsikter kan inte förklaras vidare.

RS

Sir Roger Scruton. Källa: roger.scruton.com.

Varför inte nöja sig med kausala förklaringar?

Ett skäl är att vi människor inte kan göra annat än att betrakta varandra som subjekt kapabla att orsaka handlingar och tankar. Utan detta antagande skulle sociala relationer bli obegripliga. De skulle transformeras till relationer mellan objekt. Det är skälet till varför det är så irriterande att prata med människor som inte tar oss på allvar utan försöker förklara varför vi beter oss på ett visst sätt i termer som inte refererar till oss som personer.
Ett annat skäl är att människor har metafysiska behov. Betänk frågan: "Varför finns det ett universum?". Det vetenskapliga svaret är att det förvisso existerar ett universum, men att det beror på tillfälligheter. Scruton menar att kausala förklaringar är viktiga, men att de har ett begränsat värde därför att de inte kan besvara frågor av existentiell betydelse. Vi vill inte leva i ett meningslöst universum. Vi vill att det ska existera för ett eller annat syfte. Metafysiska frågor går inte att bannlysa av det enkla skälet att de har med vår existens att göra. Sartre sade inte utan anledning att om Gud inte existerar är vi dömda till frihet.

Vad är Gud?

Kausala förklaringar är alltså inte tillräckliga, vi behöver också Gud. Nästa fråga är därför: Vad är Gud? Vad kan vi säga om Guds natur?
När Moses uppmanar Gud att identifiera sig, svarar Gud: "Jag är det som jag är". Gud svarar genom att referera till sig själv i första person. Han använder ordet "jag" om sig själv. Gud är en person. Han ingår till och med en överenskommelse med israeliterna. Han lovar att se efter dem om de följer hans budord och uppför ett tempel åt honom. Han beter sig som en människa.
Frågan är vad det innebär.
Scruton svarar att om Gud är en person, borde vi kunna förstå Gud på samma sätt som vi förstår oss själva. Vi är ju också personer.
Alltså: Vad är "jag" när jag refererar till mig själv?
Kant hade ett svar på den frågan. Han menade att jaget inte är ett empiriskt objekt. Det kan inte vara ett empiriskt objekt. För att kunna beskriva mig själv, måste jag ställa mig utanför mig själv. Det är omöjligt, menade Kant. Vi är transcendentala subjekt och motstår som sådana empiriska beskrivningar och förklaringar.
Scruton applicerar Kants argument på Gud. Gud är en person, men i likhet med oss ett transcendentalt subjekt. Om Gud har skapat världen, om han är det nödvändiga ting som vi finner i Avicennas filosofi, kan han inte utgöra en del av världen. Han måste vara ett transcendentalt subjekt.

Det transcendentala dilemmat

På detta sätt vill Scruton rädda Gud. Priset för hans Kantinspirerade lösning är emellertid högt. Om Gud är ett transcendentalt subjekt, är han inte en del av vår värld. Vi kan inte ha en personlig relation med Gud. Gud kan inte hålla sin skyddande hand över oss och vi kan inte kommunicera med honom. Detta är knappast den Gud som kristna bekänner sig till.
Scruton är naturligtvis medveten om det. Han är ju kristen själv. Men han är också skolad i analytisk filosofi och han vill inte lova mer än han kan leverera. Scruton föreslår därför något som endast kan klassificeras som en kompromisslösning: även om Gud inte är närvarande i världen i den meningen att vi kan kommunicera med honom eller söka skydd hos honom, kan han vara närvarande på andra sätt. För att förstå hur måste vi ännu en gång studera människan.

Människan har ett ansikte

Scruton menar att människor, till skillnad från djur, har ansikten. Djur ser näsor, tänder, ögon och munnar, men inget ansikte. De är som tondöva: de hör alla ljud, men ingen melodi. De är, med Wittgensteins ord, aspektblinda: de ser alla linjerna på kanvasen, men inget motiv. Varför är detta viktigt?
Scrutons svar är att det är i ansiktet som subjektet blir synligt. Ögonen är själens spegel. När vi ser någon djupt i ögonen, är det inte retinan som intresserar oss. Vi letar efter subjektet i den biologiska organismen. Det är i ansiktet som subjektiviteten skiner igenom.

Världen har ett ansikte

Begrunda en målning av Rembrandt. Rembrandts subjektivitet skiner igenom den på samma sätt som individens subjektivitet skiner igenom i ansiktet. Scruton menar att världen är, på sätt och vis, ett konstverk. Den är ett verk av Gud. Om världen är Guds skapelse, borde således Guds subjektivitet skina igenom i världen. Vi borde kunna finna Gud i världen på samma sätt som vi finner Rembrandt i hans målning "Självporträtt vid 63 års ålder". Det är här som Scrutons argument börjar bli en smula långsökt. Ordet "ansikte" betyder olika saker när vi använder det om människor, tavlor och vår fysiska omgivning. Individer har ansikten, världen har knappast ett ansikte i figurativ mening.
Hur argumenterar Scruton?
Han hävdar att den moderna miljörörelsen är grundad på en religiös attityd. Världen upplevs som en helgad plats och exploateringen av den som ett helgerån. Stämmer det? Eller är miljörörelsen endast antikapitalistisk?
Scruton kritiserar modern arkitektur för att sakna ansikte. Hus har förvisso fasader, men har de också ansikten? Scruton kritik av modernismen är förvisso välbefogad, men visar den att världen har ett ansikte? Han säger att vi relaterar oss till byggnader som vi gör till personer, men gör vi verkligen det? Innebär allt detta verkligen att världen har ett ansikte och att Guds subjektivitet skiner igenom i den?

Gud har ett ansikte

I slutkapitlet ska Scruton slå in den sista spiken i den filosofiska kistan. Scruton formulerar frågan på följande sätt:

So what and where is the face of God for the one who believes in his real presence among us?

The Face of God består av 178 sidor. Scruton besvarar denna fråga på sidan 177. Varför endast en sida? Är frågan om Guds ansikte inte viktigare än så eller menar Scruton att hans lösning på problemet inte kräver mer utrymme än ett ordinärt A4-ark? Eller har han ingen lösning på problemet? Scruton säger att Gud är närvarande överallt där människor offrar sig för varandra. Det är nämligen i offret som subjektet blir särskilt synligt. Dessutom: det är när vi offrar allt som vi står ansikte mot ansikte med Gud.
Scruton är en begåvad man, men hans svar gör en dessvärre inte mycket klokare och skälet är inte endast att The Face of God exklusivt riktar sig till troende. Boken ska förvisso förklara för kristna hur en transcendent gudom kan bli synlig i vår empiriska värld, men undertecknad har svårt att tänka sig att moderna kristna, efter att ha läst The Face Of Gud, ser Guds ansikte överallt där människor offrar sig för varandra.

I den ideologiska bubblan

Förra artikeln handlade om Paul Johnsons bok Intellectuals. Johnson delade in gruppen reflekterande individer i två undergrupper: de som är intresserade av människor och de som är intresserade av idéer. Lenin tillhörde den sistnämnda gruppen. Den brittiske filosofen Bertrand Russell träffade Lenin år 1920 och beskrev honom med följande ord:

He is dictatorial, calm, incapable of fear, extraordinarily devoid of self-seeking, an embodied theory. The materialist conception of history, one feels, is his lifeblood. He resembles a professor in his desire to have the theory understood and in his fury with those who misunderstand or disagree, as also in his love of expounding. I got the impression that he despises a great many people and is an intellectual aristocrat.

I denna artikel ska vi illustrera Johnsons tes med några svenska exempel.

Marx

Källa: Hermann Traub.

Från verklighet till teori

Postmodern samhällskritik gör ingen distinktion mellan teori och verklighet. Verkligheten uppfattas som en social konstruktion och den politiska kampen handlar följaktligen om vilka sociala konstruktioner som ska dominera.
Marxismen är annorlunda. Den baseras på idén om en objektivt existerande verklighet. Dess premiss är materialistisk. Marx' ambition var att ställa den revolutionära kampen på vetenskaplig grundval. Detta var marxismens styrka, men också det som skulle få den på fall. Anledningen var naturligtvis förhållandena i de realsocialistiska länderna. Det ekonomiska, politiska och moraliska förfallet i socialiststaterna gav upphov till en smärtsam kognitiv dissonans hos västs kommunister. I teorin var socialismen överlägsen kapitalismen ekonomiskt, politisk och moraliskt. I realiteten var socialismen en ekonomisk, politisk och moralisk katastrof.
Man kan eliminera kognitiv dissonans på två sätt.
En möjlighet är att överge den problematiska teorin och acceptera verkligheten. En annan strategi innebär att man förnekar verkligheten.
De svenska kommunisterna valde det sistnämnda alternativet. I takt med att realsocialismen urartade ekonomiskt, politiskt och moraliskt, blev den socialistiska argumentationen allt mer teoretisk. Kommunisterna utvecklade ett nyspråk som förblindade dem och till slut var de oförmögna att skilja mellan fantasi och verklighet.

Finland provocerar Sovjet

I november 1939 invaderade Stalins Sovjet Finland. Svenska kommunister försvarade invasionen. Varför gjorde de det? Problemet var inte att de inte förstod att sovjetiska trupper hade tågat in i Finland. De förstod det mycket väl. Moskva erkände det. Det var inte det som var problemet. För de svenska kommunisterna var den ryska invasionen ingen aggressionshandling. Den hade tvärtom ett nobelt syfte och det var det som gjorde den försvarbar.
Vad menade de?
Enligt imperialismteorin kan socialistiska stater inte vara imperialistiska. Kapitalistiska länder är däremot alltid imperialistiska. I realiteten var sovjetisk utrikespolitik i högsta grad imperialistisk, men i den kommunistiska teorin hade verkligheten stipulerats bort.
Eftersom Sovjet var socialistiskt, kunde kriget inte skyllas på Stalin. Följaktligen var det i och för sig korrekt att Röda armén hade trängt in i Finland, men eftersom de sovjetiska styrkorna, per definition, inte kunde vara en imperialistisk armé, måste de ha blivit provocerade av de kapitalistiska finländarna. På detta sätt blev en regelrätt invasion av ett fredligt grannland en antiimperialistisk självförsvarshandling som i efterhand utvidgades till en antifascistisk upprensningsaktion.

Östeuropas folk kräver socialism

Socialismen kom till Östeuropa på sovjetiska bajonetter. Våra riksdagskommunister hävdade emellertid att den östeuropeiska socialismen var ett resultat av folkliga krav. Förre kommunistledaren Lars Ohly beskrev som ungkommunist öststaterna som "befriade områden".
Den östeuropeiska socialismen kunde inte vara en konsekvens av sovjetisk imperialism av logiska skäl. För Schymans parti var begreppet "sovjetisk imperialism" en kontradiktorisk term. Det var lika ologiskt att säga att sovjetisk utrikespolitik är imperialistisk som att påstå att en ungkarl är gift. Sovjet var en socialistisk stat och socialismen är, per definition, antiimperialistisk.
Men hur visste de svenska kommunisterna att Östeuropas folk hade krävt socialism? De visste det av samma skäl som de visste att öststatssocialismen inte var något som Sovjet hade påtvingat de östeuropeiska folken. Det var ologiskt att anta något annat. I den marxistiska teorin är arbetarklassen ju inte endast förtryckt, den är förtryckt i sin egenskap av arbetarklass och den är förtryckt av borgarklassen. Således är det logiskt att arbetarklassen kräver socialism eller eliminerandet av borgarklassen. Följaktligen måste den östeuropeiska socialismen varit resultatet av folklig, socialistisk kamp.

Arbetarklassen har makten i öststaterna

Vad menade dåvarande Vpk-ledaren CH Hermansson när han åtta år före Berlinmurens fall offentligen proklamerade att arbetarklassen har makten i öststaterna? Påståendet var ju absurt. Östeuropeiska arbetare hade ingen makt alls. De levde i enpartidiktaturer. Arbetare i det kapitalistiska väst åtnjöt demokratiska fri- och rättigheter och ett ekonomiskt välstånd som arbetare i de så kallade folkdemokratierna endast kunde drömma om. De sistnämnda kunde inte ens åka på utlandssemester. I en del socialiststater hade människor inte rätt att bosätta sig var de ville. De var omgivna av murverk och taggtråd.
Hur visste Hermansson att det var arbetarklassen som hade makten i DDR? Det var väl ändå ett empiriskt problem? Inte för Hermansson. Eftersom öststaterna inte längre var kapitalistiska, måste de vara socialistiska. Eftersom de är socialistiska, kan borgarklassen inte ha makten. Eftersom borgarklassen inte har makten, måste arbetarklassen ha makten.
När Werners partikollega Jörn Svensson förklarade att det ska vara förbjudet att ifrågasätta statsmakten i ett framtida socialistiskt Sverige, underförstod han att ett sådant ifrågasättande endast kan komma från kapitalistvänliga grupper. Detta var naturligtvis empiriskt nonsens, men Svenssons argument var marxistiskt korrekt. Arbetarklassen kan i den marxistiska teorin inte ha några invändningar mot socialismen.

Stalin var älskad av folket

Det svenska kommunistpartiets hyllningar till Stalin är fulla av referenser till arbetarklassen, folken och mänskligheten, men även här handlar det om abstraktioner, inte om konkreta människor. Kapitalism definieras i termer av förtryck och exploatering. Eftersom Sovjetunionen har avskaffat kapitalismen, finns det inget förtryck och exploatering i Sovjet. Därför kan Stalin inte vara diktator. Tvärtom: Stalin måste vara ett geni eftersom han inte endast ledde kampen mot förtryck och exploatering, han konsoliderade ju också socialismens position nationellt och internationellt. Dessutom: eftersom han gjort allt detta måste han vara älskad av den sovjetiska arbetarklassen som, tack vare Stalin, inte längre är förtryckt och exploaterad av borgarklassen.

Visa flyktingar är, per definition, fascister!

En av den samtida kommunistiska vänsterns paradfrågor är flyktingfrågan. Det svenska kommunistpartiet har emellertid inte alltid varit flyktingvänligt.
År 1939 ingick Hitler och Stalin den så kallade Molotov-Ribbentropppakten. Avtalet innebar bland annat att Polen delades upp och att Sovjet annekterade baltstaterna. Det sistnämnda ledde till en flyktingström från Estland, Lettland och Litauen till bland annat Sverige. Hur reagerade det svenska kommunistpartiet? Det stödde naturligtvis ockupationen. Partiorganet Ny dag skrev:

Röda armén hälsas med blommor och bifallsrop. ...
Nu väntas regeringar som återspeglar folkviljan. ...
De nya trupperna har börjat marschen in och hälsas med begeistring av de arbetande massorna i respektive länder, som alltid förstått att folkens fred och välstånd i Baltikum måste byggas på ärligt samarbete med Sovjetunionen.

Partiet stödde emellertid inte endast den sovjetiska ockupationen, Ny Dag hävdade att de baltiska flyktingarna var fascister:

De nyttiga människorna i Baltikum ... stannar kvar i sina befriade hemländer för att bygga starka socialistiska demokratier ...
Det värdefulla folket stannar, men det fascistiska patrasket kommer till oss.
Quislingarnas invasion har börjat.
Den baltiska fascistimporten.

De svenska kommunisterna hade inget problem med att förstå att balterna var på flykt. Skillnaden var att de betraktade flyktingströmmen ur ett marxistiskt perspektiv. Kapitalismen definieras som vanligt i termer av förtryck och exploatering. Eftersom Sovjet hade avskaffat kapitalismen i baltstaterna, var förtrycket och exploateringen avskaffad vilket i sin tur innebar att alla utom exploatörerna och förtryckarna var glada och nöjda. Eftersom förtryckarna och exploatörerna antas ha varit hatade av alla de som de har förtryckt och exploaterat, valde förtryckarna och exploatörerna att fly landet när förtrycket och exploateringen avskaffades och Baltikum blev socialistiskt. Följaktligen måste baltflyktingarna vara fascister.

Tjeckoslovakien är inte ockuperat av Sovjetunionen

År 1975 kungjorde partiordföranden Lars Werner att Tjeckoslovakien inte alls var ockuperat:

Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat ... Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som de skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte.

Tjeckoslovakien var naturligtvis ockuperat, men Werner representerade ett parti som inte ville fördöma ockupationen mer än nödvändigt och det krävde att ockupationen antingen förnekades eller rationaliserades.
Werners argument var i grunden historiefilosofiskt. Marx hade lärt kamrat Werner att historien har ett ändamål. Tjeckoslovakien var dömt av historien att bli socialistiskt. Det faktum att Tjeckoslovakien var ockuperat av Röda armén, ändrade inte på detta faktum. Därför hade "Tjeckoslovakien … en regim som landet skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte".

Gudrun Schyman räddar kommunismen

Många uppfattade Gudrun Schyman som en förnyare. Schyman ville, sades det, distansera Vänsterpartiet från den kommunistiska ideologin. Det var endast delvis sant. Låt oss lyssna på Schyman:

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad.

Efter det att Berlinmuren hade fallit, förnekade Schyman igen att kommunismen var i kris:

Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom.

Schymans dilemma såg ut på följande sätt: hon kunde inte förneka kommunismens brott, men hon ville heller inte skrota den kommunistiska idén. Den hade fortfarande ett propagandavärde. Man kan förstå om detta gav henne huvudvärk. Om alla försök att applicera den kommunistiska idén på verkligheten har lett till "diktatur och förtryck", hur fasen ska man då kunna försvara den?
En möjlighet är att hävda att den kommunistiska idén inte kan appliceras på verkligheten. Schyman sade det naturligtvis inte högt, men det var så hon resonerade. Om kommunismen är en abstrakt idé som inte kan appliceras på verkligheten, kan Gularkipelagen och den politiska repressionen i öst inte ha med kommunism att göra.
Räddningsaktionen kom dock med ett högt pris. Kommunistisk politik kunde förvisso inte längre kritiseras för att vara kommunistisk, men det berodde på att det omöjligen kan existera kommunistisk politik. Schyman hade räddat kommunismen genom att göra den politiskt irrelevant. Den hade förvandlats till en poetisk sanning eller kanske rentav en teologisk sanning om än med bibehållet propagandavärde.

Summering

I Intellectuals hävdade Paul Johnson att när vänsterintellektuella pratar om mänskligheten är det människan i allmänhet eller Mänskligheten som de syftar på. Individer är helt ointressanta. De är endast resurser för den socialistiska staten. Bertolt Brecht brukade säga att man måste vara hänsynslös i relationer med individer om man ska kunna tjäna kollektivet.
När svenska kommunister försvarade öststaterna gjorde de något snarlikt. Liberaler och socialdemokrater kritiserade det faktiska förtrycket av människor i kommuniststaterna, kommunisterna svarade med definitioner och härledningar från premisser som de var ensamma om att betrakta som sanna.

Intellectuals

Det finns ett talesätt som säger att man ska sopa rent framför sin egen dörr innan man kritiserar andra. Vänsterintellektuella älskar att predika för människor om hur de ska leva sina liv. I boken Intellectuals (Harper Perennial, 1988) har den brittiske historikern Paul Johnson dissekerat ett helt koppel vänsterintellektuella och ställt just denna fråga: hur väl hade alla dessa världsförbättrare städat framför sina dörrar?
Det är roande läsning.

Intellectuals

Sakrala och sekulära intellektuella

Det har alltid funnits intellektuella. Vår tids sekulära intellektuella föregicks av präster, skriftlärda och profeter. De hade stor makt, men de var knappast några fria andar. Religiösa urkunder, sedvänjor och traditioner satte gränser för deras spekulationer. Sekulära intellektuella är en produkt av den kyrkliga maktens förfall. I takt med att de religiösa restriktionerna på tankeexperiment minskade i styrka, radikaliserades det utopiska tänkandet.
Moderna intellektuella arbetar med idéer och är påfallande ointresserade av konkreta individer. När de säger sig älska mänskligheten syftar de på mänskligheten som idé eller människan i allmänhet, inte på de individer som faktiskt befolkar vår planet. Det är också det som gör de så farliga. Idéer är formbara på ett sätt som verkligheten inte är. Det är skälet till att intellektuella ofta är så orealistiska och varför deras teorier ställer till med så mycket oreda när de appliceras på verkligheten.
Intellectuals handlar om 12 framstående intellektuella. I denna artikel ska vi begränsa oss till Jean-Jaques Rousseau, Karl Marx och Bertolt Brecht.

Jean-Jaques Rousseau

Idag är Rousseau hyllad för sitt litterära och politiska geni. Människor kysser hans gravsten och gråter till hans minne. De som kände honom hade en helt annan bild av den store filosofen. Diderot beskrev honom som otacksam och grym. Hume sade att han var en stor egoist. Grimm beskrev honom som motbjudande och Voltaire kallade Rousseau ett ondskefullt monster.

Rousseau hade fyra framträdande personlighetsegenskaper. Han var gnällig, kalkylerande, paranoid och egoistisk.

Rousseaus främsta personliga egenskap var självömkan. Rousseau var en gnällspik som sökte en maka. Han sade sig vara världens olyckligaste människa. Han sade sig ha gråtit så mycket och så ofta att han inte hade kunnat sova på 30 år. Han sade att han älskade mänskligheten oreserverat, att han var oförmögen att hata och att om Europa hade varit upplyst och förstått hans storhet, hade man rest statyer till hans ära överallt.
Han var extremt kalkylerande. Rousseau improviserade aldrig. Till och med hans kärleksbrev var utformade så att en eventuell publicering skulle skada mottagaren lika mycket som honom. Han utnyttjade hänsynslöst sin familj och vänner. Han spelade sjuk för att kunna pressa vänner på pengar och när han erbjöds hjälp förklarade han att han endast kunde acceptera den på villkoret att han inte behövde betala tillbaka. Istället sade han att människor ska vara tacksamma för att ha fått chansen att bistå en så stor man som Rousseau. Han betraktade sin familj som en samling bankomater. När han sedermera blev berömd och förmögen ignorerade han alla de som hade hjälpt honom och nu behövde hans stöd.
Rousseau hade en paranoid personlighet. Han grälade hela tiden med människor. Den brittiske filosofen David Hume hjälpte Rousseau när han befann sig i landsflykt. Som tack fick Hume motta ett 25-sidigt långt brev i vilket Rousseau jämförde honom med ett monster. Rousseau var övertygad om att det existerade en internationell konspiration mot honom och att Hume var komplottens organisatör. Johnson skriver att Rousseau brukade spika upp listor på sin ytterdörr som innehöll namn på inbillade konspiratörer.
Han var en stor egoist. Hans vänner chockades över hur han behandlade kvinnor, inte minst älskarinnan som han beskrev som illitterat och oborstad. Han till och med saboterade hennes möjligheter att få pension. Han sade att han älskade barn, men han övergav sina egna barn. Han försvarade sig med att han behövde lugn och ro för att kunna skriva och lämpade därför av barnen nattetid utanför sjukhus som redan var överfulla av övergivna barn, väl medveten om att de, med all sannolikhet, inte skulle lämna byggnaderna levande.
Johnson menar att det finns ett samband mellan Rousseaus behandling av sina barn och hans politiska filosofi. Rousseau var arketypen för moderna, sekulära intellektuella. Han älskade Mänskligheten, men hade inget till övers för de konkreta individer som den består av. Barn var inte undantagna från regeln.
Rousseau hävdade att barn ska uppfostras av staten, inte av föräldrar. Han sade att han önskade att han själv skulle ha fått förmånen att få en statlig uppfostran. Hur mycket lyckligare hade han då inte blivit? Johnson menar att detta var ren teater från Rousseaus sida. Han försökte endast att rationalisera sin ovilja att ta hand om sina egna barn.
Han ljög alltså så det knakade, men med tiden skulle han börja att tro på sina lögner och formalisera dessa i en politisk filosofi och hävda att också vuxna ska underordnas staten därför att sann mänsklig lycka endast kan realiseras i ett totalitärt samhälle. Rousseau sade att människans naturliga egoism kolliderar med hennes sociala plikter och att denna konflikt mellan natur och samhälle endast kan övervinnas om staten planterar den sociala lagen i hennes hjärta. Detta kräver, i sin tur, att människors uppfostran och tankar kontrolleras av staten. Med statens hjälp ska människan bli social till sin natur. Rousseau föregrep på detta sätt Mussolinis fascism och Pol Pots kommunism.

Karl Marx

Intellektuella har ofta beundrare. Människor köper deras böcker och diskuterar deras idéer. Karl Marx spelade emellertid i en egen division. I mitten på förra århundradet levde över hälften av mänskligheten i stater som var uppförda på marxistiska premisser. Marx' inflytande kan knappast överskattas.
Marx sade att hans lära stod på vetenskaplig grund. Han sade sig ha gjort för samhällsvetenskaperna vad Darwin hade gjort för biologin. I realiteten var han filosof. Marx doktorerade i filosofi vid universitetet i Jena. Detta syns tydligt i hans böcker som är fulla av ogenomtränglig, filosofisk jargong.
Marx hade en märkbar poetisk gåva redan som ung. Hans poesi speglade hans pessimistiska syn på människan och hans fascination inför våld och ondska. Han älskade att citera Mefistofeles: "Allt som existerar förtjänar att förintas". Johnson menar att det är det poetiska elementet som gör Marx' historiska drama så fascinerande.
Han var också en skicklig journalist och polemiker. Många av hans mest populära aforismer var emellertid lånade. Här är fem exempel:

Arbetarna har inget hemland.
Jean Paul Marat

Proletärerna har bara sina kedjor att förlora.
Jean Paul Marat

Religionen är folkets opium
Heinrich Heine

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Louis Blanc

Arbetare i alla länder, ena er!
Karl Schapper

Han var också moralist. Hans huvudverk, Kapitalet, är i huvudsak ett moraliskt dokument i vilket han fördömer kapitalismen och siar om systemets undergång.
Marx var alltså ingen genuin vetenskapsman. Han älskade böcker, men var helt ointresserad av verkligheten utanför British Museum. Hans teori var en ren skrivbordsprodukt och hans socialism var en bibliotekssocialism.
Han avskydde också praktiskt lagda människor. Inte ens arbetare erhöll nåd inför hans ögon. De hade inte läst Hegel, muttrade han. De hade inte en apokalyptisk syn på historien. De föredrog gradvisa förändringar och var emot våld. Värst av allt: De var ointresserade av akademisk jargong, istället vill de se praktiska resultat. Människor som agiterar utan doktrin, var, för Marx, revolutionär kanonmat. Han föredrog att umgås med kultiverade medelklassintellektuella.
Hur hade Marx nått fram till sin förutsägelse om det kapitalistiska systemets sammanbrott om han var ointresserad av verkligheten? Kant hade sagt i sin kritik av det teoretiska förnuftet att det finns frågor som förnuftet inte kan besvara utan att inveckla sig i kontradiktioner. Det kan till exempel intet veta om den ultimata verkligheten och eftersom Gud är en sådan verklighet tillhör religionen en sfär bortom förnuft och vetenskap. Hegel replikerade att de kontradiktioner som Kant beskrev kan undvikas om vi antar att kontradiktioner inte är egenskaper hos påståenden, utan verkligheten som sådan. Marx applicerade en reviderad version av Hegels filosofiska dialektik på historien: kapitalismen är dömd att gå under på grund av inre motsättningar.
Kapitalet är alltså inte en empirisk studie i vilken Marx försöker testa en teori. Istället försöker han verifiera en slutsats som han nått fram till genom att filosofera på hegelianskt vis.
Det var känt redan på Marx' tid att Kapitalet är ett falsarium. När han inte hittade statistik som stödde hans slutsats, åberopade han sig på utdaterat material, dock utan att nämna det. Han valde ut som studieobjekt industrier som hade de sämsta tänkbara arbetsförhållandena och presenterade dem som typiska. Han åberopade sig på rapporter som var sammanställda av den engelska regeringen och som beskrev de ofta miserabla förhållandena i fabrikerna, men nämnde inte att syftet med rapporterna var att ge det engelska parlamentet ett beslutsunderlag så att nya lagar som förbättrade arbetsvillkoren kunde antas. Han behandlade rapporterna som bevis på kapitalismens eviga oförmåga att reformera sig själv när de i realiteten var ett bevis på att systemet hade just denna förmåga. Inte heller nämnde han att engelska fabrikörer ofta efterfrågade strängare arbetslagar för att förhindra ojust konkurrens.
Som person var Marx känd för sina återkommande raseriutbrott. Han brukade spänna ögonen i folk och säga: "Jag ska förinta dig!". Han drack mycket och ofta. Han uppmanade till våld och mord. Han utnyttjade människor hänsynslöst, inte minst sin familj. Han såg sina föräldrar primärt som bankkonton och försökte aldrig att skaffa sig ett jobb. Detta noterades av hans far som i ett brev till sonen skrev: "I ditt hjärta dominerar egoismen". Hans mor uppmanade honom att ackumulera kapital istället för att bara skriva om det.
Kommunisten Marx föredrog att leva på andras pengar. Engels var hans främsta inkomstkälla. Hans ständiga krav på mer pengar ledde till en svår kris i relationen mellan de två männen 1863. Han vägrade utbilda sina döttrar utan höll dem hemma. Han höll sig alltid med minst två betjänter. Han blev känd för att anklaga borgarklassen för att exploatera arbetarna, men han betalade ingen lön till sin tjänsteflicka. Istället fick han barn med henne och när barnet föddes, förnekade han faderskapet.
Marx var, i likhet med Rousseau, ointresserad av verkliga människor. Han var en kateder- och bibliotekssocialist som aldrig hade satt sin fot i en fabrik och som heller inte hade för avsikt att göra det.

Bertolt Brecht

Bertolt Brecht var tysk dramatiker och författare. Han skapade den moderna propagandapjäsen eller den politiska teatern. Brecht skulle göra sig ett namn som de förtrycktas apologet och bli en legend i den internationella, socialistiska rörelsen.
Men vem var han egentligen?
Brecht kom från en medelklassfamilj. Som ung var han en del av 20-talets gitarrspelande tyska ungdomskultur som tog avstånd från konstlat stadsliv och sökte ett liv i harmoni med naturen. Brecht inledde sin karriär med att etablera sig som kritiker. Hans pjäser hade ett radikalt budskap, men han var själv ingen ideolog. Han var en opportunist som försökte göra karriär på tidsandan. Brecht var en politisk posör och därför avskydd av stora delar av tyska vänstern. Theodor Adorno sade om honom att Brecht tillbringar flera timmar om dagen med att peta in smuts under naglarna så att folk ska förväxla honom med en arbetare. Johnson menar att Adornos beskrivning var korrekt. Brecht hade, i likhet med Rousseau, en kalkylerande personlighet. Han ansåg att livet var en stor bluff och för att lyckas, måste man bluffa väl.
Efter krigsslutet satte han sin plan i verket. Tyskland hade delats upp två delar och Brecht tog kontakt med kommunisterna i öst och erbjöd sina tjänster som dramatiker mot att han fick en teater. Hans nästa drag var att ljuga sig till ett österrikiskt pass. Detta skulle ge honom möjlighet att resa fritt. Han vägrade att låta ett av kommuniststaten ägt förlag i Östtyskland att hantera hans litterära produktion. För att maximera sina inkomster samarbetade han istället med ett kapitalistiskt företag i det kapitalistiska Västtyskland. Därefter öppnade han ett schweiziskt bankkonto där alla hans inkomster samlades på hög.
Brechts stalinism var således inte äkta. Han hade en extremt kalkylerande personlighet. När en av hans vänner påminde honom att socialism handlar om att se till att alla människor har något att äta, svarade han: "Vad har du att göra med om människor svälter? Det viktiga är att skapa sig ett namn, att en teater spelar ens pjäser!". I Östtyskland fick han också vad han begärde.
Följaktligen kunde han hävda de mest bisarra saker utan att darra på manschetterna. När Stalin inledde den stora terrorn, sade han: "ju mer oskyldiga de är, desto större anledning att skjuta dem". När diktatorn dog 1953 sade han att Stalin hade förkroppsligat alla människors hopp. Som tack mottog han två år senare det så kallade Stalinpriset. Han hade svårt att dölja sin entusiasm. Han fördömde publiceringen av Chrusjtjovs Stalinkritik. När ryska stridsvagnar slog ned ett folkuppror i Östberlin år 1953, skrev Brecht till det östtyska kommunistpartiet och sade att han kunde tänka sig att fördöma demonstranterna om han fick något i utbyte. Han fick en ny teater och som tack för besväret kallade han demonstranterna organiserade fascister.
Som person var Brecht extremt självcentrerad och Johnson skriver att det är svårt att finna försonande drag. Det syntes med särskild tydlighet i hans relationer till kvinnor. Han såg dem inte som individer, utan som sekreterare, kockar eller sängkamrater. Trots det var han omåttligt populär bland kvinnor och han utnyttjade det maximalt. Han hade ofta flera relationer pågående samtidigt. Han struntade i sina barn och klagade högljutt när han tvingades att umgås med dem. I likhet med Rousseau och Marx var han Mänsklighetens största vän, men påfallande ointresserad av riktiga människor. Världen var resurser för hans stora bluff.
År 1954 insjuknade Brecht. Han lämnade det kommunistiska Östtyskland för att söka vård i det kapitalistiska väst. Ett år senare dog av dog han av en hjärtattack, 58 år gammal.

Summering

Efter att ha läst Paul Johnsons bok Intellectuals påminde sig redaktören om en konversation som han hade med en övertygad kommunist för många år sedan. Mannen sade sig kämpa för krigskommunism. Han förklarade att någon form av arbets- eller koncentrationsläger var av nöden om mänskligheten ska kunna räddas från kapitalismens ondska.
Han hade grandiosa idéer, men som person var han definitivt inget moraliskt föredöme. Han var ofta mer usel än alla de som han hoppades att få bura in. Naturligtvis kunde redaktören inte låta bli att påpeka detta. Han försvarade sig med att socialism är bättre än kapitalism, men att han själv inte ville leva i ett socialistiskt samhälle. Han sade att kapitalismen hade förstört honom så till den milda grad att han trivdes med livet i det kapitalistiska Sverige. Hans politiska kamp för socialismen syftade till att förbättra andra människors liv. Det var därför som han var organiserad kommunist.
Det är för att förstå människor av denna sort som det kan vara nödvändigt att läsa Paul Johnsons Intellectuals. Med andra ord: en högeligen rekommenderad bok.

The Kindergarden of Eden

Evan Sayet är amerikansk ståuppkomiker. De flesta ståuppkomiker skojar om kristna och republikaner. Sayet har, tillsammans med Ann Coulter, specialiserat sig på att driva med den amerikanska vänstern. Han har också skrivit en bok: The Kindergarden of Eden (Amazon, 2012) i vilken han presenterar den enhetliga fältteorin om vår tids vänster.

The Kindergarden of Eden

Eden

I det bibliska paradiset var Adam och Eva ovetande. De behövde inga kunskaper eftersom Gud försåg dem med allt nödvändigt. Det var efter det att de hade ätit av frukt på Kunskapens träd som Gud förpassade dem ut ur paradiset. Skälet var att nu kunde de inte endast skilja mellan gott och ont, de kunde göra ont.
Utanför paradiset var Adam och Eva tvingade att arbeta för att överleva. Detta krävde att de var tvingade att tänka, söka kunskap och att applicera denna kunskap på en ofta motsträvig verklighet. I paradiset hade Adam och Eva varit ett slags förvuxna barn som aldrig hade behövt bekymra sig för morgondagen. Utanför paradiset ställdes de inför ett brutalt dilemma: väx upp eller dö.
Sayet använder den bibliska berättelsen som en illustration av hur den moderna vänstern fungerar. Den är övertygad om att vi kan återskapa paradiset om vi ger upp äpplet och slutar att tänka.
Konservativa anser att vänstern är korkad av just det skälet. Det som gör diskussioner med progressiva så omständliga är just att de inte vill göra distinktioner. Vänstern anser att konservativa måste vara onda människor därför att de envisas med att göra distinktioner.
Varför tror vänstern att distinktioner är av ondo? Att tänka är ju att göra distinktioner. Sayet är övertygad om att han har funnit svaret med sin enhetliga fältteori.

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern består av fyra lagar. Låt oss ta en lag i sänder.

Den första lagen säger att distinktioner är förbjudna. Det är, skriver Sayet, ett moraliskt imperativ. Den amerikanske litteraturvetaren Allan Bloom sade i en uppmärksammad bok att på 50- och 60-talet skrev unga människor in sig på universitet därför att de ville upptäcka den bästa litteraturen, konsten, vetenskapen, styrelseformen och teologin. Barnen till 60-talsgenerationen, de som började studera på 80-talet, var annorlunda: de ville inte göra någon distinktion mellan bra och dåligt. De var, menade Bloom, övertygade om att distinktioner är en form av diskriminering. Tre exempel från svensk politisk debatt:

  • Man ska inte endast vara för invandring, man ska vara för odifferentierad invandring. Allt annat är rasism.
  • Det är helt i sin ordning att vara emot terrorism, men inte att peka ut islam som den idag dominerande orsaken till terrorism. Det är islamofobi.
  • Jämställdhet mellan män och kvinnor är eftersträvansvärt, men endast om vi förnekar existensen av biologiska könsskillnader. Allt annat är sexism.

Så här ser argumentet ut: Orsaken till konflikter är att människor är oeniga och de är oeniga därför att de gör distinktioner. Om ingen anser sig ha mer rätt än någon annan, uppstår inga konflikter.
Alltså: Utan konflikter, inga krig.
Utan krig, ingen fattigdom.
Utan fattigdom, inga brott.
Utan brott, inga orättvisor osv.

Detta är skälet till att den postmoderna vänstern är religions- och vetenskapsfientlig. Vetenskapen gör distinktioner när den studerar den materiella verkligheten. Religioner gör distinktioner när de diskuterar etiska problem. Sayet menar att John Lennons sång Imagine är klassiskt postmodern.

  • Skrota nationsstaten (sluta göra distinktioner mellan olika länder).
  • Avskaffa all privat egendom (sluta göra distinktioner mellan ditt och mitt).
  • Eliminera alla religioner (sluta göra distinktioner mellan gott och ont).

Detta är, menar Sayet, orsaken till att vänsteraktivister beter sig som små barn. Barn är primärt vägledda av sina känslor. De använder inte sin hjärna. De gör inga distinktioner. Små barn behöver inte tänka sig för därför att deras föräldrar tar alla stötar.
Vänsteraktivister har råd att bete sig som barn därför att de bor i Eden. Den moderna välfärdsstaten är en sekulär version av det bibliska paradiset. Sverige är ett exempel, skulle Sayet säga. I ert land behöver man ju inte ens arbeta. I välfärdsstaten kan man fokusera på att vara sig själv, göra det som känns bra och att älska sig själv.

Den andra lagen säger följande: ett förbud mot distinktioner leder inte till en politik utan distinktioner. Detta är en av den postmoderna vänsterns mer intressanta paradoxer. Om alla värden är lika mycket värda, blir debatter, mer eller mindre meningslösa. Den enda meningsfulla intellektuella hållningen blir liknöjdhet: eftersom sanning är något personligt är det bäst om du sköter ditt och jag sköter mitt.
Problemet är att den postmoderna vänstern är allt annat än likgiltig. Om alla samlevnadsformer är likställda, varför kräver då Feministiskt initiativ att kärnfamiljen ska avskaffas? När Schyman sade "Död åt familjen!" jämställde hon inte olika samlevnadsformer med varandra, hon beskrev familjen som särskilt avskyvärd. Förklaringen är naturligtvis att Schyman tillhör vänstern. Vänstern hatar familjen. Frågan är dock varför familjehat är vänster? Varför hatar inte liberaler och konservativa familjen? Om vänstern har rätt, dvs. om alla värden är lika mycket eller lite värda, borde det finnas lika många postmoderna liberaler, libertarianer och konservativa som det finns postmoderna marxister. Det gör det emellertid inte. Det är sällsynt med postmoderna konservativa och liberaler. Postmodernister är marxister. Följaktligen hatar de alla familjen.
Det är denna paradox som Sayets andra lag ska förklara.
Låt oss repetera: Alla värden är lika mycket värda. Alla kulturer och samlevnadsformer är jämgoda. Frågan är hur man, givet detta antagande, ska kunna förklara skillnader mellan kulturer och samlevnadsformer. Vissa kulturer är ju rika medan andra är fattiga och vissa samlevnadsformer är mer framträdande än andra. Hur ska man kunna förklara sådana skillnader om ens axiom är att alla samhällen och samlevnadsformer är i grunden jämställda? Om inget är sämre än något annat, borde väl alla lyckas lika väl? Eller hur?
Det konservativa argumentet baseras på distinktioner. De säger att framgångar förutsätter att man satsar på kapitalism, demokrati och vetenskap. Det är skälet till att islamiska stater är efterblivna. Konservativa menar att naturens defaultposition är man och kvinna. Det är skälet till att livet är mer komplicerat för de som tillhör en sexuell minoritet.
Dessa argument är inte öppna för vänstern. Eftersom alla kulturer och samlevnadsformer är jämställda, kan skillnader ha en och endast en orsak: makt. Imperialism i det första fallet, heteronormativitet i det andra fallet.

Den tredje lagen säger följande: eftersom det är förbjudet att göra distinktioner, kommer vänstern att alliera sig med improduktiva mot produktiva.
Den fjärde lagen säger följande: efter det att vänstern har allierat sig med de improduktiva mot de produktiva, kommer den att hävda att det är de produktiva som är de dåliga människorna och vice versa. Varför? Svaret är att makt antas förklara alla skillnader. De som har mycket, har mycket därför att de har exploaterat de som inget har. Därför är improduktiva människor goda och produktiva individer dåliga. Således är det inte fel att straffa produktiva individer med höga skatter och belöna improduktivitet med höga bidrag.

Sayet illustrerar den universella fältteorin med ett exempel från debattprogrammet The View. Under ett av programmen hävdade den inbjudna gästen, Fox Newskommentatorn Bill O'Reilly, med hänvisning till septemberattackerna, att islam inte är en fredens religion.
De kvinnliga programledarna hade två valmöjligheter: antingen gjorde de en distinktion mellan fredliga och icke-fredliga religioner eller så utgick de från axiomet att eftersom distinktioner leder till diskriminering, måste alla religioner vara jämställda.
Sayet gjorde följande prediktion: om programledarna tillhör den illustra skara som anser att distinktioner utgör en form av språkliga hatbrott, kommer de att protestera mot O'Reillys resonemang. Två av programledarna reste sig också och marscherade ut i protest.
Sayets andra prediktion var att när de protesterande programledarna väl hade återvänt till studion, skulle de försvara terroristerna i indirekta eller direkta ordlag. Även denna förutsägelse slog in. De två kvinnorna började omedelbart att anklaga O'Reilly för att ha stämplat världens alla muslimer som terrorister. Beskyllningen var naturligtvis befängd: Om inte alla världens alla muslimer var involverade i attacken, kunde flygplanskaparna omöjligen vara muslimer. Det var anklagelseaktens andemening.
Sayets sista prediktion var att när de två protesterande programledarna väl insåg att anklagelsen inte bet på O'Reilly, skulle de, som en sista utväg, börja beskylla kristna för terrorism. Även denna prediktion slog in. Efter några minuter började de två kvinnorna att insinuera att också kristna kapar bussar och flygplan och använder dem för att mörda civilister.

Slutord

Evan Sayets The Kindergarden of Eden är en liten bok. Den är baserad på ett föredrag som Sayet höll på Heritage Foundation i Washington DC år 2007. Föreläsningen blev enormt populär och Sayet bestämde sig för att utveckla sina idéer och skriva en bok. Om du tänker köpa en bok under 2019, köp The Kindergarden of Eden. Det är en både underhållande och insiktsfull bok, trots det lilla formatet. De som tvekar kan börja med att lyssna på föreläsningen på Heritage Foundation och bestämma sig efteråt.

Springtime for Snowflakes

Varje år håller Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, en föreläsning på temat arv och miljö för läkarstudenter. Bland annat får de blivande läkarna lära sig att det existerar biologiska könsskillnader. För drygt ett år sedan anmälde en kvinnlig läkarstuderande Hesslow till den medicinska fakulteten. Professorns brott var att han hade påstått att det existerar biologiskt grundade könsskillnader. Studenten menade att uttalandet var kränkande och att det stred mot universitetets likabehandlingsplan och värdegrund. Medicinska fakulteten tog anmälningen på största allvar. Hesslow informerades om att han måste använda genuskorrekt terminologi och att hans föreläsning i framtiden skulle balanseras med en föreläsning om genusperspektiv på medicin.
I sin akademiska självbiografi Springtime for Snowflakes (New English Press, 2018) beskriver den amerikanske litteraturprofessorn Michael Rectenwald situationen på amerikanska universitet.

Springtime for Snowflakes

Jakten på ett autentiskt liv

Som ung man drömde Rectenwald om att bli poet och författare. Istället gifte han sig, skaffade tre barn och försörjde sig på arbete i reklambranschen.
Rectenwald var i 30-årsåldern när han konfronterades med Herbert Marcuses dystopiska samtidskritik: Den endimensionella människan. Marcuse tillhörde den så kallade Frankfurtskolan. När studenterna revolterade i slutet på 60-talet var det ofta i namn av Marcuse.
Marcuse menade att den moderna kapitalismen baseras på en teknisk rationalitet. Kapitalismen skapar behov för att sedan tillgodose dem. I detta homogeniserande system är allt avindividualiserat. Det gäller inte endast varor i snäv mening. Människor har reducerats till konsumenter av massproducerade varor och till följd därav har också de förlorat sin individualitet.
Rectenwald tog djupt intryck av Marcuses argument. Han började ifrågasätta sitt liv. Han upplevde sig, med Marcuses ord, som "massproducerad". Han ville ha det som Freud hade kallat "meningsfullt liv". Frågan var hur han skulle uppnå detta mål. Rectenwald bestämde sig för att följa Marcuses exempel, doktorera i litteraturvetenskap, bli litteraturprofessor och försörja sig på att kritisera det amerikanska samhället.

Identifiera fienderna

Springtime for Snowflakes beskriver hur Rectenwald kämpar sig uppför den akademiska stegen. Det är roande läsning. Vad gör studenter i litteraturvetenskap? Förmodligen ägnar de dagar och nätter åt att studera Shakespeare, Dostojevskij och Austen.
Nja, inte riktigt. Rectenwald skriver att grundutbildningen handlade om Frankfurtskolan, fransk dekonstruktivism, marxism och naturligtvis Michel Foucault. Forskarutbildningen körde vidare i samma spår, med den skillnaden att nu hade studierna i kritisk teori och fransk postmodernism utökats med kurser om feminism och queerteori.
Som forskarstudent fick Rectenwald också lära sig vilka fienderna är. Den första fienden är böcker som är skrivna av döda, vita män. Västerländsk kultur är fiende nummer två på grund av dess eurocentrism. Heteronormativiteten är den tredje fienden. Den fjärde fienden är "essentalismen" eller föreställningen att människan har en natur. Fiende nummer fyra är positivismen eller föreställningen att språk kan representera verkligheten. Den femte och sista fienden är phallologocentrismen eller privilegierandet av en maskulin rationalitet.
Rectenwald var djupt imponerad av den franske marxisten Louis Althusser. Althusser beskriver det kapitalistiska samhället som en totalitet bestående av tre nivåer. Ekonomin utgör basen. Ovanpå den står den politiska nivån eller staten. Den tredje nivån utgörs av den ideologiska överbyggnaden. Dess uppgift är att rättfärdiga kapitalismen som något naturligt. Rectenwald menade att han som intellektuell och marxist kunde intervenera på just den ideologiska nivån och där bidra till destabiliserandet av det amerikanska samhället.
Rectenwald var också influerad av postmodernismen och övertygad om att könsskillnader är socialt konstruerade. Ett av hans projekt gick ut på att försöka kombinera Foucaults epistemeteori från The Order of Things med mer traditionell vetenskapsteori och sociologiska förklaringsmodeller. Minst sagt ambitiöst.

Minfält

Thomas Sowell har sagt att teorier har konsekvenser även om de är falska. Det dröjde inte länge innan konsekvenserna av politiseringen av den högre utbildningen blev synliga.
Rectenwald beskriver hur akademierna förvandlas till intellektuella minfält. Minsta lilla felsteg kan få allvarliga personliga och karriärmässiga konsekvenser. Rectenwald ser dock inget större problem med denna utveckling. Han är övertygad om att politiseringen av den högre utbildningen är nödvändig inte minst därför att fienderna är så många. Han ser heller ingen anledning att oroa sig för egen del eftersom han har sett till att alltid befinna sig på rätt sida om den politiska barrikaden. Hur skulle han kunna råka illa ut? Han är ju kommunist. Dessutom accepterar han ju alla de viktigaste postmoderna argumenten.
En annan effekt är en tilltagande intellektuell intolerans bland studenterna. Det blir allt vanligare med protester mot diskursivt våld. Istället för att läxa upp studenter som stör ordningen, uppmuntrar Rectenwalds arbetsgivare studentradikalerna. NYU inför en telefonlinje där studenter kan rapportera till ett så kallat responsteam att de har utsatts för mikroaggressioner under föreläsningar. När Hesslow insisterade på att det finns biologiskt grundade olikheter mellan män och kvinnor, utsatte han den klagande kvinnan för en mikroaggression.
Andra universitet går ännu längre. De skapar särskilda trygghetsrum där studenter kan pusta ut efter att ha utsatts för mikroaggressioner av Hesslows typ.
Rectenwald noterar också att vissa så kallade "paradigm" har speciella inträdeskrav. Eftersom kvinnor anses vara förtryckta av män är det uteslutet att män föreläser om feminism. Det ska kvinnor göra, blir Rectenwald upplyst om. Ibland är reglerna outtalade, ibland uttalade.
Kraven på studenter sänks. En student kvalificerar sig för en utbildning med en uppsats som innehåller frasen "#BlackLivesMatter" 100 gånger. Kön och etnicitet blir akademiska meriter. En kvinna anställs som lärare på en skrivkurs, trots att hon inte kan skriva. När Rectenwald ifrågasätter hennes kompetens överöses han med invektiv. Kvinnan är nämligen svart.

The Deplorable NYU Prof

På ett universitet i Michigan är det upp till studenterna själva att bestämma pronomen. Dessa pronomen ska sedan registreras i en studentportal och lärare är tvingade att konsultera portalen med jämna mellanrum för att inte adressera elever med fel pronomen och följaktligen utsätta dem för diskursivt våld. En student bestämmer sig för att driva med systemet och väljer "Hans majestät" som pronomen och snart skrattar hela USA åt universitetet.
Rectenwald var en av dem som skrattade gott åt händelsen. Han bestämmer sig för att länka till en tidningsartikel som beskriver händelsen på sin Facebooksida. Reaktionen låter inte vänta på sig. Flera hundra personer fördömer honom med kommentarer. Facebookvänner kräver honom på en förklaring eller att han raderar länken. Gamla Facebookvänner blockerar honom. En socialistisk tidskrift i vilken han har publicerat artiklar ersätter hans namn med ett fiktivt namn. Han anklagas för att ha förrått den radikala saken, att använda diskursivt våld och att praktisera transfobi.
Nu är måttet rågat. Rectenwald bestämmer sig för att gå till motattack. Han börjar twittra anonymt under namnet "Deplorable NYU Prof". I en tweet skriver han följande:

Close your eyes & imagine a world full of self-replicating little Stalins.
Now open your eyes. You live in that world.
It's called "social justice" & the little Stalins are SJWs.
SJW = Stalin, Just Weirder.

Det dröjer inte länge innan universitetets studenttidning frågar honom om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Rectenwald tackar ja. Han ställer till och med upp på att låta sig fotograferas. Sedan händer det otänkbara: Donald Trump vinner presidentvalet. Nu finns det ingen återvändo. Universitetsvärlden drabbas av intellektuella konvulsioner. Plötsligt måste alla signalera att de är emot Trump. Grupptänkandet sprider sig som en skogsbrand. Rectenwald hamnar snabbt i skottgluggen eftersom ordet "Deplorable" förekommer i hans användarnamn på Twitter. Hans kollegor börjar bete sig som om han inte existerar. Rectenwald beskriver situationen som surrealistisk. Hur kan detta drabba honom, en kommunist med trotskistiska sympatier? Han som har publicerat artiklar i socialistiska tidskrifter i åratal och är en respekterad marxist.
Han blir alltmer övertygad om att den sociala rättviseideologin utgör en ny form av religion och att vi för att komma åt den måste behandla den som en religion. Vi behöver inte endast fler och bättre argument, vi måste ta kamp för sekularism och mot religiös fanatism.

Slutord

Michael Rectenwalds Springtime for Snowflakes är en akademisk självbiografi. Boken beskriver författarens utveckling från troende kommunist och postmodernist till klassisk liberal. Det är en tunn bok och den hade vunnit på att mer ingående beskriva livet i den ideologiska bubbla som Rectenwald levde i under många år.
Som akademisk aktivist var Rectenwald en integrerad del av det marxistiska och postmodernistiska terrorväldet, men när han beskriver det, utelämnar han sig själv. Det är andra som skränar och ropar på förbud.
Var det verkligen så det gick till? Nyktrade han till av egen kraft? Eller var det först efter det att han, mot sin vilja, hade schasats ut ur den ideologiska gemenskapen, något som medförde att han inte längre kunde delta i den intellektuella terrorismen av reella och förmenta fiender utan själv utsattes för den, som han började protestera?
Denna fråga ställs inte i syfte att kritisera författaren. Tyvärr har det blivit allt vanligare att människor söker trygghet i ideologiska bubblor. Rectenwald hade kunnat bidra till förståelsen om hur sådana bubblor växer fram, vad som vidmakthåller dem och hur de kan penetreras.

Michael Rectenwald föreläser om postmodernism och om sin kommande bok: Google Archipelago.

Vänsterhänt initiativ mobiliserar till kamp mot högerhänthetsnormen

Det är inte lätt att vara vänsterhänt. Skälet är att samhället är anpassat till högerhäntas behov. Varför är det det? Den konventionella visdomen bjuder oss att tro att det beror på att nio av tio människor är högerhänta. Det sägs vara skälet till att vänsterhänta företagare i verktygsbranschen säljer verktyg som är anpassade för högerhänta.
Detta är naturligtvis lögn och båg. Människor identifierar sig inte som höger-eller vänsterhänta därför att de är höger- eller vänsterhänta, utan på grund av en repressiv norm som delar in befolkningen i höger-och vänsterhänta och exkluderar de sistnämnda.

VI

Varning för högerhänta! Källa. Pixabay.

Vänsterhänt initiativ

Vänsterhänta är således en förtryckt grupp. Omvänt utgör högerhänta en privilegierad grupp. Det innebär att vi inte ska förvänta oss att högerhänta ska avstå sina fördelar frivilligt. Social rättvisa kräver politisk kamp.
Den politiska kampen mot högerhänthetsnormen har fyra faser.
Under fas ett ska det teoretiska och politiska vänsterhänthetsavantgardet organisera sig. Vänsterhänta har i kraft av sin vänsterhänthet ett unikt perspektiv på verkligheten. De betraktar samhället underifrån, medan högerhänta betraktar det ovanifrån. Därför behöver vänsterhänta en egen organisation där de kan kultivera sin särart.
Organisationen ska heta Vänsterhänt initiativ.
De flesta vänsterhänta är dessvärre inte medvetna om högerhänthetsnormen. Det teoretiska och politiska avantgardet av vänsterhänta måste därför medvetandegöra vänsterhänta om högerhänthetsnormen och hur högerhänta profiterar från den. Detta ska ske under fas två. Målsättningen är att vänsterhänta ska sluta att betrakta sig som individer och istället bli medvetna om sig som kollektiv. Detta kräver att förtrycket av vänsterhänta uppmärksammas. Bland annat bör en #metoo-rörelse för vänsterhänta skapas. En möjlig infallsvinkel skulle kunna se ut på följande sätt:

Jag köpte en sax, men upptäckte att den var designad för högerhänta.
#metoo

Vänsterhänta kan inte på egen hand störta högerhänthetsnormen. Det är av det skälet av största vikt att organisationen börjar leta efter kollektiv att samarbeta med så tidigt som möjligt. Detta ska ske under fas tre. Kvinnor med migrän är exkluderade av en repressiv norm som delar in gruppen kvinnor i de som har migrän och de som inte har migrän. Vänsterhänt initiativ ska eftersträva samarbete med kvinnor med migrän (och andra förtryckta grupper). Målsättningen är att medvetandegöra dessa kvinnor om migrännormen och hur den drabbar kvinnor.
Under fas fyra har Vänsterhänt initiativ makt över staten. En tänkbar åtgärd är en skatt på högerhänta. Den kanske viktigaste åtgärden är kamp mot vänsterhetsfobi. En nollvision ska införas. Detta kräver att utbildningssystemet engageras i kampen mot högerhänthetsnormen. Förskolan, grundskolan, gymnasiet och den högre utbildningen ska därför vänsterhetsintegreras. När utopin är på plats kommer människor, för första gången i mänsklighetens historia, att vara fria att inte endast kunna välja om de ska vara vänsterhänta, högerhänta, ambidextriösa eller ingetdera, utan också när och hur ofta de ska vara eller inte vara det.

En parodi?

Detta är inte menat som ett skämt. Det räcker med att ersätta "högerhänt" med "män", "vänsterhänt" med "kvinnor" och "högerhänthetsnorm" med "heteronorm" för att inse att det är blodigt allvar. Vi lever numera i ett samhälle i vilket många människor anser att alla former av restriktioner på deras valfrihet är konsekvenser av repressiva normer.
En 69-årig holländsk man gick nyligen till domstol och begärde att få ändra sin ålder till 49. Om man kan byta kön, borde man kunna ändra sin ålder, sade han. Mannen ville träffa unga kvinnor och sade att hans höga ålder medförde att de ignorerade honom. Det är, förklarade mannen, åldersdiskriminering att vägra människor rätten att själva bestämma sin ålder. Det är lätt att skratta åt mannen, men han praktiserade i realiteten endast postmodern samhällskritik. Att det inte är möjligt att ändra på människors ålder spelade i detta sammanhang ingen roll. Valfrihet ska införas ändå.

Sidor

Prenumerera på Front page feed