Samtiden.com

Du är här

Mer feministisk mytbildning

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har gett ny näring åt det som redaktören har kallat "feministisk mytbildning". Det som gör denna form av illusionsmakeri så intressant är att illusionsmakarna förefaller tro på det själva eller att de blivit empiriskt och moraliskt tondöva av sin ideologiska hängivenhet.

Hillary Clinton

I en intervju med CNN sade Clinton att om det inte hade varit för FBI-chefen James Comey hade hon vunnit valet. Dessutom hävdade hon att kvinnohatet spelade en viktig roll vid sidan om Rysslands manipulationer av valet.

Hillary Clinton

Hillary Clinton. Källa: Wikimedia.

I realiteten var det helt andra faktorer som spelade in

FBI:s utredning inleddes när det uppdagades att Clinton använde en privat e-postserver i hemmet. Hon hade inte registrerat en e-postadress på utrikesdepartementet, utan all e-post, hemlig och privat, hanterades av den privata servern. Detta var ett regelbrott och den faktiska anledningen till att FBI startade en utredning. FBI-chefen lade dock ner utredningen eftersom han ansåg att även om Clinton hade varit extremt vårdslös, gick det inte att bevisa att hon hade brutit mot lagen med vett och vilja. I realiteten var Comeys beslut rättsstridigt. Lagtexten säger inte att ett motiv måste föreligga. Det räcker med att man har handskats vårdslöst med topphemlig information. Clinton hade alltså begått ett brott, men fått fribrev av FBI.
Det som Clinton syftade på i sin kritik av Comey var det faktum att han återupptog utredningen elva dagar innan valet.
Varför gjorde Comey det?
Clintons assistent Huma Abedin var vid denna tidpunkt gift med Demokraten Anthony Wiener och Wiener var misstänkt för att ha sökt sexuella kontakter med minderåriga flickor på nätet. FBI hade beslagtagit Wieners dator och upptäckt att Wiener och hustrun delade dator. På datorn fanns hundratusentals e-postmeddelanden som Abedin hade vidarebefordrat från statsförvaltningen till sin privata e-postadress. En del av dem innehöll topphemlig information.
När Comey fick frågan varför han inte väntade med att återuppta utredningen, svarade han att han hade blivit kritiserad oavsett vilket beslut som han hade fattat.
Det var alltså inte Comey som fällde Clinton. Han skötte endast sitt jobb. Det var det faktum att Clinton hade en privat e-postserver och att Abedin av okänd anledning vidarebefordrade arbetsrelaterad e-post till sin hemdator som var avgörande för Comeys beslut. Om Clinton och Abedin hade följt utrikesdepartementets regler för e-posthantering, hade FBI aldrig inlett en undersökning och Clinton hade kanske blivit USA:s 45:e president. Clinton skyller på James Comey. Den bistra sanningen var att det var två feminister som saboterade Clintons möjlighet att vinna presidentvalet.
Clinton sade också att hon förlorade på grund av kvinnohat. Vad säger valstatistiken? Stöder den Clintons hypotes? Det är korrekt att Trump fick fler manliga röster än kvinnor, men Clinton fick fler kvinnliga röster än Trump. Skillnaden är dessutom så liten att man lika gärna hade kunnat hävda att Trump föll offer för manshat. Clintons teori är märklig även av ett annat skäl. Man kanske hade kunnat förstå hennes oförmåga att låta bli att konspirationsteoretisera om hon hade fått färre röster än rivalen, men det fick hon ju som bekant inte. Clinton fick nästan tre miljoner fler röster än Trump.
Det är inte svårt att förstå Clintons besvikelse. Hon hade inte endast media på sin sida, media konspirerade med henne i hemlighet mot Trumpkampanjen. Hon hade ett solitt stöd från sitt eget parti, medan Trump kritiserades öppet av tongivande republikaner och före detta republikanska presidenter. Dessutom var alla förståsigpåare och opinionsmätare övertygade om att Clinton skulle bli USA:s 45 president. Trumps seger måste ha kommit som en chock och den blev med all säkerhet inte lättare att bära när Clinton förstod att hon inte skulle få en andra chans.

Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou spelar i en helt annan division. Hon är journalist, författare och politisk aktivist.

Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou. Källa: Wikimedia.

Hennes liv förefaller vara en enda lång kamp mot omöjliga odds. Åtminstone får man det intrycket när man läser intervjun med henne i Feministiskt initiativs tidning. Hon säger att hon alltid blir "glatt överraskad" när hon får jobb. Hon beskriver sig som slutkörd, men fortsätter att kämpa av politiska skäl:

Jag orkar inte. Men jag har inget val. Ingen att luta mig mot. Ingen väg tillbaka. Det här är min väg och jag gör mitt bästa för att fullfölja det jag påbörjat – kampen för mänskliga rättigheter. För såna som mig kostar det alltid lite extra. Helvetet väntar som ett brev på e-posten.

Hon berättar att vänner varnat henne för att hennes uppriktighet kan skada hennes karriär:

Jag får ofta goda råd. De säger: Du bränner alla dina broar om du är så rak, du kommer aldrig mer få ett jobb. De vill att man ska vara mer av en rövslickande, lismande, lallande blyg viol. Linda in sina budskap och le med huvudet på sned.

Hon beskärmar sig över att hon behandlas som "blattebrud-debattör" och säger att hon numera kallar sig "feminist". Som sagt: Pascalidou har det inte lätt: hon har svårt att få arbete och håller på att bränna ut sig på grund av sin passion för mänskliga rättigheter.

Verklighetskontroll

I realiteten tillhör Pascalidou det massmediala etablissemanget i Sverige. På sin webbplats beskriver hon sig som "journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist".
Hon har talat i Europarådet och inför EU-kommissionen. När hon inte nationaldagstalar på Skansen eller sommarpratar i Sveriges Radio, modererar hon debatter och leder galor. Hon har skrivit åtta böcker. Hon var programledare för en av delfinalerna inför Melodifestivalen 2005 och för SVT:s OS-sändningar året innan. Hon har emottagit ett oräkneligt antal utmärkelser och priser. Faktum är att hon till och med utsågs till årets europé år 2015 och vann Stora feministpriset året efter.
Pascalidou är ingen höginkomsttagare, men det går heller ingen nöd på henne. År 2105 hade hon en årsinkomst på drygt 450 000 kronor. Det förefaller också som om det går bättre och bättre för henne. I skrivande stund har hon debuterat som dramatiker och skådespelare på Göteborgs stadsteater.
Man får onekligen intrycket av att Pascalidou är en upptagen kvinna, att hon tjänar en hyfsad slant på sitt engagemang och att hennes grekiska påbrå inte har varit ett karriärhinder. Själv har hon dock en helt annan uppfattning.

SVT ignorerar Alexandra

I höst sjösätts SVT:s nya satsning "Morgonstudion". Sex personer har utsetts att leda programmet. Urvalet av personer fick Pascalidou att twittra besviket om att programledningen brast i mångfald.
Det var dock inte endast bristen på mångfald som irriterade henne. Pascalidou berättade för Expressen att hon hade hoppats att få jobba med det nya programmet, men eftersom tjänsterna tillsattes internt hade hon ingen möjlighet att skicka in en ansökan. Hon säger att hon till och med att hon tog kontakt med SVT och gjorde reklam för sig själv, men att hon aldrig fick något svar.
Vad berodde SVT:s ointresse på?
Pascalidous allmänna slutsats är att SVT är mer eller mindre ointresserat av kulturell mångfald. Hennes specifika slutsats är att det också var skälet till att SVT inte anställde henne. Det var inte hennes bristande kompetens som fällde avgörandet, utan hennes grekiska efternamn. Eftersom hon inte fick ett jobb som inte var utlyst och som hon därför inte kunde söka, måste det finnas en hund begraven någonstans.
Det är ett intressant argument, inte minst om man vänder på det. Det är uppenbart att Pascalidou betraktar sitt grekiska påbrå som en merit eller åtminstone anser att SVT borde ha gjort det. Omvänt: det förefaller uppenbart att hon betraktar svenskhet som en försvårande omständighet och att SVT borde ha betonat etnisk bakgrund, inte programledarkompetens, när man sökte programledare.

Feministiskt förfall

Två högt uppburna och framgångsrika kvinnor som beter sig som små barn. Den ena är amerikansk senator och mångmiljonär, den andra är "journalist, programledare, författare, föreläsare, dramatiker, skådespelare, människorättsaktivist".
Det var inte mitt fel, sade Clinton. Det var den där karln på FBI och alla kvinnohatarna i Amerika som fick mig på fall. Det var inte mitt fel heller, replikerar Pascalidou. SVT vill inte anställa greker.
I likhet med Clinton har Pascalidou så svårt att svälja förtreten att hon hellre anklagar sin omgivning än biter i det sura äpplet. Redaktören är mållös.

Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet

Petter Bergners avhandling Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet (Atlas, 2013) handlar om det svenska kommunistpartiets historia. Avhandlingens målsättning är att beskriva partiets förhållande till kommunismen och förklara dess olika ställningstaganden.
Bergner har lusläst kongressdokument och intervjuat härdade revolutionärer och slutresultatet är mycket underhållande.
Eftersom partiets förfärliga historia är relativt välkänd, ska redaktören uppehålla sig vid den minst sagt konstifika argumentation som dess företrädare har hållit sig med.

Med historien som motståndar

Stalinistiskt parti

Fram till 1956 var det svenska kommunistpartiet ett traditionellt stalinistiskt parti. Det hyllade oförbehållsamt den statskupp varigenom bolsjevikstyret upprättades i Ryssland 1917. Partiet försvarade den sovjetiska invasionen av Finland, ockupationen av Baltikum och krossandet av de östeuropeiska demokratierna. Det ursäktade Moskvarättegångarna på 30-talet och tog ockupantmaktens sida under statskuppen i Tjeckoslovakien 1948. Det svenska kommunistpartiet hyllade Stalin. Dess förlag, Arbetarkultur, spred Stalins skrifter i Sverige och partiprogrammet var djupt influerat av Stalins bok Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen.
Det svenska kommunistpartiet emottog ekonomiskt stöd från Moskva. Det hade en partiskola i Östtyskland och anordnade regelbundet semesterresor till länder i Östeuropa. Svenska kommunister arbetade som volontärer på DDR:s propagandaradio.
Bergners avhandling startar år1956 i Moskva. Under det sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress, angrep den nye generalsekreteraren Nikita Chrusjtjov företrädaren Josef Stalin. I talet, som var hemligt, hävdade Chrusjtjov att Stalinregimen inte endast hade svikit marxismen och leninismen, den hade begått grova brott mot det sovjetiska folket. Chrusjtjovs kritik av Stalin är Bergners utgångspunkt.

SKP byter åsikt och ställer sig på Moskvas sida – igen!

SKP avfärdade först uppgifterna från Moskva som grundlösa, men när det sedermera blev omöjligt att ignorera dem, bytte partiet fot. Det parti som hade hyllat Stalin, blev nu Stalinkritiskt.
Partiet har i efterhand sagt att dess kritik av Stalinkulten bevisar att partiet var självständigt i förhållande till Moskva, men som vi ser var detta inte fallet. Det var först efter det att Stalin hade dött och Chrusjtjov hade fördömt honom som de svenska kommunisterna vågade kritisera diktatorn. Tre år före Chrusjtjovs tal, hade Ny dags chefredaktör, CH Hermansson, representerat det svenska kommunistpartiet med följande ord under Stalins begravning:

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. ... I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

Nu var Stalin emellertid död och i partipressen publicerades artiklar, tal och deklarationer från det sovjetiska partiet som fördömde som anti-socialistiskt det som samma press hade hyllat i decennier.
Det svenska kommunistpartiet hade alltid varit ett lydparti. Under större delen av 30-talet hävdade de svenska kommunisterna, på order av Moskva, att det var Hitlerregimen som var det stora hotet mot freden i Europa, men efter det att Molotov-Ribbentroppakten hade undertecknats år 1939, slutade partiet att kritisera nazisterna och började istället att angripa Winston Churchills England. Partiet hävdade till och med att det var Polen som startade andra världskriget.

Dubbel bokföring

Det svenska kommunistpartiets tillämpade olika kriterier när man bedömde socialism och kapitalism och de som försvarade respektive system.
Hermansson menade att socialister hade rätt att kritisera kapitalismen, men att liberaler och konservativa inte har rätt att kritisera socialismen:

det skulle vara att tillämpa så att säga svenska fördomar, svenska föreställningar, på utvecklingen i hela världen och det vore helt orimligt.

Frågan är emellertid vad det är för fel på yttrandefrihet, organisationsfrihet och tryckfrihet? Utan dessa "svenska fördomar" hade det svenska kommunistpartiet aldrig kunnat etablera sig i vårt land. Det var dessa fördomar som gjorde det möjligt för en systemkritiker som Hermansson att publicera böcker och artiklar i en aldrig sinande ström. Faktum är ju att det var avsaknaden av dessa "fördomar" som gjorde östblocket så repressivt och fattigt.
Partiet ägnade sig också åt dubbel bokföring på det teoretiska planet. Kommunisterna var marxister och älskade teori. Den kommunistiska kritiken kännetecknades således av dess systemkaraktär. Det var dess fokus på strukturer som gjorde den marxistisk. Problemet med kapitalismen var inte de enskilda individerna, utan kapitalismen som system. Partiet var dock noga med att inte tillämpa denna förklaringsmodell på öststatsdiktaturerna. Det hade man lärt sig av Chrusjtjov.
Chrusjtjovs kritik av Stalin fokuserade inte på sociala strukturer, utan på personen Stalin. Denna liberala form av kritik var typisk för de svenska kommunisterna närhelst öststatssocialismen diskuterades. Kapitalismen var ett problem på grund av "systemet". Missförhållanden under socialismen berodde på subjektiva faktorer. Det var inte socialismen som system som var problemet, utan partiledningar som inte lyssnade på "massorna". Resultatet blev ofta cirkelresonemang i vilka bristen på demokrati sades förklara bristen på demokrati.
Skälet till denna dubbla bokföring var givetvis att man inte ville erkänna det uppenbara: att det var det socialistiska systemet som var grundorsaken till problemen i öststaterna. Om socialismen hade fungerat, hade man ju inte behövt stänga in medborgarna bakom murar och taggtråd.
När arbetare i polska Poznan gjorde uppror, ställde sig SKP följaktligen på Sovjets och Chrusjtjovs sida och skyllde krisen på fascistiska element och när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten samma år och avrättade ledaren för den provisoriska, nationella regeringen, talade SKP, som var emot dödsstraff, om "'det berättigade' avlivandet av Imre Nagy" och att aktionen var nödvändig för att förhindra upprättandet av en reaktionär regim i Ungern.

Knepigt värre...

CH Hermansson, som vid den här tiden var chefredaktör för partiorganet Ny dag, sade att händelserna i Ungern "visar de svårigheter och komplikationer som kan uppstå på en väg till socialismen, som under lång tid varit relativt fredlig". Det var en fascinerande analys: den sovjetiska invasionen och gatustriderna mellan ungrare och soldater i Röda armén reducerades till "svårigheter och komplikationer". Hermansson fortsatte:

Det gällde dock att dra lärdom av begångna fel för att undvika upprepning. Att misstag och fel begåtts bör heller inte förvåna oss. det är bara den som inte gör någonting som kan låta bli att begå fel. att man över huvud taget lyckats lösa den ställda huvuduppgiften så bra som man gjort är märkligt och beundransvärt. Framgångarna i uppbygget har inte uteslutit fel och missgrepp, delvis av mycket allvarlig karaktär. men dessa dominerar ju inte på något sätt bilden, möjligen med undantag av Ungern där folkets sociala och ekonomiska landvinningar under den senaste tidens utveckling allvarligt hotats.

Hermanssons analys av situationen i Ungern skulle fungera som en mall för partiets framtida ställningstaganden. Problemet var aldrig det socialistiska systemet utan "misstag och fel". "Misstag och fel" antogs vara oundvikliga under socialismen. Kommunister är ju, trots allt, människor och människor begår misstag. Därför bevisade de "problem" som de socialistiska staterna brottades med inte att det var fel på själva systemet.
Kapitalismen visades självfallet ingen jämförbar nåd. Närhelst kapitalismen kom på tal antogs det omedelbart att alla problem är systembetingade och att de sålunda endast kan lösas medelst revolution.
På 1969 års kongress förklarade en partiaktivist att "fel hade begåtts i folkdemokratierna och att de ansvariga i Ungern hade backat för lite och för sent inför folkmassornas krav". Problemet kunde inte vara det socialistiska systemet med dess koncentration av makten till ett parti som står över lagen och eliminerandet av marknadsekonomin, utan så kallade "fel och missgrepp" och "komplikationer". När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968, reagerade Hermansson med stark kritik, men ett år senare hade invasionen reducerats till "meningsskiljaktigheter" som inte fick stå i vägen för de kommunistiska partiernas gemensamma kamp mot imperialismen. Tre år efter invasionen deltog VPK när det tjeckiska kommunistparti, som hade kommit till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter, kongressade. Helt plötsligt tillhörde detta Quislingparti de demokratiska och fredsälskande krafter som tillsammans med VPK kämpade emot den lilla, men hungriga imperialiststaten Sverige.
Ett annat argument gick ut på att kritikerna av socialiststaterna inte beaktade det faktum att socialismen i dessa länder var under uppbyggnad. Det var ett argument som partiet använde under hela 1900-talet.
Naturligtvis godtog man inte att konservativa och liberaler ursäktade missförhållanden under kapitalismen med att också det befann sig under "uppbyggnad" eller med hänvisning till "misstag och fel". Problemen under kapitalismen var systembetingade.

Mer analys...

Eftersom alla problem under socialismen förmodades bero på subjektiva faktorer, skulle de analyseras. Kommunister älskar att analysera.
När kommunistregimen i Polen slog ner Solidaritet, förklarade de svenska kamraterna att Polen måste hitta "former" för arbetarnas "självförvaltning och inflytande över produktionen". Former? Trodde partiet på fullt allvar att de polska partikamraterna hade infört undantagstillstånd därför att de var rådvilla i demokratifrågan och att om man bara "analyserade" problemet lite extra så kunde militären hemkallas till sina kaserner och den socialistiska demokratin blomstra på nytt?
Hermansson ifrågasatte "byråkratism, rättsövergrepp, beskuren kultur- och samhällsdebatt", och uppmanade till mer "analys" av dessa fenomen. Var det verkligen mer analys som behövdes? Varför var det så svårt att förstå att ett system som garanterade ett parti all makt också inverkade menligt på den politiska och kulturella mångfalden?

De enda demokraterna?

CH Hermansson blev partiledare 1964. I sitt installationstal förklarade han att påståendena om SKP:s bristande demokratiska trovärdighet saknar saklig grund. Han sade att partiet inte hade inskränkt den svenska demokratin på något sätt eller agerat opatriotiskt. Detta var ett argument som partiet skulle använda många gånger när det upplevde ett behov av att försvara sig emot socialdemokratisk eller borgerlig kritik. I realiteten var det ett nonsensargument eftersom det baserades på premissen att kommunistpartiet hade reell politisk makt. Man kan ju inte missbruka makt om man inte har makt. I realiteten hade kommunistpartiet aldrig haft något inflytande över svensk politik. Socialdemokraterna förde en intensiv kamp mot kommunisterna inom facket och partiet var övervakat av säkerhetspolisen. Hermansson medgav själv att partiet mobbades i riksdagen. Bergner skriver:

Hermansson blev exempelvis under sin tid som partiordförande (1964–1975) aldrig inbjuden till några partiledaröverläggningar. under tvåkammarriksdagens tid tillämpades en talarordning där VPK:s talare fick hålla sitt anförande under lunchrasten inför tomma bänkar. "TV försummade heller aldrig att lägga lök på laxen genom att låta kameran svepa över de tomma bänkarna", konstaterar Hermansson.

Fosterlandsförrädiskt?

Inte heller är det korrekt att partiet inte var fosterlandsfientligt. SKP hade under det finska vinterkriget uppmanat svenska folket att inte försvara sig i den händelse Röda armén skulle korsa den svensk-finska gränsen.
Faktum är att kommunistpartiet hade fosterlandsfientlighet på programmet, men kallade det "proletär internationalism". Marx hade sagt i Manifestet att proletären saknar hemland. Kampen mellan socialism och imperialism var därför internationell. Därför var försvaret av socialistiska stater det internationella proletariatets politiska plikt. Därför var det också de nationella kommunistpartiernas plikt att i händelse av krig störta de egna regeringarna och förena sig med de socialistiska länderna i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang spelade det ingen roll att arbetarklassen levde i ekonomiskt och politiskt armod i de så kallade folkdemokratierna. Arbetarklassen i väst och de kommunistpartier som av historien hade fått hedersuppdraget att leda den antogs ha ett objektivt intresse att solidarisera sig med regimer som förtryckte sina egna arbetarklasser.
Det var denna bisarra teori som var skälet till att Hermansson i riksdagen kunde säga att "i stort uppträder Sverige som en liten, men hungrig imperialistisk stat" och alla dessa kongressuttalanden i vilka kommunistpartiet förklarade att "uppkomsten av socialistiska länder har skapat en motpol till imperialismen och underlättat folkens befrielsekamp världen över".

Demokrati och socialism

En av kommunistpartiets många käpphästar är försvaret av demokratin. Man säger sig inte endast vara ett demokratiskt parti, man hävdar att socialismen är mer demokratisk än kapitalismen. Frågan är vad detta innebär.
På partikongressen 1981 förklarade partiet att kapitalismen begränsar demokratin genom att "löner, investeringar eller lokaliseringar av företag inte var underställda demokratiska beslut". Anställda i privatägda företag ska alltså bestämma sina löner själva. De ska till och med fatta investeringsbeslut. Detta är ju naturligtvis rent barockt. Dessutom: det är så till den milda grad omoraliskt att förslaget inte ens gör sig på papper.
Partisekreterare Karlsson förklarade att öststaterna led av demokratiska "brister", men att "demokratin i de socialistiska länderna hade 'fördjupats' genom att den privata äganderätten hade avskaffats och planekonomi hade införts. På vilket sätt en fördjupad demokrati kunde brista i demokrati förblev dock oklart. Likväl var detta ett ofta upprepat argument: ju mindre kontroll människor har över sina egna liv och ju mer de är utlämnade åt kollektivets nycker, desto mer demokrati råder.

Arbetarklassen har makten

En intressant tes som drevs av kommunistpartiet var att arbetarklassen hade makten i öststaterna. Att arbetarklassen i väst hade fler fri- och rättigheter spelade i detta sammanhang ingen roll. Den var ändå ofriare. Eftersom kommunistregimerna antogs representera arbetarklassens objektiva intressen, förtryckte arbetarklassen i öst egentligen sig själv och självvalt förtryck är inget riktigt förtryck. Arbetarklassen i väst däremot släpade på ett externt, kapitalistiskt ok.
Hermansson förklarade denna paradox på följande sätt:

om vi använder så att säga det marxistiska mönstret och studerar staterna och samhällena som klassamhällen så tycker jag att det är rätt klart att man måste svara att det är arbetarklassen som har makten.

För att förstå detta nonsens måste man påminna sig om de svenska kommunisternas förkärlek för teori. Verkligheten hade alltid varit kommunismens största fiende, så det var inte särskilt märkligt att kommunisterna prioriterade teori istället för verklighet. Det Hermansson pratar om i citatet ovan är inte verkliga människor, utan teoretiska abstraktioner. Det var abstraktionen "arbetarklass" som hade makten i öststaterna eftersom abstraktionen "kapitalism" hade avskaffats.
Följaktligen kunde Hermansson också hävda att det var viktigt att visa solidaritet med den "kamp som arbetarklassen i dessa länder utförde för att bygga och utveckla socialismen". I realiteten var det ju inte så att arbetarklassen i öststaterna kämpade för att bygga och utveckla socialism. Det fanns ett skäl till att folkdemokratierna var omgärdade av murar och taggtråd: de arbetare som kunde fly till det kapitalistiska väst, flydde till det kapitalistiska väst.
Faktum är att de enda arbetarklassupproren i Europa under efterkrigstiden ägde rum i kommunistblocket. De var dock inget problem för Hermansson och hans partikamrater. De kunde nämligen inte vara genuina arbetarklassuppror eftersom den teoretiska abstraktionen "arbetarklass" knappast kan göra uppror mot sig själv.

Kommunister som inte kallar sig kommunister

Ofta sägs det att riksdagskommunisterna upphörde att vara kommunister när VPK blev Vänsterpartiet. Det är på sin höjd en halvsanning.
För det första var namnbytet en extremt kontroversiell fråga. Blott tre röster skilde förespråkarna från nejsägarna. Vänsterpartiet var i realiteten inte mindre kommunistiskt än föregångare VPK. Den enda skillnaden var att k:et hade försvunnit från partinamnet.
Varför bestämde sig partiet för att stryka k:et?
Svaret är att det handlade om politisk taktik. Under 80-talet hade partiet gått kräftgång i riksdagsvalen och hamnat på strax över fem procent. Det var inget vidare resultat av ett parti som hade ambitionen att organisera en revolution.
Många kommunister hoppades att en taktisk distansering från den kommunistiska ideologin skulle föra med sig politiska fördelar.
En av programkommissionens ledamöter förklarade att han egentligen ville behålla k:et, men var beredd att avstå det om det gagnade partiet politiska strävanden. Lars Werner instämde: "självklart är denna fråga känslomässigt laddad – även för mig. Jag började mitt politiska liv som kommunist och jag har inte varit något annat i hela mitt liv".
VPK Varberg motiverade sitt stöd för namnbytet med att "ordet kommunist har … missbrukats". Uppsala sade att ett namnbyte skulle innebära att partiet gör upp med en tradition som "den svenska folkmajoriteten för överskådlig tid kommer att förknippa med de försvinnande partidiktaturerna i Östeuropa". Lokalavdelningen i Malmö förklarade att "vårt namn har tillsammans med andra faktorer varit en avskräckande faktor som gjort att många människor i vårt land med vänstersympatier inte velat närma sig vårt parti". En annan av programkommissionens medlemmar meddelade: "vi avstår från ordet 'kommunism' därför att det missuppfattas av omvärlden och splittrar oss själva i två läger". Lars Werner förtydligade:

även om vi försöker förklara begreppet "kommunism" så tycker 99 procent av svenska folket att det är en beteckning på det system som rått i Sovjetunionen.

Gudrun Schyman, som var en av de drivande krafterna förklarade att "sovjetkommunismen" var död. Det innebar dock inte att Schyman var motståndare till kommunism. Istället menade hon att Sovjet inte hade varit sant kommunistiskt.

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad. Så jag tycker att det är dumt att använda det begreppet.

Efter det att Berlinmuren hade fallit, förnekade Schyman att kommunismen var i kris:

Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom.

Samtidigt betonade Schyman de problem som kunde uppstå om partimedlemmar kallade sig "kommunister":

om man väljer att kalla sig kommunist, så har man rätt att göra det. och om man väljer att inte kalla sig kommunist, medveten om att det för många människor är detsamma som förtryck och politisk terror, så har man rätt att göra det.

Därför ansåg Schyman att det inte var ett problem att partiet organiserade kommunister, åtminstone inte så länge som de undvek att kalla sig "kommunister". Hon förklarade tvärtom att hon sympatiserade med deras utopi om ett klasslöst samhälle därför att kommunister "har en vision om det klasslösa samhället, där människor skall kunna leva i jämlikhet utan att kliva på var andra och utan att olika klasser förtrycker varandra".
Schymans efterträdare, Lars Ohly, var mer rättfram och kallade sig inte endast "kommunist", han sade också att situationen i öststaterna inte har med kommunism att göra. Detta föranledde kritiker inom partiet att hävda att det skulle vara lättare för partiet att kämpa för socialism om Ohly inte kallade sig "kommunist": "gissningsvis 98 procent av befolkningen förknippar kommunistbegreppet med förtryck och övergrepp".
Ohly svarade att han förstod kamraternas oro: många människor förknippade förvisso ordet med förtryck. År 2005 kapitulerade Ohly för sina kritiker och sade i en Tv-intervju att han inte längre kallade sig kommunist eftersom beteckningen utgjorde ett hinder för möjligheterna att nå ut med partiets politik. Han slog dock fast att han fortfarande var kommunist och att det politiska målet fortfarande var ett klasslöst samhälle.

Idag

Numera undviker våra svenska kommunister den retorik som alienerat så många potentiella väljare. Ordet "marxistisk" förekommer endast en gång i partiprogrammet och avser den marxistiska teorin som analytiskt redskap. Lenin omnämns inte alls.
Den underliggande teorin ligger dock fast. Vår tid sägs kännetecknas av "aggressiv imperialistisk expansion" i vilket kapitalistnationen USA för ett permanent krig mot verkliga eller inbillade fiender.
Arbetarklass antas fortfarande stå emot borgarklass. Statens funktion sägs vara att upprätthålla den befintliga maktordningen i samhället. Makten i samhället förmodas än idag ligga hos dem som äger produktionsmedlen och kapitalismen sägs vara odemokratisk, "per definition". Därför upprepar partiet sitt 100 år gamla nonsenskrav på en "demokratisering" av ekonomin och säger sig ha som mål ett samhällssystem i vilket ägandet av produktionsmedlen upphävs och blir kollektiv egendom. Med partiprogrammets egna ord:

Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser av de arbetandes fria sammanslutning.

Om inte detta är kommunism, är ingenting kommunism.

Sverige och islamismen

Sverige har utsatts för två terroristattacker med islamiska förtecken. Det första angreppet verkställdes av en irakisk invandrare. Terroristdådet misslyckades och attentatsmannen sprängde sig själv i luften. Den andra attacken utfördes av en illegal immigrant från Uzbekistan och kostade fem människor livet.

AB_Exp

Stockholm, sjunde april, 2017. Källa. Wikipedia.

En rationell verksamhet

För de flesta svenskar är islamisk terrorism en mer eller mindre obegriplig företeelse: Skälet till att vi har svårt att förstå islamisterna är att vi inte har en gemensam historia med dem. Vi deltar inte i kriget mot Islamiska staten i Syrien. Svenska soldater har inte hjälpt den irakiska armén i dess försök att återta Mosul. Vi har inga trupper i Mellanöstern. Sverige är ingen kolonialmakt. Vi är ett litet land i norra Europa med modesta utrikespolitiska ambitioner. Det är således inte svårt att förstå att många svenskar avfärdar terrorismen som ett stolleprojekt.
Khalid Sheikh Mohammed, före detta befälhavare inom Al Qaeda, greps av pakistanska säkerhetsstyrkor under en räd i nordöstra Pakistan. När han förhördes av CIA sade han att terrorismen i själva verket är en högst rationell verksamhet.
Ur det islamiska perspektivet har Sverige en gemensam historia med världens muslimer. Vi är en del av en världsomspännande konspiration mot islam. Mohammed förklarade att Allah gav världen åt muslimerna, men att kristna och judar har stulit den. För att rättvisa ska skipas måste vi acceptera islams överhöghet. Det är också syftet med jihad. Det är det faktum att vi inte är muslimer som är vårt brott.

KSM

Khalid Sheikh Mohammed. Källa: Wikimedia.

Vad är ideologisk fundamentalism?

Att Mohammed förespråkade våld mot icke-muslimer var inget som förvånade förhörsledarna på CIA. Han var medlem av Al Qaeda, en terroristorganisation med våld på programmet. Hans beteende var således följdriktigt.
En annan och minst lika intressant fråga är hur utbredd den ideologiska fundamentalismen är bland europeiska och svenska muslimer. En ideologisk fundamentalist är inte nödvändigtvis en våldsverkare eller anhängare av våld. I denna artikel ska vi kika lite närmare på Ruud Koopmans Religious fundamentalism and out-group hostility among Muslims and Christians in Western Europe. Koopmans definition av "fundamentalism" har tre egenskaper:

  • Fundamentalism uttrycker ett motstånd mot moderniserande tolkningar av de islamiska urkunderna och en vilja att återvända till lärans ursprungliga innebörd så som den formulerades på 600-talet.
  • Islam antas ha en och endast en innebörd och denna tolkning förmodas vara bindande för alla muslimer.
  • Shariaregler trumfar sekulär lag.

På detta sätt vill Koopman mäta ideologisk fundamentalism.

Europa

Enligt Koopman är ideologisk fundamentalism inte ett marginellt fenomen i Europa. Tvärtom. Femtiosju procent av de tillfrågade muslimerna svarade att muslimer bör söka sig tillbaka till islams rötter. Sjuttiofem procent var av uppfattningen att Koranen endast kan tolkas på ett sätt och att denna tolkning är bindande för alla muslimer. Sextiofem procent sade att shariaregler än viktigare än sekulär lag.
Koopmans slutsats är att fyra av tio muslimer i Västeuropa är ideologiska fundamentalister i denna mening.
Vi får samma deprimerande bild, när vi tittar på fientlighet mot icke-muslimska grupper. Sex av tio muslimer kan inte tänka sig att ha en homosexuell som vän och 45 procent litar inte på judar. Över hälften anser att väst försöker underminera islam.
Koopman hänvisar också till en PEW-studie enligt vilken ungefär hälften av Frankrikes, Tysklands och Storbritanniens muslimer är övertygade om att septemberattackerna mot New York och Washington var orkestrerade av västerlänningar eller judar.

Sverige

Över hälften av Sveriges muslimer anser att shariaregler är viktigare än sekulär lag. Sextiosju procent av de tillfrågade anser att urkunderna endast kan tolkas på ett sätt. Fyra av tio muslimer menar att muslimer bör söka sig tillbaka till islams rötter. Trettio procent instämmer på alla tre punkterna.
Det innebär, om vi accepterar Koopmans definition, att nästan en tredjedel av landets muslimer är ideologiska fundamentalister.
Den andra frågan handlar om det som Koopman kallar "outgroup hostility". Fyra av tio svennska muslimer anser det omöjligt att vara vän med en homosexuell, medan 36 procent inte kan vara vän med en jude. Över hälften av de tillfrågade anser att västvärlden försöker underminera islam. Nitton procent instämde på alla tre punkterna.

Varför är detta ett problem?

Om Koopman har rätt, vill kanske så mycket som en tredjedel av Sveriges muslimer styras av shariadomstolar istället för av regering och riksdag. Det rör sig om 200 000-300 000 människor. Det är människor som är ombud för en traditionalistisk läsning av Koranen och traditionen. De är personer som menar att källskrifterna endast kan tolkas på ett sätt och att de regler som kan härledas från dem väger tyngre i vågskålen än sekulär lag.
Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå varför detta är ett problem.
Islam har inget begrepp för universella mänskliga rättigheter. Sharia är islamisk lag. Det är en specifik religions lag. I islam är det demokratiska systemet en form av blasfemi därför att det baseras på antagandet att människans öde ligger i hennes och inte i Allahs händer.
Tvåhundratusen bokstavstroende muslimer verkar inte vara särskilt mycket, men om man betänker att referensgruppen består av cirka en miljon människor, förstår man att det rör sig om många individer.
Den utbredda ideologiska fundamentalismen är också oroande därför att det gör det lättare för våldsorienterade terrorister att hitta nya rekryter. Septemberattackerna mot New York och Washington visade att ett fåtal personer kan orsaka enorm förödelse. Attackerna verkställdes av 19 personer och krävde 3000 människoliv och kostade USA 3 000 000 000 000 dollar.
Det finns en även uppenbar risk för att ideologiska fundamentalister på egen hand ska söka sig till extremistiska organisationer.

Islamofobi

Koopmans data ger oss också ett perspektiv på den så kallade islamofobidebatten. Det sägs emellanåt att svenskar lider av islamofobi. En fobi är en stark upplevelse av rädsla som saknar saklig grund. Frågan är alltså om människors oro har eller saknar saklig grund. Det finns flera skäl att anta att detta begrepp bör utmönstras från den politiska vokabulären.
Det starkaste argumentet mot islamofobitesen är självklart förekomsten av islamisk terrorism. Förespråkarna för islamofobitesen uppför sig som om islamisk terrorism inte spelar någon roll alls för hur människor ser på muslimsk immigration. Det är naturligtvis inte sant. Om människor har ett problem med muslimsk immigration, beror det inte på att immigranterna är muslimer, utan på att människor misstänker att de också sympatiserar med islam.
Förespråkarna för islamofobitesen brukar replikera att även om alla terrorister är muslimer, är inte alla muslimer terrorister. Uttryckt på ett annat sätt: de som hänvisar till terrorismargumentet generaliserar om muslimer och det indikerar att de är islamofober.
I realiteten generaliserar människor om varandra därför att de av praktiska och andra skäl inte kan ha kunskap om alla enskilda individer. Kvinnor generaliserar inte om män därför att de är sexister utan på grund av att de är medvetna om att det finns en hotbild: även om de flesta män inte kan tänka sig att skada kvinnor, finns det män som kommer att göra det närhelst de ges tillfälle. Därför generaliserar kvinnor om män. "Better safe than sorry", heter det på engelska.
I detta specifika fall påverkas människors benägenhet att generalisera om muslimer av den ovan beskrivna hotbilden. Islamisk terrorism är ett internationellt problem. Människors oro har inget med fobier att göra utan är en följd av ett försök att uppskatta riskerna med muslimsk immigration. Koopmans studie förefaller också bekräfta vad människor länge har misstänkt: att muslimsk immigration är annorlunda än annan immigration.

Summa summarum

Sverige har inte endast ett problem med islamism, vi har också ett problem med ideologisk fundamentalism. Detta borde våra politiker tala öppet om och det borde prägla immigrationspolitiken. Det är viktigt att komma ihåg att detta är importerade problem. Det är en följd av den immigrationspolitik som vi har fört.

Radical Son. A Generational Odyssey

David Horowitz är en av USA:s mest framträdande konservativa debattörer. Han skrivit ett otal böcker och belönats för sina aktiviteter av två amerikanska presidenter: Jimmy Carter och Ronald Reagan. Han har grundat en Think tank, David Horowitz Freedom Center, en webbtidning, FrontPage Magazine och en organisation som kämpar för akademisk frihet. Han är föreståndare för Discover the Networks, en webbplats som har som målsättning att kartlägga den amerikanska vänstern och de organisationer som finansierar den.
Horowitz startade emellertid sin politiska bana som vänsterman. I över 30 år slogs han för marxism och socialism. I boken Radical Son. A Generational Odyssey (The Free Press, 1997) beskriver han sin uppväxt, radikalisering och uppgörelse med kommunismen.

Radical Son

Ett kommunistiskt hushåll

Horowitz föräldrar var medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet. De deltog med vett och vilja i en internationell konspiration mot Amerika. Deras politiska aktiviteter syftade till att transformera Amerika till en sovjetisk koloni. För dem var Stalinregimen inkarnationen av den socialistiska idén.
Detta var något som familjen höll hemligt för omvärlden. Horowitz skriver att familjen levde ett vanligt medelklassliv. De hade till och med köpt det hus som de bodde i. När de diskuterade politik med icke-kommunister, var de noga med att inte kalla sig kommunister, utan att beteckna sig som "progressiva".
Familjelivet var genomsyrat av föräldrarnas socialistiska övertygelse. Nästan all konversation i hemmet handlade om politik och när man gick på bio besökte man en biograf som visade de senaste sovjetiska filmerna.
På somrarna åkte man på partiläger. Horowitz skriver att Pete Seger uppträdde och sjöng "We shall overcome" och att man brände böcker med så kallat imperialistiskt innehåll under närmast rituella former.
Föräldrarnas kommunistiska övertygelse skakades i grunden efter det sovjetiska kommunistpartiets kongress år 1956. Partiets generalsekreterare Chrusjtjov hade i ett hemligt tal, som smugglats ut ur landet av israeliska Mossad, fördömt Stalin och det system som han representerade. Chrusjtjov kritik slog ner som en bomb i det amerikanska kommunistpartiet. Horowitz skriver att partiet förlorade nästan två tredjedelar av medlemmarna under en tvåårsperiod.
Horowitz' föräldrar försökte övertyga sig om att den kommunistiska terrorn endast var ett misstag och inte en systemegenskap och att den ryska socialismen snart skulle repa nytt mod.
Krisen fördjupades när Sovjet invaderade Ungern samma år och nu lämnade också Horowitz' föräldrar partiet. Fadern förlorade dock aldrig sin tro på kommunismen. När Chrusjtjov splittrade upp Stalins makt på fem regeringsposter, sade han med triumf i rösten till sin son: "Där ser du vilket geni Stalin var. Det krävdes fem personer för att ersätta honom".

Grund- och högskola

Föräldrarnas radikalism präglade den unge Horowitz. Redan som grundskoleelev var han en övertygad kommunist och ansåg sig kunna se hur klassamhället bistra realitet präglade aktiviteterna på skolgården.
Efter grundskolan började han studera vid Columbiauniversitetet och efter examen gifte han sig och tillbringade några år i England där han träffade och arbetade för den engelske filosofen Bertrand Russell.
Horowitz berättar att Russell ansåg att Kennedy var värre än Hitler. Under denna period besökte han även Sverige.
Han blev också kontaktad av KGB som erbjöd honom att spionera på Amerika mot betalning.

Berkeley

När Horowitz återvände till Amerika och Berkeleyuniversitetet år 1968 hade motkulturen invaderat campus. Allt var politik. Den sexuella revolutionen hade kulminerat. Människor experimenterade med alternativa livsstilar. Musik och droger fanns överallt.
Horowitz' beskrivning av stämningarna inom vänstern är roande läsning.
Antikrigsrörelsen var förmodligen den enskilt viktigaste radikaliserande faktorn, men för renläriga marxister fanns det alltid något att demonstrera emot.
Inte alla nöjde sig dock med att vifta med plakat. En mindre grupp vänsteraktivister bildade Weather Underground, en revolutionär terroristorganisation som genomförde bombattacker mot regeringsbyggnader och banker. De svarta pantrarna var särskilt omhuldade av vänstern. De hade sina rötter i gettot och deras våldsamhet ansågs indikera deras revolutionära äkthet. De som inte slogs med polis, levde i egenhändigt skapade kommuner där de i isolering från det omgivande klassamhället försökte förverkliga sina utopier. Man studerade Lin Piaos bok om folkkriget och diskuterade om det var borgerligt att bära underkläder eller att stänga toalettdörren när man förrättar sina behov.
Horowitz var en inbiten marxist och revolutionär och lärde sin lilla son att på frågan "Vad är staten?" svara "Ett instrument för klassförtryck".
Det var på Berkeley som Horowitz inledde sin politiska karriär på allvar.
På Berkeley fanns Ramparts Magazine som med sin upplaga på 100 000 exemplar var den nya vänsterns journalistiska flaggskepp och Horowitz blev snabbt en av de tongivande medarbetarna.

Antikrigsrörelsen kollapsar

Horowitz skriver att den radikala rörelsen i mångt och mycket var en protest mot Vietnamkriget. När Nixon avskaffade den allmänna värnplikten kollapsade antikrigsrörelsen över en natt.
Horowitz skriver man lyckades skramla ihop 30 000 demonstranter inför första maj. Det skulle jämföras med föregående år då demonstrationståget hade samlat en miljon människor.
Kvar var endast den hårda kärnan av vänsterextremister. Horowitz insåg att många av de som hade demonstrerat mot kriget och kallat sig revolutionärer endast hade försökt undvika att bli inkallade. De som stannade kvar på barrikaderna och fortsatte att kämpa skulle ta över universiteten och infiltrera det Demokratiska partiet.

Pantrarna

I början på 70-talet blev Horowitz bekant med en av ledarna för de Svarta pantrarna. Pantrarna var den kanske mest romantiserade gruppen inom vänstern. Medan akademiska marxister som Horowitz citerade Marx och Lenin, uppträdde pantrarna i svarta kläder och beväpnade med laddade hagelgevär.
Pantrarna hade inte endast den akademiska vänsterns stöd, de var också populära i det politiska etablissemanget. Hollywoodliberaler som Leonard Bernstein, Jane Fonda och Jack Nicholson tillhörde Panterpartiets stora beundrarskara.
Horowitz berättar att han började samla in pengar med vilka han köpte en gammal kyrka som byggdes om till en skola för panterbarn. Han anställde sedan Ramparts kvinnliga ekonom för att sköta panterskolans ekonomi. Uppdraget utvidgades efterhand till att också omfatta Panterpartiets finanser.
I slutet av december år 1974 försvann kvinnan. En månad senare hittade polisen hennes kropp i San Fransiscobukten.
Efter att undersökt saken förstod Horowitz att kvinnan hade blivit mördad av pantrarna. Horowitz insåg att Panterpartiet egentligen var ett gatugäng. De misshandlade människor, bedrev prostitutionsringar och mördade alla som vågade ifrågasätta dem och när de blev kritiserade, skrek de om amerikansk fascism.
Horowitz skriver att mordet gjorde honom både rädd och nedstämd. Han visste att han riskerade sin egen och familjens säkerhet om han gick ut offentligt med sin teori.
Depressionen förstärktes av att ingen verkade bry sig. Trots att kvinnan hade stött den progressiva saken under många år var det ingen som frågade efter henne och de som höll med honom i skuldfrågan, uppmanade honom att hålla tyst av politiska skäl. Det var viktigare att skydda pantrarna än att skipa rättvisa. Pantrarna är ju progressiva, förklarade man för Horowitz.
Kvinnans liv vägde lite i den revolutionära vågskålen.

Avhopp

Efter mordet lämnade Horowitz politiken. Han hade dock inte gett upp hoppet om ett socialistiskt samhälle. Han var bara mer ambivalent än någonsin förr. Han insåg sakta men säkert att problemet inte är samhället, utan människan. Människan är moraliskt och emotionellt defekt. Samhällets institutioner är inget hot mot människan. De är nödvändiga därför att de sätter gränser för vad vi kan och ofta vill göra mot varandra. De ska skydda oss mot varandra och ibland mot oss själva.
Horowitz skriver att han till slut insåg att han hans liv var uppfört på en livslögn. Han hade begått samma fatala misstag som sin far och nu när han såg sanningen i vitögat, föll hans värld samman. Han förstod att också han kommer att dö och försvinna som alla andra.

Summa summarum

Det som gör Radical Son intressant är David Horowitz' beskrivning av den radikala världsbilden.
Som högerman insåg Horowitz att vänstern var resistent mot självkritik. Frågan om socialismen kan fungera uppfattades nästan som kontrarevolutionär och alla försök att staga upp kritiken av den socialistiska ideologin med hänvisning till att alla hittillsvarande försök att skapa ett socialistiskt samhälle har utmynnat i politisk terror, avfärdades med att Sovjet, Kina, Kambodja, Vietnam osv. bara var socialistiska på papperet. Vänstern var ett slags politiska platonister. De ideala, socialistiska formerna antogs existera oberoende av den kapitalistiska verkligheten och vara immuna mot kritik. Horowitz skriver att han ibland kände det som att han levde i en plastbubbla och att de politiska abstraktioner som han kämpade för att förverkliga i realiteten utgjorde en barriär som separerade honom från människor.
Det enda som vänstern var kapabel till var att anklaga "systemet". Horowitz insåg att den vänster som han hade tillhört och lämnat hade samma credo som Göthes demon:

I am the spirit that negates. And rightly so, for all that comes to be deserves to perish wretchedly

Han förstod också varför han hade förnekat sanningen så länge. Det faktum att marxismen är ett falsarium innebär inte att den saknar trollkraft.
Tvärtom.
Marxismen äger enorm trollkraft.
Dess vision om en annorlunda värld, en verklighet i vilken alienationen är upphävd och där människorna lever i sann gemenskap med varandra, är inte endast svår att värja sig emot, den har också en förmåga att tränga ut verkligheten.

Väst och islamismen

Hur ska man förstå terroristattackerna mot Europa och USA? Varför använder islamisterna våld? Hur ser de egentligen på väst och västerlänningar? Vilka är deras målsättningar? Vad kan vi göra för att stoppa dem? Är kompromisser möjliga?
James Mitchell arbetade som förhörsledare åt amerikanska CIA. Han förhörde flera prominenta Al Qaedamedlemmar och återger sina erfarenheter i boken Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America(Crown Forum, 2016).

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheikh Mohammed var en av Al Qaedas högsta befälhavare innan han greps av pakistanska säkerhetsstyrkor och utlämnades till USA. Det var Mohammed som hade planerat septemberattackerna mot New York och Washington. Mitchell hade långa och ingående samtal med Mohammed för att, om möjligt, förstå hur hans och hans vapenbröder tänker.

KSM

Khalid Sheikh Mohammed. Källa: Wikimedia.

Världen tillhör muslimerna

Mohammed förklarade för Mitchell att Allah gav världen åt de rättrogna. Kristna och judar har stulit världen från muslimerna. Muslimer ska dominera världen därför att världen tillhör dem. Det är den muslimska terrorismens grundpremiss.

Jihad

Det heliga kriget eller jihad syftar till att korrigera detta missförhållande. Ibland sägs det att jihad inte handlar om att döda och att förstöra, utan att ordet beskriver en strid inuti individen vars syfte är att härda själen mot världsliga frestelser. Mohammed förklarade för Mitchell att även om jihad är en obligatorisk plikt för alla muslimer, kan jihad betyda olika saker för olika människor. Det är t.ex. orimligt att förvänta sig att gamla människor ska strida med vapen i hand.
Därför har Allah skapat fyra typer av jihad.
Friska, unga män förväntas effektuera jihad med svärdets hjälp. De som inte kan slåss, ska verkställa handens jihad. Det kan innebära att de samlar in pengar till terrorister eller moskébyggen. De muslimer som varken kan kämpa med svärd eller bidra med sina händer, ska praktisera tungans jihad. De ska sprida det islamiska budskapet i världen. Den sista gruppen består av muslimer som kan varken det ena eller det andra. Deras plikt är att verkställa hjärtats jihad, dvs. att glädjas åt islamisternas framgångar i kriget mot de otrogna. Mohammed sade att många av de muslimer som fördömde septemberattackerna, praktiserade hjärtats jihad. Muslimer har rätt att ljuga om de är omgivna av otrogna eller om lögnen stärker islams ställning.

Två val

Mohammed sade att jihad innebär att de otrogna ges två valmöjligheter. De kan konvertera till islam eller underkasta sig islam. Det sistnämnda innebär att de kommer att bli behandlade som en andra klassens medborgare.
Vad händer med de som vägrar att konvertera till eller underkasta sig islam? Mohammed svarade att de ska dödas. De som inte konverterar till islam eller accepterar islams överhöghet ska dödas. Mohammed förklarade för Mitchell att något tredje alternativ inte gives. Han sade också att muslimer inte kan välja att delta eller att inte delta i jihad. Det är varje muslims plikt att verkställa jihad. Jihad är en order från Allah.
Varför anser islamister att det är nödvändigt att förklara krig mot människor som inte har förklarat krig mot dem?
Mohammed svarade att jihad är självförsvar och att det är amerikaners och européers vägran att acceptera islam som är en krigsförklaring. Han förklarade att västerlänningars strävan efter att själva välja sina liv, upplevs som djupt kränkande av rättrogna. Demokratin är oförenlig med islam därför att systemet baseras på premissen att människor kan välja sina liv. De kan vi inte, sade Mohammed. Allah bestämmer hur vi ska leva. Det är inget som vi kan rösta om.

Ett krig utan avbrott

Jihad upphör inte förrän fienden har konverterat till islam, underkastat sig islam eller utrotats. Det finns förvisso utrymme för eldupphör i islam, men de är alltid tillfälliga och ingås med syftet att ge de islamiska soldaterna möjlighet att vila upp sig och att förbereda nya attacker. Det kan, förklarade Mohammed, inte existera ett fredsavtal mellan islam och väst. Jihad är en gudomlig plikt som åligger alla muslimer.
Mohammed betonade att det inte spelar någon roll vad västerlänningar tycker. Det spelar ingen roll om amerikaner anser att Amerika inte befinner sig i ett religiöst krig med islam. Islam befinner sig i religiöst krig med Amerika oavsett vad amerikaner tycker och tror. Inte heller finns det utrymme för kompromisser. Allah har bestämt att sharia ska dominera världen och jihad är medlet härför.

Ingen ska skonas

Mohammed sade att i detta krig görs inga skillnader mellan soldater och civilister. Det är tillåtet att döda män, kvinnor och barn. Det är till och med tillåtet att döda mycket små barn. Barn kommer att växa upp och ersätta de otrogna som har fallit i strid. Dessutom: dödandet av barn underminerar de otrogna kvinnornas motståndsvilja.
Mitchell frågade Mohammed hur kan förena denna emfas på urskillningslöst dödande med uppfattningen att islam är en fredens religion. Mohammed svarade att rättrogna och otrogna använder ordet "fred" på olika sätt. För otrogna är fred ett permanent eldupphör. För muslimer blir det fred när islam dominerar världen.
När Mitchell frågade honom om han såg några problem med att leva i ett shariastyrt samhälle, skakade Mohammed på huvudet. Han sade att islams seger skulle befria honom från kravet att välja. Det var för honom den ultimata friheten.

Slumpmässig terror

Mohammed berättade för Mitchell att han föredrog storskaliga attacker, men medgav att de är svåra att genomföra. De kräver lång planering och det finns gott om utrymme för misstag. I realiteten är de inte heller nödvändiga, sade han. Amerika och väst ska besegras på ett annat sätt.
Mohammeds premiss var att amerikaner i allmänhet och västerlänningar i synnerhet är själsligt svaga. Amerika har en imponerande armé, men dess soldater gömmer sig bakom avancerad teknik för att undvika verklig strid. Vanliga amerikaner har ännu mindre moralisk ryggrad.
Mohammed förklarade att målet inte var att besegra Amerika militärt. Amerikanerna skulle själva kasta in handduken. Maktövertagandet skulle genomföras med hjälp av upprepade lågteknologiska attacker. Jihadisterna skulle använda flygplan, bilar, handeldvapen, hemmatillverkade bomber och knivar och de skulle välja plats och offer helt slumpmässigt.
Den slumpmässiga terrorns krigskonst var central i Al Qaedas militära strategi. Målet var att nöta ned människors motståndskraft genom att skapa allmän paranoia.
En av Mohammeds planer var att förgifta vattenreservoarer. När Mitchell invände att det kan vara svårt att göra något sådant eftersom en reservoar kan innehålla mycket vatten, svarade han att syftet inte skulle vara att döda människor, utan att göra dem sjuka. Målet är att människor inte ska våga dricka vanligt kranvatten.
Han berättade att han arbetade på en tidsinställd bomb innan han greps med vars hjälp man skulle kunna spränga bensinstationer. Han hade till och med köpt en bensinstation i Pakistan för att kunna testa bomben. Han berättade också för Mitchell att Al Qaeda hade en man i Amerika som hade lyckats att skaffa arbete som tankbilschaufför. Det var han som skulle använda bomben. Mannen skulle köra runt mellan olika bensinstationer, släppa ner bomben i tankarna och sedan försätta sig i säkerhet.

Det demokratiska samhället är en gåva från Allah

Mohammed menade att västerlänningar inte förstår det demokratiska systemets ursprung. De är stolta över det och de tror att de skyddar dem mot våld och terror.
Ingenting kunde vara mer felaktigt, sade han. Västs politiska system är en gåva från Allah till hans soldater.
Mohammed förklarade att muslimer skulle utnyttja västs liberala immigrationslagar och invandra till väst och bygga upp shariastyrda samhällen. Amerikas lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och minoriteters rättigheter skulle ge islamisterna det erforderliga juridiska skyddet och välfärdssystemet skulle förse dem med de ekonomiska resurserna. När de hade blivit tillräckligt starka skulle de börja attackera det amerikanska samhället.
Mohammed beskrev USA som en stor elefant. Han sade att en ensam fluga inte kan få en elefant på fall, men många flugor kan det. Ett bett här, ett bett där. Till slut blir elefanten sjuk och dör.
För en ytlig betraktare stod slaget mellan världens mäktigaste armé och en liten terroristorganisation, i realiteten skulle slaget avgöras i det amerikanska folkets hjärta. Till slut skulle amerikanerna vara så trötta på allt blod och våld att de skulle kapitulera:

"Eventually," KSM [Khalid Sheikh Mohammed] said, "America will expose her neck for us to slaughter."

Summa summarum

Mitchell betonar att vi måste förstå att islamisterna inte tänker som vi gör. För dem finns inga kompromissmöjligheter. De betraktar oss inte som deras jämlikar. Tvärtom. De är övertygade om att Allah har utsett dem att dominera världen. Medan vi funderar på hur vi ska kunna kombinera vår demokrati med ett terroristförsvar, är de upptagna med att försöka klura ut hur de kan utnyttja vår tolerans mot oss.
De kommer inte upphöra att attackera oss även om vi lämnar dem fred. De anser självfallet att det är hädelse att amerikanska soldater finns i Mellanöstern, men det är inte avgörande. Det är inte därför som de attackerar väst. De skulle angripa oss även om det inte fanns en enda västerlänning i något muslimskt land i hela världen. De har heller ingen som helst förståelse för uppfattningen att de har kidnappat islam för politiska syften eller att de agerar i islams namn. De menar att de gör vad Allah kräver av dem och de är övertygade om att det är det enda som de kan göra.

Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America

Den amerikanske psykologen James Mitchell arbetade under några år för spionorganisationen CIA som förhörsledare. Efter septemberattackerna hade USA attackerat talibanregimen i Afghanistan och med pakistansk hjälp gripit flera ledande Al Qaedamedlemmar, däribland Abu Zubaydah och Khalik Sheik Mohammed. CIA hade information som indikerade att terroristorganisationen planerade nya attacker mot mål i USA och Västeuropa och Mitchells uppgift var att ta reda på vad de två männen visste.
Mitchell beskriver sina erfarenheter som förhörsledare i boken Enhanced Interrogation. Inside the Minds and Motives of the Islamic Terrorists Trying To Destroy America (Crown Forum, 2016).

Enhanced Interrogation

Nytt arbete

Mitchell berättar att han satt i sin bil och försökte få bilens GPS att fungera, när telefonen ringde. En man från CIA förklarade för honom att han måste inställa sig omedelbart. Han förklarade för Mitchell att han måste vara beredd på att lämna landet omedelbart efter mötet.
Mitchell blev förvånad. Han hade förvisso ett kontrakt med CIA, men det inkluderade inga utlandsuppdrag. Mannen upprepade sin begäran och sade att han inte kunde gå in på detaljer. Mitchell skriver att han inte begrep någonting alls, men bestämde sig ändå för att återvända till CIA-högkvarteret i Langley nästa dag.
Under mötet på CIA informerades Mitchell om att CIA hade indikationer på att nästa terrorattack skulle involvera kemiska, biologiska och kanske nukleära stridsmedel. Han fick också veta att pakistanska säkerhetsstyrkor hade gripit Abu Zubaydah under en räd i Faisalabad. Zubaydah var en nyckelperson i terroristnätverket Al Qaeda och CIA var övertygat om att han satt inne med viktig information.
Efter mötet kördes Mitchell till ett väntande plan. Det var först när planet befann sig i luften fick han veta var han var på väg. Han fick veta att Zubaydah befann sig på en så kallad "Black site" och att han skulle leda förhöret av den kände terroristen.
Även om Mitchell aldrig hade förhört en terrorist, var han ingen novis. Han hade skrivit den så kallade Manchestermanualen. Manualen användes vid utbildning av specialstyrkor som utför högriskuppdrag. Syftet med utbildningen var att träna soldaterna att motstå olika former av tortyr om de, mot all förmodan, skulle bli gripna.

Abu Zubaydah

Zubaydah hade skadats svårt under striden med pakistanska säkerhetsstyrkor och CIA flög in sjukvårdspersonal för att rädda hans liv.
Till en början var han ovillig att samarbeta. "Tror ni att jag kommer att överge Allah för pengar eller Pepsi?". Han förstörde systematiskt de plaststolar som han hade i sin cell och som förhörsledarna använde. När CIA bytte ut dem, ödelade han de nya stolarna.

Abu Zubaydah

Abu Zubaydah. Källa: Wikimedia.

Mitchell visste att man ibland kan få människor att sluta att bete sig destruktivt genom att uppmana dem att bete sig destruktivt eller genom att antyda att beteendet är poänglöst och att det inte kommer att förändra verkligheten. På Mitchells anmodan samlade man in alla plaststolar som man kunde hitta på anläggningen och placerade dem i stora högar utanför Zubaydahs cell. Zubaydah sägs ha tittat ut genom gallret, täckt munnen med ena handen och skakat på huvudet. Därefter upphörde det destruktiva beteendet.
Mitchell beskriver de olika tekniker som man använde mot Zubaydah. Man höll honom vaken under långa perioder, dock inte så länge att han inte orkade samtala med förhörsledarna. Man utsatte honom för höga ljud och tog ifrån honom hans kläder. Man använde också psykologiska manipulationstekniker. Mitchell berättar att han gav Zubaydah tillstånd att sova i fyra timmar, men att han väckte honom efter en timme. Zubaydah hade naturligtvis ingen aning om hur länge han hade sovit.
Man försökte också utnyttja hans religiösa hängivenhet. När Zubaydah berättade att han hade konstiga drömmar och att han upplevde dem som påträngande och svåra att avskärma sig ifrån, sade Mitchell att det kanske var Allah som försökte meddela sig med honom via drömfragmenten. Nästa dag berättade Zubaydah att han hade bett till Allah och blivit uppmanad att berätta om två män som planerade terroristattacker i Amerika. Detta skulle leda till gripandet av Abdullah al-Muhajir som tillsammans med en grupp jihadister planerade att spränga en större bomb i en lägenhet som de hade hyrt i Chicagos finansdistrikt.
I takt med att hans hälsotillstånd förbättrades blev Zubaydah allt mer ovillig att samarbeta. Ofta vägrade han säga något överhuvudtaget. Han besvarade frågor med motfrågor eller låtsades att han inte kunde minnas. Han spelade ut förhörsledarna mot varandra. Han kunde prata i timmar om en terrorist som han sade sig känna till bara för att sedan upplysa förhörsledarna att mannen troligen är död.

EIT

Efter septemberattackerna rådde panik i USA:s politiska etablissemang. Politikerna kände sig pressade av allmänheten och CIA kände av pressen från Vita huset och kongressen. Zubaydah var en nyckelperson i detta spel och han hade slutat att samarbeta. Det är mot denna bakgrund som man ska förstå president George W. Bush order om att använda Enhanced Interrogation Techniques eller EIT. Det amerikanska justitiedepartementet motiverade beslutet med att terrorister som Zubaydah inte skyddas av Genevekonventionen.

President George W. Bush diskuterar skendränkning.

EIT var inget nytt för Mitchell. Han hade forskat in ämnet och underkastat sig samtliga metoder. Waterboarding eller skendränkning beskrivs av Mitchell som extremt effektivt. Inte ens amerikanska elitsoldater som tränar sig för att motstå EIT-tekniker håller ut längre än några veckor.
Det blev Mitchells uppgift att sätta ihop ett program med EIT:s. Mitchell skriver att hans metodbatteri omfattade tio tekniker. Skendränkning var en, sömndeprivation var en annan. Man placerade oskadliga insikter i fångens cell och man utnyttjade eventuella klaustrofobiska tendenser.
När Zubaydah insåg att han skulle skendränkas, blev han panikslagen och Mitchell skriver att han förstod varför. Mitchell hade utsatt sig själv för skendränkning i studiesyfte och även om det inte är farligt att skendränkas har metoden en märklig förmåga att bygga upp panikkänslor i kroppen.
Zubaydah utsattes för skendränkning fem gånger. Zubaydah hjälpte CIA att hitta en av Khalid Sheikh Mohammeds medarbetare. Information från denne ledde i sin tur till gripandet av Khalid Sheikh Mohammed.
Khalid Sheikh Mohammed bistod ofrivilligt CIA med att identifiera Usama bin Ladens budbärare, vilket hjälpte CIA att lokalisera bin Laden i Abbottabad, Pakistan.
Zubaydah var ingen entusiastisk Al Qaedamedlem. Han ansåg att organisationen fokuserade för mycket på USA. Zubaydah ville attackera Israel, han ville döda judar och övervägde under en period att skapa en fraktion inom Al Qaeda med den inriktningen.
En dag satte sig Mitchell ned med Zubaydah och pratade med honom om hur han hade upplevt att bli skendränkt. Mitchell förklarade att han egentligen aldrig hade velat använda EIT-metoder, att han hade hoppats på att Zubaydah skulle samarbeta av fri vilja.
Zubaydah protesterade ljudligt och uppmanade Mitchell att skendränka alla hans vapenbröder. När Mitchell frågade varför, svarade Zubaydah att Allah inte förväntar sig av muslimer att de ska kunna bära ett berg på sina axlar. Muslimer som samarbetar med amerikaner av fri vilja, syndar mot islam. Muslimer som samarbetar med amerikaner därför att de inte orkar med att bli skendränkta, syndar inte. De kommer att bli förlåtna av Allah. Zubaydah förklarade att Gud kommer att granska den enskilda muslimens hjärta och avgöra om han kämpat tillräckligt. Den som ger upp för tidigt, kommer att straffas av Allah. De som har gett allt, kommer att bli förlåtna.

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheikh Mohammed var en av Al Qaedas högsta befälhavare. Han greps av pakistanska säkerhetsstyrkor i Rawalpindi, Pakistan 2003, och utlämnades till USA. Mitchell beskriver sitt första möte med Mohammed. Mohammed pratar perfekt engelska och förklarade att han ville bli tilltalad Mukthar eller Hjärnan. Det var jag, sade han, som planerade septemberattackerna. Därefter förklarade han att han var amir, vilket betyder "befälhavare" på arabiska.
Mitchell beskriver skendränkning som en extremt effektiv metod. Han skriver att alla som han hade sett skendränkas hade gett upp efter ett tag. Mohammed var ett undantag från den regeln. Skendränkning hade ingen effekt alls på honom. Det hände till och med att han somnade. Mitchell skriver att han aldrig förstod hur Mohammed bar sig åt, men han var helt opåverkad.

KSM

Khalid Sheikh Mohammed. Källa: Wikimedia.

När han väl började samarbeta med Mitchell hade han mycket att berätta. Förhören med Mohammed gjorde det möjligt att identifiera och gripa en grupp jihadister som planerade flygplansattacker mot olika mål i USA. Man lyckades gripa terroristen som låg bakom bombdådet i Bali som dödade 200 människor. Man spårade upp en amerikansk muslim som planerade att spränga Brooklynbron. Tack vare Mohammed lyckades man att avvärja terroristattacker mot Heathrow och Londons finansdistrikt och identifiera en hoper dittills okända jihadister som kartlade kärnkraftsanläggningar, vattendammar, broar och före detta presidenters privata bostäder.
Mohammed sade att det var han som hade skurit halsen av den amerikanske journalisten Daniel Pearl. När Mitchell frågade om det hade varit svårt, svarade Mohammed att trots att han hade haft vassa knivar, hade det tagit tid att såga sig genom nackbenet. Han visade sedan Mitchell sina händer och sade: "I cut Daniel's throat with these blessed hands."

The Terrorist Think Tank

När Mohammed väl hade blivit bekväm med sitt nya liv, gav han sig själv en ny titel: professor Khalid Sheikh Mohammed. Mitchell skriver att Mohammed skapade vad han kallade ett "Träningsläger för terrorister". Han hade tillgång till en lektionssal med pulpet, whiteboardtavla och pennor. Han föreläste bland annat om hur Al Qaeda finansierar sin verksamhet, hur man planerar attacker och rekryterar medlemmar.
Mitchell beskriver honom som en sträng lärare. Om en CIA-agent inte hängde med, pekade Mohammed på honom med whiteboardpennan och hotade honom med sänkta betyg. Han saknade inte humor. Han skämtade med åhörarna att de skulle hamna på FBI:s lista över eftersökta terrorister därför att de hade blivit utbildade av Khalid Sheikh Mohammed.
Han förklarade också för Mitchell att han ville införa kontorstider. Han kunde sätta upp en papperslapp på sin celldörr på vilken han hade skrivit "Stängt" eller "Öppet" för att indikera att han var tillgänglig för, som han kallade det, "CIA-arbete", eller om han var upptagen med att fördjupa sig i islamisk mysticism.

Septemberattackerna

Mohammed sade att det var han som hade planerat terroristattackerna mot New York och Washington. Han förklarade att det är varje muslims plikt att delta i jihad mot USA. Han sade att han blev överraskad när de två WTC-byggnaderna kollapsade och att han lämnade sin lägenhet och gick ut på gatan och dansade av glädje tillsammans med andra muslimer.

9-11

New York, den elfte september 2001. Källa: Wikimedia.

Han berättade för Mitchell att septemberattackerna var början på en serie attacker som skulle genomföras mot olika mål i USA. Al Qaeda-ledningen var övertygad om att amerikanerna skulle hantera septemberattackerna som ett vanligt brottmål och att det skulle överlämnas till FBI. FBI skulle sedan ägna flera år att utreda saken och sedan lägga ner utredningen eftersom attentatsmännen var döda. Mohammed sade att detta skulle ge Al Qaeda det erforderliga utrymmet för att hinna planera nya attacker.
Det fanns dock ett mörkt moln på Al Qaedas himmel: man hade inte räknat med George W. Bush. Bush lade skulden på Al Qaeda som grupp:

How was I supposed to know that cowboy George Bush would announce he wanted us "dead or alive" and then invade Afghanistan to hunt us down?

Mohammed berättade för Mitchell att Bushs respons chockade Al Qaeda. För första gången tvingades organisationen att slå till reträtt. Man tvingades inte endast att inställa planerade terrorattacker, den våldsamma amerikanska offensiven skakade hela den infrastruktur som man hade byggt upp. Man vågade inte ens använda telefoner. Det var skälet till att Usama bin Laden använde en personlig kurir istället för att kommunicera medelst e-post eller telefon.

Usama bin Laden

CIA har en diger databas över bekräftade och möjliga Al-Qaedamedlemmar. Man var övertygad om att bin Ladens personliga budbärare fanns i registret, men man visste inte vem han var. Det var Mohammed som avslöjade kurirens identitet. Mitchell berättar att man visste att Mohammed och de andra fångarna hade utvecklat en metod med vars hjälp de kunde kommunicera i hemlighet med varandra. CIA visste dock hur de gjorde och kunde avlyssna kommunikationen. Mohammed varnade de övriga fångarna för att nämna kurirens namn och för att understryka situationens allvar använde han själv kurirens namn under ett av dessa hemliga samtal. Det var detta som var inledningen till den operation som skulle besegla bin Ladens öde.

Summa summarum

Mitchell skriver att förhörsprogrammet var mycket effektivt. Det räddade många människors liv, inte bara i USA utan runt om i världen. Det gav också de myndigheterna ingående och viktiga kunskaper om hur den islamiska terrorismen är organiserad.
Mitchell tillstår att det fanns personer i programmet som var inkompetenta och som behandlade fångarna illa. Han beskriver en CIA-agent som genom sin brist på professionalism äventyrade hela programmet. CIA hade dock mycket strikta regler för hur fångarna skulle hanteras och mannen avlägsnades från programmet.
I media beskrevs programmet som ett tortyrprogram, men det var, om vi får tro Mitchell, inte sant. Det mesta av det som man kunde läsa i tidningarna var falskt och skälet var givetvis att programmet var hemligt. Eftersom programmet var hemligt kunde vem som helst ha en åsikt om det och ingen kunde vederlägga personen ifråga.
Hemlighetsmakeriet drabbade också Mitchell personligen. Efter det att Barack Obama hade blivit president lades programmet ned, fångarna flyttades till Guantanamo Bay och det amerikanska justitiedepartementet började överväga att åtala förhörsteamet för lagbrott. Mitchell skriver att Obamaadministrationens agerande var både ironiskt och frustrerande. Det var ironiskt därför att Khalid Sheikh Mohammed hade förutsagt att det skulle hända.
Mohammed hade förklarat för Mitchell att Amerikas demokratiska kultur är dess akilleshäl och att systemet snart skulle börja jaga de som hade försökt skydda det. Det var frustrerande eftersom Mitchell inte kunde försvara sig. Projektet var hemligstämplat och Mitchell kunde inte ens säga att han hade varit anställd på programmet utan att riskera fängelsestraff.
Enhanced Interrogation är en fascinerande bok som borde läsas av alla och envar.
I nästa artikel ska vi kika lite närmare på den islamistiska ideologin. Hur ser islamisterna på väst? Hur bör väst se på konflikten med islamisterna?

A Conflict of Visions. Ideological Origins of Political Struggles

Varför är det vänster att vara kritisk till nationsstaten och mot marknadsekonomi? Varför är det höger att förespråka lag och ordning och att sympatisera med skattesänkningar? Hur ska man förklara det faktum att vissa åsikter regelbundet hamnar på den ena sidan av barrikaden?
Thomas Sowell menar att politisk kamp och dialog är baserade på mer eller implicita ideologiska antaganden. De kan vara moraliska, politiska, religiösa ekonomiska och sociala. Sowell kallar dem visioner och de fungerar som filosofiska premisser för debatten. Visioner består av antaganden om människan, världen och hur allting sammanhänger.
I A Conflict of Visions (Basic Books, 2007) diskuterar Thomas Sowell två vanligt förekommande visioner:

  • Visionen med restriktioner.
  • Visionen utan restriktioner.

Conflict of Visions

Människans natur i den restriktiva visionen

Den engelske nationalekonomen Adam Smith menade att människan inte endast är egocentrisk, hon är också utrustad med en begränsad moralisk horisont. Människans natur är inte endast fixerad, den är också defekt.
Detta var inget som Smith beklagade. Han betraktade det som ett av livets många fakta. Den fråga som han ställde sig var hur vi, givet dessa restriktioner, kan göra det bästa av situationen. Smith menade att vi inte ska hoppas för mycket. Sociala institutioner kommer aldrig att bli perfekta därför att människor inte är perfekta. Han menade också att det faktum att sociala institutioner inte är perfekta inte är ett argument för radikal politik. Defekter är oundvikliga. Sociala problem kan inte lösas. Politiska förslag är alltid trade-offs: för att uppnå något tvingas vi alltid att uppge något annat. Lösningar på problem skapar alltid nya problem.
Hur kan vi då skapa ett fungerande samhälle om altruism inte är en dominerande predisposition hos människan? Smiths svar var att vi ska organisera samhället på ett sådant sätt att människor inte kan berika sig själva utan att samtidigt bidra till allmännyttan. Det socialt goda blir under dylika omständigheter en biprodukt av handlingar som syftar till att tillgodose individuella behov.
Marknadsekonomin är ett exempel på detta. Smith menade att den enskilda kapitalistens målsättning inte är allmänt välstånd. Likväl tvingas denne av konkurrensen att gynna den ekonomiska allmännyttan. Det finns alltså inget samband mellan intention och effekt och det är heller inget problem, menade Smith. Rationaliteten är systemisk, inte individuell.

Människans natur i visionen utan restriktioner

Den engelske anarkisten William Goodwin var, till skillnad från Smith, övertygad om att människan är perfekt. Inte i den meningen att hon alltid gör det rätta, utan i den meningen att hennes natur inte hindrar henne från att bli en allt bättre människa. Därför finns det heller ingen reell konflikt mellan individuell nytta och samhällsnytta i Goodwins vision. Goodwin var övertygad om att människor inte behöver belönas för att handla rätt. De är till sin natur goda och fullt kapabla att göra det rätta därför att det är rätt.
Medan Smith betonade incentiv, lade Goodwin emfasen på intentioner. Det är, förklarade han, vår avsikt att göra gott som gör oss goda. Godhet är inte en biprodukt av ett externt belöningssystem.
I realiteten är människor ofta djupt omoraliska. Det bekymrade dock inte Goodwin. Han menade att eftersom människan i grunden är god, kan avvikelser från idealet endast förklaras med hänvisning till makt och andra externaliteter. Medan Smith menade att kapitalism är bra därför att systemet kanaliserar individuell egoism till något som gynnar alla människor, ansåg Goodwin att kapitalism gör människor egoistiska.

Trade-offs

Lösningar på sociala problem är i realiteten trade-offs. Socialister vill lösa jämlikhetsproblemet genom att beskatta rika människor. Det löser dock inte problemet. Det som man egentligen gör är att man inskränker människors frihet för att kunna på artificiell väg skapa något som liknar ekonomisk jämlikhet. Det är en trade-off, även om man naturligtvis inte framställer politiken på det sättet.
En trade-off är en permanent kostnad. Om vi begränsar människors frihet i syfte att skapa ett jämlikt samhälle, är ofriheten den permanenta kostnaden för detta nya system.
Socialister antar att det finns reella lösningar på sociala problem, dvs. lösningar som inte också har dolda kostnader. Om vi bara avskaffar kapitalismen, elimineras all alienation.
I den restriktiva visionen har alienationsproblemet ingen lösning. Människor är alienerade därför att de är människor. Ett avskaffande av kapitalismen löser inte problemet utan skapar nya och värre bekymmer.
Det innebär inte att socialister förnekar existensen av kostnader. De accepterar förekomsten av så kallade transaktionskostnader. Således antas det att socialismen leder till människans frigörelse när den väl har konsoliderat sin position. För att den ska kunna göra det, måste dock politisk opposition undertryckas och denna politiska repression ses som en transaktionskostnad, en kostnad som till skillnad från trade-offs inte är permanent utan tillfällig.

Edmund Burke

Edmund Burke: den restriktiva visionen.

Liberalism versus socialism

Det amerikanska systemet är baserat på den restriktiva premissen. Dess grundantagande är att vi inte kan lita på någon, inte ens folket. Det är ett av skälen, om än inte det enda, till att amerikaner inte väljer president direkt, utan att de istället utser elektorer. Därför är USA, tekniskt sett, inte en demokrati, utan en konstitutionell republik.
Kritiker av den amerikanska revolutionen påpekade också detta. Franska revolutionärer uppfattade det amerikanska systemet som en bristfällig lösning på ett politiskt problem: hur man ska garantera folket makten.
Condorcet sade att den franska revolutionen var överlägsen den amerikanska därför att den gav folket all makt. Folket kunde utöva sin makt utan restriktioner. Condorcet förstod inte varför amerikanerna ville begränsa folkmakten. Det framstod för honom som fullständigt absurt.
För amerikanerna var det inte alls absurt. De var inte emot folkmakt. De höll med Condorcet att folkmakt är idealet. Problemet är att frågan inte endast handlar om folkmakt. Det ligger två olika saker i vågskålen. Folkmakt är det ena, maktkoncentration är det andra. Maktkoncentration är aldrig bra, inte ens när folket har all makt. Därför valde amerikanerna en trade-off: att splittra upp makten mellan olika institutioner som ska balansera varandra.
De socialistiska staterna i öst baserades samma premiss: politiska frågor har lösningar. Trade-offs är inte nödvändiga och skälet är att människan är god. Människor vill göra gott. Vi måste inte belöna människor för att de ska göra gott. Människor beter sig egoistiskt därför att kapitalismen premierar egoism. Under socialismen kommer människan inte att motiveras av materiella incentiv, utan av progressiva ideologier. Människor kommer att göra gott därför att det är gott, inte därför att de tjänar något på det. I DDR syftade utbildningssystemet till att skapa en "socialistisk personlighet", en människa som alltid har allmännyttan i åtanke. Socialismen kan försona de olika individuella nyttorna med samhällsnyttan. Uttryckt på ett annat sätt: socialismen kan lösa problem. Trade-offs hör till kapitalismen.
Kommunistblockets sammanbrott verifierade misstanken att kommunisterna hade varit överdrivet optimistiska. Folkdemokratierna var inte endast politiskt repressiva, de var smutsiga och fattiga. Kommunisterna hade hoppats att människor skulle kunna uppfostras till att göra rätt därför att det är rätt, men när traditionella incentiven eliminerades slutade människor att engagera sig och samhällena kollapsade. Den socialistiska visionen visade sig vara kontraproduktiv. Politikens mål ska därför inte vara realiserandet av ett abstrakt ideal, utan ett försök att uppnå en acceptabel approximation av vad verkliga människor vill ha. Kommunisterna hade sökt moralisk perfektion, men det slutade med att de tvingades att förklara krig mot sina egna landsmän därför att de sistnämnda var människor.

Fred och laglydnad eller krig och kriminalitet?

Den som har en restriktiv syn på tillvaron anser att krig, fattigdom och kriminalitet är människans defaultposition. Det som ska förklaras i den restriktiva visionen är därför hur vi vidmakthåller fred, skapar ekonomiskt välstånd och befordrar respekt för lagen.
Den som har en icke-restriktiv syn på tillvaron hyser den motsatta uppfattningen anser tvärtom att krig, fattigdom och kriminalitet är avvikelser från en ideal norm och följaktligen det som söker en förklaring.
I den restriktiva visionen behöver brott sålunda inte förklaras. Människor begår brott därför att de är människor och människor prioriterar sina intressen före andras. Därför behöver vi incentiv som får människor att tänka till två gånger innan de gör något dumt. Kort uttryckt: vi behöver ett straffsystem.
Om människans natur är fixerad och defekt, ska vi inte förvänta oss en värld utan krig. Människor kommer att förklara varandra krig om de tror att de kan vinna något på det. Därför är det viktigt att uppamma patriotism, ha ett starkt försvar och kanske ingå i en militärallians. Det höjer kostnaden för en eventuell angripare och fungerar som ett incentiv för att låta bli.

Kunskap och tradition

Synen på kunskap, sedvänjor och traditioner skiljer sig åt i de två visionerna. I perspektivet utan restriktioner är kunskap artikulerad. Implicit i denna vision är därför en skarp distinktion mellan de som besitter denna artikulerade rationalitet och de som saknar den. Det är utifrån denna premiss som det politiska avantgardets nödvändighet härleds. Det är de som innehar en artikulerad rationalitet som ska upplysa och vägleda folket. Därför behövs intellektuella. Deras intentioner ska prägla samhället och detta leder till krav på ekonomisk planering och politisk design av samhället.
Förespråkare för denna vision har därför en tendens att döma ut som illegitimt allt som inte har prövats inför förnuftets domstol. Man hittar denna hållning i den feministiska kritiken av familjen. Familjen som social institution har inte endast en lång historia, dess utveckling har varit mer eller mindre spontan. För feminister är detta oacceptabelt därför att det implicerar att familjeinstitutionen inte är en produkt av ett medvetet val.
Feminister upprör sig över att människor väljer en samlevnadsform därför att den har en lång historia. Ett rationellt samhälle måste eliminera allt som existerar av vana. Sedvänjor och traditioner uppfattas som illegitima restriktioner på individens frihet.
I perspektivet med restriktioner är sociala institutioners ålder tvärtom ett argument för dem. Medan den icke-restriktiva visionen riktar blicken mot framtiden och ställer frågan hur vi med vett och vilja kan skapa nya samlevnadsformer, blickar den restriktiva visionen bakåt och letar efter något som har stått emot tidens tand.
I den icke-restriktiva visionen uppmanas vi att misstänkliggöra sedvänjor och traditioner därför att de inte är ett resultat av medveten planering. I den restriktiva visionen uppmanas vi lita på traditioner och sedvänjor av exakt samma skäl.
I visionen med restriktioner är vår kunskap i huvudsak erfarenhetsbaserad. Endast en bråkdel av vår kunskap är förnuftsbaserad. Vi gör något därför att tidigare erfarenheter har lärt oss att det kommer att fungera. Dessa erfarenheter är inte endast våra, de är många människors erfarenheter och de kunskaper som de förkroppsligar lagras i sedvänjor och traditioner. Det är inte alltid så att individen väljer det som fungerar bäst, utan att konkurrensen mellan institutioner, kulturmönster osv. utmönstrar det som brister i effektivitet. I den restriktiva visionen är sedvänjor och traditioner ett slags kulturella praktiker som hjälper oss att göra rätt utan att vi också måste förstå att det är rätt. I perspektivet med restriktioner spelar sålunda intellektuella ingen roll. Inte heller behövs det ett politiskt avantgarde.

Social förändring

Den restriktiva visionen är inte emot social förändring. Dess centrala princip är evolution. Allt förändras, men inte i enlighet med en politiskt beslutad plan. Förändringar ska vara inkrementella. Inkrementella förändringar hinner valideras ordentligt innan de blir en del av samhället.
Den restriktiva visionen ställer, på detta sätt, evolution mot intentional design, individuell rationalitet mot systemrationalitet. Det är varken möjligt eller önskvärt att styra komplexa sociala system. Dessa är produkter av historiska processer och de ska utvärderas i termer av incentiv istället för mål och intentioner.
Det finns ingen anledning att vända samhället upp och ner för att det inte approximerar ett abstrakt, teoretiskt ideal. Vi ska bevara det som fungerar bra och förbättra det som kan bli bättre och när vi förändrar sociala institutioner ska vi blicka bakåt i historien, för visdom och råd. Skälet är att vi har förhållandevis goda kunskaper om det förflutna. Om framtiden vet vi däremot ingenting.
Sociala institutioner måste inte vara perfekta för att vara legitima. Det räcker att de gör något gott för människor. Argumentet för kärnfamiljen är inte att den är fulländad, utan att den gör ett jämförelsevis bra jobb och att alla alternativ är sämre. Argumentet för kapitalismen är inte det löser alla sociala och ekonomiska problem, utan att den utgör en godtagbar trade-off.
Den abstrakta samhällskritiken leder därför inte till något bättre, istället underminerar den något som fungerar relativt väl. Inga sociala institutioner överlever en abstrakt kritik och skälet är att de inte är baserade på artikulerad rationalitet. I perspektivet med restriktioner leder kraven på artikulerad rationalitet till systemkollaps.
Kommuniststaternas öde bär vittnesbörd om detta. Kommunisterna ville designa samhället i minsta detalj och ta makten över historien och resultatet blev en katastrof.

Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau: visionen utan restriktioner.

Jämlikhet och rättvisa

I den ena visionen refererar dessa begrepp till slutresultat. Vi är jämlika när vi har samma inkomst. Löneskillnader anses onödiga och indikera skillnader i makt. Vad ska vi med löneskillnader till om premissen är att människor kan motiveras att göra vad som är nödvändigt med politisk-ideologiska argument?
I den restriktiva visionen är människan begränsad moraliskt och defekt till sin natur. Därför behövs incitament och om de ger upphov till ojämlikhet är det något som vi bör acceptera. Vi vinner alla på att människor med unika talanger belönas extra. Frihet skapar med nödvändighet ojämlikhet. Det går inte att undvika. I den restriktiva visionen är detta en acceptabel trade-off.
Den restriktiva visionens rättvisebegrepp är processorienterat. Det viktiga är att processen är jämlik eller rättvis, inte att slutresultatet är det. Det är skälet till att ingen kräver att alla boxningsmatcher ska sluta oavgjort.
Det är viktigt att hålla i minnet att förespråkare för den restriktiva visionen inte är för ojämlikhet. De accepterar resultatojämlikhet som det minst onda.

Summa summarum

A Conflict of Visions är nog den mest teoretiska boken i herr Sowells produktion. Likväl förtjänar den att läsas. Boken är naturligtvis en guldgruva om man tillhör den lilla skara som kämpar med att komma underfund med hur karln tänker, men den kan också vara behjälplig för de av oss som har svårt att hitta en struktur i samtida politisk debatt.
Har redaktören några invändningar mot Sowells argument?
Kanske. Visionsbegreppet är inte alltid lätt att hantera och skälet är givetvis att visioner är förteoretiska. Eftersom visioner utgör ett slags premisser för våra teorier, blir det svårt att beskriva dem. Åtminstone fick redaktören känslan av att när Sowell diskuterar visioner, beskriver han egentligen teorier.
Kanske har redaktören fel, men begrepp av denna typ är knepiga. Paradigmbegreppet, som Sowell också diskuterar, är ett annat exempel. Ett paradigm fungerar som en slags förståelsehorisont. Det anses sätta gränser för vårt tänkande. Vi antas alltså inte kunna tänka utanför paradigmet. Frågan är dock om inte en dylik definition utesluter ett paradigmbegrepp. Om vi opererar med ett paradigmbegrepp, befinner vi ju oss på något sätt utanför eller bortom de gränser som paradigmet förmodas sätta upp för oss. Eller?
Likafullt förtjänar A Conflict of Visions att läsas. Thomas Sowell är en av USA:s mest kända konservativa samhällsdebattörer och hans böcker är ofta starkt polemiska. Argumentet i A Conflict of Visions avviker från detta mönster. Argumentet är faktiskt mycket balanserat. Man måste alltså inte vara konservativt lagd för att uppskatta denna bok.

Krig och fred

Den 7 april innevarande år stal en illegal invandrare en lastbil och körde över och dödade fem personer och skadade många fler. Mannen var uzbek, muslim och sympatiserade med Islamiska staten. Efteråt förklarade han för polisen att han var nöjd eftersom han hade "kört på otrogna".
Detta är det andra terroristattentatet som har drabbat Sverige och frågan är vad det betyder.

Den slumpmässiga terrorns teori

I mars månad år 2003 gjorde den pakistanska säkerhetstjänsten i samarbete med amerikanska CIA en räd mot en lägenhet i Rawalpindi i nordöstra Pakistan. Amerikanerna och pakistanierna misstänkte att Khalid Sheik Mohammed använde lägenheten som gömställe och de hade rätt.
Khalid Sheikh Mohammed var ingen dussinterrorist. Mohammed hade planerat septemberattackerna mot USA. Han var en av Al Qaedas befälhavare. Mohammed utlämnades till USA och internerades på militärfängelset på örlogsbasen Guantanamo Bay.
Till en början vägrade Mohammed svara på frågor, men efter att ha utsatts för så kallad "enhanced interrogation" mjuknade han.

Khalid Sheikh Mohammed

Khalid Sheik Mohammed. Källa: Wikipedia.

Under förhören förklarade Mohammed att hans dröm var storskaliga attacker som skulle få det amerikanska samhället att kollapsa, men han medgav att det inte var särskilt troligt att sådana var möjliga att verkställa.
Amerika skulle besegras på ett helt annat sätt. Mohammed sade att västerlänningar betraktar sina demokratiska fri- och rättigheter som välsignelser. I realiteten är de, förklarade han, gåvor från Allah till hans soldater. Mohammed förklarade att islam skulle exploatera de liberala immigrationslagarna för att kunna sätta upp baser i Amerika. Muslimer skulle immigrera till väst och sakta men säkert bygga upp egna shariastyrda samhällen. Han sade att USA:s lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och minoriteters rättigheter skulle ge islamisterna det erforderliga juridiska skyddet och välfärdssystemet skulle förse dem med de ekonomiska resurserna.
Därefter skulle de bida sin tid och när de hade blivit tillräckligt starka skulle de börja attackera det amerikanska samhället.
Mohammed beskrev USA som en stor elefant. Han sade att en ensam fluga inte kan få en elefant på fall, men många flugor kan det. Ett bett här, ett bett där. Till slut blir elefanten sjuk och dör.
Mohammed sade att John Allen Muhammad och Lee Boyd Malvo hade visat vägen. De lyckades skapa panikstämning i Washingtonområdet genom att slumpmässigt skjuta och döda 17 människor. Det som imponerade på Mohammed var inte antalet döda, utan den skräck som slumpmässig terror kan injaga i människor.
Det var så maktövertagandet skulle ske, sade han: Amerika skulle besegras med slumpmässig terror. De islamiska krigarna skulle genomföra attack efter attack efter attack och de skulle använda konventionella medel: knivar, pistoler, bilar, sprängmedel.
Till slut skulle ingen känna sig säker.
Föräldrar skulle leva i osäkerhet om deras barn skulle komma hem efter skolan. Människor skulle inte våga använda allmänna transportmedel. De skulle börja att undvika offentliga platser.
Snart skulle människor börja kräva av politikerna att de måste gå muslimerna till mötes för att få ett stopp på terrorn och politikerna skulle motivera sina reträtter med att Amerika är mångkulturellt, när de i verkligheten var livrädda. Mohammed förklarade att Amerika har en mäktig armé och det döljer för många det faktum att amerikaner är veka människor. Det var också denna vekhet och feghet som skulle ge islam segern, sade han.

Dyster framtidsutsikt

I december 2016 körde en lastbil rätt in i en folksamling i Berlin och dödade tolv människor. I juli hände något liknande i Paris: en truck körde rätt in i en anhopning av människor som firade Bastiljdagen och dödade över 80 stycken.
Alltsedan årsskiftet har islamiska militanter slagit till tolv gånger och attackerna följer det av Mohammed beskrivna mönstret. Våldet är oförutsägbart. Man inte endast slår till utan förvarning, man mördar barn, kvinnor och män och man använder fordon. Målet är allmän paranoia.
Europa kommer att vara särskilt utsatt för denna typ av terrorism. Enligt Pew fanns det cirka 40 miljoner muslimer i Europa år 2010. Turkiet är inte medtaget i kalkylen.
Terrorister har goda möjligheter att infiltrera flyktingströmmar och gömma sig i Europas storstäder.

Sveriges regering

Självfallet vill den av socialdemokraterna ledda regeringen stoppa terroristattacker mot Sverige, men då måste man nämna fienden vid dess namn. Regeringen beskriver sin Nationella strategi mot våldsbejakande extremism med följande ord:

Den främjande dimensionen innebär ett inkluderande demokratistärkande arbete för att skapa ett motståndskraftigt samhälle. Den förebyggande dimensionen riktas mot grupper och individer som är mottagliga för rekrytering till våldsbejakande extremism. Den förhindrande dimensionen är inriktad på åtgärder gentemot individer som befinner sig i våldsbejakande extremistmiljöer samt anhöriga till dessa.

På denna punkt sviker regeringen folket. En regerings uppgift är att tala klarspråk i krissituationer. Det gör inte Sveriges nuvarande regering.
Begreppet "våldsbejakande extremism" inkluderar vänster-; höger- och islamistisk extremism.
Ingen ifrågasätter naturligtvis att staten ska skydda medborgarna mot höger- och vänsterextremister, men dessa rörelser utgör inget hot mot folkflertalet. De bråkar mest med varandra. Ibland hotar de folkvalda politiker, men antifascister och nynazister hyr inte lastbilar och kör in i folkhopar i förhoppningen att de ska döda så många barn, kvinnor och män som möjligt. De utgör inget hot mot samhället. De representerar grupper som man gör klokt i att undvika, inte minst på grund av deras våldsbenägenhet, men de utgör inget hot mot staten eller folkstyret.
Varför ägnar sig inte högerextremister och antifascister åt slumpmässig terror? Svaret är att de är medvetna om att den skulle drabba landsmän.
Muslimska terrorister har inga jämförbara restriktioner. Deras lojalitet är med den världsvida muslimska gemenskapen eller umman. Stockholmsterroristen sade det själv: "jag har kört på otrogna". Inte barn, män eller kvinnor. Inte svenskar eller européer, utan icke-muslimer. Problemet är alltså inte "våldsbejakande extremism" i allmänhet, utan muslimsk terrorism. Att regeringen inte kan säga det är ömkansvärt.

Behov av klarspråk

Regeringen har gett Statens medieråd att utveckla kampanjen No Hate Speech Movement till att omfatta insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, men man får leta länge efter information om muslimsk terrorism på medierådets webbplats. Fokus är istället på rasism och sexism och intersektionalism.
Om man söker på regeringens webbplats med ordet "islamistisk" får man ynka tolv träffar. Om man istället söker på "högerextrem", får man elva träffar. "Vänsterextrem" genererar inga träffar alls.
Det tål därför att upprepa att vårt land inte hotas av vänster- och högerextremister. Den är den muslimska terrorismen som är problemet och det är regeringens uppgift att säga det klart och otvetydigt.
Argumentet "Inte alla muslimer är terrorister" är inget motargument, eftersom ingen har hävdat det.

Åtgärder

Det åtgärdspaket som regeringen och allianspartierna har sytt ihop lider av samma brist på klarspråk. Inte ens i sin plan Nationell strategi mot våldsbejakande extremism orkar regeringen tala klarspråk. Det är också skälet till den overklighetskänsla som inställer sig när man läser planen. Alla vet hur problemet ser ut och väntar på att regeringen ska nämna det vid namn. Dessvärre bläddrar man förgäves.
Ordet "muslim" förekommer inte alls i den drygt 40-sidiga rapporten, utan har ersatts av det mer neutralt klingande "individer".
Följaktligen säger regeringen att man ska arbeta för att "individer" inte ska ansluta sig till en "våldbejakande ideologi". Man ska förhindra att "individer" begår "ideologiskt motiverade våldshandlingar". Man vill stödja forskning om de "individer" som reser till krigsdrabbade områden.
Vilka individer?
Sverige har inget som helst problem med att tala klarspråk om nazityskland och kommuniststaterna och de ideologier som dessa system var baserade på. På statliga myndigheten Forum för levande historia får vi lära oss att "regimer som bekänt sig till kommunismen gjort sig skyldiga till några av de värsta brott mot mänskligheten som vi känner" och att "Mein Kampf blev nationalsocialismens viktigaste skrift".
Varför inte också nämna att islam är islamisternas ideologi? Utan islam hade Islamiska staten inte existerat. Tror regeringen kanske att islamisterna inte tror på Allah, att de inte läser Koranen?
Regeringens plan brister dock inte endast vad avser klarspråk. Den är också ofullständig.

Klarspråk är inte tillfyllest

Vad är det terroristerna vill ersätta demokratin med? Svar: sharia. De vill att sekulär lag ska ersättas med gudomlig lag och de är beredda att använda terrorism för att få sin vilja igenom.
Problemet är att många muslimer vill leva under sharia även om de inte vill införa systemet med våld. De har samma slutmål som terroristerna, men de är oeniga med terroristerna om hur man ska nå målet. Enligt Ruud Koopmans studie Religious fundamentalism and out-group hostility among Muslims and Christians in Western Europe anser mer än hälften av Sveriges muslimer att religiösa regler, dvs. shariaregler, väger tyngre i vågskålen än sekulär lag, dvs. lag stiftad av Sveriges riksdag. Nästan 70 procent av de tillfrågade menar att islams heliga skrifter endast kan tolkas på ett sätt och över hälften svarade att västvärlden försöker underminera islam.
Den som letar efter regeringens plan för att motverka utbredningen av sharia i Sverige, letar dock förgäves. På denna punkt håller "världens första feministiska regering" tyst.
Den som däremot söker på "genus", blir rikligt belönad. På det området är regeringen mycket aktiv. Man säger sig vilja "analysera förarprov för körkort ur ett genusperspektiv", man vill ha en genusanalys av "dödsolyckor", läromedel ska studeras ur ett genusperspektiv. Faktum är att genusmaterialet är så omfattande att en ordinär person förmodligen skulle behöva flera veckor på sig för att hinna ta del av det.
Varför inte inkludera immigrationspolitiken i åtgärdspaketet? Om mer än hälften av Sveriges muslimer anser att det är viktigare att lyda shariaregler än sekulär lag, vad säger detta statsministern om islamisternas rekryteringsmöjligheter? Faktum är ju att den terrorism som Europa brottas med är, på ett eller annat sätt, importerad. Varför inte stänga gränserna för immigration från kulturer som har ett problem med vårt sätt att leva? Varför är det kontroversiellt? Beror det kanske på att statsministern är orolig för att laglydiga muslimer skulle känna sig kränkta? Kanske, men då är det statsministerns uppgift att förklara för dem att de antingen är en del av problemet eller en del av lösningen.
Varför finns inte deportationsfrågan med i åtgärdsprogrammet? Stockholmsterroristen var illegal immigrant. I Sverige finns det kanske 20 000 illegala immigranter. Varför deporteras inte dessa? Beror det kanske på att regeringen inte vill deportera illegala immigranter? Om inte, varför har regeringen gett så kallade "papperslösa" "rätt till vård" och barn till "papperslösa" rätt till skolgång? Varför har regeringen gett skolor tillstånd att sekretessbelägga uppgifter om "papperslösa" elever för att värna om deras "familjers anonymitet" för att på det sättet försvåra för de rättsvårdande myndigheterna att spåra upp dessa människor och deportera dem?
När ska regeringen sluta tramsa om "papperslösa"? Kalla dem vid namn: "illegala immigranter".
När ska det bli ett slut på alla dessa farser i vilka utlänningar som har ett utvisningsbeslut på sig pungslår skattebetalarna förmedelst utdragna rättegångsprocesser? Efter det att en asylsökande kvinna hade fått sin ansökan om uppehållstillstånd avslagen gick hon under jorden. För att överleva ekonomiskt ansökte hon om socialbidrag från Vännäs kommun. Kommunen avslog hennes ansökan, men kvinnan gav sig inte och överklagade. Kvinnan vann i förvaltningsrätten, men förlorade i kammarrätten. Nu är målet uppe i Högsta förvaltningsdomstolen. Varför ska vi behöva stå ut med gyckelspel av detta slag?

Det ultimata testet

En ännu viktigare fråga är hur regeringen definierar själva handlingen. Det finns en tendens bland politiker att vilja behandla denna typ av brott som grov kriminalitet.
Detta vore ett misstag. Terrorister mördar förvisso, men det är inte mördandet som gör dem till terrorister. Israels problem är inte att kriminaliteten i Gazaområdet emellanåt drabbar israeler, utan att terroristorganisationen Hamas genomför terroristattacker mot Israel i syfte att destabilisera den judiska staten. Terrorister har ett politiskt syfte med mördandet och därför skiljer de inte mellan militära och civila mål. När israelerna således slår tillbaka, ägnar de sig inte åt reguljär brottsbekämpning, de är utkämpar ett krig.
Från och med den sjunde april 2017 befinner sig vårt land i krig med Islamiska staten. Den över 200 år gamla fred som vi har åtnjutit har nått vägs ände. Det enda skälet till att Sverige inte befinner sig i direkt militär konflikt med Islamiska staten, är att huvuddelen av dess armé håller till i Mellanöstern.
Detta borde statsministern upplysa sitt folk om.

Feministisk mytbildning

När den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il dog, reagerade det nordkoreanska folket med massiva sorgemanifestationer. Folk grät öppet. Människor skrek ut sin sorg och förtvivlan. Många sträckte sig efter kistan när begravningskortegen körde förbi.
Vänsterns reaktion på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var på sina håll lika hysterisk. En del Hillaryanhängare var så upprörda att de inte kunde kontrollera sina känslor. I likhet med nordkoreanerna skrek också de ut sin sorg och förtvivlan, men till skillnad från nordkoreanerna, som hade förlorat sin "käre ledare", reagerade vänstern på ett valresultat.
Deras kandidat hade blivit besegrad och nu skulle världen gå under.
De betedde sig som om de var små barn vars föräldrar hade nekat dem utlovat lördagsgodis.

Britta Svensson sörjer på feministiskt vis

Britta Svensson är krönikör på Expressen. I november förra året skrev hon en krönika med namnet "Än en gång fick alla se en kvinna förlora".
Om vi får tro Svensson, var Clinton ensam om att försvara den fria världen. Hon hade en fantastisk karriär bakom sig. Hon hade varit First lady i Vita huset i åtta år, senator och sedan utrikesminister.

Hillary Clinton

Hillary Clinton. Källa: Wikipedia.

Hon var extremt duktig och hennes karriär överträffande allt.
Tyvärr förlorade hon till en "vit, konservativ man" och det var naturligtvis helt otippat eftersom Svensson hade varit i USA och alla som hon hade träffat hade minsann varit jätteentusiastiska nu när Hillary Clinton skulle bli USA:s 45:e president.
Ibland verkar Svensson vara på vippen att fälla en tår. Clintons förlust sägs ha skickat ett budskap till hela världen. Nu har vi fått bekräftat vad vi feminister alltid har misstänkt: systemet är riggat. Istället för Clinton, flyttar en "nakenmodell" som är gift med en man som har en "vidrig kvinnosyn" in i Vita huset.

Varför förlorade Hillary Clinton? Därför att hon var kvinna, på grund av sitt kön.

Feministisk mytbildning

Detta är ett praktexempel på feministisk mytbildning: det enda skälet till att Clinton förlorade valet var att hon var kvinna. Det Svensson säger är att skälet till att amerikanerna inte röstade på henne, var hennes kön. Vad har Svensson som styrker denna teori? Ingenting. Absolut ingenting.
Hon ägnar sig åt mytbildning, feministisk mytbildning.
Många amerikaner gillade Barack Obama som person, men ogillade hans politik. Clinton var inte överdrivet populär bland väljarna och gick till val på att slutföra Obamas arbete. Resultatet blev mycket riktigt en katastrof.
Även om det inte var svårt att tycka om Obama som person, han besatt onekligen både intelligens och charm, var han inte speciellt framgångsrik som president. Den amerikanska ekonomin gick på lågvarv, tillverkningsindustrin flyttade utomlands och allt fler amerikaner hamnade i fattigdomskategorin. Under sin tid som president ökade Obama den amerikanska statsskulden lika mycket som alla föregående presidenter hade gjort tillsammans. Den utrikespolitiska scenen var inte mindre kaotisk. Det var under Obama som Islamiska staten lade under sig stora delar av Irak och Syrien.
Clinton gick till val på att förvalta detta politiska arv.
Dessutom ville hon belöna alla de som hade brutit mot amerikansk lag genom att ta sig in i landet illegalt med en allmän amnesti.

Clinton förlorade inte därför att amerikanerna röstade om kön. Hon förlorade på grund av sitt politiska program och allmänna impopularitet.

Svensson skriver om Clintons fantastiska karriär. I den ingick bland annat åtta år som First lady i Vita huset. Det var ju dessvärre ingen prestation eftersom de åren kom på köpet när maken Bill blev president.
Hon var senator i åtta år. Det är sant, men vad uträttade hon? När Clinton fick frågan under en intervju, blev hon helt ställd och svarade inte. Hon kunde inte citera en enda viktig lag som hon hade ställt sig bakom som senator.
Hon var en extremt duktig student. Var hon det? Det är sant att hon läste juridik på Yale, men hon misslyckades med att kvalificera sig för medlemskap i advokatsamfundet i Washington DC.
Svensson försöker förstärka katastrofkänslan över att denna magnifika kvinna inte lyckades vinna Vita huset på grund av sitt kön, genom att kalla vinnaren "vit, konservativ man". Är det inte rasism att fördöma människor med hänvisning till deras hudfärg? Är det inte sexism att fördöma människor med hänvisning till deras kön?
Svensson klagar över att Clinton reducerades till sitt kön. Själv har Svensson inget som helst problem att förminska Melania Trump till "nakenmodell". Varför inte säga "fotomodell"? Är problemet att män tycker att hon är sexig?
Varför inte berätta om att Clintons politiska plattform var sexistisk och rasistisk? Clinton vädjade öppet till människor på grundval av deras grupptillhörighet, medan Trump sträckte ut handen till amerikaner.

Melania Trump

Melania Trump. Källa: Wikipedia.

Moraliskt högtstående?

Hur moraliskt högtstående var egentligen Clinton? Clinton samarbetade med flera mediahus under presidentkampanjen. Hon blev förvarnad om vilka frågor som hon skulle få under debatterna med Trump och journalister skickade artiklar till henne för korrekturläsning innan de publicerades. Är det inte sådant som vi brukar kalla valfusk? Om Clinton hade haft lite moralisk råg i ryggen och varit den fantastiska människa som Svensson anser att hon är, borde hon naturligtvis ha ringt upp Trump och berättat för honom om vad som pågick. Gjorde hon det? Nej, det gjorde hon inte. Hon hoppades istället att ingen skulle märka något och att hon skulle vinna valet.
När Bill och Hillary Clinton lämnade Vita huset, var de enligt Hillary utfattiga. Femton år senare var de värda nästan två miljarder kronor. Hur var det möjligt? Varför är det så vanligt att amerikaner karakteriserar Clinton som korrupt? Berodde det kanske på den FBI-undersökning som pågick och vars syfte var att fastställa om makarna Clinton hade använt sin stiftelse för privatekonomiska intressen. Svensson hade kunnat citera e-post från Wikileaks som indikerar att Clinton använde sin position som utrikesminister i syfte att öka på familjens privata förmögenhet. Maken Bill tog emot pengar från donatorer i utbyte mot att de fick tillträde till USA:s utrikesminister.
Varför inte nämna att Clinton inte hade en e-postadress knuten till utrikesdepartementet? Hon använde sin egen privata e-postadress. Hon hade till och med en egen e-postserver i hemmet. Hon förvarade till och med topphemlig information på sin server i sovrummet. Detta var lagstridigt. När hon sedan beordrades av Representanthuset att överlämna all e-post, raderade hon över 30 000 e-postmeddelanden. En medlem i Representanthuset förklarade:

They were using something called BleachBit. You don’t use BleachBit for yoga emails or bridemaids emails. When you’re using BleachBit, it is something you really do not want the world to see.

Varför gjorde Clinton det? Varför hade hon en privat e-postserver trots att det stred mot lagen? Berodde det kanske på att hon ville behålla kontrollen över kommunikationer med eventuella donatorer till stiftelsen och kunna radera känslig information som indikerade att hon faktiskt sålde ut amerikansk utrikespolitik mot att stora summor utbetalades till makarnas stiftelse?
Varför inte berätta att Clintonkampanjen sponsrade anarkister ekonomiskt för att ställa till med kaos på Trumps möten, något som hon sedan skyllde på Trump?
Varför inte nämna att Clinton stal nomineringen från Bernie Sanders?
Svensson kallar Trumps kvinnosyn "vidrig". Svensson syftar på kommentarer som Trump gjorde under en bussresa för elva år sedan tillsammans med George W. Bushs kusin William Bush. Hon förefaller dock inte ha lyssnat på konversationen mellan de två männen.
Vad var det Trump sade?
För det första: han sade att han en gång hade försökte att få en kvinna i säng, men att hon var ointresserad därför att hon var gift. Varför inte rapportera det? Är det inte feministiskt att avvisa en man med hänvisning till att man har avgivit äktenskapslöfte?
För det andra: Trump sade inte att han tar på kvinnors underliv, han sade att han skulle kunna göra det. Varför? Därför att kvinnor vill ha sex med rika män. Media har rapporterat händelsen som att Trump har sagt att han gör sådant med kvinnor oavsett om de är med på det eller inte. Det är inte det som han säger. Han säger att kvinnor tillåter dig att göra det om du är rik och berömd.
Varför kan inte Svensson rapportera det? Är det inte intressant? Eller är hon rädd för att det skulle kasta en mörk skugga över den feministiska kampen?
Dessutom: varför inte berätta om Bill Clintons sexeskapader och Hillarys roll i dessa? Sanningen är ju den att medan Donald var idel prat och ingen verkstad, var Bill idel verkstad.
Varför inte upplysa läsarna om Hillary Clinton som person? Svensson kunde ha kikat i Ronald Kesslers bok First Family Detail. Secret Service Agents Reveal the Hidden Lives of the Presidents. Kessler berättar att det var svårt att hitta Secret Serviceagenter som ville arbeta för Clinton. Hon var en fantastisk kvinna med brett leende och stor famn tills kamerorna hade stängts av. Då var hon synnerligen otrevlig.

Trump är förvisso inte felfri, vem är å andra sidan det, men att hålla fram Hillary Clinton som moraliskt dygdemönster av det enda skälet att hon är kvinna är mer än snudd på patetiskt. Det är sexism.

Media och Trump. Abortfrågan

President Donald Trump har utfärdat en exekutiv order som förbjuder federalt bistånd till organisationer som utför eller uppmanar till om abort.
Detta är naturligtvis kontroversiellt i vårt land där det utförs cirka 100 aborter per dag. I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Aftonbladet och regeringen har argumenterat kring det amerikanska beslutet.

Donald Trump

Källa: WhiteHouse.

Är Trumps position unik?

När man läser rapporteringen kring presidentdekretet, får man intrycket att Trump är relativt ensam om att tycka som han gör och att det är skälet till att så många protesterar.
Aftonbladet har illustrerat denna tes genom att framhålla att Trump endast var omgiven av manliga medarbetare när han undertecknade dekretet. Det är sålunda underförstått att om den amerikanska administrationen hade haft fler kvinnor, hade politiken varit annorlunda. Detta är en sanning med modifikation.
En undersökning utförd av PEW år 2016 visade att skillnaderna i synen på abort mellan män och kvinnor är mycket små. Lika många män som kvinnor vill att abort ska vara tillåtet i alla eller nästan alla fall. Trettionio procent av männen svarade att abort ska vara förbjudet i alla eller de flesta fall, medan 40 procent av kvinnorna var av samma åsikt. Skillnaden är således negligerbar. Likväl vill fler kvinnor försvåra möjligheten att få abort.

Vad menar Trump?

Trump har uttryckt olika åsikter i abortfrågan. Hans attityd har alltid varit negativ, men hans kritik av aborträtten har blivit alltmer uttalad de senaste 15 åren. År 1999 sade Trump att han är emot abort, men han sade också att han vill att det ska finnas en valmöjlighet.
Under valkampanjen sade han att han anser att abort borde vara förbjudet. Han förklarade också varför han är så negativt inställd till abort.

[W]hat happened is friends of mine years ago were going to have a child, and it was going to be aborted. And it wasn’t aborted. And that child today is a total superstar, a great, great child. And I saw that.

På denna punkt är det viktigt att hålla tre saker i minnet.
För det första: Trump är förvisso religiös, men han motiverar inte sin hållning i abortfrågan med Bibelcitat. Istället redogör han för en konkret och omtumlande erfarenhet som fick honom att ändra åsikt.
För det andra: han är inte absolutist. Han vill förbjuda abort, men han vill också göra undantag från den allmänna regeln. I likhet med Reagan kan han tänka sig tre undantag: våldtäkt, incest och om kvinnans liv är i fara.
För det tredje: Trump vill inte ha en federal lag mot abort, dvs. en lag som kriminaliserar abort i hela unionen. Han vill att delstaterna ska bestämma i frågan. Mer om detta längre fram.

Trump versus Matthews

I en intervju med MSNBC:s Chris Matthews fick Trump frågan om han anser att kvinnor som utför abort ska straffas. Trump svarade att problemet är mycket komplext, att han inte har svar på alla frågor, men att han vill förbjuda abort.
Matthews replikerade med att insinuera att Trump är fascist. Om aborter är ett brott, måste man väl straffa kvinnan? Ett samhälle som bestraffar kvinnor av denna anledning är väl ett fascistiskt system?
Trump svarade att någon form av straff borde förekomma, men han tillade att han inte hade en uppfattning om vem som skulle straffas och hur mycket.
Därefter gick han till motattack. Trump visste att Matthews är katolik och den katolska kyrkans position i abortfrågan är välkänd.
Hur kan Matthews som är katolik förlika sig med aborträtten?
Matthews svarade på följande sätt:

MATTHEWS: Let me give something from the New Testament, "Render to Caesar the things that are Caesar’s, and to God the things that are God’s." Don’t ask me about my religion.

Matthews svar fick Trump ur balans. Frågan är dock vad som tillhör kejsarens respektive Guds domäner. Att säga att vi ska ge kejsaren det som tillhör honom, besvarar knappast denna fråga.
Kanske kan vi få ett svar på frågan genom att granska vad den katolska kyrkans tre senaste överhuvuden har sagt om aborter.
Fransiskus har karaktäriserat aborter som "a horrendous crime". Hans företrädare, Benedict XVI, ville förbjuda aborter:

everyone must be helped to become aware of the intrinsic evil of the crime of abortion. In attacking human life in its very first stages, it is also an aggression against society itself. Politicians and legislators, therefore, as servants of the common good, are duty bound to defend the fundamental right to life, the fruit of God's love.

John Paul II hade följande att säga:

Among all the crimes which can be committed against life, procured abortion has characteristics making it particularly serious and deplorable. The Second Vatican Council defines abortion, together with infanticide, as an "unspeakable crime".

Det är ord och inga visor. Det är uppenbart att även om katolska kyrkan skiljer mellan sekulär och gudomlig lag, menar den att dess morallära uttrycker gudomliga påbud. De tre påvarna verkar vara rörande ense om att abortproblematiken inte endast tillhör den världsliga domänen.
Det var också Trumps poäng. Kan en katolik verkligen ignorera detta och fortsätta att kalla sig katolik?
Trump gjorde det inte, men han borde ha ställt följande fråga till Matthews: är den katolska kyrkans ledare fascister?
Man får således intrycket att Trumps åsikt står närmare den katolska läran. Det är märkligt eftersom Trump, till skillnad från Matthews, inte är katolik. Hans negativa syn på aborter förefaller ha en mer världslig än en teologisk grund.
Trump har alltså en poäng när han vänder argumentet mot Matthews. Han vill åskådliggöra för publiken att Matthews hycklar.
Till skillnad från Matthews är Trump uppriktig. Han förklarar att han är emot abort, han säger till och med att han vill förbjuda abort, men att han inte har svar på alla frågor.

Vad kan Trump göra?

Det är en sak vad Trump vill göra, en helt annan sak vad han kan göra. Trump kan inte förbjuda abort. Han är förvisso USA:s president, men federala lagar stiftas av kongressen.
Det Trump har sagt att han vill göra är att eliminera Roe versus Wade, det domstolsutslag som år 1973 gjorde aborträtten till en konstitutionell rättighet i USA. Faktum är dock att han inte kan göra detta heller. Det är upp till högsta domstolen att ogiltigförklara Roe versus Wade.
När Trump fick frågan under primärvalen om sin syn på abortfrågan, svarade han att han vill att frågan ska avgöras av delstaterna. Det bör vara upp till Kalifornien, Texas och de andra delstaterna att besluta i frågan. Kort uttryckt: abortfrågan ska inte vara en federal angelägenhet.
Detta är naturligtvis inte ett förslag som tilltalar absolutister. De som är för fri abort, kommer att hävda att det ger delstaterna frihet att förbjuda abort och de som är emot abort kommer att hävda att förslaget ger delstaterna fria händer att lagstifta om fri abort. Det är lätt att glömma bort att abortfrågan är kontroversiell i USA. Det är en fråga som splittrar det amerikanska folket. Som vi har sett vill fler kvinnor än män göra det svårare för kvinnor att få abort. Många amerikaner tycker att abortförespråkarna gör det för lätt för sig när de reducerar abortfrågan till en fråga om valfrihet.
Som USA:s president måste Trump ta hänsyn till detta. Han kan inte endast vara sina anhängares president. Han måste utforma sitt förslag så att det tilltalar både anhängare och motståndare och det är naturligtvis inte enkelt i en så pass kontroversiell fråga.
Kanske uppnår han detta mål genom att skyffla över ansvaret på delstaterna. Kanske inte. Ytterst blir det väljarna som beslutar.

Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy

Den 23 januari utfärdade president Trump ett dekret med titeln "Presidential Memorandum Regarding the Mexico City Policy".
Presidentdekretet har inget med amerikansk abortpolitik att göra, utan innebär en förändring av USA:s biståndspolitik. Det är heller inget nytt påfund, utan infördes ursprungligen av president Ronald Reagan.
Dekretet riktar sig mot utländska, icke-statliga organisationer som ägnar sig åt familjeplanering som finansieras av amerikanska skattebetalare. Ordern stipulerar att organisationer av denna typ som utför eller uppmanar till abort inte har rätt till federalt stöd.
Det är i korta ordalag dekretets innebörd.

Sveriges regering griper in

Miljöpartisten och biståndsministern Isabella Lövin har i en debattartikel i Aftonbladet kallat presidentdekret för "munkavlelag". I artikeln skriver Lövin att dekretet hotar kvinnors hälsa.

Sedan flera årtionden har Mexico city policy, den så kallade global gag rule, införts av republikanska presidenter och avskaffats av demokratiska presidenter. Att Donald Trump skulle införa den var vi alltså förberedda på. USA är en av världens absolut största givare av hälsobistånd så detta riskerar att få vida konsekvenser.
Mödradödligheten har halverats sedan 1990, beslut som detta riskerar framstegen. Fortfarande dör 800 kvinnor per dag till följd av graviditet och förlossningar. En absolut majoritet av dessa dör i fattiga länder. Vad dessa kvinnor och flickor behöver är inte mindre stöd – tvärtom.

I en annan artikel skriver Lövin följande:

Så många som 225 miljoner kvinnor i utvecklingsländer saknar tillgång till preventivmedel och 22 miljoner osäkra aborter genomförs varje år. 200 miljoner kvinnor och flickor är könsstympade och 62 miljoner flickor går inte i skolan på grund av tidigt moderskap eller barnäktenskap.

I protest mot det amerikanska beslutet har Lövin bjudit in samtliga oppositionspartier utom Sverigedemokraterna till ett möte vars syfte är att "öka trycket" i abortfrågan. Hon har också sagt att regeringen har för avsikt att sjösätta ett projekt vars målsättning är att samla in de sex miljarder som sägs utebli när Trumps dekret erhåller laga kraft.
För Lövin handlar aborter om kvinnors rättigheter. Abort är en mänsklig rättighet, enligt Lövin. Lövin menar att det idag finns "en klar motkraft mot kvinnors rättigheter i världen nu". Enligt Lövin innebär Trumps beslut en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter.

Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem. Det som istället händer är att kvinnor gör osäkra aborter med smutsiga verktyg som stålgalgar.

För detta hyllas regeringen av Aftonbladets Eva Franchell. Enligt Franchell har Sverige protesterat mot USA därför att Sverige är ett "feministiskt land". Hon skriver också att hon är stolt över "regeringens kvinnokamp" och skälet är att regeringen har för avsikt att "samla ihop de sex miljarder kronor som USA har stoppat."
Lövin skriver i en debattartikel i Aftonbladet att det handlar om kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och att män har försökt begränsa denna rättighet genom att inskränka aborträtten.
Lövin får eldunderstöd från Aftonbladet. I en krönika i Aftonbladet skriver Franchell att Trump "och hans manliga kolleger … inte [tycker] att kvinnor ska bestämma över sina liv". Det är nämligen så, fortsätter Franchell, att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Låt oss pausa här och granska de anförda argumenten.

Inledande kritik

Det är en sak att säga att mödradödligheten har minskat, en helt annan sak att hävda att det beror på fria aborter. Mödradödlighet kan ju minska av olika orsaker. Lövin presenterar heller inga argument som styrker tesen att det är rätten till subventionerade aborter som ensamt förklarar nedgången i mödradödlighet.
Biståndsministern skriver att över 200 miljoner kvinnor inte har tillgång till preventivmedel, men det amerikanska dekretet handlar inte om preventivmedel. Det handlar om aborter. Dekretet förbjuder inte familjeplaneringsorganisationer att informera om eller att dela ut preventivmedel.
Inte heller lär presidentdekretet medföra att fler flickor könsstympas eller tvingas att gifta sig med äldre män.

Är presidentordern en munkavlelag?

Tidningen citerar en RFSU-representant som säger att "organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter."

Organisationer som arbetar med bland annat abortvård och preventivmedelsrådgivning kommer att tvingas stänga sina verksamheter. Det i sin tur innebär att ett oräkneligt antal kvinnor kommer att dö som följd av osäkra aborter samt otillräckliga resurser och bristande hygien vid förlossningar...

Biståndsminister Lövin skräder inte orden: ordern är en munkavlelag.
Tesen är att organisationer som arbetar med familjeplanering inte är fria att göra vad de vill eller säga vad de vill. De kan inte utföra eller uppmana till abort.
Det är väl ändå att sätta munkavle på dem?
Detta är en grov misstolkning av lagen.
Hur många socialdemokrater anser att staten har belagt Vänsterpartiets ungdomsförbund med munkavle när man drog in det statliga stödet med hänvisning till att förbundet inte var demokratiskt pålitligt?
Så enkelt är det ju inte.
Familjeplaneringsgrupper kan agera på exakt samma sätt som tidigare. De kan förespråka abort och utföra aborter. Den enda skillnaden är att de inte får federalt stöd om de gör det. När man läser Aftonbladet och Lövins artiklar får man intrycket att vi är vittnen till en politisk kamp mellan modiga feminister och ett illasinnat patriarkat.
Detta är nonsens.
Åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder. Denna grupp består naturligtvis av både män och kvinnor. Med all sannolikhet är många medlemmar av denna grupp för abort, de ifrågasätter endast att amerikanska skattebetalare ska subventionera aborter utomlands.
Är det egendomligt att amerikaner vill ha ett ord med i laget och ställa villkor för hur deras pengar får användas? Det handlar ju faktiskt om amerikanska skattemedel som används av människor som inte är amerikanska medborgare. Utländska familjeplaneringsgrupper har ingen självklar rätt till amerikanska skattemedel.
Det är alltså inte sant att det amerikanska beslutet innebär att organisationer som sysslar med familjeplanering måste stänga. De måste anpassa verksamheten efter finansiärernas krav. I annat fall får de bekosta verksamheten på annat sätt. De är fria att ansöka om delstatligt stöd. Kanske kan EU bidra med en slant? De kan samla in pengar på nätet.
Lövin och Aftonbladet moraliserar högeligen över det amerikanska beslutet. Faktum är dock att Sverige inte agerar annorlunda i biståndsfrågor. Lövin presiderar över departementet för Internationellt utvecklingssamarbete och klimat. På departementets webbplats skryter regeringen öppet om "strikta biståndsregler". Svenskt bistånd är, liksom amerikanskt, villkorat.
Varför kallar Aftonbladet inte svensk biståndspolitik för "munkavlelag"?

Planera graviditeter?

Lövin skriver att dekretet innebär en inskränkning av kvinnors möjligheter att planera sina graviditeter. Gör det verkligen det? Är inte en abort en indikation på att kvinnan och mannen inte planerade graviditeten?

Sex miljarder?

Biståndsministern har, om vi får tro Aftonbladet, tagit initiativ till ett projekt med målsättningen att samla in sex miljarder kronor. På detta sätt hoppas den svenska regeringen att kompensera för det amerikanska bortfallet.
Detta är förmodligen en överdrift. Premissen för att Lövins argument är att alla familjeplaneringsorganisationer har för avsikt att utföra eller propagera för abort och att ingen organisation kan tänka sig att kompromissa i frågan.

Det kausala argumentet

Aftonbladet och Lövin hävdar att dekretet är ett hot mot miljontals kvinnors hälsa runtom i världen. Stämmer det?
Låt oss låta ordet "hot" betyda "orsak". Frågan är således om presidentdekretet är orsaken till att kvinnors hälsa försämras eller att de rentav dör.
Nja, kanske inte. Slutsatsen förefaller vara förhastad.
Antag att en person som har ådragit sig lungcancer efter decennier av rökande hävdar att besparingarna inom vården kommer att kosta honom livet. Är det en korrekt beskrivning av orsakssammanhanget? Ja, det är det, men endast under förutsättning att vi antar att det var besparingarna som orsakade sjukdomen.
Biståndsminister Lövin har påpekat att endast under Trumps första period kommer 6,5 miljoner kvinnor att bli oavsiktligt gravida. Frågan är naturligtvis hur man blir "oavsiktligt gravid". Varför inte säga som det är: kvinnor och män runtom i världen idkar oskyddat sex. Det är problemet.
Franchell framför ett snarlikt argument när hon skriver att "kvinnor över hela världen blir gravida mot sin vilja".
Hur kan man bli gravid "mot sin vilja"? Vad skulle Franchell säga till den före detta kedjerökaren som har drabbats av lungcancer om denne hävdade att han blev sjuk "mot sin vilja"? Förmodligen hade hon sagt åt honom att han borde ha tänkt på det medan han var frisk. Varför kan vi inte säga samma sak åt kvinnor som hävdar att de blir gravida "mot sin vilja"?
Det är ju en sak att hjälpa människor som lider oförskyllt. Menar Lövin och Aftonbladet att de som inte har använt preventivmedel lider oförskyllt?
Om Lövin och Franchell syftar på kvinnor som blir gravida efter våldtäkter, behöver de inte vara oroliga. Presidentdekretet gör undantag får sådana situationer.
Både Franchell och Lövin insinuerar också att ordern förbjuder information och utdelning av preventivmedel. Lövin skriver: "Man hindrar inte aborter genom att inte informera om dem". Det är inte sant. Dekretet riktar sig endast mot aborter. Amerikanerna motsätter sig inte sexualupplysning.
Franchell menar att Lövins agerande förstärker intrycket av feministisk handlingskraft. I realiteten är det, som vi har sett, endast symbolhandlingar. Lövin och Franchell har ju fel i sakfrågorna.

Patriarkalisk maktutövning?

Aftonbladets Martin Schori skriver att ordern har utsatts för "hård kritik" i USA och utomlands. Det är sant. Han anser det också vara relevant att informera läsarna om att Trump endast var omgiven av manliga politiker när han signerade dekretet. För att läsarna inte ska missa poängen citerar Aftonbladet också den brittiske journalisten Martin Belam:

As long as you live you'll never see a photograph of 7 women signing legislation about what men can do with their reproductive organs.

Schori refererar också till New York Times som säger att Trumps kabinett är det vitaste på länge. Han citerar också en amerikansk akademiker som säger kritiserar Trumpadministrationen för bristande mångfald.
Frågan är dock varför allt detta är ett problem.
Hade Schori sagt samma sak om högsta domstolens beslut när den år 1973 legaliserade aborter? Samtliga ledamöter var ju män.
Hade Schori haft lättare att svälja dekretet om hälften av de närvarande personerna hade varit kvinnor? Eller menar han kanske att kön determinerar åsikt? Det är, som vi har sett, en sanning med modifikation. Kvinnor är inte mer positivt inställda till abort än män. Tvärtom.

Sveriges feministiska regering

Regeringen var naturligtvis mycket upprörd över det amerikanska beslutet. Sverige har ju numera, som bekant, en "feministisk regering".

Sveriges regering

På regeringens webbplats kan man läsa: "Sverige har världens första
feministiska regering." Källa: Regeringen.

Följaktligen dröjde det inte länge innan regeringen hade bestämt sig för att visa amerikanerna var skåpet ska stå. Biståndsminister Lövin samlade snabbt ihop några kvinnliga anställda i regeringskansliet för fotografering:

Lövin signerar lag

"Vi är en feministisk regering, det syns i den här bilden," säger
biståndsminister Isabella Lövin. Källa: Isabella Lövin.

En orsak till Lövins irritation var att Trump omgavs av män när han signerade dekretet, men när hon själv lät sig fotograferas i en liknande situation såg hon till att endast kvinnor var närvarande. På detta sätt ville ministern upplysa världen att den svenska regeringen står för mångfald.
Inga män, endast kvinnor.
Socialistiska Aftonbladet förstod naturligtvis inte hur bakvänd och komisk bilden var. Tidningen karakteriserade Lövins upptåg som "kaxigt" och skrev att "Hela världen skrattar efter Lövins Trumphån". Redaktören misstänker dock att denna optimism är ogrundad och att världen skrattar åt, inte med, Lövin.
Stämningen var desto mer uppsluppen när president Trump bjöd in affärskvinnor till Vita huset:

Trump

Idel glada miner i kapitalismens högborg. Källa: WhiteHouse.

Slutord

Det finns åtminstone tre knep som man kan använda sig av om man vill skapa intrycket att en civiliserad debatt om hur skattemedel ska användas egentligen döljer en kompromisslös politisk kamp mellan ett reaktionärt patriarkat och progressiva feminister.
Det första knepet innebär att man är selektiv när man redovisar fakta. Det är exakt det som Lövin och Aftonbladet gör. Deras mål är att läsarna ska tro att det äger rum en strid mellan modiga feminister och ett patriarkat som vill kontrollera kvinnors kroppar och man uppnår detta mål genom att inte upplysa läsarna att fler kvinnor än män vill begränsa aborträtten och att åtta av tio amerikaner är emot eller starkt emot att skattemedel används för att finansiera aborter i främmande länder.
Det andra knepet innebär att man blandar ihop saker som egentligen inte har med varandra att göra. Man kan t.ex. försöka påverka människors värdering av en politisk idé genom att presentera upphovspersonen i negativ dager. Trots att presidentdekretet inte har något att göra med könsstympning och tvångsäktenskap väljer Lövin att behandla dem tillsammans. Martin Schori använder sig av samma metod när han antyder att det endast är män som stöder dekretet. I realiteten är fler kvinnor än män skeptiska till aborträtten och en betryggande majoritet amerikaner vill inte att deras skattepengar ska subventionera aborter i främmande länder.
Ytterligare ett knep är att vara vårdslös med fakta och logik. Franchell och Lövin är så fixerade vid aborträtten att de inte orkar analysera kausaliteten bakom så kallade ofrivilliga graviditeter.
Naturligtvis hade det också varit på sin plats att betona att abortfrågan inte endast är kontroversiell därför att några människor är reaktionära och resten är feminister.

Det är en komplicerad fråga.

USA:s nya president är otvivelaktigt emot abort, men är Aftonbladet och biståndsminister Isabella Lövin för abort? Eller är de endast för valfrihet? Det är faktiskt två helt olika frågor. Man involverar sig inte i en motsägelse om man säger att man är emot abort, men att man inte vill förbjuda abort.
Dessutom: handlar abort endast om valfrihet? Lövin och Aftonbladet skulle förmodligen försvara aborträtten med argumentet att kvinnor ska bestämma över sin egen kropp. Frågan är dock om någon har ifrågasatt detta. Abort är väl ett problem därför att barnet inte är en del av kvinnan? Det har en annan genuppsättning.
Kanske är det med abort som det är med krig. Ingen vill att människor ska dödas, men ibland, i krigssituationer, kan det vara nödvändigt. Hur hade vi annars fått bukt med Hitlertyskland?
Kanske är krig är liksom abort nödlösningar. Få är för abort.
En annan fråga är om abort är den enda nödlösningen. Förmodligen hade Europa inget annat val än att förklara Hitler krig. När det gäller så kallade ofrivilliga graviditeter är svaret inte lika självklart. Det kanske finns flera nödlösningar. Varför inte adoptera bort barnet? Steve Jobs var adoptivbarn. Hade vi haft Apple om Jobs hade blivit aborterad? Kanske.
Sist men inte minst: varför inte jämföra Trumps förslag med Obamas politik? Aftonbladets Wolfgang Hansson har kallat Obama "intellektuell gigant" och sagt att han med all sannolikhet kommer att gå till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Det innebär väl ändå att Obamaadministrationen hade samma grundsyn på aborträtten som biståndsminister Lövin?
Nja, det är inte helt korrekt. Enligt amerikanska CNN hade internationella organisationer under Obama inte rätt att använda amerikanska dollar i att syfte att främja aborter. Även detta borde Aftonbladet ha meddelat sina läsare.

Sidor

Prenumerera på Front page feed