Samtiden.com

Du är här

Från metoo-panik till klimatpanik till viruspanik

Sveriges socialistledda regering drar sakta åt tumskruvarna för att minska spridningen av coronaviruset. Så kallade "icke nödvändiga resor" till Sverige har förbjudits. Regeringen har rekommenderat att gymnasieskolor, kommunala vuxenutbildningar, yrkeshögskolor, högskolor och universitet stängs eller övergår till distansundervisning. Polisen har fått order att upplösa allmänna sammankomster med över 500 personer är införda.
Ett åtgärdspaket på svindlande 300 miljarder kronor har föreslagits. Är dessa åtgärder motiverade? Nej, det är de inte.

Corona

Boven i dramat: covid-19. Källa: Wikimedia.

Antal smittade

När denna artikel skrevs hade cirka 1200 personer smittats av det nya viruset. Ett tusen tvåhundra personer.

Antal sjuka

Innebär det att 1200 människor är sjuka? Nej, det gör det inte. Det är ett rimligt antagande att många av dem som blev sjuka när sjukdomen bröt ut är friska idag. Det faktum att fler människor rapporteras som smittade betyder inte nödvändigtvis att fler och fler människor är sjuka.

Men 1200 är väl ganska många människor?

Låt oss jämföra med förra årets influensa. Totalt rapporterade Folkhälsomyndigheten över 20 000 fall av influensa för 2017-2018. Trots det greps ingen av panik. Varför? Beror det kanske på att covid-19 är extra farligt?

Antal döda

Att mäta dödlighet är ingen enkel sak. Hur vet vi till exempel att den influensasmittade inte dog av sitt svaga hjärta eller att den coronasmittade inte dog på grund av nedsatt immunitet? Det är viktigt att hålla dessa komplikationer i minnet när man studerar statistiken. Folkhälsomyndighetens mått är långt ifrån perfekta. Det hindrar oss emellertid inte från att ställa viktiga frågor.
Hur många människor har dött i covid-19? När denna artikel skrevs hade tio människor avlidit. Hur många människor dog i influensa under Folkhälsomyndighetens mätperiod? Svar: över 1000 personer. Nästan 5 procent av de smittade dog.

Helvetiska symtom?

En möjlighet är att det inte är den höga dödligheten som är problemet. Kanske vill politikerna bespara medborgarna en smärtsam sjukdomsupplevelse. Frågan är alltså hur sjuk man blir som coronapatient. Folkhälsomyndigheten skriver att covid-19 är en sjukdom där "många har mycket milda symtom". Myndigheten citerar också en studie från "Kina visar att det trots allt bara är en mycket liten andel av identifierade riskgrupper som drabbas av svår infektion."

A recent study published by the Chinese Center for Disease Control and Prevention found that, of the 44,672 COVID-19 cases that were confirmed in China by February 11, more than 36,000 (81 percent) of those cases were mild.

Med andra ord

Det är alltså inte fallet att 1200 människor är sjuka i covid-19. Det är inte ens säkert att antalet sjuka har blivit fler. Inte heller är det fallet att covid-19 har visat sig vara en farlig sjukdom. Symtomen är i de flesta fall milda och sjukdomsförloppet är inte överdrivet långt. För de flesta människor är covid-19 inte värre än en vanlig influensa.

Vad ska vi göra?

Riskgrupperna ska naturligtvis skyddas, men det ska ske oberoende om vi har en influensa- eller coronaepidemi.
Nästa fråga lyder följaktligen: Vilka människor löper allvarlig risk? Medianåldern för döda i influensa år 2017-2018 var 84 år. Nio av tio dödsfall var i åldersgruppen 65 och äldre. Covid-19 uppvisar ett snarlikt mönster. Italien är det land i Europa som har drabbats hårdast. Genomsnittsåldern för döda italienare är 80 år och nära hälften av de döda led dessutom av en sjukdom som ytterligare försämrade deras överlevnadsmöjligheter.
Bortsett från det behövs inga speciella åtgärder. Varför inte? kan man fråga sig. Svaret finns på Folkhälsomyndighetens sida. Myndigheten skriver:

De allra flesta blir lindrigt sjuka, men en liten grupp får en mycket allvarlig sjukdom och dödsfall förekommer för både säsongsinfluensa och covid-19.
Däremot kommer covid-19 drabba betydligt fler i en befolkning där den sprider sig. Den snabba och breda smittspridningen beror på att ingen i befolkningen har hunnit utveckla immunitet mot denna nya virusvariant. Man kommer att se fler sjuka och fler som behöver sjukhusvård. Säsongsinfluensa som återkommer varje år, har däremot cirkulerat i samhället under en lång tid. Därför har skyddet mot olika varianter influensavirus kunnat byggas upp i befolkningen.

Anledningen till att vi inte ska stänga skolor och förbjuda större allmänna sammankomster är att det bästa skyddet mot covid-19 är att ha varit sjuk. Det är inte så paradoxalt som det låter. Det är genom att utveckla en flockimmunitet mot sjukdomen som vi gör den irrelevant.

Från metoo-panik till klimatpanik till viruspanik

Att media deltar i hysteriproduktionen kring covid-19 är inget som vi ska förvåna oss över. Goda nyheter säljer som bekant inga lösnummer. Media lever på att överdriva eländet i världen.
Att regeringen nu gör gemensam sak med katastrofpredikanterna är emellertid oansvarigt. Tyvärr är inte heller det något som vi ska förvåna oss över.
Rosenbad liknar alltmer en cirkus. Först försökte regeringen slå politiska mynt av metoopaniken. Därefter uppmuntrade man till klimatpanik i ett av världens renaste länder.
Nu har människor glömt bort metoo och ingen bryr sig om Greta Thunberg. Faktum är att allt färre bryr sig om Löfven och hans sjunkande skepp. Det är också det egentliga skälet till att regeringen har allierat sig med domedagspredikanterna. Tre hundra miljarder kronor ska övertyga alla de som bunkrar pasta och toalettpapper och stjäl handsprit på landets akutmottagningar att regeringen har kontroll över läget. För den summan hade vi fått nästan fem försvar. Istället ska skattemedlen användas för att rädda Sverige från konsekvenserna av en infektion som inte är värre än en ordinär influensa.

Modern Philosophy

Filosofihistoria ska inte förväxlas med idéhistoria. En idéhistoriker måste inte vara filosof. Det räcker med att han eller hon är historiker. Idéhistorikern är mer intresserad av idéernas inflytande än av deras korrekthet. Filosofihistoria är annorlunda. Den som skriver filosofihistoria måste värdera de olika argumentens styrka. Fokus är inte på om Immanuel Kants och Georg Hegels idéer har påverkat vårt samhälle, utan på om de är sanna.
Roger Scrutons Modern Philosophy (Pimlico, 2004) är, som vi ska se, ingen idéhistoria, men boken är heller ingen filosofihistoria, åtminstone inte i ordets snäva mening.

Modern Philosophy

Infallsvinkel

Böcker i filosofi brukar ha ett historiskt perspektiv på ämnet. Ofta startar man i antiken. Platon avhandlas naturligtvis, liksom Aristoteles. Medeltidens filosofi var dominerad av den katolska kyrkan. Följaktligen fokuserar man på den skolastiska traditionen. Medeltiden såg också en begynnande empirism växa fram. Därför nämner man William av Ockham.
Reformationen medförde att kyrkan splittrades i en katolsk och en protestantisk del. Kyrkans minskade makt ledde till en renässans för nya idéer, bland annat Galileos astronomi och Francis Bacons teorier om vetenskaplig metod.
Upplysningen är kanske den viktigaste historiska epoken. Britten David Hume var empirist och förkastade den rationalistiska filosofin som värdelös metafysik. Hegel försökte återuppliva samma rationalistiska metafysik. Immanuel Kant försökte kombinera rationalism och empirism.
Den logiska positivismen grundades i början på 1900-talet. Efterhand övergavs det logisk positivistiska programmet. Modern filosofi ändrade kurs. Istället för att försvara rationalitet och vetenskap, blev kunskapsteorin relativistisk och metafysiken antirealistisk.
Framställningen i Modern Philosophy är emellertid inte historisk, utan problemorienterad. Moderna filosofer har brottats med en hel hoper av problem. Här är några:

  • Har vi fri vilja?
  • Är ett privat språk möjligt?
  • Vad menas med "mening"?
  • Finns det en objektiv moral?
  • Vad är kunskap?
  • Vad är sanning?

Istället för att skriva en traditionell filosofihistoria tar Modern Philosophy sin utgångspunkt i dessa och andra problem. Problemen presenteras och de olika förslagen till lösning analyseras och värderas. Det innebär till exempel att Scruton inte har reserverat ett kapitel för Immanuel Kant. Istället förekommer Kant i flera av bokens kapitel.

Vad är modern filosofi?

Vad är modern filosofi? Vad skiljer filosofi från vetenskap? Filosofiska frågor uppstår där vetenskapen gör halt. Filosofiska argument är abstrakta, ultimata och sanningsorienterade.
Vetenskapen studerar spatio-temporala objekt i kausala relationer. Filosofin ställer frågor som: Vad är objekt? Varför existerar det något istället för ingenting? Vad är tid och rum? Vetenskapen förutsätter ett sanningsbegrepp. Filosofin ställer frågan: Vad är sanning? Vetenskapen förklarar sociala och naturliga fenomen, filosofin frågar: Vad är kausalitet? Hur "grundar" vi förklaringar? Finns det rentav en första orsak? Vetenskapliga sanningar baseras på observationer och experiment. Filosofins sanningar är förnuftssanningar. Ett påstående är inte sant därför att det korresponderar med verkligheten, dess sanning är en konsekvens av de i satsen ingående termerna.
Rene Descartes hävdade till exempel att verkligheten består av substanser och att alla substanser har attributet extension. Hur visste han det? Hade han genomfört grundliga empiriska undersökningar? Nej, det hade han inte. Det är en definitionsmässig sanning att substanser har utsträckning. En substans har extension och allt som har extension är substans.
Det är det faktum att filosofiska argument är a priori som gör dem så fascinerande. Låt oss därför titta på ett mer komplext exempel från Modern Philosophy.

Existerar Gud?

Det har gjorts många försök att bevisa Guds existens, men ett Gudsbevis är, om vi får tro Immanuel Kant, mer grundläggande än alla andra. I sitt huvudverk, Kritik av det rena förnuftet, hävdade Kant att alla Gudsbevis vilar på det ontologiska Gudsbeviset.
Designbeviset och det kosmologiska beviset är två exempel.
Designbeviset säger att världen är för komplex och för välordnad för att ha uppkommit av en slump. Det är, påpekade Kant, knappast ett argument för Guds existens. Kanske är världen en kreation av en övernaturlig varelse, men varför anta att det är Gud? Kanske skapade Gud världen för att sedan avlida.
Det kosmologiska beviset säger att Gud är en garant för vår kunskap om världen. Ett exempel: Varför ramlade kvinnan? Svar: hon var berusad. Varför var hon berusad? Svar: hon hade druckit två flaskor vin. Varför drack hon sig berusad? Svar: hon var olycklig. Varför var hon olycklig? Svar: hennes man hade begärt skilsmässa. Det kosmologiska beviset säger att frågandet inte har ett naturligt slut. Man kan alltid ställa ytterligare en fråga. Problemet är att om vi inte når botten får vi inte veta varför kvinnan ramlade. Det kosmologiska beviset säger att Gud är den första orsaken. Orsakskedjan tar slut med Gud. Frågan är emellertid på vilket sätt detta skulle bevisa Guds existens. Om allt måste ha en orsak, måste även Gud ha en orsak (och då är Gud inte första orsak). Om det finns något som inte har en orsak, kan det lika gärna vara världen som Gud.
Kant menade att båda dessa bevis förutsätter det ontologiska gudsbeviset. Det ontologiska beviset, som framfördes av ärkebiskopen av Canterbury, Anselm, hävdar att Gud existerar med nödvändighet.
Argumentet ser ut på följande sätt. Vi människor är långt ifrån perfekta. Vi misstar oss om verkligheten, beter oss omoraliskt och förväxlar vackert med fult. Det hindrar oss emellertid inte från att ha en föreställning om en perfekt varelse – Gud. Hur är det möjligt? frågar sig Anselm. Hur kan detta fenomen förklaras?
En möjlighet är att vi har skapat idén. Det är emellertid omöjligt, menar Anselm. En perfekt eller komplett effekt måste ha en perfekt eller komplett orsak och vi människor är långt ifrån perfekta och kompletta.
En annan möjlighet är att samhället har skapat idén. Inte heller denna möjlighet faller Anselm i smaken. Världen är full av krig, misär och sjukdomar. Den är lika bristfällig och ofullständig som någonsin människan. Alltså kan inte heller världen vara upphovet till Gudsidén.
Anselms slutsats är därför att Gud har inplanterat idén i oss. Gud är nämligen perfekt. Gud är den perfekta och kompletta orsaken.
Men följer därav verkligen att Gud existerar? Anselms svar är att om Gud är perfekt, måste han existera. Om han inte existerade, vore vi ju mer perfekta än honom i detta avseende. Salladsbladet på min tallrik existerar, men det beror på att jag har placerat det där. Det existerar inte med nödvändighet utan på grund av rena tillfälligheter. Nästa år kanske jag har tröttnat på sallad och odlar något annat.
Gud kan inte existera av en ren tillfällighet. Han måste existera med nödvändighet, menar Anselm, och det kräver att existens är ett av hans många attribut.
Vad innebär detta?
Antag att jag ska sälja min dator. Jag plockar isär den och sätter ett pris på varje enskild del. Antag också att jag lägger till några hundralappar på priset med hänvisning till att datordelarna också existerar. I annonsen skriver jag att köparen inte endast får moderkort, processor, nätaggregat och mycket mer, han eller hon får också datorkomponenter som existerar.
Detta hade naturligtvis varit absurt.
Varför är det absurt?
Kants svar var att existens inte är ett predikat. Aristoteles hade sagt att subjekt-predikatformen är fundamental i vårt språk och Kant var enig med den store greken på denna punkt. Alla språkliga uttryck ska innehålla ett subjekt och ett predikat.
Det skulle dröja nästan 100 år innan Frege förklarade att den aristoteliska språkfilosofin inte hanterade existenssatser. Den aristoteliska logiken kan inte beskriva skillnaden mellan "Kant är intelligent" och "Kant existerar" och skälet är, menade Frege, att den är baserad på vardagsspråket. Frege förklarade att inte alla satser passar in i subjekt-predikatschemat, men att problemet kan lösas genom att existenssatser skrivs om med hjälp av en kvantifierare. Istället för att skriva "Kant existerar" föreslog Frege att vi skriver något i stil med följande: "Det finns ett x sådant att x är identiskt med Kant och x existerar".

Slutord

Modern Philosophy är fantastiskt välskriven. Det är dessvärre ingen lättläst bok. De som saknar grundläggande filosofikunskaper har många intellektuella brottningsmatcher framför sig. Det är ingen slump att de sista hundra sidorna upptas av en studieguide med litteraturtips och frågor att besvara. Scruton skriver att filosofiska texter ofta är svåra, men att det ofta är väl värt besväret att traggla sig igenom argumenten och på denna punkt nödgas vi ge honom rätt.

Kant. A Very Short Introduction

Immanuel Kants huvudverk är tre till antalet. Kritik av det rena förnuftet (1781) handlar om metafysik och kunskapsteori. Kritik av det praktiska förnuftet (1788) handlar om etiska problem. Det sista verket, Kritik av omdömet (1790), handlar om estetiska frågor.
I denna artikel ska vi titta lite närmare på Kants filosofi. Vår källa är den brittiske filosofen Roger Scrutons Kantintroduktion: Kant. A Very Short Introduction (Oxford University Press, 2001).

Kant

Kritik av det rena förnuftet

Immanuel Kant följde noga debatten mellan empirister och rationalister och det problem som intresserade honom var frågan om den objektiva kunskapens möjlighet. Kan vi ha objektiv kunskap om verkligheten?
Empirister och rationalister intog motsatta ståndpunkter i frågan. Empiristerna förnekade att objektiv kunskap är möjlig. Rationalisterna hävdade motsatsen.
David Hume är den kanske mest kända empiristen. Hume hävdade all kunskap i slutändan är återförbar på sinnesförnimmelser och att sinnesförnimmelser alltid är subjektiva.
Hur vet jag att jag har ätit pizza? Maträtten såg ut som en pizza, den luktade pizza och smakade pizza. Min övertygelse är baserad på dessa sinnesförnimmelser. Det faktum att andra människor säger sig kunna verifiera min uppfattning ändrar ingenting i sakfrågan. Även de har sett pizzan, smakat och luktat på den.
Objektiv kunskap förutsätter en distinktion mellan verklighet och synbar verklighet. Objektivism innebär att verkligheten kan avvika från vår uppfattning om den. Hume menade att det inte finns någon annan verklighet än den som våra sinnen presenterar för oss. I empirismen sammanfaller objektiv verklighet och synbar verklighet. Objektiv kunskap är därför omöjlig. All kunskap vilar på en subjektiv grund.

Rationalisterna drog den motsatta slutsatsen. Gottfried Leibniz menade Hume hade rätt: sinnesförnimmelser är subjektiva. Därför ska vi inte grunda kunskapen på dem. Istället föreslog Liebniz att kunskapen ska grundas på satser som är sanna a priori eller oberoende av verkligheten? Rationalisterna hade olika förslag på vilka satser som skulle utgöra axiom i ett sådant system, men grundtanken var densamma. När satserna väl var på plats skulle en total beskrivning av verkligheten härledas från dem.

Kants menade att både empirister och rationalister hade fel. Istället föreslog han en syntes av empirism och rationalism.

Kants kritik av empirismen

Kant menade att Hume blandade ihop sinnesförnimmelser med erfarenheter. Sinnesförnimmelser utgör kunskapens råmaterial, men de hjälper oss föga när vi ska förstå verkligheten.
För att förstå verkligheten behöver vi en substanskategori och kategorier för tid, rum och kausalitet. Substansbegreppet ger oss möjlighet att tala om ting av olika slag.
Kausalitetsbegreppet ger oss möjlighet att beskriva dessa tings interaktion. Rumsbegreppet ger oss möjlighet att slå fast var interaktionen mellan tingen äger rum och tidsbegreppet ger oss möjlighet att säga när och under hur lång tid som den pågår.
Skillnaden mellan sinnesförnimmelser och erfarenheter är att de sistnämnda har struktur. Kant menade att de får denna struktur från kategorierna "substans", "tid", "rum" och "kausalitet". Utan dessa kategorier existerar det inga erfarenheter, endast oorganiserade sinnesförnimmelser.
Kants argument är transcendentalt. Världen består av spatio-temporala objekt i kausala relationer, men det innebär inte nödvändigtvis att vi kan förstå den som sådan. Tvärtom. Våra sinnesförnimmelser saknar den för kunskapen nödvändiga strukturen. Kants tes var att anledningen till att vi förstår världen är att vi har organiserat den i termer av substans, tid, rum och kausalitet. Dessa kategorier utgör en del av oss. Detta var Kants "kopernikanska revolution" i filosofin. Istället för att utgå ifrån verkligheten och fråga sig hur våra kognitiva förmågor kan ha kunskap om den, härledde han verklighetens a priorigränser från medfödda kategorier. Kant ställde sig alltså på rationalisternas sida mot Hume.

Kants kritik av rationalismen

Kant hade tagit parti för rationalismen när han dissekerade Humes argument. Nu skulle han vända empirismen mot rationalismen eller det "rena förnuftet". Kant menade att alla försök att beskriva världen utan referens till empiriska fakta ger upphov till antinomier. En antinomi är ett logiskt felslut som gör det möjligt att från en och samma premiss härleda ett påstående och dess negation.
I följande exempel visar Kant att vi kan bevisa att universum måste vara evigt och att universum inte kan vara evigt.

Tes: universum har en början.
Om universum har en början, fanns det en tidpunkt då universum inte existerade. Vid denna tidpunkt existerade ingenting.
Ingenting kan inte orsaka någonting.
Universum existerar.
Alltså: universum måste ha existerat alltid.

Därefter visar Kant att universum inte kan vara evigt.

Tes: universum har alltid existerat.
Om universum inte har någon början i tiden har det fram till idag förflutit oändlig tid.
En oändlighet kan inte vara begränsad.
Den tid som har förflutit fram till idag kan därför inte konstituera en oändlighet.
Alltså: universum måste ha en början.

Problemet med rationalismen eller det rena förnuftet var att den trodde sig kunna förstå verkligheten utan att undersöka den. Detta är inte möjligt, menade Kant. Kategorierna förser våra erfarenheter med en intellektuell struktur. De befolkar våra upplevelser med substanser, tid, rum och kausala relationer, men det räcker inte. Vi vill ha kunskap om konkreta objekt som befinner sig på bestämda platser vid bestämda tidpunkter och som påverkar varandra. Detta kräver empiriska studier, menade Kant.

Till metafysikens försvar

Upplysningen och den vetenskapliga revolutionen hade gett metafysiska argument dåligt rykte. Kant instämde delvis i kritiken av metafysiken. Han ville dock inte avfärda all metafysik. Kant var övertygad om att all kunskap vilar på en metafysisk grundval, vetenskapen inkluderad.
David Hume hade sagt att kunskap är syntetisk eller analytisk. Syntetiska sanningar baseras på erfarenheter. Satsen "Ungkarlar är olyckliga" är syntetisk. Analytiska sanningar är definitionsmässiga sanningar. Satsen "Ungkarlar är ogifta" är analytisk.
Kant menade att kunskapens grundvalar är syntetisk a priori. Med andra ord: han hävdade att det finns syntetiska påståenden vars giltighet är oberoende av erfarenheten. Vad innebär det?
Föreställ dig att det är tidig morgon och att du vaknar. Du kastar en snabb blick på klockan. Därefter sätter du dig upp i sängen. Du ser dig omkring och konstaterar att ditt sovrum ser ut som det brukar göra. Du reser dig upp, går in i köket och gör i ordning frukost. Du känner dig hungrig, men efter att ha ätit frukost försvinner hungerkänslorna.
Kant menade att den värld som möter oss när vi slår upp våra ögon har en färdig intellektuell struktur. Det är en kausalt organiserad verklighet som består av konkreta objekt som befinner sig på bestämda platser vid bestämda klockslag.
Kant menade att vi inte skulle kunna uppleva verkligheten på detta sätt utan de abstrakta kategorierna substans, tid, rum och kausalitet. Kunskapen har metafysiska villkor och de utgörs av dessa kategorier. Kategorierna är, i sin tur, syntetisk a priori. Hur kan kunskap vara syntetisk a priori?
Världen består av spatio-temporala objekt i kausala relationer med varandra, men vi skulle inte kunna uppfatta detta utan kategorierna substans, tid, rum och kausalitet. Substans, tid, rum och kausalitet är därför villkor för empirisk kunskap. Utan dessa kategorier skulle vi inte ens kunna tänka. Därför beskriver kategorierna också verkligheten, om än på ett extremt abstrakt plan. Därför är de syntetiska.
Kategorierna är a priori därför att de inte är härledda från verkligheten. Vi kan till exempel inte observera substanser, endast olika instanser av substansbegreppet, till exempel bord och stolar. Utan denna kategori skulle vi inte kunna undersöka verkligheten, än mindre tänka. Substanskategorin är därför förutsatt. Därför är den också sann a priori.

Kritik av det praktiska förnuftet

I Kritik av det rena förnuftet kritiserade Kant samtida empiristisk och rationalistisk filosofi. I Kritik av det praktiska förnuftet diskuterar Kant moraliska frågor. Den första kritiken syftade till att demolera empirism och rationalism. I den andra kritiken har Kant ett mer konstruktivt syfte. Moral är centralt i människors liv, men ett lätt offer för filosofisk skepticism och Kants målsättning med sin andra kritik var att ge moraliska satser en rationell grundval.

Vad är frihet?

Moral förutsätter frihet. Med "frihet" syftade Kant på individens förmåga att kunna orsaka sina handlingar. Om en individ är fri, finns det, enligt Kant, inte några orsaker till dennes handlingar bortom dennes beslut att agera.
Frågan är emellertid vad detta innebär.
Låt oss illustrera Kants tes med berättelsen om den barmhärtige samariten från Bibeln.

Samariten

Den barmhärtige samariten. Källa: Wikimedia.

Varför visade den förbipasserande prästen barmhärtighet? En möjlighet är att prästen hjälpte den överfallne mannen av egoistiska skäl. Han kanske ville demonstrera sin religiösa entusiasm. Kanske var han övertygad om att Gud ser allt och att Gud straffar de som inte hjälper sin nästa.
En annan möjlighet är att prästen hjälpte mannen av psykologiska skäl. Han kanske tillhörde den grupp av människor som mår bra av att "göra rätt".
Båda dessa fall är, om vi får tro Kant, exempel på ofritt handlande. Alla handlingar vars orsaker är passioner, känslor, begär eller liknande klassificeras av Kant som heteronoma. Den autonoma individen är en person som övervunnit alla heteronoma inflytanden och endast agerar i enlighet med förnuftets röst. En individ som gör det som förnuftet kräver av honom eller henne är fri. Att vara fri, är för Kant att lyda förnuftets lagar.

Frihetens problem

Frihetsbegreppet kan verka självklart, i realiteten är det djupt problematiskt. För det teoretiska förnuftet, det förnuft som Kant beskrev i Kritik av det rena förnuftet, finns ingen frihet. Allt har en orsak. Allting är styrt av naturens oomkullrunkeliga lagar. Frågan är alltså vad Kant menar när han säger att vi är fria. Vilka är "vi" i hans argument?

Vem är jag?

Kants svar är: det transcendentala jaget. När Kant säger att vi är fria syftar han alltså inte på konkreta individer. Den empiriska individen är underordnad naturens lagar. Hon är allt annat än fri. Det fria jaget kan därför inte tillhöra den empiriska verkligheten. Det måste vara ett transcendentalt jag.
Frågan är dock vad det innebär.
I Kritik av det rena förnuftet hävdade Kant att substans, tid, rum och kausalitet är transcendentala kategorier. De är inga empiriska objekt. De är inte möjliga att observera. Istället utgör de den empiriska kunskapens möjlighetsbetingelser.
Det transcendentala jaget har en snarlik status i Kritik av det praktiska förnuftet. Det transcendentala jaget är inget vars existens förnuftet har demonstrerat. Det är frihetens förutsättning. Frågan är emellertid hur det transcendentala jaget kan påverka en verklighet som det inte tillhör. Orsaksbegreppet kan endast tillämpas på den empiriska naturen. Scruton skriver att Kant inte hade ett svar på denna fråga.

Det kategoriska imperativet

Det faktum att vi är fria att handla innebär inte nödvändigtvis att vi är kapabla att handla. Ska jag äta ett äpple eller en apelsin? Frågan är vad det är som motiverar människor?
Det var det som Hume syftade på när han sade att förnuftet inte kan motivera oss. Våra målsättningar är en produkt av våra begär och känslor. Det är min smak som fäller avgörandet när jag ska välja mellan äpplet och apelsinen, inte det faktum att jag har valfrihet. Förnuftets roll är att hjälpa oss att tillfredsställa våra behov. Det är, med Humes ord, en slav under våra passioner.
Följaktligen tvivlade Hume också på möjligheten av en objektiv moral. Olika individer har olika passioner. Några föredrar äpplen, andra apelsiner. Någon kanske ogillar båda. En objektiv moral måste gälla för alla människor. Om förnuftet är slav under passioner och begär, är detta inte möjligt.
Kants förslag till lösning var det kategoriska imperativet. Om det kategoriska imperativet ska kunna motivera människor att handla på ett eller annat sätt, måste tre villkor vara uppfyllda.
För det första: vi kan inte grunda en objektiv moral på till exempel smak eftersom olika människor har olika smak. Därför måste begreppet abstrahera bort allt det som är subjektivt tills endast det objektiva kvarstår och det är, om vi får tro Kant, vårt förnuft. För det andra: en rationell aktör måste acceptera imperativet eftersom det är objektivt. För det tredje: accepterandet av imperativet måste medföra att individen förvärvar ett handlingsmotiv. Ett exempel:

Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag.

Problemet är återigen det transcendentala jaget. Den transcendentala jag tillhör inte den empiriska verkligheten. Den är inte underordnad kausaliteten. Frågan är därför hur det kategoriska imperativet ska kunna motivera detta jag om jaget är immunt mot kausalitet. Kant hade inget svar på denna fråga.
Däremot hade han ett svar på en annan fråga. Vad innebär det att en moralregel är sann eller objektiv?
Antag att vi till exempel att vi förespråkar en pragmatisk syn på lögner. Vi kanske hävdar att det ibland är moraliskt försvarbart att ljuga, till exempel om det gagnar den som ljuger. Det som vi egentligen säger är alltså att det vid sidan om lögner och löften existerar en tredje kategori, så kallade falska löften. Finns det falska löften eller är kategorin en kontradiktion? Kant menade att vi kan testa om vår regel utgör ett kategoriskt imperativ. Om begreppet är kontradiktoriskt, är det falskt. Begreppet "falskt löfte" är också kontradiktoriskt. Ett falskt löfte är inget löfte. Det är en lögn. Följaktligen är vår regel inget kategoriskt imperativ.

Kritik av omdömet

Kritik av det rena förnuftet handlade om kunskapsteoretiska problem. Kants målsättning var att försvara den vetenskapliga objektiviteten mot Humes skepticism. Kritik av det praktiska förnuftet hade till uppgift att försvara universalism och objektivism inom moralfilosofin mot relativism och subjektivism.
I den Kritik av omdömet diskuterar Kant estetiska problem.
Teoretisk kunskap skiljer mellan sant och falskt. Det är skälet till att debatter om teoretisk kunskap vållar så få problem. Debatter om moraliska problem är mer svårhanterliga och skälet är att moraliska satser inte beskriver verkligheten. De är inte sanna eller falska i teoretisk mening. Moralsatser är normativa. De föreskriver hur vi ska tänka och handla. Det finns alltså inte samma solida grund för debattörer att stå på inom moralfilosofin som i den teoretiska filosofin. Begreppet "kategoriskt imperativ" var också tänkt att kompensera för denna brist.
Kant menade att estetiska diskussioner är än mer bångstyriga. I estetiken existerar ingen motsvarighet till den teoretiska filosofins sanningsbegrepp eller det kategoriska imperativet i moralfilosofin. Estetiska upplevelser är subjektiva. De är alltid en specifik individs upplevelser. Det intressanta är att det inte hindrar människor från att diskutera och jämföra konst.

Da Vinci

Mona Lisa. Källa: Wikimedia.

De som säger att Mona Lisa är stor konst, men avfärdar Andy Warhols Brilloboxes som skräp förefaller inte mena att det endast är en fråga om subjektiva åsikter. Om de hade varit övertygade om att konst endast handlar om tycke och smak, hade de inte debatterat konst. De förefaller vara genuint övertygade om att skönhet är en kvalitet hos da Vincis tavla och att denna kvalitet saknas i Andy Warhols Brilloboxes. Frågan är hur detta går ihop.

Vad är skönhet?

Antag att jag betraktar ett landskap och säger "Det är vackert". En ko som betraktar samma vy ser endast gräs, träd, berg och kanske en blå himmel. Hur kan jag se något som kon inte ser? Med andra ord: Vad innebär det att ha en skönhetsupplevelse?
Kant menade att skönhet är en upplevelse av enhet. Istället för gräs, träd, berg och kanske en blå himmel upplever vi enhet av dessa. Denna enhet finns inte ute i naturen. Den är istället en produkt av vår föreställningsförmåga. Därför är skönhetsupplevelser upplevelser av harmoni.
Kant menade att skönhetsupplevelser förutsätter en kontemplativ attityd. När vi kontemplerar ett konstverk är vårt mål inte kunskap om det. Inte heller vill vi göra något med verket. Vi bara betraktar det. Det var det som Oscar Wilde syftade på när han sade "All art is quite useless". När vi betraktar ett föremål ur en estetisk synvinkel, sätter vi alla våra intressen inom parentestecken. Det estetiska omdömet är frukten av en kontemplation över ett objekt som bedöms för dess egen skull.
Även rationella varelser kan bete sig som kor ibland. Om vi har för avsikt att köpa upp samma område och exploatera det ekonomiskt, kommer vi, i likhet med kon, att se gräs, träd, berg och kanske en blå himmel.

En objektiv estetik?

Varför debatterar vi konst om skönhetsupplevelser är subjektiva? Ett skäl är, som vi har sett, att den estetiska kontemplationen har något objektivt över sig. När vi betraktar ett konstverk, sätter vi våra subjektiva intressen inom parentestecken och låter verket tala fritt.
Det är anledningen till att vi diskuterar och jämför konst. Vi upplever att vi kan göra det därför att vi har exkluderat oss själva från själva upplevelsen.
Innebär det också att vi faktiskt kan skilja mellan bra och dålig konst? Teorier om verkligheten kan testas med empirisk metod. Moralregler kan testas för kontradiktioner. Kan vi testa estetiska omdömen? Kant menade att vi inte kan göra det. Estetiska diskussioner är oundvikliga därför att vi är rationella varelser. De är dock inte möjliga att fullborda. Estetiska debatter är oundvikliga och grundlösa. Det existerar inga estetiska sanningar.

Slutord

Kant – A Very Short Introduction fokuserar på Kants tre huvudverk. Resten av boken behandlar filosofens politiska ståndpunkter. Kant beundrade Rousseau, men var kritisk till franska revolutionen. Han var republikan och motståndare till slaveri. Han försvarade privat egendom och förordade en uppdelning av statens makt, en idé som Montesquieu skulle utveckla. Han var skeptiskt inställd till demokratin eftersom den riskerar att urarta i majoritetstyranni.
Kants största bedrift var dock hans försvar av upplysningen. Kant var upplysningens store filosof. Som sådan hävdade han att förnuftet har en plats i samtliga tre diskursiva sfärer. Kant försvarade vetenskap och förnuft mot relativism. Han försvarade moralisk objektivism mot moralisk subjektivism. Han förklarade varför vi argumenterar i estetiska frågor.

Manligt och kvinnligt. Den svenska jämställdhetspolitikens förmenta paradoxer

Ju mer jämställt ett land blir, desto större blir könsskillnaderna. Detta är ett empiriskt faktum som har konstaterats upprepade gånger av forskare. På ytan kan det verka paradoxalt. Borde inte jämställda länder ha män och kvinnor som är mer lika varandra? Svaret på den frågan är inte ett självklart "Ja". Som vi ska se kan en aggressiv jämställdhetspolitik mycket väl leda till större könsskillnader.
Den undersökning som vi ska kika lite närmare på, Erik Mac Giollas och Petri Kajonius' Sex differences in personality are larger in gender equal countries: Replicating and extending a surprising finding, utgör ett försök att replikera tidigare forskningsresultat.

Sex_differences

Källa: S. Hermann & F. Richter from Pixabay.

Könsskillnader

Den första frågan är hur vi ska definiera "könsskillnader". Vad menar vi när vi säger att män och kvinnor är olika? Giolla och Kajonius har använt sig av den så kallade femfaktorteorin.
Vi människor uppvisar ett överflöd av personlighetsdrag. En del människor är organiserade, andra är oansvariga. Det finns melankoliker och optimister. Det finns människor som älskar konflikter och människor som avskyr alla former av tvister. Några är impulsiva, medan andra är försiktiga. Listan kan nästan göras hur lång som helst.
Med hjälp av statistisk analys är det möjligt att reducera alla dessa olika personlighetsdrag till ett fåtal grundläggande faktorer. Istället för 60 eller fler personlighetsdrag får vi fem personlighetsdimensioner. Detta är femfaktorteorin:

  • Neuroticism.
  • Extraversion.
  • Öppenhet.
  • Sympatiskhet.
  • Samvetsgrannhet.

Vad innebär detta? Antag att vi har två personer. Den första personen är entusiastisk och tycker om att prata om sig själv. Den andra personen gillar långa arbetsdagar och ordning och reda i hemmet. Med hjälp av korrelationsanalys kan vi visa att dessa olika personlighetsdrag samvarierar. Personer som är entusiastiska pratar gärna om sig själva och ordningsamma individer är ofta hårt arbetande personer.
Med hjälp av faktoranalys kan vi sedan förklara samvariansen med hänvisning till en latent eller icke observerbar faktor. I vårt exempel förklarar personlighetsdimensionerna extraversion och samvetsgrannhet varför individer är entusiastiska och pratsamma eller varför de tycker om hårt arbete och ordning och reda.
Det innebär att frågorna "Är du entusiastisk?" och "Tycker du om att prata om dig själv?" egentligen är en fråga formulerad på två olika sätt. Vi hade lika gärna kunnat ställa frågan "Är du extrovert?". På samma sätt hade vi kunnat reducera frågorna "Är du ordningsam?" och "Tycker du om att arbeta?" till frågan "Är du samvetsgrann?".

Jämställdhet

Den andra frågan är hur vi ska definiera "jämställdhet". Forskarna har använt sig av World Economic Forums Global Gender Gap Index (2006–2011). WEF:s index baseras på ekonomiska, politiska, utbildningsmässiga och hälsomässiga kriterier.

Personlighet och jämställdhet

Den tredje frågan skulle kunna ges följande formulering: Vad har personlighet med jämställdhet att göra? Två saker gör femfaktorteorin relevant ur ett jämställdhetsperspektiv. För det första: enligt teorin har män och kvinnor delvis olika personligheter. För det andra: personligheter är kausala mekanismer. De påverkar vårt beteende.
Det är viktigt att förstå vad detta innebär. En extrovert person har inte valt att tycka om socialt umgänge, han eller hon bara gör det. En introvert person väljer inte ensamhet, han eller hon bara föredrar att tillbringa mycket tid ensam. Inte heller har genomsnittsmannen valt att vara mindre sympatisk än genomsnittskvinnan. Han bara är det.
Detta är skillnader som påverkar hur män och kvinnor fördelar sig på sociala positioner. Personer som vill nå maktens tinnar måste uppskatta kamp och konkurrens och för att kunna gör det får de inte vara för sympatiska och neurotiska. Eftersom män är mindre sympatiska och mindre neurotiska än kvinnor ska vi inte förvåna oss över att vi finner fler män än kvinnor på maktpositioner i samhället.

Studiens resultat

Giollas och Kajonius' undersökning omfattar 22 länder. Drygt 130 000 män och kvinnor har deltagit i den. Låt oss först titta på diagrammet:

Sex differences

Den korresponderade tabellen är komplex och vi har förenklat den till två kolumner. Det första måttet beskriver storleken på skillnader i personlighet mellan män och kvinnor uttryckt i standardavvikelser. Ju större standardavvikelsen är, desto större är skillnaderna mellan könen. En stat som bedriver en aggressiv jämställdhetspolitik har som målsättning att minska könsskillnader. Följaktligen vill den att detta mått ska vara så lågt som möjligt. Det andra måttet beskriver i vilken omfattning som mäns och kvinnors personlighetsprofiler överlappar. Ju mindre standardavvikelsen är, desto större är skillnaderna mellan män och kvinnor. En stat som bedriver en aggressiv jämställdhetspolitik vill att detta mått ska vara så högt som möjligt. Ju mer mäns och kvinnors personlighetsprofiler överlappar, desto mindre är könsskillnaderna.

K&G

I Kina är skillnaden mellan män och kvinnor mindre än hälften av en standardavvikelse. Det finns en överlapp på 84 procent mellan män och kvinnor när de testas för femfaktorteorin. Samtidigt är Kina inte ett land som har kommit långt i jämställdhetspolitiken såsom WEF definierar begreppet.
Irland har kommit längre än Kina. Paradoxalt nog har det inneburit att skillnaderna mellan män och kvinnor har ökat till mer än en halv standardavvikelse. Samtidigt har överlappet minskat med 17 procent.
Resultatet för Sverige är än mer talande. Skillnaden mellan män och kvinnor är nu nästan en hel standardavvikelse och överlappningen har sjunkit till 63 procent.
Frågan är hur vi ska tolka dessa siffror. Hur kan åtgärder som syftar till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor leda till större könsskillnader?

En snarlik paradox

I The Bell Curve hävdade Charles Murray och Richard Herrnstein att rättvisare antagningsprocedurer vid amerikanska universitet har lett till om inte mer ojämlikhet så en ny form av ojämlikhet.
Låt oss titta lite närmare på deras argument.
Den högre utbildningen var under en lång period reserverad för barn tillhörande fina familjer. För att komma in på Harvard var det viktigare att ha rätt social bakgrund än att vara smart. Sociala faktorer sorterade studenterna. Detta var naturligtvis inte bra ur rättvisesynpunkt. Begåvade ungdomar från arbetarklassen hade ingen möjlighet att hävda sig mot mindre begåvade ungdomar från överklassen.
Över tid förändrades den högre utbildningen. Kognitiv förmåga ersatte social bakgrund som selektionsinstrument. Universiteten började leta efter de smartaste studenterna, inte studenterna från de finaste familjerna. Harvard blev en elitinstitution. För att bli antagen var man tvungen att vara mycket smart.
Innebar det att rättvisan hade segrat? På sätt och vis hade den det, menar Murray och Herrnstein. Man föds in i en familj, man väljer inte familj. Därför var det gamla systemet orättvist. Å andra sidan väljer vi inte kognitiv prestationsförmåga. Intelligens är åtminstone delvis en ärftlig egenskap.
Emfasen på kognitiv prestationsförmåga underminerade gamla strukturer, men upprättade också nya. De nya strukturerna var dessutom, mer eller mindre, omöjliga att förändra. För många var det inträffade en paradox. Hur kunde likabehandlingssträvanden ge upphov till nya pyramider? I realiteten är paradoxen skenbar. Den upphör att existera i samma ögonblick som vi accepterar att kognitiv förmåga är en ärftlig egenskap.

Tillbaka till genusdebatten

Det sägs vara ett problem att ingenjörsyrket domineras av män, medan nästan alla förskoleanställda är kvinnor. Varför är detta ett problem? De som hävdar att det är ett problem har accepterat den antirealistiska premiss som ligger till grund för all genuspolitik. Om individen är en social konstruktion, om vi inget annat är än de sociala roller som vi spelar, skulle man kunna förklara diskrepanserna mellan män och kvinnor med hänvisning till att män och kvinnor spelar olika sociala roller.
Problemet med den teorin är att skillnaderna mellan män och kvinnor, uttryckta i personlighetsfaktorer, har ökat i takt med att traditionella sociala roller har underminerats.
Inte heller detta är en paradox.
För att förstå varför måste vi anta att mänskligt beteende inte endast påverkas av sociala faktorer. Även biologiska faktorer spelar en roll. Modern jämställdhetspolitik opererar på nivån för socialt rollspel. Den baseras på antagandet att vi är summan av de sociala roller som samhället har lärt oss att spela. Jämställdhetspolitikens målsättning är därför att underminera dessa roller. Problemet är naturligtvis att i takt med att sociala roller urholkas blir inflytandet från de kvarvarande biologiska faktorerna allt starkare. Följden blir att kvinnor blir alltmer kvinnliga och män allt mer manliga. Detta förklarar varför en aggressiv jämställdhetspolitik kan leda till större könsskillnader. Genusdebattens paradox försvinner i samma ögonblick som vi accepterar att manligt och kvinnligt också är biologiska egenskaper.

Immanuel Kant

I en kommande artikel ska vi titta lite närmare på Roger Scrutons introduktion till Immanuel Kants filosofi. I denna artikel ska vi bekanta oss lite med filosofen som person.
Ehregott Wasianski var diakon vid kyrkan i Königsberg och god vän med Kant. Kant dog 1804 och samma år publicerade Wasianski sin bok om den berömde filosofens sista tid: Immanuel Kant in seinen letzten Lebensjahren. Thomas de Quincey har sammanfattat Wasianskis bok i en essä från 1827: The Last Days of Immanuel Kant. Det är ingen munter läsning. Wasianski beskriver i detalj hur åldrandet bryter ned Kant tills han är oförmögen att skriva sitt eget namn.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Ett regelbundet liv

Immanuel Kant föddes i Königsberg, 1724 och hade en blygsam bakgrund. Både fadern och modern arbetade som hantverkare. De var strängt religiösa och tillhörde den lutheranska rörelsen. Från sina föräldrar skulle Kant lära sig värdet av hårt arbete. Få filosofer levde ett så disciplinerat liv som Kant och det har sagts att det var anledningen till att han var så produktiv.
Fem minuter i fem på morgonen väcktes han av sin betjänt, Lampe, med orden: "Herr professor, tiden är slagen!". Klockan fem satt han vid frukostbordet. Kant åt aldrig något till frukost. Istället drack han några koppar te. Frukosten intogs dessutom alltid i ensamhet. Detta ställde till problem för honom när han blev gammal och sjuk och behövde ständig hjälp. Han lyckades aldrig att vänja sig vid att ha människor omkring sig tidigt på morgonen. Efter det att frukosten var avklarad rökte han en pipa tobak. Mellan klockan 7 på förmiddagen och 13.00 på eftermiddagen arbetade han.
Exakt kvart i ett på eftermiddagen reste han sig från sin stol i arbetsrummet och ropade: "Klockan har slagit kvart i ett". Det var signalen till hans betjänt att det var dags att servera middagen. Kant åt en gång per dag och alltid i sällskap. Han var övertygad om att ätande i ensamhet är skadligt för hälsan. Människor som äter ensamma grubblar i onödan och detta påverkar matsmältningen negativt. Han bjöd alltid in två vänner till middag. Middagarna hos Kant bestod av vin, mat och intelligent konversation. Därför var han extra noga när han valde middagsgäster. Gästerna skulle alltid representera motsatta ståndpunkter. Det var, menade han, en garant för en livlig och fruktbar diskussion. Kant avskydde tystnad under middagen. Konversationen skulle vara obruten och passionerad. Allt avhandlades: Filosofi, kemi, vädret, naturhistoria och inte minst politik. Kant älskade att prata politik, särskilt lokal politik. Han följde noga utvecklingen i hemstaden Königsberg.
Kant inledde alla middagar med samma fras: "Nu, mina herrar!". Gästerna serverade alltid sig själva. Om det tog lång tid, kunde det irritera Kant. Han höll noga öga på hur mycket mat som gästerna åt och tyckte inte om personer som mest satt och petade i maten.
Han drack gärna ett glas vin, men undvek öl. Kant var övertygad om att öl är vådligt för hälsan och när han blev informerad om att en bekant hade drabbats av en sjukdom, ställde han ofta frågan om vederbörande också drack öl.
Efter middagen skickade han hem sina middagsgäster och förberedde sig för sin dagliga promenad. Promenaden startade exakt 15.30 och hade alltid samma rutt: han vandrade fram och tillbaka längs samma gata, åtta gånger.
Kant promenerade alltid ensam eftersom han ville andas med näsan. Han var övertygad om att kall utomhusluft är farligt för hälsan och att risken för att man ska börja andas med munnen ökar om man har pratglatt sällskap. Han sade ofta att det var denna vana som skyddade honom mot förkylningar.
Efter promenaden var det läsdags. Kant började läsa klockan 18.00 och höll på tills klockan närmade sig 22.00. Kvart i tio lade han ifrån sig sin bok och började skingra de tankar som läsandet hade gett upphov till. Klockan 22.00 lade han sig på ett täcke i sin säng och virade det omkring sig. Därefter sträckte han sig efter ytterligare ett täcke, virade in sig i det också tills han var helt omsluten. Han somnade alltid omedelbart.
Kant levde ett ytterst spartanskt liv. Han hade endast en tavla, en gravyr av den franske filosofen Rousseau. Kant beundrade Rousseau och det sägs att den enda gången som han glömde bort sin dagliga promenad var när han satt fördjupad i en Rousseaus böcker. Den enda musik som han tolererade var tysk marschmusik. Han avskydde alla former av oväsen och flyttade två gånger därför att han inte stod ut med sina grannar. Kants bostad låg granne med ett fängelse och en gång skrev han ett upprört brev till polisen i vilket han klagade över att fångarna i fängelset störde honom med sina sånger.
Kant var hypokondriker. Han förhörde sig ständigt om utvecklingen inom den medicinska vetenskapen. Han vägrade använda strumpeband av rädsla för att de kunde påverka blodcirkulationen i benen. Varje månad brukade han granska mortalitetsstatistiken för Königsberg och försöka beräkna sin förväntade livslängd.
Trots sin rationella läggning kunde han vara mycket emotionell. Om någon i hans närhet blev sjuk, förlorade han snabbt koncentrationsförmågan. Han kunde lägga ned på mycket tid och kraft på att förhöra sig om personens hälsotillstånd, men när individen ifråga väl hade dött, förlorade han nästan omedelbart allt intresse och uppträdde som om han var mer eller mindre likgiltig i förhållande till det inträffade. Han brukade säga att sjukdomar ger oss anledning att frukta det värsta och att hoppas på det bästa, men döden terminerar båda. Det enda som vi kan göra är att gå vidare.

De sista åren

Kant var känd för sin blixtrande intelligens och sitt fantastiska minne, men i takt med att han åldrades försvagades hans kognitiva förmågor.
Han blev alltmer intellektuellt enögd. Istället för att pröva olika teorier, bestämde han sig för en teori och höll fast vid den. Under en period var han övertygad om att allt kunde förklaras med elektricitet. En epidemi bland stadens katter berodde på elektricitet. Han fick för sig att molnen på himlen hade en bestämd konfiguration och att detta kunde förklaras med elektricitet. Han var övertygad om att hans huvudvärksproblem hade med elektricitet att göra.
Kants minne försämrades successivt med följden att han började att upprepa sig. Han kunde berätta samma historia flera gånger i följd. Som ett motdrag införde han ett system med papperslappar för att bättre komma ihåg saker. Till slut blev systemet med papperslappar så svårt att administrera att han ersatte det med en anteckningsbok.
Han förlorade sin känsla för tid. Han kunde uppleva en minuts väntan som en evighet. Han blev alltmer otålig. De sista åren av sitt liv skaffade han sig en ny vana. Han började dricka kaffe efter middagen. Kaffet skulle alltid serveras omedelbart. I annat fall väcktes hans irritation till liv.

If it was said, "Dear professor, the coffee will be brought up in a moment." — "Will be!" he would say, "but there’s the rub, that it only will be:

'Man never is, but always to be blest.'"

If another cried out, "The coffee is coming immediately," "Yes," he would retort, "and so is the next hour: and, by the way, it’s about that length of time that I have waited for it."

Then he would collect himself with a stoical air, and say, "Well, one can die after all: it is but dying; and in the next world, thank God! there is no drinking of coffee, and consequently no - waiting for it."

Sometimes he would rise from his chair, open the door, and cry out, with a feeble querulousness, as if appealing to the last arrears of humanity amongst his fellow-creatures, "Coffee! coffee!"
And when at length he heard the servant's steps upon the stairs, he would turn round to us and, as joyfully as ever a sailor from the mast-head, he would call out, "Land, land, my dear friends, I see land."

Kant var medveten om sina svårigheter. Han blev alltmer resignerad. Han pratade allt oftare om döden. Han brukade säga att han inte längre var till någon nytta för någon annan och att han hade blivit en börda för sig själv.
Hans mentala förfall påverkade även hans dagliga rutiner. Hans promenader blev kortare och han sov alltmer. Han fick svårare att gå och ramlade allt oftare. Han ramlade till och med ur sin lässtol. Hans arbete tog allt längre tid och blev alltmer ansträngande.
Han fick svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Han började fantisera om sina anställda och om vad de gjorde när han inte observerade dem.
Snart började han få svårt att sova. Han förföljdes av återkommande mardrömmar som blev allt värre med tiden. Som vaken intog han en stoisk hållning till sitt sömnproblem. "No surrender now to panics of darkness", kunde han säga. Mardrömmarna vägrade dock att ge med sig och hans vänner såg till att det alltid fanns ett tänt stearinljus i sovrummet så att han skulle kunna orientera sig i den händelse att han vaknade mitt i mörka natten.
Kant dog i februari 1804, men redan under hösten det föregående året hade hans hälsa försämrats allvarligt. Hans aptit svek nu honom. Han hade börjat att se dåligt på det högra ögat. Det vänstra ögat hade sedan länge varit obrukbart. Med nedsatt syn kunde kan inte längre läsa eller skriva. En följd blev att han tidvis isolerade sig och att han blev alltmer ointresserad av att träffa nya människor.
Hans middagar blev allt kortare och efteråt lade han sig omedelbart för att sova. I december 1803 kunde han inte hitta matbesticken under middagen. Hans minne hade nu försämrats så kraftigt att han inte längre kunde skriva sitt namn eftersom han hade glömt bort hur det stavades.
De sista middagarna präglades av en tilltagande melankoli. Kant satt ofta i tystnad och det behövdes kuddar för att staga upp honom för att förhindra att han skulle ramla av sin stol. Konversationer hade blivit omöjliga på grund av hans dåliga hörsel och hans tal hade blivit allt mer osammanhängande.
Sittandes i sin säng kunde han ta av sig sina kläder för att sedan ta på sig dem och upprepa denna cykel tills någon avbröt honom.
Till slut slutade han att äta och dricka och snart låg han blek och orkeslös med tom blick i sin säng. De sista timmarna blev hans ansikte och läppar missfärgade. Den sista kampen hade inletts. Efter att ha andats oregelbundet en kort stund, slutade han att röra på sig och tystnaden sänkte sig över rummet. Modernitetens största filosof hade avlidit.

The Palestinian Delusion. Del II

Enligt den amerikanske historikern Robert Spencer finns det inget palestinskt folk. Faktum är att det aldrig har existerat ett palestinskt folk. Ordet "Palestina" är ursprungligen en geografisk, inte en etnisk, beteckning. Araberna kom till Palestina efter det att de islamiska arméerna hade erövrat området från det östromerska imperiet. Detta ställer oss inför ett delikat problem. Om det inte existerar ett palestinskt folk, varför finns det idag människor som kallar sig "palestinier"? Varifrån kommer beteckningen "palestinier"?
I boken The Palestinian Delusion (Bombardier Books, 2019) besvarar Spencer denna fråga. Han förklarar också varför konflikten i Mellanöstern är så svår att lösa.

Palestinian Delusion

Det palestinska folket skapas

På 60-talet var Mellanösternkonflikten en del av det kalla kriget. USA stod på Israels sida, Sovjet och öststaterna stödde arabvärlden. Arabstaterna hade förlorat den militära kraftmätningen med Israel. Att utplåna Israel krävde en ny taktik. Som ett led i denna strategi bildade Arabförbundet år 1964 den palestinska befrielseorganisationen PLO.
PLO:s uppgift var att föra väpnad kamp mot Israel. För detta ändamål behövde organisationen en ledare. Eftersom det inte existerade ett palestinskt folk från vilket man kunde välja en ledare, föll valet på en egyptier. Yassir Arafat var född i Kairo, men med KGB:s hjälp skapades en fiktiv identitet åt honom enligt vilken han var uppvuxen i Jerusalem.
PLO var ingen omedelbar succé. Det såg bra ut på papperet med en grupp av vältränade gerillakrigare, men det stod snart klart att PLO var oförmögen att utmana den israeliska militären. Det enda som PLO kunde göra var att spränga restauranger och mörda busspassagerare. Det dröjde inte länge innan PLO blev stämplad som en terroristorganisation.
I mars 1978 kallades Arafat till Bukarest för ett möte med Rumäniens diktator, Nicolae Ceausescu. Ceausescu förklarade för Arafat att det var dags att byta taktik. Väpnad kamp var inte tillräckligt. Om PLO ska lyckas, måste organisationen göra något åt sitt alltmer skamfilade rykte.
Ceausescu uppmanade Arafat att bluffa. Varför inte låtsas att PLO har gjort upp med terrorismen, att PLO är berett att erkänna Israels rätt att existera? Detta kommer att transformera PLO från en hatad terroristorganisation till en regering i exil och araberna i området till ett folk utan hemland.
Syriens dåvarande diktator var lagom förtjust i idén. Han sägs ha spänt ögonen i Arafat och påmint honom om att det inte finns några palestinier, endast syrier. Spencer skriver att Assad hade rätt i sakfrågan. När britterna administrerade Palestina, kallade araberna sig "syrier". Till och med kristna araber ansåg att Palestina utgör en del av Syrien. Zuheir Mohsen, som var ledare för en av PLO:s många fraktioner, bekräftade år 1977 att Mellanösterndebatten baseras på en fiktion:

The Palestinian people do not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct "Palestinian people" to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons, Jordan, which is a sovereign state with defined borders, cannot raise claims to Haifa and Jaffa, while as a Palestinian, I can undoubtedly demand Haifa, Jaffa, Beer-Sheva and Jerusalem.

Fredsprocessen

Det var mot denna bakgrund som förhandlingarna mellan Israel och PLO inleddes. Det var en komplicerad process. Israelerna var skeptiska. De oroade sig för att en palestinsk stat skulle bli en bas för terroraktioner mot Israel. Amerikanerna vill ha förhandlingar, men deras sovjetiska motpart hoppades på en arabisk militär seger. Ryssarna skulle emellertid ändra inställning efter Jom Kippurkriget 1973.
Arabstaterna hade tvingats till ett förödmjukande nederlag 1948, men 19 år senare var de övertygade om att segern låg inom räckhåll. Egyptens dåvarande president, Nasser, sade i ett tal att Israel skulle förgöras inom kort:

The liquidation of Israel will be liquidation through violence. We shall enter a Palestine not covered with sand, but soaked in blood.

Assad förklarade:

The Syrian army with its finger on the trigger is united. I, as a military man, believe that the time has come to enter into a battle of annihilation

Efter en massiv mobilisering av egyptiska, jordanska och syriska trupper med stöd av förband från Libanon och Saudiarabien, slog Israel till i förebyggande syfte och erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien.
Sex år senare gjorde styrkor från bland annat Egypten, Irak, Jordanien och Kuba ett misslyckat försök att återta de förlorade områdena. Spencer menar att Jom Kippurkriget utgjorde en vattendelare. USA hade länge förespråkat förhandlingar, medan Sovjet hade stött arabstaternas planer på att krossa Israel militärt. Jom Kippur fick ryssarna att ändra uppfattning.
Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev var ursinnig. Under ett politbyråmöte 1973 skrek han att araberna kunde dra åt helvete. Han sade att Egyptens president, Anwar Sadat, hade ringt honom flera gånger mitt i natten och ropat "Rädda mig! Rädda mig! Sänd trupper!". Brezjnev hade förlorat tålamodet och sade att han ville se en förhandlingslösning.
Frågan var emellertid vem som skulle förhandla med vem. Israel vägrade prata med PLO. Det faktum att Arafat hade sagt att PLO var berett att erkänna Israel, spelade föga roll för israelerna eftersom PLO:s nationella stadga beskrev Israel som en illegitim stat.

Sadat

Egyptens president Sadat var en möjlig förhandlingspartner, om än inte en idealisk sådan. Han hade inte endast försökt att invadera Israel, han var Hitlerbeundrare och känd som starkt antisemitisk. När Sadat besökte Israel 1977 bar han en slips med hakkors.

Sadat

Sadat iförd slips med hakkorstema pratar med Begin. Källa: Jacob Saar.

Om Sadat hade haft möjligheten att välja, hade han valt krig med Israel. Arabstaterna var emellertid för svaga och Sovjet hotade med indraget stöd om fredsförhandlingarna inte kom igång. Sadat blev alltmer övertygad om att den arabiska sidan, för att vinna Mellanösternkonflikten, måste ha världsopinionen på sin sida. Framför allt behövde han USA:s stöd.
Det första mötet ägde rum i Camp David. Sadat representerade den arabiska sidan och premiärminister Menachem Begin representerade Israel.
Förhandlingarna var kantade av svårlösta problem. Begin ogillade uttrycket "palestinier" och ville istället tala om palestinaaraber. Han förkastade idén om en palestinsk stat eftersom den kunde utgöra en språngbräda för terroristattacker mot Israel. Han vägrade godta att PLO är palestiniernas enda legitima representant. Det största problemet var emellertid Sadats krav att alla de araber som hade lämnat Israel 1948, inklusive deras barn, barnbarn och adoptivbarn, totalt 5 miljoner människor, skulle ges möjlighet att återvända. Detta var oacceptabelt för Begin eftersom det skulle eliminera Israels judiska karaktär.
Begin befann sig dock i numerärt underläge. Han hade både USA:s president Jimmy Carter och Sadat emot sig. Han var medveten om att han inte kunde irritera Carter hur mycket som helst. Utan amerikanskt stöd skulle Israel få svårt att hävda sig emot arabstaterna. Till slut gav han upp. Han erkände det palestinska folkets existens och gick med på att återlämna Sinaihalvön till Egypten. I avtalet som skrevs under i september 1978 sades det också att Gaza och Västbanken skulle bli självständiga och naturligtvis att fredssamtalen skulle fortsätta.

Camp Davidavtalet fördöms

Camp David var impopulärt i den muslimska världen. PLO, som hade varit utestängda från förhandlingarna, stämplade Sadat som förrädare. Arabförbundet var lika kallsinnigt och den muslimska samarbetsorganisationen Islamiska konferensorganisationen var så uppretad att man uteslöt Egypten.

Hamas

Camp David var i realiteten mycket prat och lite verkstad och skälet var uppenbart. I avtalet sägs det att representanter för det palestinska folket ska delta i de fortsatta samtalen, men Israel vägrade förhandla med PLO eftersom PLO inte erkände Israels rätt att existera. Läget var därmed låst. Camp Davidavtalet var, mer eller mindre, av noll och intet värde.
Camp David lade inte heller lock på jihadterrorn mot Israel och 1987 bröt den första intifadan ut. Ett år senare föddes Hamas eller den Islamiska motståndsrörelsen. Hamas skulle snart få sällskap av en annan organisation med lika radikal agenda: Islamisk jihad. Båda organisationerna förkastade PLO med hänvisning till PLO:s sekulära karaktär och hävdade att kampen för ett fritt Palestina måste vara grundat på islam.
Camp Davidavtalet hade stadgat att Gaza och Västbanken skulle bli autonoma områden som i en snar framtid skulle administreras av palestinierna själva. Det eskalerande våldet i Gaza hade gjort området var mer eller mindre omöjligt att administrera och Israel bestämde sig för att implementera paragrafen från Camp David och lämna över området till palestinierna.
Hamas' framväxt hade förändrat betingelserna för fredsprocessen. Israelerna betraktade PLO som en terroristorganisation, men jämförd med Hamas var PLO, trots allt, en mild västanvind. Även Arafat upplevde Hamas som ett hot och såg förhandlingar med Israel som ett sätt att isolera Hamas. Förhandlingar krävde emellertid en attitydförändring från PLO:s sida och det dröjde inte länge innan Arafat förklarade att PLO accepterade FN:s delningsplan, resolution 181, från 1947. Han sade att PLO också godtog Israels rätt att existera och att organisationen fördömde all form av terrorism. Arafat upprepade nya ståndpunkt flera gånger de närmaste åren och till slut förklarade Israels dåvarande premiärminister Rabin att Israel var redo att samtala med PLO.
En ny omgång förhandlingar inleddes, denna gång i Norge. Det så kallade Osloavtalet stadgade att en palestinsk myndighet skulle skapas på Västbanken och i Gaza. Arafat betonade än en gång att PLO erkände Israels rätt att existera. Israelerna krävde att PLO skulle skriva om sin nationella stadga så att den bättre reflekterade den nya politiska hållningen.

Oslo

Osloavtalet undertecknades 1993 i USA under översyn av president Clinton. Arafat och Rabin skakade hand. Motvilligt. Källa: Wikimedia.

Hudaybiyya

Utvecklingen var minst sagt remarkabel. PLO hade kallat Sadat "förrädare" och stämplat Camp David som ett kapitulationsdokument. Nu, helt plötsligt, verkade det som att PLO hade accepterat Sadats ståndpunkt.
Vad hade hänt?
Fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO var inte populära i arabvärlden. I ett tal i Johannesburg förklarade Arafat att muslimer inte hade någon anledning att oroa sig:

This agreement, I am not considering it more than the agreement which had been signed between our Prophet Muhammad and Quraish.

I den islamiska traditionen spelar Hudaybiyya-avtalet mellan islams profet och Quraishklanen en viktig roll. Muhammad befann sig i militär konflikt med Mecka. Detta hindrade honom från att göra sin pilgrimsresa till staden. Därför slöt han ett tio-årigt vapenstilleståndsavtal med Meckas härskande klan - Quraish. Men så snart han hade uppnått sitt mål, bröt han mot avtalet.
Arafat åberopade sig på Hudaybiyya för att rättfärdiga Osloavtalet. Det var taktiskt motiverat. Varför slåss för en palestinsk stat om vi kan förhandla oss till den? Det är ändå endast det första steget.

Arafat lämnar förhandlingarna

År 2000 möttes Arafat och Israels nye premiärminister Ehud Barak i Camp David under överinseende av president Clinton. Barak erbjöd Arafat Gazaremsan och 97 procent av Västbanken. Som kompensation för de tre procent av Västbanken som Israel ville behålla, erbjöds han lika mycket israelisk mark. Barak sade sig också vara beredd att erkänna en palestinsk stat om palestinierna skulle utropa en sådan.
Arafat vägrade emellertid att godta erbjudandet med hänvisning till att förslaget inte inkluderade fullständig palestinsk suveränitet över Tempelberget i Jerusalem. Han lämnade förhandlingarna i vrede och startade den första intifadan. Självmordsattackerna mot civila mål i Israel trappades upp. President Clintons kommentar var bitter: "Arafat valde terrorism istället för fred. Resten är tomt prat".
Clinton lyckades sedermera övertyga israelerna om att gå med på Arafats krav, men när Arafat blev informerad om att Israel var berett att lämna över Tempelberget, svarade han att det inte räckte. Han krävde nu att alla de som hade lämnat Israel 1948, vuxna, barn, barnbarn och adopterade barn, drygt fem miljoner människor, skulle ha rätt att återvända.

Fredsprocessen kollapsar igen

År 2000 fick USA en ny president: George W. Bush. Bush förklarade att krisen var olöslig utan ett nytt palestinskt ledarskap. Spencer skriver att Bush var lika okunnig om Mellanösternkonfliktens orsaker som Carter och Clinton. Även han ville ha en tvåstatslösning, men han förstod inte att arabernas problem inte var Israel, utan Israel som judisk stat. Istället trodde Bush att det var Arafat som var problemet.
En pressad Arafat utsåg Mahmoud Abbas till premiärminister. Abbas hade doktorerat i historia i Sovjetunionen. Hans avhandlingstes var att judiska sionister hade samarbetat med Hitlerregimen för att skapa en judisk stat och att förintelsestatistiken överdrev antalet mördade judar för att skynda på skapandet av en judisk stat i Palestina. Den palestinska myndigheten hade fått en historierevisionist som premiärminister.
År 2005 lämnade Israel Gaza. Bush applåderade reträtten och uppmanade palestinierna att visa god vilja. Det dröjde dock inte länge innan också Bushs fredsplan körde fast. I januari, 2005, var det val på Västbanken och i Gaza. Den israeliska ockupationen var över och nu skulle den sociala ordningen återställas i Gaza. Människor skulle påbörja det mödosamma arbetet att skapa ett fungerande civilt samhälle. Det var åtminstone hypotesen. När rösterna var räknade visade det sig emellertid att Hamas hade vunnit valet. För israelerna bekräftade valresultatet vad de alltid hade misstänkt. Israels kritiker hade sagt att om palestinierna får en egen stat, skulle de sluta att terrorisera Israel. Israelerna hade sagt att en palestinsk stat tvärtom skulle fungera som bas för terroraktioner mot Israel. Den israeliska reträtten från Gaza hade utgjort det första testet av denna hypotes. När palestinierna fick möjlighet att välja, valde de terroristerna i Hamas. Snart började raketerna att regna ned över Israel på nytt.

Obama

Jimmy Carter beundrade Sadat och avskydde Begin. Clinton och Bush hade en mer balanserad syn på Mellanösternkonflikten. I Barack Obama hade araberna fått en ny allierad. Obama sade att han ville ha en tvåstatslösning. Han antydde att om det inte hade varit för Förintelsen, hade det inte funnits några judar i Palestina. Han liknade palestinierna med svarta amerikaner under Jim Crow. Spencer menar att relationen mellan USA och Israel försämrades märkbart under Obama. Obama verkade inte förstå att det var Israel som var under attack. Han verkade inte förstå skillnaden mellan offensivt och defensivt krig.

Trump

Sedan kom Trump. Trump flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem efter decennier av amerikanskt tvekande. Han erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Abbas var rasande och hotade med att lämna fredsförhandlingarna. Det var en taktik som hade fungerat förr. Arafat hade satt i system att lämna förhandlingar om han inte fick som han ville. Han visste att det bara var en tidsfråga innan telefonen ringde igen.
Trump struntade i Abbas. Istället eliminerade han det amerikanska stödet till UNRWA, en humanitär organisation inom FN som ska hjälpa palestinska flyktingar, men som i realiteten är en agent för jihad mot Israel. Sedan stängde han PLO:s kontor i Washington. I oktober, 2018, tog PLO tillbaka sitt erkännande av Israel fram tills dess att Israel går med på en palestinsk stat med 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad. PLO sade sig också inte längre vara bundet av Osloavtalet. Trump hade synat PLO:s kort och det visade sig att PLO hade bluffat.
Trump hade naturligtvis en egen plan. "The Deal of the Century" skulle ge palestinierna 50 miljarder dollar i stöd i syfte att pacificera dem. Mahmod Abbas svarade att palestinierna inte accepterar att vara slavar under Greenblatt, Kushner, and Friedman – tre judar i Trumpadministrationen.

En konflikt utan lösningar

Det spelar ingen roll vad vi människor gör, förr eller senare dör vi. Det som vi kan göra är att försöka hantera problemet. Vi kan äta nyttig mat och motionera, men någon reell lösning på problemet finns inte. Mellanösternkonflikten liknar det mänskliga livet i detta avseende. Den är ett problem utan reell lösning.
Vad beror det på? Spencer menar att det beror på att orsaken till konflikten är religiös. Om problemet endast hade handlat om territorium, hade det varit löst för länge sedan. Konflikten handlar emellertid inte om mark. Den handlar inte ens om Israel. Araberna motsätter sig Israel därför att Israel är en judisk stat.
Det är Koranens och den islamiska traditionens antisemitism som är problemet. Alla förhandlingar mellan Israel och PLO har strandat på ett och samma grund; återvändandekravet. Både araberna och israelerna förstår att detta skulle destruera Israels judiska karaktär. Det är anledningen till varför araberna kräver denna rätt, detta är också anledningen till varför israelerna motsätter sig kravet.
Detta är det reella skälet till att 40 år av förhandlingar har producerat så litet. Mellanösternkonflikten är ett problem utan lösning.
Spencer menar dock att det är ett problem som kan hanteras. Israel måste inse att förhandlingar med PLO i realiteten är meningslösa. Det Israel behöver är inte mer samtal, utan starkare försvar. Israel måste också göra upp med myten om "palestinierna" och säga som det är: de är araber. Sist men inte minst: arabstaterna i närområdet måste pressas att erbjuda "palestinierna" medborgarskap.

Progressivismens patologiska ändstation

USA:s president Donald Trump beordrade nyligen en drönarattack som dödade den iranske generalen Qasem Soleimani. Soleimani var befälhavare över Irans Qudsstyrka. Styrkan, som omfattar 10 000-20 000 soldater, har till uppgift att sprida den islamiska revolutionen utanför Iran. Soleimani armé har tränat Hizbollahterrorister och aktivt stött Hamas' och Islamisk jihads operationer mot Israel.

Rose ryter till

Rose McGowan är amerikansk skådespelerska. Hon tillhör förvisso inte de mest framgångsrika i sitt skrå, men hon lär vara god för cirka 50 miljoner kronor. McGowan ser sig emellertid inte primärt som en skådespelerska. Nej, hon är superhjältinna i ett drama som hon själv har tänkt ut och som dessbättre endast utspelas i hennes eget huvud.
Efter drönarattacken twittrade McGowan följande:

RM

En historisk tweet. Twitter.

I McGowans fantasivärld är Trump Sauron, Amerika Mordor och Iran Fylke. Trump är den ondsinte demonen som håller Amerika gisslan. Han är den allsmäktige terroristen och eftersom han är allhärskande lever halva befolkningen i ständig skräck.
Det syns i amerikanska media, i de närmast rituella hyllningarna av honom. New York Times, MSNBC och CNN vågar inte annat än att i artikel efter artikel, nyhetsinslag efter nyhetsinslag, prisa honom. Facebook och Twitter gör inget annat än att censurera Trumpkritiska inlägg och att stänga konton som tillhör Trumpkritiker.
Hoberna i Iran har dock inte endast en sann vän i Rose, de har en kreativ vän i den modiga amerikanska skådespelerskan. Hon gör det ingen annan har kommit på att göra eller vågat göra, hon använder sitt Twitterkonto till att avslöja Mordors härskare.
Därefter ber hon Fylke om ursäkt. Hon har nämligen fått mandat av halva amerikanska folket att representera det på världsscenen. I Fylke jublar alla hoberna över modiga Rose.
Mordor är skakat i grunden, men Fylke står stadigare än någonsin. Alla är eniga om att Gandalfs regim är det bästa som har hänt Fylke sedan slutet av 500-talet.

Hur mycket bättre är det då inte i Mullornas Iran?

Tänk om Amerika hade varit lika tolerant som Iran. I Teheran har varje moské en egen gayklubb för att göra den så inklusiv som möjligt. I Amerika får man leta efter sådana klubbar med elektronmikroskop. I Amerika hänger man homosexuella från byggkranar, i Teheran används byggkranar för att bygga hus åt folket.
Medan Trump driver en hetskampanj mot otrogna uppmuntrar den iranska regimen religionsfrihet.
I Iran skyddar polisen kvinnors rätt att välja mellan burka och bikini. I Amerika trakasseras kvinnor öppet på gatorna och badstränderna av Trumps presbyterianska moralpoliser. I Iran är alla skådespelerskor multimiljonärer och presenterar sig på regimens egen Twittersida halvnakna och i utmanande poser. I Trumps högerkristna Amerika lär man förskolebarn att bära burka och att kasta sten på dissidenter.
I Iran är patriarkatet nedkämpat, i Amerika inbillar sig Kellyanne Conway att hon är kvinna.
Irans chefshob, Ali Khamenei, har besökt modiga Roses Twittersida och ingående studerat hennes profilbild, sagt att hon är en förebild för iransk ungdom och uppmuntrat alla kvinnor att följa hennes frihetsbejakande exempel.

RM

Rose modiga profilbild är en skandal i Mordor, men älskas av Fylke. Källa: Twitter.

Detta är progressivismens patologiska slutpunkt. Det enda som räknas är att överträffa alla andra i att kräkas på sina landsmän och sitt land.

Redaktör Fähstorkhs nyårstips

År 2020 står för dörren vilket innebär att det ånyo är dags för redaktör Fähstorkhs nyårtips. Denna gång är rekommendationerna inte uteslutande hämtade från eminenta YouTube.

Ayaan Hirsi Ali on the West, Dawa, and Islam

I slutet på 60-talet förklarade den tyske marxisten Rudi Dutschke att den kommunistiska idén om det socialistiska maktövertagandet som en revolutionär statskupp utförd av ett teoretiskt och politiskt avantgarde på kort tid har visat sig vara en återvändsgränd. Dutschke beskrev den socialistiska revolutionen som en lång och invecklad process. Istället för att fokusera på utomparlamentariska aktioner, ska vänstern infiltrera samhällets institutioner och förändra dem inifrån.
Ayaan Hirsi Ali menar att islam i väst har anammat denna strategi. I denna intervju samtalar Hooverinstitutionens Peter Robinson med Hirsi Ali om hennes nya bok Dawa. Hirsi Ali menar att islam inte endast är en religion, det är också en politisk filosofi vars syfte är att upprätta makt över människor, inte minst kvinnor. Därför är islam inte förenligt med västerländsk demokrati och frihet.

Muhammad Meets Media Muhammad

David Wood är en udda figur i detta sammanhang. Han är självdeklarerad psykopat och före detta våldsverkare, men efter en djupgående religiös upplevelse förändrades hans liv totalt. Allt enligt egen utsago. Efter mötet med Gud har Wood doktorerat i teologi och numera ägnar han det mesta av sin vakna tid åt att sprida det kristna evangeliet.
Redaktören är inte på något sätt religiös, men det är svårt att låta bli att skratta åt Wood och hans kollaboratörer. I följande video driver Vocab Malone och Wood hejvilt med medias syn på islam som en fredens religion och islams profet som fredsapostel. Videon avslutas naturligtvis med att profeten vrålar "Allahu Akbar!" och spränger sin nemesis i luften.

Why Beauty Matters

För drygt tio år sedan gjorde den brittiske filosofen Roger Scruton en dokumentär för BBC om vårt behov av skönhet. I en sekulariserad värld kan religionen inte längre förse våra liv med mening. Därför behöver vi skönhet för att inte förlora fästet i tillvaron. Scruton är övertygad om att modern konst och arkitektur har förfulat vår värld. På denna punkt har Scruton förvisso rätt: Modern konst är inte mycket att hänga i julgranen. Vad sägs om en lesbisk feminist som urinerar offentligt eller ett rum med en lampa som släcks och tänds med hjälp av en timer?

Free Speech. Why The Philosophy Matters

Stephen Hicks är kanadensisk filosof och kanske mest känd för sin kritik av postmodern filosofi i boken Explaining Postmodernism. Hicks menar att politiska argument vilar på metafysiska, epistemologiska och andra premisser, till exempel antaganden om människans natur. Vad följer om vi antar att individen är kapabel att orsaka sina egna tankar och handlingar? I denna podcast diskuterar Hicks vårt behov av yttrandefrihet.

Sist men inte minst: besök gärna Twitterkanalen ArchitecturalRevival. Kanalen är inspirerad av Scrutons kritik av modernistisk arkitektur. Byggnader ska smälta in, inte stå ut!

The Palestinian Delusion. Del I

Den amerikanske historikern Robert Spencer har specialiserat sig på islam, terrorism och mellanösterns historia. Han har skrivit ett tjugotal böcker i ämnet. Samtiden har uppmärksammat The Politically Incorrect Guide to Islam (2005), The Complete Infidel’s Guide to the Koran (2009) och The History of Jihad (2018). I denna och en påföljande artikel ska vi titta lite närmare på Spencers senaste bok: The Palestinian Delusion (Bombardier, 2019).

Palestinian Delusion

Mellanösternkonfliktens premiss

Vad är Palestina? Ett vanligt svar på denna fråga är: Palestina är det palestinska folkets hemland. Nästa fråga är följaktligen: vilka är palestinierna? Ett lika vanligt förekommande svar på den frågan är: palestinierna är de människor som har levt i Palestina sedan urminnes tider. Den sista frågan är därför: vad är dessa människor? Svaret är: de är araber.
Därmed uppkommer följande problem: Om Palestina är arabernas land, varifrån kommer då judarna och varför finns det en judisk stat i Palestina? Svaret på den första frågan är: den judiska närvaron i Palestina kan uttömmande förklaras med immigration från framför allt Europa. Svaret på den andra frågan är: den israeliska staten är produkten av ett sionistiskt, politiskt projekt.
Det är denna uppfattning som förklarar varför Mellanösternkonflikten fortfarande är olöst - 70 år efter utropandet av Israel.

En falsk premiss

Spencer menar att det är en falsk premiss. Palestina är inte det palestinska folkets hemland. Palestina var ursprungligen en del av det östromerska imperiet. Det var romarna som gav området dess namn. Ordet har en geografisk referens. "Palestina" refererar inte till ett folkslag, utan till en plats.
Varför döpte Romarna området till "Palestina"? De gjorde det i syfte att förödmjuka områdets judar. Judarna hade gjort uppror mot det romerska styret. Romarna slog ned upproret, inledde en massiv deportation av judar och döpte om Judéen efter judarnas bibliska fiender.
Den amerikanske författaren Mark Twain besökte Palestina i mitten på 1800-talet. Han var en av många resenärer i området som skulle beskriva området som mer eller mindre folktomt. Man var tvungen att använda mikroskop för att hitta araber. Palestina var således inte arabiskt. Det fanns araber i området, men de var sällsynta. De araber som levde där hade sällan fasta boplatser. De drev omkring i små grupper och försörjde sig på att plundra den bofasta befolkningen.
Det är alltså inte judarnas närvaro i området som söker en förklaring, utan arabernas. Varifrån kommer de?
Staten Israel utropades 1948. Före det tillhörde Palestina det ottomanska imperiet, men det ottomanska imperiet var inte arabiskt. Det var turkiskt.
Vi måste skilja mellan muslimer och araber. Inte alla muslimer är araber, inte alla araber är muslimer. De första araberna kom till Palestina som soldater efter det att området hade erövrats från det bysantinska imperiet. När de islamiska arméerna hade upprättat kontroll över området började vanliga araber att flytta dit och bosätta sig där. Efter de arabiska arméerna kom turkiska arméer. Turkarna var muslimer, men inte araber. Algeriska muslimer flyttade till Palestina efter det att deras land hade hamnat under franskt, kolonialt styre i mitten på 1800-talet. De ville inte leva i ett samhälle som styrs av icke-muslimer. Många muslimer, araber och icke-araber, kom till Palestina därför att de hoppades på ett bättre liv.

Den första komplikationen

Idén att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina väcktes av brittiska kristna på 1800-talet. Palestina var vid denna tidpunkt ingen nationalstat med folk, flagga och nationalhymn. Området var en av många provinser i det jättelika ottomanska imperiet. Britterna rådgjorde med sultanen, men fick blankt nej. Turkarna ville inte ha fler judar än nödvändigt i Palestina. Faktum är att de blev så upprörda över det brittiska förslaget att de förbjöd judisk immigration till Palestina.
Den andra källan var Theodor Herzls bok The Jewish State i vilket sionismens politiska program spikades. Herzl uppmanade judar att emigrera till Palestina. Han var övertygad om att det brittiska stödet var onödigt. Om tillräckligt många judar flyttade till Israel, skulle en judisk stat tillkomma på naturlig väg.
Varken Herzl eller britterna såg den arabiska populationen som ett problem. Judarna var skickliga entreprenörer och britterna och Herzl var övertygade om att det ekonomiska välstånd som de judiska immigranterna skulle skapa skulle pacificera eventuella konflikter. Det brittiska planerna skulle dock kompliceras av geopolitiska skäl. I det första världskriget stod turkar och britter stod emot varandra. Judarna tog parti för britterna eftersom den brittiska regeringen hade uttalat sitt stöd för ett judiskt nationalhem i Palestina. Detta förargade turkarna och när kriget bröt ut, började turkarna att deportera judar från Palestina. Turkarna var dock inte det enda brittiska problemet. Araberna hatade förvisso turkarna, men de hade en sak gemensamt: de hatade båda judar. Frågan var vilken sida som araberna skulle solidarisera sig med under kriget. De turkiska muslimerna eller brittiska otrogna? Den brittiska regeringen behövde arabernas stöd i kriget mot turkarna och beslutade sig för att spela ett dubbelspel. Britterna övergav inte sin plan om ett judiskt folkhem i Palestina, men man började att uppmuntra arabisk nationalism.
Mot slutet av det första världskriget stod det klart att det ottomanska imperiet skulle kollapsa. År 1917 föreslog Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour att ett judiskt nationalhem skulle skapas i den ottomanska provinsen. Det brittiska förslaget var med försiktigt formulerat. Balfourdeklarationen säger inte att en judisk stat ska skapas av Palestina, något som judiska sionister ville göra, utan att den ska uppföras i Palestina. På det sättet undvek britterna att, mer än nödvändigt, stöta sig med araberna. Om den judiska staten ska skapas i istället för av Palestina, kan den inte omfatta hela området.
Några år senare överförde det ottomanska imperiet Palestina till Nationernas förbund och år 1922 fick britterna i uppdrag att administrera området. Mandatet från Nationernas förbund uteslöt emellertid området till öster om Jordanfloden. Sionisterna protesterade högljutt och sade att mandatet begränsade den tilltänka judiska statens storlek med över 70 procent. Till slut valde de emellertid att bita i det sura äpplet och accepterade det. En liten judisk stat är, trots allt, bättre än ingen stat alls.

Den andra komplikationen

Det dröjde inte länge projektet drabbades av nya geopolitiska problem. I Italien hade Mussolini tagit makten. I Tyskland hade Hitler gjort en politisk kometkarriär. Italien hade fått en diktator och det var endast en tidsfråga innan Tyskland skulle gå samma väg.
Mussolini brukade säga att islam har en sann vän i fascismen. Hitler sade inget jämförbart, men hans antisemitism attraherade många araber. I maj 1937 demonstrerade araber i Palestina med plakat med bilder på Hitler och Mussolini. Det oroade britterna. Den europeiska kontinenten kunde när som helst störtas i krig och britterna var oroliga för att araberna skulle göra gemensam sak med italienarna och tyskarna. För att blidka dem införde man restriktioner på judisk invandring till Palestina. Man började också söka efter lösningar på Palestinaproblemet som skulle tilltala araberna. Den ena planen var att skapa två stater: en judisk, en arabisk. Den andra planen var att skapa en stat i vilken judar och araber levde tillsammans. Planerna förverkligades emellertid aldrig på grund av det andra världskrigets utbrott.

Attackerna inleds

År 1881 fanns det 450 000 araber i Palestina, efter andra världskrigets slut hade gruppen växt till 1,3 miljoner. Ett skäl var att judarna var duktiga entreprenörer och det växande ekonomiska välståndet attraherade araber. Britterna och de judiska sionisterna var övertygade om att när araberna insåg att projektet gynnade även dem skulle de ge det sitt stöd.
Denna förutsägelse skulle dessvärre slå fel. Istället reagerade de med vrede. I början på 1920-talet började grupper av araber att attackera judar. Den brittiska regeringen stod helt handfallen inför utvecklingen. Vad skulle man göra? En möjlighet var att återställa ordningen med polisiära medel. Istället valde britterna att rationalisera det arabiska våldet. Man sade att araberna förmodligen attackerade judar därför att de kände sig svikna av världen. Denna observation innehöll ett korn av sanning. Under första världskriget hade britterna uppmuntrat arabisk nationalism i Mellanöstern. Många araber hade tolkat det brittiska agerandet som en indikation på att britterna var positivt inställda till en arabisk stat i Palestina. När den brittiska regeringen annonserade sina planer på ett judiskt folkhem utan att nämna en arabisk motsvarighet, kände sig många araber svikna. Men det var inte hela sanningen.

Islamisk antisemitism

Spencer menar att konflikten mellan judar och araber inte enbart handlar om territorium. Om det hade varit orsaken till problemen, hade frågan kunnat lösas med förhandlingar. När man förhandlar, kompromissar man. Man ger motparten något för att få sin vilja igenom. Inte ens när Israel erbjöd palestinierna 97 procent av det som de krävde accepterade de budet.
Varför? Spencer menar att det beror på att konflikten har religiösa rötter. Den handlar givetvis inte endast om religion, men utan religiöst inslag hade konflikten, med stor sannolikhet, varit löst sedan lång tid tillbaka.
Mellanösternkonflikten är grundad i Koranen och den islamiska traditionen. De islamiska urkunderna är solitt antisemitiska. Muslimer uppmanas att inte ha judar som vänner. Judar liknas vid råttor och sägs vara ättlingar till apor och grisar. Muhammad sägs ha förgiftats av en judisk kvinna. Judarna anklagas för att ha mördat Jesus, en islamisk profet. Den islamiska traditionen går ett steg längre och uppmanar till massmord:

The Day of Judgement will not come about until Muslims fight the Jews, when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Muslims, O Abdullah, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (the Boxthorn tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.

Det är en eskatologisk och teologisk konflikt. Judarna anklagas för att ha korrumperat islam genom att hävda att judendomen är en egen religion trots att islam säger att Bibelns alla profeter, inklusive Jesus, var muslimer som predikade islam. Därför är judarna islams fiende nummer ett och med en sådan fiende finns det inget utrymme för kompromisser.
Ett kanske ännu större hinder för en fredlig lösning är en hadith som säger: "Driv ut dem från de platser som de drev dig ut". Det är denna hadith som ligger till grund för islamiska krav på Spanien. Islamiska arméer ockuperade Spanien under 800 år och det anses ge muslimer en gudomlig rätt till Spanien.
Palestinierna hävdar att de drevs ut ur området när Israel skapades 1948. Därför har de rätt att driva ut judarna från området. Destruktionen av Israel är i detta perspektiv en religiös plikt. Muslimer kan inte leva tillsammans med kristna eller judar därför att i islam får de senare inte ha makt över muslimer.
Spencer menar att palestinska ledare ofta talar med kluven tunga. Till internationella media säger de att konflikten handlar om det palestinska folkets rätt till ett eget land. Till sina anhängare säger de att konflikten är religiös till sin natur. Mellan 1948 och 1967 kontrollerade Jordanien Västbanken, Egypten styrde över Gaza och Sinai, Syrien ockuperade Golanhöjderna, men ingen krävde en palestinsk stat. Varför? Idag kräver arabstaterna en palestinsk stat på Gazaremsan och i Västbanken, men när samma länder hade möjlighet att skapa denna stat på exakt dessa ställen, gjorde man inte det. Ingen krävde heller att det skulle göras. Kraven på en palestinsk stat ställdes först efter sexdagarskriget då Israel erövrade dessa områden. Detta är endast begripligt om vi antar att konflikten inte handlar om palestinierna och deras nationella rättigheter.

1948. Israel utropas

FN-resolution 181 från 1947 säger att en judisk och en arabisk stat ska skapas i Palestina. Den 14 maj 1948 utropades Israel. Araberna bestämde sig för att ta saken i egna händer. Judarna skulle drivas ut från den plats där de hade drivit ut muslimerna. Dagen efter utropandet invaderade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien, Libanon och frivilliga från flera muslimska länder, däribland Pakistan, Israel.
Spencer menar att anledningen till att alla förhandlingar har strandat är att araberna vägra att kompromissa. Anledningen till att de vägrar att kompromissa är att Koranen förbjuder kompromisser. Eftersom judarna drev ut muslimerna, måste muslimerna driva ut judarna. Det är ett religiöst krig, menar Spencer. Arabiska ledare och militärer har upprepade gånger sagt att kriget mot Israel inte handlar om mark. Al-Azharuniversitetet i Kairo, som är den högsta religiösa auktoriteten inom sunniislam, har kungjort att befrielsen av Palestina är en religiös plikt för alla muslimer.
Spencer menar att det är en bisarr situation, inte minst för Israel. Det är nämligen inte sant att judarna deporterade araber. Araberna lämnade Palestina efter att ha blivit uppmanade att göra det av arabiska ledare. Arabiska politiker och militärer hade bestämt sig för att lösa Palestinafrågan med våld och de ville inte riskera att arabiska civilister skulle hamna i skottlinjen. Araberna lämnade Palestina därför att de var övertygade om att de skulle kunna komma tillbaka efter kriget. Då skulle de judar som fanns kvar deporteras och deras egendomar konfiskeras och fördelas bland araberna.
När krutröken hade skingrats stod det klart att den arabiska militära planeringen inte hade varit särskilt realistisk. Arabstaterna var för militärt svaga för att kunna besegra Israel på slagfältet. Kriget hade emellertid inte endast skapat vinnare och förlorare. Det hade också skapat ett flyktingproblem. Var skulle alla de araber som hade lämnat Israel med förhoppningen om att kunna återvända när kriget var över ta vägen? Det är om detta som nästa artikel ska handla om.

Neoconservatism: Why We Need It. Del II

Nykonservatismen accepterar Strauss samtidsdiagnos: det moderna samhällets huvudproblem är den relativistiska kulturen. Frågan är emellertid varifrån den kommer, varför den är ett problem och vad Murray vill göra för att stävja den relativistiska farsotens framfart?

Neoconservatism: Why We Need It

Kulturrelativismens orsaker

Strauss menade att det demokratiska systemet är en viktig orsak till relativism. Demokrati förutsätter tolerans och det har blivit allt vanligare att människor förväxlar tolerans med relativism. Detta har inte varit ett problem eftersom västländerna har haft fungerande utbildningssystem. Klassisk utbildning har under långa perioder fungerat som en motvikt till den relativistiska tendensen i modern kultur. Problemet med det moderna utbildningssystemet är att det har upphört att fylla denna viktiga funktion. Istället för att ge människor en solid teoretisk och praktisk plattform att stå på, har utbildningssystemet fallit offer för relativismen och blivit dess kanske viktigaste distributionskanal.

Varför är kulturrelativism ett problem?

Relativism innebär, i korthet, att empiriska och moraliska sanningar är subjektiva. Teoretiska och praktiska påståenden sägs uttrycka preferenser. Det kan handla om en individs, en grupps eller ett samhälles preferenser. Eftersom inga åsikter är mer värda än några andra, blir den intellektuella uppgiften inte att söka sanning, utan att främja tolerans. Problemet med kulturell relativism är att den underminerar våra möjligheter att försvara vår kultur. Låt oss ta ett svenskt exempel. I Sverige badar män och kvinnor tillsammans. Vi ser det som fullständigt naturligt och som en integrerad del av vår kultur. Det är när islamister ifrågasätter systemet och kräver separata badtider för sina kvinnor som vi upptäcker hur relativistisk vår kultur har blivit. Våra politiker hade kunnat avvisa kraven och motivera det med att i detta specifika fall är svenska värderingar bättre än islamiska, men eftersom de är stöpta i den kulturrelativistiska formen tror de att det är rasistiskt eller diskriminerande att säga "Nej".
Detta är ett problem därför att islam inte är en relativistisk ideologi. Tvärtom: islam är en kulturimperialistisk ideologi. Islamisternas mål är att underminera våra samhällen inifrån. Istället för att kräva sharialagar, kräver de separata badtider för kvinnor. Separata badtider för män och kvinnor är sharia i praktiken. Argumentet att islamisk kultur är jämställd med svensk kultur, är således inget som islamister tror på. De är övertygade om att islamisk kultur är överlägsen svensk kultur. De känner också till att vår kultur är relativistisk och utnyttjar det emot oss. Målsättningen är att, steg för steg, etablera sharia med hänvisning till att alla kulturer är likvärdiga. Kulturrelativismen gjort det allt svårare för svenskar att försvara svensk kultur.

Nihilism

Ett besläktat problem är nihilismen. Murray menar i Strauss' efterföljd att relativism ger upphov till nihilism. Klassisk socialism och modern feminism kan tjäna som exempel. Klassisk socialism tror på existensen av en objektiv verklighet och att socialismen är ett ur moralisk synpunkt föredömligt samhälle. Under socialismen samarbetar människor istället för att konkurrera med varandra. Det socialistiska credot är: "Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga". Modern feminism är nihilistisk. Verkligheten är en social konstruktion och målsättningen med den politiska kampen är underminerandet av alla standarder. Destruktionen av det liberalkapitalistiska samhället syftar inte till ett bättre samhälle, krossandet av status quo är ett mål i sig.

Utbildning, utrikespolitik, immigration

Följaktligen kommer det inte som en överraskning att utbildningsreformer är centralt i Murrays argument. Om vi ska övervinna kulturrelativismen, måste ungdomar lära sig skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel.
Det innebär två saker.
För det första: historieundervisningen ska fokusera på brittisk historia. Ungdomar ska förvisso undervisas om att Storbritannien har en kolonial historia, men de ska också få lära sig att Indiens premiärminister skålade två gånger för just brittisk kolonialism när han besökte universitetet i Oxford. Manmohan Singh förklarade att Indien har Storbritannien att tack för modern teknologi, egendomsrättigheter och demokrati. Det finns mycket som brittiska ungdomar har anledning att vara stolta över.
För det andra: Murray vill stödja skolor grundade på tro, men det ska vara skolor med rötter i den judisk-kristna traditionen. Brittiska ungdomar ska lära sig att skilja mellan rätt och fel. Idag är tolerans det överordnade värdet i skolan. De stora världsreligionerna är således tilldelade lika undervisningstid och ingen antas vara bättre än någon annan. Ungdomar uppmanas istället betrakta dem som olika metoder som man kan använda sig av och ibland kombinera om man vill leva ett spirituellt liv i ett modernt, sekulärt samhälle. Detta är, menar Murray, ett recept för katastrof. Inga skattemedel ska användas för stöd åt muslimska friskolor. Murrays argument är straussianskt: skolor grundade på den judisk-kristna traditionen ska stödjas därför att den judisk-kristna traditionen är bättre än den islamiska traditionen. Muslimer som vill ha egna skolor, ska tvingas att finansiera det ur egen ficka och de muslimer som anser att det är diskriminerande ska uppmanas att välja mellan brittisk kultur eller att lämna landet.
Murray vill strama åt den högre utbildningen. Institutioner som inte står på solid vetenskaplig grund hör inte hemma på universiteten. Genusvetenskap är ett exempel på en politisk disciplin som inte har på universitet att göra. Universiteten ska inte försörja eller producera samhällsomstörtare. Istället ska universitetens status som intellektuella högborgar återupprättas. Alla former av kvoter ska bort. Utbildningsplatser och anställningar ska fördelas på strikt meritokratiska grunder. Argumentet att det riskerar att leda till att vissa grupper kommer att bli underrepresenterade avfärdar Murray som irrelevant. Universitetens uppgift är inte att spegla det omgivande samhället eller alla tänkbara åsiktsriktningar. De ska ge utbilda en elit som ska ge oss de kunskaper som vi behöver för att avancera som civilisation.

Utrikespolitiken är det andra området. Storbritannien ska lämna Europeiska Unionen. Murray vill ersätta EU med traditionellt mellanstatligt samarbete. EU är en produkt av övervintrade socialister som i Europaprojektet har funnit nya möjligheter att kollektivisera människors liv. De vill ersätta det traditionella Europa med dess rika nationalstatliga mosaik med byråkratisk överstatlighet och mångkultur. Murray vill bevara Storbritannien som nation. Överstatlighet utgör ett hot mot den nationella demokratin. Mångkulturargumentet bygger på den falska premissen att världens olika kulturer är lika mycket värda. I realiteten är kulturer olika mycket värda. Brittisk kultur är ojämförligt mycket bättre än islamisk kultur och det är, menar Murray, inte något som politiker ska smussla med.
Brittisk utrikespolitik ska också präglas av FN-skepticism. FN representerar inte den fria världen. Organisationen ger diktaturer lika många röster som demokratier. Saudiarabien är till exempel medlem i FN:s kvinnokommission. Storbritannien ska kvarstå som medlem I FN, men Murray varnar brittiska politiker för att göra sig några illusioner om organisationen. Ur praktisk synpunkt är FN ett skämt, ur moralisk synpunkt är organisationen en katastrof.
Nykonservatismen har fått sin moraliska passion från Strauss och Murray vill att den ska prägla brittisk utrikespolitik. Om kulturrelativismen är falsk, om brittiska värderingar är mer värda än islamisk kultur, är det Storbritanniens moraliska plikt att sprida brittiska värderingar i Mellanöstern. Det finns, menar Murray, ingen anledning att hymla på denna punkt: demokrati är bättre än diktatur och teokrati. Kampen mot den islamiska terrorismen ska intensifieras. Det kräver återigen att hyckleriet om islam upphör. När de så kallade Londonbombarna slog till mot huvudstadens transportsystem och mördade 56 människor, stärkte polisen skyddet kring stadens moskéer som om det var brittiska muslimer som var i behov av polisskydd. Murray menar att dylikt nonsens måste upphöra. Etniska grupper som är överrepresenterade bland terrorister ska specialbevakas av polisen. De som känner sig kränkta av en sådan extra uppmärksamhet ska uppmanas att vänja sig eller att lämna landet.

Immigrationspolitiken är det tredje området. Murray menar att brittiska politiker ska sluta låtsas som att den muslimska invandringen inte utgör ett problem. Brittisk kultur är bättre än islamisk kultur. Därför är det önskvärt att Storbritannien förblir brittiskt och att massinvandringen stoppas. Immigrationspolitiken ska vara förenlig med ambitionen att bevara brittisk kultur.

Slutord

Den tyske historikern Oswald Spengler sade att civilisationer inte mördas, de begår självmord. Douglas Murray menar Europa håller på att begå självmord och att det beror på den relativistiska kulturen. Europa har förlorat sin moraliska kompass och kan inte uppbåda ett enda rationellt argument mot den massinvandring som hotar att föröda kontinenten.
Nykonservatismen betonar just behovet av moralisk kompass. Därför är den, menar Murray, väl ägnad att lösa de problem som Europa brottas med. Problemet är att brittiska konservativa har visat sig vara måttligt intresserade av nykonservatism. Skälet är att de anser att konservativas uppgift är att förvalta det bestående samhället. Detta är, menar Murray, på sin höjd en halvsanning. Konservatism handlar om att bevara det som är bra och att förändra resten. Edmund Burke sade: om konservatismen ska förbli mer än en idé, måste den acceptera förändring. Murray menar att det brittiska samhället inte längre representerar konservativa värden. Konservativa ska inte förvalta ett status quo som uppförts av socialister och vänsterliberaler. Det är inte deras uppgift. Målet måste istället vara att förändra status quo. Vi måste inte acceptera moraliskt kaos, höga skatter, straffrabatter åt kriminella, massinvandring eller underkastelse under överstatliga institutioner. Det finns ingen naturnödvändighet på dessa områden.
Redaktören var minst sagt skeptisk till Douglas Murrays Neoconservatism: Why We Need It, inte minst efter det att han hade konstaterat att en icke föraktlig del av boken ägnas åt Irakkriget. Faktum är emellertid att boken är riktigt intressant. Den förtjänar både inköp och omläsning. Neoconservatism: Why We Need It är en minst sagt positiv överraskning. Att den kan köpas för en spottstyver till din Kindle, om du nu råkar äga en, gör heller inte saken sämre.

Sidor

Prenumerera på Front page feed