Samtiden.com

Du är här

Den skamlösa jakten på kollektiva syndabockar

Vänstern var under 60- och 70-talet enormt styv i korken. Under en 20-årsperiod bokstavligen haglade dumheterna över medborgarna. Det gick knappt en dag utan att en korkad idé åtföljdes av en stupiditet vars maka man ofta sökte förgäves efter. Numera har genusfeminismen axlat denna mantel.

SF

Statementfestival. Källa: Wikimedia.

Statementfestivalen

Statementfestivalen var en musikfestival som hölls i Göteborg förra sommaren. Initiativtagaren var genusfeministen Emma Knyckare. Det sägs ha börjat med en tweet: "Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?".
Snart var arbetet i full gång. Sverige skulle begåvas med en musikfestival för kvinnor, transmän och icke-binära.
Det fanns dock ett grått moln på himlen: Sverige har en diskrimineringslag. Projektet var olagligt. Knyckare var medveten om det. Frågan var hur man skulle man komma runt det problemet? Festivalarrangörerna bestämde sig för att marknadsföra festivalen som mansfri i syfte att avskräcka män från att besöka festivalen, men att inte hindra eventuella män som tog sig till festivalområdet från att köpa biljett. Följden blev att DO inte kunde dra föreningen inför domstol. Det enda DO kunde göra var att kritisera arrangörerna för hur de hade marknadsfört evenemanget.
Festivalarrangörerna hade lyckats med sitt uppsåt: diskriminera män utan att riskera åtal.

Professor Eduards stormar in på scenen

I februari månad, innevarande år, var det dags för en expertkommentar av professor Maud Eduards. Eduards var upprörd över att DO hade knäppt festivalarrangörerna på näsan. I en artikel i webbtidningen Feministiskt perspektiv skrev Eduards följande:

Hon [Knyckare] var klar över att det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män.

Eduards "analys" är typisk för den intellektuella lättja som utmärker svensk genusfeminism. Eduards hade naturligtvis rätt när hon skrev att "det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män". Likväl var det en trivial observation. Vad gör Eduards när restaurangmaten inte smakar något vidare? Skyller hon bristen på kulinarisk sensation på kockar i allmänhet eller på den specifika kock som har lagat maten?
Eduards skrev vidare att DO:s beslut innebär "att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse."

En kränkt man står mot 5 000 kvinnors upplevda säkerhet.

Liberalen Cecilia Wigström har framfört en snarlik åsikt. Hon har genusanalyserat parkeringsplatser och dragit slutsatsen att de ofta har en patriarkal design. Män sägs odla busksnår för att dölja sina bilar och det skapar osäkerhet bland kvinnor. Wigström har därför krävt speciella parkeringsplatser för kvinnor. Hon motiverar sin idé med att "kvinnor är ständigt rädda". Det är, säger hon, oacceptabelt att en stor del av befolkningen ska behöva känna så.
Frågan är dock hur Wigström vet att kvinnor som befinner sig på parkeringsplatser "är ständigt rädda"? Har Liberalerna sponsrat en opinionsundersökning i ämnet? Den bistra sanningen är naturligtvis att Wigström fabulerar. Hon är genusfeminist.
Detsamma gäller det som Eduards kallar "kvinnors upplevda säkerhet".
Dessutom: även om Eduards skulle ha rätt i sakfrågan, att 5000 kvinnor faktiskt oroar sig över sin säkerhet, innebär det inte att dessa kvinnor också har goda skäl att oroa sig. Män är mer utsatta för våld och misshandel än kvinnor, men oroar sig mindre än kvinnor för att de ska drabbas.
Sist men inte minst: även om alla dessa kvinnor hade goda skäl att oroa sig över sin säkerhet, är det knappast ett argument för diskriminering av män som inte utgör ett hot mot kvinnor.
Från dessa befängda premisser härleder Eduards sedan sin lika befängda slutsats: diskrimineringslagen är "patriarkal":

Den upprätthåller en ordning som säkrar mäns rätt att närvara vid "offentliga tillställningar". Oavsett hur de beter sig.

Den ordning som Eduards beklagar ska naturligtvis garantera alla människors rätt att närvara vid publika evenemang. Eduards tillfogar: "Oavsett hur de beter sig". Har Eduards aldrig sett en ordningsvakt? Känner hon inte till att landet har en poliskår?

Det gäller att hata rätt grupp

I normalfallet brukar anklagelser om diskriminering, även falska sådana, ruinera både liv och karriärer. Knyckare föreföll inte oroa sig över sådana petitesser. Tvärtom. Hon uppmanade människor att skänka pengar till projektet via en publik sida på Kickstarter. Allt skedde inför öppna dörrar.
Inte heller inverkade DO:s kritik menligt på hennes karriär. Samma år mottog hon det så kallade GAFFA-priset med följande motivering:

Det började som en tweet och slutade i något mycket större. Statement Festival är precis vad namnet antyder: ett statement. En fot som sätts ner och ett ställningstagande.

Att kämpa för diskriminering är numera ett prisbelönt "statement". Enda kravet är att man hatar rätt grupp, den grupp som den förhandenvarande ortodoxin har utsett till kollektiv syndabock.

Slutord

Genusfeminister kan skrika sig hesa om hur mycket de hatar diskriminering. Den bistra realiteten är att de inte alls är emot diskriminering. De vill diskriminera. Inte heller skäms de över det. Knyckare beskrev statementprojektet som "en rolig grej".
Faktum är att de inte ens bekymrar sig om logisk konsistens och andra intellektuella anständighetskrav. De har inte tid med sådana petitesser. De är, för att tala med Knyckare, "upptagna med att förändra världen". Detta förklarar varför genusfeministisk argumentation håller sig på en femårings nivå.

Roten till allt ont?

The Root of All Evil är en dokumentär från 2006 av den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins. I programmet gick Dawkins till frontalangrepp mot världens religioner. Kritiker påpekade i efterhand att Dawkins klander var oberättigat. Världsreligionerna kan knappats hållas skyldiga för allt elände i världen. Dawkins svarade att det inte var han som hade gett dokumentären dess namn. Programmet bytte sedermera namn till The God Delusion, efter Dawkins bok från samma år.
Kritikerna hade naturligtvis rätt. Världsreligionerna är otvivelaktigt källan till mycken misär, men knappast all. En annan viktig orsak är den intellektuella överklassen. Thomas Sowell har sagt att intellektuella inte fungerar i rumstemperatur. Utan en kris eller något annat förfärligt skäl till varför deras överlägsna visdom ska påtvingas massorna, försjunker de letargi.

Intellectuals

Intellektuella. Källa: Pixabay.

Samma anhang

Den sovjetiska diktaturen var i huvudsak ett verk av intellektuella. Lenin och Trotskij var två exempel. Stalin var undantaget. Bukharin brukade klaga över att det var svårt att diskutera med Stalin eftersom han inte hade en teori. Han var byråkrat i själ och hjärta, men han drömde om att bli upptagen i gruppen av intellektuella och tillbringade sena nätter med att skriva artiklar och böcker, medan hans mer litterärt begåvade kamrater i partiet retade honom för hans oförmåga.
Språket är den intellektuelles främsta verktyg. Det är dessutom ett elastiskt verktyg och kan manipuleras efter behov. Det faktum att det inte existerar enhörningar hindrar oss inte från att tala om enhörningar och det faktum att könsskillnader är biologiska realiteter stoppar oss inte från att förneka dem. Verkligheten är naturligtvis inte tänjbar på samma sätt. Den struntar högeligen i våra ordlekar.
Det socialistiska imperiet var uppfört på ett kollektivistiskt skuldbegrepp. Människor sköts inte därför att de hade begått brott mot den sovjetiska myndigheten, utan på grund av sin grupptillhörighet. Hela idén om att grupptillhörighet determinerar skuld är intellektuell sörja. Den är baserad på en övertro på vår möjlighet att förändra verkligheten genom att manipulera språket. I Sovjet kostade dessa ordlekar 60 miljoner människor livet.
Den kollektivistiska ideologin dog inte med sovjetimperiets upplösning. Den lever vidare under nytt namn. Vår tids totalitarister kallar sig inte kommunister, utan genusvänster. Deras mål är inte ett arbetarklassparadis, utan jämlikhet och social rättvisa. Det låter fint. Alla är väl för jämlikhet och rättvisa? Det räcker dock med att skrapa lite på ytan för att se att därunder döljer sig samma anhang.

Två av den svenska kollektivismens ansikten

För drygt ett år senare hävdade Maud Eduards och Carina Holmberg i en debattartikel i Aftonbladet att män har ett kollektivt ansvar när kvinnor utsätts för övergrepp. Eduards är professor i statsvetenskap, Holmberg är filosofie doktor i sociologi.

Århundradets pekoral

Låt oss börja med artikelförfattarnas slutsats. Den lyder: #metoo bör politiseras, inte juridifieras. Vad innebär det? Det innebär att vi ska sluta att skilja mellan "ett fåtal 'onda' och merparten 'goda'" män och inrikta oss på att straffa de "onda". Att enbart straffa "onda" män är, om vi får tro Eduards och Holmberg, ingen "konstruktiv strategi". Det är, säger de, fel att "nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen". Män har ett "kollektivt ansvar".
Detta leder oss vidare till premissen. Varför har män ett kollektivt ansvar? Författarnas svar är att män är "potentiella förövare".
Är män "potentiella förövare"? Ordet "potential" syftar på en latent förmåga att utföra en handling. Män har potential att misshandla kvinnor därför att män är större och starkare än kvinnor. Det innebär naturligtvis inte att män också misshandlar kvinnor. Det innebär att de kan göra det. För ett antal år sedan ventilerades en uppsats vid genusvetenskap i Umeå i vilken författaren drog slutsatsen att alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är naturligtvis korrekt, men det är också korrekt att alla kvinnor är potentiella barnamördare. Christine Schürrer slog ihjäl tvååriga Max och ettåriga Saga med en hammare i deras hem i Arboga. Hon försökte också mörda barnens moder med samma verktyg, men misslyckades.
Om män är "potentiella förövare", kan väl kvinnor klassificeras som "potentiella barnamördare"? Eller hur?
När får vi se Eduards och Holmberg vid den kollektiva skampålen?
En annan version av premissen säger att:

När vi när läst #metoo-debatten ser vi att historien upprepar sig. Kvinnor betraktas som en grupp, där vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld. Däremot anses det fel, rentav farligt, att betrakta alla män som potentiella förövare.

Påståendet "vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld" är naturligtvis sant. Likväl är det en trivial sanning. Det är en förfärlig mängd saker som kan drabba "vem som helst". Även män kan drabbas av sexualiserat våld. Det innebär emellertid inte alla löper lika stor risk att drabbas. Det innebär inte ens att alla kommer att drabbas.
Eduards och Holmberg menar att #metoo-uppropen pekar ut män som grupp. Inte enskilda män, utan alla män. Stämmer det? Nej, det gör det naturligtvis inte. Anklagelserna mot Harvey Weinstein är ett exempel. Dessa pekade inte ut män som grupp, de pekade ut Harvey Weinstein. Eller betraktar Eduards och Holmberg sig själva som två av Weinsteins offer?
Eduards och Holmberg säger att det är en "förbjuden handling" att betrakta män som "kategori" eller grupp. Det är naturligtvis rent nonsens. Om det hade varit förbjudet att behandla män som grupp, hade artikeln aldrig blivit publicerad. Alternativt hade ansvarige utgivaren blivit åtalad. I realiteten krävs det inget mod för att producera pekoral av denna typ. Eduards och Holmberg fick med all säkerhet betalt för arbetet. Roks erhöll statsbidrag i miljonklassen för att kunna göra samma sak. Kvinnor utan gränser gjorde samma sak utan statsbidrag och utan att polisen ingrep. I riksdagen representeras denna kollektivistiska ståndpunkt av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Utanför riksdagen är det Fi som för närvarande håller i stafettpinnen. Den så kallade genusforskningen är ytterligare ett exempel. Där har man satt i system att behandla män som en kategori. Hela genren baseras på denna stupida premiss. Det hade varit intressant att se Eduards och Holmberg tillämpa sin skuldprincip på romer och hävda att alla romer är skyldiga därför att några stjäl. Då hade det blivit liv i luckan.
Eduards och Holmberg skriver att en manöver för att "avbörda män ansvar som grupp är att säga att också kvinnor är förövare". Notera att Eduards glider mellan att tala om "potentiella förövare" och "förövare". Män sägs vara skyldiga därför att de kan begå brott, kvinnor måste begå brott för att kunna stämplas som förövare.
Eduards och Holmberg medger att #metoo ibland har gått för långt och drabbat oskyldiga män. Så här låter det:

Visst, ett trettiotal män har fått lämna sina anställningar, men det är inte ens en promille av de mer än hundratusen kvinnor som trätt fram och som i flera fall vittnat om mer än en förövare.

Sant eller falskt spelar ingen roll för dessa två förkämpar för social rättvisa och jämställdhet. Det faktum att 30 män har förlorat sin försörjning på grund av nätskvaller och twittermobbar väger lätt mot 100 000 kvinnor som fört fram overifierade anklagelser.
Inte heller är Eduards och Holmberg intresserade av att anklagelser prövas i domstol och skälet är att domstolar "utkräver enbart ansvar av individer". Enligt Eduards och Holmberg medför det att "inte alla män, bara vissa rötägg ... straffas". Det är, fortsätter de, "ingen konstruktiv strategi … att nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen." Bättre då med en kollektivistisk lösning som behandlar alla män som rötägg.

Slutord

Svensk genusfeminism är en lightversion av sovjetisk 30-talsstalinism. Utan att skämmas argumenterar de två artikelförfattarna för att grupptillhörighet determinerar skuld. Artikeln är chockerande usel och har inget med intellektuell redbarhet att göra. Att en professor och en filosofie doktor förmår producera ett pekoral av denna magnitud är anmärkningsvärt och säger oss en hel del om tillståndet i universitetsvärlden. Att de dessutom hittar en tidning som publicerar pekoralet säger oss en hel del om svenska media.
Man tar sig för pannan.

Teflonpolitikens återkomst

När den amerikanske entomologen Edward Wilson fick frågan vad han tyckte om socialism, svarade han: "Great idea. Wrong species". Om vi hade varit myror, hade det fungerat utmärkt, förklarade Wilson. Myrsamhällen är egalitärt organiserade. Mänskliga samhällen fungerar inte på det sättet. Skälet är att människor är olika talangfulla, de har olika ambitioner och förmågor. Socialism strider, helt enkelt, mot människans natur.
Ett hundra år av socialistiska katastrofer har dock inte påverkat idéens attraktionsförmåga nämnvärt. En nyligen genomförd Gallupundersökning visade att amerikaner blir allt mer positivt inställda till socialism. Hela 57 procent av de intervjuade Demokraterna var positivt inställda till socialism. Över hälften av landets unga ser positivt på socialism. Det bådar inte gott för framtiden. Demokraten Alexandria Ocasio-Cortez personifierar denna trend.

AOC

Alexandria Ocasio-Cortez. Källa: Wikipedia.

Svensk teflonpolitik: Gudrun Schyman

Det är inte lätt att ljuga eller att, med vett och vilja, prata strunt utan att avslöja sig. Kroppsspråk, ögonrörelser och annat skvallrar ofta om hur personen upplever situationen.
När förre ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, pressades om kommunismen sade han att det var först efter det att muren hade fallit som sanningen om kommuniststaterna stod klar för honom. Detta var naturligtvis en lögn och det syntes på Ohly. Han ville säga sanningen, men kunde inte göra det därför att hans politiska karriär stod på spel. Det var en plågad Ohly som for med osanning.
Hans efterträdare, Gudrun Schyman, led inte av samma mänskliga tillkortakommanden. Schyman har kallats PR-geni. Det är inte sant. Hon har endast förfinat tekniken att häva ur sig dumheter utan att röja sina djupare känslor. Det finns faktiskt människor som går på tricket. Säg något obotligt korkat och låtsas som om det vore en självklarhet och att endast obotligt korkade personer har en motsatt åsikt, och många människor kommer att förväxla din attityd med insikt.

Amerikansk teflonpolitik: Alexandria Ocasio-Cortez

Demokraten Alexandria Ocasio-Cortez anser att det är viktigare att vara moraliskt korrekt än att ha rätt i sak. Debatten om Ocasio-Cortez' matematikkunskaper startade efter det att hon hade sagt sig vilja finansiera sin sjukvårdsreform med Pentagonpengar. Det var efter det att kritiker hade påpekat att pengarna inte existerade, som Ocasio-Cortez svarade att det är viktigare att vara moraliskt korrekt än att ha fakta på sin sida.
Frågan är naturligtvis hur hon ska kunna vara moraliskt korrekt utan pengar. Utan Pentagonpengar, ingen sjukvårdsreform. Den bistra verkligheten är att även moral kommer med en prislapp.
För Ocasio-Cortez var detta dock inget problem. Om verklighet och politisk vision kolliderar, så mycket värre för verkligheten. Det är den socialistiska positionen. Det spelar ingen roll om idéerna går att förverkliga, det viktiga är att man inte slutar att försöka. Att resultatet blir, som i Venezuela, ett land i ekonomisk ruin och ett folk på flykt, har ingen betydelse om ens moral är oantastlig.
När Ocasio-Cortez fick frågan om president Trump är rasist, svarade hon, återigen utan att tveka: "Yeah. Yeah. No question." Ett av de skäl som hon anförde var Trumps planer på en mur. Trumpadministrationen och en icke föraktlig del av det amerikanska folket vill ha en mur. Men istället för att beskriva murplanerna som ett led i ett försök att stoppa drogtrafik och illegal invandring, hävdade Ocasio-Cortez, utan att blinka, att syftet var att hindra människor från att immigrera på laglig väg.
Ocasio-Cortez har jämfört Trumps planerade mur med Berlinmuren. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov lär ha påmint USA:s dåvarande president, Ronald Reagan, att det inte är endast DDR som har en mur. "Ni har också något liknande vid den amerikansk-mexikanska gränsen", sade Gorbatjov. Reagan sägs ha svarat att den östtyska murens funktion är att hindra människor från att fly från DDR, USA:s problem är att människor försöker ta sig in i landet utan att fråga det amerikanska folket om lov.
I ett tal till anhängare tackade Ocasio-Cortez dem för att de hade riskerat både liv och lem för att rädda planeten:

I just want to let you all know how proud I am of each and every single one of you for putting yourselves and your bodies and everything on the line to make sure that we save our planet, our generation and our future.

Det vet vi ju alla, att i Trumps Amerika fängslas och skjuts miljöaktivister för sina åsikter på löpande band. Eller hur?

Slutord

Alexandria Ocasio-Cortez är ett politiskt fenomen. Den 29-åriga före detta bartendern har lyckats med det som Bernie Sanders misslyckades med: att, på allvar, föra upp frågan om en amerikansk socialism på den Demokratiska, politiska dagordningen.
Hennes kometkarriär är dock även intressant av ett annat skäl. Feminister säger att det behövs fler kvinnor i politiken. Det är inte sant. Ocasio-Cortez demonstrerar på ett fullödigt sätt att kvinnor är lika mottagliga för tokiga idéer som män. Vi behöver inte fler kvinnor eller män i politiken, vi behöver fler människor med sunda idéer.

Tro och vetande

När smarta personer inte har något vettigt att säga och vet om det, men ändå inte kan motstå frestelsen att uttala sig, blir resultatet också därefter. En nyligen publicerad artikel i Dagens nyheter om förhållandet mellan vetenskap och religion illustrerar detta predikament på ett fullödigt sätt.
I artikeln hävdade sju forskare att det är en "populär missuppfattning" att religion och vetenskap står i konflikt med varandra. Forskarna förnekade att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden" och hävdade att religiös tro är rationell.

Michelangelos Den yttersta domen. Källa: Wikimedia.

Den fördömda scientismen

Det finns ingen konflikt mellan vetenskap och religion, om vi får tro artikelförfattarna. Den är en missuppfattning skapad av scientister. Vad är då scientism? Författarna definierar inte detta mångtydiga begrepp. En möjlighet är att de syftar på den logiska positivismen enligt vilken vetenskapen, ibland naturvetenskapen, är den enda legitima källan till kunskap. Problemet är naturligtvis att man numera får leta länge för att hitta logiska positivister. Den positivistiska rörelsens inflytande kulminerade på 1930-talet. Det enda som vi får veta är att dessa scientister har misslyckats att visa att religion och vetenskap står i konflikt med varandra, att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden" och att religiös tro är irrationell. Stämmer det? Låt oss ta en sak i sänder.

Har vetenskapen vederlagt religionens försanthållanden?

Det beror naturligtvis på vad man menar med "vederlägga" och vilka dessa försanthållanden är. Teorin om Gud är kanske det viktigaste försanthållandet.
Artikelförfattarna skriver att de "håller Guds existens för sann just eftersom förnuftet inte ger oss någon annan möjlighet givet den tillgängliga evidensen."
Man kan tolka detta påstående på minst två sätt.
En möjlighet är att de menar att det existerar oberoende evidens för Guds existens. En sådan evidens hade varit en veritabel sensation. Vi hade levt i ett helt annat universum än det som fysiken beskriver om teorin om Gud hade varit sann. Artikelförfattarna presenterar emellertid ingen sådan evidens.
En annan möjlighet är att de med "tillgänglig evidens" syftar på vetenskaplig evidens. Kanske menar de att den tillgängliga vetenskapliga evidensen inte räcker till för att vederlägga teorin om Gud. Det är inte svårt att förstå varför detta argument är bristfälligt. Teorin om Gud blir inte sann därför att en annan teori har visat sig vara falsk eller ofullkomlig. Läkarvetenskapen kan inte bota aids, men därav följer inte att djävulen existerar och hindrar oss från att göra det. Teorin om Gud kräver, liksom teorin om djävulen, separata argument.
Problemet är emellertid större än så. Artikelförfattarna hävdar att det är en scientistisk missuppfattning att vetenskapen har vederlagt religionens "försanthållanden", men den logiska positivismen hävdade inte att vetenskapen har vederlagt teorin om Gud. Dess tes var att teorin om Gud saknar empiriskt stöd. Det är inte samma sak.
Falsifierbarhetsprincipen eller principen att endast teorier som har motstått upprepade vederläggningsförsök ska betraktas som vederhäftiga kom från den österrikiske filosofen Karl Popper och Popper var en häftig kritiker av scientismen i dess logisk positivistiska skepnad. Kort uttryckt: det är inte sant att religionskritiker måste vara scientister.
Vidare: Popper hade instämt i påståendet att vetenskapen inte har vederlagt teorin om Gud, men tillagt att det inte beror på att teorin är sann, utan på att den inte går att vederlägga. En teori kan endast vederläggas om den utesluter något. Marx' teori i Kapitalet gjorde en rad prediktioner som aldrig slog in och det indikerade att teorin är falsk. En teori som är förenlig med alla fakta kan inte vederläggas. Teorin om Gud är en sådan teori.
Det är av det skälet som man ofta hör agnostiker säga att det är sant att vetenskapen inte har eliminerat religionen. Vetenskapen har gjort irreligiositet möjligt. Vi behöver inte längre religionen för att förstå den värld som vi lever i. De som vill tro på Gud kan naturligtvis göra det, men religionen har, mer eller mindre, spelat ut sin roll som explanatorisk teori.

Befinner sig vetenskap och religion i konflikt med varandra?

Författarna säger att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion. Ett vanligt förekommande argument säger att vetenskap och religion handlar om olika saker. Vetenskapen beskriver, förklarar och förutsäger den verklighet som vi lever i. Den antar inte att universum existerar för ett specifikt syfte. Inte heller är den intresserad av värdefrågor. Religioner sägs vara annorlunda. De vill hjälpa människor att leva ett rättrådigt liv. De söker ett svar på frågan om tillvarons ultimata mening. Så länge vetenskap och religion respekterar gränserna för sina respektive kompetenser, finns det, enligt denna tolkning, ingen konflikt.
Detta är knappast korrekt. Kristendomens syn på värdefrågor är inte oberoende av dess syn på Gud och teorin om Gud är, som vi ska se, en rival till vetenskapen.
Den kanske viktigaste anledningen till att det inte verkar existera en konflikt mellan vetenskap och religion, är inte att troende inte försöker beskriva, förklara och förutsäga verkligheten, utan att de ofta beter sig som om de inte tror på Gud.
Vår ärkebiskop är ett exempel. Bibliska realiteter som himmel och helvete spelar föga roll för henne. Hon läser Bibeln som om den vore en poetisk sanning. Således bär vi alla på ett kors, men det är läkarvetenskapen som ska plåstra om oss. Kanske finns det en Gud, kanske inte. I praktiken spelar det ingen roll. Det är riksdag och regering och kanske 16-åriga Greta Thunberg som ska rädda oss. För den svenska kristenhetens främsta representant är det sekulära värdet "mångfald" så viktigt att hon inte ens vill säga att kristendom är att föredra framför islam. På sin webbplats ger hennes kyrka 18 argument för att bli medlem. Bland skälen finner vi "ett rikt musikliv", "projekt för stöd till människor i arbetslöshet", "Stöd till människor på flykt" och "Gratis eller subventionerad familjerådgivning". Detta är i grunden sekulära projekt. Ingenstans nämns det att medlemskap i kyrkan är ett första steg mot evigt liv.
Innebär det att det inte existerar en konflikt mellan vetenskap och religion? Nej, det gör det inte. I realiteten spelar det ingen roll om ärkebiskopen tror eller inte tror på Guds existens. I doktrinen slås det fast att Gud existerar. Premissen för vetenskaplig verksamhet är att verkligheten är ett kausalt sammanhang. Eliminera orsak och verkan från vetenskapen och den upphör att vara vetenskap. Religioner baseras på premissen att Gud existerar. Eliminera Gud från den religiösa ekvationen och kristendom och islam upphör att vara religioner. En kristen som inte tror på Guds existens är lika lite kristen som en forskare som inte tror på orsak och verkan.
Konflikten mellan vetenskap och religion är en teoretisk konflikt. Om teorin om Gud hade varit sann, hade vi levt i ett annorlunda universum än det som vetenskapen beskriver. I denna mening utgör teorin om Gud en till vetenskapen rivaliserande teori.

Är religiös tro irrationell?

Artikelförfattarna hävdar också att religiös tro är rationell. Gudsbevis är ett exempel, skriver författarna. Ett gudsbevis härleder en slutsats från en eller flera premisser. Det faktum att religiösa försöker bevisa Guds existens visar att religioner är rationella tankesystem eller att de har en rationell grund. Med detta som utgångspunkt kritiserar författarna kritiserar den "populära missuppfattningen" att religioner är irrationella.
Det finns flera problem med detta argument. Ett problem är naturligtvis att ingen ifrågasätter att religiösa argumenterar för Guds existens. Ett annat problem är att artikelförfattarna underförstår att en religionskritik som mynnar ut i slutsatsen att religioner är irrationella i sig är irrationell.
Låt oss ta argumentet om första orsak som exempel. Kristna har försökt att bevisa Guds existens med hänvisning till nödvändigheten av en första orsak. Argumentet är ett Gudsbevis och visar, om vi får tro artikelförfattarna, att religiösa idéer är rationella. Den brittiske filosofen Bertrand Russell kritiserade argumentet på följande sätt:

Om allt måste ha en orsak, måste även Gud ha en orsak (och då är Gud inte första orsak).
Om det finns något som inte har en orsak, kan det lika gärna vara världen som Gud.

Russells kritik av argumentet kan knappast sägas vara irrationell. Om man kan bevisa Guds existens genom att härleda en slutsats från en eller flera premisser, borde man väl även kunna göra det motsatta? Religionskritik är inte irrationell.
Kunskap handlar dock inte endast om logik. En slutledning kan vara giltig trots att premisserna är falska. När vi säger att religioner är irrationella är det inte därför att religiösa vägrar att argumentera, utan därför att religiösa doktriner är dogmatiska. För troende är Guds existens en oomkullrunkelig sanning. Det är ett axiom. Religiösa argumenterar inte för att söka sanningen, utan för att rationalisera sin tro.

Slutord

Scientologer tror att det på våra kroppar sitter fästade spirituella entiteter och att det är en viktig orsak till varför den moderna människan, med Freuds ord, vantrivs i kulturen. Entiteterna sägs vara osynliga, men med hjälp av en så kallad E-meter kan vi upprätta telepatisk kontakt med dem och övertala dem att lämna oss ifred. Det är en religiös föreställning. Den är förvisso bisarr, men också fascinerande. Religioner är långtifrån ointressanta och tråkiga.
DN-artikeln är intresseväckande av ett helt annat skäl. Om den inte hade varit skriven av sju forskare, hade den knappats rönt någon uppmärksamhet. Det som gör den så remarkabel är inte endast att den är så erbarmligt tom på argument och definitioner, utan att vi bland upphovsmännen finner tre doktorer, en docent och en professor.
Religioner sägs ge vetenskapen en fast grund. De sägs ha en "unik" förmåga att "förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder". De sägs till och med "effektivt motverka spridningen av falska berättelser". Naturligtvis får vi inte veta hur denna fasta grund ser ut, inte heller beskrivs denna "unika" förmåga som författarna tillskriver kraften att "förankra sanningssökandets moraliska principer och filosofiska grunder" och att "effektivt motverka spridningen av falska berättelser".
Mot slutet av artikeln får man känslan av att författarna inte själva tror på vad de säger eller att de har gett upp hoppet att kunna övertyga någon. Således får vi veta att vi ska avstå från religionskritik därför att det kan leda till xenofobi och drabba islam, en religion som artikelförfattarna, av allt att döma, anser är ett progressivt tankesystem och därför fullt förenligt med det sekulära och upplysta väst.

Det känsliga klasshatet. Del II

Grunden för det socialistiska klasshatet är Marx' arbetsvärdelära. Teorin säger, kort uttryckt, att borgarklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Om vi håller det i minnet, blir det lättare att förstå Martin Latsis. Individen är skyldig i kraft av sin grupptillhörighet. Man kan inte vara medlem i borgarklassen utan att ha exploaterat arbetarklassen. Borgerligheten är, per definition, en kriminell grupp. Det är skälet till att Latsis menar att det inte är nödvändigt att söka "efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten". Det behövs inte. Grupptillhörigheten determinerar individens skuld. Det är denna idé som gör Marx till klasshatets filosof, par préference.

Klassamhället

Det kapitalistiska klassamhället. Källa: Wikimedia

Socialism med små bokstäver

Numera är det ovanligt att socialister uttrycker sig med samma frankhet som Latsis. Det finns naturligtvis undantag. Kommunistiska Partiet är fortfarande troget den ursprungliga doktrinen och uppmuntrar sina medlemmar att "hata överklassen". Det är dock ett undantag från regeln.
Moderna socialister är mer ambivalenta. Man har inte helt övergett klassretoriken, men man fördrar att prata om "vanligt folk" istället för sociala klasser. Teorin om mervärdeexploatering har gått ett liknande öde till mötes. Vår tids socialister har inte skrotat arbetsvärdeläran, men när den kommer på tal använder de små bokstäver. Att förpassa doktrinen till idéhistoriens avskrädesplats är inte möjligt. Socialismen står och faller med denna dunkla idé. Istället har läran sekulariserats. Det är skälet till att moderna socialister föredrar att prata om orättvisor i allmänhet istället för att anklaga borgarklassen för ekonomisk utsugning.
Detta har påverkat det socialistiska klasshatet. Det socialistiska klasshatet har rönt samma öde som den kristna tron. Det har inte eliminerats, det har förvärldsligats.

Sekulariseringen av kristendomen

Den funktionella definitionen av begreppet "religion" betonar två saker.
För det första: religioner förser människor med ultimata svar på livets gåtor. De förklarar varför universum existerar, varför vi existerar och hur vi ska leva ett rättrådigt liv. För det andra: de fungerar som ett socialt kitt som håller ihop den grupp som de troende tillhör.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Endast 20 procent av befolkningen beskriver sig som religiös. Svenska kyrkan har drygt sex miljoner medlemmar, men endast 2 procent av dessa är regelbundna kyrkobesökare.
De flesta svenskar tror inte att en transcendent Gud har skapat universum och i värdefrågor är de ofta relativister. Inte heller spelar kristendomen i dess ursprungliga version någon större roll för den sociala sammanhållningen i länder som Sverige.
Det är emellertid inte endast menigheten som har blivit mindre religiös. Om svenska folket inte hade känt till att Antje Jackelén är ärkebiskop, dvs. den svenska kristenhetens främsta representant, hade människor nog gissat att hon är socialdemokratisk eller vänsterpartistisk politiker. Ärkebiskopen litar inte på att Gud ska fixa klimatet, istället hoppas hon på "internationella ungdomsuppror". Inte heller tror hon att Gud bryr sig om splittrade familjer. Istället vill hon se en mer liberal flyktingpolitik. När naturkatastrofer drabbar människor är det riksdag och regering, inte Gud fader, som uppmanas att agera.
Inte ens i den känsliga frågan om religiös tro tar hon sitt ämbete på det allvar som det förtjänar. När ärkebiskopen tvingas att välja mellan mångfald och tro, väljer hon inte överraskande mångfald. Trots att hennes uppgift är att representera den svenska kristenheten vill hon inte vidgå att kristendom är att föredra framför islam. Vad spelar det för roll att i Koranen är Jesus en muslimsk profet som uppmanar människor att underkasta sig Allahs dekret och att kristna och judar i samma bok kallas "de sämsta av alla skapade varelser", medan muslimer prisas som "de bästa bland skapade väsen"? Mångfald trumfar teologi. Innebär detta att kyrkan har övergett den kristna doktrinen? Nej, det gör det inte. Doktrinen lever kvar, men den har inte samma kognitiva status som tidigare. Moderna kristna betraktar Bibelns utsagor som poetiska sanningar. De tror inte att Bibelhistorierna har ett explanatoriskt värde. Istället använder de Bibelcitat för att skapa stämning och må bättre. Således rapporterar Expressen att ärkebiskopen använder Bibelord i "klimatkampen". Inte därför att Bibeln handlar om miljövård, det gör den naturligtvis inte, utan därför kristna numera läser Bibeln på ungefär samma sätt som moderna människor läser Emily Dickinson. Vem bryr sig om himmel och helvete när vi har all denna underbara poesi att trösta oss med?

Sekulariseringen av socialismen

Arbetsvärdeläran är inte endast det socialistiska klasshatets teoretiska premiss, det är socialismens grundval. På samma sätt som kristendomen står och faller med den bibliska doktrinen, är socialismens öde intimt förbundet med arbetsvärdeläran. Socialistiska regimer har åberopat sig på doktrinen när de har förstatligat privat egendom. Arbetsvärdeläran är den dolda premissen för den moderna, socialistiska högskattestaten. Båda dessa doktriner har sekulariserats. Längst ute till vänster på den politiska vänsterskalan finner vi Kommunistiska Partiet. Det håller fast vid den ursprungliga doktrinen. Det är övertygat om att överklassen har blivit rik på arbetarklassens bekostnad. Följaktligen ser partiet inget problem med att uppmana partiaktivisterna att överklassen.
Någonstans i mitten på skalan hittar vi Vänsterpartiet. Kommunister som Jonas Sjöstedt är också de övertygade om att de som är rika har blivit rika genom att exploatera sina medmänniskor, men till skillnad från kamraterna till vänster föredrar Sjöstedt att prata om "vanliga löntagare" istället för arbetarklassen och orättvisor istället för mervärdeexploatering. Likväl är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden när Sjöstedt anklagar de rika för att "lura skjortan av vanliga löntagare".
Längst ute till höger på vänsterskalan finner vi socialdemokratin. Socialdemokraterna är en socialistisk rörelse, men man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta socialdemokrater som anklagar borgarklassen för mervärdeexploatering. Orättvisor har ersatt exploatering i den socialdemokratiska parlören. Socialdemokraterna anklagar inte borgarklassen för ekonomisk utsugning av arbetarklassen, de hävdar istället att så kallat "vanligt folk" är utsatt för orättvis behandling, definierat i termer av produktionsresultatets fördelning. Således kan finansminister Magdalena Andersson säga:

Vi socialdemokrater vill bryta trenden där de som tjänar allra mest betalar mindre och mindre skatt – det handlar om att de allra rikaste i samhället kan bidra lite mer. Inte om högre skatt för vanligt folk.

SSU-ordförande Philip Botström instämmer:

Självklart ska vi beskatta de rika mycket mer och mycket hårdare än i dag, säger Botström. ... De måste bidra mer så att vanligt folk kan få det bättre.

Skillnaden är en gradskillnad, inte en väsensskillnad. Kommunistiska Partiet vill använda revolutionärt våld för att expropriera expropriatörerna, socialdemokraterna vill använda skattesystemet. Kommunisterna vill förstatliga kapitalistisk egendom, socialdemokraterna vill, med hjälp av progressiva skatteregler, tvinga de rika att avstå mer privat egendom än "vanligt folk".
Kommunisterna vill att staten ska äga produktionsmedlen, socialdemokraterna vill beskatta överklassen hårdare än "vanligt folk". Även här är det arbetsvärdeläran som spökar i bakgrunden. Frågan är ju varför rika ska betala mer i skatt än "vanligt folk" om de inte har blivit rika på "vanligt folks" bekostnad?
Även om socialdemokrater ogärna säger att klassposition determinerar skuld, vill den straffa överklassen därför att den är överklass. Medlemmar i överklassen ska inte betala mer i skatt därför att de har begått brott mot "vanligt folk", utan därför att de tillhör överklassen. Grupptillhörighet determinerar skuld.
Kommunister och socialdemokrater är alla övertygade om klasskrigets nödvändighet och arbetsvärdeläran är orsaken. Att de vill utkämpa det med olika medel förändrar inte faktum.

Hvad vilja socialdemokraterna?

Låt oss nu begrunda en invändning. Är inte detta en orättvis beskrivning av det socialdemokratiska partiet?
Låt oss titta lite närmare på partiprogrammet.
I det socialdemokratiska partiprogrammet beskrivs partiets målsättning på följande sätt: att med "medveten kamp" transformera det kapitalistiska klassamhället till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.
Hur ser detta demokratiska socialistiska samhälle ut? Partiprogrammet svarar att "varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning". Uttryckt på ett annat sätt: "vanligt folk" ska ha inflytande över vad privatägda företag producerar och hur de av det privatägda näringslivet skapade resurserna fördelas. Detta är ett extremt radikalt krav. Ett förverkligande av krav detta skulle kräva långtgående ingrepp i den privata äganderätten.
Varför vill partiet skapa ett socialistiskt samhälle? Svaret är att i icke-socialistiska samhällen har olika grupper olika livsvillkor. Partiet säger vidare att dessa skillnader är "systematiska":

När tillhörigheten till en viss grupp medför systematiska skillnader i människors livsvillkor och möjligheter till ett gott liv, visar detta på förekomsten av en maktstruktur.

Varför är de omtalade skillnaderna "systematiska"? I citatet ovan säger partiet att det beror på "förekomsten av en maktstruktur".
Nästa fråga är därför: hur vill partiet förklara förekomsten av maktstrukturer? Varför finns det maktstrukturer? Partiet säger att "klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet." "Systematiska skillnader" är inte orsakade av tillfälligheter eller individuella skillnader i produktivitet. På klassiskt marxistiskt manér antas det att ojämlikhet kan förklaras med att samhället är en maktstruktur och att denna maktstruktur i sin tur kan återföras på det faktum under kapitalismen äger och kontrollerar borgarklassen produktionsmedlen. Partiprogrammet undviker förvisso den marxistiska terminologin, men andemeningen är densamma. Överklassen är således inte rik därför att dess medlemmar är mer produktiva och kreativa än andra klasser, utan därför att systemet är riggat emot de sistnämnda.
Socialdemokratins samhällsanalys uppvisar således många likheter med den kommunistiska samhällsanalysen. Det är heller ingenting som vi ska förvånas över. Kommunistiska Partiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har sina ideologiska rötter i marxismen. Skillnaden är att sekulariseringen av kärndoktrinen har gått olika långt i de tre partierna.

Slutord

Socialister pratar gärna om nationalsocialistiskt rashat och hur det ska bekämpas. När kommer de att göra upp med rörelsens klasshat? Det bistra svaret är: aldrig. Klasshatets grund är arbetsvärdeläran och utan arbetsvärdeläran kollapsar socialismen som politiskt projekt. Socialistisk politik baseras på premissen att rika har blivit rika på "vanligt folks" bekostnad och att välfärdsstaten endast korrigerar orättvisor. Detta är arbetsvärdeläran i förklädnad. Detta är en doktrin som den socialistiska rörelsen inte kan överge. Att göra det hade varit synonymt med att begå ideologiskt självmord.
Vår tids socialister säger förvisso att de inte hatar överklassen, men hur skulle de kunna göra annat än att förakta en social klass som har byggt upp sitt välstånd genom att sko sig på andras bekostnad? Hatet mot överklassen går som en röd tråd genom socialismens historia.
Detta förnekande är vår tids politiska teater.
Det hedrar den moderna socialistiska rörelsen att den har valt att utkämpa sitt klasskrig med demokratiska medel istället för med koncentrationsläger och nackskott, men nog hade det varit klädsamt om den också hade slutat att beskriva sina motiv med eufemismer som saknar verklighetsförankring.

Det känsliga klasshatet. Del I

I juni 1997 tog Göran Perssons regering initiativ till bildandet av Forum för levande historia. Forums uppgift var att informera svenska folket om nazismens brott. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom idéen. Forum skulle dock inte informera om kommunismens brott. Det hade den socialdemokratiska regeringen bestämt.
Nyligen tillsatte den socialdemokratiska regeringen nyligen en utredning som ska diskutera möjligheten av ett förbud mot "nazistiska symboler". Inrikesminister Morgan Johansson sade att det redan idag är förbjudet i lag att använda hakkors, men att regeringen vill undersöka möjligheten att vidga förbudet till att även omfatta andra symboler.
Regeringen har emellertid inte för avsikt att utreda ett förbud mot användning av kommunistiska symboler.

Marx

Klasshatets filosof. Källa: Wikimedia.

Rashat och klasshat

Varför vill regeringen inte förbjuda kommunistiska symboler? Beror det kanske på att nationalsocialismen var mer mordisk än kommunismen? Hitlerregimen mördade 20 miljoner människor, kommunisterna i Kina tog livet av över 30 miljoner människor och de olika sovjetiska regimerna mördade tre gånger så många människor som nazisterna.
Det argumentet håller alltså inte.
Är det darwinismen som är källan till regeringens förbudsiver? Marxismen var väl ändå inte darwinistisk? Faktum är att detta är endast delvis korrekt. SS-chefen Heinrich Himmler var inte ensam om att vara inspirerad av Darwin. Marx sade att Darwins The Origin of Species innehöll marxismens naturhistoriska grundval. Historien är i marxismen ingen politiskt neutral process. Den står på de progressiva krafternas sida. Vissa samhällsklasser är dömda att gå under. Klasskampen eller den röda terrorn är Marx' version av Darwins naturliga selektion: de samhällsklasser som historien har brännmärkt som "unfit", därför att de motsätter sig socialismens oundvikliga seger, är dömda att gå under.
Eller menar regeringen kanske att även om kommunismen var både mordisk och darwinistisk, så gjorde den sig åtminstone inte skyldig till hets mot folkgrupp? Inte heller detta argument är korrekt. Det kommunistiska hatet var lika mycket riktat mot grupper av människor som någonsin det nationalsocialistiska hatet. Skillnaden var återigen att det var motiverat i sociologiska termer. Tjekaledaren Martin Latsis förklarade innebörden av den röda terrorn på följande sätt:

Vi för inte krig mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Sök inte i era undersökningar efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten. Den första fråga som ni skall ställa är vilken klass han tillhör, vilket ursprung han har, vilken uppfostran och utbildning och vilket yrke.

Nationalsocialisterna försökte skapa sitt Utopia genom att döda eller fängsla alla som inte passade in eller som uttryckte en avvikande åsikt. Är det fortfarande möjligt att, med den kommunistiska erfarenheten i färskt minne, hävda att kommunismen inte handlade om samma sak? I slutändan fanns det endast två destinationer för de som motsatte sig kommunistregimerna: koncentrationslägret eller exekutionsplutonen.

Den spektakulära toleransen av klasshat

Den statliga toleransen av klasshat är närmast spektakulär. En 65-årig kvinna dömdes nyligen till tre månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Kvinnan åtalades för att bland annat ha kallat muslimer "parasiter".
Samtidigt är det inte ovanligt att kommunister kallar människor som driver företag "parasiter". Flamman, "oberoende socialistisk nyhetstidning", är ett exempel. I en stort upplagd artikel med namnet "Hata kapitalister därför att de är förtryckare" förklarar skribenten Mattias Håkansson att det är rätt att hata kapitalister för att de är "parasiter". Håkanson är inte ett dugg rädd för att bli anmäld för hets mot folkgrupp. Han stoltserar med hela två bilder på sig själv.
Kommunistiska Partiet skriver att i deras socialistiska samhälle har man gjort sig kvitt "de parasiter som inte arbetar utan bara gör sig rika på vårt kneg". En medlem skriver:

Jag erkänner gärna att jag hatar överklassen, kapitalismen och dess representanter. Detta hat menar jag är sunt.

Partiets ungdomsförbund uppmanar öppet sina medlemmar att hata överklassen. När Ikeagrundaren Ingvar Kamprad gick bort, beskrev Vänsterpartiets ungdomsförbund honom som en parasit som hade "byggt upp sin förmögenhet på att utnyttja människor". Förre kommunistledaren Lars Ohly uttryckte sig på följande sätt om alliansregeringens politik under en riksdagsdebatt:

Jag tycker att det är en politik som satsar på parasiterna i samhället. Det är de fläskkotlettfrisyrmänniskor på Stureplan eller i Båstad på somrarna som köper champagne för att spruta över varandra som jublar över en ansvarslös ekonomiska politik.

Socialdemokraten August Palm, som står staty utanför LO-borgen i Stockholm, uppmanade arbetarklassen "att känna, förakta och hata dessa parasiter!". Vi ska heller inte glömma bort Lenin. I kommuniststaterna mördades miljontals människor med hänvisning till att de var parasiter. De ryska kulakerna var ett exempel. Lenin kallade dem "blodsugare", dvs. parasiter, innan han beordrade att de skulle hängas.
Vi ska inte förvåna oss över den kommunistiska frispråkigheten. Den bistra verkligheten är att kommunismen inte alls är död. Den blivit politiskt rumsren. Flamman erhöll 2,3 miljoner i driftsstöd för 2019. Kommunistiska partiets organ Proletären drog in över 3 miljoner kronor. Ung vänsters bidrag uppgick år 2018 till drygt en miljon kronor. Vänsterpartiet fick nästan 14 miljoner i partistöd år 2017.

Nästa artikel

Rashat bestraffas med böter och fängelse, klasshat belönas med parti- och presstöd. I nästa artikel ska vi titta lite närmare på denna problematik. Varför var kommunismen så mordisk? Varför vill socialdemokraterna inte likställa klasshat med rashat?

Är vi lika inför lagen?

Brittisk polis arresterar numera nio personer per dag för saker som de har sagt på nätet. Under 2016 arresterades nästan 4000 personer. I Storbritannien är det numera olagligt att med vett och vilja irritera människor, göra att de känner sig obekväma eller att de oroar sig i onödan.
I South Yorkshire har polisen uppmanat invånarna i staden att rapportera kommentarer på nätet eller på annan plats som de upplevt som kränkande. Under rubriken "Hate will not be tolerated in South Yorkshire" skriver polisen att det inte spelar någon roll om den rapporterade incidenten beskriver ett lagbrott eller inte.
Detta pågår i det land som lärde världen värdet av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

George Orwell

George Orwell: "If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear." Källa: Wikimedia.

Sverige kämpar för att hinna ikapp

Enligt BRÅ handlade polisen 6415 hatbrottsärenden under samma år. Det blir ungefär 17 ärenden om dagen. Det innebär naturligtvis inte att svensk polis arresterar 17 personer per dag Det innebär inte ens att de nödvändigtvis arbetar på samma sätt som sina kanske mer nitiska, brittiska kollegor. Siffrorna ger oss emellertid en uppfattning om kvantiteterna och kanske också var vi är på väg som samhälle.

Hatlagar

Likhet inför lagen handlar om juridisk jämlikhet och anses numera vara en mänsklig rättighet. Hatbrottslagar bryter mot denna regel. Hatbrottslagar behandlar inte alla människor som lika mycket skyddsvärda. Skyddsvärdet beror på individens grupptillhörighet. Brott mot vissa grupper straffas hårdare än brott mot andra grupper, även om den brottsliga handlingen är densamma.
I denna artikel ställer vi frågan om troende och icke-troende har samma fri- och rättigheter i vårt land.

Fråga: har troende och icke-troende olika rättigheter?

Nyligen dömdes en 65-årig kvinna till tre månaders fängelse för att ha uttalat sig ringaktande om muslimer på Facebook. Fängelsedomen föregicks av husrannsakan och timslånga polisförhör.
De som har försvarat kvinnan har sagt att hon endast kritiserade islam. Det är inte sant. Om det är något som damen inte gjorde, var det att väga sina ord på guldvåg. Hon skällde som en bandhund. På denna punkt hade åklagaren rätt: kvinnan kritiserade inte islam.
Hur många minns Åke Green, pingstpastorn som ställde till med ett herrans rabalder när han i en predikan år 2003 jämställde homosexualitet med cancer? Green polisanmäldes för hets mot folkgrupp, men frikändes av samma rättsinstans som dömde den 65-åriga kvinnan till fängelse.

Varför frikändes Green? Varför fängslades kvinnan?

I fallet Green sade domstolen att en fällande dom hade stridit mot Europakonventionens artiklar om religionsfrihet och yttrandefrihet. Nästa fråga är därför: men varför fälldes då den 65-åriga kvinnan? Den 65-åriga kvinnan kallade muslimer "sinnesrubbade", Green liknade homosexualitet med cancer. Vad är skillnaden?
Svaret är att religionsfrihet väger tyngre i vågskålen än yttrandefrihet. Om Green inte hade varit predikant, utan en vanlig medborgare och på Facebook jämställt homosexualitet med "cancersvulster", hade han med all sannolikhet fått skaka galler. Det är nämligen en sak att begränsa yttrandefriheten. Det är en helt annan sak att begränsa religionsfriheten genom att begränsa yttrandefriheten.
Religionsfriheten räddade Greens yttrandefrihet. Yttrandefrihetsgrundlagen svek den 65-åriga kvinnan.

Vad följer därav?

Uppenbarligen anser statsmakten att yttrandefriheten för troende väger tyngre i den juridiska vågskålen än yttrandefriheten för icke-troende. Ateister och agnostiker riskerar fängelse om de inte lägger band på sina känslor. Troende behöver inte oroa sig över sådana petitesser.

Nästa fall

Under en nyligen genomförd demonstration i Helsingborg kallade den lokala imamen judar "avkommor till apor och svin". Också detta polisanmäldes.
Det som gör händelsen intressant är inte endast att imamen jämförde judar med apor och grisar, utan att han inte improviserade fram utskällningen. På samma sätt som Green var inspirerad av Bibeln, hämtade imamen inspiration från islams heliga skrift, Koranen. I Koranen förvandlar Gud judarna till apor och svin med hänvisning till att de brutit mot religiösa regler.
Hur kommer rättsmaskineriet att se på imamen? Kommer imamens religionsfrihet att rädda honom från åtal? Kan en imam kalla judar "apor och svin" när det är förbjudet för icke-troende att kalla muslimer "sinnesrubbade"?
Det ska bli intressant att se. Om vi ska vara lika inför staten, kan olika grupper inte ha olika rättigheter. Då kan individens yttrandefrihet inte vara beroende av dennes religiositet. Det förefaller dessvärre vara fallet åtminstone för tillfället i vårt land.

Minnen från barndomen

När redaktören var ung, serverades det ibland blodpudding i skolans matsal. Det var väl inte direkt en kulinarisk sensation, men ner gick det. Puddingen sades innehålla mängder av nyttigheter. Dessutom var man tvingad att äta upp sin portion eftersom den plats där man lämnade tallrikar och bestick var bevakad av bambatanter med bistra uppsyner. Alla behövde dock inte äta blodpudding. Barn som hade föräldrar som tillhörde Jehovas vittnen erbjöds annan mat. Ingen upplevde det som konstigt. Vi barn uppfattade inte frågan som ett rättviseproblem, utan såg det som ett praktiskt problem som kunde lösas med lite sunt förnuft.

Pannkakor i Malmö

Kontroversiell mat i Malmö. Källa: Wikimedia.

Pannkakspanik i Malmö

Nyligen införde Malmös skolor ett pannkaksförbud. En av skolans absoluta favoriter slutade att serveras och orsaken var att Malmös röd-gröna koalition hade beslutat att pannkakor strider mot kommunens rättviseprinciper. Skälet till förbudet var att det företag som förser skolorna med pannkakor, hade stoppat produktionen av ägg- och mjölkfria pannkakor. Därför skulle inga pannkakor serveras. Att servera pannkakor hade nämligen varit orättvist mot de barn som inte kan äta pannkakor på grund av matallergier. Inte ens på den internationella pannkaksdagen serverades pannkakor på kommunens skolor.

Röd rättvisa

I en värld regerad av sunt förnuft hade Malmö kommuns skolor naturligtvis serverat barnen med matallergier något annat. Man hade behandlat dem som Jehovasbarnen blev bemötta när redaktören var ung. Vi lever dessvärre inte i en värld där det sunda förnuftet bestämmer dagordningen. Malmös röd-gröna politiker ansåg att pannkaksfrågan var ett rättviseproblem och att lösningen därför måste vara kollektivistisk: eftersom några barn inte kan äta pannkakor, ska alla barn förbjudas att äta sin favoritmat.
Var det ett rättviseproblem? Orättvisor uppstår när man begränsar människors valmöjligheter på godtyckliga grunder. Kvinnor var under en lång period utestängda från den högre utbildningen på fullständigt godtyckliga grunder. De var också berövade rösträtten på lika godtyckliga grunder.
Frågan är alltså vilka som fick sina valmöjligheter begränsade på godtyckliga grunder när Malmö kommun införde pannkaksförbud.
Hade matallergikernas valfrihet inskränkts om kommunen hade serverat dem något annat än pannkakor? Nej, det hade den inte. Skälet är givetvis att matallergi inte är en godtycklig grund. Matallergikerna kunde inte äta vanliga pannkakor oavsett om kommunen förbjöd pannkakor eller inte. Förbudet minskade istället valmöjligheterna för de som inte var allergiska mot mjölkproteiner. I realiteten särbehandlade kommunen barnen som inte hade mjölkallergi. Och de var, till skillnad från matallergikerna, många. Om vi får tro Livsmedelsverket, drabbas mellan 0,5 till 2 procent av alla barn av äggallergier. Ungefär en procent av barnen är allergiska mot mjölkproteiner, medan laktosintolerans beskrivs som mycket ovanligt hos barn.
Malmös röd-gröna koalition tvekade emellertid inte: om en procent av barnen inte kan äta pannkakor, ska resterande 99 procent förbjudas att göra det. I röd-gröna Malmö håller man sig nämligen med ett socialistiskt rättvisebegrepp: det ska vara lika för alla. Rättvisa är uppnått när alla har det lika eländigt. Först då kan socialdemokrater, kommunister och miljöpartister se varandra i ögonen och säga: äntligen råder det rättvisa. Ett jämlikt samhälle är nämligen bättre även om ingen vill ha ett sådant samhälle.

Discrimination and Disparities

Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell är en extremt produktiv författare. Han har skrivit ett oräkneligt antal böcker. För två år sedan tog han farväl av sin läsekrets i en artikel betittad Farewell. Det var ett år efter det att han publicerat tegelstenen Wealth, Poverty and Politics. Han höll löftet i drygt ett halvår. Sowells senaste bok heter Discrimination and Disparities (Basic Books, 2018). I boken förklarar Sowell med en mängd exempel från olika områden varför det är fel att likställa dispariteter eller skillnader med diskriminering.
I denna artikel ska vi fokusera på just diskrimineringsbegreppet.

Thomas Sowell

Problemet

Individer, grupper och nationer är inte endast olika produktiva, de skiljer sig från varandra på en mängd olika sätt. Frågan är vad det beror på.
Genusfeminister antar att skillnader mellan män och kvinnor är produkter av miljö. Detta är naturligtvis nonsens. Skälet till att genusfeminister är så fanatiska på denna punkt är att de är övertygade om att om det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, kommer de att utfalla till männens fördel. Också detta är nonsens. År 1994 publicerade Charles Murray och Richard Bernstein The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life. Författarna kallades rasister och nazister därför att de i boken hävdade att intelligens är en ärftlig egenskap. Murray och Herrnstein sade inte att intelligens endast kan förklaras med gener. Det är en nonsensståndpunkt, det med. Inte heller menade de att sociala patologier uttömmande kan förklaras i termer av intelligens. Det faktum att de hade den förment dåliga smaken att säga att intelligens är en delförklaring till skillnader i välstånd, kriminalitet och mycket annat räckte för att de skulle fördömas som folkmordsanstiftare.

Nödvändiga förutsättningar

Sowells argument baseras på distinktionen mellan nödvändiga och tillräckliga förutsättningar. Nödvändiga förutsättningar ska inte förväxlas med orsaker. Anledningen till att saker kan fatta eld är att det finns syre i luften, men vi säger inte att syre orsakar eldsvådor. Samtidigt är det uppenbart att även om nödvändiga förutsättningar inte är orsaker, har de med kausalitet att göra. Det måste finnas syre i luften om något ska fatta eld.
När ekonomisk ojämlikhet diskuteras antas det ofta att målet är att förklara varför vissa individer, grupper och nationer är fattiga. Sowell menar att detta tillvägagångssätt ställer problemet på dess huvud. Det tar ekonomiskt välstånd för givet och antar att det är avvikelser från denna norm som söker en förklaring. Realiteten är den omvända. Ekonomiska skillnader är universellt förekommande. Det är inte ekonomiska skillnader som söker en förklaring, utan det relativa ekonomiska välstånd som vi har uppnått i framför allt västvärlden. Frågan är vad de individer, grupper och nationer som faktiskt har uppnått välstånd har gjort för att bryta med fattigdom och underutveckling.

Sowells allmänna tes skulle kunna sammanfattas på följande sätt: människor föds olika, de växer uppunder olika omständigheter och på olika platser och kommer av dessa skäl att ha olika förutsättningar för ekonomisk och annan utveckling, och detta är ingens fel.
Det innebär inte att Sowell förnekar existensen av diskriminering. Hans tes är istället att förekomsten av skillnader inte bevisar diskriminering. Skillnader är tvärtom universellt förekommande. Det hade existerat skillnader mellan individer, grupper och nationer även om det inte hade existerat någon diskriminering överhuvudtaget.

Skillnader på individ-; grupp- och nationsnivå

Även om alla människor hade haft 160 IQ, hade antalet Nobelpristagare i fysik varit begränsat till en handfull individer. Skälet är att intelligens endast är en nödvändig förutsättning.
Ett annat skäl är att nödvändiga förutsättningar ofta är snedfördelade. Man måste vara intresserad av ämnet, men inte alla människor är intresserade av fysik. Man måste vara nyfiken på hur världen fungerar på ett mycket fundamentalt plan. För att lyckas man måste också vara villig att anstränga sig mycket hårt över en längre period. Olika människor är beredda att kämpa olika hårt. Inte alla människor är intresserade av att göra karriär. Personlighetsegenskaper kan sätta restriktioner för vad en individ förmår åstadkomma. Underbarnet James Sidis började studera matematik vid Harvard när han var elva år gammal, men som vuxen försörjde han sig på enkla arbeten och fördrev tiden med att samla taxikvitton.

Thomas Sowell

Herr Sowell. Källa: Hoover Institution.

Det existerar också skillnader på gruppnivå och också de är snedfördelade. Män och kvinnor har samma genomsnittsintelligens, men spridningen är större i gruppen män än i gruppen kvinnor. Det innebär att det finns fler ointelligenta män än ointelligenta kvinnor, men också fler smarta män än smarta kvinnor. Utbildningspsykologen Camilla Benbow har studerat matematiskt begåvade barn i över 30 år och noterat att det går 13 matematiskt begåvade pojkar på varje begåvad flicka. Män och kvinnor har också olika personlighetsprofiler och följaktligen också olika intresseprofiler. Följaktligen ska vi inte förvåna oss över att män och kvinnor ofta gör olika livsval. Det är ingen tillfällighet att vårdyrken domineras av kvinnor och att de flesta tekniker är män.

Ofta är nödvändiga förutsättningar inte endast många och snedfördelade, många gånger har vi ingen reell kontroll över dem. Vi har ingen kontroll över vår intelligens. Intelligens är en ärftlig egenskap och vi väljer inte våra föräldrar. Forskning om högeligen begåvade individer visar dessutom att även om hög intelligens ökar sannolikheten för framgång, är den långt ifrån en garanti. Lewis Terman följde 1470 begåvade män och kvinnor i 50 år och hela 20 procent av gruppmedlemmarna kom ingen vart med sina liv. Den viktigaste förklaringen var familjebakgrund och vi väljer inte familj.
Män och kvinnor är olika och inte heller det är något som samhället kan ändra på. Genusfeminister säger sig öka jämlikheten mellan män och kvinnor genom att eliminera traditionella könsroller, men det kommer endast att förstärka biologiska könsskillnaders betydelse. När kulturella faktorers inflytande minskar, ökar de biologiska faktorerna och vice versa.

Människor kan tillhöra organisationer som har monopoliserat nödvändiga förutsättningar och därigenom hindrar medlemmarna från att utvecklas socialt, ekonomiskt och kulturellt. Jehovas vittnen uppmanar sina medlemmar att inte studera på högskola och universitet. Det innebär att många vittnen inte kommer att förvärva många nödvändiga förutsättningar för framgång.
Nödvändiga förutsättningar kan vara kontrollerade av staten. Debatten om välfärdsstaten handlar bland annat om detta. Socialistisk politik hindrar människor från att tillägna sig många nödvändiga förutsättningar med motiveringen att för mycket frihet leder till ojämlikhet. Nödvändiga förutsättningar kan även monopoliseras av kriminella organisationer. Ett samhälle utan rättssystem och en statsmakt som backar upp det löper risk att lamslås av korruption och kriminalitet.

Inte heller ska vi förvänta oss ekonomisk jämlikhet mellan nationer. Kustlinjer ser olika ut på olika håll. Olika länder har olika klimat, flora och fauna. I tropikerna har mikroorganismer försvårat utvecklingen av jordbruk. Floder kan vara mer eller mindre lämpade för varutransporter. Alla jordmåner passar inte för jordbruk. Berg, öknar och oceaner kan isolera människor från kontakter med omvärlden. Olika länder har olika mycket naturresurser. Sovjet var ett fattigt land trots att det var välsignat med naturresurser och hade en välutbildad befolkning. Japan är ett av världens rikaste länder trots att landet knappast har några naturresurser alls. Några länder kommer att blomstra ekonomiskt, medan andra kommer att brottas med stora problem. Detta har inget med diskriminering att göra. Vissa människor har helt enkelt fötts på platser som inte lämpar sig för kommersiell verksamhet. Universum är inte designat med social rättvisa i åtanke.

Diskriminering

Sowell skiljer mellan två typer av diskriminering. Den första typen är grundad på mer eller mindre godtyckliga grunder. Det är den typ av diskriminering som kvinnor har utsatts för under långa tider.
Faktabaserad diskriminering är annorlunda. Den baseras inte på subjektiva kriterier utan på det faktum att information inte är gratis. Det är skälet till att människor generaliserar om varandra. Generaliseringar är nödvändiga när information om den enskilda individen inte är tillgänglig eller när kostnaderna för att inhämta informationen är för hög.

Ett exempel.

Män är mer brottsbenägna än kvinnor. Det är skälet till att kvinnor generaliserar om män. Den enskilda kvinnan utgår ifrån information om gruppen av män och extrapolerar den till gruppmedlemmarna. Detta är diskriminering eftersom det innebär att kvinnan inte behandlar män som individer. Likväl är den en tolererad form av diskriminering och skälet är just att information inte är gratis. Kvinnor måste generalisera om män eftersom de inte kan äga kunskaper om varje enskild man. Kostnaden för ett beslut att inte diskriminera kan bli mycket hög om kvinnan stöter på en man som har för avsikt att begå brott.

Det är således inte gratis att avstå från att diskriminera. De genusfeminister som drömmer om ett utopia utan diskriminering glömmer ofta bort det. De bortser också från ett annat intressant faktum: diskriminering måste inte nödvändigtvis ha sin grund i illvilja eller makt. Kvinnor diskriminerar inte män därför att de vill kontrollera män, utan därför att information kommer med en kostnad.

Innebär det att diskriminering är gratis? Nej, det gör det inte. Ett samhälle som diskriminerar kvinnor kommer att ha färre lärare och psykologer. Ett samhälle som diskriminerar kvinnor är ett samhälle med en sjukvård i kris. Det är ett fattigare samhälle. Även diskriminering har kostnader.

Statistisk diskrimineringsdefinition

Den traditionella definitionen av "diskriminering" förutsätter avsikter. Skillnader mellan människor som har uppstått som en biprodukt av handlingar som inte har haft ett diskriminerande syfte, ska, enligt detta synsätt, inte klassificeras som diskriminerande.
I modern diskrimineringsdebatt har denna definition kompletterats med en statistisk definition. Statistiska definitioner av "jämlikhet" vilar på antagandet att i ett samhälle utan diskriminering kommer alla grupper att vara representerade i utbildningar och yrken i förhållande till sin storlek. Den socialdemokratiska propositionen Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken är ett exempel. I propositionstexten hävdar regeringen att eftersom kvinnor utgör halva befolkningen borde hälften av alla professurer vara besatta av kvinnor. Avvikelser från detta ideal antas bero på diskriminering.
På en punkt har regeringen rätt: de flesta professorer i är män. Om vi får tro Sowell, är skillnader emellertid inga bevis på diskriminering. Skillnader kan uppkomma av många olika skäl. En nödvändig förutsättning för fler kvinnliga professurer i t.ex. naturvetenskap är att kvinnor söker professurer i ämnet. När Göteborgs universitet utlyste två professurer i naturvetenskap var antalet manliga sökanden åtta gånger fler än kvinnliga sökanden. Hur ska kvinnor kunna bli jämställda med män om de inte söker professurer?
För de som tillämpar den statistiska diskrimineringsdefinitionen är denna invändning inget problem. Den statistiska diskrimineringsdefinitionen baseras inte på avsikter, utan på grupprepresentation. Det faktum att de flesta professorer i naturvetenskap är män anses vara en indikator på att kvinnor utsätts för diskriminering. Det faktum att kvinnor inte söker professurer i samma utsträckning som män ses som ytterligare en indikation på att de diskrimineras. Postorderföretaget Sears stämdes för diskriminering av amerikanska myndigheter på 80-talet. Det tog företaget 15 år och kostade det 20 miljoner dollar att vinna målet. Under denna period kunde myndigheterna inte producera en enda kvinna som, med vett och vilja, hade utsatts för diskriminering. Målet var helt baserat på ett statistiskt diskrimineringsbegrepp.

Slutord

Discrimination and Disparities är en av flera böcker i vilken Thomas Sowell broderar på sin teori om att skillnader eller ojämlikheter är universellt förekommande och inget som vi ska förvåna oss över. Modern diskrimineringsdebatt utgår ifrån det motsatta antagandet: att jämlikhet är tillvarons defaultposition. Det som gör västerländska samhällen så intressanta är att de är unikt jämlika. De utgör ett undantag från den allmänna regeln om ojämlikhet.
Problemet med det statistiska diskrimineringsbegreppet är att det gör människor okänsliga för dessa enorma landvinningar och förleder dem att se diskriminering och maktmissbruk där ingen finns. Det lockar partier och aktivister att exploatera "missnöjet" för politiska syften. Vi finner exempel på detta i både USA och Sverige.
Det sägs att amerikansk polis är rasistisk därför att den i huvudsak arresterar svarta. Om vi tar det statistiska diskrimineringsbegreppet på fullt allvar, borde svartas andel av mängden arrestanter inte överskrida 12 procent. Skälet är att svarta utgör 12 procent av USA:s befolkning. Problemet med det argumentet är att svarta står för hälften av alla mord i USA. Svarta är alltså överrepresenterade i kriminalstatistiken därför att de begår fler brott än andra grupper. Sowell påpekar att det också är vanligare att amerikaner med mexikanskt ursprung grips av polis oftare än amerikaner med japanskt ursprung. Inte heller det är något som vi ska förvåna oss över. Det har inget med diskriminering att göra. Istället kan det förklaras med åldersskillnader: en amerikansk japan är i genomsnitt 20 år äldre än en mexikan-amerikan. Detta återspeglas inte oväntat i kriminalstatistiken. I vårt land är det inte så länge sedan som den före detta ledaren för Socialdemokraterna, Mona Sahlin, krävde kvotering av riksdagens talarlistor. Sahlin hade nämligen upptäckt att män utnyttjar möjligheten till debatt oftare än riksdagens kvinnor. Istället för att uppmana sina medsystrar att sätta upp sig på talarlistorna, en rättighet som alla riksdagsledamöter har, tog Sahlin fasta på den statistiska diskrepansen och krävde att representationsproblemet skulle lösas med särskilda kvinnokvoter.

Redaktör Fähstorkhs nyårstips

År 2019 står för dörren vilket innebär att det är dags för redaktör Fähstorkhs nyårtips. Även denna gång är de hämtade från eminenta YouTube.

Peter Robinson intervjuar Thomas Sowell

Först ut är den amerikanske ekonomen Thomas Sowell. I denna intervju med Peter Robinson diskuterar de två herrarna Sowells senaste bok: Discrimination and Disparities. Boken handlar om dispariteter och om varför det är fel att förutsätta att de beror på diskriminering. Robinson är en utmärkt intervjuare och de som önskar skaffa sig en helhetsbild av bokens argument uppmanas härmed att bekanta sig med den 40 minuter långa intervjun. Boken kommer också att bli föremål för en kortare recension. Herr Sowell är en av Amerikas intellektuella pärlor.



Jordan Peterson och sir Roger Scruton: Apprehending the Transcendent

Det var med viss nervositet som redaktören såg framemot detta möte. Peterson och Scruton är på många sätt varandras motsatser. Peterson är lätt neurotisk och har en mycket intensiv personlighet. Sir Roger är mer reserverad, kanske också en smula avmätt och definitivt distingerad på ett sätt som endast engelska gentlemän kan vara. Denna gång gick det dock bra.

Joe Rogan intervjuar Gad Saad

YouTube-buffeln Joe Rogan kräver ett rejält koppel. De som misstror redaktören kan med fördel lyssna på Rogans "intervju" med hjärnforskaren Debra Soh. Rogan pratar och pratar och pratar och Soh håller masken. Redaktören stängde av efter drygt 20 minuter. Outhärdligt! Denna gång är det dock beteendeforskaren Gad Saad som står på tur och professor Saad vet hur man ska hantera den ibland oregerlige Rogan. Resultatet blir både julmys och intellektuell stimulans.

Dave Rubin intervjuar Debra Soh

Sist ut blir mästerintervjuaren och Dave Rubin. I denna video har Rubin en lång och intressant diskussion med nämnda hjärnforskare. Rekommenderas varmt!

Sidor

Prenumerera på Front page feed