Samtiden.com

Roten till allt ont?

The Root of All Evil är en dokumentär från 2006 av den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins. I programmet gick Dawkins till frontalangrepp mot världens religioner. Kritiker påpekade i efterhand att Dawkins klander var oberättigat. Världsreligionerna kan knappats hållas skyldiga för allt elände i världen. Dawkins svarade att det inte var han som hade gett dokumentären dess namn. Programmet bytte sedermera namn till The God Delusion, efter Dawkins bok från samma år.
Kritikerna hade naturligtvis rätt. Världsreligionerna är otvivelaktigt källan till mycken misär, men knappast all. En annan viktig orsak är den intellektuella överklassen. Thomas Sowell har sagt att intellektuella inte fungerar i rumstemperatur. Utan en kris eller något annat förfärligt skäl till varför deras överlägsna visdom ska påtvingas massorna, försjunker de letargi.

Intellectuals

Intellektuella. Källa: Pixabay.

Samma anhang

Den sovjetiska diktaturen var i huvudsak ett verk av intellektuella. Lenin och Trotskij var två exempel. Stalin var undantaget. Bukharin brukade klaga över att det var svårt att diskutera med Stalin eftersom han inte hade en teori. Han var byråkrat i själ och hjärta, men han drömde om att bli upptagen i gruppen av intellektuella och tillbringade sena nätter med att skriva artiklar och böcker, medan hans mer litterärt begåvade kamrater i partiet retade honom för hans oförmåga.
Språket är den intellektuelles främsta verktyg. Det är dessutom ett elastiskt verktyg och kan manipuleras efter behov. Det faktum att det inte existerar enhörningar hindrar oss inte från att tala om enhörningar och det faktum att könsskillnader är biologiska realiteter stoppar oss inte från att förneka dem. Verkligheten är naturligtvis inte tänjbar på samma sätt. Den struntar högeligen i våra ordlekar.
Det socialistiska imperiet var uppfört på ett kollektivistiskt skuldbegrepp. Människor sköts inte därför att de hade begått brott mot den sovjetiska myndigheten, utan på grund av sin grupptillhörighet. Hela idén om att grupptillhörighet determinerar skuld är intellektuell sörja. Den är baserad på en övertro på vår möjlighet att förändra verkligheten genom att manipulera språket. I Sovjet kostade dessa ordlekar 60 miljoner människor livet.
Den kollektivistiska ideologin dog inte med sovjetimperiets upplösning. Den lever vidare under nytt namn. Vår tids totalitarister kallar sig inte kommunister, utan genusvänster. Deras mål är inte ett arbetarklassparadis, utan jämlikhet och social rättvisa. Det låter fint. Alla är väl för jämlikhet och rättvisa? Det räcker dock med att skrapa lite på ytan för att se att därunder döljer sig samma anhang.

Två av den svenska kollektivismens ansikten

För drygt ett år senare hävdade Maud Eduards och Carina Holmberg i en debattartikel i Aftonbladet att män har ett kollektivt ansvar när kvinnor utsätts för övergrepp. Eduards är professor i statsvetenskap, Holmberg är filosofie doktor i sociologi.

Århundradets pekoral

Låt oss börja med artikelförfattarnas slutsats. Den lyder: #metoo bör politiseras, inte juridifieras. Vad innebär det? Det innebär att vi ska sluta att skilja mellan "ett fåtal 'onda' och merparten 'goda'" män och inrikta oss på att straffa de "onda". Att enbart straffa "onda" män är, om vi får tro Eduards och Holmberg, ingen "konstruktiv strategi". Det är, säger de, fel att "nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen". Män har ett "kollektivt ansvar".
Detta leder oss vidare till premissen. Varför har män ett kollektivt ansvar? Författarnas svar är att män är "potentiella förövare".
Är män "potentiella förövare"? Ordet "potential" syftar på en latent förmåga att utföra en handling. Män har potential att misshandla kvinnor därför att män är större och starkare än kvinnor. Det innebär naturligtvis inte att män också misshandlar kvinnor. Det innebär att de kan göra det. För ett antal år sedan ventilerades en uppsats vid genusvetenskap i Umeå i vilken författaren drog slutsatsen att alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är naturligtvis korrekt, men det är också korrekt att alla kvinnor är potentiella barnamördare. Christine Schürrer slog ihjäl tvååriga Max och ettåriga Saga med en hammare i deras hem i Arboga. Hon försökte också mörda barnens moder med samma verktyg, men misslyckades.
Om män är "potentiella förövare", kan väl kvinnor klassificeras som "potentiella barnamördare"? Eller hur?
När får vi se Eduards och Holmberg vid den kollektiva skampålen?
En annan version av premissen säger att:

När vi när läst #metoo-debatten ser vi att historien upprepar sig. Kvinnor betraktas som en grupp, där vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld. Däremot anses det fel, rentav farligt, att betrakta alla män som potentiella förövare.

Påståendet "vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld" är naturligtvis sant. Likväl är det en trivial sanning. Det är en förfärlig mängd saker som kan drabba "vem som helst". Även män kan drabbas av sexualiserat våld. Det innebär emellertid inte alla löper lika stor risk att drabbas. Det innebär inte ens att alla kommer att drabbas.
Eduards och Holmberg menar att #metoo-uppropen pekar ut män som grupp. Inte enskilda män, utan alla män. Stämmer det? Nej, det gör det naturligtvis inte. Anklagelserna mot Harvey Weinstein är ett exempel. Dessa pekade inte ut män som grupp, de pekade ut Harvey Weinstein. Eller betraktar Eduards och Holmberg sig själva som två av Weinsteins offer?
Eduards och Holmberg säger att det är en "förbjuden handling" att betrakta män som "kategori" eller grupp. Det är naturligtvis rent nonsens. Om det hade varit förbjudet att behandla män som grupp, hade artikeln aldrig blivit publicerad. Alternativt hade ansvarige utgivaren blivit åtalad. I realiteten krävs det inget mod för att producera pekoral av denna typ. Eduards och Holmberg fick med all säkerhet betalt för arbetet. Roks erhöll statsbidrag i miljonklassen för att kunna göra samma sak. Kvinnor utan gränser gjorde samma sak utan statsbidrag och utan att polisen ingrep. I riksdagen representeras denna kollektivistiska ståndpunkt av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Utanför riksdagen är det Fi som för närvarande håller i stafettpinnen. Den så kallade genusforskningen är ytterligare ett exempel. Där har man satt i system att behandla män som en kategori. Hela genren baseras på denna stupida premiss. Det hade varit intressant att se Eduards och Holmberg tillämpa sin skuldprincip på romer och hävda att alla romer är skyldiga därför att några stjäl. Då hade det blivit liv i luckan.
Eduards och Holmberg skriver att en manöver för att "avbörda män ansvar som grupp är att säga att också kvinnor är förövare". Notera att Eduards glider mellan att tala om "potentiella förövare" och "förövare". Män sägs vara skyldiga därför att de kan begå brott, kvinnor måste begå brott för att kunna stämplas som förövare.
Eduards och Holmberg medger att #metoo ibland har gått för långt och drabbat oskyldiga män. Så här låter det:

Visst, ett trettiotal män har fått lämna sina anställningar, men det är inte ens en promille av de mer än hundratusen kvinnor som trätt fram och som i flera fall vittnat om mer än en förövare.

Sant eller falskt spelar ingen roll för dessa två förkämpar för social rättvisa och jämställdhet. Det faktum att 30 män har förlorat sin försörjning på grund av nätskvaller och twittermobbar väger lätt mot 100 000 kvinnor som fört fram overifierade anklagelser.
Inte heller är Eduards och Holmberg intresserade av att anklagelser prövas i domstol och skälet är att domstolar "utkräver enbart ansvar av individer". Enligt Eduards och Holmberg medför det att "inte alla män, bara vissa rötägg ... straffas". Det är, fortsätter de, "ingen konstruktiv strategi … att nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen." Bättre då med en kollektivistisk lösning som behandlar alla män som rötägg.

Slutord

Svensk genusfeminism är en lightversion av sovjetisk 30-talsstalinism. Utan att skämmas argumenterar de två artikelförfattarna för att grupptillhörighet determinerar skuld. Artikeln är chockerande usel och har inget med intellektuell redbarhet att göra. Att en professor och en filosofie doktor förmår producera ett pekoral av denna magnitud är anmärkningsvärt och säger oss en hel del om tillståndet i universitetsvärlden. Att de dessutom hittar en tidning som publicerar pekoralet säger oss en hel del om svenska media.
Man tar sig för pannan.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS