Samtiden.com

Where We Are. The State of Britain Now

I mars månad förra året begärde den brittiska regeringen utträde ur Europeiska unionen. Beslutet kom efter en folkomröstning i vilket de så kallade Brexitanhängarna vann.
Den brittiske filosofen Roger Scruton har skrivit en bok om Brexit: Where We Are. The State of Britain Now (Bloomsbury, 2017). Scruton säger att boken inte är ett argument för eller emot Brexit, utan ett försök att förstå vad som ledde fram till utträdet och vilka möjligheter som öppnar upp sig när Storbritannien väl har lämnat Europeiska unionen.

Where We Are. The State of Britain Now

En fråga om identitet

För de som observerade debatten var det uppenbart att anhängare och motståndare levde i delvis olika världar.
EU-kommissionens ordförande ifrågasatte den demokratiska pålitligheten hos de som sade sig stödja Brexit. Politiker och ekonomer hängde på och varnade för alla möjliga sorters katastrofer. Premiärminister James Cameron larmade om ökad arbetslöshet och stigande priser. Försvarssamarbetet i Europa riskerades att undermineras. Utrikesministern beskrev ett eventuellt utträde som ett språng in i dunklet.
Många britter hörsammande dock inte varningarna och hoten. För dem handlade Brexit inte om ekonomi, politik och europeiskt försvarssamarbete, utan om identitet.

Identitetskris

Det som är fascinerande med nationer är att de inte disintegrerar. Det är inte svårt att förstå att små grupper, t.ex. familjer och idrottsklubbar, förmår hålla ihop, men moderna samhällen utgörs av miljontals människor som inte känner varandra personligen. Många gånger är människor inte ens är medvetna om varandras existens.
Vad är det som håller ihop samhällen av främlingar?
Svaret är: en gemensam identitet. Denna borgar för att individerna om sig själva och andra kan använda ordet "vi".
En förutsättning för att en sådan identitet ska kunna uppstå är att gruppen ifråga har inträdesvillkor. Om gruppen är öppen för alla, upphör den att existera som grupp. En schackklubb som inte diskriminerar mellan schackintresserade och andra, upphör att vara en klubb för schackintresserade.
Skälet till att grupper har inträdesvillkor är att de har bildats för specifika skäl. Syftet är att tillgodose ett eller annat kollektivt behov. Detta förklarar varför grupper distribuerar förmåner och privilegier olika beroende på om mottagaren är medlem eller inte.

Nationer är inte annorlunda i detta avseende. Om en nation ska vara en nation i verkligheten och inte endast på papperet, måste den grundas på en idé om vilka som tillhör den och varför. Förmåner och privilegier distribueras olika beroende på om mottagaren är medborgare eller inte.
Feministiskt initiativ vill att illegala immigranter ska ha rätt till ekonomiskt bistånd. FI vill också att upplysningsskyldigheten i utlänningslagen tas bort. Det skulle göra det möjligt för barn till illegala immigranter att gå i svensk skola utan risk för att bli rapporterade.
För vanliga svenskar är detta absurt. De frågar sig varför den grupp som de är medlem inte gör skillnad mellan medlemmar och icke-medlemmar. De upplever det som stötande att medlemmar som sitter i beslutsfattande positioner delar ut gruppens resurser till individer som inte tillhör gruppen och som inte har bidragit med ett enda strå till dess stack.
De förstår intuitivt att medlemskapet förlorar sin poäng om det inte också exkluderar.

EU är ett annat problem. Politikerna ska representera folket och när de gör det upplever vi det som meningsfullt att betrakta oss själva och våra representanter som en enhet.
EU vill avskaffa nationalstaterna i Europa. Politiken ska inte spegla människors behov och intressen, utan vara resultatet av en sammanvägning av medlemsstaternas och EU-byråkratins behov och intressen.
Detta är inte endast ett demokratiskt problem eftersom det underminerar folkstyret. Det ställer också identitetsproblemet på dess spets. Varför ska vi acceptera att styras av politiker och byråkrater som vi inte har utsett och som inte är ansvariga inför oss? Varför måste vi följa lagar och förordningar som har stiftats av andra? Förutsätter inte demokratin ett nationellt vi?

Inte alltid en vänster- eller högerfråga

Synen på nationsstaten har inte alltid varit en vänster- eller högerfråga. Brittisk höger och vänster var båda ointresserade av att på ett resolut sätt möta det tyska hotet. För den brittiska överklassen var kapitulation det minst onda. För den pacifistiska vänstern var kapitulation en moralisk dygd.
Inte alla socialister var dock av denna uppfattning.
George Orwell beskrev arbetarklassens fosterlandskärlek som något i grunden sunt. Patriotism, förklarade han, uppstår spontant hos människor när de kombinerar i syfte att bemöta ett externt hot.
Benito Mussolini var en av Italiens mest kända socialister och var av en snarlik uppfattning. Mussolini hade länge sagt att nationen är marxismen akilleshäl. Människor är villiga att dö för sitt hemland, inte för den klass som de tillhör. Det var av det skälet som han grundade fascistpartiet. Fascistpartiets mål var en nationell socialism.
På en punkt instämde Orwell således med Mussolini: när arbetare använder ordet "vi", syftar de inte på den egna gruppen, utan på nationen. Bortsett från det var de två socialisterna djupt oeniga. George Orwell var socialist och patriot. Mussolini var socialist och nationalist.

Vad enar oss idag?

Den klassiska marxismen såg inte social integration som ett självständigt problem. Människors primära lojaliteter var deras klasslojaliteter och när kommunismen väl var införd och klassamhället avskaffat, skulle människor hålla ihop därför att det inte längre fanns något som separerade dem från varandra. Denna minst sagt bisarra teori låg till grund för den kommunistiska kritiken av västdemokratierna. Idag är arbetarklassen marginaliserad. Inte ens socialist- och kommunistpartier bryr sig särskilt mycket om den.

Liberaler tror att lagstiftning kan garantera den sociala sammanhållningen, men inte heller det är ett bra argument. Skälet är att det förutsätter det som skulle bevisas. De flesta människor styrs av minoritetsregeringar, dvs. av politiker som de inte har stött och kanske rentav ogillar. Varför accepterar människor att styras av politiker som de inte har röstat på och leva under lagar som de misstycker till?

En faktor som definitivt har bidragit till social sammanhållning är etnisk homogenitet. Det är något som till och med ledande socialdemokrater erkände på 60-talet. Massinvandring har dock i grunden förändrat våra samhällen.

Roger Scruton

Roger Scruton. Källa: rogerscruton.com.

Frågan är vad allt detta innebär. Finns det en risk att våra samhällen kommer att kollapsa?

Scrutons svar är att det som har gått förlorat, har gått förlorat. Massinvandringen har förändrat våra samhällens demografiska struktur och det är inget som vi kan ändra på.
Social integration är heller inget som kan skapas med politiska medel. Politiker har ofta svårt att förstå detta. De kan föra en politik som underminerar den sociala integrationen och sedan fördöma människor för att de inte håller ihop. Det är mycket lättare att destruera något än att bygga upp något. Social integration bygger i slutändan på tillit och tillit kan inte skapas med politiska diktat.
Under franska revolutionen skulle den sociala integrationen garanteras av abstrakta idéer om förnuft och rättvisa och inte helt oväntat kollapsade projektet i terror.

Frågan är således inte vad vi ska ersätta de förlorade integrationsmekanismerna med, utan vad vi har kvar. Scrutons svar är: nationell lojalitet.
En nation är ett geografiskt baserat kollektiv med inträdesvillkor. Endast de som uppfyller villkoren accepteras som medlemmar. Det är skälet till att medlemmarna litar på varandra även om de inte känner varandra. Det är också skälet till att de tolererar varandra när de är djupt oeniga. Moderater tolererar socialdemokratiska regeringar och vice versa därför att socialdemokrater och moderater tillhör gruppen svenskar. Lojaliteten med nationen trumfar partipolitiska motsättningar.

Den sociala integrationen i förmoderna samhällen var baserade på familje- eller stamlojaliteter. Islam uppmanar än idag troende muslimer att i första hand vara lojala mot umman, den muslimska gemenskapen.
Nationsstaterna i väst hålls ihop av nationell lojalitet. Den primära lojaliteten är inte till ens släkt, den klan som man tillhör eller gud som man tillber, utan platsen där man lever. Nationell lojalitet är primärt är en produkt av den plats som vi befinner oss på. Huvudsakligen, inte enkom. Även andra faktorer kan spela in. Etnisk homogenitet är en faktor. Eftersom vi lever på samma område, har vi förmodligen också en gemensam historia. Kanske talar vi också samma språk.
Därmed kan vi också förstå varför massinvandring är ett problem. Om människor har olika etnisk bakgrund, talar olika språk och kanske till och med tillber olika gudar, är det inte självklart att människor definierar sin primära lojalitet i termer av plats.
När Samuel P. Huntington varnade för en uppseglande civilisationskonflikt i sitt klassiska verk The Clash of Civilizations, beskrev han en konflikt mellan två former av medlemskap: den nationella gemenskapen som tolererar olikheter och den religiösa gemenskapen som inte gör det. Det faktum att yttrandefriheten har blivit kontroversiell i väst är i sig en indikation på att den förpolitiska gemenskap som vi alla är beroende av har försvagats. Scruton betonar att nationell lojalitet inte är människans defaultposition. Tvärtom: Europas historia är berättelsen om långa, blodiga religionskrig och konflikter mellan grupper med starka familjeband.
Europas nationsstater är en biprodukt av det faktum att människor delade territorium. Det gemensamma territoriet krävde en territoriell jurisdiktion, dvs. övergripande regler, vilket nödvändiggjorde domstolar och politiska institutioner. Det var på detta sätt som en förpolitisk gemenskap kunde ge upphov till en nationsstat.

Inte en enkel sak

Nationsstaten hotas idag från olika håll. Politikerklassen och EU-byråkratin har ofta inget större problem med globaliseringsprocessen. Eftersom dess medlemmar har möjlighet att bosätta sig var som helst, har de heller inget problem med att styras från var som helst.
Globaliseringen av kommunikationer via Internet har medfört att unga människor har börjat tro på villfarelsen om en gränslös värld och att cybervänner kan ersätta fysiskt existerande vänner.
Akademierna är genomsyrade av det Scruton kallar oikofobi eller hat mot alla traditionella former av medlemskap, framför allt nationsstaten och kärnfamiljen. Oikofoberna definierar sin vision i universella termer. De är mer animerade av hat mot det bestående än kärlek till det möjliga. De förkastar samhället med hänvisning till teoretiska abstraktioner.

Summa summarum

Where We Are. The State of Britain Now är ingen filosofisk avhandling. En stor del av den upptas av brittisk historia. Scruton skriver naturligtvis om monarkin. Sedvanerätten avhandlas grundligt och på flera ställen.
Han utreder den brittiska nationalkaraktären. Vi får veta att britter avskyr höghus och avgudar sin trädgård, att de älskar landsbygden och sin kust, att de är rojalister utan att riktigt kunna förklara varför och utan att anse att det är ett problem att de inte kan förklara varför.
Han presenterar en rad olika idéer om vad som bör göras i samband med utträdet. Tyskland och Frankrike kan ställa till med problem, misstänker han. Han vill ha en ny jordbrukspolitik. Gränskontrollerna ska skärpas.
Hur vill Scruton hantera den muslimska invandringen?
Hans allmänna tes är att man måste erbjuda landets muslimer medlemskap, annars kommer de att söka bekräftelse, mening och syfte i islam och Storbritannien har tillräckligt många jihadister redan, uppskattningsvis 23 000. Medlemskapet ska dock villkoras. Scruton menar att hans landsmän måste börja stå på sig. Anledningen till att muslimska grupper har krävt att få styras av sharia är att britter inte har förklarat i tydliga ordalag för dem vilka villkor som måste uppfyllas för att en medlemskapsansökan ska godkännas.
I övrigt hänvisar han till nödvändigheten av öppen debatt och om konstens och kulturens roll i samhället.
Where We Are är en förfärligt välskriven bok. Redaktören har alltid hyst visst misstroende emot Scrutons kapacitet som författare, men med denna bok har professorn slutgiltigt övertygat undertecknad om att han är mer än blott en akademisk filosof i den analytiska traditionen.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS