Samtiden.com

Vår tids intellektuella pest

När den legendariska musiktidningen Rolling Stone utsåg världens 100 bästa rockgitarrister, toppades listan av Jimi Hendrix, Jimmy Page och Eric Clapton. Två kvinnor lyckades ta sig in på listan. Antag att Rolling Stone hade accepterat den radikalfeministiska agendan och sagt att det är dags att musikindustrin blir mer inklusiv och förklarat att man ska göra som Sveriges regering, tillämpa vartannatprincipen och kvotera in 48 kvinnliga rockgitarrister.
Hade en sådan lista verkligen speglat verkligheten? Knappast.
Nyligen beslutade SVT att om ett Melodifestivalbidrag är komponerat av två personer, måste den ena personen vara kvinna. Annars får bidraget inte delta i tävlingen. Detta ses av SVT som ett komplement till en annan av SVT:s jämställdhetsregler som säger att hälften av alla bidrag ska vara skrivna av kvinnor. På detta sätt vill tävlingsproducenten Karin Gunnarsson "pusha Melodifestivalen in i framtiden".

SVT

Källa: Wikimedia.

Statligt eller privat gör föga skillnad

Sveriges Television ägs av en stiftelse. Tanken bakom organisationsformen är att den ska ge SVT maximalt oberoende. SVT ska stå fritt från kommersiella intressen och politiska påtryckningar. Arrangemanget ska ge SVT möjlighet att producera objektiv television.
Det är naturligtvis inte frågan om någon total frihet. SVT finansieras med skattemedel och det är riksdagen som bestämmer hur mycket pengar som SVT ska tilldelas.
Klassiska liberaler brukar applådera denna typ av arrangemang och skälet är att de betraktar klåfingriga politiker som ett hot mot yttrandefriheten. Socialister är omvänt kritiska mot att medieföretag är oberoende av staten därför att de begränsar klåfingriga socialisters möjligheter att styra den politiska dagordningen.
Frågan är hur relevant detta argument är idag.
Det ekonomiska arrangemanget gör SVT inte endast oberoende av regering och näringsliv, men gör SVT också oberoende av sin publik.
Något liknande har hänt i den privata sektorn. Det liberala argumentet säger att privatägda företag endast bryr sig om pengar. De struntar i dina åsikter så länge du inte bryter mot lagen. Din moral är din privatsak. Frågan är emellertid vad som händer när privata
företag blir så dominerande att de blir, i likhet med SVT, oberoende av sina kunder. YouTubes verkställande direktör Susan Wojcicki sade nyligen att företaget överväger att bannlysa videos som kritiserar WHO:s hållning i pandemifrågan. YouTube blockerade följaktligen en intervju med medicinprofessorn Karl Sikora. I intervjun sade Sikora att mycket tyder på att pandemin har förlorat kraft, att det därför är dags att öppna skolor och att den globala paniken över COVID-19 är mer destruktiv än själva viruset. Det blev för mycket för YouTube som blockerade videon.
Varför gjorde YouTube det? Svaret är att Google numera har en värdegrund. Det är slags företagsmoral. Det räcker numera inte att användare av Googles tjänster håller sig inom lagens ramar. Din moral är inte längre din privatsak om du använder Googles tjänster.
Konservativa debattörer har därför dragit slutsatsen att våra friheter numera inte endast hotas av politiker, utan också av stora, privatägda företag, företag som Google.

En annan form av pandemi

Det klassiska marxistiska viruset hade begränsade spridningsmöjligheter. För att bli infekterad var det nödvändigt att man bekantade sig med Marx' exploateringsteori och det var en teori som hade ett välförtjänt dåligt rykte. De flesta svenskar höll eländet på armlängds avstånd med följden att svensk socialism aldrig blev en politisk kraft att räkna med. De största demonstrationerna i vårt land har inte varit riktade mot Sverigedemokraterna utan mot socialdemokratisk fondsocialism.
Det är förmodligen inte fel att säga att svenska folket har utvecklat en relativt robust flockimmunitet mot socialistiska galenskaper.
Det progressiva virus som har infekterat SVT är annorlunda. Mot det finns ännu ingen flockimmunitet. Det förefaller dessutom att vara extremt smittsamt. Stat, kommun och landsting har sedan länge dukat under och det privata näringslivet har börjat haka på.
Det marxistiska viruset infekterade i huvudsak män. Det progressiva virus som nu drar över västvärlden gör ingen skillnad på kön. Faktum är att kvinnor förefaller vara mer benägna att falla offer för det än män.
Det marxistiska viruset ställde klass mot klass. Det skapade aggressiva agitatorer. Det progressiva viruset har sina rötter i marxismen. Det delar marxismens motto: Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga, men istället för krav på revolutionär, proletär diktatur säger det sig ömma för de svaga och marginaliserade. Målet sägs vara ett samhälle baserat på inklusivitet och omsorg, men det är en inklusivitet och omsorg som ingen har rätt att undandra sig. Bakom dess vita leende döljer sig tänder av stål.
Det progressiva viruset lockar inte med Marx' prediktion om ett växande absolut armod. Den har ersatt detta begrepp med ett relativt fattigdomsbegrepp. Numera är människor fattiga och förtryckta även om de har tak över huvudet, mat för dagen och sjuk- och tandvård utan att behöva spendera så mycket som ett öre. Det räcker med att någon annan har det bättre ställt. Det viktiga är inte människor stadigt får det bättre, utan att alla har det lika dåligt.
Inte heller spelar det någon roll hur dispariteter uppkommer. Det är skillnaderna som räknas, inte de ansträngningar eller brist på ansträngningar som ligger till grund för den. Människans defaultposition är jämlikhet, alla skillnader är därför en form av direkt eller indirekt diskriminering.

SVT dukar under

Att SVT skulle duka under var förutsägbart. SVT är oberoende av sin publik. Det spelar ingen roll hur få människor som använder kanalens tjänster. SVT får sina pengar ändå. Dess inkomster är garanterade. I det rådande intellektuella klimatet är detta ett säkert recept för hybris och paranoia.
Gunnarsson är så till den milda grad drabbad av progressiv yrsel att hon inte längre förstår att Melodifestivalen är en tävling. Hon betraktar den som en komponent i det patriarkala maktmaskineri som exkluderar kvinnor. Inte heller är Melodifestivalen ett underhållningsprogram. Meningen är inte att bästa artist ska vinna. Programmet är ett verktyg i den antipatriarkala kampen. Kampen står inte mellan bra och dålig underhållning utan mellan feminism och könsmaktsordning.
I Gunnarssons febriga fantasivärld dominerar manliga kompositörer och artister därför att de har smugit in sig bakvägen. De är kvoterade och Gunnarsson vill balansera denna lömska, strukturella orättvisa med kvotering av kvinnor.
Denna konspirations existens är naturligtvis inget som hon bevisar. Dispariteterna bevisar dess existens. Att kräva mer evidens än så är liktydigt med att delta i konspirationen. Gunnarssons jämställdhetsfantasier har ersatt verkligheten. Hon blickar ut över det offentliga Sverige och ser hur kampen för genusjämställdhet vinner mark. I kommunerna, museerna och i skolorna slåss modiga feminister mot könsmaktsordningen. Kan SVT verkligen stå vid sidan och titta på? Är det möjligt att inte ta ställning? Är inte vägran att ta ställning ett ställningstagande för en förtryckande könsmaktsordning? Vad är de värda egentligen, alla dessa föråldrade och patriarkala idéer om objektivitet och apolitisk underhållning?
I Gunnarssons utopia har Melodifestivalen upphört att handla om artisteri. Hon är övertygad om att när programmet väl har, som hon säger, "pushats" in i framtiden, har människor slutat att bry sig om de framförda bidragens kvalitet.
När Gunnarsson har fäktats med jämlikhetssvärdet tillräckligt länge kommer folket, istället för att kräva mer och bättre musik, kräva en ständigt mer inklusiv festival. Det viktiga kommer inte längre att vara att rätt låt vinner, utan att alla kategorier får göra sig hörda, oavsett hur illa det låter. För första gången i vårt lands historia kommer folket att kräva mindre tävling och mer mångfald.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS