Samtiden.com

Du är här

Feminismens ödesdigra konskevenser

I en tidigare artikel diskuterade vi frågan om könsskillnader ur ett vetenskapligt perspektiv. Finns könsskillnader eller är de endast så kallade sociala konstruktioner, dvs. något som samhället har uppfunnit i syfte att förtrycka människor? I föreliggande artikel skall vi diskutera frågan ur ett kausalt perspektiv. Det faktum att män och kvinnor har olika hjärnor har förvisso vittgående konsekvenser för samhället. Konsekvenserna är verkliga oavsett vad vi har för åsikt om män och kvinnor. Men människors föreställningar har också följder för samhället. Det är inte svårt att hitta analogier. Den muslimska terrorismen är ett problem även om Gud inte existerar. På samma sätt är feministiska agitationen ett problem idag trots att den feministiska hypotesen är falsk. Faktum är att extremfeminismens intåg har lett till en fördumning av den politiska debatten som för ett decennium sedan hade betraktats som närmast otänkbar. Striden mot så kallade "patriarkaliska trafikskyltar" är inte ett isolerat exempel.

  • "Kvotering av kvinnor" betyder numera att man inte tar hänsyn till kön.
  • När kvinnor misshandlar varandra är det per definition männens fel.
  • Könsskillnader skall utjämnas genom att pojkar ges flicknamn.
  • Heterosexuella förhållanden måste utmynna i våld från mannens sida.

"Könet sitter i hjärnan"

Debatten om Annica Dahlströms bok "Könet sitter i hjärnan" utgör ytterligare ett exempel på det offentliga samtalets förfall. Dahlström, som är professor i neurobiologi, anser, i likhet med flertalet experter på området, att det finns betydande skillnader mellan könen. "Vetenskapligt råder det ingen tvekan om att skillnaderna finns", säger hon. Män är duktigare på matematik än kvinnor, men sämre på att ta hand om barn. Det är orsaken till att fler män än kvinnor väljer tekniska utbildningar. Därför är det också fel att låta en man ha det direkta ansvaret för ett litet barn. Dahlström menar att mammor inte bör lämna ifrån sig barnet de tre första åren och tillfogar att de flesta kvinnor heller inte vill göra det, men att de känner sig tvingade att göra det på grund av den jämställdhetspolitiska propagandan.
Dahlströms bok har naturligtvis retat gallfeber på landets yrkesfeminister. Jämo Claes Borgström har kallat Dahlströms bok "struntprat". Under en debatt med Dahlström i TV4 sade Borgström, som inte är läkare eller naturvetenskaplig forskare, följande:

Jag tycker det är en oerhört obehaglig tes som du för fram. ... Vi har en könsmaktsordning i Sverige. Det måste vi ändra på.

Det faktum att Borgström är jurist och saknar alltså den nödvändiga medicinska expertisen hindrar honom inte från att fabulera fritt. Han är en typisk vänsterpolitruk i det att han inbillar sig att allt som han inte förstår eller vill förstå endast kan förklaras i konspirationsteoretiska termer. För Borgström, som tillsattes av den förra socialdemokratiska regeringen, är Sverige en lightversion av Afghanistan. "Vi har ett manssamhälle, som talibanerna", hävdar han. Borgströms uttalande är anmärkningsvärt: chefen för statliga Jämo har samma manssyn som Gudrun Schyman och ROKS. Att Göran Persson och Mona Sahlin inte klarade av att hitta en värdigare kandiat till posten som chef för Jämo visar hur inkrökt sekteristiskt det socialdemokratiska partiet har blivit. Ingemar Gens, beteendevetare och jämställdhetsexpert, vill gå ännu längre. Han nöjer sig inte med att idiotförklara professor Dahlström. Han anser att Dahlström bör straffas för sina uttalanden. Hon skall behandlas på samma sätt som den där föraktliga frikyrkopastorn som hade mage att inbilla sig att vi alla är lika inför staten. I Aftonbladet säger Björn Solfors, journalist på tidningen, till Dahlström att han känner sig "kränkt" av hennes bok. RFSL:s ordförande beskriver Dahlström som både oförskämd och okunnig.
Den kanske viktigaste anledningen till extremfeminismens genomslagskraft är det stöd som den har uppburit från den politiska klassen. Utan stöd från media och politiker hade den svenska tokfeminismen varit totalt maktlös. Den hade varit lika maktlös och levt samma politiska ökenliv som den svenska extremvänstern gör idag. Stödet från den politiska klassen har dessvärre varit närmast unisont. I Sverige kan en minister säga att det är naturligt för kvinnor att hata män utan att landets annars så finkänsliga och lättstötta kulturskribenter orkar höja på ögonbrynen. Sverige är numera det land där en regeringsanställd feminist kan hota en kritisk journalist utan att det leder till några konsekvenser. Under den socialdemokratiska regimen delade staten ut mångmiljonbelopp till organisationer som genomsyras av hat mot män. Det politiska stödet till extremfeminismen har utan tvivel bidragit till en konsolidering av den offentliga lögnen. Den offentliga ståndpunkten påbjuder att alla människor skall behandlas som individer, i praktiken särbehandlas människor på grund av sin grupptillhörighet. Detta är konsekvenser av den feministiska ideologins utbredning.
Helt följdriktigt blev en intervju med Annica Dahlström stoppad av statliga Länsstyrelsen därför att professorn inte höll sig till den av tjänstemännen föredragna, feministiska förklaringsmodellen:

Vår svenska jämställdhetspolitik bygger på att vi är lika och socialiseras in i olika könsroller. . ... Annica Dahlström är särartsfeministisk och utgår från att pojkar och flickor är helt olika. Länsstyrelsen kan inte ge ut ett material med den uppfattningen.

Om vi får tro Länsstyrelsen har alltså den svenska staten numera inte endast anammat den vidskepelse som går under namnet "likhetsfeminism", den har även gett sig själv uppgiften att sprida det extremfeministiska evangeliet och förhindra att andra och bättre underbyggda uppfattningar ges möjlighet att komma till allmänhetens kännedom. Detta är förvisso en skandal av nationella mått.
Alltså: det faktum att feminismen ytterst grundas på ren vidskepelse gör den inte kausalt oproblematisk. I själva verket har den lett till en rad missförhållanden. Den har medfört att skattemedel förslösast. Den har bidragit till det offentliga samtalets förfall och en fördumning av den politiska debatten. Den har medfört särbehandling av människor baserad på deras grupptillhörighet och en feodalisering av lagstiftningen. Särskilt hårt har den feministiska vidskepelsen drabbat de yngre generationerna.

Feminiseringen av utbildningssystemet

I Why Men Don't Iron. The Real Science of Gender Studies hävdar Anne och Bill Moir att det är pojkarna som har drabbats hårdast av det feministiska korståget. Det är i huvudsak pojkar som misslyckas i skolan och i enlighet med den nya ortodoxin beror det på undermåliga hemförhållanden och bristande disciplin. Nyare forskning har problematiserat denna uppfattning. Problemet är inte pojkarna utan feminiseringen av utbildningssystemet.
Utbildningssystemet i väst har feminiserats i flera avseenden. I takt med att kvinnorna har ökat sin andel av lärarkåren, har männen sökt andra arbetsuppgifter. Ett annat skäl är att utbildningssystemet har accepterat den feministiska världsbilden och modellerat undervisningen efter flickornas behov. Detta är ett problem eftersom mäns och kvinnors hjärnor är olika. Vilken lärare som helst kan vittna om att det är svårare att undervisa pojkar än att undervisa flickor. En tonårspojke har 10 gånger mer testosteroner än en flicka. Pojkar har mindre tålamod än flickor, de är stökigare och mer konkurrensorienterade. Lärare föredrar att undervisa flickor eftersom de är mer tystlåtna och samarbetsvilliga. Men problemet ligger inte i pojkarna utan i att undervisningsmetoderna favoriserar egenskaper som flickor har i större utsträckning än pojkar. Pojkar är av biologiska skäl mer trögstartade. De behöver reella utmaningar för att känna sig motiverade. Flickor presterar sämre i utpräglade konkurrenssituationer. Flickor klarar sig bättre i grundskolan än pojkar därför att konkurrensen mer eller mindre har eliminerats. I den nya ideologin får det inte finnas vinnare och förlorare. Alla skall få plats på prispallen och åtgärderna motiveras med att vi alla är lika och att en undervisning som inte är könsneutral är diskriminerande. Faktum är dock att dagens moderna skola diskriminerar - den diskriminerar pojkar och den gör det genom att välja ett utbildningskoncept som är anpassat till flickor.
Skillnaderna mellan könen försvinner också allteftersom pojkarna och flickorna arbetar sig uppåt i utbildningssystemet. På universitet där konkurrensen är knivskarp klarar flickorna inte konkurrensen från pojkarna. Det ironiska är att den nya feminina, "könsneutrala" skolan har svårt att hävda sig emot enkönade skolor. En nyligen genomförd undersökning i Storbritannien visade att av de 100 mest framgångsrika skolorna var 90 stycken enkönade. Både pojkar och flickor gör bättre ifrån sig om undervisningen anpassas till deras fysiska förutsättningar. Trots framgångarna är de enkönade skolorna under press att börja använda "könsneutrala" undervisningsmetoder och det är inte eleverna eller föräldrarna som ropar efter förändringar, utan politiker som är angelägna att visa att de accepterat den nya ortodoxin.

En lika hopplös som skadlig kamp

Idag befinner sig debatten om könsskillnader på ungefär samma nivå som diskussionen om den liberala demokratin på 70-talet. Den moderna feminismens kamp mot mannen är i mångt och mycket en spegelbild av den socialistiska vänsterns strid mot den demokratiska staten. Det skulle inte behöva vara på det viset. Inget har något att vinna på tokfeminismens kamp mot upplysning och vetenskap. Allra minst de uppväxande generationerna.