Samtiden.com

Du är här

Ett politiskt besluts anatomi och dess symboliska betydelse

Marianne Nord Lyngdorf är liberal och ledamot i Folkpartiets styrelse i Varberg. Liberalismen sitter i mina gener, skriver hon på partiets webbsida. Åtminstone är det så hon önskar att vi skall uppfatta henne. Den 5 april 2006 motionerade liberalen Lyngdorf om särskilda badtider för kvinnor. Lyngdorf vill förvandla Håstens simhall till en åtminstone delvis mansfri zon. Huruvida Lyngdorf har planer på att själv utnyttja faciliteten den dag män inte äger tillträde till den framgår inte av motionstexten, men om vi får tro henne är reformen angelägen därför att det finns kvinnor som inte får, kan eller vill visa sig i baddräkt för män.
Lyngdorf presenterar inga argument för sitt förslag. Vi får aldrig veta vilka de omtalade kvinnorna är, hur många de är och varför just de skall särbehandlas. Vilka skäl den enskilda kvinnan har för att inte vilja bada med män är, om vi får tro Lyngdorf, hennes ensak. Det är inget som hon skall tvingas redovisa. Kvinnor har rätt till kommunal avskildhet i kraft av sin könstillhörighet.
Alltså: i den mån som det finns ut en rationell kärna i Lyngdorfs och Folkpartiets förslag, ser den ut på följande sätt: kvinnor skall inte tvingas till något som de inte vill - även om det innebär att andra grupper i samhället tvingas att göra saker som de inte vill. Kvinnors behov övertrumfar andra gruppers behov.
Därmed var första akten över.

Akt II

Hur hanterade Varbergs kommun förslaget? I den första rundan valde Kultur- och fritidsnämnden att avslå motionen. Nämnden underströk att Lyngdorfs förslag är "i linje med kommunens ambition att ge medborgarna en högkvalitativ service", men påpekade att det skulle leda till juridiska problem och kräva nyinvesteringar. Håstens simhall var helt enkelt ett dåligt val. Dessutom hävdade nämnden att det folkpartistiska förslaget medförde diskriminering: "Öppettider enbart för en samhällsgrupp innebär med automatik att man utestänger andra grupper." Kommunfullmäktige i Varberg var inte lika negativt inställda till idén. Istället för att förpassa förslaget till papperskorgen valde kommunparlamentet att återremittera det till ett arbetsutskott för ytterligare beredning. Frågan skulle alltså utredas.

Akt III

Efter drygt sex månaders filosoferande presenterade utskottet sin uppfattning. Arbetsutskottet sympatiserar med Lyngdorfs idé om könsbaserade passersedlar till åtminstone en av kommunens simhallar. Man upprepar därför Kultur- och fritidsnämndens åsikt att Lyngdorfs förslag är "i linje med kommunens ambition att ge medborgarna en högkvalitativ service." Det är uppenbart att utskottet har för avsikt att rekommendera Fritids- och kulturnämnden att ställa sig bakom förslaget. Frågan är endast hur man skall hantera de problem som Fritids- och kulturnämnden anförde när den avstyrkte förslaget under den första rundan.
Utskottet har, som sagt, funderat på saken i ett halvt år. Enligt utskottet avslog Kultur- och fritidsnämnden inte motionen av ideologiska skäl, utan av praktiska orsaker. Lyngdorf ville nämligen att kommunen skulle utnyttja Håstens simhall, något som inte var möjligt att göra. Utskottet föreslår därför att man istället använder sig av Veddige simhall. Veddige simhall är ett perfekt val, menar utskottet, eftersom den inte har manlig personal, inget gym och inga insynsproblem. Utskottet rekommenderar därför Kultur- och fritidsnämnden att ompröva sin tidigare negativa hållning och tillråda det folkpartistiska förslaget. Det blir också fallet. Kultur- och fritidschefen Mircea Nitescu tycker nämligen att det är helt ok att man stänger ut män från badet.
Som vi ser är arbetsutskottet inte helt ärligt i sin redovisning. Man skriver "Kultur- och fritidsnämnden har i sitt svar på motionen redogjort för skälen, som är av praktisk art, varför man inte kunnat tillstyrka motionen", men det är bara delvis korrekt. Det är förvisso sant att nämnden ogillade Lyngdorfs motion av praktiska skäl, men de praktiska problemen var inte de enda som nämnden pekade på. Nämnden anförde också ett ideologiskt motiv till sitt beslut: det folkpartistiska förslaget leder ofelbart till diskriminering. Det är oacceptabelt därför att inför kommunen skall alla skattebetalare vara lika. Det nya förslaget är givetvis inte mindre diskriminerande än det ursprungliga förslaget. Det är egentligen samma plan. Det som skiljer de två förslagen från varandra är valet av simhall. I övrigt är de identiska. Men när arbetsutskottet motiverar sin positiva hållning, väljer man medvetet att inte ta upp diskrimineringsproblemet till diskussion. Det är inte svårt att förstå varför utskottet väljer att låtsas som att problemet inte existerar. Man vill få igenom förslaget och låter därför ändamålet helga medlen.

Akt IV

Sven Andersson är moderat politiker. När beslutet om kommunal mansdiskriminering väl är fattat, föreslår Andersson att kommunen också skall införa särskilda badtider för män. Det kan ju finnas män som inte får, kan eller vill visa sig i badbyxor för kvinnor. Anderssons förslag tar Fritids- och kulturnämnden med överraskning och man bestämmer sig för att votera. Andersson förlorar inte oväntat omröstningen med 2 röster mot 8. Gun Svensson (c), Eliseba Kardemark (kd), Jan Hyllstam (fp), Margareta Jönsson (s), Kjell Jäverbo (s), Gilbert Karlsson (s), Hans Abbas (v) och Kjell Engberg (c) tycker samtliga att det är fel att kommunen även inför särskilda badtider för män. För dem räcker det att kommunen diskriminerar män.

Slutord

Problemet med Varberg kommuns beslut är den mentalitet som det uttrycker. Det finns i vårt land en politisk beredskap att acceptera idealiserande omskrivningar av politiska åtgärder som både syftar och leder till diskriminering. Ett Orwellikt språkbruk har brett ut sig i den politiska debatten. Ordet "diskriminering" har numera förlorat sin ursprungliga innebörd. Idag står diskriminering inte i motsättning till likabehandling. Istället har diskrimineringen blivit en metod med vars hjälp politikerna försöker förverkliga sina "jämlikhetsprojekt". Det är en politik som framför allt drivs av socialister, kommunister och miljöfundamentalister. Att socialdemokrater och kommunister ställer sig bakom en politik vars syfte och konsekvenser är diskriminering är inget som man bör förvåna sig över. Socialismen har alltid haft ett kontroversiellt förhållande till diskrimineringsproblemet. Att borgerliga politiker aktivt arbetar för diskriminering måste däremot betraktas som närmast anstötligt. Detta är oroande inte minst på grund av att Sveriges nästa statsminister kan komma att heta Mona Sahlin.