Samtiden.com

Du är här

Den selektiva rättvisans profeter

PDF version

Nyligen beslutade en irakisk domstol att landets förre diktator skall avrättas genom hängning. Initierade bedömare anser att domen kommer att verkställas den närmaste månaden. USA:s president George Bush har kallat domen en "milstolpe". EU har uttryckt sig i positiva ordalag, men beklagat att Saddam har dömts till döden. Europas politiska elit är ju, som bekant, emot dödsstraff.
Amnesty International är en av de organisationer som har engagerat sig för Saddam. Enligt Amnesty var rättegången mot den irakiska envåldshärskaren både orättvis och bristfällig. Amnesty beskriver sig som en organisation som inte tar några ideologiska sidohänsyn i sin kamp för frihet och demokrati och organisationens engagemang för Saddam Hussein verkar onekligen bekräfta denna uppfattning.

Sanningen är emellertid en helt annan.

När den brittiska historieförfalskaren David Irving dömdes till tre års fängelse för att han hade ifrågasatt den konventionella historieskrivningen om det andra världskriget, valde Amnesty att tiga. Det finns två med varandra förbundna förklaringar till att Amnesty mer oroar sig för Saddam Husseins framtid än Österrikes behandling av David Irving: Irving har gjort sig skyldig till ett så kallat hatbrott och eftersom Amnesty är en vänsterorganisation med multikultistuk, kan den brittiska författaren inte påräkna något stöd. För Amnesty är det nämligen helt i sin ordning att stater kränker mänskliga rättigheter, så länge det inte drabbar någon av de grupper som organisationen ömmar för.

Perverterad vänsterlogik

Problemet är inte att Amnesty är kritisk till rättegången mot Saddam. Det är inte svårt att hitta debattörer och organisationer som, i likhet med Amnesty, anser att rättegången inte levde upp till västerländska rättsprinciper. Det är Amnestys prioriteringar som är problemet. Få, om någon, ifrågasätter att Saddam var en brutal diktator som utan hänsyn plågade sitt folk och att han bar ansvaret för kriget mot Iran och invasionen av Kuwait. Om Saddam får en ny chans, dvs. en ny rättegång, kommer även den att leda till en dödsdom. Ingen, förutom Saddams mest inbitna anhängare, om ens de, tvivlar på den forna diktatorns skuld. Uttryckt på ett annat sätt: påståendet att hundratusentals människor fick sätta livet till under Saddams styre, är knappast ägnat att skapa kontroverser. Rättegången är inte och har aldrig varit kontroversiell i den meningen.
Domen mot Irving är däremot kontroversiell. Till skillnad från Saddam Hussein har Irving förmodligen inte gjort en fluga fysiskt förnär under hela sitt liv. Han dömdes till tre års fängelse för ett yttrande som han hade fällt för 17 år sedan. Irving straffades inte på grund av att han hade hädat islam och domen avkunnades inte av vidskepliga islamister. Domen kungjordes av en domstol i en sekulariserad stat som säger sig värna om frihet och demokrati. Det är i och för sig sant att Irving har försökt urskulda nazismen, men Saddam Hussein kan knappast beskrivas som mer sannfärdig.
I reklamen beskriver Amnesty sig som en organisation som verkar för frihet och demokrati. Detta är på sin höjd en halvsanning. En organisation som bispringer blodtörstiga folkmördare, men negligerar de umbäranden som drabbar europeiska medborgare när de uttrycker en för staten misshaglig uppfattning, är mer solidarisk med makten än med demokratin och friheten.
Bör vi förbluffas över Amnestys prioritering? Nej, det finns ingen anledning att höja på ögonbrynen. Amnestys beslut följer logiskt från den perverterade multikultilogik som organisationen lyder under. Det är också denna multikultilogik som gör Amnesty International till en den selektiva rättvisans profet, dvs. en organisation av och för hycklare.