Samtiden.com

Du är här

Om konsten att leva på bidrag

Det är fult att leva på bidrag. Det anser både regering och riksdag. Det gäller dock inte alla människor och alla former av bidrag. Idag är risken för att en avdankad politiker skall tvingas uppsöka Arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen mycket liten. Sveriges politiker har, till skillnad från de flesta samhällsgrupper, möjlighet att själva diktera sina bidrag och förmåner. Regering och riksdag har också gjort vad de kan för att isolera sig från de regler som folkflertalet lever under. Om det är någon grupp som har specialiserat sig på att leva på andras bekostnad, är det Sveriges politiker. Idag omfattas svenska politiker av ett trygghetssystem som de flesta medborgare endast kan drömma om. Grundbulten i systemet är höga bidrag och inga krav på motprestation.

Arbetsbefriade statsråd och riksdagsledamöter

En hörnsten i det nya pensionssystemet är att ju längre man arbetar, desto bättre pension får man. Dessa regler gäller dock inte statsråd. För två år sedan fattade den socialdemokratiska regeringen ett nytt beslut om statsrådens pensionsavtal och inkomstgarantier. Enligt de nya bestämmelserna räcker det att ett statsråd har arbetat i sex år för att vederbörande skall ha rätt till maximalt bidrag. Om före detta statsrådet Ulrika Messing hoppar av politiken idag, har hon rätt till ett månatligt bidrag om 44 000 kronor fram till dess att hon fyller 65. Det beror inte på att Messing börjar närma sig pensionsåldern. Messing är faktiskt endast 38 år gammal. Messing får dessa pengar därför att hon har arbetat som statsråd sex (6) år i streck!
Riksdagsledamöter har det inte lika väl förspänt. En riksdagsledamot måste arbeta dubbelt så länge som ett statsråd, dvs. i hela tolv (12) år för att komma i åtnjutande av full riksdagspension. Beroende på ålder och antal år i riksdagen kan en före detta ledamot kvittera ut upp till 30 000 kronor i månaden. Ett exempel är Carl Bildt. Utrikesminister Bildt lämnade riksdagen hösten 2001. Sedan dess har Bildt kvitterat ut 30 000 kronor i månaden i riksdagspension, trots att han samtidigt haft andra och ofta välbetalda uppdrag.
Trygghetssystemet handlar inte endast om pengar. När politikerna stod i valet och kvalet mellan att ställa lika tuffa krav på sig själva som vanliga arbetslösa, valde de ett system som innebär noll krav. Inkomstgarantin är nämligen inte kopplad till några krav på motprestationer. Gudrun Schyman förlorade sin plats i riksdagen och säger numera att hon är öppen för förslag. Uttryckt på ordinär svenska: om det någon som har ett förslag på ett intressant och välbetalt arbete, kan de ju höra av sig. En arbetslös som hade uttryckt sig på samma sätt hade riskerat att få sin a-kassa indragen. Schyman behöver dock inte oroa sig. Det finns inga krav på före detta riksdagsledamöter att de skall söka arbete. Schyman kan ägna de närmaste 10 åren åt att renovera sitt hus om hon vill. Det har aldrig varit meningen att hon skall tvingas söka nytt arbete.
Tuffast är naturligtvis utbildningsminister Leijonborg. Folkpartiledaren anser att arbetslösa är lata och att bidragen därför bör minskas. Själv behöver dock utbildningsministern inte oroa sig över sänkt a-kassa i den händelse att han skulle bli "arbetslös". I Sverige blir nämligen inte avdankade politiker arbetslösa, istället befrias de från skyldigheten att arbeta. Hemförlovade moderater och folkpartister som, på skattebetalarnas bekostnad, sitter hemma och förbannar de offentliga trygghetssystem som de själva är undantagna - det är så systemet fungerar.

Rörlig arbetsmarknad?

I den politiska retoriken betonas ofta betydelsen av en rörlig arbetsmarknad. Regeringen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden bland annat genom att skära i a-kassan. Finansminister Borg, han med hästsvansen, är övertygad om att en sådan politik kommer öka utbudet av arbetskraft. Denna politik gäller naturligtvis inte statsråd. Borg har inte för avsikt att skära i statsrådens förmåner för att öka utbudet av politiker på den reguljära arbetsmarknaden i den händelse att svenska folket röstar socialistiskt om fyra år. Glöm det! När Borg säger att bidragssystemet gör människor ovilliga att arbeta syftar han inte på den kast som han själv numera tillhör. Före detta statsråd anses behöva över 40 000 kronor i månaden utan några som helst motkrav för att orka gå vidare med livet.
När det gäller det politiska trygghetssystemet är finansminister Borg nog mer socialmodekrat än liberal höger.

En ohelig allians

För ett år sedan greps socialdemokraten Rebecka Phersson för olovlig körning. Det människor mest upprördes av var kanske det minst intressanta i historien: att Phersson saknade körkort, att hon begärt milersättning från kommunen och att hon, trots att hon hade ett bidrag från kommunen på 40 000 i månaden, inte betalade TV-licens. Det verkligt intressanta var emellertid det som hennes eget parti och ärkefienden Moderaterna hade planerat för henne:

I december förra året ville socialdemokraterna och moderaterna i kommunfullmäktige ge henne en kommunalrådspost med förevändningen att hennes framtida pension behövde tryggas. Någon kommunalrådspost blev det inte. Istället höjdes Rebecka Perssons årliga arvode från 442 000 kronor till 510 400 kronor.

De medlemmar av den socialdemokratiska och moderata valboskapen som har fått sina löner höjda därför att deras framtida pensioner behöver tryggas, är nog lätträknade. Det brukar sägas att politiken är ett kall. Kanske förhöll det sig på det viset förr i tiden. Numera är politiken ett yrke bland andra yrken, dvs. en serie handlingar som man utför i syfte att gynna sig själv. Många av våra namnkunnigaste politiker har dessutom aldrig haft ett vanligt arbete. De har levt på bidrag hela sitt liv, bidrag vars storlek de själva har varit med om att bestämma. Är det inte lite ironiskt att många av dem som idag vurmar för mindre offentlig välfärd och en stärkt konkurrensutsatt sektor, aldrig skulle drömma om att lämna tryggheten i stat och kommun? Socialister och höger må vara oeniga om kapitalismens vara, men när det gäller att gynna sig själva uppvisar de en närmast rörande enighet.