Samtiden.com

Du är här

Ryggradslösa liberaler

PDF version

Det värsta som en svensk politik kan råka ut för är en noggerdebatt. Med "noggerdebatt" avses extremt krystade analyser vars syfte är att demonstrera förekomsten av rasism och diskriminering. Antidiskrimineringsbyrån i Malmö hävdade härförleden att GB Glass' "88" egentligen är en förtäckt hyllning till Adolf Hitler. Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens "Lord of the Rings" har dömts ut som rasistisk eftersom Saurons hantlangare beskrivs som mörkhyade. Numera är det förenat med risk för åtal om en konditor saluför negerbollar.
Under valrörelsen sade Folkpartiet att det var dags att göra upp med "snällismen". Hårda bud och klarspråk skulle ersätta pjosk och velande: människor skall arbeta, inte leva på bidrag; invandrare skall lära sig svenska, annars blir det inget medborgarskap. Så kunde det låta när Leijonborg var som ettrigast.
För att om möjligt få ut sitt budskap gav Folkpartiet ut en tabloidtidning. Tidningen innehöll bland annat två listor: Svensktoppen och Svenskbotten. I den sistnämnda listan kunde man bland annat hitta orden "Fastighetsskatt" och "Främlingsfientlighet". På åttonde plats i Svensktoppslistan hade Folkpartiet stoppat in "Svenskar". För att vara på den säkra sidan hade partiet låtit ett tiotal personer från parti- och riksdagskansliet granska listan innan den publicerades. Det dröjde dock inte länge innan några valarbetare slog larm om den sistnämnda formuleringens potentiellt främlingsfientliga innebörd. Folkpartiet drabbades av panik. Hela upplagan drogs in och "Svenskar" byttes ut mot "Nobelpris". För att en gång för alla undanröja alla misstankar om att Folkpartiet inte är främlingsfientligt, gick partiets stabschef Helena Dyrssen ut och påpekade att "Främlingshat" står med på Svenskbotten:

Jag vill också påpeka att i båda upplagorna står "Främlingshat" med på listan Svenskbotten, som innehåller saker vi vill bli av med.

För utomstående betraktare var det svårt att inte le i mjugg åt spektaklet. Här har vi ett politiskt parti med ambition att styra Sverige, men som inte vågar ta ordet "svenskar" i sin mun. Inget parti, vid sidan om det socialdemokratiska partiet, har framstått i så löjlig dager som Folkpartiet gjorde under den så kallade svensktoppskrisen.
Journalistkåren har länge varit medveten om att det inte är självklart för politiker att formulera sig positivt om landets ursprungsbefolkning. När Göran Persson flyttade till Malmö fick han således frågan varför han inte bosatte sig i Rosengård. Persson svarade att det inte blev på det viset och därmed var saken utagerad. Persson som lär vara kristen gissade att journalisten inte själv bodde i Rosengård och att denne därför inte eftersträvade en äkta debatt i frågan. "Den av eder som är utan synd, kasten första stenen", står det ju i Bibeln. Det var en slentrianfråga, dvs. en sådan där fråga som journalister måste ställa eftersom Sverige numera är så kallat mångkulturellt.
När man diskuterar den här typen av incidenter är det viktigt att man skiljer mellan politiker och politiker. Mona Sahlin representerar en politikertyp som mer eller mindre föraktar Sverige. Sahlin har heller aldrig stuckit under stol med att hon inte har särskilt mycket till övers för sina landsmän. Enligt Sahlin har svenskar ingen kultur. Det är invandrarna som har kultur, medan svenskarna försöker pynta sin tillvaro med töntiga ritualer.
Lars Leijonborg skall inte likställas med Mona Sahlin, men partiets sätt att hantera listincidenten är en indikation på dess brist på intellektuell och moralisk ryggrad.

Behöver Malmö ett Invandrarnas museum?

En av Folkpartiets profilfrågor under valrörelsen var språktest för invandrare. Den folkpartistiska tesen var enkel: integrationen försvåras av att invandrare inte kan göra sig förstådda på svenska. Trots att Folkpartiet naturligtvis hade rätt i sakfrågan, hade förslaget många kritiker. Det vanligaste argumentet var att förslaget var mer eller mindre rasistiskt eller åtminstone storsvenskt. Rasistkortet är ett starkt kort. Det är nämligen med rasismryktet som med pedofilryktet: har man en gång blivit associerad med styggelsen, är det nästan omöjligt att frigöra sig från människors misstankar. Även om Leijonborg var duktig på att hålla masken kunde var och en se att han tog illa vid sig av all kritik. Det var bara en tidsfråga innan Leijonborg skulle komplettera förslaget om språktest med ett förslag som skulle tillgodose behoven hos hans politiskt korrekta kritiker.
Leijonborg anser numera att "Alla svenskar behöver lära sig mer om invandrares betydelse för Sveriges utveckling". Därför vill han skapa ett Invandrarnas museum. Det skall vara statligt och lokaliseras till Malmö. Museet skall ha två uppgifter: för det första skall det "sticka hål på fördomar" - i det här fallet etniska svenskars fördomar om invandrare; för det andra skall det utbilda etniska svenskar och invandrare "om invandrares betydelse för Sveriges utveckling". Leijonborg fortsätter:

Invandrare har betytt mycket för Sveriges utveckling. Det gäller kanske särskilt i Skåne. Därför är det tragiskt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats så kapitalt. Det är helt oacceptabelt, och förödande för vårt land, att driftiga och kompetenta människor hamnar i utanförskap och bidragsberoende. Sverige behöver en ny integrationspolitik.

Låt oss ställa en konkret fråga: på vilket sätt har invandrartäta Rosengård bidragit till Malmös utveckling? Leijonborg ställer inte den frågan därför att det inte finns ett självklart positivt svar på den. Istället väljer han att anlägga ett historiskt perspektiv. Det blir lättare att hitta positiva exempel då. Leijonborg använder sig av samma typ av argument som politiker brukar använda när de diskuterar islam. Istället för att ta ställning till om islam är något positivt i vår tid, väljer man att diskutera islam ur ett brett historiskt perspektiv. På detta sätt undgår man att trampa känsliga muslimer på tårna.
Faktum är emellertid att Malmö befinner sig i kris. Krisen är så allvarlig att kommunen har begärt att regeringen skall stoppa eller åtminstone minska inflyttningen av invandrare till staden. Dessutom har Malmö begärt mer poliser. Malmös politiker har alltså inte riktigt lika positiv bild av läget som Leijonborg. När kommunen i en enkätundersökning år 2001 ställde frågan varför människor flyttar från staden, var det vanligaste svaret att man kände sig otrygg. Vad menade flyttarna när de sade att de kände sig otrygga i Malmö? Begrepp som "trygg miljö" var inte operationaliserade i undersökningen. Det var i de personliga kommentarerna som flyttarna i detalj förklarade vad de menade. De flesta motiverade flyttbeslutet med hänvisning till kriminaliteten i Malmö. Andra ansåg att Malmö inte är en bra plats för barn att växa upp på. Ytterligare en grupp var missnöjd med skolorna i staden. Den näst största gruppen sade att det var den höga andelen invandrare som fått dem att flytta. I fjol flyttade drygt 15 000 personer från Malmö. Så många människor har inte lämnat staden sedan 1974. Situationen i Malmös invandrartäta områden är minst sagt bisarr. Busslinjer har lagts ner på grund av stenkastning. Inte ens ambulanser och brandbilar går säkra. Badpalatset Aqvakul i har tvingats anställa arabisktalande badvakter för att få bukt med bråkiga ungdomar. Nyligen ansåg kommunen sig tvingad att stänga en hel skola på grund av oordningen. Polistidningen beskriver Rosengård ett "nationellt problem".
Denna verklighet ryms naturligtvis inte i Leijonborgs förslag. För folkpartiledaren är det istället malmöborna som är problemet. Om Leijonborg hade haft det minsta civilkurage hade han istället förslagit inrättandet av ett "Det svenska samhällets museum" i Rosengård. Museets uppgift skulle vara att dokumentera och argumentera för den parlamentariska demokratin i synnerhet och västerländska värderingar i allmänhet. En särskild avdelning skulle behandla sekulariseringens välsignelser och kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. Men det kanske är för mycket att begära av en folkpartist i ett så kallat mångkulturellt samhälle.