Samtiden.com

Du är här

Den politiska korrektheten och svenskan II

PDF version

För ett år sedan hotade skattefinansierade Centrum mot rasism (CMR) att anmäla GB Glace till Diskrimineringsombudsmannen. Enligt CMR var GB:s kampanj för lakritsglassen Nogger Black rasistisk. Gravallvarliga Amina Ek på CMR hade funderat på saken och kommit fram till att ordet "Nogger" ger associationer till ordet "nigger". CMR:s ordförande och lika gravallvarliga Stig Wallin anslöt sig givetvis till fröken Eks analys:

Jag läste dem som "Nigger + lakrits = sant". Det var omöjligt att inte se det som en anspelning på rasism.

Därmed hade Sverige fått sin första Noggerdebatt. Den var så urbota dum att det föreföll statistiskt omöjligt att den skulle upprepas de närmaste 100 åren. Historien låter sig dock inte förutsägas.

Sverige får en ny Noggerdebatt

Det är lätt att skaffa sig ovänner i det mångkulturella Sverige. Det fick litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström erfara när hon kritiserade den, enligt henne, undermåliga undervisning i svenska som Sverige erbjuder invandrare:

Regeringen signalerar till våra nya svenskar att det räcker om de lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård.

Witt-Brattström hade gott uppsåt, men för hennes kritiker var klavertrampet alldeles för allvarligt för att kunna förlåtas. Witt-Brattström hade nämligen antytt att blattesvenska är sämre än normalsvenska. Tidningen Gringo utnämnde genast Witt-Brattström till språkfascist:

Witt-Brattströmska kompaniet söker språkfascister. Du! Ja, Du. Det är Dig vi behöver. Under förutsättning att Du vill bevara Sverige svenskt i ordets mest ariska bemärkelse och inte drar Dig för att säga sådant som behöver sägas (på ren svenska förstås) har Du en given plats i kompaniet som ska ta tillbaka det svenska talspråket till tjugotalets radiorikssvenska skönhet.
RING EBBA.

Sverige hade fått en ny Noggerdebatt. Lika dum och löjeväckande som sin föregångare. Naturligtvis hade debatten om svenskan också en del komiska inslag. Hur gick det till exempel till när Witt-Brattström blev fascist? Med "fascist" avses ju vanligtvis personer som bygger koncentrationsläger och mördar oskyldiga människor. Hur kan en person som förordar bättre språkbruk bli likställd med kreatur som Hitler och Mussolini? Witt-Brattström är professor i litteratur, känd debattör och ingen våldsverkare. Påståendet att Witt-Brattström är fascist var givetvis ett exempel på dekadensjournalistik, men låt oss ändå försöka förstå hur Gringo resonerade. Gringos argument ser ut på följande sätt:

Alla fascister generaliserar
Witt-Brattström generaliserar
Alltså: Witt-Brattström är fascist

Klassisk kaninlogik, med andra ord. Vad var det som låg bakom Gringos reaktion? Varför valde tidningen att kalla Witt-Brattström "fascist"? Varför nöjde sig Gringo inte med "missledd litteraturvetare" eller något annat, mer diskret invektiv? En orsak är givetvis den massinvandring som har ägt rum de senaste decennierna. En annan orsak är den politisering av invandringsfrågan som också har inträffat. Utan massinvandring hade det knappast ägt rum någon radikalisering av immigrationsdebatten och utan en sådan radikalisering hade ingen förnuftig person kommit på att kalla professorer som vurmar för korrekt språkbruk för "fascister".
Men också Witt-Brattströms plädoajé rymde ett och annat komiskt inslag. Litteraturprofessorn försvarade sig bland annat genom att hävda att hon minsann hade invandrarbakgrund. Det Witt-Brattström försökte säga var alltså att eftersom hon var invandrare, fanns det ingen anledning att misstänka henne för fascism. Uttryckt på ett annat sätt: endast etniska svenskar kan vara fascister. På detta sätt hoppades Witt-Brattström att hon skulle sända chockvågor genom Gringos redaktion. Meningen var givetvis att redaktionsmedlemmarna skulle tänka "Herregud, är Ebba invandrare? Varför har vi inte blivit informerade om det? Vi som inbillade oss att vi mobbade en etnisk svensk!".
Witt-Brattströms försvarstal var naturligtvis lika tramsigt som Gringos fascismtillvitelse: en persons sociala bakgrund har givetvis ingen som helst bäring på ett påståendes sanningshalt. Dessutom: var inte Hitler, österrikaren som gick och blev tysk diktator, immigrant?

"Språkvårdarna"

Gringo beskriver Rinkebysvenskan, ibland också kallad miljonsvenskan, på följande sätt:

  • Miljonsvenskan är en dialekt bland andra dialekter i Sverige.
  • Invandrare pratar miljonsvenska därför att de trivs med det.
  • Rinkebysvenskan är ett politiskt vapen som invandrarna använder i syfte att försvara sina, enligt Gringo, "stigmatiserade områden".
  • Miljonsvenskan berikar det svenska språket.

Tidningen framför också några samhällspolitiska rekommendationer:

  • Invandrare bör uppmuntras att behålla Rinkebysvenskan.
  • Svensklärare skall inte knäcka invandrarelever med sina krav.
  • Eftersom många invandrarungdomar föredrar att säga "guss" istället för "tjej", är det rimligt att "guss" blir en del av svenskan.

Är miljonsvenskan en dialekt? Knappast. Dialekter har i regel en lång historia och är ofta geografiskt begränsade. Rinkebysvenskan är ingen dialekt i denna mening.
Enligt Gringo använder invandrare Rinkebysvenska därför att de inte vill prata korrekt svenska. Vilka undersökningar ligger till grund för denna generalisering? Den rimligaste orsaken till att många invandrare, främst ungdomar, pratar miljonsvenska är nog inte att de inget högre vill än att bevara sin "dialekt", utan snarare att de inte kan bättre. Påståendet att miljonsvenskan är ett politiskt vapen som invandrare använder mot svenskar, är givetvis nonsens och Gringo undviker också noga att argumentera för tesen.
Enligt Gringos Zanyar Adami har Rinkebysvenskan berikat svenska språket:

Vi säger att miljonsvenskan är den mest kreativa och att den utvecklar svenskan, säger Zanyar. Vi är kritiska mot vad som anses som korrekt och fin svenska.

Adami använder formuleringen "ses som korrekt svenska" som om frågan om vad som är vårdat respektive ovårdat språkbruk endast vore en fråga om perspektiv. Det är inte sant. De som inte använder svenska ord, uttrycker sig inte på svenska. De som bryter mot grammatiska och syntaktiska regler när de skriver och talar, uttrycker sig på dålig svenska. De som stavar illa har inte gjort sin hemläxa. Svårare än så är det inte. Gringos romantisering av Rinkebysvenskan är endast patetisk. Rinkebysvenska är inte god svenska, Rinkebysvenska är dålig svenska och det finns ingen anledning att låtsas annat.
Vidare: om invandrarungdomar inte vill använda svenska ord, är det, bokstavligt talat, deras huvudvärk. Det finns ingen anledning att sympatisnyfta med dem och kräva att turkiska ord skall inkluderas i det svenska språket. Sverige är inte Turkiet. Kosmetiska åtgärder av nämnd art hade inte berikat det svenska språket, de hade bidragit till dess förfall.
Sist men inte minst: invandrare skall inte uppmuntras att behålla miljonsvenskan, skolväsendet skall ha till uppgift att lära invandrare att prata korrekt svenska.

Detta är den enda rimliga uppfattningen.

Språk och medborgarskap

I förra artikeln beskrev vi hur regeringen aktivt har motarbetat förslag som syftar till att skydda det svenska språket. Vi argumenterade för att det bakomliggande skälet till regeringens motvilja var att Göran Persson och hans medarbetare ansåg att en lag som skyddar svenskan riskerar att uppfattas som diskriminerande av utlänningar. För ungefär ett år sedan föreslog Folkpartiet att invandrare som inte kan prata svenska inte skall ha rätt till medborgarskap. Bakgrunden till förslaget ser ut på följande sätt:

  • 340 000 invandrare har så dåliga kunskaper i svenska att de omöjligen kan fungera i samhället.
  • Mindre än hälften av de som beviljats uppehållstillstånd börjar på SFI inom ett år.
  • 20 000 av dem som kommit till Sverige de senaste 20 åren har så grava läs- och skrivsvårigheter att de bör betraktas som analfabeter.
  • Dessutom skolkar 40 procent av SFI-eleverna från svenskundervisningen.

Genom att knyta medborgarskapet till ett språkkrav hoppades Folkpartiet kunna motivera fler invandrare att ta sina språkstudier på större allvar. Folkpartiet framför två argument för sitt språkpolitiska program. För det första: våra nordiska grannländer har liknande lagar. Det är ett dåligt argument. För det andra: goda språkkunskaper gör det lättare för invandrare att få arbete och minskar segregationen i samhället. Det är ett bra argument. För att få till stånd denna positiva utveckling vill Folkpartiet satsa mer resurser på SFI. Det skall också bli lättare att få studiemedel och andelen behöriga lärare skall bli högre. Man vill också satsa mer på skolor där många elever har invandrarbakgrund. Dessutom vill Folkpartiet undanta vissa kategorier från språkkravet. Bland annat menar man att det är orimligt att kräva att mycket gamla människor skall lära sig svenska.
Debatten om Folkpartiets språkförslag blev som väntat het. Mona Sahlin kallade förslaget "sverigedemokratiskt". LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hävdade att Folkpartiet ställer olika grupper mot varandra. Statsminister Göran Persson jämförde inte oväntat Folkpartiet med Dansk Folkeparti och sade att det folkpartistiska förslaget "kittlar de främlingsfientliga stämningarna". Vänsterpartiets Ann-Marie Strömberg var mäkta upprörd över förslaget:

Jag förstår inte på vilket sätt ett språktest för medborgarskap kan främja integrationen. Det enda ni i folkpartiet gjorde med ert krav var att ni spelade mörka krafter i händerna.

Var kritiken mot förslaget berättigad? I sakfrågan har Folkpartiet naturligtvis rätt: utan goda språkkunskaper är det omöjligt att fungera i ett modernt samhälle. Det gäller både svenskar och invandrare. Om den hotbild som partiet tecknat är med verkligheten överensstämmande, finns det alltså anledning att bekymra sig för framtiden. Givetvis kan man ha olika uppfattningar om godkänd svenska är ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor för lyckad integration, men den allmänna tesen har nog få kritiker. Rationellt sinnade kritiker, kanske man borde skriva. Strömberg tillhör givetvis inte denna kategori. När Strömberg säger att hon inte förstår på vilket sätt språktest kan främja integrationen, misstror hon egentligen inte den premiss som förslaget baseras på. Det hon vänder sig emot är att man ställer krav på invandrare, men hon är för fin i kanten för att våga säga det öppet.
Mona Sahlin menar att problemet med förslaget är att det är sverigedemokratiskt, dvs. att det är dåligt därför att det gillas av sverigedemokrater. Det faktum att en och annan sverigedemokrat sympatiserar med Folkpartiets språkpolitiska förslag implicerar dock inte att det är något fel på förslaget. Socialdemokraterna lotsade Sverige in i EU. Vad hade Sahlin sagt om moderaterna hade tagit avstånd ifrån EU med hänvisning till att socialdemokraterna eftersträvar svenskt EU-medlemskap? Sahlins invändning är lika dum som den är populistisk.
LO-chefen hävdar att problemet med förslaget är att det att ställer olika grupper mot varandra. LO:s kritik ger oss anledning att ställa två frågor. För det första: är Lundby-Wedins analys korrekt? För det andra: är det rimligt att karakterisera LO som en organisation vilken motsätter sig politiska förslag som ger upphov till motsättningar mellan grupper av individer?
Den första frågan handlar om sannolikheter och borde kunna besvaras med ett relativt entydigt nej. Om invandrare lär sig prata svenska borde väl möjligheterna till lyckad integration öka? Är inte det utfallet sannolikare?
Kanske menar Lundby-Wedin att problemet med förslaget är att det endast ställer krav på invandrare. Detta är naturligtvis sant i den meningen att etniska svenskar inte blir skickade på SFI-kurser, men skälet till att etniska svenskar slipper SFI är ju att de har svenskan som sitt modersmål. Det finns alltså rationella skäl till varför staten inte hänvisar etniska svenskar till SFI. Menar LO-chefen också att landets sjukvård ställer sjuka mot friska eftersom läkarna endast behandlar de som lider av sjukdomar? Lundby-Wedins invändning har onekligen något barnsligt över sig.
Den andra frågan är intressant av ett annat skäl. Lundby-Wedin vill, av allt att döma, ge sken av att LO är en organisation som motsätter sig konflikter. Är det sant? Knappast. LO:s samhällsanalys baseras på en teori om intressekonflikter som i grunden är socialdemokratisk och således marxistisk. Socialistiska rörelser lever av konflikter. Intressemotsättningar är för socialistiska rörelser det som modersmjölken är för barnet - en existensbetingelse. Det är därför ingen tillfällighet att statsrådet Mona Sahlin vill diskriminera etniska svenskar på arbetsmarknaden. Utan social kamp förlorar socialismen sitt existensberättigande. Sahlin är fullt införstådd med att nya diskrimineringslagar skulle ge upphov till konflikter mellan etniska svenskar och invandrare, men partiet behöver konflikter för att kunna motivera sin existens. Således får ändamålet helga medlen. Förra statsrådet Margareta Winberg satsade hela sin politiska prestige på att slå in en feministisk kil mellan landets kvinnor och män. Regeringen gav nyligen landets högre utbildningar rätt att diskriminera män till förmån för kvinnor, men när socialdemokratiska politiker får frågan om det inte innebär att män ställs mot kvinnor, får man det fullständigt irrelevanta svaret att politiken syftar till att öka jämlikheten. LO är en del av det socialdemokratiska partiet. Det finns, av den anledningen, inget skäl att anta att LO skulle vara mindre konfliktorienterat än moderpartiet.
Statsministern hävdar, åtminstone är det en rimlig tolkning av hans argument, att förslaget riskerar att ge upphov till mer rasism. Till grund för statsministerns påstående ligger en hypotes i enlighet med vilken svenska folket inget annat är än en hoper rasister som endast väntar på en anledning att få anställa pogromer på invandrare. Dessbättre finns det inte mycket som talar för att statsministerns hypotes är sann.
I det senaste riksdagsvalet fick samtliga partier som hamnade utanför riksdagen dela på 2,8 procent av rösterna. En sådan siffra stöder inte tesen att det bland etniska svenskar skulle finnas en markerad fientlighet visavi invandrare. Bland dessa 2,8 procent finns ett flertal kommunistiska partier med en i grunden positiv inställning till invandring. Den överväldigande majoriteten av landets etniska svenskar stödjer de traditionella, demokratiska riksdagspartierna. Sverigedemokraterna gick förvisso fram i det senaste riksdagsvalet, men totalt sett lyckades partiet inte skrapa ihop mer än 1,4 procent av rösterna. Det av medierna så omtalade Nationaldemokratiska partiet erhöll 0,1 procent medan Skånepartiet fick nöja sig med 0,08 procent av rösterna. Ett argument som brukar åberopas som stöd för fördomstesen är att svenska folket inte är odelat positivt inställd till flyktingpolitiken. I en av SIFO genomförd undersökning från 2002 hävdade hela 37 procent av de tillfrågade att reglerna för flyktingpolitiken bör skärpas, men det är tveksamt om detta stöder fördomsargumentet. Man säger ju inte att svenskarnas stöd för välfärdspolitiken röjer en underliggande sympati för planekonomi eller att kungahusets starka ställning är en indikation på att folket vill återupprätta den absoluta monarkin. Varför skulle inte kritiken av invandringspolitiken kunna ha andra grunder än främlingsfientlighet?
Enligt Integrationsverkets integrationsbarometer för 2005 avvisar nio av tio svenskar tanken att det är fel med kulturellt och etniskt blandande familjebildningar. Medan det är relativt gott om starka partier av sverigedemokratisk typ på kontinenten är motståndet mot denna typ av partier alltjämt starkt i Sverige.
I en SIFO-undersökning genomförd tre år tidigare ansåg nästan 70 procent av de tillfrågade att rasistiska organisationer bör förbjudas. Flyktingpolitiken hamnar relativt långt ner på listan över de frågor som svenskarna bedömer som viktiga. Karlskrona brukar anses utgöra ett av den svenska nynazismens starkaste fästen, men i det senaste valet lyckades Nationalsocialistisk Front endast skrapa ihop 170 röster. Kalle Ankapartiet fick fler röster. I en SCB-undersökning från 2002 svarade hela 97 procent av de tillfrågade att de ställer sig bakom det demokratiska styrelsesättet. En inte alltför okvalificerad gissning är att det idag finns en majoritet bland svenskarna för ett förbud mot organisationer som NSF. När Aftonbladet för ett antal år sedan i en stort upplagd undersökning presenterade "Hotet mot demokratin", lyckades man inte skramla ihop mer än ett 60-tal personer och många av dem hade ingen koppling till s.k. främlingsfientliga rörelser. Faktum är att det enda missnöjesparti som har lyckats stärka sin position i politiken under de senaste 20 åren, är Vänsterpartiet, ett kommunistparti som knappast kan anklagas för invandrarfientlighet.

Avslutning

Finns det något som skulle kunna kallas "dåligt kulturellt självförtroende" och i så fall på vilket sätt skulle denna skröpliga självkänsla manifesteras? Kanske är den rimligaste definitionen ett samhälle som har förlorat tron på sig självt. Eller mer precist uttryckt: ett samhälle i vilket de kulturbärande skikten har vänt det egna samhället ryggen. Frågan är om man tänka sig en mer flagrant demonstration av dåligt kulturellt självförtroende än när en regering inte vågar ställa sig bakom en lag som skyddar modersmålet därför att en sådan lag skulle kunna uppfattas som diskriminerande av utlänningar?
Det som gör att socialister och så kallade internationalister har svårt att svälja Folkpartiets förslag är att det inte endast beskriver svenskan som ett kommunikationsinstrument, utan även som en identitetsmarkör. I utrikespolitiska sammanhang har våra politiker inga problem med att försvara svenska intressen. Värre är det när invandringsfrågan blir föremål för debatt. Då blir det helt plötsligt fult att argumentera utifrån en ståndpunkt som i andra sammanhang ses som fullständigt legitim.
Det är ingen tillfällighet att det idag finns personer och organisationer som, utan att skämmas, tar misskötseln av det svenska språket i försvar. Inte heller är det en slump att begreppet "mångkultur" har degraderats till uppfattningen att alla värderingar är lika goda.
Tidningar som Gringo utnyttjar den kulturella villrådigheten för egna, destruktiva syften. Man vet naturligtvis om att få vågar protestera om man draperar kritiken i mångkulturella termer. Man drar sig inte för att utmåla de som månar om korrekt språkbruk till ondsinta fascister därför man vet att ytterst få kommer att komma till deras undsättning.
Regeringen är kanske den mest patetiska aktören i sammanhanget. Regeringen, som skall representera riket, föredrar att sitta på bekvämt avstånd och titta på eller att ta sin tillflykt till unkna konspirationsteorier av rädsla för att stöta sig med det Nya Sverige.

Debatten om Rinkebysvenskan är och förblir en Noggerdebatt. Miljonsvenskan innebär ingen utveckling av vårt språk. Att det numera har blivit comme il faut att försvara urartning och dekadens gör inte urartningen och dekadansen mindre beklaglig. Egentligen är det egendomligt att något sådant skall behöva påpekas.