Samtiden.com

Du är här

Fildelningsfrågan

Debatten om fildelningen är inte endast en skendebatt, det är också en debatt som har spårat ur. På ena sidan befinner sig en hoper ungdomar som inte vill göra rätt för sig, på andra sidan finner vi ängsliga och tvehågsna politiker och byråkrater som inget högre önskar än personlig popularitet. Att det dessutom är valår har ytterligare bidragit till att sänka kvaliteten på diskussionen. I denna artikel skall vi, ur en moralisk aspekt, granska några av de argument som har framförts till stöd för fri fildelning.

Allmänna argument för fildelning

Enligt ett vanligt förekommande argument är det inte fildelningen som är problemet, utan att musikerna inte får betalt. Dessutom är musiken idag så dyr att många inte har råd att köpa den. Ett annat argument som har framförts är att fildelningsteknologin innebär att människor inte behöver vänta på att skivorna skall dyka upp i affärerna. Det har också sagts att den gynnar miljön eftersom fildelningen minskar behovet av fysiska transporter.
Inget av dessa argument ger något stöd till den fildelning som idag pågår på Internet. Det är möjligt att världens musiker skulle få bättre betalt om musiken distribuerades på ett annat sätt, men det är ju knappast ett argument för den fildelning som idag bedrivs på nätet där allting sprids gratis. Man kan inte både ömma för musikers, programmerares och kompositörers rättigheter och samtidigt öppet försvara ett system som medför att samma rättigheter förtrampas. Det är sådant som kallas hyckleri.
Vidare: de potentiella skivköpare som inte vill vänta får väl lägga pengarna på något annat. Det kan knappast vara för mycket begärt. Det faktum att jag inte orkar vänta på att en vara skall dyka upp i en affär, ger mig inte rätt att stjäla den i en annan butik. Miljöargumentet lider av samma brist: de som anser att miljön är så viktig att de inte kan tänka sig att köpa en skiva i butik kan väl spendera pengarna på något annat?
Det har också sagts att fildelningen gör att information sprids lättare och att detta ökar människors kunskaper, vilket bör betraktas som något gott. Vissa datorprogram är så dyra att det är omöjligt för privatpersoner att köpa dem och piratkopieringen har medfört att en hel generation ungdomar numera förstår hur programmen fungerar, vilket naturligtvis borde gynna programföretagen på lång sikt. På denna punkt har fildelningsförespråkarna onekligen en poäng, men argumentet implicerar inte att vem som helst har rätt till vad som helst. Någon jämförbar automatik existerar inte. Låt oss göra ett tankeexperiment och anta att det är korrekt att åtminstone vissa programleverantörer skulle tjäna i det långa loppet på att sälja sina produkter billigt till ungdomar eller kanske rentav skänka bort dem. De företag som i en dylik situation skulle välja att distribuera sina produkter på traditionellt vis skulle då tillhöra gruppen av förlorare, om argumentet är korrekt. Men därav följer, som vi redan har påpekat, inte att det, av någon underlig anledning, helt plötsligt blir rätt att stjäla egendom från företag som inte inser sitt eget bästa. Den alternativkostnad som är en följd av felaktigt fattade beslut skall belasta företagen, problemet skall inte lösas via legitimeringen av allmänt tjuveri.
Ytterligare ett argument är att den nya lagstiftningen leder till masskriminalisering av människor. Piratpartiets version av argumentet har följande formulering:

Den 1 juli 2005 blev plötsligt över en miljon vanliga svenskar klassade som kriminella bara för att de laddar ner film och musik.

Fildelning är inte lagstridigt "bara" för att människor laddar ner film och musik. Det är inte förbjudet att fildela musik och film, under förutsättningen att man delar med sig av egenhändigt skapad film och musik. Sanningen är ju dessvärre den att om fildelare endast hade delat med sig av sådant som de själva hade skapat, så hade fildelningssystemen inte alls varit lika populära som de är idag. Det som gör fildelningen populär är att den nya tekniken gör det möjligt för vem som helst att kostnadsfritt lägga beslag på produkter som man tidigare var tvungen att betala för.
Dessutom: kriminaliseringsargumentet är korrekt endast under förutsättningen att människor fortsätter att fildela trots att det är förbjudet. Utan kriminella, ingen kriminalitet. Om människor slutar att fildela, leder lagen snarare till mindre kriminalitet än mer. Det är upp till fildelarna att bestämma sig för om de anser att fildelningen och de ekonomiska fördelar som den erbjuder är värd risken. Det finns alltså ingen reell konflikt mellan det Piratpartiet kallar "rätten till skyddat privatliv" och ett förbud mot fildelning av upphovsrättsskyddat material.
Men Piratpartiets resonemang är också absurt. Partiet kräver att det skall vara lagligt att fildela om man inte har kommersiella syften. Låt oss översätta detta förslag till verkligheten och bilda ett cykeldelningsparti. På programmet kunde vi ha ett krav på att inga cyklar fick förses med lås. Det skulle göra det möjligt för vem som helst att när som helst tillfredsställa sitt behov av cykel, förutsatt att man inte använde cykeln för att ta sig till jobbet eller för andra kommersiella skäl. Undertecknad kunde ta en cykel, använda den och sedan parkera den fullt synlig på en plats så att nästa person som behöver en cykel kan hitta och använda den. Med ett sådant system skulle det finnas cyklar över allt. Det skulle medföra att människor som inte har råd att köpa en cykel skulle kunna cykla fritt. Samhällets kostnader för sjukvård skulle minska eftersom allt fler människor i det nya systemet rör på sig fysiskt. Dessutom skulle människor åka mindre personbil, taxi och buss vilket skulle gynna miljön. De som har köpt egna cyklar och vill behålla dem för egen räkning, dvs. utrusta dem med lås, kunde vi avfärda som kapitalistiskt sinnade, egocentriska miljömarodörer som sitter fast i 1800-talsindustrialismens sätt att tänka.
Problemet med systemet är givetvis att ingen skulle bry sig om att underhålla cyklarna, t.ex. reparera punkteringar. Eftersom inga cyklar får förses med lås skulle människor dessutom sluta att köpa cyklar. Systemet med "fria cyklar" skulle, på detta sätt, resultera i ett samhälle utan cyklar där människor på nytt blev beroende av personbilar och kollektiva transportmedel. Utsträck argumentet till TV-apparater, bilar och annat så framstår dess bisarra karaktär tydligt.

Det politiska argumentet

Flera av argumenten för fildelning är politiska och har udden riktad mot skivbolagen-kapitalisterna. Det är inte särskilt svårt att förstå varför många av förespråkarna har valt att ge argumentet en politisk udd. Politiseringen av fildelningen medför att problemets moraliska aspekt hamnar i skymundan. Istället för att diskutera vad som är rätt och fel, får vi en diskussion om vad som är lagligt respektive olagligt. Det är inte alltid sådana diskussioner är fruktbara. Men politiseringen av fildelningsdebatten gör det också möjligt att spela på människors skräck för storebrorssamhället. I Piratpartiets principprogram kan vi läsa följande:

Vi befinner oss i ett kontrollsamhälle där praktiskt taget alla registreras och övervakas. Det är inte förenligt med ett modernt rättssamhälle att alla medborgare utsätts för övervakning och därmed behandlas som misstänkta för brott. Demokratin förutsätter ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Piratpartiet förvandlar fildelningsdebatten till intellektuell sörja. Det är naturligtvis inte sant att den nya lagstiftningen har skapat ett samhälle där "praktiskt taget alla registreras och övervakas". Påståendet är helt taget ur luften. Partiet gör nonsens av begreppet "rättssamhälle" när det definierar ordet på ett sätt som innebär att de som inte vill respektera andra människors intellektuella rättigheter inte behöver göra det. Vid sidan om kommunisterna är Piratpartiet den rörelse som främst anstränger sig för att upphöja vanligt tjuveri till stor konst.
Enligt SSU-ordföranden Anna Sjödin springer justitieminister "Thomas Bodström ... den amerikanska skivindustrins ärenden". Det beror, enligt Sjödin, på att Bodström och regeringen ensidigt fokuserar på dem som laddar ner musik:

I den pågående debatten om fildelning läggs skulden på den som laddar ner musik. Men det är en alltför enkel slutsats. Problemet ligger hos nöjesindustrin och handlar om dess oförmåga att anpassa sig till nödvändig strukturomvandling. ... Det är viktigt för samhället att vi har en lagstiftning som överensstämmer med människors rättsmedvetande. Skall vi uppnå detta i frågan om fildelning och kopiering måste industrin backa. ...

Det är dags för musikindustrin att böja på nacken istället för att göra ungdomar till kriminella.

Sjödins trick går ut på att framställa utvecklingen som "nödvändig". Sanningen är naturligtvis den att utvecklingen inte alls är nödvändig. Det är upp till nöjesindustrin, i vid mening, att själv bestämma hur den vill distribuera sina produkter. Det är än så länge inte olagligt i Sverige att inte använda sig av de senaste tekniska lösningarna. Det faktum att nöjesindustrin använder sig av förlegade distributionskanaler gör det heller inte moraliskt försvarbart att sprida upphovsrättskyddat material. Om Sjödin hade uppmanat ungdomar till bojkott av skivbolagen, hade man kunnat förstå henne. Det står var och en fritt att bestämma vad de skall göra med sina surt förvärvade slantar, liksom det står nöjesindustrin fritt att bestämma hur den skall tjäna pengar. Men istället för att uppmana till köpbojkott, försöker Sjödin, som den populist hon är, att vältra över skulden på nöjesindustrin. Det hon egentligen menar är att det är kapitalisternas fel att ungdomar bryter mot lagen - ett påstående som givetvis är sanslöst löjligt. Svenska tonåringar byter inte musik av samma skäl som människor i fattiga länder stjäl för att överleva. De fildelar därför att de inte vill betala. Om den nya lagen leder till en kriminalisering av människor, beror det på att fildelarna anser att fördelarna väger tyngre än riskerna och då är det också rimligt att de får stå sitt kast.

Lagstiftning och rättsmedvetande

Sjödin hävdar också att lagstiftningen måste överensstämma med människors rättsmedvetande. Det finns onekligen ett korn sanning i detta argument, även om det behöver preciseras.
När vi kräver att lagstiftningen skall anpassas till det allmänna rättsmedvetandet, menar vi inte vad som helst. Vi menar till exempel inte att antisemitismens juridiska legitimitet skall vara en funktion av antalet antisemiter i landet. Om antalet kvinnomisshandlande män hade ökat dramatiskt i vårt land, hade de flesta människor nog ansett att det vore fel att avkriminalisera kvinnomisshandel. Det hindrar givetvis inte att det finns situationer i vilka en anpassning av lagstiftning och människors rättsmedvetande kan vara något positivt. I kommunistdiktaturerna önskade människor inte endast frihet och rättvisa, de drömde också om ett samhälle med en, för att uttrycka det på marxistiska, annan juridisk överbyggnad. De drömde, kort uttryckt, om ett samhälle där lagen respekterade privat egendom och individens okränkbarhet. Det finns alltså situationer där det är befogat att ifrågasätta den existerande lagstiftningen med argumentet att den strider mot människors uppfattning av rätt och fel. Kontroversen kring fildelningen har emellertid helt andra orsaker. Fildelarna slåss inte mot förtryck och för frihet. De fildelar därför att den nya tekniken har gjort det möjligt för dem att lägga beslag på andra människors egendom utan att behöva betala. De resonerar som Piratbyråns Kristoffer Smedlund när han välkomnar nya fildelare:

Välkommen till världens största skivbutik! Här finns allt gratis och utbudet kan ingen konkurrera med!

Sjödin underförstår att eftersom drygt 700 000 svenskar fildelar, bör fildelning legaliseras, men 700 000 fel gör inte ett rätt. Det borde Sjödin förstå. Det är inte antalet syndare som bestämmer huruvida en lag är legitim eller illegitim. Fildelning var inte mindre omoraliskt när det var tillåtet att hämta filer från nätet än den är idag när både hämtning och uppladdning är olagligt.

Det "filosofiska" argumentet

Kristoffer Smedlund på Piratbyrån har formulerat det filosofiska försvaret för fildelningen på följande sätt:

All musik som skapas idag bygger på en grund av musik som redan finns. Den här myten om den unika upphovsmannen som skapar kultur ur tomma intet, den stämmer inte. Det är gammal musik som samplas, remixas och inspirerar. ... Därför tycker vi inte att det är stöld.

Låt oss formulera om Smedlunds argument så att det blir begripligt. Det Smedlund egentligen säger är följande: den eller de personer som har skapat musik som annan musik bygger vidare på, har rätt att fildela denna sistnämnda musik. Det är den rimligaste tolkningen av Smedlunds tes. Smedlund baserar sitt försvar av fildelningen som allmän princip på detta argument, men som vi snart skall se fungerar det inte riktigt på det sätt som Smedlund uppenbarligen hade hoppats.
Om jag har skrivit rockmusik som har inspirerat andra människor att skriva musik som i sin tur har rönt kommersiell framgång, har jag, enligt Smedlunds argument, egentligen endast rätt att fildela den musik som jag har inspirerat till. Däremot har jag, enligt argumentet, inte rätt att ladda ner musik som jag inte har inspirerat till, dvs. lejonparten av all musik i världen. Inte heller är det självklart att de som jag har inspirerat till att skriva ny musik har rätt att ladda ner min musik. Kanske mer intressant är att Smedlunds argument utesluter 99,99 procent av alla de som idag fildelar. Hur många svenska fildelare har skrivit musik som inspirerat andra musiker? En rännil? En tonåring idag levde inte när Beatles slog igenom och kan omöjligen ha bidragit till deras musik. Följaktligen har vederbörande heller ingen rätt att ladda ner deras musik.
Dessutom: hur hanterar Piratbyrån nedladdningen av film och datorprogram? I vilken mening är Smedlunds princip om det totala beroendeförhållandet tillämpligt på operativsystem och premiärfilmer? Menar Piratbyrån att tonåringar har rätt att ladda ner Windows 2000 från nätet därför att de har inspirerat Microsoft att skriva programmet? Hur ser denna inspiration ut?
Piratbyrån behandlar svenska fjortonåringar som om de var försmådda programmerare och manusförfattare. Smedlunds försvar av fildelningen som allmän princip utmynnar alltså i nonsens. Sanningen är den att de flesta fildelare inte har rätt till något alls - inte ens om man accepterar Piratbyråns egna filosofiska spekulationer.

Ett skurkaktigt folket och dess bleka ledare

Förra socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt lär ha sagt att om vi inte hade haft skattemyndigheter, hade staten inte fått in någon skatt. De flesta vill inte betala skatt och de som säger att de vill göra det, t.ex. personer som Gudrun Schyman, gör ofta sitt yttersta för att smita undan det ansvar för den kollektiva välfärden som de anser att andra bör ta.
Fildelningsdebatten utmärks av samma försök till förfining. Få vågar säga det som borde sägas: att fildelarna är tjuvar och bör behandlas som tjuvar. Istället för att axla sitt ansvar invecklar politikerna sig i irrelevanta debatter om den moderna IT-teknikens konsekvenser för upphovsrätten. Politikernas velighet och fildelarnas halstarrighet gör det relativt enkelt att förutsäga framtiden. Justitieminister Bodström är en intelligent man och har inget problem med att skilja mellan ditt och mitt. Frågan är emellertid om han dessutom har tillräckligt med kurage för att våga läsa lusen av sitt skurkaktiga folk. Det är tveksamt. Det är valår och Bodström vill inget hellre än att väljarna skall uppfatta honom som progressiv och ungdomlig. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog vill ha en utredning som skall undersöka om det går att avgiftsbelägga nedladdning av film och musik. Miljöpartiet vill legalisera fildelning för privat bruk, medan Vänsterpartiet och de borgerliga partierna vacklar i frågan. Lagen om fildelning har dåligt stöd hos unga väljare. Över tre fjärdedelar av dem som tillfrågades i en nyligen genomförd opinionsundersökning svarade att det är okej att ladda ner musik och film trots att det innebär att man bryter mot lagen. Enligt en SIFO-undersökning anser varannan svensk att det skall vara lagligt att ladda ner musik och film från Internet. Bodström har sagt att han är tveksam att lösa problemet med en skatt på bredbandsanvändning, men frågan är hur länge han orkar stå emot trycket utifrån. Fildelarna hade naturligtvis jublat om staten hade tvingat alla bredbandsanvändare att subventionera deras kriminalitet, men för de som inte fildelar är en skatt på bredband oacceptabelt.

Följande bör därför utropas:

- Behandla inte bredbandsanvändarna som ett odifferentierat kollektiv!
- Låt fildelarna stå sitt kast!

Vi har sett tillräckligt av deras krokodiltårar. Det är dags är dags att sluta sympatisnyfta.