Samtiden.com

Du är här

Nedslag i nyhetsflödet

PDF version

För en vecka sedan rök SSU-basen Anna Sjödin ihop med vakter på krogen Crazy Horse i Stockholm. Dagen efter meddelade Södermalmspolisen att man skickat ärendet till Citys åklagarkammare i Stockholm. Under de närmaste dagarna kommer åklagaren att göra en bedömning om det finns underlag för att gå vidare med ett åtal. I så fall kommer SSU-basen att ställas inför Stockholms tingsrätt.
Vad var det som hände? Enligt Sjödin blev hon och en väninna fysiskt attackerade av krogens vakter. Enligt vakterna och krogpersonalen var det Sjödin som vägrade lyda vakternas anvisningar och istället översköljde dem med rasistiska tillmälen och glåpord. När polisen kom för att hämta Sjödin, skrek hon könsord åt dem. Sjödin tvingades tillbringa natten i fyllecell.
Enligt Sjödin är det lögn och förbannad lögn att hon var onykter. Enligt Aftonbladet hade Sjödin partajat i nio timmar innan polisen grep henne.
Det som gör denna händelse intressant är naturligtvis att det finns en minimal chans att Sjödin kommer att bli åtalad för hets mot folkgrupp. I socialdemokraternas Sverige är det nämligen endast tillåtet att skrika "Jävla svartskalle" åt etniska svenskar. Risken att Sjödin skall bli lagförd måste tyvärr bedömas som mycket liten, men man kan ju alltid hoppas. En konkret lektion i ämnet "etnifierad brottsbalk" hade gjort Sjödin och partiet gott.

Gayrörelsen som cirkus

Den avoghet som vissa grupper på vänsterkanten uppvisar mot homosexuella är litet av ett mysterium. En del verkar till och med tro att homosexualitet är smittsamt. Faktum är dock att homosexualitet inte smittar. Homosexualitet är inte ens klassat som sjukdom. Den drabbar ingen annan än de som redan är drabbade och de drabbade lider, av allt att döma, inte av sin läggning.
Det finns vänsterextremister som inbillar sig att Sveriges homosexuella konspirerar mot befolkningsmajoriteten i syfte att tvinga på den senare sina idéer. Denna föreställning är knappast mindre befängd. Den enda möjligheten att få denna uppfattning att gå ihop är att anta att nazister numera ansluter sig till queerteori och social konstruktivism. Ett dylikt antagande är nog i det magstarkaste laget.

Det innebär dock inte man bör förvåna sig över att människor höjer på ögonbrynen när de ser gayrörelsen in action.

För tre år sedan hävdade psykologen och forskaren Camilla Kolm att en del kvinnor är lesbiska av politiska skäl. Uttryckt på ett annat sätt: kvinnoförtrycket är numera så raffinerat att det idag finns kvinnor som väljer kvinnor som livskamrater istället för män. Enligt Kolm handlar det om kvinnor som vill visa att "de inte tänder på underordning" och som "vill göra upp med kärnfamiljen". Detta trams passerade en gång som seriös samhällskritik. Idag strider gayrörelsen för att staten skall spärra in människor med för gayaktivisterna misshagliga värderingar. Genusprofessorn Tiina Rosenberg anser att kvinnor som har sex med män är könsförrädare. Fotografen Elisabeth Olsson blev rikskändis med sin utställning "Ecce Homo" i vilket Jesus framställs som homosexuell. I en kommande utställning jämför hon frikyrkobesökare med nazister. Man undrar ibland vad gayaktivisterna har för referensramar? Iran? Saudiarabien?
Pridefestivalen är inte mindre fascinerande. I åtta år har homosexuella, ivrigt påhejade av politiker och medier, marscherat under de sk. Pridedagarna i Stockholm. Män som ser ut som kvinnor och kvinnor som ser ut som män har fyllt gatorna. Dessutom har vi numera också en årlig Gaygala där bland annat årets homo utses, en tillställning som, enligt statstelevisionen, är så viktig att den bör sändas på TV. Den fråga som man ställer sig när man betraktar denna cirkus, skulle kunna formuleras på följande sätt: är det verkligen någon som, vid sidan av de redan initierade och svansen av beundrare, bryr sig om spektaklet?
Roger Nordin förefaller vara övertygad om att universum numera graviterar kring gayfrågan. Nordin, som blev vald till årets homo, sade följande i en kommentar till utnämningen: "jag kommer att fortsätta berätta i radio om mitt liv och om min pojkvän". Den fråga som Nordin naturligtvis borde ha ställt sig är varför människor i allmänhet skulle vara intresserade av hans könsstatus. Det faktum att Nordin är homosexuell gör ju inte honom till Hollywoodstjärna eller Nobelpristagare i litteratur. Kanske borde Nordin ha reflekterat en smula över det faktum att de flesta svenskar tillhör det som lesbiska genusprofessorn Tiina Rosenberg har kallat den könsförrädiska klassen, dvs. män som gillar kvinnor och kvinnor som gillar män. Att de flesta heterosexuella stöder många homosexuella strävanden innebär ju inte att de därmed upphör att vara heterosexuella.
Naturligtvis gästades gaygalan av energiminister Mona Sahlin. Sahlin var en gång Sveriges mest lovande politiker, numera är hon lika löjlig som herr Ohly, om än av andra orsaker. Sahlin beter sig som en rebellisk tonåring som måste ta alla tillfällen i akt att protestera mot det sk. samhället. Det var alltså ganska förutsägbart att Mona skulle omfamna och kyssa Liza Marklund (eller var det möjligen tvärtom), trots att hon inte är lesbisk. Sahlin är förvisso Sveriges mest patetiska symbolpolitiker, men med en lön på nästan 100 000 kronor i månaden, tillgång till privat sjukvård och extremt förmånliga pensionsavtal, kanske man inte behöver bry sig.