Samtiden.com

Du är här

Brott och straff III

Utanför grindarna stod den världsberömda folkmusikern Joan Baez och sjöng en psalm:

Swing low, sweet chariot,
Coming for to carry me home,
Swing low, sweet chariot,
Coming for to carry me home.

I looked over Jordan, and what did I see?
Coming for to carry me home,
A band of angels coming after me,
Coming for to carry me home.

If you get there before I do,
Coming for to carry me home,
Tell all my friends I'm coming, too.
Coming for to carry me home.

I'm sometimes up and sometimes down,
Coming for to carry me home,
But still my soul feels heavenly bound,
Coming for to carry me home.

The brightest day that I can say,
Coming for to carry me home,
When Jesus washed my sins away,
Coming for to carry me home.

Platsen för Baez' uppträdande var San Quentins entré och sången var tillägnad Stanley "Tookie" Williams. I början på 70-talet grundade Williams gangsterimperiet Crips i Los Angeles, en organisation som har gjort sig skyldig till hundratals mord. Williams dömdes sedermera till döden efter det att han hade mördat fyra personer under två rån år 1979.

Det var om Stanley som Baez så vackert sjöng.

För ett år sedan avrättades Bobby Ray Hopkins i delstaten Texas. Hopkins hade tagit in sig i ett hus och mördat två unga kvinnor. Sammanlagt utdelades 106 knivhugg. På The Canadian Coalition Against the Death Penalty's webbsida visas en plakett tillverkad till minnet av Bobby Ray. Hopkins bild är placerad i den övre delen av plaketten och under bilden står följande att läsa: "dedicated to the memory of Bobby Ray Hopkins. Texas took you away but God welcomed you home".
CCADP förser även dömda mördare med webbsidor på nätet. Andre Alexander skriver följande på sin sida:

Murder is wrong under any circumstances, State sanction murder or otherwise. ... My main interest at this point is law, and pursuit of my liberation.

Kerry Lyn Dalton berättar att hon "loves motorcycles, dogs and most of all my children". Curtis Wilkie Beasley Sr säger att han tycker om att läsa och att spela golf och givetvis att han är oskyldig. William Duane Elledge hävdar att han är politisk fånge. Scott Petersen som mördade sin hustru och sitt ofödda barn, har sin webbsida hos CCADP.
Avrättningen av Stanley "Tookie" Williams blåste nytt liv i debatten om dödsstraffet. I denna artikel skall vi titta lite närmare på några vanliga argument mot dödsstraff och fråga oss om de står på solid grund. Vår slutsats är att dödsstraffsmotståndarna har ett övertag i debatten som de egentligen aldrig har gjort sig förtjänta av och att förespråkarna helt i onödan skäms över sin ståndpunkt. Sist men inte minst skall vi också granska den närmast perversa omsorg om samhällets värstingar som är så vanlig inom antidödsstraffsrörelsen.

Riskargumentet

Ett vanligt argument mot dödsstraff, är att det kan drabba oskyldiga människor. Det är en berättigad misstanke. Frågan är emellertid hur stor risken är. Ingen förnekar att det finns en risk, men för att risken skall bli ett problem måste den uppnå en viss storlek. Risken som sådan kan knappast utgöra ett problem.
Är den större än den risk som flygplanspassagerare tar? Skulle ett svenskt dödsstraff utsätta genomsnittssvensken för en större risk än den risk som samma person tar när denne cyklar till arbetet? Knappast. Människor cyklar, åker bil och går till doktorn därför att de bedömer att risken att omkomma i en trafikolycka eller att dö till följd av felbehandling är relativt liten. Det finns inget som talar för att risken för att bli oskyldigt avrättad skulle vara större. Enligt BRÅ dör cirka 100 människor varje år i Sverige till följd av mord, dråp och misshandel. Samtidigt dör flera hundra människor i trafiken i vårt land varje år. Endast under 2004 dog nästan 500 människor i trafiken.
Fler människor dör till följd av felaktig sjukvård än av dödsstraff i USA. Det finns heller inga bevis för att oskyldiga amerikaner har blivit avrättade, åtminstone inte under modern tid.
Antag därför att man hade distribuerat följande frågeformulär till svenska folket:

Välj det alternativ som du tror sparar flest oskyldiga människoliv per år i USA?

  • Förbud mot privatbilism.
  • Förbud mot läkemedel.
  • Förbud mot flygtrafik.
  • Förbud mot dödsstraff.

Hur många hade kryssat för "Förbud mot dödsstraff"? En handfull?

Frågan är alltså hur de som använder sig av riskargumentet resonerar.

Ett rimligt svar på frågan är att det inte kan vara en generell riskanalys som ligger till grund för dödsstraffsmotståndet. Hur många har hört dödsstraffsmotståndare motivera sin ståndpunkt med hänvisning till att de är oroade över att de själva skall bli oskyldigt avrättade? När dödsstraffsmotståndare talar om systemets risker, syftar de på de risker som systemet utsätter andra människor för. Vilka är dessa andra människor? Vad är det för individer som befolkar dessa högriskgrupper? Italiens förre premiärminister Giuliano Amato svarade på frågan när han sade följande:

The death penalty ... remains an injustice even when it falls on someone who is guilty of a crime.

Det Amato oroar sig över är att mångmördare som Stanley "Tookie" Williams skall bli avrättade.

Dödsstraffet förvandlar staten till en mördare

Ett möjligt motargument är att det är fel att döda människor med avsikt. Problemet med dödsstraffet är, enligt detta argument, inte att människor löper risk att bli oskyldigt avrättade (den risken är försumbar), utan att det ger staten rätt att döda med avsikt. De som använder detta argument brukar säga att dödsstraffet innebär att straffsystemet beter sig på samma sätt som mördaren. Seriemördaren Ted Bundy använde detta argument. Enligt Bundy skulle staten sänka sig till en mördares nivå om den bestämde sig för att ta livet av honom. Det finns flera problem med detta argument.
För det första: "mord" är en juridisk term. Det är sant att delstaten Florida dödade Ted Bundy, det är inte sant att delstaten Florida mördade honom.
För det andra: de flesta människor anser nog att det inte är fel i sig att döda med avsikt. Ofta är det omständigheterna som avgör om dödandet skall betraktas som moraliskt legitimt eller inte. En kvinna som dödar en man som har för avsikt att våldta och mörda henne, kan knappast jämställas moraliskt med mannen. Menar dödsstraffsmotståndarna att det var fel av engelska och amerikanska soldater att döda tyska soldater under andra världskriget?
Innan vi kan ta ställning till om delstaten Florida hade rätt att döda Bundy, måste vi alltså skärskåda omständigheterna kring fallet.

  • Var Bundy oskyldig? Nej, Bundy medgav att han hade mördat ett trettiotal kvinnor.
  • Var Bundy förståndshandikappad och därför inkapabel att förstå konsekvenserna av sina handlingar? Svar: nej. Bundy var tvärtom en högeligen begåvad man.
  • Handlade Bundy mot bättre vetande? Nej, Bundy hade juridisk utbildning och var fullt införstådd med att hans brott riskerade att föra honom till elektriska stolen.
  • Fick Bundy en rättvis rättegång? Svar: ja. Medan Bundy agerade försåtligt i relation till alla de kvinnor som han mördade, fanns det inget försåtligt i myndigheternas handlande.
  • Var Bundy ett offer för samhället? Nej, till skillnad från de kvinnor som han bragte om livet, hade Bundy alla möjligheter att kontrollera sina odds.

Den av dödsstraffsmotståndarna utpekade moraliska ekvivalensen existerar således inte. Bundy mördade ett 30-tal kvinnor därför att han hatade kvinnor, delstaten Florida tog livet av Bundy därför att han hade överträtt en regel som säger att det aldrig kan vara tillåtet att döda människor på sådana grunder. Det faktum att en större grupp människor har gått samman och under demokratiska former beslutat att mord under vissa omständigheter skall straffas med döden, kan knappast jämställas moraliskt med det urskillningslösa mördande som många brottslingar ägnar sig åt. De som motsätter sig avrättningen av Bundy måste alltså antingen mena att Bundys brott inte var tillräckligt grovt eller att dödsstraffet kränkte honom på ett sätt som vida överstiger de kränkningar som han tillfogade de kvinnor som han mördade. Låt oss titta lite närmare på dessa två skäl.

Dödsstraffet är kränkande I

Det första argumentet säger följande: avrättningen av Bundy innebar att delstaten Florida plågade och kränkte Bundy mer än Bundy plågade sina offer. Detta är knappast med sanningen överensstämmande. Bundy mördade ett 30-tal kvinnor. Han ströp sina offer, knivhögg dem till döds eller slog ihjäl dem med klubbor. Bundy sade att det som han tyckte bäst om var det ögonblick då han hade kopplat strypgrepp på kvinnan och kunde se på hennes ögon att hon visste om att hon bara hade luft kvar för några sekunder och att hon följaktligen skulle dö.
Påståendet att delstaten Florida behandlade Bundy sämre än han behandlade sina offer, är och förblir trams.

Dödsstraffet är kränkande II

Ett besläktat argument hävdar att dödsstraffet är moraliskt förkastligt därför att det kränker människovärdet. Pragmatiska överväganden spelar här ingen roll. Enligt detta argument hade det varit fel att avrätta Ted Bundy även om han hade mördat flera hundra kvinnor. Huvudskälet är att Bundy var en människa och att det aldrig kan vara tillåtet att kränka människovärdet. Det var detta som Vatikanen syftade på när den genom kardinal Renato Martino lät meddela att den motsatte sig avrättningen av Stanley "Tookie" Williams: "Även en brottsling är värd respekt eftersom han är en människa". Enligt detta argument är människovärdet således både jämlikt distribuerat och odelbart. Detta argument är ofta grundat i en metafysisk människosyn. I realiteten är det givetvis absurt.
Människor har olika värde. En del människor har egenskaper som gör dem mer värda än andra. De kan vara skickliga vetenskapsmän eller politiker. Louis Pasteurs bidrag till mikrobiologin och medicinen och Winston Churchills bidrag till Europas moderna historia kan knappast överskattas. Människor kan också påverka sitt värde genom sina handlingar. Hitler förverkade successivt sitt människovärde genom den gangsterpolitik som han förde. Grova brottslingar är inget undantag från denna regel.

Låt oss titta lite närmare på några konkreta exempel.

Dennis Bagwell dömdes till döden efter det att han hade mördat fyra personer. Bagwell ströp två kvinnor. Han mördade en fyraårig flicka genom att krossa hennes huvud med en hammare. Bagwell hade också sparkat ihjäl en äldre man. Joe Elton Nixon kidnappade en kvinna, förde ut henne i skogen, band henne vid ett träd och tände eld på henne. Frederick Michael Baer är dömd till döden i Indiana. Hans brott beskrivs på följande sätt:

On the afternoon of February 25, 2004, Cory Clark and her 4-year-old daughter were alone in their home near Lapel. Her 7-year-old daughter was at school and her husband was outside the state. Baer entered the residence and used a knife to slit the throat of Cory Clark, then chased down 4-year-old Jenna and slit her throat as well. Baer had attempted to rape Cory before her death. Baer had been working at a nearby construction site that day, left work, committed the murders, then returned to the job. The apparent motive was to feed a drug habit and a deviate sexual appetite. Baer also faces Rape and Burglary charges in Marion and Hamilton Counties.

Gary Heidnik kidnappade unga kvinnor och höll dem inspärrade i källarvåningen i sitt hus. Heidnik våldtog kvinnorna upprepade gånger och tvingade dem att äta hundmat och likdelar. Han torterade kvinnorna med elektricitet och misshandlade dem på påkar. Bland annat körde Heidnik in en skruvmejsel i kvinnornas öron i syfte att förstöra deras hörsel. Två av kvinnorna dog till följd av misshandeln.
Bagwell, Nixon, Baer och Heidnik dömdes alla till döden. John Couey väntar på sin dom. Couey våldförde sig på en nioårig flicka för att sedan bakbinda henne, tvinga ner henne i en sopsäck och begrava henne levande. De som tar Couey i försvar, hävdar att hans värde som människa inte har påverkats av hans handlingar. Frågan är emellertid om de verkligen tror på det de säger. Om Hitler kunde förverka sitt människovärde, borde väl Bagwell, Nixon, Baer och Heidnik kunna göra det? Och John Couey?

Dödsstraffet är diskriminerande

Ett vanligt förekommande argument mot dödsstraffet i USA är att det är diskriminerande, dvs. att det drabbar minoriteter oproportionerligt hårt. Detta är egentligen inte ett argument mot dödsstraff, utan ett argument för en reformering av straffsystemet. Dödsstraffsmotståndarna kan ju inte rimligen mena att en svart mördare har gjort sig mindre förtjänt av sitt straff därför att en vit mördare lyckats undkomma sitt straff? Straffets fördelning på olika grupper är inte en ointressant fråga, men den skall inte sammanblandas med den moraliska frågan om brottslingen förtjänar att straffas.

Dödsstraffet saknar avskräckningsförmåga

De som förespråkar dödsstraff, brukar motivera sitt argument med hänvisning till att dödsstraffet är det mest fruktade av alla straff. Uttryckt på ett annat sätt: det finns inget som människan fruktar mer än att förlora sitt liv. Ett försvar för dödsstraffet skulle därför kunna se ut på följande sätt:

  • Livet är det högsta värdet i människans värdehierarki. Alla andra värden är beroende av det.
  • Människan är en värdemaximerande varelse.
  • Eftersom livet är det högsta värdet, följer att värdemaximerande varelser kommer att undvika handlingar som hotar detta värde med ruin.

Det sk. avskräckningsargumentet baseras på ett resonemang som liknar detta. Det finns flera problem med detta argument. Man kan till exempel fråga sig i vilken mening alla människor är värdemaximerande. Den psykologiska traditionen är full av exempel på medvetet självdestruktiva individer. Är det till exempel meningsfullt att påstå att rökare värdesätter livet högre än något annat? Forskning kring seriemördare ger oss anledning att betvivla att dödsstraff för mord skulle fungera avskräckande på denna grupp. Det är alltså inte orimligt att anta att människor är olika svåra att avskräcka. Den långt viktigare frågan är om det finns ett mer generellt avskräckningsproblem kopplat till dödsstraffet. På den frågan finns inget definitivt svar. Det finns undersökningar som bekräftar teorin om dödsstraffets förmåga att avskräcka, men det finns också studier som vederlägger hypotesen. Hur skall man förhålla sig till denna mångfald av åsikter? En möjlig infallsvinkel skulle kunna se ut på följande sätt: det faktum att vi inte med säkerhet kan veta om dödsstraffet avskräcker eller inte, innebär inte att vi inte står inför ett moraliskt problem. Det är inte sant som vissa dödsstraffsmotståndare hävdar att det endast är förespråkarna för dödsstraff som har ett moraliskt problem att brottas med.
Om det är sant att dödsstraffet avskräcker, trots att vi inte vet om det, och att vi väljer att inte implementera det, kommer vår motvilja mot dödsstraffet att resultera i att fler oskyldiga människor kommer att falla offer för framtida mördare. Om det däremot är sant att dödsstraffet inte är avskräckande och att vi inte känner till detta faktum och att vi väljer att tillämpa det, kommer vi inte att avskräcka presumtiva mördare från att begå nya brott, det enda som vi kommer att göra är att avrätta människor som har dömts för mord.
Det moraliska problemet skulle därför kunna beskrivas på följande sätt: är det viktigare att rädda livet på personer som är dömda för mord och ta risken att detta beslut medför att fler oskyldiga människor i framtiden får sätta livet till än att välja att tro på avskräckningsargumentet och i värsta fall ha gjort sig skyldig till att ha låtit avrätta samhällets värsta brottslingar?

Även på denna punkt är det svårt att försvara dödsstraffsmotståndet.

Dödsstraffet räddar liv

Dödsstraff har en egenskap som fängelsestraff inte har: det gör det omöjligt för återfallsförbrytare att upprepa sina brott. Uttryckt på ett annat sätt: dödsstraff hindrar mördare från att mörda igen. Detta är inget retoriskt påstående. Arthur Shawcross dömdes till fängelse för våldtäkt och mord på två barn 1973. Han släpptes fri efter 15 år efter det att han hade blivit villkorligt frigiven. Shawcross fortsatte att mörda och tog livet av ytterligare 11 kvinnor. Om Shawcross istället hade dömts till döden, hade de elva kvinnorna fortfarande varit i livet. Så ser den enkla, moraliska ekvationen ut: Shawcross' liv eller deras.

Pervers omsorg om våldsverkare

Vi skall avsluta vår artikel med att ta upp till diskussion en annan och ofta förbisedd aspekt av den problematik som vi diskuterar: det faktum att man bland dödsstraffskritiker ofta finner en närmast förvänd omsorg om samhällets värstingar. Denna passion för dömda mördare är ofta parad med en uppseendeväckande likgiltighet inför det lidande som dessa människor har gett upphov till. Svansen av apologeter var lång bakom Stanley "Tookie" Williams. Rapparen Snoop Dogg, sångaren Harry Belafonte, Winnie Mandela, Helen Prejean, Bianca Jagger, skådespelarna Jason Alexander, Danny Glover, Anjelica Huston, Susan Sarandon, Russel Crowe och regissören Tim Robbins ställde sig alla på Williams sida. Joan Baez var så till den milda grad exalterad att hon valde att sjunga "Swing low, sweet chariot" utanför San Quentins grindar, en sång i vilken en grupp änglar ledsagar Williams till paradiset.
Hur många av dessa celebriteter valde att även lägga blommor på Albert Owens grav? Owens jobbade som butiksbiträde på en 7-Elevenbutik när Williams och hans medbrottslingar dök upp för att råna butiken. Williams tvingade Owens att lägga sig på golvet och sköt honom sedan två gånger i ryggen med ett hagelgevär. När en av Williams kumpaner frågade honom varför han dödade Owens svarade han att Owens hade fel hudfärg. Dagen därpå skröt en skrattande Williams för sin bror om hur han hade dödat Owens.
Williams ofta förmögna vapendragare var dock måttligt intresserade av Owens öde. De var mer angelägna att rädda livet på hans baneman. Skådespelaren Mike Farrell kallade Williams "a very impressive man". Farell menade att beslutet att avrätta Williams "is a slap in the face to decent society". Man undrar ibland om det var av en ren tillfällighet som Farrell envisades med att tala om Williams som "Stanley"? Under avrättningen ropade Williams supporters "God bless you" och "We love you". Några anhängare gjorde Black Pantherhälsningar. Utanför San Quentin var upprördheten stor bland Williams supporters och en amerikansk flagga brändes. En talare kallade avrättningen "statsunderstött mord" och guvernör Schwarzenegger fördömdes som en "kallblodig mördare". Enligt Dagens Nyheter "beskrev medborgarrättskämpen Jesse Jackson avrättningen av Williams som en martyrdöd, likt Jesus eller Malcolm X" och rapparen Snoop Dogg sade att Williams var en inspiratör av stora mått.
Verklighetens Stanley "Tookie" Williams var dock ingen Jesusgestalt. Williams var en simpel gangster och mördare som av politiska och ideologiska skäl blev föremål för en veritabel kult. Det kanske mest extrema uttrycket för denna kult var nomineringen av Williams för Nobels fredspris för sex år sedan. Nomineringen och det faktum att Williams mot slutet av sitt liv skrev böcker riktade till ungdomar, användes ofta av hans anhängare för att väcka sympati för hans sak. Inte ens svenska journalister orkade påpeka att Williams i huvudsak skrev för sin egen bokhylla och att även Stalin och Hitler nominerades till Nobels fredspris. Kanske skall man dock inte låta sig överraskas av flatheten bland svenska journalister. I Sverige är viljan att släta över närmast institutionaliserad. Thomas Quick anses vara en av Sveriges värsta seriemördare. Trots att Quick är dömd för åtta mord har han nästan varje månad fått lämna anstalten för att umgås med en kvinna. I Aftonbladet säger kvinnan "Jag har faktiskt varit kvinnan i hans liv under sex år". Kvinnan beskriver hur hon och Quick "dukade upp långbord i trädgården och hade sin egen lilla fest". Enligt Aftonbladet får Quick "fjällvandra, åka ut på picknick, sitta på uteserveringar och njuta av livet i det fria". På sitt rum har Quick förutom TV dator, dvd och video. För två år sedan ansökte Quick om att få oövervakad permission. Ansökan avslogs dock av länsrätten med motiveringen att det inte är möjligt "att bedöma hans handlande vid eventuellt pressade situationer". Notera formuleringen "pressade situationer". Problemet med Quick är inte att han har mördat åtta människor, utan att han inte bedöms vara tillräckligt rehabiliterad. Det är det svenska straffsystemet i ett nötskal.

Det amerikanska straffsystemet var inte lika nådigt med "Tookie" som det svenska systemet har varit med Thomas Quick. Lika litet som Williams hade gjort sig förtjänt av att få sitt dödsstraff omvandlat till livstids fängelse, har Quick gjort sig förtjänt av fjällvandringar. Men medan det svenska straffsystemet gullar med Thomas Quick, valde guvernör Schwarzegger att ta fasta på vad Williams hade gjort sig skyldig till. Stanley "Tookie" Williams var ingen vinddriven författare eller missförstådd ungdomspedagog. Han var en brutal mördare och förtjänades att behandlas som en sådan. Det var inte Schwarzeggers vägran att benåda Williams som uttryckte brist på civilisation, utan beteendet hos det koppel av intellektuella, kulturarbetare och Hollywoodmiljonärer som vurmade för honom.