Samtiden.com

Du är här

Dekolletage med förvecklingar

PDF version

I Alabama lär det vara olagligt att köra bil om föraren bär ögonbindel. I Arkansas är oralsex klassificerat som sodomi. I Blythe är det inte tillåtet att gå omkring i cowboyskor om du inte äger minst två kor. När Clint Eastwood blev borgmästare i Carmel, passade han på att avskaffa en regel som förbjöd stadens innevånare att äta glass om de stod på en trottoar. I Chico är det inte tillåtet att spränga en atombomb. I Devon är det olagligt att gå baklänges efter det att solen har gått ner och alla har vi väl hört historien om den norska kommunen som lagstiftade mot dåligt humör. I denna artikel skall vi inte ta ställning till om historierna är sanna, istället skall vi ställa frågan om inte sagan håller på att hinna ikapp verkligheten även i Sverige.
För ett år sedan motionerade en grupp vänsterpartistiska riksdagsmän om att regeringen bör lägga fram ett lagförslag enligt vilket det skall vara förbjudet att använda orden "mor" och "far" i lagtexter. Problemet med begreppsparet var, enligt förslagsställarna, att det inte är "könsneutralt". Kommunisterna förklarade att "mor" och "far" därför bör ersättas med ordet "förälder". Tasso Stafilidis, som är partiets mest framträdande homosexuella politiker, deklarerade att han ogillar begreppsparet därför att det är "heteronormerande". Stafilidis menade att lagstiftarna istället bör ta sin utgångspunkt i det nonsens som numera går under beteckningen "queerteori": "Utgångspunkten i queerteori är att kön och sexualitet inte är givna av naturen utan i stället sociala konstruktioner."

Vad är det som ligger bakom detta bisarra förslag?

En möjlig tolkning är att motionärerna anser att "mor" och "far" bör förbjudas därför att de utgör en kränkning av homosexuella. Frågan är emellertid hur de kan göra det. Homosexuella som skaffar sig barn blir väl inte mindre mamma och pappa än heterosexuella? Dessutom: varför skulle ordet "förälder" vara mer neutralt än "mor" och "far"? Alla vuxna kan som bekant inte få barn. Vad vill Tasso att vi skall göra om Sveriges barnlösa organiserar sig och börjar kräva att det förtryckande ordet "förälder" skall avlägsnas från språkbruket? Rekommendera dem ett psykologbesök?
En annan möjlig tolkning är att Tasso och hans kommunistiska medkombattanter inbillar sig att Sveriges homosexuella utgör den nya arbetarklassen, en tyst befolkningsmajoritet som kapitalismen har osynliggjort och att ett förbud mot orden "far" och "mor" skulle underlätta för denna klass att resa sig ur förtrycket. Stämmer denna teori? I rapporten "Rosa Pengar" försökte Fredrik Bergström, VD i Handelns Utredningsinstitut, och Fredrik Erixon, chefekonom i Timbro, att kvantifiera den homosexuella köpkraften i Sverige. Detta krävde naturligtvis en uppskattning av antalet homosexuella svenskar. I den sk. Yankelovich-studien uppskattades antalet homosexuella amerikaner till 6 procent. RFSL brukar använda siffran 5 procent för att beskriva den svenska verkligheten. Alltså: 9 av 10 svenskar identifierar inte sig själva som homosexuella. Sex procent av befolkningen gör ingen revolution. Andelen homosexuella svenskar är ungefär lika stor som andelen svenskar som röstade på Centerpartiet i förra riksdagsvalet, med en mycket viktig skillnad: det är naturligtvis ytterst tveksamt att Tasso och hans kommunistiska allierade skulle ha samma stöd bland landets homosexuella för sina tokerier som Maud har för Centerpartiets politik.
Det som primärt irriterar Stafilidis et consortes är dock knappast att orden "mor" och "far" inte är könsneutrala eller att de utgör en kränkning av Sveriges homosexuella, utan att de flesta män föredrar kvinnor och vice versa och att de inte skäms för det. Somliga har till och med mage att ingå äktenskap med varandra, skaffa barn och bli mor och far.
Vänsterpartiets krav är lika tramsigt som queerteorin är löjlig. Mor förblir mor och far förblir far även under socialismen. Världen blir inte mer gay eller queer, bara för att man ändrar på språkbruket. Bakom orden "mor" och "far" döljer sig biologiska realiteter som vi inte kan prata bort. Få partier har gjort så mycket för att skämma ut gayrörelsen i Sverige som kommunistpolitrukerna i Vänsterpartiet. Egentligen är det en ren skandal att ett parti så ignorant som Vänsterpartiet har lyckats att tillskansa sig platser i landets parlament.

Till dekolletagets försvar

Nyligen kunde vi läsa om en Malmöbo som hade blivit portad på en biograf. Vad hade han gjort sig skyldig till? Hade han urinerat i salongen? Strött popcorn över medbesökare? Stänkt läsk omkring sig? Nej, mannen portades från biografen därför att han hade delat ut en komplimang till en av etablissemangets kvinnliga anställda. Triangelfilm, som äger salongen, motiverade sitt beslut att portförbjuda mannen med att han hade "ofredat personalen". Mannen, som beskriver sig själv som en obotlig cineast och som, enligt egen utsago, har sett över 1000 filmer på biografen, hade kommenterat biografkassörskans djupa urringning med orden "Min komplimang till ditt dekolletage". Biografchef Martin Sörnäs sade till Sydsvenskan att biografens kvinnliga anställda "känt sig illa till mods" på grund av mannens "osunda intresse". När mannen efterhand insåg att han hade överträtt en oskriven regel, skrev han till biografen och bad om ursäkt. Triangelfilm bedömde emellertid att brottet var så allvarligt att man valde att inte svara på brevet och nu känner sig även mannen kränkt.
Hela historien är naturligtvis ytterligt löjlig. Män tittar på kvinnobröst därför att män tycker om lättklädda kvinnor. Ju mindre kläder, desto bättre. Portningsbeslutet baserades på den befängda premissen att kvinnan inte medvetet valde urringat i syfte att exponera sina bröst för besökarnas blickar. Det är ungefär lika trovärdigt som att unga män lyfter skrot därför att de skall orka arbeta på kontor.
Sörnäs försvar av beslutet att porta mannen är lika tokfeministiskt som hans argumentation är Orwellsk. Enligt Sörnäs är en man som förlorar sig i en urringning närmast onormal. Dessutom: en artighetsbetygelse från en man till en kvinna är, enligt Sörnäs, egentligen ingen komplimang. Om kvinnan känner sig illa till mods på grund av komplimangen, är hon, enligt Sörnäs, inte i behov av en psykiater. Tvärtom: det är normalt att bli förbannad på folk som berömmer en. Åtminstone om man är kvinna och är anställd på Triangelfilm.
Varje vuxen individ förstår naturligtvis att det ligger i sakens natur att om man spökar ut sig eller av sig, drar man till sig omgivningens blickar. Kanske borde Triangelfilm investera i några burkas. Det hade ju löst problemet.

Samtiden.com har under en längre period ondgjort sig över det svenska statskicket. Monarkin är ett otyg och politikernas ovilja att kritiskt diskutera dess framtid är en demokratisk skandal. Faktum är att det enda argument för systemets bestånd som redaktionen har lyckats uppbringa är prinsessan Madeleines dekolletage. Den karl som kan motstå denna barm är helt enkelt inte född.