Samtiden.com

Du är här

Vem har hjärta att hata en clown?

PDF version

Feministiskt initiativ (FI) skulle revolutionera den politiska scenen i Sverige. Under årsmötet sade förre vänsterledaren Gudrun Schyman "Vi skall lyfta varandra och alla kvinnor inte bara i Sverige utan i hela världen" och Devrim Mavi hävdade att "Nu ska patriarkatet darra". Nu återstår endast spillror av FI. Flera av dem som var med och grundade FI har lämnat organisationen och i en nyligen genomförd Temo-undersökning visar det sig att endast en halv procent av väljarna kan tänka sig att stödja Tiina Rosenberg och hennes vapendragare.
FI tillhör numera den politiska historien. Det är bara en tidsfråga innan de första FI-skämten dyker upp. FI var mångt och mycket en skapelse av Gudrun Schyman. Schyman hade gjort sig omöjlig i Vänsterpartiet med sitt drickande, skattefifflande och sina ofta bisarra uttalanden. Men istället för att lämna riksdagen valde hon att behålla riksdagsarvodet och sitta kvar som politisk vilde för att, på skattebetalarnas bekostnad, driva sk. feministiska frågor.
FI skulle bli Schymans politiska revansch. FI skulle göra det möjligt för Schyman att, om möjligt, återupprätta sitt anseende och samtidigt sticka en kniv i det Vänsterparti som, mer eller mindre, vänt henne ryggen. Nu är festen över.

Verklighetsfrämmande efterdiskussion

Tiina Rosenberg, som är professor i teatervetenskap, har numera polisbevakning sedan hon har hotats till livet:

Jag har fått känna av ett hat som en hel nation spyr ur sig. Heterosexismen har vällt fram, men även om det varit en tung vecka, så låt oss nu vädra ut homofobin. Hoten har inte lagts fram så tydligt tidigare. Hon säger att hon blivit påhoppad och hotad fysiskt, att hon har fått hatbrev där hon beskrivs som "en nazihora" och att hon blivit hotad fysiskt.
- Bara jag inte blir en ny Anna Lindh, säger Tiina Rosenberg.

Rosenbergs uttalande är anmärkningsvärt. Hon förefaller vara uppriktigt övertygad om att hon är ett offer för en homofob konspiration. Frågan är emellertid hur Rosenberg vet att en "hel nation" hatar henne. Har FI sponsrat en SIFO-undersökning? Rosenberg har rimligtvis ingen som helst aning om hur många svenskar som avskyr henne på grund av att hon är lesbisk.
Varför inte utgå ifrån den rimligare tolkningen att många människor anser att hon är en motbjudande typ på grund av hennes uttalanden? Enligt Rosenberg är nämligen en bra moderat "en död moderat". Tror Rosenberg verkligen att uttalanden av den typen gör henne populär hos allmänheten? Rosenberg vill krossa kapitalismen och anser att kvinnor som har sex med män är könsförrädare. Uttalandet låter förvisso tufft, men någon poängknipare är det knappast. Rosenberg har också tillstått att hon blev glad när Påven dog. De flesta människor var nog likgiltiga eller sorgsna över beskedet. Inte Tiina. Hon blev glad.
Problemet med Tiina och hennes åsiktsfränder är dock inte endast deras explicita åsikter. Rosenberg tycker uppenbarligen att det är helt ok att säga att Påvens död var något positivt. Det människor frågar sig är givetvis vad Rosenberg och hennes åsiktsfränder sysslar med på FI:s interna möten.
När Rosenberg skall ge ett exempel på den universellt närvarande homofobin nämner hon att hon i ett brev blivit kallad nazist eller "nazihora". Men nazister har väl inte särskilt mycket till övers för homosexuella? Vad är det för poäng med att skälla Rosenberg för att vara homofob? Ligger det inte närmare till hands att anta att epitetet "nazist" använts för att karakterisera Rosenbergs åsikter?
Dessutom: vem tror egentligen på teorin att folkflertalet bryr sig om Tiina Rosenberg prasslar med sin flickvän eller om hon håller till i garderoben? Rosenberg förefaller ha ett större problem med heterosexuella än heterosexuella har med homosexuella.

Jämo vill också vara löjlig

JÄMO Claes Borgström är numera löjlig på heltid och har ställt sig bakom Rosenberg. Enligt Borgström är det Tiinas status som invandrare, kvinna och lesbisk som förklarar de starka reaktionerna, inte hennes, minst sagt, enfaldiga uttalanden. Det Borgström således menar är att eftersom Rosenberg är invandrare, kvinna och lesbisk, måste hennes kritiker vara invandrarfientliga, sexistiska homofober. Klassisk socialistisk jämställdhetslogik. Slutar jurister att tänka själva när de blir JÄMO?

Fortsatt drag under galoscherna?

Vänsterpartiets historia är en enda lång berättelse om landsförräderi och ömhetsbetygelser till diktaturer. Egentligen är det ett under att partiet fortfarande existerar. Det är svårt att inte få samma känsla när man bekantar sig med rapporterna från FI:s årsmöte: egentligen är det ett under att det fortfarande existerar ett FI.
Sandra Andersson är styrelseledamot i FI. I en artikel i ETC talar hon sig varm för Virginie Despentes film Baise-moi och Valerie Solanas SCUM-manifest:

Men när jag ser Baise-moi, när jag läser SCUM Manifesto, så får jag syn på hur jag normaliserat det underhållningsvåld mot kvinnor som jag möter i medier, litteratur, film - varje dag. Och det är den insikten som är farlig. ... Feminismen är en freds- och kärleksrörelse. Vad mediemakten med anhang än säger.

Baise-moi handlar om två kvinnor som efter det att de har blivit utsatta för en våldtäkt inleder en mordkampanj. De dödar systematiskt alla som kommer i deras väg, män som kvinnor. Handlingen är usel och skådespeleriet är amatörmässigt på gränsen till skrattretande. Anderssons "analys" av Despentes film blir inte mindre komisk av att regissören har använt sig av porrskådisar. Sedan när blev våldspornografi rumsrent inom den feministiska rörelsen? Är våldspornografi ok om den är insatt i ett sk. feministiskt perspektiv, dvs. om våldet i huvudsak utövas mot män?
Valerie Solanas SCUM Manifesto är extremfeminismens svar på Hitlers Mein Kampf. I SCUM Manifesto beskriver Solanas hur det feministiska utrotningskriget mot den andra halvan av mänskligheten skall föras. Men om vi får tro fröken Andersson är FI inte alls anfäktat av några manshatande baciller. Föreställningen att feminister hatar män är en massmedial konstruktion, säger hon. Att den massmediala konstruktionen av FI som en mans- och i vissa avseenden även kvinnoföraktande rörelse är baserad på uttalanden från FI:s frontfigurer verkar inte bekymra Andersson. Kanske har hon tagit lärdom av Gudrun Schyman. Schyman kommer ju från ett parti som tagit entreprenad på konsten att ljuga och förvanska verkligheten. Istället hävdar Andersson, på traditionellt öststatsmanér, att feminismen är en kärleksrörelse. På FI:s webbsida uttalar FI sitt stöd till gruppen Radical Cheerleading. Det var Radical Cheerleading som under FI:s årsmöte framförde att de hatar män och att män bör dödas och det var Andersson et consortes som skrattade och njöt av "underhållningen", som Schyman så träffande beskrev framförandet. Är det Radical Cheerleading och Valerie Solanas som Andersson syftar på när hon talar om feminismens kärleksbudskap?
Den franska filosofen Michel Foucault beskrev det moderna samhället som ett gigantiskt fängelse. Teorin blev mycket populär trots att Foucault inte argumenterade nämnvärt för den. Foucault var en begåvad retoriker och använde andra medel för att övertyga sina läsare om att det moderna, västerländska samhället är ett veritabelt helvete. Andersson är varken en begåvad retoriker eller kapabel att argumentera för sin sak. Istället verkar hon inbilla sig att hennes självpåtagna offerstatus gör det onödigt att granska hennes uttalanden kritiskt: hon har rätt därför att hon är kvinna och arg.
I en nyligen publicerad artikel i Expressen hävdar Andersson att Evin Rubar för "krig mot kvinnor":

Evin Rubars krig mot kvinnorna har lett till att kvinnor som lever med mäns våld lämnas hjälplösa då de drar sig för att kontakta kvinnojourerna. Överhängande hot om indragna bidrag drabbar de ideella kvinnojourerna. Kvinnor som vill ha rättvisa och solidaritet mellan könen möts av aggressiva utfall från manssamhällets ivriga försvarare. Det är väldigt viktigt att älska män. Och ännu hellre - att älskas av män. Det är förmodligen så vi får förstå Evin Rubars prisbelönta krigsförklaring.

Andersson resonerar på ungefär samma sätt som kommunistpolitrukerna gjorde i det forna Sovjetunionen: de som är emot ROKS- och FI-extremismen är per definition också emot kvinnor. På samma sätt som kommunisterna hävdade att kommunistpartiets politik alltid speglar arbetarklassens intressen, hävdar Andersson att "Könskriget" inte är en kritisk granskning av feministisk extremism, utan en krigsförklaring mot landets kvinnor. De kvinnor och män som inte har förstått detta är vilseledda av patriarkatet.
I realiteten var Rubars granskning av ROKS och extremfeminismen lika litet en krigsförklaring mot Sveriges kvinnor som Janne Josefssons beramade dokumentär om Vänsterpartiets historia var en krigsförklaring mot landets låginkomsttagare. Måste man vara ROKS-skeptiker för att inse ett sådant enkelt faktum? Dessutom: om kvinnor drar sig för att söka hjälp på jourerna är det väl tokfeministernas eget fel. Varför lasta Rubar för att de som är ansvariga för ROKS verksamhet anser att män är djur och förbrytare? Att män inte vill bli klassificerade som kriminella är väl inte underligare än att Andersson motsätter sig att kvinnor betraktas som korkade? Mot slutet av artikeln skriver Andersson följande:

I samma andetag som allt detta är sagt är jag hatad. Men jag vill inte ha några hatmejl och dödshot. Jag vill inte ha några manliga maktstrukturer. Jag vill inte ha en public service som blåser upp manliga regissörers och dramaturgers egon till dubbel storlek. Och jag vill inte ha en public service som hyllar kvinnoföraktets landsfader, Strindberg.

Upprorsmakare har i alla tider försökt framställa sig själva som offer för en förfärlig konspiration. Den radikala ideologin rymmer dock inte endast ett avståndstagande från det omgivande samhället, den är också ett uttryck för en masochistisk hållning. Lika mycket som radikalen lider av att vara utskrattad och föraktad, njuter han i hemlighet av sin, enligt honom, påtvingade isolering. Den bekräftar för honom att han har rätt. Därför bör man inte förvåna sig över den lägermentalitet som präglar extremfeminismen. Journalisten Göran Skytte har vältaligt beskrivit denna världsuppfattning i en artikel i Svenska Dagbladet:

Åren efter 68 fanns en marxist-leninistisk grupp som kallade sig "Rebellerna". ... I besvikelse över att arbetarklassen inte gjorde revolution mot kapitalisterna, skaffade de stora lägenheter där de upprättade "proletariatets diktatur". Där förbjöd man till exempel medlemmar att lyssna på Mozart och Beethoven, för det var feodal och förkapitalistisk musik. ... Nu kommer vi snart att få se att extremfeminister enligt samma modell upprättar "mansfria zoner". Där har man upprättat den lyckobringande "kvinnliga diktaturen", härligt befriad från män. Syster Tiina lär på ett styrelsemöte ha sagt att det är förräderi mot kvinnokampen att ligga med en man, och i enlighet med denna lära kommer allt med anspelning på sexuella kontakter med män att bannlysas. 68 förbjöd man Mozart, nu kommer man att samlas till stormöte om den politiskt korrekta synen på innehav av dildo.
68 sjöng aktivisterna sånger om att "hänga kapitalisterna i deras tarmar". Nu reciterar aktivisterna ur SCUM, Society for Cutting Up Men, Samfundet för att skära upp män. (Tror ni jag skojar? Nej, nej. Det är sådant de torgför på fintidningarnas fina finsidor.) 68 iklädde sig kommunistiska barn till direktörer i börsnoterade företag overall och snusnäsduk. Flera av dem "proletariserade sig", tog anställning som arbetare på varv, verkstad. I dag ikläder sig de statligt avlönade professorsfeministerna rollen som taleskvinnor för de förtrampade systrarna med 14 000 kronor i lön. Som naturligtvis inte känner igen sig, lika lite som varvsarbetarna 1968 kände igen sig när börsdirektörernas barn klädde ut sig till arbetare.

Det finns säkert någon enstaka individ som önskar död och förintelse åt Rosenberg och Andersson. Men därav följer naturligtvis inte att hela svenska folket vill ta livet av de två damerna. Påståendet är inte endast larvigt, det tyder på bristande verklighetskontakt och en fallenhet för konspirationsteoretiskt tänkande. Kanske borde professor Rosenberg och fröken Andersson söka jobb på Volvo. De skulle då upptäcka att det sk. manssamhället inte alls hyser några onda avsikter, ty vem har hjärta att hata en clown?