Samtiden.com

Du är här

Vilka är parasiterna?

PDF version

Samtiden.com har i ett flertal artiklar raljerat över och kritiserat det förmånssystem som svenska politiker har byggt upp åt sig själva. Statsråd kan kvittera ut över 40 000 kronor i månaden efter 6 års arbete. Riksdagsmän måste slita hund i hela 12 år för att kunna lyfta maximal ersättning - drygt 30 000 kronor i månaden. Någon arbetsplikt existerar inte för avdankade politiker. Vill de inte arbeta, behöver de inte arbeta. Det har de nämligen själva bestämt. De kan göra som kommunisten Inga Lantz: måla, skriva och ägna sig åt telepatisk kommunikation med djur. Räkningen skickar man sedan till skattebetalarna. Arbetsförmedling, Försäkringskassa och Socialförvaltning - det är system som man har skapat enkom för det pack som har till uppgift att göda politikerkasten.
Centerpartisten Viviann Gerdin är ett fullgott exempel på hyckleriet. Som riksdagsledamot har Gerdin kämpat för att minska ersättningen till arbetslösa och öka kraven på dem som inget har. I en riksdagsmotion från 2005 bekänner Gerdin färg:

det är dags att skärpa kraven i arbetslöshetsförsäkringen. Flera åtgärder bör bli aktuella. Den första åtgärden bör dock vara att slopa 100-dagars-regeln för att på så sätt betona att arbetslöshetsförsäkringen verkligen är en omställningsförsäkring där det är ett ovillkorligt krav att söka tillgängliga arbeten.

Notera frasen "ovillkorligt krav". Den gäller naturligtvis inte för politiker som Gerdin. Gerdin plockar ut nästan 40 000 kronor i månaden utan att lyfta så mycket som ett finger. Moderaten Maud Ekendahl är inte mycket sämre. Ekendahl tillhör statsminister Reinfeldts "arbetarparti" och lyfter över 30 000 kronor i månaden. Ekendahl har ingen som helst tanke att börja göra det hon och partikollegorna anser att alla andra skall göra - försörja sig själv:

Om jag enligt de regler som varit i riksdagen är berättigad till den här garantin, då är man dum om man går ut och jobbar och söker jobb.

Undertecknad har sagt det ett otal gånger, men det förtjänar att upprepas: socialister och höger må vara oeniga om kapitalismens vara, men när det gäller att gynna sig själva uppvisar de en närmast rörande enighet.