Samtiden.com

Du är här

Kaviarvänstern i Sverige

PDF version

När det uppdagades att Skandias chefer erhållit höga bonusavtal, ilsknade statsminister Göran Person till och krävde att åtminstone en del av ersättningarna skulle betalas tillbaka. Uppgifterna om Percy Barneviks pensionsavtal gjorde inte statsministern på bättre humör. Göran Persson sade att nyheterna gjorde honom "djupt bedrövad" och att Barneviks agerande var "omdömeslöst".

Synd om Percy, bra för partiet

För Percy Barnevik var avslöjandet en katastrof. Det dröjde inte länge innan en hårt pressad före detta verkställande direktör lät meddela att han hade för avsikt att återbetala nästan två tredjedelar av summan. För Göran Persson och partivänstern var underrättelserna om Barneviks pensionsavtal paradoxalt nog goda nyheter. Det socialdemokratiska partiet är baserat på en konfliktmodell av samhället där kapitalisterna står mot arbetarna. Även om partiet har varit makalöst framgångsrikt i att kommunicera denna minst sagt kuriösa världsåskådning till det s.k. folket, är det svårt att i längden upprätthålla kollektivistiska fantasier av denna typ i ett allt mer individualistiskt samhälle. Om modellen skall upplevas som meningsfull av partiarbetare och allmänhet, krävs det ständigt nya bevis på att de välsituerade inte endast är förmögna, utan att de också är skattesmitare, girigbukar och egoister. De två affärerna bekräftade för partiet och den troende delen av allmänheten vad man alltid hade misstänkt - att man inte kan lita på de rika.
Men statsministerns reaktion var också taktiskt motiverad. Nyheterna om ABB- chefens och Skandia- direktörernas pensions- och bonusavtal föreföll inte endast att för honom själv och rörelsen bekräfta den socialistiska världsåskådningens förträfflighet, de gav honom också nya möjligheter att inför väljarna demonstrera hur det kan gå om det inte finns en politisk kraft som står på småfolkets sida och som är stark nog att ge kupongklipparna en match.

Folket mot storfinansen

Det är nog ingen överloppsgärning att anta att det s.k. folket ställde sig på statsministerns och rörelsens sida. Men denna folkliga indignation gick mer sällan än ofta tillbaka på ett allmänt moralbegrepp och det är inte särskilt svårt att förstå varför. Flertalet av dem som ojade sig över Barneviks och Skandia- direktörernas avtal, hade ingen som helst ekonomisk relation till företagen. De ägde varken aktier i ABB eller var försäkringstagare hos Skandia. De var inte förbannade över att direktörerna handskades illa med deras tillgångar, utan att de hade lyckats förhandla till sig förmånliga avtal. Avtalen uppfattades inte som orättvisa därför att de drabbade kritikerna, utan därför att kritikerna visste om att de aldrig själva skulle kunna komma i åtnjutande av samma förmåner. Kort uttryckt: bakom solidaritets- och rättviseparollerna dolde sig inget annat än vanlig missunnsamhet.

Kaviarvänstern

Det socialdemokratiska partiet har aldrig varit ett nationellt parti på samma sätt som det republikanska partiet i USA. Socialdemokraterna har under hela sin livstid inte endast varit beroende av motsättningar mellan särintressen, partiet har aktivt uppmuntrat motsättningar i syfte att stärka sin makt. För partiets ledning har dess klassidentitet varit både en resurs och ett problem. Den har varit en obestridlig tillgång i det att den bidragit till det stora stöd som partiet har bland väljarna. Men den har också varit en källa till bekymmer för partiledningen. Låt oss kika på några exempel.
När demokratiminister Mona Sahlin uttalade sig om det nya pensionssystemet i riksdagen, sade hon följande.

Pensionssystemet har gjorts mer flexibelt, och en väsentlig del av pensionsreformen är möjligheten att höja pensionen genom att arbeta lite längre. Därför har också beslut fattats om att höja åldern för avgångsskyldighet till 67 år.

Finansminister Bosse Ringholm var av samma åsikt:

Jag vill att människor arbetar så länge som möjligt och kan bidra med sina arbetsinsatser, i varje fall fram till 65 års ålder. Jag kan inte se att särskilt många av de 60- åriga direktörerna som går i pension lämnar sina jobb av medicinska skäl.

En hörnsten i det nya pensionssystemet är att ju längre man arbetar, desto bättre pension får man. Dessa regler gäller dock inte för Sahlin och Ringholm. För ett år sedan fattade regeringen ett nytt beslut om statsrådens pensionsavtal och inkomstgarantier. Enligt de nya bestämmelserna räcker det att ett statsråd arbetar i sex år för att vederbörande skall ha rätt till full pension. Om infrastrukturminister Ulrika Messing hoppar av sitt arbete som minister om tre år har hon rätt till en månatlig pension om 44 293 kronor fram till dess att hon fyller 65. Det beror inte på att Messing börjar närmar sig pensionsåldern. Messing är faktiskt endast 34 år gammal.
Samtidigt som den socialdemokratiska regeringen med näbbar och klor har kämpat för att förhindra det man kallat "en privatisering av sjukvården", är statsråden garanterade privat sjukvård via ett avtal mellan regeringen och det privata vårdföretaget Feelgood. När statsministern fick problem med sin höft, vände han sig således inte till Stockholms läns landsting, utan till privata Sofiahemmet.
Som justitieminister kämpade Laila Freivalds för att hindra vanliga svenskar från att omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter, men när Freivalds själv fick chansen att köpa sin hyreslägenhet var hon inte sen att utnyttja den. När Aftonbladet undersökte hur de socialdemokratiska statsråden bor, visade det sig att de flesta statsråd bor i villa, bostadsrätt eller radhus. Endast fyra av regeringens 20 ministrar har valt hyresrätt som boendeform.
När den borgerliga majoriteten i Stockholm beslutade att sälja tomter till 50 procent av taxeringsvärdet, kritiserades de av socialdemokraterna för att sälja för billigt. Det hindrade emellertid inte finansminister Bosse Ringholm att ta tillfället i akt och köpa en tomt till underpris.
Gudrun Schyman är ett annat exempel:

Varför har vi plötsligt fått ett sånt behov av att ha hembiträden hemma. Jo, för vi kvinnor har gått ut på arbetsmarknaden, och ni män har inte gått hem och delat på det arbete som följer av att man har hem, barn och familj. Vi ska inte ersätta er frånvaro med andra kvinnor eller invandrare som ska komma och städa upp skiten efter er.

När det uppdagades att Schyman själv hade haft svart städhjälp, låtsades hon att hon inte visste om att hon som arbetsgivare har skyldighet att underrätta skattemyndigheterna. Trots att Schyman byggt upp sin politiska karriär på ett försvar av högskattestaten, tvingades hon lämna posten som partiledare efter det att det uppdagats att hon försökt minska sin skatt genom att dra av för utgifter som hon bevisligen inte hade haft.

Vad lär vi oss av detta?

Statsråd och riksdagsmän är inte nödvändigtvis annorlunda än folk i allmänhet. Kanske agerar socialdemokratiska yrkespolitiker som grupp betraktad mer moraliskt än sina väljare, men det som förklarar denna skillnad är inte att politikerna som sådana skulle vara mer etiska, utan att deras handlingsfrihet är begränsad. Anledningen till att så många människor blev upprörda när de nåddes av nyheten om statsrådens inkomstgarantier och pensionsavtal, var att regeringens beslut att tilldela sig själv förmånerna överskred den osynliga linje som dikteras av partiets klassidentitet. Klassidentiteten garanterar partiet det nödvändiga stödet i valen, men den fungerar också som en tvångströja på politiken i det att den sätter gränser för hur långt politikerna kan gå.
Men den folkliga irritationen är i sig inget bevis på att partiets stödtrupper skulle vara partiledningen moraliskt överlägsen. Flertalet av dem som idag röstar socialistiskt gör det inte av omsorg om samhällets olycksbarn, utan därför att de vill att andra skall tvingas att betala deras räkningar. I det avseendet är det ingen större skillnad mellan politiker och allmänhet. De flesta människor anser att det är rationellt att bevaka sina egenintressen. Justitieministern ville av allt att döma äga sin lägenhet därför hon uppfattade det som en god investering. Finansministern friköpte sin tomt därför att hans politiska motståndare sålde den till halva priset. Gudrun Schyman trixade med sin deklaration därför att hon ville bidra med så litet som möjligt till det allmänna och utnyttjade svart arbetskraft därför att hon ansåg att det är andras uppgift att städa undan skiten efter henne.
Man kan i och för sig vara av den åsikten att statsministern och hans kollegor agerade omoraliskt när de tilldelade sig själva inkomstgarantin och pensionsavtalet och anse att Schyman inte lever som hon lär, men det är inte irrationellt att bevaka sina egenintressen. Finansministern förklarade sitt tomtköp med att det var en god affär: "Det är inte mitt fel att borgarna i Stockholm säljer ut tomterna för billigt". I sak hade Bosse Ringholm naturligtvis rätt: bara en dumskalle skulle vänta tills socialdemokraterna tar över makten i Stockholm och beslutar om högre markpriser.
Avtalet med Feelgood blir irrationellt endast under förutsättning att statsråden anser att privat sjukvård är sämre än den sjukvård som erbjuds allmänheten. Om statsminister Persson hade deklarerat att han inte tänker utnyttja Feelgoods tjänster, utan att han nöjer sig med den vård som erbjuds av Stockholms läns landsting, hade han nog i många väljares ögon fattat ett moraliskt korrekt beslut, men knappast ett rationellt sådant. Vem vill ha dålig eller sämre sjukvård? Dessutom: finns det verkligen någon som på fullt allvar inbillar sig att den allmänhet som kritiserade Persson själv hade valt Stockholms läns landsting istället för Sofiahemmet? Knappast.
Innebär det att det inte finns någon skillnad mellan den folkliga upprördheten mot Barneviks pensionsavtal och Skandia- chefernas bonusar och den ilska som många demonstrerade när de nåddes av nyheten om statsrådens förmåner? Det beror naturligtvis på vad vi menar med "skillnad". Majoriteten av dem som ojade sig över Skandia- chefernas bonusavtal och statsrådens inkomstgarantier, var irriterade över att de själva inte hade erbjudits samma förmåner. De resonerade som socialister alltid har gjort: det är bättre att alla har det lika dåligt än att åtminstone några har det bra. Men det finns också en viktig skillnad mellan de tre "affärerna": Barneviks pensionsavtal och Skandia- chefernas bonusavtal drabbade endast de som var delägare i ABB eller försäkringstagare i Skandia. Politikernas förmåner drabbar alla medborgare i deras egenskap av skattebetalare. I den meningen har den folkliga upprördheten visavi statsrådens privilegier en legitimitet som kritiken av Barnevik och Skandia- direktörerna saknade.
Det är alltså inte särskilt svårt att förstå varför statsråden, å ena sidan, vände sig emot Barneviks pensionsavtal och Skandia- direktörernas bonusavtal, samtidigt som de, å andra sidan, inte hade några som helst betänkligheter mot att tilldela sig själva närmast osannolika förmåner. Förklaringen är att statsråden har dubbla lojaliteter. Partiets klassidentitet gör inte endast att partiledningen inte kan stöta sig hur mycket som helst med partiets stödtrupper, den gör det också svårare för partiledningen att bevaka sina egna intressen. Det är när politikerna inte förmår hantera detta dilemma, som det bryter ut folkstormar och människor börjar säga att politikerna inte är "som oss".
Faktum är dock att kaviarvänstern inte är som alla andra. Kaviarvänstern består i huvudsak av höginkomsttagare. Det handlar om personer som, till skillnad från de människor som de anser sig representera, ofta har goda möjligheter att kontrollera sina livsvillkor. Det är människor som både bor och lever gott, ofta på bekvämt avstånd från de sociala problem som deras beslut har skapat. De har ofta intellektuella intressen och använder gärna abstrakta uttryck som "rättvisa" och "solidaritet", samtidigt som de har svårt att identifiera sig med de grupper som de solidariserar sig med. För en mindre del av kaviarvänstern är denna brist på identitet en källa till bekymmer och depression, men för den överväldigande majoriteten är den resultatet av ett ofta livslångt distanseringsarbete. Kaviarvänstern uppfattar inte sig själv som en del av samhällets olycksbarn, den vill inte leva som arbetarna och den gör sitt yttersta för att fjärma sig ifrån underklassen.

Kort mellanspel: generaldirektörer och riksdagsledamöter

Generaldirektörer har det inte lika väl förspänt som statsråd. Generaldirektörer måste arbeta i hela tolv år innan de kan plocka ut sin pension. I Aftonbladet berättar Riksgäldskontorets chef Thomas Franzén att han planerar att gå i pension i september innevarande år. Franzén är 59 år:

Jag kommer att ägna mig åt oljemåleri och konstärlig verksamhet ... Det är viktigt att kunna falla tillbaka på en pension och inte vara i händerna på någon som ska ge en arbete ... Det blir mer och mer viktigt för mig, det är något jag bara måste satsa på nu. Favoritmotivet är landskap. Och drömmen är att kunna ställa ut sina verk i framtiden.

Lagen om inkomstgaranti är riksdagens egen a- kassa. Meningen med inkomstgarantin är att den skall fungera som ett omställningsbidrag under den tid som den före detta riksdagsledamoten söker nytt arbete. Men till skillnad från den vanliga a- kassan krävs det inte av riksdagsmannen att denne söker arbete. Pengarna betalas ut ändå. För att få full pension krävs det tolv års tjänstgöring av riksdagsledamoten. Beroende på ålder och antal år i riksdagen kan en före detta ledamot kvittera ut upp till 30 000 kronor i månaden utan krav på motprestation. När DN undersökte hur det hade gått för de politiker som lämnade riksdagen förra mandatperioden, visade det sig att endast nio personer hade fått sådana jobb att de inte kunde komma i åtnjutande av inkomstgarantin. Åttio riksdagsmän levde på ersättning från riksdagen på i snitt 30 000 kronor i månaden. Det är inkomstgarantin som gör att politiker har möjlighet att ta en s.k. timeout och "skriva" och "utvecklas". En av politikerna i DN:s undersökning var moderaten Eva Thalén Finne. Finne betecknade inkomstgarantin som "fantastisk":

Det är inte så många jobb där man får en inkomstgaranti på tolv månader, så man sitter i guldsits.

Miljöpartiets före detta språkrör Matz Hammarström meddelade DN att han skulle läsa litteraturvetenskap och religionsfilosofi. Inkomstgarantin gör att Hammarström förmodligen inte behöver ansöka om studielån. Caroline Hagström från Kristdemokraterna skulle ägna sig åt ridsport och Lena Olsson (v) sade att hon skulle fundera över framtiden. Lena Klevenås var riksdagsledamot för miljöpartiet på 90- talet. Klevenås säger att hon har ett företag, men tillägger att det inte genererar några inkomster. Istället lever hon på riksdagens inkomstgaranti. Fritidspolitikern Klevenås beskriver sin vardag:

umgås med familj, släkt och vänner, motionerar, vandrar i skogen, läser skönlitteratur, går på bio, jobbar i trädgården, älskar att bada, ute på sommaren och i bastun på vintern.

Argument för systemet?

Men vilka argument finns det då för systemet? Ett argument är den bristande anställningstryggheten: riksdagsmän och statsråd kan få sparken efter fyra år. Det är naturligtvis en korrekt iakttagelse, men i det avseendet skiljer sig politikers arbetsvillkor inte väsentligt från många andra yrken.
En outtalad premiss i många resonemang är att statsråd och riksdagsmän bara har två alternativ att välja mellan: arbetslöshet eller avlönat politiskt arbete. Men varför kan inte före detta statsråd och riksdagsmän sadla om och ägna resten av sitt yrkesverksamma liv åt något annat än politik?
Det finns säkert politiker som har blivit arbetslösa efter ett riksdagsval, men de som försvarar systemet kan knappast mena att detta är ett generellt problem. För det första: ingen tvingas att säga upp sig när de blir stadsråd. Varför kan statsrådsaspiranten inte nöja sig med att ta tjänstledigt från sitt ordinarie arbete medan han eller hon arbetar som statsråd? För det andra: de som var arbetslösa innan de blev heltidspolitiker, har ju inte förlorat något. De är tillbaka på den punkt där de startade. Dessutom: inkomstgarantin har inte tillkommit för att skydda politiker mot arbetslöshet. Faktum är att den inte kan skydda politikerna från arbetslöshet. Det finns bara ett sätt att skydda sig emot arbetslöshet och det är naturligtvis att söka nytt arbete.
Miljöpartisten och före detta riksdagskvinnan Ewa Larsson tillhör de som har sadlat om. Larsson säger att hon numera arbetar som konsult, men eftersom konsultlönen inte går att leva på utnyttjar hon riksdagens inkomstgaranti. Varje månad plockar Larsson ut 19 000. Varför kan Larsson inte nöja sig med den lön som hennes arbete som konsult ger henne? Om konsultlönen inte räcker, kan hon väl söka annat arbete? Eller menar de som skapade förmånssystemet att det är orimligt att ställa sådana krav på före detta politiker?
Ett vanligt förekommande argument för systemet är att det kan vara svårt för personer som är 50 år att hitta nya arbeten. Detta är givetvis en korrekt iakttagelse, men alla 50- åringar är väl inte politiker? Varför skall 50-åringar med politiken som yrke ha särskilda villkor? Eller tror systemets advokater att personer som har arbetat som statsråd eller riksdagsledamöter skulle ha större problem än genomsnittsarbetslösa att finna nya försörjningsmöjligheter? En outtalad premiss i många resonemang är att det inte är en merit att ha arbetat som statsråd, utan att det tvärtom är något som gör det svårare för expolitikern att finna ny utkomst.
Ett annat och mer defensivt argument har framförts av biträdande finansminister Gunnar Lund:

Det är inte många statsråd du ser runtomkring dig som är av sådan karaktär eller inriktning att de tänker lägga av och jobba vid 40 års ålder och leva på sin pension. Om de försvinner från sin statsrådspost, kan du vara övertygad om att de har ett långt arbetsliv framför sig. Och så fort de ger sig in i en annan verksamhet, försvinner ju det där privilegiet.

Lund har naturligtvis rätt i sak, många av statsråden är arbetsnarkomaner och skulle inte klara av ett liv i stillhet. Problemet med Lunds argument är givetvis att det är kontraproduktivt: om det är som Lund förmodar, att statsråden fortsätter att arbeta när de lämnat regeringen, blir det ju ännu svårare att motivera förmånerna. Eller hur?
Ytterligare ett argument för systemet är att utan särskilda förmåner skulle det inte gå att rekrytera politiker eller att rekryteringen av politiker hade försvårats. Naturligtvis ligger det något i detta argument, frågan är dock hur mycket. De som driver denna tes kan knappast mena att inkomstgarantin var avgörande för den nuvarande eller förra eller ens förförra regeringens sammansättning. Eller menar de som torgför argumentet att beslutet fattades i allmänpreventivt syfte? Menar de att det förelåg en risk för att flera viktiga personer i regeringen skulle säga upp sig på grund av de undermåliga ersättningarna och att inkomstgarantin kom till för att förhindra detta? Det är svårt att få detta argument att gå ihop. Britta Leijon tredubblade sin inkomst när hon blev demokratiminister. Björn Rosengren tackade ja till arbetet som näringsminister trots att det medförde ett inkomstbortfall på en halv miljon. Erik Åsbrink hade bättre betalt som verkställande direktör för Vasakronan än som finansminister. Det finns säkert en och annan minister som är missnöjd med ersättningsnivåerna, men faktum kvarstår att för många politiker har arbetet som statsråd medfört högre levnadsstandard. Som vi ser finns det t.o.m. personer som accepterat statsministerns erbjudande trots att det inneburit sänkt levnadsstandard.
Anledningen till att statsråden tilldelade varandra inkomstgaranti och pensionsförmåner var inte att de var missbelåtna med sina löner. De gjorde det därför att de ville komma i åtnjutande av förmånerna. Var beslutet svårt att fatta? Knappast. Kaviarvänstern har sedan länge klippt av banden till de människor som den anser sig representera. Orsaken till beslutet var inte att regeringsledamöterna planerade att gå i förtidig pension, utan att de vill ha möjligheten att kunna göra det om den politiska karriären inte utvecklas så som de har planerat eller om de får nya intressen. De resonerade som Riksgäldskontorets chef Thomas Franzén när han sade att han inte vill "vara i händerna på någon som ska ge en arbete". Vem vill vara det om man har planer på att bli konstnär?