Samtiden.com

Du är här

Om kommunismen II. Stalin

Mellan 1923 och 1927 råder en slags vapenvila mellan kommuniststaten och det civila samhället. Bolsjevikerna är helt uppslukade av frågan om vem som skall efterträda Lenin och hur partiets framtida politik skall utformas. Under denna korta period börjar samhället fungera igen. Marknadsmekanismerna träder delvis i funktion och livsmedelsbrist och hungersnöd blir ovanligare.
Men lugnet är skenbart. Arbetarna hålls fortfarande under sträng uppsikt av GPU och landbygden uppfattas alltjämt av bolsjevikerna som "en miljö som vimlar av kulakelement, socialistrevolutionärer, poper och före detta jordägare som ännu inte har eliminerats". (146). Strafflagstiftningen skärps under denna period. Definitionen av "kontrarevolutionära brott" vidgas till att omfatta även indirekt uppsåt och domstolarna ges möjlighet att internera individer som inte har begått något brott.
Mot slutet av perioden kulminerar den politiska striden inom partiet. Under 1926 och 1927 arresteras tusentals anhängare till den kommunistiska oppositionen, bland dem Trotskij, Kamenev, Radek och Rakovskij. Två år senare är Stalin partiets starke man.

Vapenstilleståndet bryts

År 1928 bryts vapenstilleståndet mellan den socialistiska staten och det omgivande samhället. Kommunistpartiets huvudfiende är fortfarande "landets väldiga bondemajoritet, av bolsjevikerna uppfattad som en fientlig, okontrollerad och okontrollerbar massa". (154) Den s.k. uppbördskrisen i slutet av 1927 förser Stalin med den förevändning han sökt efter för att kunna inleda den andra akten i kriget mot bönderna.
Under 1927 minskar leveranserna till de statliga uppsamlingsorganen dramatiskt. Bönderna oroas av krigsrykten, de är missnöjda med den tungrodda byråkratin och den ersättning som de får av staten:

En av de straffåtgärder mot bönder som vägrade leverera sina jordbruksprodukter inom föreskriven tid och till löjligt låga priser, mellan en tredjedel och en fjärdedel av marknadspriset, var att de avkrävdes två, tre eller fem gånger så stora kvantiteter som de vilka ursprungligen fastslagits. Artikel 107 i brottsbalken, som föreskrev tre års fängelse för varje handling som bidrog till att priserna höjdes, kom också till flitig användning. Slutligen tiodubblades på två år de skatter som kulakerna hade att betala. Dessutom stängde man marknader, vilket självfallet drabbade fler än bara de välmående bönderna. (155)

För att om möjligt få direktkontroll över matleveranserna beslutar Stalin att skapa "socialistiska befästningar" på landsbygden. Jordbruket skall kollektiviseras, bönderna skall inte vara sina egna, istället skall de arbeta vid jättelika statsägda kolchoser och sovchoser. I juni tillkännager kommuniststaten att masskollektiviseringen skall genomföras.

Tvångskollektivisering och avkulakisering

Genom att kollektivisera jordbruket vill Stalin ge staten direktkontroll över det. Men det är inte hans enda målsättning. Kollektiviseringen av jordbruket är för honom intimt förknippad med likvideringen av de s.k. kulakerna. En kommission inom politbyrån, ledd av Molotov, får i uppdrag att presentera ett åtgärdspaket. Det första steget består i en gruppering av klassfienden.

  • Personer inblandade i kontrarevolutionära aktiviteter skall arresteras och skickas till arbetsläger. De som motsätter sig arrestering, skall skjutas. Deras familjer skall deporteras och deras ägodelar konfiskeras.
  • Så kallade fruktansvärda utsugare och främjare av kontrarevolutionen skall gripas och deporteras tillsammans med sina familjer.
  • Kulaker som är lojala mot regimen skall tvingas bosätta sig utanför de kollektiviserade zonerna.

Politiken genomförs av s.k. avkulakiseringsbrigader med vidhängande kommissioner. I en GPU-rapport i Smolenskguvernementet beskrivs brigadernas agerande:

De lämnade kvar kulakerna i kalsonger, tog allt, gamla gummiskor medräknade, kvinnornas kläder, te för 50 kopek, eldgafflar, vattenkannor ... brigaderna konfiskerade till och med småkuddarna under barnens huvud, liksom gröten på spisen, som de hällde över ikonerna vilka de först hade slagit sönder. (161)

Avkulakiseringsbrigaderna upptäcker dock snart att det inte finns så många kulaker att gripa som myndigheterna tror. Politiskt förtryck och tunga skatter har medfört att i vissa distrikt mellan 80 och 90 procent av kulakerna numera är s.k. mellanbönder. För att kunna nå upp till de kvoter som myndigheterna har beslutat om, tvingas brigaderna därför att utvidga kriterierna för medlemskap i kulakkassen:

Bönder greps och deporterades, en för att på sommaren ha sålt säd på marknaden, en annan för att under två månader år 1925 eller 1926 ha lejt en lantarbetare, en tredje för att ha ägt två samovarer, en fjärde för att ha slaktat en gris i september 1929 "i syfte att äta upp den och på det viset hindra den från att bli socialistisk egendom". ... Ofta klassades man som kulak bara därför att man öppet hade motsatt sig kollektiviseringen. ... Den förvirring som rådde i avkulakiseringsbrigaderna gränsade till det absurda. För att bara nämna ett enda exempel, från ett samhälle i Ukraina: en serednjak, medlem i en avkulakiseringsbrigad, arresterades som kulak av medlemmar i en annan avkulakiseringsbrigad som höll till i andra änden av samhället! (161)

Men kommuniststaten har missbedömt bönderna. Istället för att passivt acceptera förtrycket, lämnar miljontals bönder kolchoserna i protest. I västra Ukraina utbryter veritabla massuppror ute på landsbygden. Bara under 1930 deltar 2,5 miljoner bönder i revolter mot kommuniststaten. Protesterna blir så intensiva att kommuniststaten beslutar sig för att retirera och i mars 1930 erkänner Stalin att frivillighetens princip kränkts, men att det skett utan sanktion från partiet. Men Stalins reträtt beror inte på att han fruktar bönderna, den är uteslutande taktiskt betingad. Bonderörelsen är inte längre vad den en gång har varit. Inbördeskrig och utrensningar har medfört att den saknar både ledare och vapen och Stalin behöver tid för att organisera sin motoffensiv.
Stalins hämnd blir fruktansvärd. Bara under 1930 döms över 20 000 människor till döden av GPU:s specialdomstolar. Men det är inte endast kulaker som faller offer för den statliga offensiven. Bland de anklagade finner vi även präster, nunnor, för detta köpmän, fristående intellektuella och s.k. "deklasserade element" vilka fördrivits från städerna. De avkulakiserade skickas med tåg till arbetsläger där de engageras i vägbyggen och skogsavverkning. En instruktör vid partiets centralkommitté i Narym i västra Sibirien beskriver situationen i ett brev till Stalin:

Den 29 och den 30 april 1933 hade man skickat två konvojer deklasserade element till oss med tåg från Moskva och Leningrad. Efter ankomsten till Tomsk embarkerades konvojerna på pråmar och sattes i land ... Omständigheterna under förflyttningen var förfärande ... ett dödstal på ungefär 35-40 personer per dag. ... Ön Nazino är helt öde, utan minsta bebyggelse ... Inga redskap, inget utsäde, ingen mat ... Den 19 maj, dagen efter den första konvojens ankomst, snöade och blåste det. Utsvultna, avtärda, utan tak över huvudet och utan arbetsredskap ... befann sig de deporterade i en hopplös situation. Det enda de kunde göra var att tända eldar för att undkomma kylan. Folk började dö. ... Det var först på fjärde eller femte dagen efter deras ankomst till ön som myndigheterna per båt skickade lite mjöl ... När människorna fått sin magra ranson sprang de ner till stranden och försökte blanda ut något av detta mjöl med vatten. Men de flesta deporterade försökte svälja mjölet så som det var och kvävde sig ofta till döds. ... Snart började fall av kannibalism dyka upp. (167)

I slutet av 1931 uppgår de avkulakiserade till nästan 2 miljoner människor. De är nu så många att ledningarna för arbetslägren börjar få problem med att organisera deras arbete och övervaka dem.
Men trots dessa drakoniska åtgärder fortsätter bönderna att protestera. Även om bönderna är oförmögna att störta kommuniststaten i gruset, är deras opposition en nagel i ögat på Stalin. Stalin vet om att han inte kan avrätta och deportera hur många bönder som helst. Kolchoserna måste bemannas för att systemet skall fungera. Den italienske konsuln i Novorossisjk beskriver problemet:

Den till tänderna väpnade och mäktiga sovjetapparaten är i själva verket utan möjlighet att vinna segern i ett eller flera regelrätta fältslag; fienden uppträder inte i formerade kolonner, den är spridd, och därför uttömmer man sina krafter i en serie obetydliga små drabbningar: här är ett fält som inte rensats på ogräs, där göms det undan några hundra kilo vete, där en traktor som inte går att använda, en annan som medvetet har skadats ... Sedan visar det sig att en lagerbyggnad har plundrats ... att kolchosordföranden av rädsla eller illvilja inte talar sanning i sina rapporter ... Och så vidare i all oändlighet ... Fienden måste spåras upp från hus till hus, från by till by. Det är som att hälla vatten i ett sprucket kar! (175)

Stalin inser undan för undan att bönderna inte kommer att ge upp sina obstruktionsförsök. Konflikten mellan stat och bönder är inbyggd i den kommunistiska jordbrukspolitiken i det att uppbördsplanerna inte lämnar kvar något åt bönderna att leva på. Stalin drar slutsatsen att det bara finns en lösning på problemet: fienden måste svältas ut.



Statligt organiserad hungersnöd

Våra kadrer som varit med
om 1932-1933 års situation
och stått ut med den är
sannerligen härdade som stål.
Jag tror att vi med dem
kommer att kunna bygga en
stat som historien aldrig
har skådat.
Sergo Ordzjonikidze

I det kommunistiska samhället finns ingen privat egendom. Frånvaron av privat egendom ger staten en unik makt över medborgarna: den kan tvinga dem till underkastelse genom att utsätta dem för svält.
Kommunisterna beordrar "indragning av allt livsmedel från butikerna, totalstopp för handeln, omedelbart återkallande av alla löpande krediter" (174) i syfte att göra det svårare för bönderna att klara livsuppehället.
I mitten av 1932 får politbyrån rapporter som varnar för hungersnöd även i de områden där skörden har varit utmärkt. I november 1932 skriver förstesekreteraren i partiets Dnjepropetrovskregion, Michail Chatajevitj, i ett brev till Stalin och Molotov, att svält hotar om inte uppbördsplanerna modifieras: "För att produktionen skall kunna öka och motsvara den proletära statens behov, måste vi ta hänsyn till kolchosböndernas minimibehov. Gör vi inte det, kommer det inte att finnas någon som kan så och svara för skörden." (175) I sitt svarsbrev avvisar Molotov Chatajevitjs förslag:

Vi bolsjeviker kan inte förvisa statens behov - behov som partiets resolutioner har fastställt exakt - till tionde, ja inte ens till den andra platsen. (175)

Molotov kräver inte överraskande att uppbördsplanerna skall uppfyllas till varje pris.

Några dagar senare skickade politbyrån ett cirkulärbrev där de lokala myndigheterna beordrades att de kolchoser som ännu inte hade uppfyllt sin plan omedelbart skulle fråntas 'alla den säd de hade, även den som påstås ha lagts undan till utsäde!'. (175)

Miljontals bönder lämnar sina hembygder för städerna i jakt på mat. Detta försvåras av att staten år 1932 infört inrikespass och obligatorisk registrering av stadsbor. Försäljningen av tågbiljetter stoppas i alla hungerdrabbade regioner och GPU sätter upp vägspärrar för att hindra människor från att lämna sina distrikt. De bönder som lyckas ta sig igenom vägspärrarna, jagas av säkerhetsstyrkorna och i den mån de blir tillfångatagna, återförvisas de till sina permanenta bostadsorter. Enligt Stalin bestraffas bönderna rättvist eftersom de "fört ett undermineringskrig mot sovjetmakten" (177). Den italienske konsuln i Charkov beskriver situationen.

Faktum är att förutom de bönder som strömmar till staden därför att de inte längre har någon utsikt att överleva på l andsbygden, finns det barn som förs hit och sedan överges av föräldrarna, vilka återvänder till by för att dö. De hoppas att någon i staden skall ta sig an deras avkomma ... I en veckas tid har man mobiliserat dvorniki [portvakter], som klädda i vita rockar patrullerar i staden och för barnen till närmaste polisstation. ... Kring midnatt börjar man transportera dem på lastbil till godsstationen Severo Donets. Där samlar man också upp de barn som man har påträffat på järnvägsstationer och tåg, bondefamiljer och enstaka äldre personer som gripits i staden under dagen. Det finns medicinsk personal ... som tar hand om "selektionen". De som ännu inte har svullnat upp och ser ut att ha en chans att överleva tas till baracklägret vid Cholodnaja Gora, som befolkas av nära 8 000 själar, mestadels barn, som ligger på halm i lådor och kämpar mot döden. ... De som redan är uppsvällda transporteras ut till landet med godståg och lämnas åt sitt öde på 50 till 60 kilometers avstånd från staden så att de skall dö utan att man ser dem. (176)


Åderlåtningen av bondebefolkningen är så kraftig att bolsjevikerna börjar oroa sig för att den skall ge upphov till negativa ekonomiska konsekvenser. Trots allt, någon måste så åkerjordarna och bärga skördarna. För Stalin är det emellertid otänkbart att lätta på trycket mot landsbygden, istället "massmobiliseras" städernas arbetskraft. Den italienske konsuln i Charkov skriver:

Mobiliseringen av städernas arbetskraft har antagit enorma proportioner. .. Denna vecka skickades minst 20 000 personer varje dag till landsbygden. ... I förrgår omringade man basaren, tog alla arbetsföra människor, män, kvinnor, pojkar och flickor, förde dem under GPU-eskort till stationen och skickade ut dem på fälten. (191)

Nära 40 miljoner människor drabbas av den av kommuniststaten frammanipulerade hungersnöden. Upp till 6 miljoner människor dör som en följd av den förda politiken.


Specialister, präster och affärsmän

Men bönderna är inte den enda grupp som kommunisterna betraktar som socialismens fiender. En annan grupp är de s.k. specialisterna, dvs. ingenjörer, tekniker och personer i arbetsledande ställning inom industrin och statsförvaltningen. Specialisternas position gör dem särskilt utsatta i det att de har ansvar för både tillverkningsprocesser och beslutsfattande.
Kampanjen mot specialisterna startar redan i slutet av 1928 då flera tusen ingenjörer avskedas och berövas sina ransoneringskort, rätt till läkarvård och ibland till och med sina bostäder under förevändningen att de är "högeravvikare", "sabotörer" eller att de tillhör en "socialt främmande klass". Mellan 1928 och 1931 avskedas 138 000 statstjänstemän. Tusentals specialister skickas till arbetsläger och deras barn förlorar tillträdet till högre utbildningar. Kampen mot de specialisterna är så till den milda grad effektiv att bolsjevikerna i juli 1931 tvingas besluta om omedelbar frigivning av flera tusen ingenjörer och tekniker för att ekonomin inte skall drabbas av produktionsstörningar.
Parallellt med kampen mot de specialisterna, trappar Stalin upp striden mot kyrkan. Under den första fasen skärps den redan religionsfientliga lagstiftningen. Varje aktivitet som "överskrider gränserna för tillfredsställandet av de religiösa behoven" medför fängelse i lägst tre år eller dödsstraff. Samtidigt avskaffar kommuniststaten söndagen som vilodag i syfte att underlätta "kampen för religionens utrotning". Under den andra fasen går staten till fysiskt angrepp mot kyrkan och dess företrädare. I oktober 1929 beslagtas kyrkklockor med motiveringen att "Ljudet av kyrkklockor kränker den rätt till vila som städernas och byarnas stora ateistiska massor har". (184) Prästerna tvingas erlägga straffskatter, de berövas sina ransoneringskort och rätten till läkarvård, de arresteras, deporteras och förvisas. Fram till 1 mars, 1930 har nästan 7000 kyrkor stängts eller rivits.
Samtidigt för kommuniststaten en oförtröttlig kamp mot hantverkare, köpmän och fria yrkesutövare. Deras skatter tiodubblas, deras egendomar konfiskeras och de förlorar rätten till ransoneringskort, läkarvård och bostäder. Det är under denna period som kommuniststaten upphäver den fria bosättningsrätten och inför inrikespass. Inrikespasset ger inte endast staten möjlighet att hindra bönder från att ta sig in till städerna, det ger den också möjlighet att eliminera det bolsjevikerna kallar "den sociala parasitismen".

Alla stadsbor i vuxen ålder, det vill säga alla över 16 år, vilka inte hade berövats sina medborgerliga rättigheter ... fick ett av polismyndigheten utfärdat pass. Detta var emellertid bara giltigt om det var försett med en officiell stämpel som styrkte stadsbons hemvist (propiska). Propiskan bestämde helt och hållet stadsbons status med dess speciella fördelar: ransoneringskort, socialförsäkringar och rätt till bostad. Städerna delades in i två kategorier: "öppna" eller "stängda". De "stängda" städerna ... hade privilegierad status och bättre livsmedelsförsörjning, och rätt till definitiv bosättning kunde fås endast genom nära släktskap, äktenskap eller specialanställning som gav rätt till propiska. (187)

Hundratusentals människor tvingas att bryta upp från invanda miljöer och flytta. Under operationens två första månader minskar Moskvas befolkning med 60 000 personer.

Under de första åtta månaderna 1934 greps mer än 630 000 människor för brott mot passförordningen. 65 661 av dem fängslades i administrativ ordning och deporterades som "deklasserade element" med specialkolonistatus, 3956 ställdes inför domstol och 175 627 förvisades utan specialkolonistatus. De andra kom undan med bara böter. (188)

I april 1935 utfärdar politbyrån ett dekret enligt vilket dödsstraff skall kunna tillämpas på ungdomar från tolv år och uppåt.



Den stora terrorn (1936-1938)

Nu har vi kadrer som
kommer att säga ja till
vilken uppgift som helst
som kamrat Stalin anvisar
dem.
Kaganovitj

Den stora terrorn drabbar framför allt partiets egen kader och fria intellektuella. I väst är den stora terrorn främst förknippad med de s.k. Moskvaprocesserna, dvs. de tre rättegångar 1936, 1937 och 1938, då Stalin gör sig med flera av sina politiska rivaler.
På grundval av dissidenters och landsflyktiga ryssars ögonvittnesskildringar har historikern Robert Conquest försökt rekonstruera huvuddragen hos denna period. Conquest arbete har varit kontroversiellt av flera skäl. Ett skäl är att Conquest hävdar att Stalin i detalj planerade händelseförloppet, ett annat skäl är hans siffror över gripna, avrättade och döda i lägren. Om Conquest har rätt greps 6 miljoner människor, 3 miljoner avrättades och 2 miljoner dog i läger. Idag vet vi att Conquest i stora drag har rätt. Tillängliga akter från de sedan en tid tillbaka öppnade sovjetiska arkiven styrker Conquests hypotes om att den stora terrorn var centralt planerad. Det blir tydligt inte minst om man tittar lite närmare på den "likvidation av före detta kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element" som äger rum mellan 1937 och 1938.
Den andra juli 1937 skickar politbyrån ett telegram till de lokala myndigheterna i vilket de beordras att göra upp listor över "regimfientliga element". (200) Särskilt utsatta är de som bor i gränstrakter, har varit krigsfångar eller har kontakt med utlänningar. Men även radioamatörer, frimärkssamlare och esperantister blir klassificerade som "regimfientliga". "Varje människa som misstänktes ha 'fel' social härkomst var ett potentiellt offer."

Om listan med registrerade människor inte räckte till för att "uppfylla en norm", såg de lokala myndigheterna till att "klara sig" ändå. Ett enda exempel: för att fylla kategorin "sabotörer" tog NKVD i Turkmenistan en eldsvåda i ett företag till förevändning för att gripa alla människor som befann sig på platsen ... (203)

Utdrag ur en ordinär akt från 1938:

Ärendet Sidorov, V K. Före detta köpman, drev en affär tillsammans med sin far. Anklagad för att bland kolchosmedlemmarna ha bedrivit kontrarevolutionär propaganda, kännetecknad av defaitistiska yttranden åtföljda av hot mot kommunisterna och kritik mot partiets och regeringens politik.
Dom: Sidorov Vasilij Klementovitj skall SKJUTAS, allt han äger skall konfiskeras.
Domen verkställdes den 3 augusti 1938.

Enligt telegrammet skall de misstänkta delas in i två grupper: de som skall skjutas och de som skall deporteras. På grundval av sådana listor beslutar politbyrån år i juli 1937 att över 72 000 människor skall skjutas. "Mellan den 28 augusti och den 15 december 1937 godkände politbyrån en rad förslag om höjning av kvoterna om sammanlagt 22 500 personer som skulle skjutas och 16 800 som skulle interneras i läger." (199) I januari 1938 justeras kvoterna ännu en gång och ytterligare 48 000 människor hamnar i avrättningskvoten. Mellan den 1 februari och den 29 augusti 1938 beslutar politbyrån om ytterligare tilläggskvoter på totalt 90 000 personer.

Fastän flertalet instruktioner rörande massrepressioner hade godkänts som resolutioner av politbyrån som helhet, visar det sig i ljuset av i dag tillgängliga arkivhandlingar att Stalin personligen var upphovsman och initiativtagare till de flesta beslut på alla nivåer. För att bara ta ett exempel: när centralkommitténs sekretariat klockan fem på eftermiddagen den 27 augusti 1937 fick ett meddelande från ... sekreteraren i partiets regionalkommitté i östra Sibirien, om förloppet av en rättegång mot agronomer "vilka hade gjort sig skyldiga till sabotagehandlingar", telegraferade Stalin själv tio minuter över fem: "Jag föreslår att döma sabotörerna i Andrejevs distrikt till döden och att publicera nyheten om deras avrättning i tidningarna." (201)

Bara under 1937 och 1938 grips 1,5 miljoner människor av säkerhetspolisen och nästan 700 000 av dem avrättas. En annan aspekt av den stora terrorn är de utrensningar som drabbar det sovjetiska kommunistpartiet och dess lydpartier i Europa. I Ukraina, där Chrusjtjov är partichef, grips bara under 1938 över 100 000 personer och de flesta skjuts. Endast tre medlemmar av det ukrainska kommunistpartiets 200 man starka centralkommitté överlever utrensningarna. I Orenburg grips nio tiondelar av den lokala nomenklaturan. Vissa kategorier är mer utsatta än andra: "diplomater och tjänstemän vid folkkommissariatet för utrikes ärenden ... kunde råka ut för en spionerianklagelse" och "tjänstemän vid ekonomiska ministerier och fabriksdirektörer ... kunde anklagas för 'sabotage'." (206)
Även utländska kommunistpartier drabbas av repressionen. Flera ledare för utländska kommunistpartier arresteras. En del av dem överlämnas till Gestapo på gränsbron vid Brest-Litovsk i september 1939. Det polska kommunistpartiet likvideras helt. "De tolv medlemmar i den polska centralkommittén som levde i Sovjetunionen avrättades jämte alla polska representanter inom Kominterns olika organ." (207) Bela Kun, den ungerska revolutionens upphovsman, grips och avrättas, liksom flera hundra italienska och jugoslaviska kommunister Det sovjetiska kommunistpartiets kärntrupper inom Komintern går samma öde till mötes: majoriteten av dem grips av NKVD och avrättas. Diplomater drabbas hårt, liksom fabriksdirektörer och militärer. Mellan maj 1938 och september 1930 grips över 35 000 officerare. Många avrättas.

För att kväva varje motstånd mot sovjetiseringen i sin linda begav sig NKVD:s agenter till skolorna. Där gick de först igenom listor över och betygsjournaler för elever som hade gått i skolor under åren före kriget ... Sedan gjorde de upp listor över enskilda som skulle gripas i förebyggande syfte. Högst upp på dessa listor stod namn på de mest begåvade eleverna, vilka de betraktade som "potentiella fiender till sovjetmakten". (240)

I en razzia grips statistikerna vid Centraldirektionen för det nationella ekonominstitutet med motiveringen att de har kränkt "den statistiska vetenskapens elementära grundvalar och regeringens instruktioner." (211) Språkvetare som inte accepterar den marxistiske "lingvisten" Marrs teorier arresteras av NKVD. Samma öde går de till mötes som förkastar partibiologen Lysenkos teorier.
Publicister, teaterfolk och journalister häktas. Omkring 2000 medlemmar av författarförbundet anhålls och avrättas eller deporteras, anklagade för att "gå i bräschen för 'främmande' eller 'fientliga' synpunkter och för att avvika från den 'socialistiska realismens' normer" (211).
Även kyrkan blir föremål för säkerhetspolisens operationer: "Tusentals präster och så gott som alla biskopar hamnar på nytt i läger, men denna gång avrättas åtskilliga av dem." (212)



Gulagarkipelagen

En av det kommunistiska systemets mest omtalade institutioner är den s.k. Gulagarkipelagen. Uttrycket blev känt för en bredare publik med den ryske romanförfattaren och historikern Alexander Solzjenitsyns verk med samma namn.
De första koncentrationslägren dyker upp i augusti 1918. Det är interneringsläger där tjekans specialdomstolar kan placera "misstänkta element" utan någon rättslig prövning. Koncentrationslägren utnyttjar fångarna som slavarbetskraft i gruvor, för skogsavverkning och järnvägsarbeten.
Under 1930-talet genomgår det sovjetiska lägersystemet en kraftig expansion. År 1930 omfattar de av GPU förvaltade lägren 140 000 fångar. Två år senare har antalet fångar stigit till över 300 000. 1 januari, 1935 har siffran ökat till 965 000 för hela Gulagsystemet. 1941 uppgår det totala antalet fångar till nästan 2 miljoner människor. 1953 befinner sig Gulagimperiet på sin höjdpunkt. Det omfattar nu nära 5,5 miljoner fångar.
Majoriteten av Gulaginnevånarna är inte politiska fångar, dvs. personer som dömts för s.k. "kontrarevolutionär verksamhet", eller brottslingar, utan vanliga medborgare som fallit offer för en kriminaliseringsvåg som skall kulminera kring krigsslutet med förbud mot äktenskap mellan sovjetmedborgare och utlänningar. Vissa är anklagade för att ha "förskingrat socialistisk egendom", andra har överträtt passlagarna, medan somliga fängslats för "icke-uppfyllande av föreskrivet minimiantal arbetsdagar".
Miljontals människor, misstänkta för kollaboration med den nazistiska ockupationsmakten, deporteras till avlägsna områden i Sibirien under det andra världskriget. I augusti 1941 beslutar kommuniststaten att hela den tyska befolkningen i Volgarepubliken och Saratov- och Stalingradsregionen skall deporteras med motiveringen att "den tyska befolkningen [hyser] ... tusentals och tiotusentals sabotörer och spioner." (228)

Mellan den 3 och den 20 september 1941 deporterades 446 480 tyskar i 230 konvojer bestående av omkring femtio järnvägsvagnar vardera ... För dessa konvojer, som rörde sig med en genomsnittshastighet av några kilometer i timmen, tog det mellan fyra och åtta veckor att komma fram till bestämmelseorten ... (228)

Mellan 1941 och 1942 blir ytterligare 1,2 miljoner tyskar deporterade. Över 80 procent av de i Sovjet boende tyskarna blir offer för deportationspolitiken.
Lägren fylls på med fångar från de av kommuniststaten ockuperade territorierna. Flera hundra tusen polacker deporteras under förevändningen att de är "oförsonliga och beslutsamma fiender till sovjetmakten". "Konvojerna behövde två månader för att göra förflyttningen tur och retur mellan polska gränsen och Sibirien, Kazachstan och de nordligaste regionerna." (220) I augusti 1940 beordras NKVD att deportera över 30 000 "antisovjetiska element" från Moldavien. Ett år senare deporteras över 25 000 balter.
Den andra stora deporteringsvågen infaller mellan november 1943 och juni 1944 och drabbar tjetjener, ingusjer, krimtatarer, karatjajer, balkarer och kalmucker. 119 000 man ur NKVD:s specialstyrkor deltar i rensningsaktionerna. I maj, samma år, skriver Berija till Stalin och föreslår att alla bulgarer, greker och armenier skall fördrivas från Krim. Fyra dagar senare undertecknar Stalin ett dekret enligt vilket 37 000 människor skall deporteras med motiveringen att de är "tyskarnas medbrottslingar".
I juli utfärdar Stalin ytterligare en förordning. Enligt dekretet skall 86 000 turkiska mesketer, kurder och kemsjiner fördrivas från Georgiens gränstrakter. Operationen tar tio dagar och sysselsätter 14 000 man ur NKVD:s specialtrupper. "Alla dessa individer", förklarar Berija för Stalin, "av vilka barn under sexton år utgjorde 49 procent, var potentiella turkiska spioner" (235).
Omänsklig behandling, hungersnöd och epidemier gör att många fångar dör i förtid i de kommunistiska koncentrationslägren. Endast under 1941-1943 dör cirka 600 000 människor i det kommunistiska lägersystemet. Många läger monteras ner och fångarna flyttas österut för att inte falla i de framryckande tyska truppernas händer.

När tiden inte räckte till för att utrymma lägren ... avrättade man fångarna summariskt. Så skedde i slutet av juni 1941 bland annat i västra Ukraina, där NKVD dödade 11 000 fångar i Lviv, 1200 i fängelset i Lutsk, 1500 i Stanyslaviv, 500 i Dubno och så vidare. (236)



Måttfulla förändringar

Den 5 mars 1953 avlider Stalin. Tre år senare håller Nikita Chrusjtjov sitt stora tal inför kommunistpartiets tjugonde kongress, det tal som skall inleda "avstaliniseringen" av Sovjetunionen. Den antistalinistiska vändningen i det sovjetiska kommunistpartiet har flera orsaker. En orsak är överlevnadsinstinkten hos dem som hade klarat sig levande genom Stalins utrensningar. "Under Stalins sista månader hade så gott som alla ledare känt i hur hög grad de själva hade blivit sårbara. Ingen gick säker" (261). En annan anledning var nödvändigheterna av sociala och ekonomiska reformer. Den hårda repressionen i kombination med en extrem planhushållning hade försatt det sovjetiska samhället i djup kris. En tredje orsak var att det bland de kommunistiska ledarna fanns en vilja att göra upp med det förflutna och att återgå till någon form av civiliserat socialistiskt leverne. Denna vilja att återskapa den "socialistiska legaliteten" skulle, mer än någon annan, personifieras av Nikita Chrusjtjov.
Men avstaliniseringen förblev en relativ process. Även om Chrusjtjovs rapport var betydelsefull, ifrågasatte han inte den ryska revolutionen. Varken kollektiviseringen av landsbygden eller 1932-1933 års hungersnöd omtalas av rapporten.
Ur kommunistisk synpunkt var Chrusjtjovs rapport och den kritik som den formulerade måttfull till sina konsekvenser. Sovjetunionen fortsatte att vara en diktatoriskt organiserad stat med presscensur och kraftiga begränsningar av människors yttrande- och församlingsfrihet, reseförbud osv.

Läs Chrusjtjov tal.

Källa:
Kommunismens svarta bok, Bokförlaget DN, Borgå, 1991.