Samtiden.com

Du är här

Schymans systrar

PDF version

Vänsterledaren Gudrun Schyman har lämnat partiledarposten sedan det uppdagats att det inte stod rätt till med hennes deklaration. Stödet från hennes s.k. medsystrar har dock inte låtit vänta på sig.
Enligt Maria-Pia Boëthius är Schyman den "mest briljanta, professionella politiker med både makt och maktbas, som feminismen någonsin haft i Sverige - och kanske i världen". Enligt samme Boëthius blev Schyman "ritualmässigt bortjagad" från sin post som vänsterledare.
Boëthius' påstående är onekligen intressant. Varför skulle någon vilja bli av med en så "briljant" och "professionell politiker" som Schyman? Enligt Boëthius tvingades Schyman lämna partiledarskapet därför att hon var kvinna och feminist, den "modigaste feministen som suttit på en partiledarpost, den hittills enda med verkligt civilkurage, som vågat tala klarspråk om det globala patriarkatet".
För att förstå hur Boëthius resonerar måste man inse att hennes utgångspunkt är konspirationsteorisk. Enligt Boëthius är Sverige ingen riktig demokrati. Sverige är en låtsasdemokrati och det var detta låtsasdemokratiska system som fick Schyman på fall.
Konspirationsteoriers sociala funktion är att underlätta mobiliseringen av rörelser. Konspirationsteorin försätter organisationen i konstant alarmberedskap genom att inbilla medlemmarna att de är utsatta för en gigantisk sammansvärjning. Problemet med konspirationsteorier är att de i regel saknar empiriskt stöd. Det är ingen statshemlighet att Schyman avgick på eget initiativ. Inte heller fälldes Schyman därför att hon var kvinna och feminist. De som inte kan se kopplingen mellan Schymans avgång och hennes deklaration, är uppenbart totalt ideologiskt förblindade.

Vår tids tokfeminister är emellertid lika ideologiskt förblindade som vid någon tidpunkt 60- och 70-talets marxister. Organisationen Kvinnor utan gränser är ett exempel.

Kvinnor utan gränser

Organisationen Kvinnor utan gränser (KUG) är det senaste tillskottet på det tokfeministiska trädet. En av förgrundsfigurerna i KUG är ovan nämnda journalisten Maria-Pia Boëthius. I sitt inledningstal vid den s.k. Feminalen varnade Boëthius för både diktatur och världskrig:

Välkomna. Idag är en verklig glädjedag! Det ser inte så ljust ut i världen just nu, några menar att det tredje världskriget redan börjat - fast det inte liknar de tidigare krigen. Suzanne Brögger har talat om att vi kanske lever i en diktatur som vi inte känner igen därför att vi aldrig upplevt den förut - informationsdiktaturen.

Frälsningen är lyckligtvis inte långt borta. Feminismen skall rädda mänskligheten. För att detta nobla mål skall uppnås, krävs, enligt Boëthius, en "snabb avveckling av patriarkatet". Huvudfienden är kapitalismen:

Många av oss är utleda på de konstruerade och kommersiella kön, som man prackade på oss redan i vaggan och som hindrar oss att leva fria liv med hjälp av hjärndöda påtryckningar om vad som är "manligt" eller "kvinnligt".

KUGs organisatoriska målsättning sägs vara ett "globalt nätverk för världens feminister". Sverige är, i detta sammanhang, ett litet "skitland" i vilket "mörka krafter" hotar "världshistoriens mest lyckosamma, snabbast växande och största frihetsrörelse någonsin på jorden" - feminismen.

Boëthius' tal är klassiskt radikalt. Läsaren uppmanas att ersätta ordet "arbetare" med ordet "feminist" och "klasskamp" med "könskamp".
Det är inte endast feminismen som skall "reclaimas", hela mänskligheten skall befrias från det kapitalistiska oket. Några alternativ till feminismen gives inte: om kvinnorna misslyckas med att nedkämpa den nya diktaturen, hotar total förintelse.
Den feministiska världsbilden visar sig vara lika svartvit som någonsin den kommunistiska: mot det onda och konspirerande kapitalet-patriarkatet står de livsbejakande, upplysta och frimodiga kvinnosakskvinnorna.
Hatet mot det bestående genomsyrar Boëthius' tal. Några KUG:anhängare är så till den milda grad upproriska att de valt att inte kalla sig "feminister". Istället använder de bokstavskombinationen APA - en förkortning för "antipatrikalister".
"Det här är fantastiskt. Vi borde hyrt Globen", säger en uppsluppen Boëthius. Det är inte så svårt att förstå hennes upprymdhet. Feminismens seger är, enligt Boëthius, en historisk nödvändighet:

"Feminister har utsatts för både våld, vapen och död, demonisering och avancerat språkvåld - men ingenting har kunnat stoppa den."

Naturligtvis gästas KUG av en celebritet - Alexandra Pascalidou. Pascalidou, vars stora idol är Jerry Williams därför att Williams är den "ende livs levande kommunisten i kändissverige", berättar att hon har förstått att hon inte har "samma människovärde" och att hennes hårfärg och "konstiga efternamn varit avgörande för hur" hon "behandlats". När Pascalidou uppger att hon dessutom börjat misstänka att "att hon samtidigt är förtryckt som kvinna", möts hon av närmast stående ovationer från auditoriet.
Reaktionerna på Pascalidous bekännelse är ännu ett exempel på hur den nya offermentaliteten griper omkring sig. Pascalidou är en av Sveriges mest uppburna kvinnor och kändisar och hade år 1998 hade en deklarerad inkomst på 372 000 kronor. År 2002 erhöll Pascalidou Statstjänstemannens arbetslivspris. Året innan tilldelades hon Bernspriset för sina journalistiska insatser. Hon har fått Immigrant-institutets förtjänstpris 1998, stipendium från Fastighetsanställdas förbund och möjlighet att framföra sina åsikter som sommarvärd i P1. Linköpings nöjesguide på nätet - NollTretton - beskriver Pascalidous vardag på följande sätt:

Uppdragen duggar tätt över Alexandra Pascalidou just nu - både de nationella och de internationella. Nedan en tid tillbaka är hon ledamot av regeringens nytillsatta demokratidelegation och senare i höst reser hon till Aten, inbjuden av den grekiske premiärministern. För ett par veckor sedan föreläste hon bl a om mentalt självförsvar på Tjej - mässan här i Linköping och just den här kvällen besöker hon Akademibokhandeln i Stockholm för att tala om sin uppmärksammade debutroman "Bortom mammas gata".
Stina Franzén

I en popularitetsundersökning genomförd av SIFO år 1999 visade det sig att Pascalidou var lika populär bland svenskarna som Carola Häggkvist.
Men detta spelar givetvis inte någon roll när feminist-extremisterna i KUG sammanträder. Pascalidou uppbär per definition dubbel offerstatus i det att hon både är kvinna och invandrare.

KUG på nätet

Nätet spelar en viktig roll för KUG i dess kamp mot det etablerade samhället. Det är svårt att inte brista ut i gapskratt när man konfronteras med KUGs samtidsanalys.
Birgitta Nilsson ondgör sig över en artikelserie i Sydsvenskan om integration och mångkultur: "sju av artiklarna är skrivna av män och fyra av kvinnor. Det kanske säger en del om Sydsvenskans jämställdhetstänkande."
När anhängare till KUG nekas publicering på DN:s debattsida är detta ett "demokratiskt problem".
Anne Jalakas hävdar på fullt allvar att anledningen till att Aftonbladet lade ner sin kvinnobilaga var att redaktionen ville minska antalet bilder på kvinnor i tidningen. Fröken Jalakas berättar också att hon brukar be journalister räkna bilder i tidningar. Om det finns fler bilder på män än det finns bilder på kvinnor, råder inte "jämställdhet".
Hanna Löfqvist låter meddela att USA:s och EU:s kamp mot internationell terrorism är en politik som bara gagnar "krigshetsare". Enligt fröken Löfqvist är patriarkatet det stora säkerhetspolitiska hotet:

Det kanske är dags för att föra upp männen som ett säkerhetspolitiskt hot på den säkerhetspolitiska agendan och sätta in extraordinära åtgärder mot män som grupp och mot de patriarkala strukturer, som det senaste halvåret lett oss in i en eskalerande våldsspiral.

KUG-gruppen teater Lacrimosa bjuder på feministteater. Om man får tro fröknarna i Lacrimosa, är det inte lätt att vara kvinna i Sverige:

Föreställningen handlar om hur det är att vara kvinna i ett patriarkat, att ständigt bli betraktad som en halv människa - som ett objekt. Den handlar också om vad vårt samhälle gör med kvinnors självkänsla - deras identitet och inte minst kreativitet.

Det finns t.o.m. en liten avdelning - TRÖGA FRÅGOR OCH RAPPA SVAR - där modiga feminister får lära sig hur de skall bemöta patriarkatet. Om en manschauvinist hävdar att män och kvinnor är genetiskt olika, skall kvinnan svara på följande sätt:

Människan har till 90% likadana gener som chimpanser.

Som sagt - ibland ligger gapskrattet inte särskilt långt borta.


Massmord på kvinnor!

För ungefär ett år sedan hävdade Boëthius i en stort uppslagen debattartikel i Aftonbladet att en "dödsbringande epidemi" drar genom Europa - "en farsot så ohygglig att den blivit den främsta dödsorsaken för europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år. Det rör sig inte om böldpest eller aids utan farsoten går under namnet 'misshandel'". Boëthius var naturligtvis bestört och krävde att stora delar av våra medier skulle underställas feministisk granskning:

Udda fredag i P 1 i fredags krävde upprörda kvinnor att teatrarna ska upprätta en jämställdhetsplan och att teatrarnas repertoar ska underställas en genusgrupp. Det är bra. Och det borde ha gjorts för länge sen i svenska medier; i public service såväl som mainstreamtidningar.

Varifrån kom de siffror som Boëthius åberopade sig på? Efterhand visade sig att statistiken härrörde från en rapport producerad av en av Boëthius' tvillingsjälar: EU-kommissionären Anna Diamantopoulous. Eftersom rapporten var kontroversiell, väckte den berättigad nyfikenhet från journalistiskt håll. Varifrån hade Diamantopoulous fått siffrorna? Nog är det väl ändå på det viset att fler kvinnor dör i trafikolyckor än av misshandel? Enligt Socialstyrelsen blir i genomsnitt 16 kvinnor mördade per år i Sverige, medan ungefär 750 kvinnor dör av andra orsaker. Menade Diamantopoulous verkligen allvar? Diamantopoulous försvarade rapporten med att hänvisa till andra rapporter som inte heller de gav något stöd åt den av henne framförda teorin. När situationen blivit ohållbar valde Diamantopoulous att skicka ut sin presschef:

I det här fallet ville Diamantopoulous uttalande i grunden belysa att omfattningen av våldet mot kvinnor är en angelägen och ofta underskattad fråga.

Som om någon hade ifrågasatt det! Frågan var ju om misshandel är den främsta dödsorsaken för europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år. Trots att Diamantopoulous-rapporten visade sig vara ett falsarium, finns Boëthius' artikel kvar på KUG:s webbsida under rubriken "När mord blir misshandel - Om patriarkala medier och deras underlåtenhet att skildra verkligheten". Sandra Andersson på KUG tycker dock inte att det spelar någon roll att rapporten var falsk:

Kan någon på allvar hävda att samma siffror hade hanterats i notisens form om den gällt män?

Anledningen till att vissa tidningar struntade i att publicera nyheten var att de förstod att det handlade om ett falsarium. De flesta journalister är så pass allmänbildade att de begriper att det dör fler kvinnor i bröstcancer än av misshandel. Att våld mot kvinnor skulle uppmärksammas mindre än våld mot män, är en feministisk myt. Den skeptiske läsaren hänvisas till artikelserien "Den stolliga feminismen". Paradexemplet är annars mordet på Fadime Sahindal. Mordet på Fadime fick samma initiala uppmärksamhet som mordet på förre statsministern Olof Palme. Begravningen bevistades av kungafamiljen, talmannen och delar av den politiska eliten.