Samtiden.com

Du är här

Positiv särbehandling: skattefinansierad smygrasism

Statsrådet Mona Sahlin ställer sig avvisande till etnisk kvotering på arbetsmarknaden. Istället vill statsrådet att reglerna för positiv särbehandling även skall omfatta invandrare. Med "positiv särbehandling" avser Sahlin att en person som tillhör en underrepresenterad grupp skall kunna ges företräde vid tillsättning av tjänst om vederbörande uppfattas som tillräckligt kompetent, även om det finns mer meriterade konkurrenter. Positiv särbehandling av invandrare skall inte endast främja integration och mångfald, den skall även ge oss ytterligare ett vapen i kampen mot fördomar och rasism.

Faktum är dock att statsrådets senaste påfund borde sända kalla kårar utmed ryggraden på alla rättsmedvetna medborgare.

När en invandrare inte får ett jobb på grund av sin etniska härkomst, är det, enligt statsrådet, rasism och negativ särbehandling. När en etnisk svensk inte får ett jobb, därför att det bland konkurrenterna finns en "tillräckligt kompetent" invandrare, har däremot något positivt inträffat.
Detta är naturligtvis en ordlek och det är svårt att tro att en begåvad politiker som Mona Sahlin inte förstår det. Särbehandling förblir särbehandling alldeles oavsett vad man kallar den i övrigt. En etnisk svensk råder inte mer över sin härkomst än en Kosovoalban. Positiv särbehandling är ett nollsummespel och varje vinnare motsvaras av en förlorare.

Statsrådet ifrågasätter också att positiv särbehandling är liktydigt med kvotering. Den fråga Sahlin borde ställa sig är om inte positiv särbehandling grundad på etnicitet, leder till kvoter. När den amerikanska kongressen i mitten på 60-talet beslutade om positiv särbehandling av underrepresenterade minoriteter, var det under förutsättning att systemet inte skulle leda till etnisk kvotering. Idag är kvoteringspolitiken cementerad inom både utbildningsväsende och arbetsmarknad.
Ett mer näraliggande exempel. Malmö kommun har beslutat om att börja tillämpa positiv särbehandling vid nyanställningar. Målsättningen är att antalet nyanställda personer med invandrarbakgrund skall spegla antalet personer med invandrarbakgrund i staden. I debatten har siffror om 25 procent nämnts som riktgivande. Men vad är detta om inte en kvot? Om man anger ett procenttal, skapar man en kvot. Varför kan Malmö kommun inte gå ut till kommunmedborgarna och säga "Vi anställer uteslutande på meriter och om det leder till att 100 procent av alla nyanställda är invandrare, tycker vi att det är bra"? Skälet är givetvis att politikerna oroar sig för att likabehandling skall leda till för få anställda invandrare. Därför beslutar man istället om en kvot, men marknadsför den som ett jämlikhetsprojekt; därför sanktionerar man diskriminering av etniska svenskar, men döper om det till "positiv särbehandling".

Sahlin säger att hon vill ha en saklig debatt, men då borde hon kanske föregå med gott exempel. I en artikel betitlad "Vi får aldrig sänka garden mot slipsfascisterna", tappar statsrådet fullständigt fattningen:

När jag för en tid sedan medverkade på ett seminarium om intolerans och rasism på ABF i Stockholm var salen till stor del fylld av Sverigedemokrater som kräkte ur sig en den ena en den andra fördomen. En av deras upprörda frågor handlade om varför ingen talar om diskrimineringen mot svenskar. Det är just den normaliserade fasaden och talet om "värnandet om svenskheten" som är det stora hotet. Med ekonomiskt stöd av andra europeiska fascistiska partier som Nationella fronten i Frankrike kan de genom tidningar, internet, torgmöten och pamfletter sprida sina lögner i bostadsområden, skolor och arbetsplatser.

Sahlin orerar här på ett sätt som för tankarna till Stalins Sovjetunionen. Krustjov beskrev vältaligt Sahlins debattteknik i sitt tal vid partikongressen år 1956:

Stalin uppfann begreppet "folkets fiender". Denna term gör automatiskt att det inte blir nödvändigt att bevisa de ideologiska felen hos en person som är invecklad i en kontrovers. ... Detta begrepp .... eliminerade i själva verket möjligheten av varje slags ideologisk debatt.

Ersätt "folkets fiender" med "rasisterna" och byt ut "ideologiska fel" mot "lögner i bostadsområden, skolor och arbetsplatser" och logiken i Sahlins artikel framstår i dess prydno.
I den politiska retoriken är registrering efter etnisk härkomst något förfärligt, men om den organiseras av stat och kommun, är det tvärtom något ädelt, progressivt och fint. När människor diskrimineras på grundval av sådant som de själva inte kan råda över, t.ex. etniskt ursprung, skall detta fördömas som rasism, dock under förutsättning att diskrimineringen inte bedrivs av myndigheterna och riktar sig mot etniska svenskar, ty då är den något positivt. Kampen mot etnisk diskriminering är givetvis en av politikens viktigaste uppgifter, men den skall föras genom att lagfästa möjligheten till just etnisk diskriminering.

Det torde vara uppenbart för var och en att dylika motsägelser knappast utgör en solid grund för en fruktbar diskussion om diskriminerings- eller mångfaldsproblematiken. Statsrådet kunde i och för sig mena att alla svenskar är rasister och att därför någon form av kollektiv bestraffning är nödvändig, men det säger hon inte. Det hade av den anledningen varit hederligare om statsrådet, istället för att jonglera med ord, hade sagt som det är: hon vill diskriminera etniska svenskar.