Samtiden.com

Du är här

Den stolliga feminismen I

Mycket av det som idag går under namnet feminism, baseras på ett s.k. genusperspektiv. Detta perspektiv tar sin utgångspunkt i en synnerligen rörig tankegång om förhållandet mellan samhälle och mänsklig sexualitet som lanserats av bl.a. historikern och filosofen Michel Foucault.

Genusperspektivet

För Foucault är könet en social konstruktion istället för en biologisk realitet. Könet är något som samhället-makten har skapat för att uppnå kontroll över kvinnans kropp. Följaktligen tar genusargumentet sikte på det sociokulturella. "Biologi ingår ju inte i genusbegreppet", säger Linda Österberg, jämlikhetsombud vid Uppsalas studentkår. Varför är inte särskilt svårt att förstå. Även om genusteorin gör vetenskapliga anspråk, är det tydligt att dess ambitioner primärt är politiska. När Uppsala universitet bestämde sig för att diversifiera den s.k. kvinnoforskningen till att även omfatta biologiska faktorer, gick feministerna i taket:

- "Man blir ju förbannad!" säger Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria vid Stockholms universitet.
- "Det här är slutet på en era, nu vill de börja på nytt. De verkar inte förstå vad de håller på med," säger Mona Eliasson med en icke återhållen vrede. "Vi är kritiska till uppfattningen att skälet till att kvinnor och män har olika positioner i samhället är att vi skiljer oss åt biologiskt."
Tiina Rosenberg, docent vid Centrum för kvinnoforskning i Stockholm, säger att hon har väntat på det här:
- "Jag visste det! Biologismen är på väg in. Jag har känt det på mig. Perspektiven om att kön är något som samhället skapar är på väg att utarmas!"

Man kan fråga sig varför Eliasson, Hirdman och Rosenberg reagerar som de gör. Universitetet ville ju bredda forskningen, inte snäva in den. Nog finns det väl fler infallsvinklar på det s.k. könsproblemet än de som lanseras av genusforskningen? Det är dock inte svårt att förstå kvinnoforskarnas upprördhet. Genusforskningen är primärt en vänsterpolitisk rörelse och dess huvudfiende är mannen och/eller det moderna samhället.

Det är männens fel!

Hur kommer det sig att män inte skurar toaletter? Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria vid Stockholms universitet har svaret:

"Det finns säkert en rad pseudoförklaringar till varför kvinnor skurar toaletter. Den enkla förklaringen är att män inte vill skura toaletter."

Hirdmans förklaringsmodell är onekligen intressant. Istället för att hävda att det s.k. systemet tvingar kvinnor att skura toaletter, påstår Hirdman att det är individens intentioner som är avgörande: män skurar inte toaletter därför att de inte vill göra det. Det är inte svårt att förstå varför Hirdman resonerar som hon gör. Eftersom det endast är möjligt att moraliskt skuldbelägga ett handlingskapabelt subjekt, måste Hirdman anta att män avstår från att skura toaletter med vett och vilja.
Det intressanta är det oaktat varför feminister inte använder samma förklaringsmodell för att förstå kvinnligt beteende. Om kvinnor inte vill skura toaletter, är det väl bara att låta bli? Om män kan strunta i att skura toaletter, borde väl kvinnor kunna utbilda sig till något annat än vårdbiträden? Med Hirdmans förklaringsmodell skulle den evärdliga debatten om löneskillnader kunna bringas till ett logiskt slut: om kvinnor vill ha högre lön, får de väl lära sig att löneförhandla.
Naturligtvis är det ingen tillfällighet att feminister föredrar pesudoförklaringar när kvinnors beteenden skall förklaras. Att kvinnor erhåller lägre lön är männens skuld. Följaktligen är förslagen om att män skall avstå lönehöjningar så att kvinnorna kan komma ikapp följdriktiga. De följer logiskt från det faktum att feminismens världsbild är, liksom marxismens och nationalsocialismens dito, i grunden konspiratorisk. Uttryckt på ett annat sätt: anledningen till att kvinnor skurar toaletter, är att en massiv, dold komplott, en sammansvärjning så förborgad att endast s.k. kvinnoforskare kan se den, tvingar kvinnor att göra det. I tokfeminismens värld är det bara Hirdman et consortes som är kapabla att reflektera kritiskt. Resten av kvinnokollektivet är så underkuvat av patriarkatet att det intet annat förmår än att skura toaletter och arbeta i låglönebranscher.

Det är samhällets fel!

När Månadens profil på den kvinnliga arbetsförmedlingen workingwoman.se skall motivera varför det är rätt att kvotera in kvinnor på högre befattningar, säger hon följande:

När jag fick mitt första ledarjobb för 20 år sedan arbetade Telia aktivt på att få in kvinnor. Men andelen kvinnor på ledande befattning verkar inte ha ökat sedan dess. Vi kvinnor är helt enkelt för få och det krävs så mycket extra av oss på dessa positioner, att man lätt sliter ut sig. Jag anser att vi är fångar i samhällssystemet. Mångfaldsprincipen fungerar i teorin men ej i praktiken. Därför tänker jag att stora aktiva projekt med kvotering och varannan damernas inte alls är fel. Den naturliga utvecklingen tar så mycket längre tid än man kan föreställa sig och det tar för mycket energi att anpassa sig till rådande system. Jag anstränger mig idag för att hitta kvinnor till mina ledarpositioner. Jag jobbar också som mentor - jag vet hur tufft det kan vara för kvinnor på väg upp.
    Gunilla Oredsson

Men varför skall män avstå från karriärmöjligheter för att "samhället" förtrycker kvinnor? Är det verkligen männens problem? Om kvinnor anser att kvinnoförtrycket är ett bekymmer, står det väl dem fritt att bilda fackföreningar för kvinnor och kvinnopartier?
Svaret på frågan ligger förborgad i tokfeminismens användning av ord som "samhälle" och "system". Feminismen är, liksom socialismen och nazismen, en politisk ytterlighetsrörelse och det är därför ingen tillfällighet att även den närs av konspirationsteorier. Enligt nazisterna fanns det en världsomspännande judisk konspiration som riktade sig mot mänskligheten i allmänhet och den ariska rasen i synnerhet. Kommunisterna uppfattade kapitalismen som en gigantisk komplott riktad mot arbetarklassen.
Enligt den feministiska konspirationsteorin (se ovan) är det männens fel att kvinnor har lägre lön: männen löneförhandlar inte åt kvinnorna eller de manliga riksdagsledamöterna vägrar stifta lagar som gynnar kvinnor. Problemet med konspirationsteorier är att de i regel saknar empiriskt stöd. Det är korrekt att det inte finns särskilt många kvinnor i IT-bolagens styrelser, men är det verkligen någon som tror att männen i dessa styrelser aktivt arbetar mot kvinnorepresentation?
Systembegreppet är tacknämligt därför att det ger tokfeministen fribrev från det empiriska problemet. Beväpnad med systembegreppet behöver vederbörande inte leda i bevis att män faktiskt har agerat med det uttalade syftet att diskriminera kvinnor. Det är längre inte nödvändigt att män agerar med det artikulerade syftet att förtrycka kvinnor, för att vi skall kunna tala om kvinnoförtryck. Det är inte nödvändigt att någon alls agerar i syfte att undertrycka kvinnor, för att kvinnors rättigheter skall vara förtrampade. Kvinnor är förtryckta ändå. Det enda feministen behöver göra är att peka på t.ex. inkomstskillnader. I enlighet med den tokfeministiska logiken är differenser av nämnda slag i sig ett bevis på att kvinnor är tyranniserade.
Om vi håller detta i minnet, blir det lätt att förstå hur Oredssons resonerar: eftersom problemet är samhälleligt, krävs samhälleliga motåtgärder - t.ex. kvoteringssystem för kvinnor. Eftersom kvinnor är missgynnade, skall kvoteringspolitiken favorisera dem och enbart dem. Uttryckt på ett annat sätt: eftersom kvinnor är hunsade är det bara rimligt att de kvinnor som vill ha välbetalda statusyrken, skall få dem till skänks. Det är inte endast rättvist att kvinnor slipper konkurrera med män (kvinnorna är ju, till skillnad från männen, fångar i "samhällssystemet"), det är dessutom nödvändigt: kvoteringspolitiken fungerar endast om männen står tillbaka.

Biologiska faktorer

Naturligtvis rymmer genusperspektivet ett korn av sanning i. Allt är givetvis inte biologi. Mänskligt beteende påverkas även av andra faktorer. Det som gör feminismen enögd är att den bortser från biologiska faktorers betydelse för mänskligt beteende. En sådan faktor är det manliga könshormonet testosteron.
En drivande faktor bakom manlig aggressivitet och vilja att ta för sig, är könshormonet testosteron. Det är ingen statshemlighet att män har mer av detta hormon än kvinnor och att flickor som har fått större dos än genomsnittet beter sig mer som pojkar än som flickor. Testosteronet är en drivande kraft bakom mäns och kvinnors vilja att göra karriär och uppnå berömmelse. Att män har mer testosteron än kvinnor, betyder inte att män alltid är mer lämpade för höga positioner, det betyder att det inte är en tillfällighet att män ofta ockuperar sådana positioner. På grund av höga testosteronhalter kommer män att sträva efter sådana befattningar i större utsträckning än kvinnor.

Tokfeminismen och samhället

Finns det egentligen någon anledning att bry sig om tokfeminismen? Dessvärre finns det det. Med utgångspunkt i genusperspektivet skulle man t.ex. kunna förklara bristen på kvinnliga styrelseledamöter i näringslivet med att kvinnor utsätts för systematisk diskriminering av män eller av det s.k. systemet. Beredvilliga politiker skulle använda teorin som en förevändning för att kunna lagstifta om positiv särbehandling av kvinnor, dvs. legitimera särbehandling av människor på grundval av deras könstillhörighet. Den fråga som vi således bör ställa oss, ser ut på följande sätt: hur utbrett är det feministiska synsättet i samhället?

Det är ämnet för nästa artikel.