Samtiden.com

Du är här

Den stolliga feminismen III

I förra artikeln gjorde vi ett nedslag i tokfeminismens förlovade hemland - USA. Ämnet för denna artikel är tillståndet i Sverige. När feminister beskriver den rörelse som de tillhör, hävdar de gärna att de kämpar mot diskriminering och könsbaserad segregation. Är detta verkligen en korrekt beskrivning av verkligheten? Det finns all anledning att betvivla sanningshalten i påståenden som dessa.

Utbildningsväsendet

Om en man vill lära sig mer om datorer och datorprogram data, anmäler han sig till en datakurs. När kursen startar, är det upp till mannen att finna sig tillrätta i den nya gemenskapen.
För kvinnor däremot finns särskilda tjejkurser. Om du är en s.k. "tjej" - tjejer är i regel kvinnor över 30 som anser att "åldern inte spelar någon roll" - och inte vill läsa tillsammans med män, så kan du gå en tjejkurs, ty dit har männen ej tillträde. Men lärarna då? Är de kvinnor eller män? Är det möjligt för en man att få anställning som datalärare på en s.k. tjejkurs? Nej, det är det inte. Lärarna måste vara kvinnor. Läsaren kan ju föreställa sig vilka rubriker det hade blivit i kvällstidningarna om något bildningsförbund hade nekat kvinnor eller invandrare tillträde till datakurser eller anställning med hänvisning till att de är kvinnor och utlänningar.

För de kvinnor som tröttnat på s.k. manliga vyer, finns genusforskningens kvinnoperspektiv. Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria vid Stockholms universitet, gjorde sig ett namn när hon skällde kollegan Bo Rothstein för att vara "kvinnohatare". Rothsteins brott var att han i en DN-artikel påpekat att den s.k. genusforskningen inte alls är jämställdhetsorienterad. Rothstein:

Men på ett paradoxalt sätt håller nu den könssegregering som avskaffades på sjuttiotalet på att återuppstå inom universitetsvärlden. Under rubriken genuskunskap skapar man nu könssegregerade utbildningar för att, tro det eller ej, bidra till jämställdheten. I en av regeringen understödd så kallad forskarskola i genusvetenskap, förlagd till Umeå universitet, har man till arton utbildningsplatser rekryterat arton kvinnliga studenter. Samtliga lärare är enligt den information som finns utlagd på nätet kvinnor. Vid invigningen av denna nya utbildning hölls samtliga anföranden av kvinnor.
Vad som sker vid Umeå universitet är emellertid inget enstaka undantag. Vid motsvarande forskarutbildning vid Linköpings universitet (Tema Genus) är elva av tolv doktorander kvinnor och samtliga fem lärare är kvinnor. För ett tag sedan gick jag igenom den information om personal som finns vid de centrum för genusvetenskap eller liknande som nu finns på nästan alla landets universitet och högskolor. Av summa 120 namn var 118 kvinnor. Rekryteringen av studenter till dessa utbildningar är lika snedfördelad, i princip handlar det om helt enkönade miljöer. De flickskolor som avskaffades på sextiotalet återskapas således nu i jämställdhetens namn.

Nu finns det, enligt professor Hirdman, en förklaring till varför feminister eftersträvar könsmässig segregation: kvinnliga forskare måste få slippa män eftersom könen "befinner sig i krig". Att professor Hirdman är en härförare av klass, ådagalägger följande exempel:

I den offentliga utredning om ökade resurser till genusforskning som tillsattes av dåvarande statsrådet Carl Tham och som leddes av Ebba Witt-Brattström, beskriver Hirdman hur hon tystat en manlig student som haft kritiska frågor till hennes undervisning genom att vederbörande ombads "hålla käft". Med stolthet skriver hon: "Då lyckades jag sätta honom på plats" (SOU 1995:110, s. 313).

Det är svårt att hålla sig för skratt när man introduceras i tokfeminismens begreppsvärld. Dessvärre är dessa galenskaper skattefinansierade och etter värre blir det när vi granskar arbetsmarknaden.

Inkvoterade kvinnor...

För arbetslösa kvinnor som inte vill träffa män, finns särskilda arbetsförmedlingar. Working woman är ett exempel. Working woman säger sig vara "specialister på kvinnlig kompetens". Förutom platsannonser finner man artiklar om hur betydelsefulla kvinnor är och intervjuer med kvinnor som utmärkt sig på något sätt. Enligt månadens profil, Gunilla Oredsson, är det bara rätt att kvinnor som inte vill eller orkar anstränga sig, får högstatusjobb till skänks:

När jag fick mitt första ledarjobb för 20 år sedan arbetade Telia aktivt på att få in kvinnor. Men andelen kvinnor på ledande befattning verkar inte ha ökat sedan dess. Vi kvinnor är helt enkelt för få och det krävs så mycket extra av oss på dessa positioner, att man lätt sliter ut sig. Jag anser att vi är fångar i samhällssystemet. Mångfaldsprincipen fungerar i teorin men ej i praktiken. Därför tänker jag att stora aktiva projekt med kvotering och varannan damernas inte alls är fel. Den naturliga utvecklingen tar så mycket längre tid än man kan föreställa sig och det tar för mycket energi att anpassa sig till rådande system. Jag anstränger mig idag för att hitta kvinnor till mina ledarpositioner. Jag jobbar också som mentor - jag vet hur tufft det kan vara för kvinnor på väg upp.

Dessvärre finns det många som delar Oredssons uppfattning. Rektorsposten vid Lunds universitet är åtråvärd av flera skäl, inte minst på grund av den väl tilltagna lönen: 70 000 kr per månad.
När förre rektorn vid Lunds universitet tillsattes, var det inte den mest kvalificerade personen som fick jobbet. Feministerna ansåg att det var dags för en kvinna och vips så hade Lunds universitet en kvinnlig rektor. Den nytillträdde rektorn - Boel Flodgren - lanserade snabbt förslaget att 30 nya professurer skulle tillskapas och reserveras för kvinnor:

- Det är ju också möjligt att formulera kriterier som bättre speglar kvinnors förutsättningar. Man kan också bygga in kön som kriterium för de tjänster där vi vill öka den kvinnliga representationen.

Män skulle inte tillåtas söka tjänsterna alldeles oavsett deras meriter. Förslaget marknadsfördes som ett jämlikhetsprojekt och kritikerna avfärdades som hysteriska försvarare av det bestående.

...och diskriminerade män

Lärarförslagsnämnden vid historiska institutionen i Lund ville inte ha Kristian Gerner som ny professor trots att Gerner var den mest meriterade bland dem som hade sökt tjänsten. Nämndens ordförande Inger Lövkrona ville istället ha en kvinna. Det inträffade föranledde 25 professorer vid universitetet att i ett gemensamt uttalande kräva att Gerner förlänades tjänsten. Bengt Ankarloo, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, tog så illa vid sig att han lämnade tillbaka sitt doktorsbrev och sin lagerkrans till fakulteten.

- Att lämna in dessa symboler till sin arbetsgivare kan i det civila jämföras med att kasta vigselringen i ansiktet på sin partner, påpekar en källa med insyn i ärendet till Sydsvenskan.

Lärarförslagsnämnden försvarade sig med att den agerat i enlighet med befintliga lagar och regler. Man hade handlat i syfte att främja jämställdheten på universitetet. Uttryckt på ett annat sätt: problemet med Gerner var inte att han inte var tillräckligt kvalificerad, utan att han var man.
Fallet Gerner är både unikt och representativt. Det är representativt i den meningen att Gerner givetvis inte är det enda offret för den s.k. jämställdhetspolitiken såsom denna bedrivs i detta land. Det som gör fallet Gerner unikt är att Gerner hade prominenta allierade på Lunds universitet. Tyvärr är det få förunnat att ha så mäktiga vänner.

Mentor eller stipendium?

Är du kvinna och i behov av en mentor eller kanske rentav ett stipendium? Lugn, bara lugn. Stiftelsen Kvinnor kan kan hjälpa dig. Uppbackade av skattebetalarna via bl.a. NUTEK och Arbetsförmedlingen, förmedlar Kvinnor kan stöd till kvinnor i ekonomisk kris. Män göre sig naturligtvis icke besvär. Har du tur får du Iris-stipendiet! Verksamheten kring Iris-stipendiet "ska ha ett genusperspektiv" och de som kan komma ifråga för stipendiet är "enskilda kvinnor" och "framåtsträvande kvinnor". Nästa utdelning blir i augusti 2003. Trots att jämställdhet är ett programmatiskt mål för Kvinnor kan, är samtliga anställda på stiftelsen kvinnor.
Känner man sig som kvinna riktigt ensam i den förfärliga mansvärlden kan man surfa in på Q-WEB. Q-Webs målsättning är främjandet av kvinnors hälsa, jämställdhet och lika rättigheter genom "empowerment" - genom att frigöra s.k. kvinnokraft. Jösses! Q-WEB stöds av Statens folkhälsoinstitut, SIDA och Microsoft (!).
Granne med Q-WEB är stiftelsen Kvinnoforum, som tillsammans med "kunskapsföretaget" Qlara Management AB ingår i Kvinnoforumgruppen. Kvinnoforum säger sig arbeta med "marginaliserade grupper". Kvinnoforum har som målsättning att "dels öka flickors och kvinnors inflytande i privatlivet, arbetslivet och i samhället och dels att bedriva och organisera idéburet arbete i nya former". Qlara Management AB "arbetar med utbildning och förändringsarbete utifrån ett genderperspektiv".
Är du kvinna och funderar på att starta eget, men osäker på om du överlever konkurrensen? Gå med i Regionalt ResursCentrum för kvinnliga entreprenörer! Där får du lära dig mer om företagande, men också träna Chi-gong och självförtroende.

Kulturen

Finns det något värre än att gå på teater och upptäcka att samtliga skådespelare är män? Knappast. Åtminstone om man är feminist. Toddyspexet i Lund har hamnat i blickfånget sedan det uppmärksammats att traditionen dikterar att spexet uppförs av män. Beatrice Segerstein, ordförande för Medicinska föreningen:

Någonting måste göras eftersom det är ett stort problem att vissa av våra medlemmar känner sig kränkta på grund av att inga flickor får stå på scen. MF måste jobba för att ingen ska bli kränkt.

Journalisten Anna Alsmark skräder inte orden:

Påståendet att enbart män på scenen är en egen "konstform" är en djupt anti-intellektuell argumentation som - tyvärr måste man säga det - kännetecknar all diskriminering och rasism.

Huruvida även kvinnomusik, kvinnoteater (det finns faktiskt en europeisk kvinnoteaterfestival) och kvinnolitteratur skall klassificeras i termer av sexism och rasism, förblir tills vidare oklart.
Inte förefaller det vara bättre ställt med teatern utanför studentvärlden. I ett debattinlägg i kulturtidningen Nummer hävdar Rasmus Malm och Stephan Mendel-Enk att den moderna teatern saknar genusmedvetande:

Vi reser mellan Mars och Venus i årets teaterutbud och möter samma gamla förutsägbara könsroller. Gott om frustande grottmän, ont om kvinnor med makt över sina egna kroppar.

För att om möjligt dämpa den feministiska vreden engagerade Dramaten feministen och regissören Birgitta Englin. Englins pjäs lystrade till namnet Boston Marriage och var en nyskriven komedi om ett lesbiskt par i 1800-talets Boston, med bara kvinnor i rollbesättningen. För att vara på den säkra sidan försåg nationalscenen dessutom programbladet med en artikel om kvinnors ekonomiska självständighet, författad av ekonomiprofessorn Agneta Stark. Idel kvinnor således! Genus- och teaterforskaren Tiina Rosenberg, docent vid Centrum för kvinnoforskning i Stockholm och författare till boken Queerfeministisk agenda finner dock inga förmildrande omständigheter:

Den här pjäsen får mig att hata manssamhället! Klassamhället! Heterosamhället! Och teatern!

Lo Kauppi, som går på tredje året vid teaterhögskolan i Stockholm, meddelar att hon tackar nej till alla "sexistiska projekt":

- Jag är beredd att gå på socialbidrag för att göra de projekt jag vill. Om man är medveten, får hjälp av andra och formulerar sig så går det faktiskt att förändra.

Inte är det bättre ställt med TV-mediet. Journalisten Britta Svensson hävdar, med hänvisning till det ringa antalet kvinnliga medverkanden, att statstelevisionens Agenda bedriver "taliban-TV".
Statsrådet Winberg vill givetvis inte vara sämre. Enligt Winberg bör svenska folket sluta sjunga Taube därför att Taubes dikter är genomsyrade av patriarkaliska värderingar. Istället för att skriva "Min älskning, du är som en ros", borde Taube, enligt statsrådet, ha skrivit, "Min älskling, vi äro lika mycket värda". Winberg:

- Ingenstans finns det jämställda perspektiv vi tar för givet i dag. Ändå sjunger vi Taube.

Antagligen blir det väl bättre under socialismen... Ulrika Stahre skriver i en recension av Lena Gemzöes bok Feminism "Att skriva en bok i ämnet feminism har verkat vara att beträda minerad mark." Man kan dessbättre förstå att förnuftigt folk höjer på ögonbrynen, när de läser följande:

I det avslutande kapitlet med den något storslagna rubriken "Feministisk utopi och vägen till lycka" utgår Gemzöe från den norska feministen Beatrice Halsaa, som i slutet av 80-talet skrev om hur politiken skulle kunna ändras ... och Gemzöe går vidare på vägen till lycka genom att argumentera för icke-individualistisk strategi: vi måste se till grupper och kollektiv, inte enskilda.

Enligt feministerna Ebba Witt Brattström, Agnetha Stark, Maria-Pia Boëthius och Birgitta Holm är nobelprisutdelningen en "sexistisk manifestation" under det att inga kvinnor lyckats med att kvalificera sig.
Dessvärre har Brattström, Stark, Boëthius och Holm tidsandan på sin sida. Det är knappast en överloppsgärning att anta att Nobelpriskommittén inom tio år har anammat systemet med "varannan damernas". Ingen vill ju riskera att bli etiketterad "sexist", hur bisarr anklagelsen än är!?

Brott och straff

Kikar man på näringsdepartementets hemsida finner man nya satsningar på det svaga könet. Ett Nationellt råd för kvinnofrid har tillkommit på regeringens initiativ. Detta är naturligtvis berömvärt. Problemet med projektet är att män är mer utsatta för misshandel och dödligt våld än kvinnor. Statistiken talar sitt tydliga språk. Men att kräva av näringsdepartementet att det skall allokera skattemedel på ett rationellt sätt, är kanske att kräva för mycket.
Läsaren kan ju föreställa sig reaktionen bland tokfeminister och ledarskribenter om regeringen hade ersatt det existerande kvinnorådet med ett Nationellt råd för mansfrid eller dristat sig till att skapa två råd, ett för vartdera könet, och sedan låta dem dela på anslagen enligt devisen "Det mest utsatta könet, skall ha de största anslagen".

Feminism på skoltid?

Feminism på skoltid? Naturligtvis! År 2001 bestämde sig regeringen för att backa upp lokala feminister på landets grund- och gymnasieskolor. Nittio feministgrupper erhöll monetärt bistånd. En av dessa är feministgruppen på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge. När näringsdepartementet on-linetidning JÄMNT besöker gruppen har man bara drygt 5000 kronor kvar av stödet.

...vi har ju fått pengar för att ha en feministgrupp och då måste ju lärarna fatta att man är borta ibland... Jo men jag kan inte vara borta från gympan mer för då sänker han mitt betyg...

Aktiviteter?

Under hösten har de varit på besök hos Xist (ett allaktivitetshus i Stockholm för tjejer mellan 13 och 25 år) och så har de sett pjäsen Flickor på Boulevardteatern. I september åkte Karin och Veronica Ericson på ett feministläger som arrangerades av [revolt] - en förening som sedan 1998 arbetat med jämställdhetsfrågor bland unga.

Xist? Vad är nu det? Xist är ett aktivitetshus för tjejer mellan 13-25 år. Huset är öppet måndag-fredag och innehåller förutom en målarateljé, bibliotek, syateljé, en "datorhörna" där tjejerna kan surfa och chatta. Det finns även en musikverkstad och möjligheter till s.k. "självutveckling". De som vill har möjlighet att lära sig feministiskt självförsvar, gå med i Feministklubben eller utbilda sig till feminist i Feministskolan. Pojkar är naturligtvis inte välkomna.

Det är inte särskilt svårt att förstå den vrede och det hat mot det moderna samhället som genomsyrar feminismen. Ty vad har egentligen kvinnan bidragit med till samhället? Om vi bortser från fru Curie, blir det inte mycket kvar att hänga i julgranen. Det politiska systemet i väst, marknadsekonomin och den industriella revolutionen är i allt väsentligt manliga skapelser och det är också dessa som givit oss vårt välstånd och våra friheter. Detta är naturligtvis fakta som varje allmänbildad människa känner till.
Genusforskningen är därför i grunden reaktionär. Tiina Rosenbergs forskargärning kommer inte att bli ihågkommen på grund av dess praktiska relevans utan därför att hon hade det s.k. "modet" att ställa frågan om Greta Garbo, trots allt, inte var "queer".
Om inte feminismen vore så väl organiserad och förankrad inom det politiska livet, skulle man kunna ignorera den med gott samvete. Tyvärr är så inte fallet. Feministiska argument är numera hårdvaluta i den politiska debatten. De flesta politiska partier definierar sig nu för tiden som feministiska och för närvarande går det knappt en dag utan att någon s.k. celebritet framträder och bekänner sig till feminismen.

Om de politiska partierna och den nya offermentaliteten skall nästa artikel handla om.