Samtiden.com

Du är här

Den stolliga feminismen IV

Det är svårt att inte brista ut i skratt när man bekantar sig med tokfeminismens begreppsvärld. Men det finns också anledningar att hålla sig för skratt. Tokfeminismen är idag bättre organiserad än någonsin och har företrädare på snart sagt alla politiska nivåer.


Den förtappade kvinnan

Om vi får tro Gudrun Schyman, så finns det ingen principiell skillnad mellan talibanstyret i Afghanistan och det s.k. mansväldet i Sverige. I sitt öppningstal på Vänsterpartiets kongress år 2002, hävdade ordförande Schyman följande:

Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Schyman använder här den isolerade, afghanska kvinnan som symbol för ett universellt och allestädes närvarande kvinnoförtryck, som om det vore möjligt att generalisera utifrån den afghanska erfarenheten. Om talibanstyret hade existerat i vårt land, hade fröken Schyman aldrig kunnat hålla sitt tal. Eller menar Schyman att svenska kvinnor inte får köra bil, att riksdagen inte tillåter att svenska tjejer går i skolan eller arbetar? Måste Schyman ha en manlig bekant med sig varje gång hon vistas utomhus? Man undrar i sitt stilla sinne hur många av tokfeministerna på Västerpartiets kongress som var utstyrda i burkas?
Faktum är att de enda som gjort något praktiskt för att hjälpa Afghanistans kvinnor, var den allians som, under högljudda protester från Vänsterpartiet, med vapen krossade talibanerna. Utan USA:s militära ingripande hade talibanväldet bestått intill denna dag. Schymans kritik av USA var som vanligt taktisk: när USA attackerar en medeltida förtryckarregim som stenar homosexuella och förbjuder kvinnor att arbeta, förvandlas Schyman till en gråtmild pacifist. Schymans utspel är givetvis politisk teater. Inget riksdagsparti i detta land har en så lång tradition av stöd till upprorsrörelser runt om i världen som Vänsterpartiet. Partiets ungdomsförbund meddelade så sent som den 20 juni 2002 under mottot "Bryt mot lagen - stöd PFLP!" att det tänker fortsätta att samla in pengar till terroristorganisationer som FARC och PFLP.
Vart Schyman än vänder blicken ser hon bara elände. Kvinnor blir "brutalt mördade", de exploateras av porrindustrin, de prostituerar sig, de är underbetalda och utför lejonparten av allt hemarbete. Sveriges kvinnor är så utslitna att vi idag har en "formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar". Somliga är så förtryckta att de väljer att sluta äta och följaktligen dör. Inte ens familjen undgår Schymans kritiska blick:

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken "Död åt familjen". Orden "död åt familjen" tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt försvarar.

Även detta är obetingat struntprat. Det är naturligtvis korrekt att kvinnor emellanåt blir "brutalt mördade", men det blir även män. Faktum är att män är mer drabbade av dödligt våld än kvinnor.
Inga kvinnor i vårt land måste prostituera sig för sin försörjnings skull. Välfärdsstaten tar hand om dem som inte kan eller vill föda sig själva. Det är en anledning till att vi idag har så höga skatter. Flertalet kvinnor som prostituerar sig gör det därför att de är drogberoende, inte därför att män tvingar de att göra det. Därmed inte sagt att det inte finns ligor som handlar med kvinnor, det finns kriminella gäng som handlar med pojkar också.
Det som Schyman undviker att säga, trots att hon mycket väl känner till det, är att denna hantering, som idkas av både kvinnor och män, sedan länge är kriminaliserad. Att det s.k. patriarkatet skulle tvinga kvinnor att sälja sina kroppar, är en myt som tokfeminister begagnar sig av för att rättfärdiga vandalisering av privat egendom.
Om kvinnor tycker att de utför för mycket av det obetalda hemarbetet, får de väl prioritera annorlunda. Att Stina diskar oftare än Olle är knappast en statsangelägenhet. I värsta fall får kvinnan väl skilja sig.
Det är i och för sig korrekt att kvinnor är mer sjuka än män, men orsakerna därtill är knappast att betrakta som klarlagda. Om det är stressen i arbetslivet som gör kvinnor sjuka, borde man kunna iaktta en ökning av stressrelaterade sjukdomar. Någon sådan ökning är dessbättre inte observerbar. Den grupp som har diagnostiserats som utbränd är dessutom en mycket liten samling och den har lyckligtvis minskat över tid. Antalet för utbrändhet sjukskrivna har fallit i takt med att debatten om tillståndet har nyanserats. För kvinnor handlar det om en minskning på över 30 procent.
Dessutom visar befintlig statistik att antalet sjukpenningdagar ökar även för män. Det är korrekt att ökningarna är större på den kvinnliga sidan, men det kan ju bero på att män i allmänhet är bättre på att hantera stress än kvinnor.
Nog är det intressant att kvinnor, trots det massiva förtryck som de antas vara utsatta för, i genomsnitt blir 4,6 år äldre än män.
Därförutom har Schyman fel om hon tror att det är vårdbiträden och städerskor, dvs. yrkesgrupper som inte kan kontrollera sin arbetssituation i någon större utsträckning, som klagar mest över stressrelaterade besvär. Sanningen är den att klagomålen i regel kommer från kvinnliga högre tjänstemän.
Föreställningen om att kvinnor är underbetalda, baseras på den befängda idéen att det skulle finnas en naturlig lön och att denna skulle vara identisk med en "rättvis" lön. Löner sätts i förhandlingar. Om kvinnor anser att de har för låga löner får de väl, liksom männen, vidareutbilda sig, byta jobb eller förhandla sig till en bättre lön.
Teorin att anorexia skulle vara orsakad av en manlig konspiration saknar allt vetenskapligt stöd. Innan kunskaperna om den mänskliga hjärnan var så avancerade som de är idag, var det tvärtom vanligt att man återförde matmissbruk på tidiga störningar i mor- barnrelationen.
Schymans s.k. "analys" av familjen förtjänar en särskild utredning.
För det första, det faktum att kvinnor löper risk att bli utsatt för våld inom familjen, innebär inte att familjen är en osäker plats. En sydsvensk kommun gjorde härförleden en undersökning om trafiksäkerheten i staden, med det lovvärda syftet att nedbringa antalet skadade i trafiken. Det visade sig att den farligaste platsen i hela staden var en av kommunen ägd, centralt belägen parkeringsplats. Det innebär ju naturligtvis inte att man stänger parkeringsplatsen för att skydda medborgarna. Det spelar ingen roll hur väl en stad är organiserad ur trafiksäkerhetssynpunkt, det kommer alltid att finnas en plats som är farligare än alla andra platser. Att trafiken numera är så säker att medborgarna löper den största risken när de korsar parkeringsplatser, är väl närmast att betrakta som något i grunden positivt.
För det andra kan man mycket väl försvara kärnfamiljen, utan att ställa upp på det våld som kvinnor utsätts för i parrelationer. Detta är naturligtvis något som Schyman känner till, men av taktiska skäl negligerar. På vilket sätt skall annars man tolka den av Schyman så ofta upprepade tesen att man mycket väl kan vara kommunist utan att vilja upprätta Gulagarkipelager?
För det tredje är det endast delvis korrekt att män i alla socialgrupper mördar kvinnor. Mikael Rying vid BRÅ:

De personer som är inblandade i det dödliga våldet tillhör vanligen de socialt utsatta grupperna i samhället. I de flesta fall är både gärningsman och offer arbetslösa, har beredskapsarbete eller är förtidspensionerade. Två tredjedelar av gärningsmännen är alkoholpåverkade när brottet begås och drygt hälften av offren. Ungefär hälften av gärningsmännen och knappt hälften av offren kan, enligt undersökningen, klassificeras som alkoholmissbrukare. ... 80 procent av de män som dödar en kvinna i en nära relation är psykiskt sjuka eller psykiskt störda. ... Gärningsmännen var i 60 procent av fallen registrerade för tidigare brottslighet. De dominerande brotten var olaga hot, våldsbrott, stöldbrott och trafikbrott.

Ett vetenskapligt grundat råd till kvinnor, skulle därför kunna se ut på följande sätt: om du skall gifta dig, välj en man som inte är psykiskt sjuk eller störd. Inte därför att mentalt störda män ovillkorligen mördar sina fruar, utan därför att om mannen mördar sin kvinna, så är han med stor sannolikhet också mentalt störd.
Ur ett historiskt perspektiv har dessutom våldet inom familjen minskat kraftigt. I sin avhandling Dödligt våld i Stockholm på 1500- , 1700- och 1900- talen visar Maria Kaspersson bl.a. att familjedråp var 25 gånger vanligare på 1500- talet än idag.


Politisk fanatism

Ett adekvat mått på politisk fanatism är benägenheten att ta lagen i egna händer. Ju mer övertygad aktivisten är om den egna ideologins förträfflighet och omvärldens dekadens, desto sannolikare är det att vederbörande också bryter mot lagen. Det var således ingen tillfällighet att vänsterpartisten Anja Karlsson motiverade sin vandalisering av reklampelare med hänvisning till att "måttet var rågat":

I december år 2000, när jag fick syn på Claudia Schiffer poserande som en barbiedocka, beslutade jag mig för att jag måste göra något. Jag köpte svart målarfärg och gick ut för att måla över fyra reklampelare. Jag har nu blivit åtalad och dömd att betala totalt 4.000 kronor i böter och skadestånd. Jag ångrar mig inte.

Man skulle kunna tro att politiskt motiverad skadegörelse av detta slag, skulle leda till att fröken Karlsson gick miste om sin plats i offentligheten, men så blev emellertid inte fallet. Läsaren kan ju föreställa sig vad som hade hänt om en Sverigedemokrat hade vandaliserat en judisk gravplats och, som fröken Karlsson gjorde, försvarat sig med att man ibland måste bryta mot lagen. Hennes & Mauritz tilldömdes förvisso skadestånd, men det var skadegörare Karlsson som vann det moraliska slaget. Riksdagsledamoten, partikollegan och kommunisten Kalle Larsson lyckades via en insamling inkassera tillräckligt med pengar för att täcka skadeersättningen och Karlsson fick efteråt fler möjligheter än någonsin tidigare att i press, riksdag och TV förklara varför kvinnor har rätt att ta lagen i egna händer. Inte ens kyrkan kunde låta bli att demonstrera att även den kan resonera politiskt korrekt. Råda församling, som normalt ägnar sig åt konfirmation, vigslar, dop, körsång och begravningar, placerade fröken Karlsson på omslaget till sin tidning Rådaporten.
Nu kanske läsaren undrar på vilket sätt fröken Karlsson motiverade sin framfart? Karlssons förklaring var lika fantasifull som den var konspiratorisk:

Det brott jag begått är så oerhört mycket mindre än det brott H&M och andra gör sig skyldiga till när de, för att öka sin vinst, skapar komplex hos unga tjejer, så att de skall köpa fler produkter i deras företag. Det handlar om frihet och demokrati.

Enligt fröken Karlsson syftade H&M:s reklamkampanj alltså till att göra svenska kvinnor så komplexfyllda att de handlar mer hos H&M. Att moderna kvinnor kan svälja nonsens av nämnt slag är åtminstone delvis ett mysterium.


Att excellera i social ingenjörskonst

Eftersom feminismen ser kvinnans problem som ett i grunden samhälleligt problem, blir feminister ofta förespråkare för social ingenjörskonst. Detta blir tydligt inte minst när feminister talar om behovet av s.k. kvinnoperspektiv. Föreställningen om att vissa grupper i samhället sitter inne med sanningen är inte exklusivt feministisk. Marxister har hävdat att endast arbetarklassen är kapabel att förstå verkligheten. Lysenko definierade den genetiska forskningen, såsom denna praktiserades i väst, som "anti- socialistisk". I Hitler- tyskland erhöll tyska läkare utbildning i s.k. arisk läkekonst.
När Charlotta Bjälkebring (v) kräver att SVT upprättar en "handlingsplan för att bryta maktstrukturerna och aktivt söka upp kvinnliga experter och debattörer i sina nyhetssändningar och samhällsprogram", placerar hon sig följaktligen inom en lång tradition.
Vad är det som säger att kvinnliga fysiker, läkare och statsvetare skulle beskriva verkligheten på ett annorlunda sätt än de manliga kollegorna? Bjälkebring skulle förmodligen svara att kvinnorna kommer att utgå från ett kvinnoperspektiv, vilket männen inte gör. Vad det innebär förblir dock oklart. Finns det ett kvinnoperspektiv på halsfluss? Skulle en feminist och konfliktforskare beskriva truppförflyttningar på ett annat sätt än en icke- feminist? Finns det en feministisk grammatik?
Bjälkebring kan i och för sig mena att kvinnor är mer intelligenta än män, men det är i regel inte det feminister menar eftersom genusteorin förbjuder dylika antaganden.
En möjlig förklaring är att Bjälkebring anser att kvinnor behövs i den politiska debatten därför att kvinnor har andra värderingar än män. Konflikter kring värderingar är ju inte ovanliga i politisk debatt. Bortsett från att ett dylikt argument hade allvarligt begränsat nyttan av kvinnlig expertis, baseras det på förutsättningen att skillnader i värderingar inte går att återföra på divergerande verklighetsbeskrivningar. En anledning till att liberaler värderar privat egendom på ett annat sätt än socialister, är ju att de uppfattar verkligheten på ett annorlunda sätt. Det som gör feminismen till en ideologi för tokstollar, är inte att den värnar om kvinnor och barn, utan att den utgår ifrån en verklighetsuppfattning som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Talet om kvinnoperspektiv tillför således ingenting nytt i sak. Det blir av den anledningen svårt att värja sig från misstanken att den enda anledningen till att Bjälkebring vill att SVT agerar, är att det förhandenvarande tillståndet inte är "jämlikt".
Nu är Bjälkebrings förslag på intet vis unikt. Vänsterpartiet har sedan en lång tid tillbaka krävt att kvinnor skall kvoteras in på s.k. "mansdominerade utbildningar". Kvinnor skall inte behöva konkurrera med män. Om en kvinna vill in på en prestigefylld utbildning, men saknar de erforderliga meriterna, bör hon erbjudas plats ändå. Att det sker på någon annans bekostnad, spelar ingen roll så länge det gynnar den s.k. "jämlikheten". Krav på att kvinnor skall kvoteras in i bolagsstyrelser har rests från både socialdemokratiskt och kommunistiskt håll. Fröken Schyman uttryckte sig på följande sätt i en riksdagsdebatt.

Det är manliga maktstrukturer som bärs av de borgerliga ideologierna, som gärna ser att kvinnor får bli egna företagare så länge de håller sig inom den sfär där de förväntas vara, nämligen inom hemmets sfär, inom vården och omsorgen. Där kan kvinnor få vara. Där kan kvinnor få starta eget. Då går det bra med skattelättnader. Men in i bolagsstyrelser - nej, nej. Då ska vi inte fatta några beslut. Framför allt ska vi inte låta politikerna fatta något beslut om t.ex. kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Då är det plötsligt det privata som ska råda. Dit ska inte kvinnorna komma.

Schymans indignation är här idel politisk teater. Hon vet naturligtvis mycket väl att ingen har sagt att kvinnor inte har något att göra i bolagsstyrelser. Det diskussionen har handlat om är om kvinnor skall få sådana platser till skänks eller om de skall tvingas vandra samma, långa väg som männen har gjort. Det känner Schyman naturligtvis till, även om hon låtsas annorlunda.
Komiskt värre blir det när Ingrid Burman (v) kräver att regeringen tillsätter en utredning med syftet att "utveckla nationella sexualpolitiska mål, för att skapa en sexualitet på lika villkor mellan kvinnor och män, och mellan bi- , hetero- , och homosexuella". Burman kräver också att forskningen "om kvinnors sexualitet ... intensifieras ur ett genusperspektiv, där kvinnors lust får stå i fokus."
Vänsterns "jämlikhetsiver" har numera gått så långt att den inkräktar på grundläggande rättsstatliga principer. En sådan princip är att en medborgare skall betraktas som oskyldig till dess att behörig myndighet bevisat motsatsen. Med den nya jämställdhetslagen kan vem som helst anklaga en arbetsgivare för lönediskriminering. Det ankommer på arbetsgivaren att bevisa att sådan inte förekommer.

Den nya offermentaliteten

Att moderna kvinnor kan svälja nonsens av ovan beskrivet slag är, som sagt, åtminstone delvis ett mysterium. Helt obegripligt är det dock inte. Det är samma mekanismer som verkar idag som verkade på 60- och 70- talet då tokvänstern var som starkast. En viktig skillnad mellan dagens tokfeminism och gårdagens tokvänster, är att tokvänstern fokuserade på ekonomiska eller s.k. materiella frågor. Samhällsekonomin uppfattades som ett nollsummespel. Om Olle inte hade råd att köpa en ny TV, berodde det på att någon annan tjänade "för mycket".
Tokfeminismen kastar ett betydligt bredare nät. Enligt det tokfeministiska evangeliet har ingen något ansvar - bortsett från mannen. Medan kapitalet för 60- och 70- talsvänstern var en kausal realitet, är det, för vår tids tokfeminister, bara en kuliss och bakom denna kuliss finns mannen. Överallt styr männen, överallt samma elände.
Faktum är att mycket av det som idag sägs om män, skulle falla under allmänt åtal om det hade sagts om zigenare eller judar.
Hämningarna har numera släppt totalt och det är idag fullt möjligt att skylla vad som helst på sin omgivning. Om jag inte har någon av samma kön att konversera med på fikarasten, är arbetsplatsen patriarkalt organiserad. Om tjejen på reklampelaren är mer attraktiv än jag, så har jag rätt att känna mig kränkt och riva ned affischen.
När socialister och kommunister gjorde studieresor till Albanien på 70- talet för att lära sig mer om socialismens välsignelser, fick de vid gränsen veta att männen måste klippa sig och att det inte var tillåtet för kvinnor att gå omkring i byxor. Vänstern har aldrig förlåtit arbetarklassen för att den inte ställde upp på dumheter av nämnt slag. Vänstern behöver förvisso fortfarande arbetarklassen, men endast i dess egenskap av skatteobjekt och som röstboskap. Som bihang till det proletära avantgardet är arbetarklassen sedan länge förbrukad. Det innebär likväl inte att vänstern har övergett den eskatologiska grundtanken. Idag är det kvinnor, homosexuella män och kvinnor, transvestiter och bisexuella som skall leda den av fördomar så impregnerade genomsnittssvensken in i det utopiska drömriket och det som förmodas kvalificera denna säregna skara för denna mäktiga uppgift är att den består av s.k. marginaliserade grupper.
Ur strikt strukturell synpunkt finns dock inga större skillnader mellan de dogmer som vägleder dagens tokfeminister och de ideologier som bistod gårdagens tokvänster. Ett exempel är på sin plats. I en riksdagsmotion anför Vänsterpartiet följande:

Att tala om kvinnor som grupp möter motstånd, men det är precis det som måste göras. Självklart är gruppen kvinnor ingen homogen grupp. Skillnader på grund av klass, etnisk bakgrund, ålder eller sexuell läggning är mycket påtagliga faktorer för den enskilda kvinnans vardag och livsvillkor. Men över dessa gränser drabbas kvinnor som kvinnor av könsförtrycket. Mäns våld mot kvinnor, pornografi och prostitution är toppen på det isberg som under ytan döljer vardagligare företeelser, som att små flickor möts av andra förväntningar än små pojkar, att kvinnors åsikter negligeras eller förlöjligas, att kvinnors arbete värderas lägre än männens. Allt detta och tusen och åter tusen andra företeelser, syftar att hålla tillbaka kvinnor och upprätthålla mäns makt och privilegier.

Om man skulle skriva om detta textstycke, så att en revolutionsromantiker från 70- talet kunde känna igen sig, skulle det kunna se ut på följande sätt:

"Att tala om" arbetare "som grupp möter motstånd, men det är precis det som måste göras. " Arbetarna utgör en grupp och som grupp har den gruppspecifika intressen. Det innebär naturligtvis inte att arbetarklassen är helt homogen. Människor är aldrig helt lika varandra. Det som gör att arbetarna bildar en klass är kapitalets förtryck av dem. "Allt detta och tusen och åter tusen andra företeelser, syftar att hålla tillbaka" arbetarklassen "och upprätthålla" kapitalets "makt och privilegier."

Den nya offermentaliteten har med tiden tagit sig allt bisarrare uttryck. Från vänsterhåll har rests krav på en genusanalys av EMU- medlemskapet. Varför? Därför att kvinnorna skulle "drabbas hårdast" vid en eventuell valutakris. Vänsterpartiets krav på en "feministisk konstitution" har alla de egenskaper som krävs för att bli en politisk klassiker.
Mats Einarsson (v) vill att internationella kvinnodagen skall upphöjas till helgdag. Varför? frågar man sig. Vad har kvinnor presterat som kunde motivera att internationella kvinnodagen blev helgdag? När man studerar motiveringarna till förslaget, framkommer egentligen bara en sak: kvinnor är förtryckta.
Värst är naturligtvis Ulla Hoffman (v). Kvinnor lever längre än män. Detta påverkar storleken på pensionsutbetalningarna. Män får mer ut per månad än kvinnor därför att kvinnors pension skall räcka fler år. Detta har dock inte avskräckt fröken Hoffman från att anklaga försäkringsbolagen för diskriminering. Hennes argument?

Skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män i Sverige har successivt minskat, och eftersom mäns medellivslängd har ökat mer än kvinnors.

Att kvinnor i genomsnitt lever nästan fem år längre än män, är inget bekymmer för fröken Hoffman. Eftersom skillnaderna har minskat, är det könsdiskriminering om kvinnor inte får mer än män.

När vänsterpartisten och skadegöraren Anja Persson fick frågan vad hon skulle vilja råda unga kvinnor till, svarade hon på följande sätt:

- Att fråga när de inte förstår, ta för sig och framför allt våga säga ifrån.

Omformulerat till vänsterpartistiska:

  • Om du inte känner dig förtryckt av din make eller fästman, gå en kurs i genusteori!
  • Var inte rädd för att ta för dig, även om du inte har gjort dig förtjänt av något!
  • Våga vandalisera privat egendom!

Feminismen är idag ingen rättviseideologi. Den är lika enögd och korrumperad som någonsin marxismen och nationalsocialismen.

Om feminismens skadeverkningar i stort och smått skall den sista artikeln handla.