Samtiden.com

Du är här

Vårt behov av sagor

I en nyutkommen bok hävdar religionssociologen Lars Ahlin att det finns ett samband mellan människors upplevelse av maktlöshet och tron på spöken, horoskop och sierskor". Vidskeplighet är vanligare bland människor som anser att de inte har möjlighet att påverka sina liv. Människor som upplever att de har kontroll över sin livssituation, väljer religioner som betonar den individuella friheten. Kristendomen är en sådan religion. Hur står det till med kristendomen i Sverige?

Hälsokontroll

Sverige är ett kristet land, åtminstone till det yttre. Även om många svenskar anser att det finns viktiga sanningar i kristendomen, minskar antalet praktiserande och troende kristna hela tiden. På 30 år har antalet unga som konfirmerar sig i Svenska kyrkan halverats. I en nyligen genomförd Temo-undersökning visade det sig att endast 3 procent av de tillfrågade kunde karakteriseras som kristna. De senaste fem åren har 115 svenskar lämnat kyrkan varje dag. Bara förra året begärde över 58 000 svenskar utträde från kyrkan. Det är i och för sig korrekt att nästan 80 procent av befolkningen fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan, men den höga siffran är knappast en följd av svenskarnas gudfruktighet.
Den huvudsakliga förklaringen till kyrkans stora medlemsantal är den kollektivanslutning av människor som ägde rum under de år då Sverige hade en statsreligion. En annan rimlig förklaring är att många svenskar inte har reflekterat över sitt medlemskap. Man är medlem i kyrkan av samma skäl som man är medlem i facket: därför att alla andra är det. Många väljer dessutom att stanna kvar i kyrkan av andra skäl än religiösa. Det handlar om par som planerar att gifta sig och nyblivna föräldrar som vill döpa sina barn.
Men problemet för kristendomen är inte endast att de kristna blir allt färre. Kristendomens fundament, tron på Gud, har undergått genomgripande förändringar. När Demoskop utfrågade 1800 personer om deras tro på livet efter detta, visade det sig att bland aktiva kristna tror endast 85 procent på existensen av en Gud. Endast 60 procent av de praktiserande troende tror på ett liv efter döden och blott 57 procent håller för sant att människan har en odödlig själ.
Det är en fascinerande utveckling. Läsaren kan ju fundera över vad som hade hänt om det hade visat sig att endast 60 procent av dem som röstar på moderaterna anser att marknadsekonomi är bättre än planekonomi. En och annan socialist hade förmodligen gjort sig lustig över den moderata väljarkåren, men de flesta analytikers hade nog blivit mer oroade än roade av siffrorna. Hur kan man rösta på moderaterna och vara för planekonomi? Vad säger detta om väljarkåren och utbildningssystemet?
Men när samma siffra presenteras för kristendomen är det få som höjer på ögonbrynen. De flesta reagerar med likgiltighet. "So what? Vad angår det mig?"
Vad beror denna indifferens på och hur skall man förklara den kris som kristendomen för närvarande genomgår?

Intellektuell kollaps

Egentligen är den beskrivna utvecklingen inget som man borde låta sig förvånas över. Det moderna samhället karaktäriseras av en fortlöpande rationaliseringsprocess i vilket sakrala symboler och religiösa förklaringar blir allt mer irrelevanta. Vi vet idag mer om människan, naturen och universum än någonsin tidigare. Denna demystifikationsprocess är huvudorsaken till att så få svenskar idag bekänner till kristendomen. Kristendomens kris är, i vid mening, en konsekvens av samma upplysningsprocess som gett oss TV-satelliter och persondatorer.
En konsekvens av denna sekulariseringsprocess är att religiösa övertygelser har förlorat det teoretiska fundament som tidigare rättfärdigade teologiska tolkningar av världsliga fenomen. Denna vetenskapliga revolution har lett till en intellektuell kris inom kristendomen av närmast ofattbara mått.
Det finns numera ingen som helst anledning att diskutera Guds existens utifrån Bibliska referenser. "Religiösa upplevelser" har förlorat sin transcendentala innebörd och reducerats till det de egentligen är - psykologiska fenomen möjliga att förstå med psykologisk teori. Det som är märkligt är alltså inte att kristendomen förlorar mark, utan att det fortfarande finns vuxna som envisas med att hålla fast vid sin barnatro. Även om vårt behov av sagor för vuxna har minskat över tid, finns det fortfarande en relativt stor grupp människor som ömt vårdar sin vidskeplighet. Det förekommer än i dag att kristna hävdar att religiös övertygelse botar sjukdomar. Under hela 1900-talet har kristna tävlat med varandra om att förutspå domedagen. Många kristna tror att böner kan ge bättre väder och stoppa krig. Förre ledaren för Kristdemokraterna, Alf Svensson, har offentligt tillstått att han tror att Jesus gick på vatten.

Från religiös övertygelse till vidskepelse

När man studerar människor som har en stark övertygelse, finner man i regel ett samband mellan deras handlingar och deras övertygelser. Kommunister har i regel starka övertygelser och följaktligen är det ingen som förvånar sig över deras filtiga deltagande i demonstrationer. Den muslimska terrorismen är ett annat exempel på rörelser i vilka individernas övertygelser tar sig uttryck i olika handlingar.
Men medan sekulariseringsprocessen har stärkt socialister och liberaler i deras övertygelser, har den underminerat den kristna trons förmåga att inspirera handling. Hur många har träffat kristna för vilka deras övertygelse är så viktig att de kan tänkas delta i demonstrationståg? Varför demonstrerar kristna inte emot aborter? Varför kämpar de inte för kristendomsundervisning i skolorna? Varför slåss de inte för en restriktivare skilsmässolagstiftning? Svaret är att kristendomen numera har så till den milda graden pacificerats att den inte längre förmår stimulera handling.
Det är i och för sig korrekt att kristna motsätter sig homoadoptioner, men de argument som framförs innehåller inga bibliska referenser. När Alf Svensson skall förklara varför homosexuella inte skall få adoptera, hänvisar han till världsliga makter som Socialstyrelsen och Sveriges psykologförbund. Medan kommunister är stolta över att citera Marx, undviker kristna i det längsta att stödja sig på Bibeln.
Men som vi påpekade ovan är det inte bara de kristna som har förändrats. Den kristna "teorin" har förändrats. Kristendomen innehöll under en lång period en förklaring av verkligheten och en moralisk lära. Numera spelar kristendomen ingen större roll som universalförklaring bland kristna. Även kristna måste försöka att få det som de lärde sig under biologi-, kemi- och fysiklektionerna att gå ihop med det som står i Bibeln. Det som återstår av kristendomen är moralläran och även den har undergått genomgripande förändringar. Moralläran har inte endast kompletterats med rättesnören från andra religioner och ickereligiösa idéströmningar, den har också ändrat karaktär: människor tror idag på Gud därför att de vill må bättre, inte därför att de vill säkra sig en plats i evigheten eller i syfte att undvika evig förgängelse. För att förstå kristendomen behöver vi inte längre studera teologi, det räcker med att vi tar en kurs i psykologi.
Den ovanbeskrivna utvecklingen har medfört att kristendomen håller på att förlora sitt religiösa innehåll och omvandlas till vanlig vidskepelse. En viktig skillnad mellan religiösa övertygelser och modern vidskeplighet är att vidskepliga personer mer sällan än ofta är beredda att offra något för sin tro. Människor som läser horoskop eller leker med tarotkort demonstrerar inte för statsbidrag eller emot andra sätt att uppfatta verkligheten. För många religiöst sinnade människor fungerar kristendomen på ett liknande sätt. Den klassiska kristendomen utlovade evigt liv till alla som levde i enlighet med Bibelns föreskrifter. Eftersom många kristna idag innerst inne inte tror på det som står i Bibeln, är de också ovilliga att ta strid för sin religiösa tro.

Sekularisering och politisk korrekthet

Hur har kristna hanterat den ovan beskrivna krisen? Låt oss titta lite närmare på Kristdemokraterna, det parti som säger sig stå för kristna värderingar.
Kristdemokraterna har av lätt insedda skäl inte undgått att påverkas av den ovan beskrivna utvecklingen. Partiet har mer eller mindre rensat bort allt som skulle göra det möjligt att karakterisera dess politik som kristen och uttrycket "kristna värderingar" är numera bara en akronym för politisk korrekthet.
Några exempel. Kristdemokraterna är numera inte motståndare mot stamcellsforskning på mänskliga embryon. Eftersom feminismen är vår tids modeideologi och det följaktligen är politiskt korrekt att säga att prostituerade är offer för omständigheter som de inte kan kontrollera, anser Kristdemokraterna att det är sexköparen som gör sig skyldig till ett brott, inte den kvinna som bjuder ut sig mot betalning och som därmed undanhåller staten skatteintäkter.
Abortfrågan är ett tredje exempel. Kristdemokraterna har numera kapitulerat för feminismen och vill längre inte förbjuda aborter. När ordföranden i anti-abortorganisationen Ja till livet, Mikael Oscarsson, kom in i riksdagen med hjälp av personvalsröster, dundrade Alf Svensson tvärtom att ordförandeposten inte var förenlig med arbetet som riksdagsledamot och krävde att Oscarsson lämnade antingen riksdagen eller Ja till livet. I en artikel i Svenska Dagbladet hävdade kristdemokraterna Inger Davidson, Maria Larsson, och Chatrine Pålsson härförleden att "abort ska vara en nödlösning":

Vår linje sedan många år i abortfrågan sammanfattas i principprogrammet:
"Mot bakgrund av människovärdesprincipen är det omöjligt för staten och lagstiftaren att ställa sig neutrala till det etiska dilemma som en abort innebär. En abort innebär att ett liv släcks. Lösningen på detta dilemma är emellertid inte förbud. Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är inte rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort."

Det femte budordet - "Du skall inte dräpa" - är här reducerat till ett etiskt dilemma: Gud har förvisso förbjudit oss att dräpa, men om kvinnor nu envisas med att göra det, så är det väl lika bra att de får fortsätta att göra det. Att det s.k. principprogrammet strider mot Bibeln förefaller inte oroa fröknarna Davidson, Larsson, och Pålsson nämnvärt.
Debatten kring homoadoptioner är belysande. Statsrådet Mona Sahlin har anklagat Kristdemokraterna för att motarbeta homosexuellas möjligheter att adoptera barn. Det är i och för sig sant att Alf Svensson inte vill tillåta homoadoptioner, men de skäl han anför innehåller inga bibliska referenser. Svensson motsätter sig homoadoptioner därför att Socialstyrelsen och Sveriges psykologförbund gör det.
Enligt Alf Svensson skulle en ateist kunna vara partiledare för Kristdemokraterna:

Kristdemokraterna har ingenting med tron att göra. Du kan vara muslim eller mosaisk eller ateist för den delen och ändå vara med i partiet - det viktiga är att du delar de värderingar, den etik som kristendomen omfattar, liksom andra religioner för övrigt.

Nyckeltermen i Svenssons uttalande är givetvis uttrycket "kristna värderingar". Vad menar Svensson med detta uttryck? Låt oss skriva om uttalandet:

Moderaterna har ingenting med skatter att göra. Du kan vara socialist eller liberal eller konservativ för den delen och ändå vara med i partiet - det viktiga är att du delar de värderingar, den etik som Moderaterna omfattar, liksom andra högerpartier för övrigt.

Frågan är om en moderat hade blivit tagen på allvar om han eller hon hade sagt "Moderaterna har ingenting med skatter att göra". Faktum är att för att bli moderat så måste man vara emot höga skatter. Det är inte underligare än att vänsterpartister måste vara kritiskt inställda till marknadsekonomin.
Alf Svensson verkar både vilja äta kakan och behålla den: man behöver inte vara religiös för att kunna bli medlem i partiet, men man måste acceptera kristna värderingar. Är detta verkligen möjligt? Vad är det Svensson menar? Det Alf Svensson menar är att man inte måste tro på Gud för att kunna bli medlem i Kristdemokraterna. Enligt Svensson lever vi i en kristen kultur, vare sig vi vill det eller inte. Även de som förnekar kristendomen baserar sitt handlande på i grunden kristna värderingar. Uttryckt på ett annat sätt: även ateister anser att det är fel att mörda.
Problemet med denna tolkning är givetvis dess grovhet. Svensson har i och för sig rätt när han säger att Gud saknas i den ateistiska kalkylen, men har fel när han konkluderar att även gudsförnekare är anhängare av kristna värderingar. Frågan är ju vad det är som gör att en värdering är kristen. Det som gör de tio budorden kristna är inte att de förbjuder mord, stöld och äktenskapsbrott, utan att det är Gud som förbjuder allt detta. Det Alf Svensson inte säger är alltså följande: det som gör att äktenskapsbrott strider mot den kristna etiken är inte att människor i allmänhet uppskattar ärlighet och trofasthet, utan att det finns en Gud och att denna Gud har uttalat sig emot äktenskapsbrott. Problemet med Svenssons tes är alltså att den förutsätter att Gudshypotesen är sann eller åtminstone att människor tror att den är sann. Men hur många gör det? Hur många svenskar tror på skapelseberättelsen eller att Jesus återupplivade döda? Svensson säger att vår kultur är kristen när han egentligen borde säga att vår kul
tur har varit kristen. Låter detta konstigt? Det är egentligen inte konstigare än att radikala socialdemokrater ibland klagar över att moderpartiet inte längre är socialistiskt eller att moderater besvärar sig över att partiet övergett konservatismen. Sverige är inte längre kristet i den mening som Svensson antyder. Flertalet av de moraliska rättesnören som Svensson uppfattar som kristna till sin natur, är idag neutrala ur konfessionssynpunkt.
Men det som gör Svenssons uttalande intressant är givetvis inte att han har fel i sakfrågan, utan att han väljer att definiera uttrycket "kristna värderingar" på ett sådant sätt att det inte inkluderar en gudstro. Svenssons ståndpunkt i frågan är ytterligare ett exempel på hur långt sekulariseringen av det svenska samhället har gått. Numera är det inte ens självklart för kristna partiledare att kristna värderingar förutsätter tro på den Gud som beskrivs i Bibeln. Så långt har det ideologiska förfallet alltså gått.
Den engelska filosofen Bertrand Russell brukade säga att tron på Guds existens och absoluta godhet står i omvänt förhållande till bevismaterialet. Ju eländigare människans levnadsvillkor är, desto mer benägen är hon att tro på Guds godhet och omvänt. Det ligger onekligen något i lord Russels iakttagelse.

Alf och KG

Kristendomen håller på att kollapsa och de som skulle kunna göra något för att förhindra det, tiger stilla. Många kristna förespråkar tvärtom, vad man brukar kalla, en "modern tolkning av Bibeln". Bakom denna fras döljer sig en vilja att anpassa Bibelns budskap till s.k. moderna samhällsförhållanden. Med "moderna samhällsförhållanden" menas enskilda kristna och deras subjektiva behov. Egentligen handlar alla dessa mer eller mindre krampaktiga försök att anpassa Bibeln till det moderna livet om att tolka boken på ett sådant sätt att även kristna kan få bruka svordomar, dricka alkohol, skilja sig och vara för aborter. Det handlar, kort uttryckt, om att göra det religiösa budskapet mer politiskt korrekt.
Alf Svensson:

Jag tror på en gud som bryr sig om människan som individ, men jag tror inte på någon mänsklig möjlighet att kommunicera med denna gudom. Och jag anser att det är lika intellektuellt hederligt att säga att Gud finns som att han inte finns.

Svenssons uttalande är fascinerande, inte minst med tanke på att han själv kommer från en religiös rörelse där bönen spelar en viktig roll. Men vad är det Svensson menar och varför säger han det som han säger? Varför attackerar Svensson en sådan central föreställning inom kristendomen? Menar Svensson att han personligen aldrig har lyckats kommunicera med Gud? Nej, om man läser uttalandet sakta ser man att Svensson hävdar att ingen kan kommunicera med Gud. Men hur kan Svensson veta det? Han kan ju rimligtvis bara ha kunskap om sin egen relation till Gud. Problemet för Svensson är dock knappast kunskapsteoretiskt. Det Svensson egentligen är ute efter är att eliminera en, ur vetenskaplig och logisk synpunkt, problematisk aspekt av den kristna övertygelsen.
Biskop KG Hammar vill gå ännu längre. KG Hammar har under en längre period arbetat systematiskt för att urholka den kristna övertygelsen och förvandla svensk kristendom till en sektion i Amnesty International. Hammar ifrågasätter öppet teorin om Jesu jungfrufödsel och tror inte att Jesus var Guds son. Inte heller är Hammar övertygad om att de mirakler som beskrivs i Bibeln verkligen har inträffat. När Bibeln berättar om hur Jesus går på vatten och återuppväcker döda till livet, är det för Hammar blott poetiska utsagor som vi måste tolka vidare.
Hammar har utsatts för hård kritik från kristna som läser Bibeln bokstavligt. Hammars repliker har varit mångordiga, dunkla och ofta intellektuellt tomma. Det är svårt att komma ifrån intrycket att Hammar har slutat att tro, men att han inte vill medge det. "Allt som är historiskt bär på osäkerhet", förklarar Hammar, som om Bibeln hade varit en historiebok skriven av historiker.
I likhet med Svensson är det uppenbart att Hammar plågas av absurditeterna i Bibeln, bristen på logik och svårigheterna att förena det som står i den med det som vi idag vet om människan, naturen och kosmos och i likhet med Svensson försöker han eliminera problemen genom att hävda att vi inte skall förstå Bibeln bokstavligt, att Bibeln egentligen består av bilder som kan ges olika tolkningar. Caroline Krook, Biskop i Stockholms stift, har ställt sig bakom Hammar. Krooks inlägg är intressant därför att hon uttrycker sig på ett mer avskalat sätt än Hammar. Medan Hammar är undflyende och försöker dölja sitt tvivel bakom esoteriska formuleringar, staplar Krook dumheterna på varandra:

De väsentliga sidorna av verkligheten kan bara uttryckas med hjälp av dikt, dans, rytm, klang, bild och metafor.
Jag fascinerades av hans sätt att tala om konst och litteratur som långt närmare verkligheten än vetenskapliga modeller. Vetenskapen kan inte heller fånga verkligheten.
De djupa religiösa sanningarna går inte att uttrycka här och nu. Det vet konstnärer och det vet mystiker som ofta föredrar tystnaden som den djupaste sanningen. Vi behöver varandras ord om Gud annars blir vi helt stumma.

Mot Hammar och Krooks närmast postmodernistiska tolkning av Bibeln står en grupp katoliker och pingstvänner som menar att Bibeln beskriver historiska händelser som de facto ägt rum. I det s.k. Jesusmanifestet förklarade Anders Arborelius, biskop vid Stockholms katolska stift, och Sten-Gunnar Hedin, föreståndare vid Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, att Hammar och hans anhängare "förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk":

Vi litar till fullo på att det som Nya testamentet berättar om honom, och som den kristna församlingen sammanfattat i de fornkyrkliga bekännelserna, verkligen är sant. ... Vi tror på en Gud som ingriper i världens gång och gör historien till frälsningshistoria. Mitt i det vanliga liv vi lever träder Gud in för att hela och rädda oss svaga och sårbara människor.
När evangelierna berättar om Jesu under och tecken litar vi på att de verkligen har ägt rum. De hjälper oss att förtrösta på den Frälsare som botar sjuka och uppväcker döda, på den gode Herde som helar syndare och förlåter dem som förråder honom.
När Jesus går på vattnet, stillar stormen, gör vatten till vin - och förvandlar vin till sitt blod och bröd till sitt kött (jfr Joh 5:48-58, Luk 22:19-20) - blir budskapet till något som vibrerar av liv och får oss att förtrösta på honom. ... Hur viktig sanningsfrågan var för apostlarna i detta sammanhang blir särskilt tydligt, när Paulus efter att ha hänvisat till de många vittnena och polemiserat mot dem som sagt att det inte finns någon uppståndelse från de döda, säger:
"Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på honom förlorade. Gäller ert hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:17-19). Tron på Guds människoblivande i Jesus Kristus - "Och Ordet blev kött!" - och på hans kropps uppståndelse - "Herren är sannerligen uppstånden!" - är grunden för vår tro.

Vem som har rätt och fel i denna kontrovers är egentligen likgiltigt. Det som gör fejden intressant är givetvis att två av de högsta företrädarna i Svenska kyrkan numera tar avstånd från centrala passager i Bibeln. Vad de sedan kallar sitt avståndstagande och hur de motiverar det är mindre intressant. Denna strid i den svenska kristenenheten är bara ännu ett uttryck för den sekulariseringsprocess som kristendomen för närvarande genomlider.
Men Hammars ambition är inte endast att anpassa Bibeln till en modern och skeptisk publik. Parallellt med denna kritiska dissektion av kristendomen har Hammar arbetat febrilt för att vrida kyrkan åt vänster. Hammar har varit socialist sedan 1968. Med sina dryga 800 000 kronor i årsinkomst tillhör Hammar den svenska kaviarvänstern.
Hammar har protesterat mot globaliseringen av världsekonomin, han tycker att sex utanför äktenskapet är okej och hade inget att invända emot att Elisabeth Olsson visade Ecce Homo i Uppsala domkyrka. Enligt Hammar var Sverige en gång ett solidariskt och medmänskligt samhälle som nu har förstörts av nyliberala krafter. Hammar har protesterat mot det israeliska murbygget på Västbanken och krävt att israeliska varor skall bojkottas. Tillsammans med Jenny Lindahl och Jan Myrdal protesterade Hammar mot NATO:s bombningar av Jugoslavien 1999. Hammar tillhörde den grupp som kritiserade USA under Afghanistankampanjen. Han motsatte sig också de amerikanska planerna att invadera Irak och störta Saddam Hussein.
Följaktligen är det inte att förvåna sig över att Hammar ställt sig bakom Svenska kyrkans beslut att förbjuda kvinnoprästmotståndare att bli präster. Att Svenska kyrkan därmed i praktiken infört ett slags yrkesförbud förefaller inte bekymra biskopen. Hammar förefaller åtnjuta solitt stöd för från yngre och feministiskt orienterade präster. I majnumret av SKTF-tidningen rapporteras det om att kyrkan har tillsatt ett antal samtalsgrupper för att diskutera kvinnoprästernas roll:

Enligt Johanna Almer, medlem i SKTF och studentpräst på Chalmers tekniska högskola i Göteborg, har Svenska kyrkan beslutat att ett tiotal samtalsgrupper i landet ska ha samtal om "kvinnopräster" och deras roll i kyrkan.

Det som gjort Almer irriterad är att kvinnoprästmotståndarna har bjudits in till samtalen:

Det som är otäckt är ansatsen i samtalsfrågorna. ... Samtalen ska vara förutsättningslösa och dagens ordning med kvinnliga präster ska inte ha tolkningsföreträde.

Almers betänkligheter mot att låta personer med andra åsikter delta i diskussionen är dock inte baserade på teologiska överväganden. Almer förefaller resonera som biskop Hammar: Guds ord gäller bara om de inte hamnar i konflikt med det moderna samhällets krav på jämlikhet. Följaktligen har Almer och en kollega anmält kyrkan till Jämo. På Jämo säger Josefin Brink att man tar det inträffade på största allvar. Jämo är dock osäker på om kyrkan verkligen har gjort sig skyldig till diskriminering och har därför vänt sig till biskop Hammar för att få mer information. Sett ur ett kyrkligt perspektiv är det inträffade säkert oerhört bekymmersamt, men för oss som betraktar spektaklet på s.k. behörigt avstånd är det svårt att inte le i mjugg när Svenska kyrkan vänder sig till den socialistiska statens skattefinansierade jämlikhetsförvaltare för att få hjälp att slita en i grunden teologisk tvist.
Frågan är om det verkligen finns någon som i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det ideologiska förfallet inom kyrkan kunde gå så långt. Att stora delar av kyrkan har nappat på Hammars idé att är egentligen inte särskilt märkligt. Andelen troende blir inte bara färre för varje år som går, kyrkan håller dessutom på att förlora sin Gudstro. Numera försöker kyrkan motivera sin existens genom att gömma flyktingar, kritisera USA och skattesänkningar och låtsas att den därmed företräder s.k. "kristna värderingar". Vänsterpartisten Anja Karlsson fälldes i domstol för vandalisering av reklampelare. Eftersom kyrkan numera är emot "reklamens skönhetsideal", placerade man fröken Karlsson på omslaget till sin tidning Rådaporten: "Anja Karlsson tröttnade på reklamens skönhetsideal".

Har kristendomen en framtid?

Hur skall man värdera kristendomen? Har kristendomen någon framtid? De som är positivt inställda till kristendomen skulle kunna hänvisa till det faktum att kristendomen otvivelaktigt spelade en positiv roll i avskaffandet av slaveriet. De skulle kunna hävda att många kristna idag utför ett berömvärt arbete bland samhällets mindre välbeställda. De skulle kunna hänvisa till den tyska sociologen Max Webers bok "Die Protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus" i vilken författaren hävdar att västvärldens välstånd är knuten till en i grunden kristen etik. Förmodligen ligger det också något i påståendet att om alla människor hade hörsammat Påven, hade det aldrig blossat upp någon aidskris.
Men för en någorlunda nykter bedömare torde huvudvärderingen ändå bli negativ. Kristendomen var i begynnelsen ingen fördragsam religion. Häxprocesserna på 1600-talet skördade tusentals offer i Europa. Religiösa domstolar fabulerade ihop historier om kvinnor som sades ha haft sex med demoner. På 1700-talet avskaffades dödsstraffet för bristande rättrogenhet, men det var fortfarande olagligt att förneka de kristna trossatserna. Irrläriga brändes inte längre på bål, istället straffades de med böter, inspärrning och ibland landsförvisning. Fanatismen bland kristna var inte mindre då än den är idag bland muslimer i arabvärlden. Det utbredda skrocket medförde inte endast att tusen och åter tusen oskyldiga människor fick plikta med sina liv på bål, det ledde också till omfattande krig i Europa.
Under 1900-talet hade den romersk--katolska kyrkan goda förbindelser med flera av Europas värsta diktaturer. Det är förvisso korrekt att Vatikanen efterhand blev allt mer kritiskt inställd till Hitler, men det berodde inte på nazisternas demokratiförakt eller judeförföljelserna. Tvärtom. Vatikanen reagerade emot den personkult som vuxit upp kring Hitler. Kulten kring Hitler konkurrerade med den kult kring Påven och de bibliska gestalterna som Katolska kyrkan själv odlade. Den katolska kyrkan hade inget att invända emot raslagarna i Nürnberg, inte heller protesterade den emot händelserna under den s.k. Kristallnatten. Många tyska och österrikiska präster prisade Hitler och judiska tvångsarbetare tvingades delta i omfattande renoveringar av församlingsbyggnader. Vatikanen såg Hitler som en allierad i kampen mot den europeiska ogudaktigheten. Vatikanen och Hitler hade samma politiska fiender: liberaler, socialister och kommunister. I ett österrikiskt biskopsbrev från 1938 tackade Katolska kyrkan nazisterna för att man infört censurlagar gällande litteratur som opponerar sig mot familjen och äktenskapet.
På 30-talet rasade svenska kristna över att människor läste veckotidningar, dansade och gick på bio. Först på 60-talet upphävdes förbudet mot nöjesaktiviteter på vissa kyrkliga högtidsdagar. Det dröjde till ända till slutet på 60-talet innan kristendomsundervisningen ersattes med religionskunskap och tvånget att be morgonbön avskaffades. Kristna kämpade länge mot preventivmedel och mot skilsmässor. För många kristna är homosexualitet fortfarande en synd. Det finns idag kristna grupper som förespråkar ett återinförande av den gamla hädelseparagrafen och inte ens en så pass intelligent person som Alf Svensson har kunnat låta bli att kräva att biologiundervisningen i skolorna skall "kompletteras" med undervisning i Bibelns skapelseberättelse.

Det är dock inte nödvändigt att studera kristendomens historia för att förstå att sekulariseringsprocessen representerar ett framsteg. Det kan aldrig vara nyttigt i längden för ett samhälle att stora grupper av människor avsäger sig både förnuft och förstånd och det alldeles oavsett hur de i övrigt agerar. Ur en intellektuell synpunkt är och förblir kristendomen ett skämt. Att det fortfarande finns vuxna personer som tror på spöken är onekligen remarkabelt. Att kyrkan numera försöker dölja detta genom att styra ut sig med politisk korrekthet, förändrar knappast faktum.