Samtiden.com

Du är här

The Enemy at Home - The Cultural Left and its Responsibility for 9/11. Del II

I förra artikeln presenterade vi huvudargumentet i The Enemy at Home - The Cultural Left and its Responsibility for 9/11. I denna artikel skall vi utsätta boken för kritisk granskning.

The Enemy at Home

The Enemy at Home baseras på följande premiss:

The cultural left in this country is responsible for causing 9/11. ... I am saying that the cultural left and its allies in Congress, the media, Hollywood, the nonprofit sector, and the universities are the primary cause of the volcano of anger toward America that is erupting from the Islamic world. ... Without the cultural left, 9/11 would not have happened; the left is the primary reason for Islamic anti-Americanism.

Alltså: om USA inte hade exporterat Britney Spears och Madonna, så hade terroristattackerna mot New York och Washington aldrig ägt rum. Problemet är således inte USA:s stöd till Israel, invasionen av Irak, Clintons Somaliaexpedition eller Reagans beslut att bomba Libyen. Det är eller uppfattas av islamisterna som krigshandlingar och islamisterna har aldrig varit ovilliga att slåss för det som de tror på. Det som får islamisterna att rasa är att USA använder sin enorma tyngd som världens ledande supermakt till att sprida amerikansk populärkultur i den muslimska världen. Globaliseringen av världsekonomin har gjort det mycket svårt för enskilda stater att skydda sig emot det som man uppfattar som kulturella avarter.

Detta är alltså D'Souzas premiss. Om den visar sig vara falsk, faller D'Souzas argument samman som ett korthus.

Håller premissen för kritisk granskning? Naturligtvis avskyr islamisterna den amerikanska populärkulturen, men var det verkligen Seinfeld och Jerry Springer som motiverade attackerna mot New York och Washington? D'Souza citerar en handfull islamister som utgjuter sig över den amerikanska kulturens depraverade karaktär, men ingenstans påvisar han existensen av en kausal länk. Ingenstans förmår han en islamist säga "Vi dödar civila amerikaner därför att vi vill skydda vår kultur från MTV".
D'Souzas premiss har onekligen något bisarrt över sig. Det krävs heller inte mycket eftertanke för att frågetecknen skall börja torna upp sig. Varför attackerades just Pentagon? Om det är den amerikanska populärkulturen som är problemet, varför angrep bin Laden inte Universal Studios istället? Eller ville bin Laden kanske straffa amerikanerna för att de röstat på George Bush? I så fall valde han fel stad. New York röstade emot den sittande presidenten i det förra presidentvalet. D'Souzas teori blir än mer problematisk om man försöker tillämpa den på europeiska förhållanden. Menar D'Souza till exempel att Spanien angreps på grund av den spanska populärkulturens härjningar i den tredje världen? Var inte attackerna motiverade med att Spanien hade gjort gemensam sak med Storbritannien och USA i Irakfrågan? Svaret på frågan "Har D'Souza rätt?" måste därför bli ett emfatiskt nej.
Men problemet med D'Souzas teori är inte endast att den saknar empiriskt stöd, den är också problematisk på grund av vad den implicerar. Om D'Souza hade hållit sig till de åsikter som han uttryckte omedelbart efter terroristattackerna hade det inte funnits så mycket att bråka om: det är sant att USA befinner sig under attack, det är sant att vänstern ägnar sig åt billig antiamerikanism och att Europa bedriver ideologiskt krypskytte mot USA. Men det gör han inte. Tvärtom får man intrycket att D'Souza numera skriver under på saker som han tidigare tog avstånd från. För fem år sedan skrev D'Souza en artikel med rubriken 10 Great Things. What to Love about the United States. I artikeln kritiserade han den religiösa högern för dess missvisande karakteriseringar av USA:

Even on the right, traditionally the home of patriotism, we hear influential figures say that America has become so decadent that we are "slouching towards Gomorrah."
If these critics are right, then America should be destroyed.

Det var 2003. I The Enemy at Home hävdar D'Souza att denna analys är korrekt - Amerika har förvisso förvandlats till "a Gomorrah on a Hill". I en TV-sändning några dagar efter terroristattackerna mot New York och Washington beskrev predikanten Jerry Falwell 9/11 som ett Guds straff:

what we saw on Tuesday, as terrible as it is, could be minuscule if, in fact God continues to lift the curtain and allow the enemies of America to give us probably what we deserve ... The abortionists have got to bear some burden for this because God will not be mocked ... I really believe that the pagans, and the abortionists, and the feminists, and the gays and the lesbians who are actively trying to make that an alternative lifestyle, the ACLU, People For the American Way - all of them who have tried to secularize America - I point the finger in their face and say, "you helped this happen."

Även om D'Souza inte vill gå riktigt lika långt som Fallwell, dvs. att hävda att New Yorkborna fick vad de förtjänade, förefaller han ändå mena att Amerika har sig själv att skylla. Det är kulturvänsterns fel att USA attackerades, men om Bush hade tagit itu med Hillary Clinton och Hollywoodetablissemanget, hade 9/11 aldrig inträffat.

Det fria samhället som problem

Vad är det som ligger bakom D'Souzas kursändring? Den omedelbara orsaken förefaller vara att D'Souza är övertygad om att vänstern har vunnit det så kallade kulturkriget. I 10 Great Things. What to Love about the United States beskrev D'Souza Amerika som "the most virtuous nation on earth":

And let us admit that in a free society, freedom will frequently be used badly. Freedom, by definition, includes the freedom to do good or evil, to act nobly or basely. But if freedom brings out the worst in people, it also brings out the best. The millions of Americans who live decent, praiseworthy lives desire our highest admiration because they have opted for the good when the good is not the only available option. Even amidst the temptations of a rich and free society, they have remained on the straight path.

I The Enemy at Home förefaller D'Souza ha övergett denna ståndpunkt. Det fria samhället är inte längre något positivt. Friheten har blivit en problem därför att människor inte handlar på ett moraliskt korrekt sätt. Åtminstone inte så som D'Souza ser på saken. Frågan är emellertid vad han vill sätta istället. Vill han upphäva separationen stat-kyrka? Är hans målsättning statlig kulturcensur? D'Souza är mycket fåordig om vad han vill göra för att stoppa det kulturella sönderfallet. Detta är djupt allvarligt - inte minst på grund av att hans uttryckta målsättning är en allians med konservativa muslimer i den muslimska världen.

Bisarr allians

Men även om D'Souza inte har särskilt mycket konkret att säga om hur han vill förändra Amerika, är det inte sant att han tiger som muren. D'Souza vill att amerikanska konservativa skall ta initiativ till en internationell konferens om Hollywoodkulturens skadliga verkningar, en sammankomst där muslimska stater skall bjudas in. En mer bisarr idé får man leta efter. Där skall framtida amerikanska presidentkandidater och politiker sitta kring ett runt bord och, som det heter, ge och ta med en hoper muslimska envåldshärskare. För att ingen skall tvivla på hans allvar har D'Souza ställt sig på den muslimska världens sida i kontroversen kring danska Jyllandsposten.
Han vill också att amerikanska konservativa skall kapa förtöjningarna med Europa och istället alliera sig med socialt konservativa muslimer i Mellanöstern. Detta måste vara ett av de märkligaste förslag som har framlagts av en konservativt sinnad amerikan de senaste decennierna. D'Souza tror uppenbarligen på fullt allvar att det finns en större ideologisk gemenskap mellan konservativa amerikaner och det som han kallar traditionella muslimer än mellan till exempel president Bush och Hillary Clinton. Victor Davis Hanson har kommenterat D'Souzas idé på följande sätt:

I am no big fan of a Russ Feingold or a Howard Dean, but as fellow Americans I find more resonance with them than with conservative Muslims abroad who, at least currently, do not approve of religious tolerance, or an equality of women, or freedom of speech and expression. Personally in this war I prefer to make "common cause" with the atheist leftist Christopher Hitchens or Al Gore’s former running mate, Democratic vice presidential candidate Joe Lieberman, or a liberal Tom Lantos (also named as a "domestic insurgent" on the D’Souza list) than with someone abroad who embraces sharia law.

D'Souza använder två knep för att marknadsföra sin idé. För det första: han presenterar en synnerligen urvattnad bild av islam där merparten av det som västerlänningar upplever som motbjudande är bortsorterat. För det andra: han hävdar att alternativa åsikter är grundade i etnocentriska vanföreställningar om islam. Några exempel. D'Souza konstaterar att den muslimska familjen är patriarkalisk, men har inget speciellt att invända emot det eftersom han inte ser någon motsättning mellan patriarkat och kvinnomakt. Han medger att polygami är en distinkt islamisk sedvänja, men avfärdar all kritik med att den är ytterst sällsynt. Han noterar att i Iran har man sänkt giftasåldern för flickor till 13 år, men verkar inte mena att det reser några oöverstigliga hinder för en allians. Han säger att islam inte påbjuder att kvinnor bär huvudduk, utan att beakta att det finns avvikande åsikter i frågan. Han säger att Ayatollah Khomeini var åtminstone bland muslimer "highly regarded for his modest demeanor, frugal lifestyle and soft-spoken manner", men glömmer bort att nämna att Khomeini öppet förkastade föreställningen om islam som en fredens religion:

Those who know nothing of Islam pretend that Islam counsels against war. Those [who say this] are witless. Islam says: Kill all the unbelievers just as they would kill you all! Does this mean that Muslims should sit back until they are devoured by [the unbelievers]? Islam says: Kill them, put them to the sword and scatter [their armies]….Islam says: Whatever good there is exists thanks to the sword and in the shadow of the sword! People cannot be made obedient except with the sword! The sword is the key to Paradise, which can be opened only for the Holy Warriors! There are hundreds of other [Qur’anic] psalms and Hadiths [sayings of the Prophet] urging Muslims to value war and to fight. Does all this mean that Islam is a religion that prevents men from waging war? I spit upon those foolish souls who make such a claim.

Han kritiserar västs syn på islam för etnocentrism, men hans kritik förefaller i huvudsak vara taktiskt motiverad. Varför är det etnocentriskt att påpeka att kvinnor inte har rätt att köra bil i Saudiarabien? Han hävdar att islamister inte är emot demokrati eftersom de har upptäckt att de kan vinna val. Det D'Souza glömmer bort att fråga sig är om detta kanske uttrycker en taktisk inställning till demokratin. Kommunister har i alla tiden förklarat att de är för demokrati, men när de fått makten har de skyndsamt avskaffat densamma. Han menar att islamister är för vetenskap och teknologi och hans något märkliga argument för denna tes är att de använder mobiltelefoner och Internet. D'Souza borde istället ha frågat sig varför inga muslimska länder producerar mobiltelefoner eller Internetrelaterad teknik. Han hävdar att det inte är sant att endast muslimska stater håller sig med tabubelagda ämnen. Det är idag tabu att ifrågasätta Martin Luther Kings storhet, menar han. Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Det är inte förbjudet att vanhelga King, att åtminstone några amerikaner inte vågar göra det på grund av socialt tryck är en helt annan sak. Han säger heller ingenting om vilka muslimer han vill alliera sig med. Den muslimska världen är, som bekant, splittrad i många frågor. När islamkännaren Robert Spencer bad D'Souza nämna ett namn sade denne egyptiern Ali Gomaa. Ali Goma är en känd supporter av libanesiskbaserade Hizbollah – en organisation som terroriststämplats av D'Souzas allierade i Bushadministrationen.

För de som har följt D'Souzas intellektuella karriär måste det framstå som fullständigt obegripligt att denna intelligenta man har skrivit en så pass usel bok somThe Enemy at Home. Endast en person med masochistiska böjelser skulle komma på idén att hävda att terroristattackerna mot New York och Washington var i någon mening av ordet självförvållade. Jonathan Rauch slog huvudet på spiken när han sade att "the root cause of terrorism is terrorists". Att D'Souza inte förstår detta är obegripligt. Om inte denna bok erhåller kalkonstatus, lär detta öde inte drabba någon bok överhuvudtaget.

Stormvarning är härmed utfärdad.