Samtiden.com

Du är här

Om antisemitismen I

När vi kritiserar människor kan vi gå tillväga på två sätt: vi kan kritisera deras yttranden, vi kan klandra dem för deras handlingar eller vi kan kritisera dem för vad de är.
Den klassiska definitionen av "antisemitism" definierar ett yttrande eller en handling som antisemitisk om den är negativ till sitt innehåll, baserad på falska föreställningar om den tilltalade och riktar sig mot judar därför att de är judar. Vid en första anblick kan definitionen ge ett märkligt intryck. Det är en sak om man ogillar en person därför att vederbörande agerat på ett osympatiskt sätt i ett visst sammanhang, det är uppenbarligen en helt annan sak att tycka illa om någon alldeles oavsett vad personen ifråga har sagt eller gjort. Är det överhuvudtaget möjligt att göra något sådant?
När Hitler säger att han avskyr judar därför att deras slutmål är demokratin eller parlamentarismen, verkar det onekligen som om det är judarnas planer som han reagerar emot. Men skenet bedrar. För Hitler är judens demokratiska strävanden ett uttryck för dennes rasmässiga egenskaper. Uttryckt på ett annat sätt: för Hitler är juden genetiskt programmerad att sträva mot demokrati och parlamentarism på samma sätt som myror är genetiskt programmerade att bygga myrstackar. Det är i denna mening som nationalsocialismen är antisemitisk.
Men nationalsocialismen var inte världens första antisemitiska rörelse. Faktum är att antisemitismen har en lång historia.

Europa

Antisemitismen växte fram ur konfrontationen mellan kristna och icke-kristna i medeltidens Europa. Protestanter och katoliker vände sig emot judarna därför att de senare inte godtog flera av kristendomens teologiska axiom. Nya testamentet spelar t.ex. ingen roll inom judendomen. Religiösa judar anser inte att Jesus var Guds son. Men den kanske viktigaste orsaken till den kristna animositeten var att judarna ansågs ha korsfäst och mördat Jesus. Under medeltiden var antisemitismen således religiöst färgad. Det sataniska elementet dominerade propagandan och judarna beskrevs som besatta av onda makter. De anklagades för att förgifta brunnsvatten, sprida sjukdomar och ägna sig åt ritualmord. Bokbål var inte ovanliga. Det mest kända är det som ägde rum i Paris 1242 då vagnslaster med Talmud brändes offentligt med hänvisning till att skrifterna stred mot den kristna tron.
Under senmedeltiden ändrade judehatet delvis karaktär. Problemet var särskilt akut i Spanien. Spanien hade styrts av muslimer i flera hundra år för att ånyo bli kristet i slutet av 1400-talet. Den nya regimen tolererade inga religiösa avvikelser och de judar som vägrade avsäga sig sin religiösa övertygelse hotades med landsförvisning eller dödsstraff. Många judar valde att lämna Spanien, andra konverterade till kristendomen. För de som valde att stanna kvar uppstod snart nya problem. Det dröjde inte länge innan de nya härskarna började ifrågasätta konvertiternas uppriktighet. Den spanska inkvisitionen, som brukar betecknas som den grymmaste av de europeiska inkvisitionerna, hade till specifikt uppdrag att avslöja falska konvertiter, dvs. personer som låtit döpa sig för att uppnå personliga fördelar.
Upplysningen förändrade villkoren för Europas judar till det bättre. Den religiösa fanatismen var förvisso inte död, men bland politiker och intellektuella syntes nu en uppriktig vilja att söka institutionella former för fredlig samexistens mellan Europas olika religioner. I England argumenterade John Locke för att staten inte skall blanda sig i det religiösa livet och i Frankrike försvarade Robespierre den nya politiken med följande ord: "The vices of the jews derive from the degradation in which you have plunged them".
Även om Europa fortfarande var starkt präglat av kristendomen var det uppenbart att något höll på att hända. Kyrkans makt blev stadigt allt mindre och den religiöst färgade kritiken av judarna hade inte riktigt samma sting som tidigare. Men även om sekulariseringen av det intellektuella livet otvivelaktigt hade minskat kyrkans inflytande, var den allt annat än uträknad. Så sent som 1757 brändes Talmud och andra judiska urkunder på officiell order i Polen och många kristna var fortfarande övertygade om att judarna konspirerade mot dem i det fördolda.
Ett av de verk som skulle komma att spela en betydande roll i antisemitismens historia var katoliken Johann Andreas Eisenmengers Entdecktes Judentum från 1711. Eisenmenger hävdade att de judiska urkunderna förbjuder judar att rädda kristna som befinner sig i livsfara. Han hävdade vidare att de heliga judiska texterna ålägger judar att mörda kristna. Eisenmenger avrådde kristna från att anförtro sig till judiska läkare eller att använda sig av deras medikamenter. Entdecktes Judentum utgjorde grundvalen för 1800-talets klassiker inom den antisemitiska litteraturen: August Rohlings Der Talmudjude från 1871. Rohling, som var katolsk teolog, hävdade att han hade bevis för att judar regelmässigt ljuger och att de ägnar sig åt ritualmord. Den mest kända antisemitiska skriften är dock The Protocols of the Elders of Zion. Skriften som dök upp i mitten på 1800-talet och anses vara hopkokad av den ryska tsarens säkerhetstjänst, är den moderna antisemitismens bibel. I USA spreds skriften under namnet The Jewish Peril av bl.a. industrimagnaten Henry Ford.
I boken beskrivs hur en tre hundra man stark grupp av judar i hemlighet konspirerar mot mänskligheten i syfte att stärka sin makt. En målsättning sägs vara att lägga bankerna under sig, en annan är att avskaffa yttrandefriheten. Judarna sägs intrigera mot kärnfamiljen och sprida skräpkultur. De sägs också sprida marxism och darwinism i syfte att underminera kristendomen.
Moderniseringsprocessen och kapitalismens utveckling bidrog till judarnas emancipation. Holland var först ute med att emancipera judarna, därefter följde England och Frankrike. Men även om den beskrivna utvecklingen gick i rätt riktning, medförde den aldrig total likställdhet. Emancipationen av judarna var i mångt och mycket en verkan av den allmänna sekulariseringen av samhällslivet. Det gynnade judarna som tvingats utstå mycket förtryck på grund av sin religiösa övertygelse, men det gav dem också nya fiender. Många av dem som var med och drev på sekulariseringsprocessen var misstänksamma mot alla former av religion, judendomen ej undantagen.
Francois Marie Arouet eller Voltaire var ett exempel. Den socialistiska rörelsen var ett annat exempel. Ryska socialister anklagade judarna för att vara kapitalismens hantlangare och ansåg att förföljelser av judar var ett naturligt inslag i den antikapitalistiska kampen.
I takt med att kyrkans makt minskade ändrade de antisemitiska argumenten karaktär. Tolkningarna av de religiösa urkunderna ersattes av vetenskapliga resonemang. Perspektivskiftet hängde ihop med utvecklingen inom antropologin och filologin i slutet av 1700-talet. Den antropologiska forskningen var vid den här tiden engagerad i ett klassifikationsprojekt. Den fråga som man ville besvara var om det är möjligt att dela in mänskligheten i olika grupper eller raser. Man mätte människors huvud- och kroppsform, man gjorde noteringar om hudfärg och storlek.
Föreställningen om att judarna utgjorde en särskild ras var inte ny, men antropologin skänkte den en legitimitet som den tidigare inte hade haft. Men antropologin kunde inte svara på vad för slags ras judarna tillhörde. Den nazistiska distinktionen mellan arier och semiter härrör inte från antropologin. Den kommer istället från filologin eller språkforskningen. Under 1700- och 1800-talet hade europeiska språkforskare upptäckt att de olika språken i världen är relaterade till varandra. Man började tala om familjer av språk. Filologerna ansåg att hebreiska och arabiska tillhör den semitiska språkfamiljen, medan de europeiska språken och sanskrit tillhör den ariska familjen. Men språkforskarna uttalade sig aldrig om mänskliga raser. Filologerna menade inte att deras klassifikationer motsvarades av olika folkgrupper som skilde sig från varandra på bestämda biologiska variabler. De använde förvisso ord som "semiter" och "arier" när de refererade till grupper av personer som talade ett visst språk, men det var av bekvämlighetsskäl. Föreställningarna om den semitiska och den ariska rasen uppkom genom en sammanblandning av filologiska och antropologiska data.
Föreställningen om att det existerar olika raser och att dessa inte är jämlika är betydligt äldre än upplysningen. Man finner närbesläktade idéer hos Aristoteles och en del medeltida islamiska filosofer. De nya idéerna blev mycket populära. En viktig anledning till deras popularitet var inte överraskande att de hade fördelen att vara i takt med tiden. På 1800-talet var det inte längre möjligt att bedriva storskalig förföljelse av människor med hänvisning till deras religiösa övertygelse. Den religiösa fundamentalismen hade börjat få något gammalmodigt över sig. Kristendomen hade sekulariserats och troende kristna reagerade med olust inför tanken på att staten skall blanda sig i människors religiösa liv. Wilhelm Marr, som år 1879 myntade termen "antisemitism", betraktade den religiösa kritiken som idiotisk och sade att han var, om det skulle visa sig vara nödvändigt, beredd att försvara judarna mot religiös förföljelse. För Marr var problemet inte judarnas religion, utan deras rastillhörighet. Hur stor politisk makt hade antisemiterna under denna period? I österrike lyckades Karl Lugers Kristna socialister vinna ett val på en öppet antisemitisk plattform. Hitler skulle senare hänvisa till Luger som en av sina stora inspiratörer. Tyskland hade flera prominenta antisemiter, bland dem kompositören Richard Wagner, men deras politiska makt var begränsad. I Frankrike pågick Dreyfusaffären. Alfred Dreyfus var officer i franska armén och anklagad för att ha bistått ärkefienden Tyskland med topphemlig information. Rättegången mot Dreyfus som hade tydliga antisemitiska inslag resulterade i en deportation till den beryktade Djävulsön, en av Frankrikes fängelsekolonier. Dreyfus frikändes sedermera från alla anklagelser efter det att hans mål hade prövats på nytt i en civil domstol. Värst var situationen i vissa länder i Öst- och Centraleuropa. Där var frågan om individens nationalitet intimt förbunden med frågan om vederbörandes rastillhörighet. Det ställde ofta till med problem för judarna eftersom de av många betraktade som en specifik ras. I de länder där judarna var relativt få till antalet och där individens politiska identitet likställdes med dennes nationella identitet, var antisemitismen inget större problem. Antisemitismen var minst utbredd i de anglosaxiska länderna. Även om det fanns antisemiter i de engelskspråkiga länderna, lyckades de aldrig uppnå samma respektabilitet och popularitet som sina kollegor på kontinenten.

Islam och judendom

Få förnekar att konflikten mellan Israel och den muslimska världen har antisemitiska inslag, men hur har det sett ut historiskt? Är islam en antisemitisk ideologi? Är antisemitismen en integrerad del av islam?
Enligt den amerikanske islamologen Bernard Lewis är svaret på frågan "nej". Bristen på animositet mellan islam och judendom har dock inte berott på att islam är mer tolerant än kristendomen. De flesta muslimer var inte antisemiter av den enkla anledningen att de inte var kristna. Även om konflikten mellan kristendom och judendom inte var oundviklig, fanns betingelserna där hela tiden. Judar och kristna var oeniga på en rad viktiga punkter. Judarnas minoritetsställning försvårade dessutom deras möjligheter att skydda sig mot kyrkans övergrepp.
Någon jämförbar konflikt mellan islam och judendom existerar inte i de heliga islamiska texterna. Muslimer har inget problem med att judarna förkastar Nya testamentet eftersom de anser att Koranen transcenderar kristendomen som helhet. Koranen förnekar dessutom att judarna gjort sig skyldiga till mord på Guds son. Det är i och för sig korrekt att Koranen beskriver en konflikt mellan profeten och några judiska stammar i den heliga staden Medina, men den konflikten spelar en underordnad roll i islams historia. Begreppet "judisk-kristen tradition" motsvaras av en historisk verklighet, det faktum att judiska och kristna teologer var eniga om att Gamla testamentet är en helig skrift. Det är inte möjligt att på samma sätt tala om en "judisk-islamisk tradition", trots att judar och araber har levt tillsammans i 1400 år. Det innebär emellertid inte att det saknas kontaktpunkter mellan judendom och islam. Faktum är att judendomen har mer gemensamt med islam än med kristendomen. Ett exempel är att både islam och judendom är legala religioner. Den judiska Halakha har mycket gemensamt med islams sharia. Både muslimer och judar anser att det finns en icke-mänsklig lag, att denna lag utgår från Gud, att människan erhåller kunskap om lagen genom uppenbarelser och att lagen reglerar varje aspekt av offentligt och privat liv. Något motsvarande finns inte i kristendomen. Det innebar inte att judarna hade samma rättigheter som muslimerna under islam. Men även om judarna var diskriminerade, utsattes de mer sällan än ofta för förföljelser. Lewis skriver att judarnas situation under islam aldrig var så dålig som den var när det var som värst under kristendomen eller så bra som den var när den var som bäst under kristendomen. En förklaring till den relativa friden var att muslimska teologer inte uppfattade judendomen som en rival. Islams huvudsakliga konkurrent var kristendomen. En annan bidragande faktor var att judarna utgjorde en relativt liten grupp och att de i viktiga avseenden förkastade viktiga kristna teologiska axiom.

Nazisterna, araberna och Palestinafrågan

Ordet "sionism" betecknade ursprungligen en analys av det judiska predikamentet: eftersom judarna inte har en egen stat, är de främlingar i världen och detta främlingskap ligger till grund för deras lidanden.
Ungefär så ser analysen ut.
Theodor Herzl brukar kallas den politiska sionismens upphovsman. Under intryck av Dreyfusaffären skrev Herzl 1896 Der Judenstaat, en bok i vilken han argumenterar för upprättandet av ett judiskt nationalhem.
Även om många var entusiastiska över tanken på en judisk stat, saknades det inte kritiker. Religiösa judar avfärdade Herzls förslag som en sekulär villfarelse, andra oroade sig över att sionismen kunde leda till konflikter med araberna.
Meningsmotsättningarna minskade dock över tid. I takt med att den muslimska världen ställdes under brittisk och fransk jurisdiktion, minskade toleransen mot religiösa minoriteter i området. Många muslimer uppfattade sionismen som ett politiskt verktyg som imperiemakterna använde sig av i syfte att kolonisera arabvärlden.
Denna nya perception förstärktes av importen av antisemitiska idéer från Europa och insikten om att kolonialmakterna planerade ett judiskt nationalhem i Palestina. Situationen förvärrades efter det nazistiska makttillträdet i Tyskland.
Judeförföljelserna stegrade inte endast intresset för sionism bland judar, det bidrog också till att öka den judiska invandringen till Palestina. Hitler var vid den här tiden inte oroad över att den judiska kolonin i Palestina skulle kunna leda till framväxten av en judisk stat i området. Tvärtom, Hitlers ursprungliga plan var att utvisa alla judar från Tyskland. Nazisterna diskuterade olika tänkbara destinationsorter och en plats som övervägdes var det brittiska Palestinamandatet.
Nazisterna omprövade denna ståndpunkt efter det att det kommit till deras kännedom att England hade förbundit sig att verka för ett judiskt nationalhem i Palestina. Mellan 1933 och 1945 utvecklades ett intimt samarbete mellan nazistregimen och aktivister och politiker i arabvärlden. Araberna var i regel mer entusiastiska över samarbetet än nazisterna. Ett skäl var att Hitler prioriterade kriget i Europa. Ett annat skäl var att nazisterna inte gjorde någon distinktion mellan judar och araber. I den nazistiska ideologin var araberna inte mindre semiter än judarna. Många muslimer beundrade Hitler därför att de ansåg att han hade förmått ena Tyskland. En annan anledning till den arabiska entusiasmen var att araberna i Hitlertyskland såg en allierad i kampen mot kolonialmakterna. Den kanske viktigaste orsaken var dock att araberna hoppades på att nazisterna skulle hjälpa dem att förhindra bildandet av en judisk stat i det brittiska Palestinamandatet. Arabiska nazistpartier bildades och Mein Kampf översattes till arabiska. I Egypten fick Hitler t.o.m. ett arabiskt namn. En av de största entusiasterna var Egyptens förre president Anwar Sadat. Efter krigsslutet rådde stor osäkerhet i arabvärlden om vad som egentligen hade hänt Hitler. Envisa rykten gjorde gällande att Hitler levde och att han lyckats fly till Brasilien. I början på 50-talet ställde en av Kairos tidningar frågan vad läsarna skulle vilja säga till Hitler om det visade sig att han var vid liv. En av dem som svarade var Anwar Sadat:

My dear Hitler, I congratulate you from the bottom of my heart. Even if you appear to have been defeated, in reality you are the victor. You succeeded in creating dissentions between Churchill, the old man, and his allies, the Sons of Satan. Germany is victorious because it became necessary for the world balance of power that Germany be created anew, whatever East and West might think. There will be no peace unless Germany becomes again what she was. ... As for the past, I think you made some mistakes, such as opening to many fronts or Ribbentrop's short-sightedness in the face of Britain's old man diplomacy. But your trust in your country and people will atone for those (strategic) blunders. You may be proud of having become the immortal leader of Germany. We will not be surprised if you appear again in Germany or if a new Hitler rises up in your wake. Anwar al-Sadat

De arabiska försöken att stoppa den judiska invandringen och bildandet av det judiska nationalhemmet var dock dömda att misslyckas. Den internationella maktbalansen hade aldrig talat till arabernas fördel. När Hitlertyskland var besegrat och insikten om de nazistiska judepogromerna hade spritt sig i Europa, ställde sig det kristna Europa bakom idén om ett judiskt nationalhem.

Muslimsk antisemitism. Orsaker

Antisemitiska publikationer är inget nytt i arabvärlden, men tidigare hade de begränsad spridning och inte alltför stora upplagor. Numera utgör antisemitismen en integrerad del av det intellektuella livet i muslimska länder. Antisemitiska teman förekommer t.o.m. i undervisningen i grammatik och aritmetik på grundskolenivå. Ur ett historiskt perspektiv är antisemitismen av europeiskt ursprung. Idag har muslimska länder som Iran övertagit rollen som internationella distributionscentrum för böcker och skrifter med antisemitiskt innehåll. Faktum är dessutom att den uttryckta fientligheten ofta är värre än den som uppnåtts i den europeiska litteraturen.
Men innan vi tittar lite närmare på den muslimska antisemitismen, skall vi ställa några frågor om dess ursprung. Vad beror den på? En viktig faktor är otvivelaktigt konflikten mellan Israel och den muslimska världen. Men konflikten mellan Israel och de muslimska staterna kan inte förse oss med en slutgiltig förklaring av den muslimska antisemitismen. Mellanösternkonflikten är politisk till sin natur och har som sådan ingen koppling till etnicitet. Att antisemitiska argument blivit vanliga i den ideologiska krigföringen beror på att de muslimska staterna har bestämt sig för att använda sådana.
Bortsett från det torde få förneka att seriösa analyser av antisemitismen i Mellanöstern måste beakta konflikten mellan Israel och de muslimska staterna.

Alltså, vad är det som gör konflikten mellan Israel och arabvärlden så speciell?

Ett svar på frågan är det palestinska flyktingproblemet. Enligt denna förklaring är den muslimska antisemitismen ett uttryck för medkännande med de palestinska flyktingarna. Muslimer hatar således judar därför att de sympatiserar med palestinierna. Nästa fråga är alltså varför det finns ett palestinskt flyktingproblem. För att kunna besvara denna fråga på ett korrekt sätt måste man förstå att konflikten Israel och de muslimska staterna är i grunden en politisk konflikt och att palestiniernas umbäranden är en verkan av denna konflikt, inte dess orsak. Om de muslimska staterna hade accepterat FN:s delningsplan från 1947, hade det inte existerat några palestinska flyktingläger idag. Palestinierna hade då haft en egen stat på Västbanken. Mellan 1948 och 1967 var Västbanken dessutom ockuperad av Jordanien utan att de muslimska länderna vidtog några åtgärder för att skapa en palestinsk stat i området. Det var först efter sexdagarskriget 1967 som muslimer i området började kalla sig palestinier och hävda att de hade rätt till en egen stat på det område som FN:s delningsplan ursprungligen hade tilldelat dem och som hade varit i Jordansk ägo under nästan 20 år. Den fråga som man således bör ställa sig är om den muslimska kritiken av Israel verkligen baseras på omsorg om palestinierna eller om det palestinska problemet tvärtom har blivit ett instrument som de muslimska staterna använder sig av för att kunna göra territoriella anspråk på Israel. Om det palestinska ledarskapet och arabstaterna verkligen hade brytt sig om palestinierna så mycket som de säger att de gör, hade problemet kunnat lösas relativt enkelt genom invandring till de olika arabstaterna. Faktum är att under alla dessa år som de muslimska länderna har ömmat för den palestinska saken, har många av dem haft en omfattande arbetskraftsinvandring. Det är svårt att inte få intrycket att det palestinska ledarskapet och de muslimska länderna medvetet har avstått från att avveckla flyktinglägren av politiska skäl. För det palestinska ledarskapet och deras muslimska stödtrupper har situationen i de palestinska lägren ett viktigt symbolvärde. Arafat och hans medarbetare vet om att mediernas bevakning av händelserna i området hade minskat i omfattning om lägerinvånarna hade omlokaliserats till de närliggande oljestaterna. Det är heller inte osannolikt att en viktig delförklaring till det stöd som PLO har bland intellektuella i Europa och USA är direkt förknippad med situationen i flyktinglägren. En omlokalisering av palestinierna till Saudiarabien, Egypten och Syrien hade eliminerat det mänskliga lidandet, men avsevärt försvårat för PLO att göra territoriella anspråk på Israel. En tömning av flyktinglägren hade dessutom drastiskt minskat möjligheten för radikala muslimska grupper att rekrytera nya aktivister och att iscensätta intifador. En annan förklaring betonar det sätt på vilket den judiska staten upprättades. Som vi har påpekat ovan finns det ingen direkt antisemitisk tradition i islam. Judarna var tolererade, även om de behandlades som andra klassens medborgare. Grundandet av staten Israel vände inte endast upp och ned på denna hierarki, det medförde också att muslimsk mark övertogs av icke-muslimer. Men inte heller denna förklaring håller streck. För det första är den muslimska erfarenheten knappast unik. Många stater har skapats på detta sätt under historiens gång. För det andra: om man betraktar förlusten av Palestina mot bakgrund av de bakslag som drabbat den muslimska civilisationen alltsedan morerna drevs ut ur Spanien, är det uppenbart att det inte rör sig om någon större förlust. Man kan i och för sig förstå att förlust en av Palestina gjort många muslimer upprörda, men det är samtidigt svårt att undgå känslan att muslimernas reaktion inte står i rimlig proportion till det inträffade.
Dock är det uppenbart att Israels geografiska lokalisering har haft betydelse för muslimernas reaktion. Inte i den meningen att Israel ligger på muslimsk mark, utan att staten Israel ligger i islams mitt och att den judiska staten gör anspråk på Jerusalem. Jerusalem är, efter Mecka och Medina, islams tredje heligaste stad. En annan orsak har att göra med det sätt på vilket muslimerna betvingades. Muslimerna besegrades inte av någon av imperiemakterna. En sådan förlust hade de kunna bära utan skam. Däremot var det inte möjligt att hantera den förödmjukelse som det innebar att bli besegrade av judarna, detta andra klassens folk som muslimerna hade föraktat så mycket. Lewis menar att antisemitismen erbjöd muslimerna en möjlighet att förklara förlusterna och uthärda förödmjukelserna.

Muslimsk antisemitism. Innehåll

När man försöker fastställa existensen av muslimsk antisemitism, använder man i regel en av två metoder. Den första metoden innebär att man försöker fastställa den misstänkta individens motiv. Det innebär bl.a. att man läser tal och böcker författade av individen. Man kanske intervjuar vederbörande. Låt oss ta Hitler som ett exempel. Det är inget större problem att fastslå att Hitler var antisemit eftersom han öppet tillstår det.
Många gånger är det inte fullt så enkelt. Det finns antisemiter som döljer sina antijudiska åsikter bakom en kritik av Israel. Men det finns uppenbarligen också kritiker av Israel som inte är antisemiter. Den andra metoden går ut på att man använder sig av s.k. indirekta argument. Med denna metod är det inte möjligt att bevisa att en person är antisemit. Dock är det fullt möjligt att i varierande grad misstänkliggöra någon. Låt oss först titta på den första metoden. År 1979 publicerade Kairo-baserade The Call en serie artiklar på temat "Känd din fiende". Författaren inleder med att peka ut fyra fiender till islam: kristna som missionerar, marxister, araber som strävar efter en religiöst neutral stat och judar. Därefter kvalificerar han sina resonemang. Han säger att inte alla kristna är fiender till islam. Huruvida en kristen är fiende till islam eller inte beror på om han försöker konvertera muslimer till kristendomen. Marxisten är på grund av sin materialistiska utgångspunkt alltid fientligt inställd till islam. Den tredje gruppen av fiender till islam består av araber som övergett islam för sekularisering och modernisering. Författaren nämner Gamal Abdel Nasser och Kemal Atatürk.
Enligt författaren är alltså inte alla kristna fiender till islam. Kristna som håller sig på sin kant och avstår från att missionera bland muslimer är goda människor. Marxisten är förvisso ingen vän av islam, men om vederbörande har blivit manipulerad av judar är detta av allt att döma en förmildrande omständighet. Detsamma kan sägas om arabiska ledare som Nasser och Atatürk: de är inte onda i sig, de har med sina handlingar ställt sig på fel sida om barrikaderna. Judarna är det enda undantaget. Till skillnad från kristna, marxister och förespråkare av sekularisering är juden inte dålig på grund av sina val eller sin godtrogenhet, utan på grund av sin natur. För upphovsmännen till artikelserien i The Call är det inte staten Israel eller sionismen som är problemet, utan juden som sådan. Juden måste bekämpas därför att han alltid är ond. Marxister är, enligt författaren, antingen judar eller icke-judar som manipulerats av judar till att omfatta marxismen. Denna ontologiska ondska förmodas ta sig olika uttryck. Judar sägs t.ex. mörda kristna och muslimska barn därför att de behöver deras blod när de skall baka matzos - det osyrade brödet. Judar har anklagats för att skicka aidssjuka kvinnor till Egypten i syfte att sprida sjukdomen där. De har beskyllts för att exportera jordbruksprodukter som innehåller ett ämne som gör muslimska män sterila. De har utpekats som kolportörer av cancerframkallande massprodukter. En kritiker hävdade att judarna försöker underminera islam genom att förmå muslimska länder att legalisera homosexualitet. En egyptisk tidning gick så långt att den hävdade att PLO-ledaren Arafat måste vara jude: Arafat hade ju skrivit på ett fredsavtal med Israel.
Under många år var den muslimska antisemitismen i huvudsak baserad på europeiska källor. Så är inte längre fallet. Det har blivit allt vanligare att muslimer åberopar sig på partier i Koranen i syfte att legitimera demoniseringen av judar. Under muslimska gudstjänster sägs det att profeten liknade judarna vid apor och grisar. Påståenden som dessa har klara likheter med det som predikades under tredje riket.
Låt oss nu därför titta lite närmare på metod nummer två. När biskop KG Hammar uppmanade Sveriges konsumenter att bojkotta israeliska varor och krävde att EU fryser sitt handelsavtal med Israel, svarade Israels ambassadör Svi Mazel på följande sätt:

Om KG Hammar vore en ärlig man skulle han kräva bojkott av alla arabiska länder där det inte finns mänskliga rättigheter överhuvud taget. Jag kan inte se att det är något annat än hat som ligger bakom, hat mot det judiska folket", säger han. På en direkt fråga om Zvi Mazel anser att ärkebiskopen är antisemit svarar han: "Troligen."

Mazel ger här prov på ett indirekt resonemang: Hammars beteende indikerar att hans motiv är antisemitiskt. Men eftersom Mazel inte med absolut säkerhet kan veta att Hammars motiv är antisemitiska, undviker han att beskylla biskopen för judefientlighet. Istället använder han det mildrare uttrycket "Troligen". Hammars svar är undvikande:

"Det är synd att han svarar så", säger KG Hammar. "Svaret på varför Israel är speciellt är bland annat att Israel är en demokrati. Och det ingår i en demokratisk livsform att man där debatterar och diskuterar öppet."

Som vi ser bemöter Hammar inte Mazels kritik, istället byter han ämne. Mazel ställde frågan varför Hammar vill bojkotta just Israel. Varför kräver inte Hammar att EU säger upp sitt handelsavtal med Iran? Mazels undran är fullt legitim: är det inte märkligt att personer som säger sig ha en demokratisk övertygelse kräver bojkotter av just demokratier? Man kan förstå att Mazel är förvånad: det finns ju så många diktaturer att bojkotta. Varför väljer Hammar ut Israel, den enda demokratiskt organiserade staten i området? Menar Hammar att vi skall ställa lägre krav på teokratier som Iran än representativa demokratier som Israel? Varför gör han det? En rimlig gissning är att Hammar upplever Mazels kritik som besvärlig och att han helst skulle vilja diskutera något annat. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur Hammars svar skall tolkas, men Mazels hypotes är inte orimlig.
I boken Semites and Anti-Semites hävdar Bernard Lewis att Sovjetunionen var ett av de icke-muslimska länder som kritiserade Israel hårdast. Innebär det att den sovjetiska politiken därmed var antisemitisk? Inte nödvändigtvis, svarar Lewis. Sovjetunionen hade legitima politiska skäl att motsätta sig Israel eftersom israelerna hade allierat sig med USA. Lewis medger att det finns inslag i den sovjetiska politiken som ger näring åt misstankar om antisemitism, men på det hela taget verkar det som om han är beredd att ge Sovjet fribrev.
Men vad är det då som gör Lewis misstänksam? Det är två saker: för det första den hätskhet som präglat den sovjetiska kritiken av Israel. För det andra, det sätt på vilket Sovjet har hanterat sina diplomatiska förbindelser med Israel. Lewis förvånar sig alltså inte över den sovjetiska kritiken. Alla stater i världen bevakar sina nationella intressen och Sovjet var inget undantag från den regeln. Det är det sätt varpå Sovjet slog vakt om sina nationella intressen som väcker Lewis nyfikenhet till liv. För Lewis är den sovjetiska kritiken av Israel och landets hantering av de diplomatiska förbindelserna med den judiska staten indikatorer på antisemitism, inte bevis på antisemitism.
Ett annat indirekt argument handlar om synen på Jesus' öde. Vi har tidigare nämnt att antisemitismen inte är en integrerad del av islam. Antisemitismen växte fram i Europa och dess grundpremiss var att judarna hade korsfäst och mördat Jesus. Koranen nämner denna incident, men ger den en helt annan tolkning. Enligt Koranen försökte judarna att korsfästa Jesus, men Gud räddade Jesus och lurade judarna att korsfästa en okänd person. Men trots att den klassiskt kristna uppfattningen saknar stöd i Koranen, är det inte ovanligt att muslimer framför åsikten att judarna mördade Jesus. När Katolska kyrkan sammanträdde 1962 för att diskutera skuldfrågan, hotade de muslimska länderna med försämrade mellanstatliga relationer om Vatikanrådet skulle besluta att skuldbefria judarna. När påven besökte Damaskus för tre år sedan, upprepade Syriens president Bashar al-Assad att det var judarna som mördade Jesus.
Var i vårt schema hamnar de som förnekar förintelsen? Det torde vara en rimlig gissning att flertalet av dem som idag förnekar förintelsen av Europas judar är antisemiter, men det går naturligtvis inte att helt utesluta att det finns personer som gör det av andra skäl.
Vad är det som talar för att majoriteten av historierevisionisterna är antisemiter? Det främsta skälet är naturligtvis att förintelsen förmodligen är världshistoriens mest väldokumenterade brott. En persons syn på förintelsen är därför ett indirekt argument. Det följer av vår definition av begreppet "antisemitism". Det är dock inte alltid som denna gränslinje respekteras i debatten och en anledning förefaller vara att det i några Europeiska länder har blivit förbjudet att förneka förintelsen. Att förneka förintelsen har i lagens ögon blivit liktydigt med att säga "Jag är antisemit". Men det finns ingen logisk ekvivalens mellan uttrycken "Det är förbjudet att förneka förintelsen" och "Jag är antisemit". Enligt Lewis är det inte ovanligt att muslimska intellektuella intar samma ståndpunkt i Förintelsedebatten som europeiska och amerikanska historierevisionister. Palestiniernas premiärminister Mahmoud Abbas doktorerade 1982 på tesen att förintelsen på det hela taget är en sionistisk bluff och att de judar som eventuellt blev mördade, föll offer för en judisk-nazistisk komplott. I juli innevarande år publicerade en av Egyptens största statskontrollerade tidningar en artikelserie på teman The Lie About The Burning of the Jews.
Några andra exempel på indirekta argument. År 1978 protesterade Irak när Polen arrangerade ceremonier till minnet av de polska judar som mördades av nazisterna och deras kollaboratörer och så sent som 1984 förbjöd Egypten visningar av den amerikanska filmen Sophies Choice. Steven Spielbergs Schindler's List är förbjuden i arabvärlden och katastroffilmen Independence Day har kritiserats hårt från muslimskt håll därför att en av filmens hjältar, David Levinson, spelas av amerikanen Jeff Goldblum som är jude.

EU-cirkus

European Monitoring Center on Racism and Xenophobia (EUMC) är en del av EU-byråkratin. EUMC har till uppgift att studera rasism och främlingsfientlighet inom unionen. Efter terroristattackerna mot New York och Washington vände sig EUMC till Zentrum fur Antisemitismusforschung vid Berlins universitet för att få hjälp med en rapport om europeisk antisemitism. Bakgrunden till samarbetet var den våg av antisemitism som sköljde genom flera av EU:s medlemsstater under våren 2002. Fysiska attacker mot judar blev allt vanligare under perioden och synagogor och judiska gravplatser utsattes för omfattande vandalisering. Berlins polis ansåg att situationen var så allvarlig att man uppmanade stadens judar att inte bära några symboler som skulle underlätta för antisemiterna att identifiera dem. Forskarnas rapport - Manifestations of Anti-Semitism in the European Union - var färdig i januari 2003. När EUMC hade bekantat sig med rapportens innehåll, beslöt sig organisationen något oväntat för att inte publicera den. Vad var det som gjorde rapporten så misshaglig för EU?
Det som gjorde Berlin-rapporten kontroversiell var inte att den påvisade existensen av antisemitism i Europa, utan att den visade att muslimer står för en betydande del av den europeiska antisemitismen. EU-byråkraterna hade uppenbarligen hoppats på att de tyska forskarna skulle säga att orsaken till den växande antisemitismen var nynazister i synnerhet och främlingsfientliga organisationer i allmänhet. Ett sådant faktum hade varit kompatibelt med den kamp för kulturell mångfald som EU:s medlemsstater är inbegripna i. Problemet med rapporten var alltså att den sade att betydande delar av den europeiska antisemitismen är ett importerat bekymmer. EUMC bestämde sig därför för att forskarna måste ändra sina slutsatser. Dr Juliane Wetzel vid Zentrum fur Antisemitismusforschung förklarade:

The EUMC didn't want to publish the report because it's not politically correct. The results give the EUMC problems because it wants to protect exactly these groups.

EUMC hade hoppats på en rapport som sade att Europas muslimer och judar är förföljda och diskriminerade av den vita majoritetsbefolkningen. När forskarna vägrade att kompromissa med sin vetenskapliga integritet, bröt ett smärre ordkrig ut mellan EUMC och Zentrum fur Antisemitismusforschung. EUMC förnekade att man försökt påverka forskarna. Enligt centrumets direktör Bob Purkiss var EUMC "100 per cent committed to its ongoing research on anti-Semitism and all forms of racism and intolerance". Purkiss försvarade beslutet att inte trycka rapporten med att den var för dålig. Forskarna vid Zentrum fur Antisemitismusforschung svarade med att offentliggöra korrespondensen mellan centrumet och EUMC:

A letter from the centre to the research institute in January, headed "Chair's comments on the Anti-Semitism Report", reads: "The EUMC must be seen as bringing groups of people together, not as acting divisively."
Under the heading, "Divisive statements" it remarks: "The authors assert a direct connection between anti-Semitism and 'Arab/North African Muslims', 'the Muslim population', 'the Arab-Muslim population', 'young Muslims' in Europe.
"The authors assert a direct connection [sic] between anti-Semitism and 'immigrants'." It then says: "All these generalising statements are made despite acknowledgement on the last page that 'the fight against racism, xenophobia and discrimination remains a common struggle'. "That Muslims are also targets of racism and religious discrimination is acknowledged only as an aside.
"Mention of Muslim people should only be made if it were directly relevant to specific manifestations of anti-Semitism. Any generalisation should be strictly avoided."

Därmed var skandalen ett faktum. Bland judiska grupper var ilskan både påtaglig och lätt att förstå. Situationen blev inte mycket bättre när EUMC i början av 2004 publicerade sin s.k. officiella rapport: Manifestations of Antisemitism in EU 2002-2003. När rapporten presenterades för EU-parlamentet i mars 2004 hävdade EUMC-direktören Beate Winkler att de typiska antisemiterna var "young, disaffected white Europeans, often stimulated by extreme right wing groups." Winklers sammanfattning hade dock ringa stöd i den 340 sidor långa rapporten. The European Jewish Congress pekade på att "This declaration is in direct contradiction with the EUMC report, which reveals that the majority of attacks in most countries are committed by young Muslims of North African origin". Parallellt med huvudrapporten Manifestations of Antisemitism in the EU 2002 - 2003 lät EUMC också publicera en rapport med titeln Perceptions of Antisemitism in the European Union. Slutsatserna i den sistnämnda rapporten baserades på en serie intervjuer med mer eller mindre kända europeiska judar genomförda under ledning av Victor Weitzel. I en intervju med telegraph.co.uk berättade Weitzel om hur EUMC försökt pressa honom att ändra sina slutsatser:

"The European Union seems incapable of facing up to the truth on this," he said. "Everything is being tilted to ensure nice soft conclusions". "When I told them that we need to monitor the inflammatory language being used by the Arab press in Europe, this was changed to the 'minority press'. "Honestly, it's incredible," he said.