Samtiden.com

Du är här

Konst som trams

Det brukar sägas att man bör undvika att upprepa sig därför att det tröttar ut läsaren, och det är säkert ett klokt råd. Kanske är det dock befogat ibland att tjata litet. Undertecknad har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: storleken på konstnärskollektivets ego står i omvänd proportion till den nytta som samma kollektiv tillför samhället. Nyligen uppdagades det att en Konstfackstuderande, som en del av sitt examensarbete, slagits med polis och spelat sinnesjuk. Studenten spelade sin roll så övertygande att hon tvångsintogs på sjukhus. Patienter med verkliga självmordstankar och psykotiska symtom fick vackert sitta ned och vänta på sin tur medan konstfacksstudenten samlade in material till sitt examensarbete. Det handlar här inte om något oskyldigt tonårsbus, utan om en 35-årig kvinna som, läsaren har säkert hört uttrycket förr, "lever för konsten". I ett annat examensarbete från samma skola, ett verk betitlat "Territorial Pissing", går en konstfackstudent lös på en tunnelbanevagn. Inför förfärade medpassagerare krossar mannen ett fönster och klottrar ned vagnen med meningslösa streck. "Territorial Pissing" presenteras sedan som ett examensarbete från Konstfack och visas på konstmässan Market i Stockholm. Market är Nordens viktigaste mässa för internationell samtidskonst. Konstnären har deklarerat sin artistiska ståndpunkt på följande sätt:

Mitt mål är att ta min personliga erfarenhet av och förhållande till graffiti med mig till mya medier och miljöer, utan att förlora energin som finns i traditionell graffitti-bombning. Graffiti avfärdas ofta som simpelt revipinkande, så det är vad jag försöker uttrycka genom att arbeta med fler element än bara traditionella graffittibokstäver i sin traditionella inramning (stad och förort). Jag fokuserar snarare på energin som frigörs i utförandet av graffiti, en energi som här kommer fram i irrationella linjer och rörelser sprungna ur instinkt och känsla. Det kanske inte ser ut eller luktar så bra för betraktaren, men att pinka känns bra och är nödvändigt för alla, överallt.

Radikala Aftonbladet vet som vanligt inte riktigt vilken fot som tidningen skall stå på:

Men är klottret konst eller skadegörelse?

Frågan är dock om vi måste besvara den frågan. Varför kan inte konstfackstudenter slåss med sina föräldrar och pinka på det egna vardagsrumsgolvet? Varför blir det stor konst först när man bråkar och vandaliserar på andras bekostnad?

Konstfack ger sitt stöd

Hur har då Konstfack som institution hanterat krisen? Faktum är att Konstfack inte verkar uppfatta det inträffade som en kris, utan mera som business as usual. Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack, har försvarat den kvinnliga konstfackstuderanden:

- Vi backar henne, hon har inte gjort något fel, säger Glemme till DN.se.

Om man hade pressat Glemme, hade han förmodligen kräkt upp en tirad av följande typ: när skall alla präktiga, skattebetalande medelsvenssons och estetiska analfabeter i det här landet begripa att man inte kan expandera sitt medvetande, visa på det orimliga i det rimliga och relativisera det absoluta, om man inte får vandalisera kommunal egendom? David Eberhard som är chef på S:t Görans psykakut, har om den kvinnliga studenten sagt följande

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Annars vore väl den ultimata installationen att skrota Konstfack? Konstfack är en högskoleutbildning som i år sätter sprätt på drygt 126 miljoner. Det är skattemedel som det handlar om. För dessa 126 miljoner hade vi istället kunnat anställa kanske 600 vårdbiträden. Alltså: sparka personalen och skicka ut studenterna i arbetslöshet. Låt sedan SVT dokumentera personalens och studenternas reaktioner. Den resulterande filmen kan sedan visas i kulturprogrammet "Kobra". Upprörd personal och gråtande studenter: det hade blivit en fin installation.