Samtiden.com

Du är här

Konspirationsteoriers anatomi

I en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet hävdar journalisten Donald Broström att den israeliska staten mördar araber för att komma åt deras organ. Israelerna är, milt sagt, ursinniga över artikeln och det är inte så svårt att förstå varför. Artikeln repeterar en gammal och dessvärre på många håll i världen ingrodd föreställning om att judar mördar icke-judar för religiösa eller andra syften. Den svenska regeringen har också fått motta några skopor ovett eftersom statsminister Reinfeldt har vägrat fördöma artikeln. Statsministern:

Ingen kan be Sveriges regering att bryta mot Sveriges grundlagar. Och yttrandefriheten är inskriven i den svenska grundlagen och är en omistlig del av den svenska demokratin. Regeringen, oavsett politisk färg, fattar inte publiceringsbeslut och recenserar inte heller enskilda publiceringar ....

Israelerna frågar sig: varför är den svenska regeringen så passiv? När danska Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedkarikatyrerna, kritiserade den förra socialdemokratiska regeringen Danmark och när Sverigedemokraterna lade ut teckningarna på nätet bad justitieminister Laila Freivalds inte endast den muslimska världen om ursäkt, hon försökte också stänga ned den webbsida som visade bilderna. Utrikesdepartementet översatte till och med sin förkastelsedom till arabiska för att undanröja alla tvivel om på vems sida som Sverige stod i kontroversen. Varför behandlar Sverige inte judar med samma välvilja som man behandlar muslimer?
Det israelerna verkar ha svårt att begripa är att Sverige inte styrs av socialdemokraterna längre. Vi har numera en borgerlig regering. Utrikesminister Carl Bildt kan givetvis inte säga att han ställer sig bakom svensk grundlag och sedan kritisera en tidning som agerar i enlighet med samma lag. Det var det som Freivalds försökte göra. Begriper israelerna inte detta, är det nog endast Alvedon som hjälper.

Låt oss därför titta lite närmare på Boströms artikel.

Vilda spekulationer ersätter källkritik

Boströms artikel baseras på följande premiss: det råder organbrist i Israel. Om det inte finns något behov av organ i Israel, faller tesen att judar mördar araber för att komma över deras organ på sin egen orimlighet. Det är dock inte svårt att belägga denna tes. Många judar tvekar att donera organ av religiösa skäl. Den så kallade bristhypotesen är alltså empiriskt korrekt. Det har sedan en längre tid tillbaka i Israel pågått en debatt om hur man skall säkra tillgången på organ till människor som behöver en transplantation.
Påståendet om organbrist är dock inte ensamt tillräckligt för att bevisa Boströms allmänna hypotes - att judar mördar araber för att säkra tillgången på organ som de själva inte vill donera. Det faktum att israelisk sjukvård har ont om organdonatorer innebär ju inte automatiskt att judar är beredda att mörda araber för att få tillgång till deras organ. Hur går Boström tillväga?
Boström försöker bevisa sin teori genom att hänvisa till en nyligen avslöjad korruptionshärva i USA som bland annat inkluderar handel med organ och i vilken en jude spelar huvudrollen:

Jag är vad ni kan kalla en "matchmaker", sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk.

Det finns dock flera problem med Boströms kriminalhistoria. För det första: av fyrtiofyra arresterade personer är endast en person, herr Rosenbaum, misstänkt för organhandel. Det talar Boström inte om för Aftonbladets läsare. Kunskap om detta faktum skulle försvaga den länk mellan uppsprättade palestinier och den tes om judisk organhandel som han vill etablera. För det andra: Rosenbaum köpte organ av mindre bemedlade judar och sålde sedan dessa vidare till judar och icke-judar i USA. Den historia som Boström berättar ser annorlunda ut: den beskriver hur judar mördar palestinier för att komma åt organ som sedan används för att rädda livet på judar. Det är en viktig skillnad, men inte heller det väljer Boström att informera Aftonbladets läsare om. För det tredje: för att läsaren inte skall missa storyns huvudpoäng, att det är staten Israel som är boven i dramat, skriver Boström följande:

Israel har återkommande hamnat i blåsväder för sitt oetiska sätt att handskas med organ och transplantation. Länder som bland annat Frankrike avbröt organsamarbetet med Israel redan på nittiotalet, och Jerusalem Post skrev "att övriga länder i Europa väntas följa Frankrikes exempel inom kort".

Boström väljer här att inte nämna att Israel, i likhet med USA och många andra länder, faktiskt har en lag som förbjuder organhandel.
Därmed är Boströms konspirationsteori färdig: det verkar onekligen som om staten Israel mördar palestinier för att komma åt deras organ:

Vi vet att behovet av organ i Israel är stort, att en omfattande illegal organhandel pågår, att det skett under lång tid, att det sker med myndigheternas goda minne, att högt uppsatta läkare på de stora sjukhusen deltar, liksom tjänstemän på olika nivåer. Och vi vet att palestinska unga män försvann, att de fördes tillbaka fem dygn senare under hemlighetsmakeri på natten, uppsprättade och hopsydda.
Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.

Korkat upplägg

I likhet med alla konspirationsteorier är Boströms upplägg inte speciellt intelligent. Antag att Israel med vett och vilja mördar araber för att komma åt deras organ. Varför lämnar militären då tillbaka kropparna till familjerna för begravning? Det verkar nästan snudd på korkat. Det normala tillvägagångssättet bland brottslingar är att förstöra bevisen. En obduktion av en skottskada kräver normalt sett inte att man måste kassera alla organ. De som är övertygade om att de dödade araberna har blivit bestulna på sina organ borde med relativt enkla medel kunna kontrollera fakta. Boström har naturligtvis inte gjort någon sådan kontroll. Istället ger han familjernas fantasier fritt spelrum i artikeln:

– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.

En annan fråga som Boström inte ställer är om det verkligen är möjligt att använda organ från människor som har dött i krig. Mats Eriksson, överläkare, har i en debattartikel i Svenska Dagbladet beskrivit detta antagande som absurt:

Bortsett från det faktum att det är osannolikt att organen skall vara oskadade av kulorna och inte heller bemängda med tarminnehåll, bakterier och klädespartiklar som följt med i skottkanalerna så måste organen ha varit i dåligt skick då han anlände till sjukhus efter att ha släpats, transporterats först via jeep och därefter via helikopter. Man kan teoretiskt tänka sig att en döende används för organtagning, men de praktiska omständigheterna talar emot att denna misstanke är rimlig. Det kan låta cyniskt, men organen bör knappast ha varit av den kvaliteten att man velat använda dessa till transplantation. Tanken att använda någon som avlidit ute på fältet som organdonator är absurd.

Bilal Achmed Ghanem, en av de ledande stenkastarna i området, spelar en central roll i Boströms artikel. Boström använder Ghanems öde för att illustrera sin tes att judar stjäl organ från araber som de har dödat:

Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa. Byborna berättar sedan att folk från både FN och Röda Halvmånen som befann sig i närheten och hört skottlossningen hade begett sig till platsen för att ta hand om den skadade. Argumentationen om vem som skulle ta hand om offret slutade med att den israeliska styrkan lastat in den svårt skadade Bilal i en jeep och kört iväg till byns utkant. Där väntande en militärhelikopter som forslade iväg Bilal mot ett för hans anhöriga okänt mål.
Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. "Den svåraste av dem alla" viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement. Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

För Boström är det uppenbart att Ghanem har blivit mördad och bestulen på sina organ. När Jerusalem Post intervjuade Ghanems familj på Västbanken gav de emellertid en delvis annorlunda bild av skeendet. Ghanems yngre bror förnekade att de hade några som helst bevis för att Ghanems organ hade blivit stulna. Modern förnekade att hon sagt åt Boström att sonens organ hade blivit stulna. Boström uttrycker saken på ett annorlunda sätt. På frågan om de anhöriga var övertygade om att Ghanem hade blivit bestulen på sina organ, skriver han följande:

De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.

En släkting till Ghanem dementerade denna slutsats:

"Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body," he said. "But as far as the family is concerned, we don't know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal's teeth were missing."

Boströms artikel flödar över av påståenden vars sanningshalt han har valt att inte kontrollera. Boström skriver att det bland araberna "talades om en dramatisk ökning av unga män som försvann", utan att kontrollera om detta tal också motsvaras av en dramatisk ökning. Han säger sig ha pratat med "FN-anställda som var oroade över utvecklingen", men anger inte vad de var oroade över. Eftersom "ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza" har sagt att deras söner har blivit bestulna på organ, så har, enligt Boström, också detta skett. Ur empirisk synvinkel är Boströms påståenden således helt värdelösa.
Intervjun med Ghanems familj ger också vid handen att det finns en risk att Aftonbladets spekulationer riskerar att förvärra den redan spända situationen i området. Det saknas inte individer och grupper som är beredda att svälja vilka rövarhistorier som helst om Israel är den onda fen. Enligt Ghanems familj har det sedan en tid tillbaka cirkulerat obekräftade rykten om att israeler dödar araber för att komma åt deras organ. Efter Aftonbladets så kallade avslöjande har dock attityden hårdnat. Familjen kräver nu att det tillsätts en internationell kommission med uppgift att bringa klarhet i frågan. Frågan är hur mycket blod som kommer att flyta innan denna fråga är utagerad.

Offer?

För Aftonbladet är bråket kring artikeln givetvis oerhört pinsamt. Fullt medveten om att man har målat in sig i ett hörn, har Aftonbladet försökt framställa sig som offer i ett spel där regeringen och Israel bestämmer spelreglerna. Åsa Linderborg skriver "De som helt avfärdar frågan som bluff och konspirationsteorier, är förblindade av lojalitet med en ockupationsregim som i decennier begått systematiska övergrepp". Sedan när blev det oförskämt att kräva att journalister baserar sina spekulationer på fakta?