Samtiden.com

Du är här

IB-affären och en moralpredikants uppgång och fall

Få politiska rörelser har varit så öppet floskelaktig och moralistisk som den vänster som växte fram i slutet av 60-talet. När feminister idag förkastar manliga silhuetter på trafikskyltar tar de avstamp i en flera decennier lång tradition av överspänt socialistiskt moraliserande. Moralkakorna baserades i grunden på ett förakt för det folk som vänstern sade sig representera. Folket lyssnade på ABBA och läste fel tidningar. De handlade i fel butiker, semestrade i fel länder och umgicks med fel personer. Den kanske enskilt största synden var att detta folk som vänstern sade sig veta bättre än vägrade acceptera att diktatur är bättre än demokrati.
I boken Behöver vänstern gå i terapi? beskriver författarna ofrivilligt den socialistiska vänsterns föraktfulla syn på det så kallade folket genom att belysa dess förhållande till sig själv. Solveig, medlem i KPML(r), säger att även om hon lyssnar på svensktoppen, vill hon inte rekommendera det till någon som inte har tragglat sig igenom marxistisk grundkurs:

Jag rekommenderar verkligen ingen att lyssna på Svensktoppen, men om man är kommunist är det kanske inte så farligt, för då är man lite mera medveten om vad man gör.

Hennes meningsfränder, som är även de är politiskt medvetna socialister, äter havregryn, vägrar köpa stereoanläggning, klär sig i flanellskjortor och snusar för att till det yttre bli så lika som möjligt den arbetarklass som de så innerligt föraktar. Leif erkänner att han har tittat på schlagerfestivalen på TV och säger att det "kändes lite fel". Lotta berättar att hon drack mycket alkohol under en period. Hon mådde inte särskilt bra och menar att det berodde på att Sverige är en fascistdiktatur. Numera mår Lotta bättre. Hon berättar att det politiska arbetet gjorde henne starkare som person. Lotta lärde sig att det var rätt att "riva räkningar" när hon inte hade råd att betala, eftersom det är kapitalismens fel att hon har ont om pengar.

Jan Guillou

Vänstern lyckades aldrig bli riktigt populär bland gemene man. Extremvänstern är idag marginaliserad och dess huvudfåra har fått sitt rykte skandaliserat vid ett flertal tillfällen de senaste åren. Vänsterpartiet blev så illa tilltygat efter Kalla Faktas dokumentär om partiets historia att inte ens Mona Sahlin har förmått övertyga väljarkåren att det är helt i sin ordning att socialdemokrater samarbetar med kommunister. Inte alla diktaturkramare har dock lidit skada av denna historiska rengöringsprocess. Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal är numera statsavlönad revolutionär och Sven Wollter gör barnprogram för statstelevisionen. Svensk vänsters mest framgångsrike moralkaksproducent är dock Jan Guillou som har gjort sig en smärre förmögenhet på sitt författande. Guillous rykte befinner sig dock i fritt fall sedan det uppdagats att han arbetade för KGB i slutet på 60-talet och början av 70-talet. Det är två saker som gör avslöjandet intressant.
En sak är givetvis att Guillou inte förnekar att han har varit KGB-agent. Guillous taktik ser annorlunda ut: han hävdar att den information som han bestod KGB med inte var skadlig för Sverige. Förre KGB-chefen Oleg Gordievskij har sagt att Guillous försvar är typiskt för agenter som inte vill vidkännas sitt förflutna. Gordievskij hävdar att de uppgifter som Guillou försåg KGB med, var information som den ryska sidan bedömde som värdefull. Lennart Ohlsson, före detta chef för underrättelsesektionen vid den militära säkerhetstjänsten, förefaller dela Gordievskijs uppfattning:

Att Gergel [Guillous kontaktperson i KGB] gick så kallade kontraövervakningsslingor under flera timmar visar att Guillou var en viktig kontakt. Att man träffades upp till 40 gånger under fem år och dessutom bytte handledare visar också att det var en kontakt som levererade. Guillou levererade. Han hävdar att det var obetydliga artiklar, men observera att det är hans egen bedömning. Guillou fick 800 kronor för besväret. En struntsumma anser han nu, men enligt Lemberg var det 1967 närmare en halv månadslön.

Varför ställde Guillou upp för KGB? En rimlig hypotes är att han gjorde det därför att han var kommunist. Svensk kommunism har en lång tradition av landsförrädiska aktiviteter och Guillou var under en period medlem av kommunistsekten Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. För att om möjligt förstå Guillous motiv kan det vara instruktivt att studera hur Sverige och USA beskrivs av hans kollega Peter Bratt i boken IB och hotet mot vår säkerhet. Olof Palme är, skriver Bratt, "en skicklig demagog och en utmärkt propagandist" som har lurat människor att uppfatta det socialdemokratiska partiet som radikalt socialistiskt när dess politik egentligen syftar till att förvalta kapitalismen. Om världens största demokrati, USA, skriver Bratt att "USA:s metoder" inte "skiljer sig ... från Hitlertysklands" och att den "amerikanska imperialismen måste idag anses farligare än den sovjetiska". Medan Sovjet inte utgör ett hot mot Sverige, anser Bratt att hotet från USA finns där även om det inte är "överhängande".
Om man omfattar en dylik världsbild och dessutom är utrustad med ett oproportionerligt stort ego, kanske steget till att bli KGB-agent inte är så långt.
Avslöjandet är också intressant därför att det kastar delvis nytt ljus på IB-affären. År 1973 hävdade Guillou och Peter Bratt att det fanns en hemlig organisation med kopplingar till det socialdemokratiska partiet som åsiktsregistrerade kommunister och som samarbetade med amerikanska CIA. Reportaget publicerades i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront där Guillou också var verksam som journalist. Avslöjandet att Guillou arbetat som KGB-agent ger oss anledning att ställa frågan om det inte är dags att omvärdera IB-affären. Kanske var det inte så enkelt som Fib/K framställde det, att avslöjandet syftade till att försvara det demokratiska systemet. Fib/K var förvisso rent statutmässigt ingen kommunistorganisation, men det var knappast en hemlighet att organisationen dominerades av maoisterna i KFML. Det finns flera anledningar att misstänka att IB-affären inte handlade om några socialisters hjältemodiga kamp för det öppna samhället. Låt oss titta på tre skäl.

  • IB-affären gagnade inte Sverige, den gagnade den vänster som ville störta det demokratiska systemet, den tjänade också kommunistdiktaturerna i öst. Den gjorde det möjligt för den socialistiska vänstern att framställa sig som demokratins förkämpe och den verkade bekräfta vad kommunisterna alltid hade sagt - att den liberala demokratin är en förtäckt diktatur och att socialdemokratin är denna diktaturs skyddshelgon.
  • Avslöjandet av IB genomfördes av socialister/kommunister och publicerades i en vänstertidning.
  • En av journalisterna, KFML:aren Jan Guillou, har arbetat som KGB-agent.

En svensk Quisling?

Den svenska socialismen är sedan gammalt en moralistisk rörelse och Jan Guillou har varit en av denna rörelses mest uppblåsta predikanter. Guillou lär ha sagt "Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan". Denna strid lär Guillou dock inte vinna genom att vara kaxig. Guillous försök att beskriva sig själv som en aningslös och naiv 22-åring saknar trovärdighet. För en vecka sedan var Guillou en folkkär författare. Nu ställer människor sig frågan om det bakom Guillous viktigpetterfasad också döljer sig en simpel kommunistisk landsförrädare. Sista ordet är givetvis inte sagt. Anklagelserna mot Guillou är mycket allvarliga och han bör beredas möjlighet att försvara sig. En sak torde dock vara säker: Guillous status som trovärdig moralkaksproducent är bortom all räddning.