Samtiden.com

Du är här

Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide II

I den första artikeln om Giselle Littmans aka Bat Ye'ors bok Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide (Farleigh Dickinson University Press 2002) beskrev vi förhållandet mellan muslimer och kristna och judar i av muslimer ockuperade områden. Exemplen kom i huvudsak från islams tidiga imperialistiska historia och det var ingen munter läsning. I denna artikel skall vi titta lite närmare på islams moderna historia.

Islam and Dhimmitude

Det ottomanska imperiet faller samman

Den vetenskapliga, politiska och kommersiella revolutionen i väst under 1700- och 1800-talet gjorde det allt svårare för det ottomanska imperiet att hävda sig i konkurrensen med västmakterna.
Tre samtidiga processer skakade det muslimska samhället i grunden:
För det första: västmakterna pressade de ottomanska myndigheterna att ge kristna och judar samma rättigheter som muslimer. Framför allt krävde man att kristna och judar skulle ha rätt att vittna mot muslimer i domstol och att deras liv och egendom skulle respekteras. Lokala makthavare ignorerade dock ofta de centralt utfärdade dekreten. Bosniska myndigheter fortsatte att negligera vittnesmål från andra än muslimer och kristna serber var även i fortsättningen förbjudna att äga mark, att bygga eller reparera kyrkor och installera kyrkklockor. Kristna armenier välkomnade det brittiska agerandet och började ställa krav på sina muslimska herrar. Britternas åtgärder emottogs med avsky av den muslimska populationen med motiveringen att jämlikhet med kristna och judar strider mot islamisk lag. För den muslimska gemenskapen, umma, representerade sekularisering, modernisering och lika rättigheter något i grunden antiislamiskt. Genomsnittsmuslimen kunde inte förlika sig med att de människor som hon eller han så länge haft rätt att förakta och förödmjuka, expropriera och misshandla, nu skulle bli deras jämlikar. De kristna armeniernas dödssynd var inte endast att de hade ifrågasatt islams överhöghet, utan att de också hade vädjat om hjälp till utländska makter. Det innebar att det skydd som deras dhimmistatus hade gett dem försvann och att de förvandlades till harbis, otrogna som muslimerna ansåg sig ha en religiös rätt och plikt att mörda:

At Urfa in October 1895, again in the last days of December, and then on 16 and 17 January 1896, the mob and the army massacred more than ten thousand Armenians, while women and children were sold in public squares. Those who had taken refuge in the Armenian cathedral were hacked down, or ritually slaughtered, after the recitation of sacred verses by clerics. Everything - human beings and Bibles - were sprinkled with petrol and set alight, while five mullahs gave praise to Allah. For several days the streets of the town were cluttered with piles of bodies.

Frankrikes vicekonsul i Diyarbakir rapporterade att de kristna ledarna tvingats att i ett brev till sultanen gå i god för att de lokala myndigheterna behandlade dem väl. Tre veckor senare mördades samtliga kristna i staden. I Baku slaktades över tjugo tusen armenier:

For three days bandits and soldiers, aided by the Muslim population, indulged in pillage, extortion, rape, and torture of the Armenian population, some twenty thousand of whom were slaughtered.

En annan grupp som drabbades var syrianerna:

In the villages around Mosul, where both Armenians and Assyrians lived, massacres had caused the exodus of around 50,000 Assyrian-Chaldeans. Almost as many men, women, and old people were tortured and killed, their churches burned down, and their precious religious texts that had been preserved for centuries disappeared in the destruction.

För det andra: uppmuntrade av västmakternas agerande reste sig dhimmis i väpnad kamp mot sina muslimska förtryckare och expropriatörer. Hundratusentals människor dog när serber, greker, rumäner och bulgarer slogs för självständighet mot det ottomanska väldet.
För det tredje: kolonialmakternas framryckningar i Afrika och Asien underminerade inte endast den islamiska ordningen, de bevisade också att de otrogna uppnått en militär slagkraft som dar al-Islam inte kunde mäta sig med.

Planer för Palestina

Palestina var ursprungligen en del av det ottomanska imperiet. Under 1800-talet formulerades den europeiska synen på Palestina. Även om de involverade länderna hade olika uppfattningar, var man eniga om att det heliga landet skulle kristnas. Frankrike stödde katolicismen, medan Ryssland och Grekland stöttade den ortodoxa kyrkan.
Från brittiskt håll kom allt oftare uttalanden till stöd för ett judiskt folkhem i Palestina. Detta irriterade Frankrike och Vatikanen. Frankrike ville skapa ett arabiskt imperium i Levanten under franskt inflytande och en judisk stat i Palestina var omöjlig att förena med dessa planer. Vatikanen betraktade de brittiska planerna som snudd på blasfemiska eftersom kyrkans officiella hållning var att Gud hade straffat judarna med statslöshet därför att de hade korsfäst och mördat Jesus. Den ortodoxa kyrkan ställde sig bakom Vatikanens krav på ett kristnande av det heliga landet som exkluderade judarna.
Efter andra världskriget bröt det ottomanska imperiet slutgiltigt samman och Palestina blev ett brittiskt mandat. Västmakternas målsättning var att skapa demokratiska stater i området i vilka muslimer och kristna hade samma rättigheter. Dessa avsikter polariserade mandatets kristna och förbittrade dess muslimer. Muslimerna var ursinniga över kolonialmakternas ambitioner att jämställa muslimer med icke-muslimer. Muslimska traditionalister betraktade kristna som allierade med väst och som fiender till islam eftersom Europa hade befriat dem mot deras vilja.
Mandatets kristna stod inför ett svårt beslut. Många skulle lämna det heliga landet för Europa och USA. Västmakterna uppmanade de östkristna att stanna kvar och att bli en sekulariserande och moderniserande kraft i de nya staterna, men sekler av muslimskt förtryck hade gjort kristna skeptiska till möjligheten av fredlig samexistens med muslimer. Mellan 1915 och 1925 mördades en och en halv miljon armenier och assyrier. Men det var inte endast det urskillningslösa mördandet som hade betydelse. De östkristna hade inte endast blivit utsatta för veritabla blodbad, de hade också blivit svikna av väst. Armenierna och assyrierna hade ställt sig på de allierades sida under kriget i hopp om att få stöd för sina nationella strävanden, men när turkiska trupper marscherade in i Baku, valde de allierade att inte ingripa. Turkiet var nämligen en viktig allierad i kampen mot Sovjetkommunismen. Trots dessa negativa erfarenheter, valde öst kristna, med undantag av främst Libanons maroniter, att hörsamma västmakterna uppmaningar.
Littman menar att denna satsning skulle visa sig vara felaktig. De kristna befann sig i minoritet och ringaktades av muslimska traditionalister. De sistnämnda föraktade kolonialmakternas ambition att modernisera och sekularisera den muslimska världen. Deras kamp mot kolonialmakterna var rotad i en teologisk referensram, jihad, som predikade krig mot kristna. För rättroende muslimer var jämlikhet mellan muslimer och kristna otänkbart. Europa hade inte endast befriat de kristna mot muslimernas vilja, kolonialmakterna hade också raserat den maktstruktur som garanterat muslimer en privilegierad ställning i samhället. För den muslimska folkmajoriteten var befriandet av kristna från dhimmitude den ultimata förödmjukelsen. Östs kristna skulle dock snart ges en chans att motivera sin existens.

Kristna och muslimer enar sig

År 1917 deklarerade Storbritannien i den så kallade Balfourdeklarationen att britterna såg positivt på möjligheten av en judisk stat i Palestina. Fem år senare proklamerade Winston Churchill att judarna hade rätt till en stat i Palestina. Balfourdeklarationen blev startskottet till ett intimt samarbete mellan muslimer och kristna. I april 1937 förklarade Kardinal Eugenio Pacelli, som sedermera skulle bli utnämnd till påve, att det är kyrkan, inte judarna, som representerar det utvalda folket:

Bow your head, my Christian brethren, before these sacred altars, and remember that a crucified God intended to make us the Chosen People.

Vatikanens tidning L'Osservatore Romano förklarade:

Modern Zionism is not the true heir of biblical Israel, it is a secular state, and for this reason the Holy Land and its sacred places belong to Christendom, the true Israel.

Detta avståndstagande från planerna på ett judiskt folkhem i Palestina kulminerade 1949 när Katolska kyrkan likställde sionism med nazism. Kristna och muslimska teologer sjösatte en ideologisk offensiv mot de brittiska planerna: man hävdade att Palestina tillhör kristna och muslimer, att judarna inte hade några historiska rötter i området, att planerna på en judisk stat i Palestina var ett uttryck för judendomens strävan efter världsherravälde och att judarna var djävulens agenter. Kristna principer om Kristusmord blandades på detta sätt med jihads teologiska grundsatser.
Britternas stöd till arabisk nationalism var motiverat av två förhållanden. Det första skälet var politiskt. Det ottomanska imperiet hade kollapsat och skulle ersättas med något. För britterna föll det sig naturligt att söka nationella lösningar på problemet. Nya stater skulle resa sig ur askan från det ottomanska imperiets ruiner och drivkraften bakom dessa statsbildningar skulle vara arabisk nationalism. Arabismen skulle ersätta ottomanismen. Det andra skälet var att britterna visste inte visste vad de skulle göra med alla upprörda muslimer. I realiteten skulle det visa sig vara mycket svårt att sekularisera de nya staterna. Dessutom fanns det en inte obetydlig motsättning mellan britternas ambition att uppföra ett judiskt folkhem i Palestina och stödet till arabisk nationalism. Genom att ställa sig bakom arabismen, hade britterna skapat en paradoxal dynamik: man hade argumenterat för uppförandet av ett judiskt folkhem, men också lagt grunden till en allians mellan västs kristna och mandatets muslimer som hotade detta projekt.
De brittiska planerna på en judisk stat i Palestina var en Guds gåva till östs kristna. De var medvetna om att britterna inte hade för avsikt att behålla mandatet för evigt och att muslimerna inte betraktade kristna som jämlikar. Balfourdeklarationen gav kristna i arabvärlden en chans att motivera sin existens. Genom att göra kritiken av sionismen till en av kyrkans huvuduppgifter hoppades de östkristna att muslimerna skulle återgälda deras lojalitet med respekt för kristendomen. Kritiken av sionismen gav också de arabisk-talande kristna en möjlighet att kanalisera muslimernas hat mot kristna mot sionismen och judarna.

After World War I, Arab-speaking Christians, conscious of their vulnerability, totally supported the nationalist and anti-Zionist policy of their Muslim compatriots.

Kolonialismen hade eliminerat islams överhöghet och ökat muslimernas förakt för icke-muslimer. Medan de kristna gladdes åt de nya friheterna, reagerade muslimerna med att idyllisera islams förflutna och nära en längtan efter ett återupprättande av umma, den muslimska gemenskapen, i vilken kristna ägde status av dhimmis. Det misstag som östs kristna begick var att de inte förstod att den diskriminering och det våld som de hade tvingats utstå under muslimskt herravälde var sanktionerat av Koranen. Istället inbillade de sig att förtrycket berodde på historiska tillfälligheter och att de följaktligen skulle kunna påverka muslimernas sympatier genom att angripa först britterna, sedan staten Israel. Muslimerna var emellertid inte tacksamma över att kristna kritiserade sionismen, de ansåg att det var kristnas plikt som dhimmis att ställa sig på islams sida i konflikten med väst. När armenierna och assyrierna bröt mot denna regel och började formulera nationella strävanden, upphörde deras status som dhimmis att gälla och de transformerades till harbis, dvs. till individer som befinner sig i motsatsställning till islam och som muslimer därför kan mörda ostraffat. Över en miljon armenier och kristna araber mördades därför att de ifrågasatt sin dhimmistatus.
Balfourdeklarationen gav inte endast östs kristna en upplevd möjlighet att övertyga mandatets muslimer om att man var den arabisk-muslimska saken trogen, den gav dem också möjlighet att få utlopp för den antisemitism som var förhärskande i kyrkorna i väst och i öst. Littman betonar att islam ursprungligen inte var en antisemitisk lära. Koranen stadgar förvisso att judar inte skall behandlas som jämlikar, men denna regel omfattar även kristna. Antisemitismen kom till islam via kristna missionärer som var engagerade i kamp mot vad man uppfattade som den judiska faran. Den första arabiska översättningen av antisemitismens paradskrift Protocols of the Elders of Zion publicerades 1926 av Jerusalems katolska gemenskap. Eftersom planerna på ett judiskt folkhem knappast kunde stoppas utan stöd från den muslimska världen, blev försvaret av islam Katolska kyrkans främsta vapen mot Balfourdeklarationen. De östkristna kyrkorna fick därigenom en central roll i spridningen av antisemitisk propaganda i arabvärlden.
Det var emellertid inte endast kyrkorna i väst som utnyttjade antisionismen för att närma sig islam. Balfourdeklarationen var djupt avskydd av mandatets muslimer och de europeiska staterna var oroade över eventuella muslimska reaktioner. Europa hade redan offrat armenierna för att få islam att alliera sig med väst mot kommunismen. Även på den politiska nivån kunde man således urskilja en ambition att styra den muslimska vreden mot väst mot sionismen och judarna.

Den muslimska världen nazifieras

Under 1930-talet blev den muslimska världen alltmer nazifierad. Mein Kampf hade översatts till arabiska och broschyrer som varnade för den judiska faran var vitt spridda och mycket uppskattade. Under 30-talet knöts allt starkare band mellan arabiska nationalister och Hitlertyskland. Situationen för mandatets judar försämrades successivt:

After 1939, weapons and money from Germany poured into Arab nationalist circles, in particular to the Palestinian Arabs. Hitlerian propaganda, expounded on no fewer than five weekly radio programs to Arab countries ... Spread by Arab intellectuals, this propaganda became intensified after the visit of Nazi officers in 1937. Contacts also became closer between top level Germans and Muslim religious leaders... Anti-Judaism created identical situations throughout the Arab world: economic discrimination, sporadic assassinations, the burning of synagogues, bombings and attempted murders. In Iraq, dozens of Jewish civil servants in the ministries of Finance and Transport were dismissed in 1934. The following year a decree limited the admission of Jews to state secondary and high schools. Emigration to Palestine were prohibited and the teaching of Hebrew forbidden, except when reading the Bible, and then without a translation or any interpretation. Inflammatory sermons in mosques and massive demonstrations punctuated by shouts of "Death to the Jews" encouraged violence.

Situationen förvärras

Efter andra världskriget intensifierade de arabiska rörelserna sin kamp mot sionismen. Under kriget hade de allierade styrkorna viss kontroll över läget och kunde stävja våldet mot religiösa minoriteter, men efter krigsslutet och trupptillbakadragningarna minskade denna kontroll, vilket medförde att våldet mot judar ökade. Littman ger flera exempel på den upphetsade stämningen:

In Alexandria demonstrators went on a rampage, burning the Jewish quarter where they stabbed and raped many, and destroyed three synagogues and the Jewish hospital. In Cairo, rioters plundered and set fire to a synagogue and communal premises. ... The fever reached Libya where more pogroms took place from 4 to 7 November 1945 in Tripoli and the surrounding area ... At least 130 Jews were killed, 450 seriously injured, and others forced to convert to Islam, while about two thousand were driven from their homes; shops were destroyed, nine synagogues attacked, and twenty-five Torah scrolls and more than two thousand prayerbooks desecrated. ... According to observers, rioters of all ages pillaged and slaughtered to cries of "Jihad fil-kuffar" (jihad against the unbelievers); the women encouraged them with shouts of joy, while wealthy Muslim notables stood by as passive onlookers.

Israel utropas , krig utbyter, judisk exodus

Dagen efter Israels självständighetsförklaring 15 maj 1948 invaderade fem arabiska arméer, assisterade av palestinaaraber, den nya staten.

Fiery sermons in Arab capitals, calls to carnage amplified by loud speakers in the streets, and broadcast by radio produced a climate of collective hysteria. The humiliation of the defeats and the traumatizing exodus of the Palestinian Arabs from the battle zones exacerbated tensions. Jews in Arab countries were indiscriminately stabbed in the streets, and bombs were thrown at their homes, shops, and synagogues. ... The numerous Nazi war criminals who had found asylum in Egypt and Syria orchestrated a campaign of anti-Jewish defamation. Arab and Islamic nationalist circles flaunted admiration for Hitler and his regime, denying the genocide of the Jews and the extermination camps.

De efterföljande krigen 1956, 1967 och 1973 ökade spänningarna mellan judar och muslimer:

Police measures hardened and the arrest of a large number of Jews in Syria, Egypt, and Iraq took place in 1956, and again in 1967, with torture, expulsions, dismissals, and hangings (in Iraq, January and August 1969). Bloody riots also broke out in Tunisia, Algeria, and Aden. ... Xenophobia revived the old traditions of the dhimma, camouflaged by terms such as Arab nationalism and socialism.

Under 50- och 60-talet blev det vanligare att muslimer plundrade och mördade judar utan några efterräkningar. I Tunisien och Marocko ansträngde sig ordningsmakten att kontrollera den folkliga fanatismen, men i de flesta muslimska länder struntade regeringarna att skydda icke-muslimer eller så uppmuntrade man muslimer att angripa dhimmis. När World Islamic Congress möttes i Amman, Jordanien 1967, slogs den muslimska hållningen i frågan fast:

The Congress is certain that the Jewish communities living in Islamic countries do not appreciate the Muslims' good treatment and protection over the centuries. The Congress declares that ... Muslim Islamic Governments should treat them as aggressive combatants. Similarly, the Islamic peoples, individually and collectively, should boycott them and treat them as deadly enemies.

Våldet startade en massflykt av judar från arabstaterna. Urgamla judiska samhällen försvann från arabvärlden på en generation. Både kristna och muslimer jublade vid åsynen av de flyende judarna. Kristna behövde inte längre konkurrera med judar om arbeten och de hade bevisat för sina muslimska vapendragare, hoppades de, att de stod på islams sida. Muslimerna var av en delvis annan uppfattning - de hade tagit ett första steg i den etniska rensningen av umma.

Frihet från förtryck

För judarna representerade sionismen en möjlighet att befria sig från det förtryck som de hade utsatts för från kristet och muslimskt håll. Libanons maroniter hade kämpat för en egen stat av samma skäl: man ville en gång för alla avbörda sig det ok som det hade varit att leva under i ett samhälle där icke-muslimer betraktades som mindre värda. Den libanesiske politikern Bashir Gemayel förklarade maroniternas nationella strävanden några timmar innan han mördades av en kristen libanes:

[To make Lebanon a country] where we will be able to live with our heads held high, without anyone coming up and saying to us: "to the left," "walk on the left-hand side," as we were told in the time of the Turks, because we were Christians; without somebody forcing us to wear some distinctive sign on our body and our clothing to mark us out as Christians; without us being citizens living in the "dhimmitude" of others. Henceforth, we refuse to live in anyone's "dhimmitude"! We no longer wish to be under the protection of anyone.

Den palestinska fasen

Efter 1967 förändrades den muslimska och östkristna synen på Israel och Palestina. Om den tidigare hade varit utformad till stöd för panarabiska idéer, började man istället att betona betydelsen av regionala och nationella identiteter. Littman menar att detta är en viktig förändring. Under en lång period var det ingen som uppfattade de araber som levde i Palestina som en specifik etnisk grupp som borde ha en egen stat. Västbanken är ett illustrativt exempel. Idag är det vanligt att krav framförs på en palestinsk stat på Västbanken, men under de drygt 20 år som Jordanien ockuperade Västbanken var det ingen arabstat som krävde en palestinsk stat i området. Skälet var att man från arabiskt håll inte ansåg att de människor som bodde i området tillhörde en etnisk grupp som var särskild från araber i allmänhet. Den palestinska frågan blev aktuell först efter det att Jordanien förlorat Västbanken till Israel. PLO:s standardkrav är en palestinsk stat på Västbanken, men PLO bildades redan 1964, dvs. när Västbanken var ockuperat av Jordanien. PLO grundades heller inte av araberna i området, utan av Egyptens dåvarande president, Gamal Abdul Nasser, och PLO:s förste ledare, Yassir Arafat, var egyptier. Kort uttryckt: före 1967 fanns det inga palestinier. Palestinierna som specifik etnisk grupp var något som proklamerades existera i slutet av 60-talet. Littman kallar perioden efter 1967 för den palestinska fasen. Det är två förändringar som gör denna fas särskilt intressant. För det första: de muslimska ledarna hade insett att om de ville påverka väst, kunde de inte använda ord som "jihad". Under den palestinska fasen blev den antiisraeliska och antivästliga agitationen alltmer anpassad till den radikala opinionen i väst. Muslimer började använda termer som "imperialism", "revolution" och "kolonialism". Kampen mot det föraktade dar al-harb draperades allt oftare i kvasimarxistiska termer.
För det andra: på den teologiska nivån hade östkyrkorna inlett ett arbete som syftade till att förmå kristenheten i väst att kapa trossarna till judendomen. Man hade börjat leta efter en gemensam grund för kristendom och islam. Medlet var en islamisering av Bibeln enligt vilken islam räknas som den grundläggande religionen och kristendomen och judendomen som härledda religioner. Enligt denna tolkning är alla centrala figurer i Bibeln araber och muslimer. Genom att, på detta sätt, frikoppla Bibeln från judendomen, hoppades de östkristna teologerna på att slå in en kil mellan kristendom och judendom och få till stånd en allians mellan kristna och muslimer mot Israel. Parallellt med att man arbetade för en islamisering av Bibeln, kämpade man för att övertyga den västerländska opinionen om att också palestinaaraberna hade genomlevt en förintelse och att det var kolonialmakterna och judarna som var de skyldiga.
På detta sätt fick det kristna ledarskapet i arabstaterna en strategisk roll som gjorde dem mer eller mindre oumbärliga för de muslimska ledarna. De spred islamisk propaganda i väst via religiösa kanaler, uppmuntrade till stöd för palestinsk terrorism mot Israel, prisade islam som civilisation och uppmanade Europa att resa sig mot den förhatliga USA-imperialismen. I väst slogs de östkristnas moderorganisationer för en gemensam europeisk och muslimsk policy i Mellanösternfrågan. Man argumenterade för utraderandet av nationsgränser och hävdade att européernas nationella känslor uttryckte fördomar mot muslimer – kort uttryckt: man argumenterade för muslimsk massinvandring till Europa.
Östkyrkornas förhoppningar om att deras kamp mot Israel och för en islamisering av Europa, skulle lätta deras börda, skulle dock visa sig vara felaktiga. Littman menar att situationen för de östkristna tvärtom förvärrades över tid. Det var inte Israel eller väst som utgjorde problemet för de östkristna, utan sharia.

Modernisering av islam?

Eftersom det är sharia som dikterar att kristna skall diskrimineras, står dhimmitudeväldet och faller med en modernisering av islam. Littman menar att utsikterna för en förnyelse av islam inte är överdrivet stora. Arabvärlden har inte blivit märkbart mindre islamisk sedan Palestinamandatets upphörande. Följaktligen har sekulära strävanden fått allt svårare att göra sig hörda. Den islamiska synen på sekularismen som ideologi lämnar heller inget utrymme för kompromisser. År 1994, under rättegången mot Dr Farag Foda, egyptisk författare och sekularist, vittnade en av Egyptens främsta teologer till fördel för mördaren med följande ord:

A secularist represents a danger to society and the nation that must be eliminated. It is the duty of the government to kill him.

Dhimmitudesymptom i Europa

Littman avslutar Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide genom att ta upp några teman som är kopplade till dhimmituderelationen mellan muslimer och judar och kristna. Kritiken av Israel eller mer specifikt: påståendet att skapandet av Israel konstituerar en orättvisa som endast kan korrigeras genom att Israel, på ett eller annat sätt, elimineras. Littman anser att denna ståndpunkt är snudd på löjeväckande:

Israel's rebirth followed a war of total extermination waged against the Jews of Europe. The nascent Jewish state was then attacked by five Arab states, backed by the Arabs of Palestine. This politicidal war was accompanied by pogroms in Arab countries, pillage, and the exodus of Jewish communities, followed by the subsequent wars (1956, 1967, 1973, and constant Arab guerilla attacks). Despite all this, it is Israel's survival that is called an "injustice". Thus Arab Palestine, born of jihad, is conceived a legitimate entity, but a reborn Israel, liberated from dhimmitude, is considered an injustice. This same principle which proclaims the laws of jihad to be just and definitive, thereby undermines the legitimacy of the West itself.
The Islamist rejection of Israel is based on the dhimmi status - a theological obligation for both Jew and Christian. ... any delegitimization of Israel by Western political currents reinforces the delegitimization of the West. If Israel ought not to exist de jure, the same reasoning must apply to Europe, America, and any other place in the world.

Ett annat exempel är det sätt varpå det islamiska imperiets utbredning beskrivs i väst. Littman menar att politiker och akademiker i väst undertrycker det blodbad som var en följd av islams expansion i arabvärlden, Afrika och Europa. Littman kallar denna tes för "historisk negationism" och menar att den är kopplad till en tes som idylliserar situationen för kristna och judar i de olika muslimska imperierna. Kärnan i denna myt är att kristna, judar och muslimer ursprungligen levde i harmoni med varandra, men att idyllen underminerades av korstågen och, i den moderna epoken, av upprättandet av Israel. Littman menar att denna dogm har samma status i det Euro-arabiska lägret som myten om det kommuniska arbetarklassparadiset hade för Sovjetdyrkare. Det är en vida spridd trosartikel som saknar empiriskt stöd som säger att diskrimineringen av kristna i den muslimska världen och förekomsten av muslimsk terrorism, beror på Israel. Faktum är, menar Littman, att islamisk terrorism är grundad i Koranen och traditionen och därför mycket äldre än staten Israel.
Ett tredje exempel är de pågående försöken att islamisera kristendomens heliga texter. Grundtanken är lika enkel som den är bisarr: om det är sant att Gud straffade judarna med statslöshet för deras mord på Jesus, är staten Israel illegitim. Problemet med detta påstående är att islam förnekar att Jesus blev korsfäst. Muslimer anklagar judar för att ha mördat Jesus av taktiska skäl. De gör det i syfte att stärka sin ställning inom kyrkliga kretsar i väst i vilka antisemitismen är dominant.
Ytterligare ett exempel är överskattningarna av islams roll för europeisk kultur i vid mening. Denna märkliga historietolkning som gör demokratin, vetenskapen och kapitalismen beroende av islam, härrör från en islamisk konferens 1968 under vilken det bestämdes att en ideologisk offensiv skulle inledas med målsättningen att justera den negativa bilden av islams historia i väst. Littman menar att beslutet följdes av ett helt sjok av böcker och artiklar som beskrev islams historiska bidrag till Europa.

Vad har detta med dhimmitude att göra? Varför är hyllningar av islam ett uttryck för dhimmitude?

Att prisa islam är i sig inte ett exempel på dhimmitude. Littman menar heller inte att Europa är en dhimmitudekontinent. Det är knappast meningsfullt att jämföra dagens Europa med det tillstånd som rådde i det ottomanska imperiet på 1800-talet. Littmans tes är istället att det finns symptom på dhimmitude i Europa och huvudindikatorn på detta smygande tillstånd är Europas ovilja eller oförmåga att hävda sin kulturella och politiska särart gentemot den muslimska världen.
Anledningen till att Europa svansar för PLO och den muslimska världen är rädslan för terrorism. Det är, menar Littman, det primära skälet. Det finns även andra orsaker. Tillgång till billig olja och nya marknader är två andra. Det enskilt viktigaste skälet är dock att Europa oroar sig för terrorism.
Två förhållanden gör denna relation till en dhimmituderelation.
För det första: dhimmituderelationen innebär att den otrogne erhåller vissa fri- och rättigheter under förutsättning att han eller hon betalar straffskatter till umma. Med andra ord: den otrogne köper sig frihet från muslimskt våld. Det är det Europa gör i förhållande till PLO och den muslimska världen, menar Littman. Stödet till PLO innebär, krasst uttryckt, att europeiska skattebetalare betalar terroristgrupper för att inte attackera dem. Europa har redan idag ett problem med muslimskt våld mot judar och attacker mot synagogor. Europeiska politiker är oroliga över att dessa gnistor av våld och vandalism skall tända en gräsbrand. Det är förklaringen till varför europeiska politiker är så angelägna om att visa att de står på den muslimska världens sida i Mellanösternkonflikten.
Det är också skälet till varför Europa undviker att ta upp förföljelserna av kristna med muslimska ledare. Den europeiska oviljan att tala högt om muslimskt förtryck av kristna är i grunden baserad på insikten att ett europeiskt engagemang hade förvärrat situationen för dessa. En kristen som vägrar att acceptera sin dhimmistatus och vädjar om utländsk hjälp, transformeras automatiskt till en harbi, en individ som muslimer kan mörda ostraffat. Europas politiker är medvetna om detta, menar Littman. "This silence", skriver hon, "in order to protect the Christian communities of Islam, is a symptom of the West's implicit submission to the laws of shari'a." Islam har inget problem med diskrimineringen av kristna. När Egyptens president Sadat besökte USA 1980 möttes han av kopter som demonstrerade för fri- och rättigheter för deras meningsfränder i Egypten. Sadat blev mycket upprörd och i ett tal i Egypten varnade han kopterna för att skandalisera islam. Sadat påminde också kopterna om att i Egypten råder sharia. Sadat hade alltså inte dåligt samvete för den behandling som landets största religiösa minoritet tvingas att utstå. Tvärtom:

Imprisoned in its clear conscience, based on the rejection of evidence from non-Muslims, the umma has always refused to consider the history of jihad and the foundations of dhimmitude. Hence, today as in the past, the dhimmi's complaints clash with the perfection of Islamic law, which reduces the plaintiff to silence.

För det andra: den muslimska världen förväntar sig att Europa skall betala för sin säkerhet. Det har dhimmis alltid varit tvingade att göra. Islam betraktar inte kristna som jämställda med muslimer. Kristna är i bästa fall dhimmis och som sådana förväntas de prisa islam.
Sammanfattningsvis: Europas befolkning och östs kristna har blivit gisslan i ett drama vars yttersta målsättning är islamiseringen av Europa.

Avslutning

Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide är en bok som hade kunnat bantas, utan att det hade drabbat innehållet. Littman upprepar sig ofta och bokens avslutande kapitel tillför inget nytt, utan är en enda lång upprepning av tidigare kapitel. Det är heller ingen lättläst bok. Språket är i högsta grad akademiskt och boken förutsätter att läsaren har breda historiska kunskaper eller åtminstone är beredd att skaffa sig dessa.
Bortsett från det bjuder boken på mycket intressant läsning. Littman ställer många konventionella sanningar på huvudet och bjuder in läsaren att betrakta verkligheten ur nya perspektiv. Trettio år av forskning har satt sina spår: Islam and Dhimmitude är både välargumenterad och fascinerande.
Bokens främsta förtjänst är att den visar att det tal om förgången muslimsk tolerans som idag är så vanligt närhelst islam kommer på tal, saknar historisk förankring. Islam var ingen tolerant religion, utan en krigsmaskin som förslavade, exproprierade och mördade utan misskund. Boken ger också ett uppfriskande modigt perspektiv på Israels desperata kamp för sin överlevnad och Europas svansande för stenåldersdiktaturerna i Mellanöstern. Lika intressant är bokens beskrivning av den allians mellan muslimer och kristna som idag kämpar mot Europas sekulära institutioner.
Muslimer håller sig med fina böcker och använder gärna stora värdeladdade ord, men en genomläsning av Islam and Dhimmitude ger vid handen att islam var en gangsterideologi där respekt för uråldriga texter som saknar korrespondens med verkligheten värderades högre än omsorg om människoliv.
Littman har obestridligen gjort sig förtjänst av en plats i den historisk-politiska litteraturens Hall of Fame. Låt oss hoppas på att fler akademiker följer hennes exempel och för stafettpinnen vidare.