Samtiden.com

Du är här

Halvtomma tunnor skramlar också

År 2003 fälldes Uppsala universitet för etnisk diskriminering. Två svenska studenter hade nekats tillträde till juristutbildningen därför att universitetet ville bereda plats åt sökanden med, som det heter, "två utlandsfödda föräldrar". Samma år uppdagades det att Lärarförslagsnämnden vid Lunds universitet hade bestämt sig för att professuren i historia skulle tilldelas en kvinna, trots att den mest meriterade sökanden var man. Detta är endast två exempel. Majoriteten av landets högskolor och universitet tillämpar idag någon form av positiv särbehandling. Av det skälet finns det all anledning att glädjas åt regeringens beslut att positiv särbehandling på högskolan skall avskaffas. Det är ett bra beslut.

Principlös minister

Det är inte fel att kämpa mot diskriminering. Stat och kommun skall behandla medborgarna lika därför att det är medborgarna som avlönar politiker och byråkrater. Idag har kampen mot diskrimineringen emellertid antagit närmast paranoida former. Numera är det inte ovanligt att politiker argumenterar för diskriminering som ett medel att bekämpa diskriminering. Diskriminering är förvisso något förfärligt, dock inte om den organiseras av stat och kommun – då är den tvärtom något ädelt, progressivt och fint, något som endast rasister och sexister motsätter sig. Regeringens beslut är onekligen ett steg i rätt riktning, men det är också otillräckligt. Det förefaller inte vara principiellt grundat. Högskoleminister Krantz irriterar sig över att systemet drabbar kvinnor, inte människor. Ingenstans i den liberala ministerns avsiktsförklaring görs ett seriöst försök att koppla ihop diskrimineringsbegreppet med positiv särbehandling. Faktum är att ordet "diskriminering" inte förekommer i ministerns drygt 1000 ord långa utläggning. Regeringens beslut uttrycker heller inget allmänt förbud mot positiv särbehandling. Det skall även i fortsättningen vara tillåtet för av skattebetalarna avlönade byråkrater att diskriminera samma skattebetalare vid anställningsförfaranden. Krantz säger i sin motivering att det "måste löna sig för alla att anstränga sig", men varför skall detta endast gälla presumptiva studenter? Man frågar sig: varför är systemet mindre vedervärdigt när dess principer tillämpas av så kallade personalspecialister?

Tobias Krantz
Tobias Krantz - feg, opportunistisk eller taktisk?

Feg, opportunistisk eller taktisk?

Varför löper regeringen inte löper linan ut och illegaliserar all form av diskriminering inom stat och kommun? En möjlig orsak är att Krantz och hans kollegor planerar ytterligare åtgärder och att förbudet mot positiv särbehandling i den högre utbildningen utgör ett första steg mot ett mer generellt förbud mot diskriminering. Kanske har regeringen bestämt sig för att gå fram försiktigt i syfte att undvika en frontalkollision med landets jämställdhetstalibaner. En annan och förmodligen mer sannolik hypotes är att det av Krantz aviserade förbudet är en engångsåtgärd och att regeringen, i likhet med oppositionen, anser att diskriminering är något godtagbart så länge den kallas positiv särbehandling, kontrolleras av politiker och inte drabbar kvinnor eller andra förment utsatta grupper. Det saknas inte tecken på att regeringen har börjat att svänga i diskrimineringsfrågan. Krantz' kollega jämställdhetsminister Nyamko Sabuni deklarerade nyligen att hon numera inte längre utesluter kvotering som en metod att öka andelen kvinnor i börsbolagens styrelser och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann vill lagstifta i frågan om inget händer. Hur långt regeringen är beredd att gå för att inte framstå som helt i otakt med den kollektivistiska tidsandan, återstår dock att se. En sak torde dock vara säker: när moderater är beredda att lagstifta om kvotering finns det all anledning att oroa sig över framtiden.