Samtiden.com

Du är här

Schweiziska minareter och demokratins gränser

Schweizarna beslutade nyligen i en folkomröstning att inga nya minareter skall få byggas i landet. Vatikanen har kritiserat beslutet och hävdat att det strider mot principen om religionsfrihet och försvårar dialogen mellan kristendom och islam. I den muslimska världen har reaktionerna varierat från häftiga fördömanden till hot om bojkotter och krig. Libyens muslimske diktator förklarade i ett uttalande att om Schweiz hade gränsat till Libyen, hade Libyen gått till väpnat angrepp. Reaktionerna bland EU:s medlemsstater har varit mer balanserade. Tyskland har ifrågasatt det schweiziska beslutet, men också betonat att människors oro måste tas på allvar. Frankrikes utrikesminister har betecknat beslutet som "skandalöst" och Sveriges utrikesminister Carl Bildt beskrev folkomröstningsresultatet som fördomsfullt.
I media har debatten om islamofobi fått ny näring. Lejonparten av denna debatt följer upptrampade spår och är följaktligen ganska förutsägbar. Den brister dessutom i intellektuell stringens. Begreppet "fobi" är psykologiskt och knappast applicerbart på människors förhållningssätt visavi islam. En person med spindelfobi undviker att gå ut på sin balkong, medan en hundfobiker inte vågar vistas i parker eller skogsområden. Det finns inget som talar för att människor är rädda för muslimer i denna mening. Det människor frågar sig är var muslimer står i frågor om demokrati och humanitära värden. Det är en dylik oro som återspeglas i det schweiziska folkomröstningsresultatet. Det har sagts förr och det förtjänar att upprepas: om det finns en muslimsk majoritet för demokrati och yttrandefrihet, är det den tystaste majoritet som världen har skådat.
Media har naturligtvis överdrivit det schweiziska beslutets signifikans. Schweizarna har, trots allt, inte förbjudit islam, moskéer, moskébyggen eller deporterat muslimer. Inte heller implicerar folkomröstningsresultatet att de två hundra moskéer och fyra minareter som redan finns i landet skall rivas. Media har också sorgfälligt undvikit att upplysa landets nyhetskonsumenter om att en majoritet av dem som röstade för förbudet var kvinnor.
Det finns en hel del som talar för att schweizarna inte är ensamma i Europa om att misstro islam. En undersökning utförd av Sifo dokumenterade nyligen att även svenskar kan tänka sig att förbjuda minareter. Enligt undersökningen vill var fjärde svensk sätta stopp för nya minaretbyggen. Jan Hjärpe, professor i islamologi, förklarade i en kommentar att det beror på "populistisk främlingsrädsla":

I tidigare undersökningar kan man se tydliga kopplingar mellan äldre och främlingsfientlighet eller främlingsrädsla. Jag har en mycket enkel förklaring. När vi äldre, jag är själv 67 år, gick i skolan hade vi inga muslimska kamrater. För yngre är muslimer inget främmande eller exotiskt.

Det är dock endast delvist sant. Det är korrekt att man i åldersgruppen 15-29 finner en något mer liberal hållning, men skillnaden mot övriga åldersgrupper är liten och motiverar knappast Hjärpes slutsats. Dessutom visar undersökningen också att fler personer i åldersgruppen 30-64 år vill tillåta minaretbyggen än i åldersgruppen 15-29.

Några mer eller mindre besvärliga frågor

Även om man kan ha olika åsikter om islam, bör det understrykas att det schweiziska beslutet var demokratiskt. Få europeiska länder kan mäta sig med Schweiz när det gäller demokrati och medborgarinflytande. Att utrikesminister Carl Bildt uttryckte förvåning över att schweizarna hade röstat om saken, är således inte särskilt märkligt. Bildt tillhör en politikerklass som är van att fatta besluten i folkets ställe:

Normally Sweden and other countries have city planners that decide this kind of issue. To decide this kind of issue in a referendum seems very strange to me.

Men det schweiziska beslutet innebär också att islam särbehandlas negativt. Det är naturligtvis inte bra ur demokratisk synpunkt. En person som inte har begripit detta är Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson:

Jag gratulerar schweizarna och det schweiziska folkpartiet till att man, trots det hårda motståndet från etablissemanget, haft mod att säga sin mening i en kontroversiell fråga.

Redaktörens uppfattning i frågan lyder sålunda: det schweiziska beslutet är och förblir korkat. Det faktum att det togs i en folkomröstning, i strid med den politiska elitens uppfattning, innebär inte automatiskt att det var ett bra beslut. Det är en i grunden kommunistisk villfarelse att det så kallade folket alltid gör kloka val. Det faktum att islam är skräpkultur är knappast ett bra argument för att minareter skall förbjudas. Åkessons uppspelthet är i det perspektivet endast patetisk. Han beter sig som den så kallade politiska högern alltid har gjort: demokrati är förvisso något bra, men den bör inte omfatta personer som har åsikter som det egna partiet för krig emot. I den meningen är det inte någon större skillnad mellan Åkesson och det politiska etablissemang som Sverigedemokraterna säger sig bekämpa.
Det schweiziska beslutet väcker även frågor av mer principiell natur till liv. Även om minaretförbudets signifikans har överdrivits av dess kritiker, visar det att demokratin som sådan inte erbjuder något absolut skydd mot auktoritära tendenser. En orsak till att rösträtten är hemlig är att människor skall våga rösta på ett sätt som avviker från majoritetens uppfattning. Demokratin är i grunden endast en metod för beslutshantering och problemlösning och det finns inget i systemet som hindrar människor från att rösta fel. Det är en anledning till att svenska politiker är måttligt förtjusta i folkomröstningar och att svenska folkomröstningar inte är beslutande.
Debattören Carl Rudbeck har sagt att problemet kan lösas genom att man sätter gränser för demokratin. Människor skall, enligt Rudbeck, inte kunna rösta om vad som helst. Det behövs regler som reglerar vad en majoritet kan och inte kan göra. Rudbeck:

Jag tror att det rimliga blir att bestämma att det finns områden dit demokratin i meningen av majoritetsbeslut inte når eller hör hemma, det finns värden och rättigheter som inte kan upphävas bara för att en majoritet vill det. Inte ens om man visar att det gagnar nästan alla kan man utan vidare avskaffa sådana fri- och rättigheter.
Det är därför demokratin aldrig får bli absolut eller allomfattande. Den måste ha sina begränsningar, annars kan det gå som det just har gått i Schweiz.

Frågan är emellertid vilka värden och rättigheter som människor inte skall kunna upphäva och vem som skall besluta att just dessa värden och rättigheter skall skyddas. Rudbecks uppfattning förefaller vara grundad i nyliberal politisk teori, men de flesta människor är inte nyliberaler. I ett demokratiskt system beslutar folket självsvåldigt vilka "värden och rättigheter som inte kan upphävas", men som vi har sett finns det inget i det demokratiska systemet som hindrar människor från att fatta felaktiga beslut. Rudbeck anser, av allt att döma, att folket inte skall ha rätt att stoppa uppförandet av nya minareter, men vem eller vilka skall bestämma det, om folkets röst inte skall räknas? Kanske menar Rudbeck att en så kallad upplyst despot skall fatta beslutet, men om ett folk kan fatta tokiga beslut, kan väl en upplyst despot göra detsamma?