Samtiden.com

Du är här

Favorit i repris: brott och straff

Det svenska straffsystemet är märkligt. Dubbelmördaren Anders Eklund har permission för att handla böcker och gå på restaurang. Mattias Flink, dömd för sju mord, har bland annat paddlat kajak i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Thomas Quick som är dömd för åtta mord bloggar.
Märklig är också medias behandling av vissa brottslingar. Den mest firade av medias favoritkriminella är utan tvekan den för dubbelmord och dråp dömde Annika Deasy. Deasy har alltid stått högt i kurs hos rikets journalister och nyligen förärades hon ett nytt TV-program: Tom Alandhs Att stå utanför och se in... För att ingen skall missa programmet har statstelevisionen bestämt att det skall sändas sex (6) gånger. Samtidigt passar man på att reprisera en annan av Alandhs dokumentärer om Deasy: Annika - ett brott, ett straff, ett liv. På SVT:s webbsida ställer statstelevisionen frågan "hur ser den amerikanska rättvisan ut, som dömde henne till ett straff på mellan 25 år och livstid, när det var hennes pojkvän som sköt". Vi får också veta att "Hela svenska folket har upprörts över hennes öde."
Nu har Deasy emellertid fått hård konkurrens. Huruvida filmen om Lillemor, Hur kunde hon leva som om det inte fanns, kommer att lyckas knuffa ned Annika från snyfttoppen återstår att se. Klart är dock att Annikas ställning som medias favoritbrottsling är ifrågasatt. Filmens handling ser ut på följande sätt: en kvinna blir hivsmittad efter en tillfällig sexuell förbindelse under en utomlandsvistelse. Trots att hiv är en livsfarlig sjukdom håller hon tyst om sitt predikament. Istället gifter hon sig och skaffar barn. Hon gömmer sig bakom en sekretesslagstiftning som innebär att endast hon och hennes läkare vet om att hon bär på den dödliga och smittsamma sjukdomen. Maken är hela tiden ovetande om den risk som hon utsätter honom för. När sjukdomen efter nio år gör sig påmind och kvinnan hamnar på sjukhus, uppdagas sanningen. Hon döms till två och ett halvt år fängelse för försök till grov misshandel och förlorar vårdnaden om sina barn. Det är om debatten om denna film och dess huvudrollsinnehavare som föreliggande artikel handlar om.

"Lillemor ville ge hiv ett ansikte"

Bakom filmen Hur kunde hon leva som om det inte fanns står dokumentärfilmaren Ingela Lekfalk. Lekfalk har samma ambition som Tom Alandh: hon vill rehabilitera en brottsling. Några kritiska observationer orkar Lekfalk inte producera. Lillemor utsatte inte sin make och sina barn för risken att smittas med hiv med vett och vilja, säger hon. Tvärtom: Lillemor "förträngde" det faktum att hon var hivsmittad. Hur man kan förtränga existensen av en sjukdom som tvingar en till regelbundna läkarkontroller och daglig medicinering, undviker Lekfalk sorgfälligt att förklara. Lekfalks tes, som egentligen är Lillemors egen rationalisering av sitt beteende, att Lillemor förträngde medvetandet om sin sjukdom är central i rapporteringen om henne. Åsa Petersen och Kristina Edblom, journalister på Aftonbladet, driver denna osannolika teori in absurdum. Edblom skriver:

Trots att hon visste att hiv smittar vid sex och genom blod förstod hon inte att hon utsatte sin man och sina barn för en allvarlig risk.

Det Edblom egentligen säger är att Lillemor förstod att hiv smittar vid sex och att hon inte förstod att hiv smittar vid sex. Åsa Petersen skriver att det var först efter det att hon blivit avslöjad som hon förstod att hon hade kunnat smitta både man och barn:

Först då förstod Lillemor att hon hade kunnat ge sin man och sina barn hiv. Det var en chock för henne, det värsta hon varit med om.

Om Edbloms teori är en klassisk kontradiktion, är Petersens teori falsk. Det finns ingenting i Lillemors biografi som antyder att hon inte förstod sambandet mellan sex och hiv och mellan hiv och aids. Faktum är ju att hon själv blev smittad efter att ha haft oskyddat sex med en man. Teorin att Lillemor inte förstod det kausala sambandet mellan oskyddade samlag och hiv-virusets spridning, trots att hon själv hade förvärvat sjukdomen genom oskyddat sex, är naturligtvis befängd, men den utgör premissen för den perspektivförskjutning som Lekfalk et consortes försöker upprätta. Den spelar samma viktiga roll för Lekfalk och journalisterna på Aftonbladet som den lika absurda teorin att Annika Deasy var så nedknarkad under morden i Stockton att hon varken kunde skilja mellan upp och ned, gör för Deasys beundrarskara.
Det bärande elementet i denna intellektuellt närmast oförskämda skröna är alltså Lillemors oförmåga att förstå att hon utsätter sin omgivning för dödsfara. Trots att hon beskrivs som en högeligen intelligent kvinna, uppmanas vi köpa denna illusion om henne att hon, som själv smittats efter en sexuell relation och som en konsekvens av sjukdomen tvingas till regelbundna läkarbesök och intagandet av bromsmediciner, inte begriper att hon kan föra sjukdomen vidare till sin make på samma sätt som hon själv drabbades. Tesen om Lillemors oförmåga att förstå detta kausala samband, är viktig för hennes apologeter därför att det gör det möjligt för dem att flytta fokus från Lillemors kriminella gärning till en helt annan och mer positivt klingande frågeställning: frågan om hivpositivas ställning i samhället. Denna förskjutning av perspektivet gör det möjligt att transformera bilden av Lillemor. Istället för en kvinna som uppenbarligen är beredd att sätta andra människors liv på spel om de står i vägen för hennes ambitioner, får vi ett kvasifeministiskt drama om en kvinna som kämpar för de hivpositivas ställning i ett alltmer intolerant samhälle. På detta sätt förskjuts problematiken från Lillemors fabulösa beteende och frågan om hon inte förtjänade ett hårdare straff, till en debatt om att "Svenska hivpositiva bestraffas dubbelt". Lillemor är nu inte längre en simpel brottsling, utan en seriös samhällsdebattör vars åsikter bör tas på största allvar.

Det är alla vi andras fel

För Petersen är det viktiga inte makens eller ens barnens rätt att inte behöva utsätta sig för risken att smittas av en livshotande sjukdom, utan det som hon beskriver som den dubbla bestraffningen av hivpositiva:

Stigmatiseringen av hivpositiva straffar den som berättar, medan informationsplikten straffar den som håller tyst.

Istället för att problematisera Lillemors omdömeslöshet, försöker Petersen förmå oss att förstå och acceptera Lillemors beteende med hänvisning till att Lillemor löpte risk att stigmatiseras om hon hade berättat för sin familj att hon var bärare av det dödliga viruset. För Petersen väger denna aspekt, av allt att döma, tyngre i vågskålen än makens och barnens hälsa. Men Petersen nöjer sig inte med detta. Hon ifrågasätter också den lag som stadgar att hivpositiva måste informera en presumtiv sexpartner om att de är hivpositiva. Petersen vill, av allt att döma, avskaffa denna informationsplikt. Hivpositiva skall inte behöva informera en partner om sin sjukdom innan de har sex och skall heller inte kunna straffas för sin underlåtenhet:

I Sverige kan den som bär på hiv och har sex utan att upplysa sin partner dömas enligt brottsbalken, oavsett om partnern smittats eller inte. FN-organet Unaids avråder sådan kriminalisering. I smittskyddslagen finns en informationsplikt som säger att hivpositiva måste berätta om sin hivstatus före sex. Denna plikt är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt.

Istället för att inse det rimliga i en lagstiftning som tvingar människor som är bärare av hiv att informera eventuella sexpartners, skriver Petersen om denna kvinna som utsatt sin familj för ett dödligt hot att "Lillemors historia berättar obehagliga saker om vårt samhälle." Det är samhället, dvs. vi andra, som är problemet, inte Lillemor. Det är alla de människor som helst inte vill smittas av hiv som är problemet, inte Lillemor som ville ha oskyddat sex, trots att hon var hivpositiv.
Flera av de journalistiska alster som undertecknad har granskat förefaller närmast uttrycka förvåning över att Lillemor dömdes till fängelse, eftersom varken maken eller barnen blev smittade. När Aftonbladets Kristina Edblom kommenterar det faktum att Lillemor dömdes till fängelse för försök till grov misshandel av maken och de två barnen, noterar hon att "Ingen av dem hade smittats" och Petersen skriver:

Lillemors man och barn var inte smittade. Men Lillemor dömdes för försök till grov misshandel. Straffet blev två och ett halvt års fängelse.

Dagens Nyheters Jenny Stiernstedt intar en lika märklig hållning. Hon påpekar att trots att varken maken eller barnen hade blivit smittade "valde [han] att anmäla henne." Även i Stiernstedts drapa spelar stigmatiseringsteorin en central roll. Mot slutet av artikeln låter Stiernstedt, naturligtvis utan att ifrågasätta något i uttalandet, Lekfalk ställa frågan "hur ska vi göra för att undvika stigmat ... att de som bär viruset inte ska ställas utanför samhället?", när den centrala frågeställningen givetvis är hur man skall förhindra att sjukdomen sprids.
Karin Thunbergs artikel i Svenska Dagbladet är mer ifrågasättande. Thunberg vägrar att svälja Lillemors förträngningsteori. Lillemors svar på Thunbergs frågor är typiska för en person som inte bryr sig. När hon får frågan om hon vill eliminera informationsplikten för hivpositiva, svarar hon inte med ett nekande därför att det är viktigt att icke-smittade ges möjlighet att ta ställning till om de vill utsätta sig för risken att ha sex med en hivsmittad. Istället för att formulera problemet i moraliska termer, ger hon det en legalistisk tvist och säger "Ja, den finns i smittskyddslagen". Istället för att erkänna att icke-smittade bör ha rätt till information om en presumtiv sexpartner är bärare av en dödlig och sexuellt överförbar sjukdom, säger hon att "det verkar finnas stora utrymmen för tolkningar", som om det skulle eliminera det moraliska problemet. Hon går så långt att hon hävdar att det är sekretesslagstiftningens fel att hon utsatte sin man och sina barn för fara. I Sverige, fortsätter hon, är det nämligen "vi hiv-positiva [som] får bära hela samhällets ångest" Värst är situationen naturligtvis för alla kvinnor:

En man kan begå brott utan att det påverkar hans status som pappa. Den kvinna som begår brott blir omedelbart ifrågasatt som mamma, oavsett vad brottet handlar om.

Kvasifeministisk litania

Denna kvasifeministiska litania måste vara något av det värsta som svenska journalister och kulturarbetare har producerat. Istället för att hålla fast vid det faktum att Lillemors agerande var kriminellt och omoraliskt, försöker den förmå oss att skifta perspektiv. Vi skall inte fokusera på hennes brott och närmast exempellösa omdömeslöshet, utan istället se henne som en förkämpe för hivpositivas rättigheter i ett mot hivpositiva intolerant samhälle. Lillemor är inte en obehaglig person, det är samhället som är obehagligt därför att det tvingar sjuka människor att bära på allas vår gemensamma ångest för hivpositiva. Det är Lillemors ångest som är det centrala, inte makens eller barnens skräck för att ha blivit smittade eller vreden över att ha blivit förda bakom ljuset. Det är inte om deras ångest som filmen handlar, utan om bedragerskans känsloliv. Målet är inte att stärka banden mellan oss och de som utsattes för brottet, utan att ge brottslingen ett mänskligt ansikte, visa att hon är en av oss och förtjänar vår respekt till skillnad från den förfärlige maken som polisanmälde henne trots att han inte blev smittad. Målet är att minimera hennes skuld och få makens agerande att framstå som överdrivet och symtomatiskt för en inskränkt och kanske sexistisk kultur.

Som sagt: endast den formidabelt usla och vinklade rapporteringen om Annika Deasy lär kunna konkurrera med denna unkna klagovisa.