Samtiden.com

Du är här

Inbillade och verkliga hot

Valet 2010 är över och det allt överskuggande samtalsämnet är Sverigedemokraterna. Inte därför att någon egentligen tror att Sverige har förändrats. Sverigedemokraternas valframgångar kommer inte att medföra att Sverige kommer att börja deportera illegala invandrare eller att polisen kommer att börja misshandla alla som inte ser ut som etniska svenskar. Ingen inbillar sig något sådant. Inte ens Lars Ohly som under valnatten lovade att den patetiska sekt som han representerar skall intensifiera kampen mot Sverigedemokraterna. Paniken i media, bland yrkesdemonstranter och vissa politiker är åtminstone delvis ren teater.

Bakåtsträvare och diktaturkramare

Låt oss bruka klarspråk: Maria Wetterstrand är en intelligent och charmerande dam, men det hindrar inte Miljöpartiet från att i huvudsak vara en samlingsplats för bakåtsträvare. Det gäller inte endast miljöpolitiken. Miljöpartiet vill kvotera in kvinnor i styrelser. Föräldrar skall inte själva få bestämma hur föräldraförsäkringen skall utnyttjas. Partiet vill ha positiv särbehandling av invandrare. Man kräver förbud mot så kallad "könsdiskriminerande reklam". Man anser att det är samhällets fel att människor utsätts för brott. Hur många av de som föll för Wetterstrands ungdomlighet och munläder kände till att Miljöpartiet vill ha medborgarlön? De som inte vill försörja sig själva, skall försörjas av skattebetalarna. Något krav på motprestation får inte finnas därför att det, enligt partistyrelseledamoten Karin Jansson, "finns andra värden i livet än lönarbete". Däremot skall det naturligtvis finnas en lag som tvingar de som vill stå på egna finansiella ben att försörja dem som hellre lever på andras arbete.

Mona Sahlin
Kramar diktaturkramare

Etter värre är Sahlins andra samarbetspartner: Lars Ohly. Få svenska partier har så låg demokratisk trovärdighet som Ohlys kommunistparti. Sahlin skryter gärna och ofta om sin beredvillighet att kämpa för mänskliga rättigheter, men den enkla sanningen är den att ingen politisk rörelse har ett så massivt syndaregister som kommunismen. Inte ens Sverigedemokraterna. Över 100 miljoner människor har fått sätta livet till i kommunistiska projekt världen över. Det svenska kommunistpartiet, i dess olika inkarnationer, har aktivt stöttat kommunistiska diktaturer under hela 1900-talet. Inget av detta bekymrade dock Mona Sahlin. Om Sahlin hade fått bilda regering, hade Sverige fått kommunistiska statsråd.

Politiken som teater

Låt oss repetera: man kan gilla eller ogilla Sverigedemokraterna, men tesen att valresultatet har förändrat Sverige i grunden förblir löjeväckande. Faktum är, trots allt, att nio av tio väljare valde att inte stödja Sverigedemokraterna. Dessutom: det var samma typ av människor som röstade på Ian och Bert, som lade sin röst på Jimmie Åkesson. Man röstade inte på Sverigedemokraterna därför att man hatar invandrare, utan därför att man vill protestera mot det så kallade politiska etablissemanget. Denna väljarrörlighet var också orsaken till att Ny Demokrati kollapsade och det finns inget som talar för att Sverigedemokraterna kommer att undgå samma öde. Eftervalsdebatten speglar därför inte en reell hotbild mot Sverige som nation, utan kulturvänsterns dominanta ställning i politik och massmedia.
Debatten om Sverigedemokraterna är således en skendebatt i den meningen att den reflekterar kulturvänsterns irritation över att folket inte godtog Sahlins planer på att ge ökända diktaturkramare statsrådsposter.
Aftonbladet har till och med startat en egen kampanj, dock givetvis inte mot Sahlins för tillfället havererade plan på kommunistiska statsråd. Nej, kampanjen, som går under namnet "Vi gillar olika", riktar sig mot Sverigedemokraterna och innebär att man kan uttrycka sitt stöd för mångfaldspolitiken genom att klicka på en knapp. Kampanjen, som av Aftonbladet betecknas som en succé, har skramlat ihop 400 000 klick, dvs. ungefär lika få klick som Sverigedemokraternas i valet ihopskrapade röster. Någon möjlighet att ogilla olika ger Aftonbladet naturligtvis inte. Det finns bara en knapp. Man kan bara gilla. Som i det forna Sovjetunionen.