Samtiden.com

Du är här

Reflektioner kring ett terroristattentat, dess innebörd och eventuella konsekvenser

Nu har det som vi svenskar har vant oss att läsa om i tidningarnas utrikesbilagor blivit inrikesnyheter. För ett par veckor sedan utsattes vårt land för det första religiöst motiverade terroristattentatet i modern tid. Våldsdådet var klumpigt utfört, men likväl ett utslag av terrorism. Decennier av svensk solidaritet med den arabiska saken, multikultilagstiftning, statsbidrag till muslimska organisationer och en lagstiftning som skyddar islam från välbehövlig kritik räckte inte för att beveka missdådaren. Orsaken var Lars Vilks eller "grisen" som han kallas i islamistiska kretsar. Vilks hade byggt rondellprofeter och därigenom begått ett brott som svenskarna var kollektivt ansvariga för. Således gjorde sig bombmannen inte besväret att söka upp Vilks. Han orkade inte ens att sätta sig på tåget till Skåne. Han hade bestämt sig för att göra det lätt för sig och istället mörda maximalt antal otrogna i sin hemstad. Stockholmarna skulle få sota för Vilks tilltag. Människor som inte hade någon som helst koppling till Vilks och kanske inte ens visste vem han är - de förtjänade alla att dö eftersom Vilks hade förlöjligat profeten.

Islam och terrorism

Hur har det officiella muslimska Sverige reagerat på attacken? Reaktionerna har varierat och inte alltid varit lätta att tolka. Här är en reaktion:

Svenska kommittén för kunskap om profeten Muhammad och försvar av islamiska helgedomar fördömer sprängningen som inträffade i Stockholms stad samt all form av övergrepp, våld skrämsel och hot mot oskyldiga människor oavsett motiv eller förevändning.

Detta uttalande ger oss föga vägledning om hur upphovsmannen har tänkt eftersom det inte definierar begreppet "oskyldiga människor". Det är uppenbart att man betraktar de stockholmare som var terroristens mål som oskyldiga, hur man nu kan veta det, men anser man även att Lars Vilks tillhör denna grupp? I Stockholms stora moské utfärdade imamen Hassan Moussa en fatwa enligt viken terrorhandlingen strider mot islamisk lag. Imamen förklarade vidare att Koranen förbjuder mord:

Om vi går till koranens text, så står det "ta inte en annans liv. Gud har förklarat det heligt, annat än i rättfärdigt syfte. Om någon dödats med orätt ger vi den som för hans talan bemyndigande."

Moussa fick omedelbart mothugg från kollegor som ansåg att det inte var nödvändigt med en fatwa. Man kan givetvis ha olika åsikter om fatwan var malplacerad eller inte, men det Moussa säger är inte att islam förbjuder mord, utan att det inte är tillåtet att döda om uppsåtet är orättfärdigt. Man undrar i vilken kategori Koranen placerar Vilks.
Islamiska förbundet upprepar ståndpunkten att det inte är tillåtet att döda oskyldiga människor, utan att förklara vad frasen denoterar. I syfte att backa upp sin deklaration citerar förbundet från Koranen: "om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet". Inte heller här blir man särskilt mycket klokare. Vad innebär det att "störa ordningen på jorden"? Är Vilks en sedefördärvare? Är det en fullständigt orimlig tolkning att hävda att Koranen tillåter mord om en individ har stört den så kallade ordningen på jorden och fördärvat sederna?
Ett problem med debatten kring terrordådet är att journalisterna ställer fel frågor. En av de imamer som blev föremål för intervju efter det misslyckade attentatet sade att terrorhandlingen stred mot islam därför att islam förbjuder självmord. Det är ett inte ovanligt svar på frågan "Hur ser islam på självmordsattacker?". Det är också ett smart svar eftersom det är möjligt att från förbudet mot självmord härleda ett generellt förbud mot terrorism: eftersom självmordsattacker är en form av terrorism och islam förbjuder självmord, förbjuder islam även terrorism. Ungefär så ser argumentet ut. Den intressanta frågan är dock inte hur islam ser på självmord, utan islams syn på martyrskap. Terroristens mål är ju att döda maximalt antal otrogna, inte att ta livet av sig själv. Det sistnämnda är ju endast en ofrånkomlig sidoeffekt av detonationen. Vi beskriver inte en person som martyr därför att denne har kastat sig framför ett tåg. Självmord och martyrskap är två olika saker. Om denna enkla analys är korrekt, återstår det att besvara två frågor. Den första frågan är om islam är emot martyrskap under jihad och svaret på denna fråga är "Nej". Den andra frågan handlar om begreppets tillämplighet. Uttryckt på ett annat sätt: är jihad en pacifistisk ideologi som endast beskriver muslimers rätt att försvara sig när de är hotade eller påbjuder islam heligt krig tills hela världen har underordnats Koranens bud? Irans förre andlige ledare, ayatolla Khomeini, hade endast förakt till övers för pacifistiska tolkningar av islam:

Islam makes it incumbent on all adult males, provided they are not disabled or incapacitated, to prepare themselves for the conquest of [other] countries so that the writ of Islam is obeyed in every country in the world. ... Those who know nothing of Islam pretend that Islam counsels against war. ... The sword is the key to Paradise, which can be opened only for the Holy Warriors! There are hundreds of other [Qur'anic] psalms and Hadiths [sayings of the Prophet] urging Muslims to value war and to fight. Does all this mean that Islam is a religion that prevents men from waging war? I spit upon those foolish souls who make such a claim.

Svenska imamer har fört fram den motsatta åsikten och sagt att mannen med bombbältet inte var sann muslim eftersom han valde våldets väg. Enligt Abd al Haqq Kielan är kopplingen islam-våld relativt ny. Den har på sin höjd 50 år på nacken, förklarar han. Detta är naturligtvis endast rent och skärt nonsens. På denna punkt hade ayatollan rätt. Islam spreds på den arabiska halvön och därifrån vidare till Nordafrika och Europa med svärdets hjälp. Föreställningen att dåtidens muslimska imperialister nöjde sig med att knacka dörr och dela ut broschyrer är löjeväckande. Man kan givetvis ha olika uppfattning om islam även idag är en imperialistisk ideologi, men att islams expansion beledsagades av ett veritabelt blodbad, är det få seriösa historiker som ifrågasätter. Förtrycket av icke-muslimer på ockuperat område var grymt och omfattande med straffskatter och apartheidlagar. Egyptens guvernör lär ha sagt angående kopterna: "I draw milk; if it stops, I draw blood; if it clots, I press the skin."

Sharia eller inte sharia, det är frågan

Det är inte svårt att förstå varför terroristattacker skrämmer människor. Faktum är dock att deras primära signifikans inte är militär. När Kim Dae-jung, nobelfredspristagare och före detta sydkoreansk president, frågade Nordkoreas diktator Kim Jong Il varför han var så envis när det gällde landets kärnvapenprogram, svarade Kim Jong Il att han inte hade för avsikt att använda vapnen offensivt. Jag är inte dum, förklarade han: amerikanerna skulle utplåna mitt land om jag angrep USA. Han fortsatte: Nordkorea behöver kärnvapen därför att de gör omvärlden, inte minst Nordkoreas fiender, mindre inriktade på konfrontation och sanktioner och mer på förhandlingar och bistånd.
Terroristerna resonerar på ett snarlikt sätt. De inbillar sig inte att de kan besegra Sverige militärt. Avsikten med terroristaktionerna är att nöta ned människors motståndsvilja och göra dem mer kompromissvilliga och benägna att ge efter för krav från praktiserande moderata muslimer. Det är skälet till att terrorister gärna attackerar civilister. Det är en inte helt igenom korkad strategi. För det första förutsätter den inte en sammansvärjning där islamister och moderata muslimer konspirerar i det fördolda mot majoritetssamhället. De flesta muslimer har inga terroristiska böjelser och skulle aldrig drömma om att utföra självmordsattacker eller kollaborera med terrorister. För det andra har denna taktik visat sig vara hyfsat effektiv. Inställda teaterföreställningar och skärrade museiintendenter som gömmer undan kulturyttringar tillhör numera svensk vardag och förklaringen till denna anpassningsprocess är inte att det numera regnar bomber och granater över våra kulturinstitutioner, utan att moderata muslimer har protesterat och att svenska kulturarbetare är rädda för icke-moderata muslimer.
Terroristerna är naturligtvis också observanta på hur svenska beslutsfattare behandlar den egna kulturen. Det är faktiskt inte så länge sedan som en svensk justitieminister försökte stänga en svensk webbsida därför att den publicerade nidbilder av profeten. Sedan har vi ju fru Sahlin. Efter det att Mona Sahlin hade sett Ecce Homo, en utställning som porträtterar Jesus i minst sagt komprometterande positioner, förklarade hon att utställningen hade lärt henne mer om kristendomen än hela hennes skoltid. När Sahlin sedermera besökte Stockholmsmoskén var hon emellertid mycket noga med att inte provocera praktiserande muslimer och dolde därför sitt hår under en sjal. Sahlin ansåg förmodligen att hennes agerande var både mångkulturellt och coolt, men för islamisterna osade hennes uppförande av kapitulationsvilja.
Inte heller regeringen Reinfeldt verkar vara utrustad med särskilt mycket ryggrad. Som en konsekvens av terroristattacken bjöd integrationsminister Erik Ullenhag nyligen in företrädare för muslimska organisationer till ett samtal om hur islamofobin i det svenska samhället skall motverkas. Är det endast undertecknad som höjer på ögonbrynen när Sveriges regering, efter en terroristattack riktad mot icke-muslimer, beter sig som landets stora problem för närvarande inte är muslimska terroristattacker mot icke-muslimer, utan islamofobi?
Problemet är politiskt-ideologiskt och handlar om synen på sharia. Uttryckt på ett annat sätt: de moderata muslimer som arbetar med fredliga medel för att alla svenskar i framtiden skall få förmånen att leva under sharia, har samma ideologiska målsättning som Al Qaeda. Sharia blir inte mindre sharia därför att kraven på shariaregler inte backas upp av terroristattacker, utan istället marknadsförs med mångkulturella argument. Detta är en elementär politisk och ideologisk sanning som många svenska politiker har svårt att förstå. Numera finns det särskilda så kallade kvinnobad där muslimska kvinnor kan ta sig ett dopp utan att män tillåts närvara. Politikerna har marknadsfört tilltaget som ett exempel på mångkulturell tolerans, när det i själva verket handlar om att svenska politiker har tagit på sig uppgiften att, för den sociala fridens skull, implementera shariaregler. Att våra politiker inte begriper detta är naturligtvis både komiskt och djupt tragiskt.

To be continued, som amerikanerna säger.