Samtiden.com

Du är här

Decision Points Del 2

Decision Points är George Bushs självbiografi. Boken beskriver Bushs uppväxt och politiska karriär som Texas' guvernör och USA:s 43:e president. Som selektionsprincip har Bush valt ut ett antal beslut som han fattade som privatperson och som politiker. Hans målsättning är att åskådliggöra för läsaren vad det innebär att fatta beslut i en komplex omgivning. I föreliggande artikel skall vi titta lite närmare på tre beslut som Bush fattade som USA:s president. Det första handlar om stamcellsforskning, de två sista handlar om hans beslut att invadera Afghanistan och Irak.

Decision Points

Stamcellsforskning

I april 2001 mottog Bush ett brev som beskrev den smärta som en familj tillfogas när en av dess medlemmar drabbas av den obotliga sjukdomen Alzheimers. Brevet mynnade ut i en uppmaning till Bush att stödja forskningen på stamceller:

Mr. President, I have some personal experience regarding the many decisions you face each day. ... I'd be very grateful if you would take my thoughts and prayers into your consideration on this critical issue.
Most sincerely, Nancy Reagan.

Sju år tidigare hade Nancy Reagans make, förre presidenten Ronald Reagan, blivit diagnosticerad med Alzheimers. Efter det att Reagan fått diagnosen, åkte han hem och satte sig i sitt bibliotek. Där skrev ett brev som sedan offentliggjordes:

My fellow Americans,
I have recently been told that I am one of the millions of Americans who will be afflicted with Alzheimer's disease.
Upon learning this news, Nancy and I had to decide whether as private citizens we would keep this a private matter or whether we would make this news known in a public way.
In the past, Nancy suffered from breast cancer and I had cancer surgeries. We found through our open disclosures we were able to raise public awareness. We were happy that as a result many more people underwent testing. They were treated in early stages and able to return to normal, healthy lives.
So now we feel it is important to share it with you. In opening our hearts, we hope this might promote greater awareness of this condition. Perhaps it will encourage a clear understanding of the individuals and families who are affected by it.
At the moment, I feel just fine. I intend to live the remainder of the years God gives me on this earth doing the things I have always done. I will continue to share life's journey with my beloved Nancy and my family. I plan to enjoy the great outdoors and stay in touch with my friends and supporters.
Unfortunately, as Alzheimer's disease progresses, the family often bears a heavy burden. I only wish there was some way I could spare Nancy from this painful experience. When the time comes, I am confident that with your help she will face it with faith and courage.
In closing, let me thank you, the American people, for giving me the great honor of allowing me to serve as your president. When the Lord calls me home, whenever that may be, I will leave with the greatest love for this country of ours and eternal optimism for its future.
I now begin the journey that will lead me into the sunset of my life. I know that for America there will always be a bright dawn ahead.
Thank you, my friends.
Sincerely,
Ronald Reagan

Bush var personligt bekant med paret Reagan. Pappa Bush hade tjänat som Reagans vicepresident under åtta år och Reagan hade arbetat för att få fadern vald till USA:s 41:a president.
Att Nancy Reagans brev handlade om stamcellsforskning var således knappast en tillfällighet. Stamcellsforskningen kan, om dess löften infrias, rädda miljontals människor från fruktansvärda lidanden. Bush var medveten om detta. Han var också införstådd med att det var en kontroversiell forskning eftersom källan till stamceller var destruerade mänskliga embryon. Kongressen hade upprepade gånger blockerat möjligheten att finansiera forskning på stamceller med federala medel. Stamcellsforskningen ställde den urgamla frågan om förhållandet mellan vetenskap och moral på dess spets:

I felt pulled in both directions. I had no interest in joining the Flat Earth Society. I empathized with the hopes for new medical cures. I had lost a sister to childhood leukemia. I had served on the board of the Kent Waldrep National Paralysis Foundation, an advocacy group led by a former Texas Christian University football player who had suffered a spinal cord injury. I believed in the promise of science and technology to alleviate suffering and disease.
At the same time, I felt that technology should respect moral boundaries. I worried that sanctioning the destruction of human embryos for research would be a step down the slippery slope from science fiction to medical reality. ... I knew these possibilities would sound fanciful to some people. But once science started heading down that path, it would be very hard to turn back.

Familjen Bush var splittrad i frågan. Lauras far hade dött i Alzheimers, medan modern hade drabbats av bröstcancer. Bush skriver att han försökte belysa frågan så brett som möjligt. En rad organisationer och enskilda individer med kunskaper i ämnet, motståndare och förespråkare, bjöds in till Vita Huset där de fick möjlighet att presentera sin sak:

Beginning in the spring of 2001, Margaret, Jay, and Karl Rove—who was in close touch with advocacy groups on both sides of the issue—invited a series of distinguished scientists, ethicists, religious thinkers, and advocates to discuss embryonic stem cell research. The conversations fascinated me. The more I learned, the more questions I had. When I delivered the commencement address at Notre Dame, I brought up embryonic stem cell research with Father Ed "Monk" Malloy, the president of the university. When I spoke at Yale the next day, I raised the topic with Dr. Harold Varmus of the Memorial Sloan-Kettering Cancer Center. At a birthday party for a doctor in the White House Medical Unit, I asked all the physicians there what they thought. As word got out that I was seeking opinions, I was bombarded with input from Cabinet secretaries, staffers, outside advisers, and friends.

Alla möjliga sorters ståndpunkter utkristalliserades. Bush nämner en bioetiker som förklarade att man måste göra en distinktion mellan foster som dör av naturliga orsaker och foster som dödas därför att forskarna vill komma åt deras stamceller. Han berättar om en moralfilosof som var emot stamcellsforskning, men, kanske något överraskande, för aborter. Två av Senatens mest inbitna abortmotståndare försvarade stamcellsforskningen med hänvisning till att möjligheten att rädda utvecklat mänskligt liv övertrumfade embryonas rättigheter. Påven, som själv led av Parkinsons, förklarade för Bush att hans personliga lidande var av underordnad betydelse och att respekten för det mänskliga livet måste upprätthållas. Bush ger extra utrymme åt de diskussioner som han hade med läkaren Leon Kass. Kass förklarade för Bush att eftersom ett embryo har en livspotential är vi skyldiga att behandla det med någon form av respekt. Kass fortsatte:

We at least owe them the respect not to manipulate them for our own purposes.

Bush förstod tidigt att lösningen på problemet måste bli en kompromiss. Grundfrågan såg ut på följande sätt: hur skall vi hantera frågor som är moraliskt problematiska i en grundläggande mening? Människor kan ha olika åsikter om religion, men lösningen på problemet är knappast att förbjuda all religion eller att kollektivansluta alla människor till en viss religion.
Bush beslutade att federala medel skulle kunna användas för forskning på redan destruerade embryon. Han beslutade att öka de federala anslagen till forskare som söker efter alternativa källor till stamceller. Det skulle även fortsättningsvis vara förbjudet att använda skattemedel för att finansiera destruktionen av mänskliga embryon eller att stödja forskning på embryon som destruerats för forskningsändamål. Det sistnämnda skulle dock vara tillåtet om finansieringen sköttes på annat sätt, t.ex. med privata medel.
Bushs beslut fick initialt ett positivt mottagande. Det beskrevs som rimligt och balanserat och ansågs tillgodose både kritiker och förespråkare. Det dröjde emellertid inte länge innan debatten skiftade karaktär. Bush menar att det var två saker som spelade in: pengar och politik. Forskare började klaga över att den nya lagen begränsade deras möjligheter att söka anslag. Organisationer som företrädde människor som drabbats av svåra sjukdomar hade ofta orealistiska förväntningar på vad forskningen för tillfället kunde erbjuda och blev hårda kritiker av lagen. Det dröjde inte länge innan Hollywood blandade sig i debatten. Den av Parkinsons drabbade skådespelaren Michael J Fox anslöt sig till proteströrelsen i en vida uppmärksammad kortfilm. Den plötsligt uppflammande debatten påverkade även det politiska spelet. Demokraterna insåg att de kunde vinna poäng på att ta strid i stamcellsfrågan. Demokraten John Edwards hävdade att om det inte hade varit för Bush, hade skådespelaren Christopher Reeve kunnat resa sig ur sin rullstol och börja gå på nytt. Presidentkandidaten och Demokraten John Kerry förklarade att Bushs position var vetenskapsfientlig. Kritiken blev inte endast alltmer intensiv, den ändrade också karaktär:

Partisan opponents and commentators questioned my legitimacy, my intelligence, and my sincerity. They mocked my appearance, my accent, and my religious beliefs. I was labeled a Nazi, a war criminal, and Satan himself.

Debatten blev så hätsk att även republikaner började överväga att byta ståndpunkt. Bush skriver att han tvingades använda sitt veto två gånger för att hindra kongressen från att vattna ur stamcellslagen.

I thought a lot about how to send the right signal about the veto. I wanted a vivid way to show that my position was grounded in my reverence for life, not any aversion to science. When Karl Zinsmeister, my domestic policy adviser, suggested inviting a group of snowflake babies to the White House, I thought the idea was perfect. Each had come from a frozen embryo that, rather than being destroyed for research, was implanted in an adoptive mother.
I gave my veto speech in the East Room with twenty-four excited children and their parents onstage. One of the little wigglers was fourteen-month-old Trey Jones. He started life as an embryo fertilized by Dave and Heather Wright of Macomb, Michigan. The couple had undergone IVF treatment, which helped them bring three beautiful children into the world. They gave permission for their remaining frozen embryos to be adopted, instead of being destroyed for research.

George och Trey

George och Trey

Det är viktigt att hålla i minnet att Bushs förslag inte innebar ett förbud mot stamcellsforskning. Tvärtom: för första gången i USA:s historia kunde federala medel användas för att finansiera stamcellsforskning. Den nya lagen satte heller inga hinder för forskningen att använda sig av privata medel. Politiseringen av debatten medförde emellertid att den nya lagen tolkades som ett förbud och att stamcellsforskningen tillskrevs potentialer som den, åtminstone för stunden, omöjligen kunde förverkliga.
I slutet av 2007 kom det vetenskapliga genombrott som Bush hade hoppats på och som han hade bidragit till att finansiera.

Five months later, Americans awoke to an unexpected headline on the front page of the New York Times: "Scientists Bypass Need for Embryo to Get Stem Cells." The article described how two teams of researchers, one in Wisconsin and one in Japan, had reprogrammed an adult skin cell to behave like an embryonic stem cell. By adding just four genes to the adult cell, scientists were able to replicate the medical promise of embryonic stem cells without moral controversy.
The discovery reverberated throughout the scientific community. Fervent advocates of embryonic stem cell research hailed the breakthrough as "a spectacular advance" and "ethically uncomplicated." ... I was thrilled by the news. This was the scientific breakthrough that I had hoped for when I made my announcement in 2001. Charles Krauthammer, one of the most insightful columnists in America and a respectful critic of my stem cell decision in 2001, wrote, "The verdict is clear: Rarely has a president—so vilified for a moral stance —been so thoroughly vindicated."

Debatten om stamcellsforskningen handlade om förhållandet mellan moral och vetenskap. I detta fall löstes det moraliska dilemmat tack vare ett vetenskapligt genombrott.

Afghanistan och Irak

I will not forget this wound to
our country or those who inflicted it.
I will not yield; I will not rest; I will not
relent in waging this struggle for freedom
and security for the American people.
    George W. Bush

Att vara amerikansk president är en allvarstyngd arbetsuppgift. USA är, trots allt, en supermakt. Bush har sagt att insikten om uppdragets beskaffenhet kommer naturligt på morgonen dagen efter presidentinstallationen då den nytillträdda presidenten får besök av CIA-agenter som överlämnar en bunt papper till honom med orden "Mr President, here's your intelligence". Klockan 8 på morgonen den 11 september 2001 befann Bush sig i Florida för att besöka en skola. Denna morgon hade CIA-rapporten handlat om Ryssland, Kina och situationen i Mellanöstern. Det var Karl Rove som upplyste Bush om att ett plan hade kraschat mot en av World Trade Centerbyggnaderna. Vid den tidpunkten visste ingen vad det var för typ av plan det rörde sig om och Bush utgick ifrån att det måste vara ett mindre plan och att det handlade sig om en olyckshändelse. Ett par minuter senare fick Bush, per telefon, veta att det handlade om ett större passagerarplan.

I was stunned. That plane must have had the worst pilot in the world. How could he possibly have flown into a skyscraper on a clear day? Maybe he'd had a heart attack.

Bush gick in i lektionssalen och satte sig för att lyssna på läraren och eleverna:

I sensed a presence behind me. Andy Card pressed his head next to mine and whispered in my ear.

Bush och Andy Card

"A second plane hit the second tower," he said, pronouncing each word deliberately in his Massachusetts accent. "America is under attack." ...
I saw reporters at the back of the room, learning the news on their cell phones and pagers. Instinct kicked in. I knew my reaction would be recorded and beamed throughout the world. The nation would be in shock; the president could not be. If I stormed out hastily, it would scare the children and send ripples of panic throughout the country.

På väg mot Air Force One ringde telefonen på nytt. Det var Condoleeza Rice. Rice förklarade att ett tredje plan hade rammat försvarshögkvarteret Pentagon:

I sat back in my seat and absorbed her words. My thoughts clarified: The first plane could have been an accident. The second was definitely an attack. The third was a declaration of war.

Bush telefonerade omedelbart vicepresident Dick Cheney för att försäkra sig om att denne befann sig i säkerhet. Bushs ursprungliga plan var att återvända till Washington, men han övertalades av Secret Service att istället välja en säkrare plats, en militärbas i Nebraska. Under en mellanlandning fick han tillfälle till en videokonferens:

We moved to the communications center, where I had called a national security meeting by videoconference. I had thought carefully about what I wanted to say. I started with a clear declaration. "We are at war against terror. From this day forward, this is the new priority of our administration." I received an update on the emergency response. Then I turned to George Tenet. "Who did this?" I asked.
George answered with two words: al Qaeda.

CIA kände till Al Qaeda. Organisationen leddes av en islamist vid namn Osama bin Laden och hade attackerat amerikanska intressen utomlands vid flera tillfällen. Bin Laden var saudier, men hade lämnat Saudiarabien för Afghanistan efter det att han kommit på kant med myndigheterna på grund av sin vokala opposition mot kung Fahds beslut att låta USA stationera trupper på saudisk mark under Operation Desert Storm. Bush skriver att attackerna mot New York och Washington kom som en överraskning. Det fanns förvisso information som antydde att Al Qaeda planerade att angripa amerikanska intressen, men inget som talade för att man hade för avsikt att slå till i USA. Så sent som sommaren 2001 hade CIA avfärdat sådana rykten som sensationella:

We have not been able to corroborate some of the more sensational threat reporting, such as that ... bin Laden wanted to hijack a U.S. aircraft".

CIA hade misslyckats att förutsäga attacken. Två av USA:s största städer hade förvandlats till krigszoner. World Trade Center låg i ruiner, Manhattan var insvept i ett moln av rök och damm, Pentagon stod i brand och ett okänt antal människor hade förlorat livet. Jaktplan patrullerade luftrummet ovanför New York och Washington med order om att skjuta ned alla plan som inte följde uppmaningar från marken. Militär patrullerade gatorna i Washington. New Yorkbörsen hade stängt. Människor köpte gasmasker. Många New Yorkbor övervägde att lämna staden, de som stannade vågade inte gå till arbetet. Det skulle dröja månader innan flygtrafiken fungerade normalt.
Kritiker av Bushadministrationen hävdade senare att presidenten verkade lida av paranoia, att han såg terrorister överallt. Bush menar att denna kritik saknar det nödvändiga kontextuella elementet. USA hade inte endast utsatts för en förödande terroristattack, luften surrade av rykten om nya terroristdåd. CIA varnade för att fler plan hade kapats och den franska underrättelsetjänsten DGSE slog larm om att USA-baserade islamister planerade en andra våg av attacker.

There were reports of a bomb at the State Department, a fire on the National Mall, a hijacked Korean airliner bound for the United States, and a call-in threat to Air Force One. The caller had used the plane's code name, Angel, which few people knew. The most bizarre report came when I was informed of a high-speed object flying toward our ranch in Crawford. All of this information later proved to be false. But given the circumstances, we took every report seriously.

Efter en tid började människor insjukna i mjältbrand. Brev smittade med mjältbrandsbakterier hade skickats till flera stora nyhetsbolag. Misstänkta kuvert och paket började dyka upp över hela landet. Bush visste att en välriktad attack utförd med biologiska stridsmedel i en stad av New Yorks storlek kunde infektera miljontals människor innan de första sjukdomssymtomen visade sig.

As the anthrax news broke, panic spread across the country. Millions of Americans were afraid to open their mailboxes. Office mailrooms shut down. Mothers rushed to the hospital to order anthrax tests for children suffering from a common cold. Deranged hoaxsters mailed packages laced with talcum powder or flour, which exacerbated people's fears. ... The Postal Service tested samples of mail for anthrax at more than two hundred sites across the country. Mail at the White House was re-routed and irradiated for the rest of my presidency. Thousands of government personnel, including Laura and me, were advised to take Cipro, a powerful antibiotic.

Vid ett tillfälle utlöstes Vita Husets biodetektorer av misstag. En annan gång misstogs ett amerikanskt stridsflygplan för att vara ett kapat passagerarplan på väg mot Vita Huset:

Just as I was about to doze off, I saw a figure silhouetted at the bedroom door. He was breathing heavily and shouting: "Mr. President, Mr. President, the White House is under attack! Let's go!" I told Laura we needed to move fast. She didn't have time to put in her contact lenses, so she held on to me. I grabbed her robe and guided her with one arm while I scooped up Barney, our Scottish terrier, with the other. I called Spot, our English springer spaniel, to follow. I was barefoot and wearing running shorts and a T-shirt. We must have made quite a sight.
The Secret Service hustled us out of the residence and down to the underground shelter. I heard the slam of a heavy door and the sound of a pressurized lock as we entered the tunnel. The agents rushed us through another door. Bang, hiss. We hustled down the final corridor, past the staff seated outside, and into the PEOC [President's Emergency Operations Center].
After a few minutes, an enlisted man walked into the conference room. "Mr. President," he said matter-of-factly, "it was one of ours." An F-16 fighter had flown down the Potomac squawking the wrong transponder signal.

Bush skriver att med facit i hand kan vi idag säga att flertalet av de hot om terrorism som uttalades omedelbart efter attackerna mot New York och Washington var falska eller åtminstone aldrig följdes upp med aktioner. Det kanske mest kända terroristdådet, de så kallade mjältbrandsbreven, hade inget med Al Qaeda att göra.
I Vita Huset påbörjades snabbt en febril aktivitet för att få läget under kontroll. Gränskontrollerna skärptes. Nya regler för hur flygplanscockpitar skulle göras mer svårforcerade infördes. Kontrollerna av flygplanspassagerare intensifierades. Bevakningen av viktig och sårbar infrastruktur, däribland broar och kärnkraftverk, utökades. En översyn av de organisationer som hade ansvar för den nationella säkerheten genomfördes. En ny myndighet skapades, Department of Homeland Security, med uppgift att ta över och effektivisera det säkerhetsarbete som tidigare hade varit utspritt på tjugotal separata institutioner. Bushs målsättning att till varje pris försvara Amerika skulle komma att påverka nästan alla de beslut som han fattade som USA:s 43:e president. Flera av dessa beslut skulle ge upphov till politiska schismer. Låt oss titta lite närmare på några av dessa kontroverser.

USA Patriot Act
Bush hade flera målsättningar med USA Patriot Act. En målsättning var att eliminera de hinder som fanns för informationsutbyte mellan olika statliga myndigheter, framför allt FBI och CIA. Ett annat syfte var att ge rättsvårdande myndigheter möjlighet att frysa tillgångar som tillhör terroristmisstänkta. Den nya lagen gjorde det också möjligt för FBI att använda samma spaningsmetoder mot terroristmisstänkta som man använder i kampen mot den organiserade brottsligheten.

My one regret about the PATRIOT Act is its name. When my administration sent the bill to Capitol Hill, it was initially called the Anti-Terrorism Act of 2001. Congress got clever and renamed it. As a result, there was an implication that people who opposed the law were unpatriotic. That was not what I intended. ... Over the next five years, the PATRIOT Act helped us break up potential terror cells in New York, Oregon, Virginia, and Florida. In one example, law enforcement and intelligence authorities shared information that led to the arrest of six Yemeni Americans in Lackawanna, New York, who had traveled to a terrorist training camp in Afghanistan and met with Osama bin Laden. Five pled guilty to providing material support to al Qaeda. The other admitted to unlawful transactions with al Qaeda. Some claimed the Lackawanna Six and others we arrested were little more than "small-town dupes" with fanciful plots "who had no intention of carrying out terrorist acts." I always wondered how the second-guessers could be so sure. After all, in August 2001, the idea that terrorists commanded from caves in Afghanistan would attack the World Trade Center and the Pentagon on U.S. commercial airplanes would have seemed pretty far-fetched. For me, the lesson of 9/11 was simple: Don't take chances.

David Horowitz har i boken Unholy Alliance beskrivit hur det system som Bush tog över fungerade. Zacarias Moussaoui deltog i planeringen av terroristattackerna mot New York och Washington. FBI kände till Moussaoui och anade att han var inblandad, men misstankarna räckte inte för en husrannsakan. CIA hade haft rätt och möjlighet att agera, men lagstiftningen förbjöd FBI att meddela sig med CIA. Horowitz' menar att om USA Patriot Act hade genomförts före nionde september, hade terroristattackerna mot New York och Washington förmodligen kunnat avvärjas. Komplotten fanns nämligen beskriven på Moussaouis dator.
Ett annat beslut som Bush fattade var införandet av Terrorist Surveillance Program. Den befintliga lagstiftningen, Foreign Intelligence Surveillance Act, var så utformad att myndigheterna hade rätt att avlyssna telefonsamtal mellan terroristmisstänkta om samtalet ägde rum utanför USA. Om en terroristmisstänkt Afghan däremot telefonerade från Kabul till en terroristmisstänkt amerikan i New York, krävdes ett domstolsbeslut, en process som var både osäker och tidsödande. Bush skriver:

That made no sense. Why should it be tougher to monitor al Qaeda communications with terrorists inside the United States than with their associates overseas? As Mike Hayden put it, we were "flying blind with no early warning system." After 9/11, we couldn't afford to fly blind.

Bush skriver att det kan se ut som ett enkelt beslut att vidta åtgärder i syfte att skydda det egna landets medborgare mot terrorister, men det är det inte.

The purpose of the program was to monitor so-called dirty numbers, which intelligence professionals had reason to believe belonged to al Qaeda operatives. Many had been found in the cell phones or computers of terrorists captured on the battlefield. If we inadvertently intercepted any portion of purely domestic communications, the violation would be reported to the Justice Department for investigation. To be sure the program was used only as long as necessary, it had to be regularly reassessed and reapproved. ...
I knew the Terrorist Surveillance Program would prove controversial one day. Yet I believed it was necessary. The rubble at the World Trade Center was still smoldering. Every morning I received intelligence reports about another possible attack. Monitoring terrorist communications into the United States was essential to keeping the American people safe.

Guantanamo
Ett annat problem handlade om var man skulle förvara misstänkta terrorister i väntan på rättegång. Efter att ha prövat olika alternativ, bestämde Bush sig för Guantanamo på Kuba. Det var inget populärt val. Försvarsminister Rumsfeld kallade Guantanamo 'the "least worst choice" available'. Trots att Bush ansåg att Al Qaeda inte omfattas av Genevekonventionen, beordrade han att behandlingen av fångarna skulle stå i överensstämmelse med den:

At Guantanamo, detainees were given clean and safe shelter, three meals a day, a personal copy of the Koran, the opportunity to pray five times daily, and the same medical care their guards received. They had access to exercise space and a library stocked with books and DVDs. One of the most popular was an Arabic translation of Harry Potter.

Genevekonventionen är satt att reglera hur krig mellan nationsstater skall föras. Bland annat stadgar den att civila inte får utsättas för krigshandlingar. Bush menade att Al Qaeda och liknande organisationer inte representerade nationalstater, att de inte hade undertecknat Genevekonventionen och att attackerna mot New York och mordet på journalisten Daniel Pearl med all tydlighet visade att de hade som målsättning att mörda civilister. Bush beslutade därför att inrätta ett system med militära domstolar i vilka skuldfrågorna skulle avgöras. Systemet med militära domstolar var inget nytt:

George Washington, Abraham Lincoln, William McKinley, and Franklin Roosevelt had faced similar dilemmas of how to bring captured enemy combatants to justice during wartime. All had reached the same conclusion: a court operated by the military. ... Inherent in my tribunals decision—and many others in the new war—was the tension between protecting the American people and upholding civil liberties. ... I believed military tribunals struck the right balance, upholding the rule of law while protecting the country.

Waterboarding
Ytterligare ett problem handlade om vilka metoder som FBI och CIA hade rätt att använda sig av när man förhörde terrorister. I mars 2002 arresterade pakistanska säkerhetsstyrkor flera ledade Al Qaedamedlemmar, däribland Abu Zubaydah. Zubaydah skadades allvarligt under gripandet och CIA flög in läkare som räddade hans liv. Pakistan utlämnade sedan Zubaydah till USA:

The FBI began questioning Zubaydah, who had clearly been trained on how to resist interrogation. He revealed bits and pieces of information that he thought we already knew. Frighteningly, we didn't know much. For example, we received definitive information about a new alias for Khalid Sheikh Mohammed, who Zubaydah also confirmed had masterminded the 9/11 attacks.
Then Zubaydah stopped answering questions. George Tenet told me interrogators believed Zubaydah had more information to reveal. If he was hiding something more, what could it be? Zubaydah was our best lead to avoid another catastrophic attack. "We need to find out what he knows," I directed the team. "What are our options?"

Tenet förklarade att det kunde bli nödvändigt att använda waterboarding för att göra Zubaydah samarbetsvillig. Bush beordrade en undersökning om metoden var laglig att använda och fick svaret att så var fallet.

I knew that an interrogation program this sensitive and controversial would one day become public. When it did, we would open ourselves up to criticism that America had compromised our moral values. I would have preferred that we get the information another way. But the choice between security and values was real. Had I not authorized waterboarding on senior al Qaeda leaders, I would have had to accept a greater risk that the country would be attacked. In the wake of 9/11, that was a risk I was unwilling to take. My most solemn responsibility as president was to protect the country. I approved the use of the interrogation techniques.

En annan al Qaedaledare som utsattes för waterboarding, var Khalid Sheikh Mohammed.

Khalid Sheikh Mohammed proved difficult to break. But when he did, he gave us a lot. He disclosed plans to attack American targets with anthrax and directed us to three people involved in the al Qaeda biological weapons program. He provided information that led to the capture of Hambali, the chief of al Qaeda's most dangerous affiliate in Southeast Asia and the architect of the Bali terrorist attack that killed 202 people. He provided further details that led agents to Hambali's brother, who had been grooming operatives to carry out another attack inside the United States, possibly a West Coast version of 9/11 in which terrorists flew a hijacked plane into the Library Tower in Los Angeles.
Years later, the Washington Post ran a front-page story about Khalid Sheikh Mohammed's transformation. Headlined "How a Detainee Became an Asset," it described how Mohammed "seemed to relish the opportunity, sometimes for hours on end, to discuss the inner workings of al-Qaeda and the group's plans, ideology and operatives. ... He'd even use a chalkboard at times." The intelligence he provided, which proved vital to saving American lives, almost certainly would not have come to light without the CIA's enhanced interrogation program. Of the thousands of terrorists we captured in the years after 9/11, about a hundred were placed into the CIA program. About a third of those were questioned using enhanced techniques. Three were waterboarded. The information the detainees in the CIA program revealed constituted more than half of what the CIA knew about al Qaeda. Their interrogations helped break up plots to attack American military and diplomatic facilities abroad, Heathrow Airport and Canary Wharf in London, and multiple targets in the United States. Experts in the intelligence community told me that without the CIA program, there would have been another attack on the United States.

Afghanistan

Efter det sovjetiska uttåget från Afghanistan i slutet på 80-talet utbröt krig mellan olika rebellgrupper. Det dröjde inte länge innan de så kallade talibanerna hade upprättat kontroll över större delen av landet. Talibanerna var radikala islamister och införde stränga shariaregler. Homosexuella mördades. Fönster målades svarta för att hindra kvinnor från att bli sedda utifrån. Musik och dans förbjöds. Ett veritabelt krig mot den inhemska, traditionella kulturen iscensattes. Det var i Afghanistan som terroristattackerna mot New York och Washington planerades.
En orsak till att talibanerna kunde ta över var att USA övergav Afghanistan efter det sovjetiska uttåget. Landet hade förlorat sitt säkerhetspolitiska värde. Bush menar att även om det var ett ödesdigert och felaktigt beslut att lämna Afghanistan åt sitt öäde, är det lätt att förstå hur man resonerade i Washington. Det kalla kriget mellan USA och Sovjet bestämde i stora drag de utrikespolitiska prioriteringarna.

Bush tar upp en rad problem som han tvingades ta itu med under Afghanistankampanjen.

Det första problemet handlade om att sälja den nya planen till resten av regeringen och viktiga myndigheter. Inte alla var entusiastiska. FBI-chefen George Tenet varnade för att en invasion av Afghanistan kunde utlösa en andra attack mot USA. Vicepresident Cheney oroade sig över att kriget kunde spilla över i Pakistan och destabilisera den sittande regimen. Cheney var inte särskilt förtjust i Musharrafs regim, men ansåg att det var bättre att Musharraf styrde och ställde i landet än att makten över Pakistans kärnvapen hamnade i händerna på inhemska mullor. Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ansåg att Bushs plan var helt förfelad, att Irak var ett större problem än Afghanistan.
Det kanske största problemet handlade om Pakistan. USA behövde Pakistans hjälp. Problemet var att USA hade haft en ganska stormig relation med Pakistan efter det att general Pervez Musharraf hade genomfört en militärkupp år 1999 och utnämnt sig själv till president och överbefälhavare för de väpnade styrkorna. Pakistan var ett nyckelland på grund av sina relationer till talibanregimen. Det vänskapliga förhållandet mellan de två länderna berodde inte på att Musharraf sympatiserade med talibanerna, utan på att Pakistan ville hindra Afghanistan från att alliera sig med ärkefienden Indien.

Bush och Musharraf

Bush och Musharraf

Ett annat problem var Ryssland. USA behövde landsätta trupper i norra Afghanistan. Det handlade om tusentals soldater som skulle förena sig med talibanernas traditionella fiender i Norra alliansen. Uzbekistan och Tadjikistan var nyckelstater och Bush behövde hjälp från Putin att säkra tillgången till flygfält och uppställningsplatser i dessa länder.

Bush och Franks

Bush och general Tommy Franks. Franks ledde invasionen av Afghanistan

Afghanistankampanjen var till en början mycket framgångsrik. Talibanernas luftförsvar och flera kända Al Qaedalägerläger slogs ut på några timmar. Amerikanska styrkor och soldater från Norra Alliansen drev de talibaner som var stationerade i den norra delen av landet upp i bergen. I södra delen av landet tvingade Hamid Karzais styrkor talibanerna att fly över gränsen till Pakistan. Det mesta gick som beräknat, utom på en punkt - Osama bin Laden var som uppslukad av jorden:

We were searching for him constantly and received frequent but conflicting information on his whereabouts. Some reports placed him in Jalalabad. Others had him in Peshawar, or at a lake near Kandahar, or at the Tora Bora cave complex. Our troops pursued every lead. Several times we thought we might have nailed him. But the intelligence never panned out.
Years later, critics charged that we allowed bin Laden to slip the noose at Tora Bora. I sure didn't see it that way. I asked our commanders and CIA officials about bin Laden frequently. They were working around the clock to locate him, and they assured me they had the troop levels and resources they needed. If we had ever known for sure where he was, we would have moved heaven and earth to bring him to justice.

När talibanerna insåg att de inte kunde besegra den USA-ledda koalitionen militärt, började de att använda sig av terroraktioner.

In 2005 and 2006, Taliban militants killed road-building crews, burned down schools, and murdered teachers in provinces near the Pakistan border. In September 2006, a Taliban suicide bomber assassinated the governor of Paktia Province near his office in Gardez. The next day, another suicide bomber struck the governor's funeral, killing six mourners.
My CIA and military briefings included increasingly dire reports about Taliban influence. The problem was crystallized by a series of color-coded maps I saw in November 2006. The darker the shading, the more attacks had occurred in that part of Afghanistan. The 2004 map was lightly shaded. The 2005 map had darker areas in the southern and eastern parts of the country. By 2006, the entire southeastern quadrant was black. In just one year, the number of remotely detonated bombs had doubled. The number of armed attacks had tripled. The number of suicide bombings had more than quadrupled.

Den uppflammande terrorismen hade inte sitt ursprung i Afghanistan, utan i Pakistan. Problemet var att det var svårt att komma åt terrorister som rörde sig över gränsen mellan de två länderna. Musharraf förklarade tidigt för Bush att om USA skickade in specialstyrkor i Pakistan med uppgift att jaga talibaner och terrorister, skulle det uppfattas som en kränkning av landets territoriella integritet.
Ett annat problem var att den internationella koalitionen fungerade dåligt. Det kanske största problemet var att medlemmarna i koalitionen opererade under olika villkor. Varje land hade restriktioner på vad de egna soldaterna fick och inte fick göra. Det fanns trupper som inte tilläts patrullera nattetid, medan andra var förbjudna att delta i strid.

The result was a disorganized and ineffective force, with troops fighting by different rules and many not fighting at all. ... I urged our NATO allies to match our commitment by dropping caveats on their troops and adding more forces. Several leaders responded, including Stephen Harper of Canada, Anders Fogh Rasmussen of Denmark, and Nicolas Sarkozy of France. The British and Canadians fought especially bravely and suffered significant casualties. America was fortunate to have them at our side, and we honor their sacrifice as our own.
Other leaders told me bluntly that their parliaments would never go along. It was maddening. Afghanistan was supposed to be a war the world had agreed was necessary and just. And yet many countries were sending troops so heavily restricted that our generals complained they just took up space. NATO had turned into a two-tiered alliance, with some countries willing to fight and many not.

Bush och Musharraf kom överens om att den pakistanska militären skulle ta hand om de talibaner och terrorister som opererade från pakistanskt territorium. Under många år fungerade detta arrangemang väl. Pakistanska säkerhetsstyrkor arresterade flera hundra terrorister, inklusive flera Al Qaedaledare. I gengäld lyfte USA sina sanktioner mot Pakistan och ökade det ekonomiska biståndet till landet. Man underlättade för pakistanska företag att sälja sina produkter i USA och bidrog ekonomiskt till finansieringen av Pakistans kamp mot terrorism.
Det pakistanska engagemanget försvagades emellertid över tid och orsaken var den försämrade relationen till Indien. Bush skriver att Pakistans utrikespolitik i huvudsak handlar om förhållandet till ärkefienden Indien. Allt annat är av underordnad betydelse. I takt med att relationen till Indien försämrades, försvagades Pakistans vilja att stå fast vid tidigare utfästelser. Situationen förvärrades av att Afghanistans nya regering hade börjat anklaga Musharraf för att stödja talibanerna. Anklagelsen var orättvis och hade gjort Musharraf rasande. Musharraf ansåg att han hade tagit betydande risker när han ställde sig på USA:s sida i kriget och upplevde kritiken som djupt förolämpande. Bush beskriver en middag i Vita Huset under vilken Musharraf och Afghanistans nyvalde president Hamid Karzai råkade i luven på varandra:

When I welcomed them in the Rose Garden, they refused to shake hands or even look at each other. The mood did not improve when we sat down for dinner in the Old Family Dining Room. Dick Cheney, Condi Rice, Steve Hadley, and I watched as Karzai and Musharraf traded barbs. At one point, Karzai accused Musharraf of harboring the Taliban.
"Tell me where they are," Musharraf responded testily.
"You know where they are!" Karzai fired back.
"If I did, I would get them," said Musharraf.
"Go do it!" Karzai persisted.
I started to wonder whether this dinner had been a mistake.

Bush, Musharraf och Karzai

Bush försöker medla mellan Musharraf och Karzai

Situationen förvärrades ytterligare av att Musharraf drogs in i en politisk kris. Musharraf hade kommit till makten i en militärkupp och helt självsvåldigt utnämnt sig själv till president och högsta militära befälhavare. Problemet var att Pakistans grundlag förbjuder att landets president också är överbefälhavare för de väpnade styrkorna. Musharraf var naturligtvis medveten om detta och i syfte att förhindra att hans position ifrågasattes avsatte han ordföranden i landets högsta domstol. Beslutet var extremt impopulärt och det dröjde inte länge innan gatorna i Islamabad fylldes av uppretade demonstranter. Musharraf svarade med att införa undantagstillstånd och krisen var ett faktum. Musharraf hade fått annat att tänka på än talibaner och Al Qaedaterrorister. Bush uppmanade honom att ta sitt förnuft till fånga, att avgå som befälhavare, upphäva undantagstillståndet och utlysa fria val. Musharraf samtyckte, men skadan var redan skedd. Det politiska bråket hade medfört att Pakistans fokus hade flyttats från kampen mot terrorismen till behovet av politisk konsolidering. En följd blev att det taliban- och terroristrelaterade våldet i Afghanistan eskalerade på nytt. Bush avslutar:

As I write in 2010, the war in Afghanistan continues. The Taliban remain active, and the Afghan government is struggling to gain full control of its country. From the beginning, I knew it would take time to help the Afghan people build a functioning democracy consistent with its culture and traditions. The task turned out to be even more daunting than I anticipated. Our government was not prepared for nation building. Over time, we adapted our strategy and our capabilities. Still, the poverty in Afghanistan is so deep, and the infrastructure is so lacking, that it will take many years to complete the work. I strongly believe the mission is worth the cost. Fortunately, I am not the only one. In the fall of 2009, President Obama stood up to critics by deploying more troops, announcing a new commitment to counterinsurgency in Afghanistan, and increasing the pressure on Pakistan to fight the extremists in the tribal areas. Ultimately, the only way the Taliban and al Qaeda can retake Afghanistan is if America abandons the country. Allowing the extremists to reclaim power would force Afghan women back into subservience, remove girls from school, and betray all the gains of the past nine years. It would also endanger our security. After the Cold War, the United States gave up on Afghanistan. The result was chaos, civil war, the Taliban takeover, sanctuary for al Qaeda, and the nightmare of 9/11. To forget that lesson would be a dreadful mistake.

Irak

Gulfkriget avslutades med att FN förordnade Irak att destruera alla massförstörelsevapen och missiler med längre räckvidd än 15 mil. FN krävde också att Irak underkastade sig återkommande vapeninspektioner. Den irakiska regimen gjorde vad den kunde för att sabotera inspektörernas arbete och FN svarade med att införa sanktioner, men inte heller sanktionspolitiken fick Saddam att mjukna.
Bush skriver att de strategier som världssamfundet använde mot Irak under 80- och 90-talet var mer eller mindre verkningslösa.
CIA:s psykologiska profil över Saddam förklarade att Iraks diktator var en överlevare. Saddam skulle aldrig sätta sin position på spel utan att ha riktigt goda skäl. Det var också skälet till att Saddam aldrig tog FN på allvar. Han var övertygad om att FN var en papperstiger som aldrig skulle sätta hårt mot hårt. Bush bestämde sig för att göra det som FN inte hade gjort, sätta hårt mot hårt och ge den irakiska regimen ett ultimatum. Bush hade flera skäl för sitt engagemang. Saddams regim sympatiserade med terrorister och finansierade terrorism. Saddam var en svuren fiende till USA. Han hade invaderat Iran och Kuwait. Han var en brutal diktator som hade använt kemiska stridsmedel mot kurderna i norra Irak. Huvudargumentet för att störta den irakiska diktatorn var emellertid Saddams planer på att skaffa sig massförstörelsevapen. Terroristattackerna mot New York och Washington gav en fingervisning om vad terrorister, utrustade med massförstörelsevapen, kunde åstadkomma. Bush hade också begärt av CIA att värdera hotbilden och den efterföljande rapporten talade ett tydligt språk.

Baghdad has chemical and biological weapons as well as missiles with ranges in excess of UN restrictions; if left unchecked, it probably will have a nuclear weapon during this decade.

Bush var inte ensam om att vara övertygad om att Irak hade massförstörelsevapen:

I had been receiving intelligence briefings on Iraq for nearly two years. The conclusion that Saddam had WMD was nearly a universal consensus. My predecessor believed it. Republicans and Democrats on Capitol Hill believed it. Intelligence agencies in Germany, France, Great Britain, Russia, China, and Egypt believed it. As the German ambassador to the United States, not a supporter of war, later put it, "I think all of our governments believe that Iraq has produced weapons of mass destruction and that we have to assume that they still have ... weapons of mass destruction." If anything, we worried that the CIA was underestimating Saddam, as it had before the Gulf War.

Det föreföll också logiskt att anta att Saddam hade massförstörelsevapen. Om Saddam var en överlevare, varför utsatte han sig då för risken att bli detroniserad genom att vägra att samarbeta med FN:s vapeninspektörer? Det var svårt att komma undan intrycket, menar Bush, att han hade något att dölja. När Saddam sedermera greps förklarade han att han hade haft två skäl för sin obstinata hållning. Han var övertygad om att amerikanerna aldrig skulle löpa linan ut och invadera Irak. Det andra skälet var förhållandet till ärkefienden Iran. Saddam var orolig för att bli uppfattad som svag av Iran.
En stor del av kapitlet om Irak handlar om krigsförberedelserna, det diplomatiska spelet i FN och Bushs ambition att undvika en humanitär katastrof.

We planned to prestation food, blankets, medicine, tents, and other relief supplies. We produced maps of where refugees could be sheltered. We deployed experienced humanitarian relief experts to enter Iraq alongside our troops. We had pinpointed the locations of most of Iraq's fifty-five thousand food distribution points and made arrangements with international organizations—including the World Food Programme—to make sure plenty of food was available.
We also developed plans for long-term reconstruction. We focused on ten areas: education, health, water and sanitation, electricity, shelter, transportation, governance and rule of law, agriculture, communications, and economic policy. For each, we gathered data, formulated a strategy, and set precise goals. For example, USAID determined that Iraq had 250 nonmilitary general hospitals, 20 military hospitals, 5 medical college hospitals, and 995 civilian medical care centers. Our plan called for surging medical supplies into the country, working to recruit Iraqi doctors and nurses living abroad to return home, training new medical personnel, and, ultimately, handing control to a new Iraqi health ministry.

Bush redogör också för debatten om Iraks framtid efter Saddams fall. Ett förslag var att USA skulle flyga in exilirakier som skulle styra landet till dess att demokratiska val kunde hållas. Bush ogillade idén därför att den förmedlade intrycket att Irak var ockuperat. Målsättningen måste vara, menade han, att hålla val så snabbt som möjligt. Ytterligare ett problem var hur säkerheten i huvudstaden skulle garanteras när Saddam väl var borta från makten. Den ursprungliga planen var att säkerheten skulle säkerställas av de militära enheter som befriade Bagdad. Planen förutsatte emellertid att Turkiet gav USA tillstånd att stationera trupper på turkiskt territorium för vidare transport till norra Irak. USA utlovade ekonomiskt och militärt stöd till Turkiet och att även i fortsättningen arbeta för turkiskt EU-medlemskap som tack för hjälpen, men turkarna svarade negativt på den amerikanska förfrågan. Bush skriver att han var djupt besviken:

I was frustrated and disappointed. On one of the most important requests we had ever made, Turkey, our NATO ally, had let America down.

En följd av Turkiets vägran var att de soldater som befriade Bagdad tvingades fortsätta vidare norrut. Kaos utbröt i den irakiska huvudstaden:

In the weeks after liberation, Baghdad descended into a state of lawlessness. I was appalled to see looters carrying precious artifacts out of Iraq's national museum and to read reports of kidnapping, murder, and rape. Part of the explanation was that Saddam had released tens of thousands of criminals shortly before the war. But the problem was deeper than that. Saddam had warped the psychology of Iraqis in a way we didn't fully understand. The suspicion and fear that he had cultivated for decades were rising to the surface.
"What the hell is happening?" I asked during an NSC meeting in late April. "Why isn't anybody stopping these looters?" The short answer was that there was a manpower shortage in Baghdad. The Iraqi police force had collapsed when the regime fell. The Iraqi army had melted away. Because of Turkey's decision, many of the American troops who liberated Baghdad had been required to continue north to free the rest of the country. The damage done in those early days created problems that would linger for years. The Iraqis were looking for someone to protect them. By failing to secure Baghdad, we missed our first chance to show that we could.

Den uppflammande laglösheten berodde också på en felbedömning från den amerikanska militärens sida. I syfte att minimera risken att vanliga, hederliga irakier skulle uppfatta USA som en ockupationsmakt, hade den amerikanska militären medvetet hållit en låg profil. Tanken var god, men den amerikanska taktiken gjorde det också lättare för terrorister att planera och genomföra terrordåd. Terroristerna hade olika ursprung och ideologi, men de var eniga i huvudfrågan: USA skulle drivas ut ur Irak. Attackerna drabbade långt ifrån alltid amerikanska soldater. Det blev över tid tvärtom allt vanligare att självmordsbombare dödade oskyldiga irakier. Det var en medveten taktik, skriver Bush. Målsättningen var att starta i ett inbördeskrig mellan landets shiamuslimska majoritet och dess minoritet av sunnimuslimer i syfte att göra Irak omöjligt att styra.
Till det kom frågan var Saddam gömt sina massförstörelsevapen. Koalitionsstyrkorna hade hittat tortyrkammare och massgravar, men inga massförstörelsevapen.

When the whole summer passed without finding any, I was alarmed. The press corps constantly raised the question, "Where are the WMD?"
I was asking the same thing. ...
The left trotted out a new mantra: "Bush Lied, People Died." The charge was illogical. If I wanted to mislead the country into war, why would I pick an allegation that was certain to be disproven publicly shortly after we invaded the country? The charge was also dishonest. Members of the previous administration, John Kerry, John Edwards, and the vast majority of Congress had all read the same intelligence that I had and concluded Iraq had WMD. So had intelligence agencies around the world. Nobody was lying. We were all wrong. ... No one was more shocked or angry than I was when we didn't find the weapons. I had a sickening feeling every time I thought about it. I still do.

Kaoset i Irak smittade av sig på inrikespolitiken. Demokraterna rasade, massmedia talade om ett nytt Vietnam och många av Bushs anhängare började bli oroliga:

In September 2006, with the midterm elections approaching, my friend Mitch McConnell came to the Oval Office. The senior senator from Kentucky and Republican whip had asked to see me alone. Mitch has a sharp political nose, and he smelled trouble.
"Mr. President," he said, "your unpopularity is going to cost us control of the Congress."
Mitch had a point. Many Americans were tired of my presidency. But that wasn't the only reason our party was in trouble. I flashed back to the Republican congressmen sent to jail for taking bribes, disgraced by sex scandals, or implicated in lobbying investigations. Then there was the wasteful spending, the earmarks for pork-barrel projects, and our failure to reform Social Security despite majorities in both houses of Congress.
"Well, Mitch," I asked, "what do you want me to do about it?"
"Mr. President," he said, "bring some troops home from Iraq."
He was not alone. As violence in Iraq escalated, members of both parties had called for a pullout.
"Mitch," I said, "I believe our presence in Iraq is necessary to protect America, and I will not withdraw troops unless military conditions warrant." I made it clear I would set troop levels to achieve victory in Iraq, not victory at the polls.

Tvärtom planerade Bush en massiv förstärkning av den amerikanska truppnärvaron. Under ett möte med Iraks premiärminister förklarade Bush att USA kunde ställa upp med ytterligare 20 000 soldater, men endast under vissa förutsättningar.

I asked to meet with the prime minister alone. Maliki seemed ready to confront the violence. I decided to test his commitment by raising the prospect of a surge.
"The political pressure to abandon Iraq is enormous," I said, "but I am willing to resist that pressure if you are willing to make the hard choices."
I continued: "I'm willing to commit tens of thousands of additional American troops to help you retake Baghdad. But you need to give me certain assurances."
I ran through the list: He had to commit more Iraqi forces, and they had to show up. There could be no political interference in our joint military operations—no more forbidding us from going into Shia neighborhoods. He would have to confront the Shia militias, including Sadr's army. And as security improved, he had to make progress on political reconciliation among Shia, Sunnis, and Kurds.
On every point, Maliki gave me his word that he would follow through.

Den nya strategin, som gick under namnet "The Surge", blev en framgång. Det var dock inte endast den amerikanska strategin som fungerade, vanliga irakier hade tröttnat på våldet. I Iraks största provins, Anbar, hade stamledarna gått ihop och drivit terroristerna ut ur området.

As part of the surge, we deployed four thousand additional Marines to Anbar, where they reinforced the tribal sheikhs and boosted their confidence. Many of the al Qaeda jihadists fled into the desert. Violence in the province plummeted by more than 90 percent. Within months, the brave people of Anbar—with support from our troops—had retaken their province. An al Qaeda safe haven had become the site of its greatest ideological defeat.
By the time the surge ended in the summer of 2008, violence in Iraq had dropped to the lowest level since the first year of the war. The sectarian killing that had almost ripped the country apart in 2006 was down more than 95 percent. Prime Minister Maliki, once the object of near- universal blame and scorn, had emerged as a confident leader. Al Qaeda in Iraq had been severely weakened and marginalized. Iran's malign influence had been reduced.
Iraqi forces were preparing to take responsibility for security in a majority of provinces. American deaths, which routinely hit one hundred a month in the worst stretch of the war, never again topped twenty-five, and dropped to single digits by the end of my presidency.

Bush sista insats var att, tillsammans med Iraks regering, besluta om ett datum när USA skall lämna Irak. Avtalet som går under namnet Status of Forces Agreement eller SOFA stipulerar att USA skall lämna Irak i slutet av 2011.

Bush och Maliki

Bush och Iraks premiärminister Maliki skakar hand efter att ha signerat SOFA

Nästa artikel

I nästa artikel som också är den sista i vår serie om George Bushs Decision Points skall redaktören framföra ett antal synpunkter på boken. Det är en tjock bok, men är den också läsvärd?