Samtiden.com

Du är här

Redaktören orerar om svensk kulturradikalism och avslutar med en personlig och pessimistisk samtidsbetraktelse

Freshest är en ideell organisation som har som ambition att stärka kvinnans roll i den så kallade urbana danskulturen. Freshest handlar emellertid inte endast om dans. Det är också en organisation med en tydlig politisk profil. Freshest är en feministisk organisation som bland annat har samarbetat med tokstollefeministerna i Feministiskt Initiativ.
För en tid sedan uppdagades det att Kulturhuset i Stockholm censurerat ett inslag i den av Freshest uppsatta föreställningen Streetdance – celebration of womanhood. Bakgrunden till Kulturhusets ingripande var en anonym Facebookprotest som hänvisade till att dansnumret innehöll referenser till Koranen. Kulturhusets agerande fick ABBA-legendaren Björn Ulvaeus att härska till och hävda att det numera råder inofficiellt hädelseförbud mot islam i vårt land. Det är om denna händelse som föreliggande artikel handlar om.

Feminism och islamism

Kulturhuset fick emotta hård kritik för sitt agerande. Faktum är dock att Kulturhuset inte var ensamt om att anse att det är olämpligt att kritisera eller skoja med islam. I en kommentar till rabaldret förklarade feministerna i Freshest att man inte kände till det kontroversiella dansnumrets innehåll och att man hade samma uppfattning i frågan som Kulturhuset: numret hade strukits även om Kulturhuset inte hade ingripit.

Varför tar redaktören upp detta till diskussion?

Freshest beslut att gå på Kulturhusets linje är intressant därför att det är ytterligare ett bevis på den svenska feminismens intellektuella och moraliska förfall. Freshest marknadsför sig som en feministisk organisation med uppgift att främja jämställdhet genom att medvetandegöra, kritisera och ifrågasätta den patriarkala kulturen. Islam är förmodligen världens mest patriarkala ideologi. Freshest hade således en utmärkt chans att demonstrera att de principer som man säger sig försvara inte endast är ren och skär plakatpoesi, men när det kom till kritan räckte det med ett Facebookinlägg för att man skulle slå till ideologisk reträtt. Man säger att man är chockade och helt förstörda, att man inte har haft för avsikt att kränka någon och att målsättningen med föreställningen tvärtom var att hylla mångkulturen. Alltså: det är den sedvanliga litanian som spelas upp. När saudiska kvinnor startar ett Facebookuppror för rätten att få köra bil, står deras svenska systrar bredvid och ber om ursäkt för att en av deras antipatriarkala installationer inte har visat en av världens mest manschauvinistiska ideologier tillbörlig respekt.
Freshest och Kulturhuset har dock lovat alla missnöjda Streetdansälskare att de snart kommer att få se det omdiskuterade uppträdandet. Först skall det dock rensas från Korananspelningar. Svensk kulturradikalism i ett nötskal, kanske man borde tillägga.

Kulturhuset försöker hålla masken

Kulturhuset har en helt annan institutionell dignitet än Freshest. Kulturhuset är en statlig organisation som bland annat skall arrangera "konserter, litterära samtal, filmer, debatter". Det är en skattefinansierad verksamhet, vilket betyder att man har rätt att ställa högre krav på dess verksamhet än de fritidsaktiviteter som bedrivs av Freshest. Kulturhuset förnekade från första stund att man agerat i syfte att censurera showen:

– Vi var inte insatta i innehållet i föreställningen. När det rör sig om så här brännbara ämnen måste vi ta vårt ansvar som utgivare. Om vi hade haft längre varsel hade vi kunnat skapa en diskussion kring stycket där alla hade kunnat komma till tals. Men när vi bara hade några timmar på oss att ta ställning till innehållet så hade vi inga andra möjligheter att hantera situationen än att ställa in. Inte ens arrangörerna kände ju till att stycket skulle ingå. Det här betyder naturligtvis att vi måste se över vår kommunikation med externa arrangörer.
Hur kommer det att gå till, ska ni begära någon innehållsförteckning?
– Nej, det kommer självklart inte att handla om någon censur. Vi ska ska diskutera brännbara ämnen här. Men vi som stor institution måste ha möjlighet att ta ställning till under vilka former vi ska göra det. Vi måste försäkra oss om vad som är lämpligt och vad som är mindre lämpligt att visa på våra scener.

Låt oss kika lite närmare på dessa argument.
Kulturhuset säger att man inte agerade i syfte att censurera föreställningen. Frågan är dock om det är möjligt att karakterisera beslutet på ett annat sätt. Kulturhuset hade inte utsatts för terroristaktioner eller mottagit bombhot. Utländska ambassader hade inte protesterat. Det pågick inga demonstrationer utanför byggnaden. Inga namnlistor hade lämnats in i protest mot föreställningen. Landets kulturskribenter var lyckligt omedvetna om vad som var i görningen. Inte heller hade någon av gästerna uppträtt störande. Det enda som hade hänt var att en individ som utgav sig för att vara muslim, hade protesterat mot Korannumret. Inget bevis förelåg för att personen var muslim eller ens misstyckte mot Korannumret. Kulturhusets agerande var baserat på en anonym Facebookkommentar.
Man hävdar att problemet var att man inte kände till innehållet i föreställningen? So what? Menar Kulturhuset att Korannumret stred mot svensk lag eller har Kulturhuset börjat tillämpa shariaregler?
Vad menar Kulturhuset med att "alla skall kunna komma till tals"? Skall framtida verksamheter som kan uppfattas som stötande av verkliga eller imaginära Facebookmuslimer godkännas av imam innan Kulturhuset upplåter sina lokaler?
Kulturhuset svarar inte på frågan om man i framtiden kommer att kräva att arrangörerna i detalj redovisar vad de har för konstnärliga eller intellektuella planer, istället gömmer man kravet på så kallad innehållsförteckning bakom en ambition att "se över vår kommunikation med externa arrangörer".
Hur annorlunda lät det inte när Kulturhuset bjöd in till debatt om Sveriges nationaldag?

Kulturhuset

Ulvaeus larvar sig

Även om Ulvaeus naturligtvis har rätt i sakfrågan, är det viktigt att understryka att Kulturhusets agerande inte innebär att det i Sverige numera är förbjudet att kritisera eller raljera med islam. Skånepartiet polisanmäldes nyligen för hets mot folkgrupp efter det att partiet mångfaldigat en affisch som framställde islams profet som pedofil. Tilltaget ledde dock inte till fällande dom.
Bortsett från det är Ulvaeus' argument en smula larvigt. Han skriver att han känner sig kränkt när islam särbehandlas. Hur en ateist kan känna sig kränkt av något dylikt är för undertecknad fullständigt obegripligt. Ulvaeus' reaktion speglar det problem som vidlåder den humanistiska rörelsen. Man tror sig kunna vinna striden mot religion och vidskepelse genom att imitera religiösa känsloyttringar. I realiteten drar man endast löje över den humanistiska agendan. Man bekämpar inte religion och vidskepelse genom att bete sig som en frikyrkopredikant.

Från redaktörens horisont

En annan och lika viktig fråga handlar om utbredningen av denna form av servilitet. Hur vanligt är det att organisationer hukar inför krav från uppretade muslimer? Det är naturligtvis svårt att veta. Samtiden.com har vid ett flertal tillfällen beskrivit incidenter där myndigheter eller kulturorganisationer backat efter det att man har utsatts för kritik från muslimskt håll, men hur representativa dessa händelser är kan man självfallet endast sia om. Det värsta övertrampet stod givetvis den förra socialdemokratiska regeringen när statsrådet Laila Freivalds uppmanade ett webbhotell att stänga en islamkritisk webbplats.
En sak torde dock stå klar: det är förmodligen vanligare än vi tror att organisationer kapitulerar inför muslimska krav. Inte alla uppgörelser når offentlighetens ljus.
För drygt sex månader sedan kom det ett e-postmeddelande till Samtiden.com som fick redaktören att höja på ögonbrynen. Avsändaren var en av världens mest kända dagstidningar och den person som hade författat meddelandet visade sig vara mottagare av ett av världens mest prestigefyllda journalistpriser. Han förklarade att Samtiden.com olovligen hade publicerat en artikel som han hade skrivit och han bad, på ett mycket vänligt och artigt sätt, redaktören att avlägsna artikeln. Problemet var att artikeln inte existerade, vilket redaktören också påpekade i returmejlet.
Efter drygt fem månader av tystnad kom ytterligare ett e-postmeddelande från samma avsändare. Den här gången var dock problemet inte att er djärve redaktör hade publicerat en artikel på sin webbplats som han själv inte hade författat. Istället handlade klagomålet om ett citat. Citatet härrörde från den artikel som mannen hade beskrivit i det första e-postmeddelandet. Det förekom i en artikel på temat Europa och islam och beskrev islamiseringen av Europa ur ett mikroperspektiv.
Copyrightregler är inte alltid enkla att begripa och i det här fallet lämnade klagomålet redaktören i ett tillstånd av pur förstumning. Det framgick klart och tydligt av redaktörens artikel att det handlade om ett citat och att det var författat av mannen ifråga. Dessutom var citatet länkat tillbaka till den ursprungliga artikeln. Vad fanns det egentligen att bråka om? Mannen svarade att hans företag stod i beredskap att vidta juridiska åtgärder. Han uppmanade ännu en gång redaktören att avlägsna citatet.
- Menar ni verkligen, på fullt allvar, att ni överväger att stämma en webbplats därför att de citerat er, väl medveten om att webbplatsen vidtagit alla upptänkliga åtgärder i syfte att undvika brott mot upphovsrätten?
Mannen replikerade att redaktören hade missförstått honom. Det var egentligen inte Samtiden.com som var problemet. Det var brevskrivarens arbetsgivare som hotades av stämning. Plötsligt trillade polletten ned. Er djärve redaktör hade författat en artikel om islam och Europa och i denna artikel begagnat sig av ett citat. Tidningen som ägde rättigheterna till den artikel från vilken citatet var hämtat hade blivit stämd av en Europabaserad, muslimsk organisation som menade att originalartikeln hade gjort sig skyldig till förtal Genom att plocka bort artikeln och radera alla spår efter den hoppades företaget uppenbarligen att de skulle kunna övertyga den muslimska organisationen att lägga ned sin stämningsansökan.

Hur slutade denna eländiga historia? Er redaktör har inget svar på den frågan. En sökning på nätet gav inget resultat. Förmodligen är det alltså inte särskilt många personer som känner till denna batalj. Det är givetvis svårt att veta hur pass representativt det givna exemplet är, men två slutsatser förefaller vara befogade. För det första: slaget om Europas kulturliv äger inte alltid rum i offentlighetens ljus. För det andra: när inte ens en av världens mest framstående, respekterade och resursstarka dagstidningar vågar sätta hårt mot hårt när de attackeras av ociviliserade islamister, är vi illa ute.