Samtiden.com

Du är här

Arguments for Conservatism. A Political Philosophy

Begreppet "konservativ" har olika innebörder. I USA betecknar det inte sällan en person som försöker kombinera en frihetlig syn på ekonomi med en traditionell syn på kultur. I Sverige är begreppet i huvudsak ett skällsord. Följaktligen är det numera inte lätt att hitta svenskar som bekänner sig till konservatismen som filosofi och politisk ideologi. Moderaterna var en gång en konservativ rörelse, men är numera ett ordinärt liberalt parti vars främsta källa till huvudvärk är höga skatter. I boken Arguments for Conservatism. A Political Philosophy (Continuum, 2006) försvarar den brittiske filosofen Roger Scruton konservatismen som intellektuellt idéarv.
Vad menar Scruton med "konservatism"? I vid mening syftar konservatismen till att bevara en social organisms liv och hälsa. Konservatism handlar om sammanhållning. Med utgångspunkt i denna definition diskuterar han så disparata fenomen som nationsstaten, miljöpolitik, äktenskap, filosofi, religion, veganism och dödshjälp. I denna artikel skall vi fokusera på hans syn på nationsstaten, miljöpolitiken, äktenskapets roll och filosofins förfall.

Arguments for Conservatism. A Political Philosophy

Konservatism och nationsstat

Konservatismens kanske viktigaste uppgift är att försvara nationsstaten. Inte därför att nationsstaten är perfekt eller därför att den har visat sig kunna lösa alla problem, utan därför att den är beprövad. Den har stått emot tidens tand och visat sig utgöra en stabil grund för sekulära och demokratiska styrelsesätt.
Det klassiskt liberala svaret på frågan "Vad håller samhällen samman?" är en eller annan teori om ett imaginärt eller reellt socialt kontrakt. Ett samhälle kan inte fungera om inte människorna enas om ett gemensamt regelsystem. Det sociala kontraktet antas, i den liberala teorin, utgöra det dokument som binder individerna samman till en enhet.
Kontraktsteorin är intressant, men den är också ofullständig. Problemet med kontraktsteorin är att den inte besvarar frågan vilka individer som räknas som medlemmar i den nya sociala enheten. Scruton menar att det är rimligt att anta att medlemmarna lever på samma plats, talar samma språk och har en gemensam kulturell bakgrund.
Förhandlingarna om kontraktet är en politisk process som leder till framväxten av en territoriell jurisdiktion vilken i sin tur medför att människorna i området utvecklar en gemensam identitet, en känsla av att höra ihop, det Scruton kallar "nationell lojalitet". Det leder också till upprättandet av en medborgarskapsrelation mellan medlemmarna och jurisdiktionen. Nationell lojalitet är en förutsättning för att demokrati och marknadsekonomi skall få fäste i jurisdiktionen och för att medlemmarna skall vara villiga att försvara den nya enheten. Om människors lojalitet inte sträcker sig längre än den egna familjen eller den klan eller religiösa sekt som de tillhör, saknas det grund för breda politiska överenskommelser. Människor som binds samman av ett "vi" har inga problem med att acceptera en stat vars beslut de ogillar eller att tolerera oppositionella åsikter. Nationella lojaliteter tenderar att reducera gruppmotsättningar och att radikalt minska risken för förödande intressekonflikter. Religionskrigen i Europa berodde på att människorna definierade sina lojaliteter i religiösa termer. Samhällen som baseras på släktskapsrelationer eller religiösa lojaliteter befinner sig i ett permanent tillstånd av konflikt och krig.
Medborgarskapet beskriver relationen mellan individen och staten som beståendes av ömsesidiga förpliktelser. Medborgaren har rätt att mobilisera opposition mot staten, men inte att överträda överenskomna regler. Staten har rätt att ingripa mot medborgare som sätter sig över lagar och förordningar, men är skyldig att respektera meningsskiljaktigheter som håller sig innanför den beslutade ramen.
Om vi accepterar denna teori blir det, enligt Scruton, lätt att förstå varför massimmigration kan bli ett problem. Det är den stigande efterfrågan på medborgarskap utan korresponderande nationella lojaliteter som utgör kärnan i Europas immigrationsproblem.
Idag har en naivt optimistisk universalism ersatt tilltron till nationsstaten. Argumenten mot nationsstaten är emellertid svaga. Huvudproblemet med kritiken av nationsstaten är att den inte förklarar varför en transnationell lösning är bättre. Dessutom identifierar kritiken av nationsstaten dess normala tillstånd med dess patologiska inkarnationer. Det är lika poänglöst att kritisera nationsstaten med hänvisning till Hitlertyskland som det är att fördöma kärlek mellan människor därför att kärlek ibland leder till att människor mördar varandra. Scruton kallar de intellektuellas hat mot nationsstaten "oikofobi". Med "oikofobi" avses en disposition att i varje ögonblick ta ställning mot det egna folket och den egna kulturen. Begreppet refererar till ett psykologiskt tvång att smutskasta det egna samhället, att förlöjliga nationella lojaliteter och okritiskt acceptera dekret och direktiv från transnationella organisationer.

Konservatism och miljö

Miljöpolitiken har under en lång period uppfattats som en vänsterfråga. Denna felaktiga identifikation baseras på att konservatism ofta med rätta förknippas med marknadsekonomi. I verkligheten finns det inom konservatismen en lång tradition av skepsis visavi industrialismen. Konservatism handlar, trots allt, om att hushålla med det bestående. Det är inte endast det sociala kapitalet, dvs. traditioner, sedvänjor och sociala institutioner, som skall skyddas, utan även det materiella kapitalet i form av vår gemensamma miljö.
Numera erkänner till och med socialister att socialismen har visat sig vara inkapabel att föra en effektiv miljöpolitik. Problemet med radikal miljöpolitik är att den inte baseras på en korrekt förståelse av mänsklig motivation. När socialister skyller miljökrisen på kapitalismen blandar de ihop orsak och verkan. I en marknadsekonomi är det efterfrågan som styr utbudet. Lösningen på miljöproblemet är inte socialism, utan miljömedvetna konsumenter och det enda motiv som kan motivera människor att ta hand om sin miljö är nationell lojalitet. Människors naturliga kärlek till sitt land är det kraftfullaste motiv som går att uppbåda.

Konservatism och äktenskap

Det är ingen tillfällighet att äktenskapet mellan man och kvinna har en central plats i alla samhällen. Samhällen som inte reproducerar sig dör ut. Äktenskapets sociala funktion är att säkra reproduktionen av arten, att socialisera den uppväxande generationen och förbereda den för att ta över och förvalta det sociala kapital som föräldragenerationen har skapat. Emellertid kommer äktenskapet till ett pris. Att gifta sig innebär att man lovar varandra evig trohet och att ta hand om barnen. I takt med människor har blivit allt mindre villiga att acceptera detta pris, har institutionen också förfallit. Idag har äktenskapslöftet mer eller mindre ersatts med något som liknar ett vanligt kontrakt. "I nöd och lust" har ersatts med "Så länge vi står ut".
Detta är allvarligt. Ur konservativ synvinkel är äktenskapet inte endast något som angår det gifta paret. Det har också konsekvenser för samhället. Gamla tiders restriktiva syn på skilsmässor var baserade på insikten att beslutet att gifta sig även innebar att man axlade ett socialt ansvar. Inte minst accepterade man sitt ansvar för samhällets demografiska utveckling. Endast samhällen som planerar för framtida generationer överlever. Socialister tror att samhälleliga åtgärder kan ersätta äktenskapets sociala funktioner. Det är inte möjligt, menar Scruton, och huvudskälet är att äktenskapet i vid mening är en institution som baseras på kärlek. Det är således ingen tillfällighet att samhällen i vilka kärlekslöftet har ersatts med en handskakning drabbas av reproduktionsproblem. Europas demografiska kris är, menar Scruton, åtminstone delvis, ett uttryck för äktenskapets degradering till en kontraktsrelation.

Konservatism och filosofi

År 1996 publicerade den postmodernistiska tidskriften Social Text artikeln "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity". Artikeln var författad av den amerikanske fysikern Alan Sokal. Sokal hade länge irriterat sig över att debattörer som inte hade den ringaste kunskap om vetenskap i allmänhet och fysik och matematik i synnerhet dominerade vetenskapsdebatten på kultursidorna. Sokal författade därför en artikel sprängfylld med faktafel och lyckades få den publicerad i en av USA:s mest framstående postmodernistiska tidskrifter. De stackars redaktörerna hade inte förstått ett skvatt av innehållet i Sokals postmodernistiska "vetenskapskritik", men de kunde inte motstå Sokals tes om kvantmekaniken som en social konstruktion och svalde därför hans bluff med hull och hår.
Det kanske roligaste avsnittet i Arguments for Conservatism handlar om postmodern filosofi. Den postmoderna filosofin dök upp i anslutning till vänstervågen i slutet av 60-talet och dess upphöjelse till ny akademisk ortodoxi gick så snabbt att Scruton menar att det finns anledning att misstänka att det inte berodde på goda argument och utan mer på något som borde karakteriseras som en religiös omvändelse bland dess anhängare.
Scruton tillskriver den postmoderna filosofin två egenskaper.
För det första: postmoderna "teorier" har inte skapats i syfte att argumentera för en specifik tes, utan i avsikt att skydda den från rationell kritik med en vägg av terminologiskt nonsens:

The gobbledegook is a kind of alchemy, which clothes the agenda in a veil of expertise, while also rendering it immune to rational criticism. ... here ... is an illustrative sentence from Gayatri Chakravorty Spivak:

The rememoration of the 'present' as space is the possibility of the utopian imperative of no-(particular)-place, the metropolitan project that can supplement the post-colonial attempt at the impossible cathexis of placebound history as the lost time of the spectator.

För det andra: den postmodernistiska filosofin ansluter sig till en perspektivistisk sanningsteori. Foucaults maktgenealogier är exempel på detta. Foucault argumenterade inte emot sina vedersakare. Istället utvecklade han en sofistikerad form av "backstabbing" där argument i sak ersätts med en reduktion av motståndarnas teorier till maktambitioner. På detta sätt försökte Foucault reducera intellektuell debatt till politisk pajkastning. En feministisk variant på detta argument säger att sanningsbegreppet är en politisk konstruktion som tjänar olika maktintressen.

... the contest between competing views is always in the end a contest of power ... there is no truth independent of the interests of those struggling to capture it, and that if feminists are empowered by the belief that women are in every respect the equals of men then they are entitled to that belief, as much as to the belief that 2+2 = 4 - or maybe to the even more empowering belief that 2+2 = 5.

På ytan framstår postmodernismen som en rörelse som kämpar för kulturell demokrati. Det är inte ovanligt att den sägs jämställa alla kulturer med varandra. Detta är inte sant. I realiteten behandlas den västerländska kulturen som paria. Den västerländska kulturen ses inte som ett jämbördigt perspektiv på tillvaron, utan som något som skall förlöjligas och elimineras. I den meningen är, konstaterar Scruton, postmodernismen ett paradoxalt projekt. Den baseras på föreställningen att det inte finns några universella sanningar, att kulturkritiken måste acceptera att kulturer är olika och att det inte finns några tvärkulturella kriterier som gör det möjligt för oss att rangordna dem. Dess ensidiga kritik av västdemokratierna röjer emellertid det universella perspektiv som postmodernisterna säger sig förneka.

Konklusion

Scruton är filosof och redaktören har blandade erfarenheter av intellektuella som försöker kombinera politik och filosofi. Ofta inleder man med att stolt proklamera att man har för avsikt att ta sig an ett specifikt problem. Problemdefinitionen åtföljs av en kritisk diskussion av rivaliserande förklaringar. Så långt är allt ofta väl. I regel kraschar framställningen dock på ett eller annat sätt när det blir dags för författaren att presentera sitt alternativ. Plötsligt blir allting väldigt komplicerat och svårt att överblicka och filosofen tvingas förklara för den besvikne läsaren att hans teori endast skall ses som ett "inlägg i debatten".
Arguments for Conservatism är knappast ett undantag från denna regel. Scrutons diskussion om förhållandet mellan upplysning och religion är ett exempel. Hans huvudtes är att upplysningen har missförstått religionen i det att den betraktar den religiösa övertygelsen som ett intellektuellt arguments slutsats. Scruton menar att Kant förstod detta. Den gamle filosofen behöll sin religiösa tro efter det att han hade krossat dess teologiska grundval. Istället säger Scruton att religionen är en "emotionell sanning" som "ger människor hopp". Det låter naturligtvis bra: religiösa övertygelser är alltså inte endast sanna, de ger också människor som har slutat att hoppas en anledning att fortsätta att hoppas. Frågan är dock vad Scruton menar. Vad är en emotionell sanning? På vilket sätt skiljer sig emotionella sanningar från empiriska sanningar? Bör vi uppmuntra människor att sätta sitt hopp till något som med största sannolikhet inte existerar?
Kanske hade boken också vunnit på att författaren hade konfronterat kärnan i den intellektuella kritiken av den teoretiska konservatismen: synen på samhället som organism. Vad menar Scruton när han beskriver samhället som organism? Använder han ordet som en metafor eller menar han på fullt allvar att samhället är en organism? Scruton talar gärna och ofta om sociala fenomens funktioner och han förefaller också anse att ett fenomens funktion också förklarar dess existens. Problemet med funktionella förklaringar är att de tenderar att ställa kausaliteten på huvudet. Istället för att förklara ett fenomen med en orsak som föregår det, säger man att fenomenets konsekvenser, dvs. händelser som uppträder senare än fenomenet, förklarar dess existens.
Bortsett från detta erbjuder Arguments for Conservatism en behaglig lässtund. Boken är bitvis riktigt intressant. Framställningen är dessutom koncentrerad och författad på lättbegriplig utrikiska. Undertecknads slutsats måste därför bli att herr Scruton har författat något som de flesta människor kan och bör sätta sina intellektuella tänder i.