Samtiden.com

Du är här

Den goda tanken och den onda erfarenheten

År 1997 tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen initiativ till skapandet av Forum för levande historia. Den nya myndigheten skulle bedriva informationskampanjer om nazismens brott. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom förslaget och sex år senare bildades myndigheten. När borgerliga politiker sedermera föreslog att Forum även skulle granska kommunismens brott, bytte Vänsterpartiet fot. Kommunisterna förklarade att det borgerliga förslaget riskerade att leda till en politisering av historieskrivningen. Följaktligen krävde man att Forums verksamhet skulle avvecklas.
Det var emellertid inte endast kommunister som protesterade. År 2008 publicerades det så kallade Historieuppropet i vilket över 400 forskare kritiserade regeringens plan på att utvidga Forums mandat. Några nya argument anfördes dock inte. Istället använde forskarna sig av samma skäl som tidigare förts fram av kommunisterna.

Marx Lenin Stalin

Heta potatisar i den akademiska världen?

Det faktum att forskarna använde sig av kommunistiska argument innebar inte automatiskt att deras skäl var dåliga. Tvärtom. Kritiken mot Forum var berättigad. Historia skall skrivas av historiker, inte av politiker. Frågan är emellertid om det verkligen var omsorgen om historieforskningen som motiverade kommunisterna och forskarna. Varför ställde sig Vänsterpartiet bakom det socialdemokratiska förslaget om en statlig informationskampanj om nazismens brott om partiet anser att staten inte skall ägna sig åt historieskrivning? Var befann sig de protesterande akademikerna när Göran Perssons regering beslutade att inleda en informationsoffensiv om förintelsen av Europas judar?
Kanske var det så enkelt att kommunisterna och forskarna egentligen inte motsatte sig statlig styrning. Kanske var det regeringens ambition att göra utvidga Forums mandat till att även omfatta kommunismens brott, som var den verkliga orsaken till upprördheten.
Om det sistnämnda antagandet är korrekt, uppstår ett nytt problem. Att kommunisterna inte ville ha en nationell debatt om kommunismens brott, är inte särskilt svårt att förstå, men varför motsatte sig de drygt 400 forskarna regeringens initiativ? En möjlig förklaring är att många forskare sympatiserar med kommunismen eller kanske har tillhört den kommunistiska rörelsen. Ett icke föraktligt antal av de som präglade samhällsdebatten på 60- och 70-talet var djupt troende kommunister och forskare. Marxismen hade paradigmatisk status i vissa akademiska ämnen under denna period. När historikern Torbjörn Nilsson undersökte avdelningen för politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek, fann han inte helt överraskande nästan 10 gånger mer böcker om socialism än liberalism.
Man skulle alltså kunna förklara Historieuppropet med att det speglar forskarnas dåliga samvete. En alternativ förklaring är att det inte handlar om dåligt samvete. Kanske är det på det viset att många forskare inte skäms över att de är kommunister eller att de har sympatiserat med blodbesudlade diktaturer. Om denna tolkning är korrekt, skulle man kunna se Historieuppropet som en spegling av forskarnas rädsla för en offentlig debatt om det svenska, kommunistiska medlöperiet. Kanske skall man kombinera dessa båda förklaringar.
I föreliggande artikel skall vi titta lite närmare Lundahistorikern Valter Lundells rapport Den goda tanken och den onda erfarenheten. Lundell har försökt besvara frågan varför synen på kommunismens brott fortfarande är en het potatis i universitetsvärlden.

Metod

Låt oss först säga några ord om vad Lundells rapport gör och inte gör. Det är inte frågan om en brett upplagd opinionsundersökning. Lundell har intervjuat nio forskare och elva gymnasielärare. Hans metod är alltså kvalitativ. Forskarna deltog samtliga i Historieuppropet och gymnasielärarna undervisar i ämnet historia. Det begränsade urvalet gör det alltså inte möjligt att dra några slutsatser om hur forskare och historielärare i allmänhet ser på kommunismens brott. Det är viktigt att hålla det i minnet. Det är heller inte alltid som forskarna svarar på Lundells frågor.

Två skolor

Forskningen om kommunismen har frambringat tre skolor: totalitarism, revisionism och postrevisionism. Eftersom den sistnämnda riktningen inte spelar någon roll i Lundells studie, skall vi uppehålla oss vid de två förstnämnda skolorna.
Den totalitaristiska modellen hävdar att oktoberrevolutionen var resultatet av en statskupp genomförd av ett litet och militärt organiserat kommunistparti. Dess målsättning var att omdana samhället med våld. Terrorn mot oliktänkande var följaktligen avsiktlig. Skräckväldet initierades av Lenin och förstärktes under Stalin. Enligt den totalitaristiska modellen är det meningsfullt att jämföra kommunism och nazism.
Den revisionistiska modellen säger att oktoberrevolutionen hade ett brett folkligt stöd och syftade till att upprätta ett rättvist och demokratiskt samhälle. Stalin förrådde dock de kommunistiska idealen. Terrorn var emellertid inte planerad, utan en reaktion på externa omständigheter som Stalin inte hade fullständig kontroll över. Den revisionistiska modellen anser inte att det är meningsfullt att jämföra nazism och kommunism.

Låt oss nu kika lite närmare på Lundells resultat. I denna artikel skall vi endast redovisa resultatet för forskargruppen.

Resultat

Den första frågan handlar om totalitarismens och revisionismens ställning bland forskarna. Enligt Lundell är den revisionistiska förklaringsmodellen dominant bland forskarna. En av revisionisterna förklarar till exempel att det inte är kommunismen eller nazismen som är problemet, utan det kapitalistiska samhället.
Vilken ställning har Karl Marx? Finns det ett ideologiskt samband mellan Marx' teori och kommunistisk terror? En forskare undviker att besvara frågan, resten anser att sambandet marxism-terror är obefintligt eller svagt.
Är det möjligt att hitta en kontinuitet mellan den kommunistiska uttolkningen av Marx' lära och den politiska terrorn? Två forskare svarar ja på frågan. Fyra forskare säger att det inte finns något samband, två anser att man kan urskilja ett samband under Stalin, dock inte under Lenin.
Finns det ideologisk kontinuitet mellan Lenin och Stalin? En forskare ser en tydlig kontinuitet mellan de sovjetiska ledarna, två anser att den är mer diffus, sex förnekar att någon dylik kontinuitet existerar.
Hur skall de kommunistiska brotten förklaras? Var de följden av en medveten politik eller skall de tolkas som reaktioner på omständigheter som de kommunistiska ledarna inte hade full kontroll över? Lundell skriver att forskarna använder olika förklaringsmodeller för Lenin och Stalin. Den funktionella modellen dominerar när Lenins beteende skall förklaras. Lenin anses alltså inte direkt ansvarig för händelserna under den period som han var bolsjevikledare. Istället antas det att han tvingades av omständigheterna att agera på det sätt som han gjorde. Stalin behandlas inte lika aktsamt: en majoritet av forskarna tillämpar en avsiktsförklaring på terrorn under Stalin.
Är det möjligt att peka ut offer och förövare? De flesta ansåg att det är möjligt att göra detta, men tillfogade också att det är svårt, rentav mycket svårt. Lundell menar att det bakom denna oförmåga eller ovilja döljer sig en oro för att marxismen skall bli stämplad som folkmordsideologi.
Är det meningsfullt att jämföra kommunism och nazism? Jämförelser kan genomföras på olika sätt. Man kan göra en realhistorisk jämförelse eller ställa frågan om det finns ideologiska likheter mellan kommunism och nazism. Två forskare ansåg att ideologiska jämförelser inte är meningsfulla och fyra förklarade, kanske något överraskande, att kommunism och nazism kan jämföras med liberalism och kapitalism. En forskare såg likheter mellan kommunism och nazism, medan sju stycken valde att betona skillnaderna mellan de två ideologierna.
Lundell ställde även frågan om hur historievetenskapen skall hantera moraliska frågor. Det är ett komplicerat problem, inte minst ur filosofisk synvinkel. Det är inte självklart att forskning skall ta moraliska hänsyn och flera forskare var öppet skeptiska. En forskare menade att det är fel att begränsa forskningen om brott mot mänskligheten till kommuniststater. Istället borde man, förklarade han, "tala om hur Sverige idag är inbegripet i att 'bomba folk och bygga läger i länder långt borta under namn av mänskliga rättigheter'."

Strategier

Med "strategier" avser Lundell olika metoder som historikern kan använda sig av för att förklara eller bortförklara historiska skeenden. Kontextualisering är en historievetenskaplig metod som innebär att man förklarar något genom att sätta in det i ett sammanhang. Valet av kontext kan dock vara ideologiskt betingat. En av forskarna gör sig skyldig till selektiv kontextualisering när han tonar ned kommunisternas ansvar genom att relativisera deras handlingar till den givna situationen, samtidigt som han väljer en icke-kontextualiserande förklaringsmodell när han analyserar nazismens brott.
Generalisering används ofta för att normalisera ett förhållande. En forskare avfärdar tesen att de kommunistiska brotten var unika på något sätt med argumentet att folkmord är allmänt förekommande i historien. Uttryckt på ett annat sätt: det är inte kommunismen som är problemet, utan människans historia. En annan forskare använder samma metod när han förklarar den politiska terrorn med att revolutioner följer ett visst mönster:

Alltså det börjar med en revolution, och typ alla revolutioner är ju blodiga [...] oerhörd våldsanvändning, blir nästan alltid terror och motterror, och det tycker jag är så synd.

Alltså: det är inte kommunismen som är upphovet till terrorn, utan en opersonlig logik som är karakteristisk för revolutioner.
En trivialisering använder sig av jämförelser i syfte att tona ned missförhållanden. När en av forskarna jämställer industrialiseringen av England med förhållandena i Auschwitz gör han sig skyldig till en trivialisering. Den bakomliggande tanken är att engelsmännen hade en egen Gulagarkipelag och att forskaren måste ta hänsyn till detta och balansera kritiken av den kommunistiska terrorn med en kritik av det engelska klassamhället.
Konceptualisering syftar till definierandet av begrepp. Begreppsbestämningar är dock inte alltid primärt betingade av vetenskapliga hänsyn. En forskare refererade till begreppet "diktatur" som konstigt, en annan jämförde undervisning om den politiska terrorn i Sovjet med "en massa frågetecken".
Lundell frågar även forskarna om de uppfattar kommunismen som ett hot eller som ett löfte. Kommunismen betraktas ofta som något gott, medan nazismen ses som något som till sin natur är ont. Lundell menar att detta kanske kan förklara varför en del forskare anser att det inte är forskningens uppgift att utpeka förövare och offer. Föreställningen att kommunismen i grunden är en god tanke är svår att förena med det faktum att miljontals människor mördades av de kommunistiska regimerna. En forskare säger om Lenin att han var "en levande, varm människa" som tvingades "göra en massa jävla vidriga saker". Lundell beskriver resonemanget som en form av kontextuell omdefiniering där kommunister humaniseras och nazister dehumaniseras:

I vårt fall innebär kontextuell omdefiniering att fenomenet massavrättning kan ges två olika innebörder genom att placeras i två olika kontexter, en kommunistisk och en nazistisk. I det förra fallet handlar aktörerna under tvång och bibehåller sin mänsklighet. I det senare fallet handlar aktörerna utifrån sin vilja att släcka människoliv och blir därmed avgjort omänskliga.

Lundell menar att forskarupproret mot Forum förmodligen kan förklaras med att de som undertecknade uppropet betraktar kommunismen som en i grunden ädel tanke och rörelse. Det är med stor sannolikhet också förklaringen till varför det nystartade projektet fick namnet "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" och inte "Kommunismens brott mot Mänskligheten", som var det ursprungliga förslaget. Kommunismens brott är fortfarande en het potatis i vårt land och beslutet att ändra projektets namn kan ses som ett försök från myndigheternas sida att undvika konflikter i frågan.

Med hopp om fortsättning

Lundells rapport är ingen traditionell opinionsundersökning. Han har intervjuat nio forskare. Det är således inte möjligt att generalisera från hans resultat. Vad resten av det akademiska Sverige anser om kommunismen kan vi endast gissa om. Det innebär dock inte att rapporten är av noll och intet värde. Tvärtom. Förmodligen ligger det något i Lundells tes att kommunismens överlevnadsförmåga beror på det sociala stöd som denna ideologi har på universiteten. En icke föraktlig andel av de som präglade vänsteruppsvinget intellektuellt på 60- och 70-talet var eller blev universitetslärare. Utan detta institutionella stöd hade det förmodligen gått för kommunismen som det har gått för nazismen. Kommunismen hade reducerats till en ideologi omfattad av en isolerad sekt.
Om det är något som redaktören saknar i Den goda tanken och den onda erfarenheten är det en redogörelse för de intervjuades bakgrund. Det hade till exempel varit intressant att få veta hur många av de intervjuade forskarna som deltog i vänstervågen på 60- och 70-talet. Det är, i och för sig, förståeligt att Lundell har avstått från att begrunda denna aspekt, eftersom det hade kunnat göra det möjligt att identifiera de medverkande. Flera forskare uttrycker sig nämligen på ett sätt som numera brukar medföra att människors anställningskontrakt ifrågasätts. Åtminstone om de är nazister. En forskare förklarade sålunda att bolsjevikerna inte hade något val, att den historiska processen krävde av dem att de massakrerade människor. Det faktum att miljontals människor fick sätta livet till i Maos Kina, bemöttes av en annan forskare med påståendet "Ja, men ändå fler fick leva". På frågan om det finns något i den marxistiska teorin som har ett samband med det kommunistiska folkmordet i Sovjet, svarar en forskare att moderniseringen av samhällen "kanske ... kostar lite blodsspill på vägen". En forskare säger sig inte förstå innebörden av begreppet "diktatur". Flera forskare har svårt att peka ut den kommunistiska terrorns offer och förövare. En forskare hävdar att det inte är nazismen eller kommunismen som är boven i dramat, utan det liberala samhället. Detta är naturligtvis extrema uppfattningar och det är således inte särskilt svårt att förstå att åtminstone några av forskarna gärna vill vara anonyma.
Någon enkel lösning på detta problem finns inte. Lösningen kan knappast vara mer information eftersom de som fortfarande håller fast vid kommunismen som en till sin natur god företeelse inte är okunniga om den terror som kommunister har gjort sig skyldiga till varthelst de har nått maktens tinnar. Det finns, skriver Lundell, i svensk historiekultur en ingrodd föreställning av närmast religiös karaktär om att det är ok att vara kommunist, försvara kommunismen och kämpa för den:

Hur starkt och fast förankrad uppfattningen om den i grunden goda kommunismen är, framgår av det faktum att den uthärdar mötet med en så utmanande kognition som kunskapen om kommunisters likviderande av miljontals människor.

Detta blir tydligt när en forskare förklarar för Lundell att det kommunistiska massmordet var historiskt nödvändigt och när en annan forskare hävdar att även om man kan ifrågasätta det kommunistiska skräckväldet från en moralisk synpunkt, hade det många positiva effekter för kommande generationer. Dessa synpunkter påminner om den amerikanske kommunistsympatisören Lincoln Steffens när denne efter att ha avlagt ett besök i Sovjet år 1919 förklarade "I am a patriot for Russia; the future is there; Russia will win out and it will save the world. That is my belief. But I don't want to live there."
Den goda tanken och den onda erfarenheten är, trots de beskrivna restriktionerna, en intressant och läsvärd rapport. Låt oss hoppas att Lundell inte nöjer sig med det som han har uppnått utan går vidare och utvecklar projektet. En kartläggning av den kommunistiska ideologins utbredning och inflytande över akademierna hade förvisso varit önskvärd.