Samtiden.com

Du är här

En webbmästares vedermödor

Politik är ett tacksamt ämne. Det händer saker hela tiden. Man överöses med material. Stundtals finns det dessutom mycket att glädja sig över. Dessvärre händer det emellanåt att till och med en förhärdad "bloggare" som undertecknad inte kan undgå att drabbas av ofrivilligt andningsuppehåll.

Egalia

På förskolan Egalia i Stockholm arbetar man energiskt på att avskaffa allt som påminner om kön, kärnfamilj och svenskhet. Den teoretiska grundvalen för verksamheten är den vidskepelse som går under namnet "genuspedagogik". Barnen tilltalar inte varandra i termer av honom eller hon, istället använder man det könsneutrala ordet "hen". I boklådan finns endast böcker om ensamstående föräldrar och homosexuella par. Man undviker medvetet att använda orden "mamma" och "pappa" eftersom de är heteronormativa. Tygdockorna är naturligtvis mörkhyade eftersom svenskar i regel är vithyade. Egalia beskriver inte sin verksamhet i förskolepedagogiska termer. Egalia är en politisk verksamhet vars målsättning är ett radikalt annorlunda samhälle och barnen är det primära verktyget. En anställd förklarar:

Det kan verka överdrivet, men vi måste hela tiden vara en motvikt till ett könssegregerat och konservativt samhälle.

Egalia är ett praktexempel på hur det kan gå när politik blir religion. Förmodligen får man gå till Nordkorea för att hitta något jämförbart. Detta är naturligtvis en extremt motbjudande verksamhet och det faktum att det i vårt land finns föräldrar som är beredda att låta dessa Kim Jong Ilaspiranter att drilla deras telningar till så kallat ökat genusmedvetande, är ett praktexempel på det kulturella sönderfall som redaktören brukar förbanna närhelst tillfälle gives.

Flink

Straffsystemet i vårt land är sedan länge ett skämt. Mattias Flink mördade 7 människor 1994. Idag, ynka 17 år senare, anser landets rättsvårdande myndigheter att det är dags att försätta Flink på fri fot. Endast riksåklagaren protesterar. Argumentet för att släppa ut Flink, är att han numera är rehabiliterad. Frågan är dock sedan när rehabilitering blev ett straff (redaktören bortser nu från den förfärlige herr Foucault och hans anhängare)? Ingen säger ju att människor som har drabbats av stroke straffas när de erhåller rehabiliterande behandling. Om nu straffsystemets poäng är terapi, vilket många politiker och kulturarbetare verkar anse, varför då inte löpa linan ut och också kalla systemet "rehabiliteringssystem"? Istället för livstids fängelse, skulle vi få livstids terapi:

"Nisse våldtog och mördade Stina. Åklagaren menar att offret var försvarslöst, våldet hänsynslöst och att Nisse därför bör dömas till livstids kognitiv beteendeterapi".

USA:s president Barack Obama sade efter det att amerikanska elitstyrkor hade dödat terroristledaren Osama bin Laden att alla de som ifrågasätter operationen, borde få sitt huvud undersökt. Redaktören håller naturligtvis med herr Obama. Frågan är emellertid om man inte också borde applicera detta argument på de som försvarar det så kallade rehabiliteringsargumentet?

Aftonbladet

Tio år efter terroristattackerna mot New York och Washington, som kostade nära 3000 amerikaner livet, högtidlighåller Aftonbladet minnet av de mördade genom att låta Jan Guillou chatta med läsarna om händelsen. Kunde Aftonbladet verkligen inte hitta någon annan "expert" i ämnet än en exkommunist (?), USA-hatare och före detta KGB-medarbetare?

Östberg-Deasy

För en tid sedan fattade redaktören följande beslut: han skulle aldrig mer skriva en rad om Annika Östberg-Deasy. Vad fanns det egentligen att tillägga? Media hade sedan länge bestämt sig: Östberg-Deasy var i grund och botten en rättskaffens dam. Allt var de fördömda amerikanernas fel. Följaktligen bombarderades landets mediakonsumenter av artiklar, böcker, dokumentärer, teaterpjäser och radioprogram som på olika sätt idealiserade fröken Östberg-Deasy. Inte ens landets statsminister kunde låta bli att harkla fram en lätt tårdränkt sympatiyttring. Nyligen meddelades det dessutom att fröken Östberg-Deasy förärats ett lukrativt bokkontrakt och att det planeras en biograffilm om hennes liv. Numera är vårt land så fattigt på hjältar att det enda som återstår att placera på den publika piedestalen är en före detta prostituerad knarkare, dömd dråpare och dubbelmördare.
Det är lätt att förstå hur medborgarna i det kommunistiska Östeuropa måste ha känt sig när de ögnade igenom den statskontrollerade morgontidningen och senare slog på den lika statskontrollerade radion och Tv:n och upptäckte att de alla sade samma sak. Mediernas uppgift under socialismen var inte att informera medborgarna och kritisera makten, utan att uppfostra folket till att godta kommunistpartiets ledande roll. Samma surrealistiska känsla inställer sig när man följer rapporteringen om Östberg-Deasy. Svenska medier uppför sig endast alltför ofta som reklambyråer där sanningssökandet och den kritiska debatten får ge vika för veritabla PR-kampanjer. Således är det inte särskilt svårt att förstå varför alla de som en gång drabbades av Östberg-Deasys framfart förmodligen går omkring med en spypåse i bakfickan numera.

Egalia, Flink, Aftonbladet, Östberg-Deasy - mot dylikt elände hjälper varken whisky eller cigarrer. Bättre då att stänga webbläsaren och sysselsätta sig med något annat.