Samtiden.com

Du är här

Hedersknyffeln Newt ryter till

Den amerikanske politikern Newton Leroy Gingrich sade nyligen i en intervju att palestinierna är ett påhittat folk. Gingrich påstående har, av lätt insedda skäl, retat upp arabvärlden. Den arabiska samarbetsorganisationen Arab League, som organiserar ett 20-tal arabstater, fördömde Gingrichs yttrande som "irresponsible and dangerous." Palestiniernas premiärminister Salaam Fayyad, beskrev Gingrichs påståenden som "cheap and disgraceful" och skällde denne för nazism, medan hans kollega, Hanan Ashrawi, förklarade att Gingrichs påståenden är rasistiska.

Newt Gingrich intervjuas i The Jewish Channel.

I föreliggande artikel skall vi reflektera en smula över själva sakfrågan. Har Gingrich rätt eller har han fel? Först skall vi emellertid säga något om läget i Sverige.

Sverige

Bland de svenska riksdagspartierna finns det ett tämligen solitt stöd för den så kallade folkteorin. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utmärker sig mest. Socialdemokraternas internationella sekreterare Ann Linde tilldelades nyligen utmärkelsen "Årets Palestinavän 2011". Vänsterpartiets ståndpunkt i frågan kan inte annat än beskrivas som aggressivt propalestinsk.
Folkteorin har även anhängare i det borgerliga lägret. Folkpartisten och riksdagsledamoten Anita Brodén har sagt att det palestinska folket uthärdat 40 år av ockupation. Partiledaren Jan Björklund använder flitigt uttrycket "palestinskt folk" när han debatterar Mellanösternkonflikten. Inte heller Centern eller Kristdemokraterna förefaller ha något problem med begreppet.
Sverigedemokraterna vill ha en tvåstatslösning, vilket förmodligen implicerar att också de accepterar begreppet. Ungdomsförbundet har sagt att ett erkännande av det palestinska folkets rätt till en egen stat följer logiskt ur Sverigedemokraternas nationalistiska partiprogram.
Möjligen är moderaterna ett undantag från den allmänna regeln. Statsminister Reinfeldt och hans meningsfränder har uppvisat större försiktighet än de övriga partierna när de har uttalat sig i frågan. Kanske skall man dock inte vara överdrivet kameral. Moderaterna styr ju, via herr Bildt, över regeringens utrikespolitik och regeringen har, titt som tätt, uttalat sig om det palestinska folkets behov och lidanden. Det är ju dessutom knappast en hemlighet att Sverige är en av de största bidragsgivarna till den Palestinska myndigheten. I vilket fall som helst ställer sig regeringen Reinfeldt bakom en tvåstatslösning, något som skulle kunna tolkas som att samtliga regeringspartier stöder folkteorin.
Ytterligare en faktor är det svenska EU-medlemskapet. Eftersom Sverige är medlem i EU och EU:s utrikespolitik är starkt präglad av stödet till det EU kallar "det palestinska folket", är det nog rimligt att anta att åtminstone de EU-positiva partierna i riksdagen också ansluter sig till teorin.

Man bör dock vara medveten om att det finns grader även i helvetet. Ett stöd för en tvåstatslösning implicerar inte nödvändigtvis att man anser att palestinierna utgör en specifik folkgrupp. Stödet kan vara säkerhetspolitiskt motiverat. Regeringen kanske resonerar på följande sätt: "Ge araberna Gaza och Västbanken så kanske de upphör att förpesta tillvaron för Israel och Europa". Helt säkra kan vi alltså inte vara.

Det finns goda skäl att anta att herr Gingrich har rätt

Det är sant att Palestina ursprungligen var en del av det ottomanska imperiet och inte en arabisk stat vars territorium usurperades av europeiska judar. Staterna i Mellanöstern är produkter av det ottomanska imperiets sönderfall och kolonialmakternas ambition att skapa nya stater.
Idag hävdar palestinska ledare att palestinierna kämpat för nationellt oberoende sedan urminnes tider. Det är en falsifikation av historien av flera skäl.
För det första: nationalismen är inte ett arabiskt påhitt, utan ett europeiskt påfund som drabbade Mellanöstern först i slutet av 1800-talet. Nationella och territoriella lojaliteter var under en lång period obefintliga i området eftersom araberna definierade sig i religiösa termer.
För det andra: den som följer den politiska debatten idag får lätt intrycket att palestinierna alltid har varit för en palestinsk stat. Detta är emellertid inte fallet. Araberna var ursprungligen emot skapandet av Palestina eftersom de ansåg att det gynnade den sionistiska kampen för ett judiskt folkhem.
För det tredje är det inte sant att de palestinska, nationella strävandena alltid har fokuserat på etablerandet av en oberoende, palestinsk stat. När Palestinaaraberna väl hade börjat definiera sig själva i termer av andra lojaliteter än religiösa, fokuserade de sitt intresse på Syrien, inte Palestina. Målet med den syrisk-palestinska alliansen var att stävja de sionistiska planerna på en judisk stat i området. Det var först efter det att Syrien förlorat sin attraktionskraft som part i den antisionistiska alliansen som Palestinaaraberna började agitera för en oberoende, palestinsk stat.
För det fjärde: palestiniernas kamp för en egen stat var inte primärt grundad i nationalistiska känslor, utan i motståndet mot sionismen. Palestinierna slogs inte för en egen stat därför att de uppfattade sig som ett folk utan ett hemland, utan därför att de ville hindra judarna, som uppfattade sig som ett folk, från att skapa sig ett hemland i området.

FN:s delningsplan från 1947 gav araberna Västbanken och Gazaremsan, de två områden som palestinierna numera anser bör ingå i en framtida palestinsk stat. Judarna accepterade planen, medan den arabiska motparten sade nej. Efter det att Israel hade utropats som stat, anfölls den judiska staten av arméer från 5 arabstater. En följd av anfallet var att Jordanien bemäktigade sig Västbanken och Egypten Gaza, två områden som araberna skulle kontrollera fram till 1967.

Låt oss, mot bakgrund av ovanstående beskrivning, leka med tanken på att det finns ett palestinskt folk på samma sätt som det finns ett judiskt folk. Idag kräver arabvärlden att Västbanken och Gaza skall återbördas till palestinierna och bli en del av en framtida palestinsk stat.
Det som gör detta krav intressant är att de stater som kräver detta tillerkändes dessa områden av FN år 1947. Delningsplanen stadgade inte endast att Gaza och Västbanken skulle tillhöra Egypten respektive Jordanien, dessa två länder kontrollerade dessa områden under 20 år utan att ett enda spadtag togs för att skapa en palestinsk stat. Mot den bakgrunden kanske man hade förväntat sig palestinska demonstrationer mot Jordanien och Egypten eller en palestinsk gerilla som genomför terroristaktioner mot den jordanska och egyptiska regimen i syfte att förmå dessa att upprätta en palestinsk stat på de ockuperade områdena. Det skulle dock visa sig att varken Jordanien eller Egypten hade någon anledning att frukta ett palestinskt uppror. Det fanns förvisso en terroristorganisation, den så kallade Palestinska befrielseorganisationen PLO, men på dess att göra-lista stod terroraktioner riktade mot Europa och Israel, inte attacker mot de stater som de facto kontrollerade de områden som organisationen säger sig vilja bygga en stat på.

Varför agerade inte palestinierna? Varför uppfattade de inte Egypten och Jordanien som ockupationsmakter? Varför valde de istället att rikta sitt hat mot Europa och Israel? Den mest sannolika förklaringen till denna enastående arabiska apati är nog att palestinierna varken betraktades eller definierade sig själva som palestinier. De var araber och araber slåss inte mot araber, om de kan undvika det. På samma sätt kan vi kanske förklara PLO:s passivitet under denna period med att PLO inte är en palestinsk, utan en arabisk terroristorganisation. PLO slogs inte mot den jordanska och egyptiska ockupationsmakten av det enkla skälet att det aldrig har varit organisationens uppgift att att upprätta en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken. PLO:s målsättning är att underminera Israel medelst gerillakrigföring.

Vad talar för denna tolkning?

Man skulle kunna peka på det faktum att PLO inte grundades av statslösa och desperata palestinier, utan av Arab League och Egyptens dåvarande president Gamal Abdul Nasser. Man skulle kunna peka på det faktum att PLO grundades vid en tidpunkt då arabvärlden talade öppet om att krossa Israel. Man skulle kunna peka på att organisationens första ledare, Yassir Arafat, var född och uppvuxen i Egypten. Man skulle också kunna hänvisa till PLO:s emblem. Emblemet beskriver Palestina på det sätt som arabstaterna såg på området när de skapade PLO: Palestina är arabiskt territorium, den judiska staten är en styggelse som skall destrueras och PLO är det militära verktyget för denna destruktion.

Gingrichs huvudtes är att det inte finns några palestinier, endast araber. Detta ställer oss inför följande problem: varifrån kommer uttrycket "palestinskt folk"? Hur gick det till när araberna i området blev palestinier, dvs. en specifik folkgrupp, åtskild från andra folkgrupper i området?

En möjlig infallsvinkel på problemet är att försöka datera uppkomsten av frasen "palestinskt folk". Det ger oss självfallet inte ett otvetydigt svar på frågan, men kan ändå anses äga visst kunskapsvärde. Faktum är att det dröjde nästan 30 år innan arabstaterna började använda uttrycket "palestinskt folk". Begreppet är en produkt av den så kallade euroarabiska dialogen. År 1997 enades dåvarande EEC och Arab League om att sluta beskriva palestinierna som flyktingar och att ersätta ordet "flykting" med ordet "folk". Man enades också om att initiera en kampanj i Europa med målsättningen att utbilda allmänheten om att palestinierna är ett folk utan hemland.

Varför väntade Arab League 30 år med att proklamera existensen av det palestinska folket? Berodde det kanske på att man betraktade palestinierna som vanliga araber och att målet, av det skälet, inte var en tvåstatslösning, utan den totala destruktionen av Israel? Kanske är det så enkelt att begreppet "palestinskt folk" är politiskt motiverat. Det gör det inte endast enklare för arabstaterna att göra territoriella anspråk på Israel, det ger dem också ett verktyg med vilket de kan påverka europeiska politiker. Argumentet är ju knappast nytt: om judarna har rätt till en stat, borde väl palestinierna ha det också?

Elak nazist?

Den palestinska kritiken av Gingrich är även intressant av ett annat skäl. Palestinska företrädare har skällt honom för nazism, trots att alla vet att han är Reaganliberal. Anledningen till att man använder skällsord som "nazist" och "rasist" är givetvis att man vet om att det biter på kaukasier. Till skillnad från arabstaterna har européer och amerikaner gjort upp med sitt imperialistiska förflutna och tycker att det är trist att bli påminda om vad deras förfäder ägnade sig åt.
Gingrichs palestinska kritiker förefaller också ha glömt bort att arabvärlden vimlade av Hitlersympatisörer under andra världskriget. Muftin av Jerusalem, Amin el-Husseini, som var palestiniernas främste talesman, ivrig förespråkare för en palestinsk stat och enligt Yassir Arafat: en palestinsk hjälte, var känd nazistkollaboratör.

Palestiniernas ledare, Amin el-Husseini, i samkväm med Adolf Hitler.
Källa: Wikipedia.

Det fanns till och med ett muslimskt SS som hjälpte Himmler och Heydrich att administrera koncentrationslägren.

Stå på dig, Newt!

Herr Gingrich har fått utstå mycket kritik för sitt yttrande. Dock har han haft den goda smaken att vidhålla sin ståndpunkt och att inte kompromissa med sin övertygelse. I denna fråga har herr Gingrich nämligen rätt.