Samtiden.com

Du är här

Det tysta uttåget

PDF version

I mars 2003 invaderade koalitionsstyrkor anförda av USA Irak med målsättningen att störta den sittande regimen. Den irakiska regimen var en av världens mest hårdföra diktaturer. Saddam Hussein hade invaderat två grannstater och byggt upp ett veritabelt skräckvälde på hemmaplan. I december greps Saddam Hussein av amerikanska soldater. Tre år senare dömdes den irakiske diktatorn till döden för massmord. I december 2011 lämnade USA Irak. Kriget hade kostat de amerikanska skattebetalarna en triljard dollar. Över 4000 amerikanska soldater hade stupat. Irak var dock fritt.

Proteststorm

Trots att Saddam Hussein var en blodbesudlad diktator utlöste invasionen en veritabel proteststorm. En ohelig allians mellan islamister, socialister och kommunister växte fram. Det intressanta med denna allians var att den befolkades av personer och rörelser som hade kamp mot diktaturer på programmet. Det faktum att två av världens mest magnifika demokratier hade gått samman för att störta en brutal diktator, bekymrade emellertid inte dessa så kallade antiimperialister. Det var USA som var fienden, inte Saddam Hussein.

Redaktören skall inte trötta ut läsaren med att reprisera debatten om Irakkriget, men två argument kan vara värda att nämna.

Enligt det första argumentet ljög USA om Iraks massförstörelsevapen: Irak hade inga sådana vapen, men USA behövde en förevändning för att kunna starta kriget och uppfann således lögnen att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen. Denna tes var problematisk var flera skäl. För det första hade kritikerna givetvis inte egna underrättelsetjänster. Lars Ohlys kommunistparti skrek högt om amerikanska lögner, utan att ha den blekaste aning om Saddam verkligen hade eller inte hade massförstörelsevapen. Det som motiverade krigskritikerna att anta att den irakiska regimen inte förfogade över massförstörelsevapen, var inte kunskaper om Iraks försvar, utan hatet mot det demokratiska USA. För det andra var president Bush inte var ensam om att vara övertygad om att Irak hade massförstörelsevapen. Teorin att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen var inte amerikansk. Vid denna tidpunkt var det svårt att hitta en underrättelseorganisation som inte delade amerikanernas uppfattning. Till och med motståndare till Irakkriget som Tyskland och Frankrike var av samma åsikt som president Bush. För det tredje föreföll det logiskt att anta att amerikanerna hade rätt. Varför samarbetade regimen inte med FN:s vapeninspektörer om den inte hade något att dölja? Varför valde Saddam Hussein att riskera sin position och makt genom att utmana FN och koalitionsstyrkorna om Irak inte hade massförstörelsevapen?
I efterhand visade det sig att den så kallade WMD-hypotesen var falsk. Saddam Hussein förklarade sin motspänstighet med att han trodde att amerikanerna bluffade, att de aldrig skulle attackera Irak. Han sade också att han inte ville framstå som svag inför ärkefienden Iran. Underrättelsetjänster runt om i världen hade tolkat Iraks vägran att tillmötesgå koalitionskraven som en indikation på att regimen hade massförstörelsevapen. För Bushkritikerna var Saddams medgivande emellertid ingen förmildrande omständighet. Bush hade ljugit, inte därför att han medvetet hade marknadsfört en falsk teori som sann, utan därför att han hade haft fel.
En annan populär teori gick ut på att USA invaderade Irak i syfte att ockupera landet. Målet var att lägga beslag på Iraks olja. Problemet med denna teori är givetvis att den knappast är kompatibel med det empiriska faktum att USA lämnade Irak när jobbet var avklarat. Det amerikanska uttåget berodde inte på att USA:s nuvarande president Barack Obama har lagt om USA:s Irakpolitik. Det amerikanska uttåget var en konsekvens av det så kallade SOFA-avtalet (The Status of Forces Agreement) mellan USA och Irak. Det var president George W. Bush som, tillsammans med irakiska representanter, spikade uttågsdatumet, inte president Obama. Med facit i hand kan vi därför slå fast att ockupationsteorins förespråkare hade fel. Irak är åter en suverän stat, med den viktiga skillnaden att landet, tack vare amerikanska soldater och amerikanska skattebetalare, inte längre styrs av en blodtörstig diktator.

Bush och Maliki
USA:s president George Bush och Iraks premiärminister Maliki signerar
The Status of Forces Agreement. Bildkälla: Decision Points (Virgin Books, 2010).

Öronbedövande tystnad

Med tanke på alla kritiska artiklar och reportage, demonstrationer och hatfyllda utbrott mot den amerikanska politiken, hade man kanske förväntat sig att Europas gator skulle fyllas av uppsluppna vänsterpolitiker, kulturarbetare, kommunister, yrkesdemonstranter, islamister och antiimperialister i samma ögonblick som amerikanerna påbörjade uttåget.
Faktum är dock att det amerikanska trupptillbakadragandet inte har lämnat något som helst avtryck i den politiska debatten. Våra egna yrkesdemonstranter firade inte med skumpa utanför Iraks ambassad. Inte heller samlades vänsterpartistkommunister utanför USA:s ambassad för att skandera antiimperialistiska slagord och uppmärksamma Iraks nyvunna frihet. Tystnaden i media har varit närmast öronbedövande. Trots allt orerande om USA:s krigsförbrytelser, valde kvällstidningarna att inte högtidlighålla slutet på den så kallade "ockupationen". Statstelevisionen uppförde sig som om inget särskilt hade hänt.

Vad berodde detta på?

En möjlig förklaring till att man undvek ämnet är att en diskussion om Iraks väg till demokrati hade tvingat fram en revidering av den hävdvunna synen på USA:s roll i konflikten.

En annan och kanske mer sannolik förklaring är att krigskritikerna är paralyserade av besvikelse. Irakkriget synliggjorde den psykopatologi som ligger till grund för vänsterns och stora delar av den antiimperialistiska rörelsens världsbild. Bakom de stolta proklamationerna om humanism och mänskliga rättigheter, döljer sig mer grumliga bevekelsegrunder. Aktivisterna hade hoppats och trott på ett långt och blodigt krig med massiva amerikanska förluster och ett Irak i ruiner. Många av de som protesterade mot invasionen av Irak brydde sig inte om att landet styrdes av en brutal diktator. De struntade fullständigt i irakiernas lidanden. De var inte intresserade av att främja en demokratisk utveckling i området. De drevs primärt av sitt hat mot USA och Irakkriget blev viktigt för dem därför att det försåg dem med en möjlighet att ventilera detta hat.
Upplösningen av konflikten måste av det skälet ha kommit som en chock för aktivisterna. Amerikanerna höll fast vid sina utfästelser. Man hade störtat en föraktlig diktator och istället för att ockupera Irak och lägga beslag på landets oljefyndigheter, hade man hjälpt irakierna att bygga upp ett fungerande, demokratiskt styrelsesätt. Därefter hade man åkt hem. Fyratusen femhundra medborgare färre, en triljard dollar fattigare.

Det är således inte särskilt svårt att förstå varför det amerikanska trupptillbakadragandet inte skapade någon nyårsstämning bland landets radikaler. Tack vare USA är Irak idag ett fritt land. Hur irakierna kommer att förvalta denna historiska möjlighet vet vi inte. Det amerikanska folket och president George W. Bush har dock ingen anledning att skämmas.