Philosophy. Problems and Principles. Del I

Submitted by Fähstorkh on Thu, 01/21/2021 - 19:28

Den brittiske filosofen Roger Scruton dog för drygt ett år sedan efter det att han diagnosticerats med cancer. Scruton var en mycket produktiv författare och föreliggande artikel handlar om Philosophy. Problems and Principles (Continuum, 2005). Boken är en sammanfattning av Scrutons filosofi och vi ska ägna den två artiklar.

Roger Scruton

Den moderna världen

Scruton har skrivit flera böcker i vilka han diskuterar filosofiska frågeställningar. Philosophy. Problems and Principles är annorlunda. Scruton skriver att han vill göra filosofin relevant för alla som lever i den moderna världen. Den första frågan är således: Vad utmärker den moderna världen?
Västerländsk filosofi växte fram i antikens Grekland. De grekiska stadsstaterna var små. Människor kände varandra antingen personligt eller till namn. Den intellektuella klassen läste samma böcker. Det fanns en gemensam etik. Tänkandet hade ännu inte fragmentiserats: det sanna var också det goda och det sköna.
Den moderna världen är annorlunda. Vi bor i stora städer omgivna av människor vi varken känner som personer eller till namn. Den intellektuella eliten saknar gemensam kultur. Sanning, moral och skönhet har relativiserats och kunskapen har fortlöpande fragmentiserats.
Det innebär att postmodern samhällskritik i realiteten fäktas med väderkvarnar. Den postmoderna kritiken baseras på premissen att det finns en gemensam kultur att attackera, men det gör det inte. Det är förklaringen till varför den postmoderna falangen är så uppfinningsrik: i brist på verkliga fiender, måste man fabricera ständigt nya. Det är alltså ingen tillfällighet att det numera anses rasistiskt att önska varandra "God jul".
Postmodernismens kritiker sitter om inte i samma båt så i en liknande båt. Konservativa kritiker förutsätter att det finns något att återvända till, men det gör det inte.
Filosofins uppgift är, om vi får tro Scruton, inte att återskapa det som har förstörts, till exempel objektiv moral, religion och kultur. Det är inte möjligt. Dess uppgift är istället att restaurera den värld som vi lever i.
Frågan är emellertid vad det innebär.

Försvar av sanningsbegreppet

Filosofins första uppgift är att försvara sanningsbegreppet. Scruton menar att den postmoderna förnuftskritiken är kontradiktorisk. Om vi får tro Michel Foucault finns det ingen sanning. Sanning är makt. Frågan är naturligtvis hur det påståendet kan vara sant om det är sant att all sanning är makt. Eller är det kanske inte sant? I så fall finns det ingen anledning att ta Foucault på allvar.
I realiteten förutsätter all diskurs, även postmodern diskurs, ett sanningsbegrepp. Den tyske matematiken Frege menade att sanningsbegreppet är inbyggt i vårt språk. Vi förstår en språklig sats först när vi förstår satsens sanningsvillkor.
Här är ett exempel postmodernt nonsens:

We can clearly see that there is no bi-univocal correspondence between linear signifying links or archi-writing, depending on the author, and this multireferential, multi-dimensional machinic catalysis. The symmetry of scale, the transversality, the pathic non-discursive character of their expansion: all these dimensions remove us from the logic of the excluded middle and reinforce us in our dismissal of the ontological binarism we criticised previously.

Här finns emellertid ett problem. Antag att Frege hade rätt, hur definierar vi "sanning"? Den så kallade korrespondensteorin om sanning hävdar att teorier "korresponderar" med verkligheten. Teorin utsattes för häftig kritik under 1900-talet. Teorins kritiker menade att den baseras på en falsk premiss: att vi kan bryta oss ut ur vårt språk. Det kan vi inte. När vi säger att en teori beskriver verkligheten är den verklighet som teorin sägs beskriva egentligen endast en annan beskrivning.
Vad är då sanning om begreppet inte kan definieras i termer av korrespondens? Ett svar är: koherens. Enligt koherensteorin är en teori sann om den inte strider mot vedertagna uppfattningar.
Michel Foucault hade sin egen version av koherensteorin. Foucault var övertygad om att sanningar är maktrelativa. En teori är inte sann därför att den beskriver en från teorin oberoende verklighet, utan därför att den är konsistent med av makten accepterad diskurs.
I Les mots et les choses hävdar Foucault att begreppet "människa" dök upp på 1800-talet därför att den dåvarande maktvetande-regimen behövde det för att kunna kontrollera människor. Detta är inte nödvändigtvis kontroversiellt, menar Scruton. Det blir kontroversiellt därför att Foucault går vidare och hävdar att eftersom verkligheten är språkligt strukturerad, är den en språklig konstruktion. Uttryckt på ett annat sätt: Diskurser skapar verklighet. Begreppet skapar det objekt som det refererar till. Människan dör alltså med den moderna makt-vetanderegimen. Det är också Foucaults märkliga prognos i slutet på Les mot et les choses:

If those arrangements were to disappear as they appeared, if some event of which we can at the moment do no more than sense the possibility - without knowing either what its form will be or what it promises - were to cause them to crumble, as the ground of classical thought did, at the end of the eighteenth century, then one can certainly wager that man would be erased, like a face drawn in sand at the edge of the sea.

Har Foucault rätt? Nej, det har han inte. Scruton tar stöd mot Kant och säger att allt tänkande, även postmodern samhällskritik, förutsätter kategorier som substans, kausalitet, tid, rum och dessa baseras på antagandet om en objektiv verklighet. Man kan inte som Foucault förefaller göra först hävda att kausalitet är en social konstruktion och sedan påstå att människan står och faller med den moderna makt-vetanderegimen.
Frågan är emellertid om vi kan vara helt säkra. Kan vi det?

Rene Descartes' demon

Foucault spelar ingen central roll i Scrutons filosofihistoriska drama. Huvudrollsinnehavaren är den franske filosofen René Descartes.
Vad vilar vår kunskap om verkligheten på? Hur vet vi att vår verklighet är verklig istället för en raffinerad illusion? Descartes uppmanar oss att begrunda följande. Antag att det existerar en demon och att den har skapat en perfekt kopia av verkligheten och planterat denna illusion i oss. Hur skiljer vi mellan verklighet och framträdelse i en sådan situation?
Scrutons svar är att vi inte kan göra det, men att det heller inte spelar någon roll. Om illusionen är en perfekt kopia av den verkliga världen, går det på ett ut om världen är en illusion eller inte. Det skulle inte påverka våra liv.
För att förstå Scrutons argument kan det vara värt att återvända till Foucault.
Descartes tankeexperiment är globalt. Han säger inte "Låt oss anta att en specifik teori är en illusion", han uppmanar oss att acceptera tesen att hela verkligheten är en inbillning.
Foucaults samhällskritik är även den global. Foucault säger inte som marxister brukar göra att alla diskurser utom den marxistiska är ideologiska, han säger att kunskap är makt. All kunskap. Foucaults demon är diskursen. Diskursen skapar det objekt som den talar om. Det faktum att Foucault hävdade att diskurser skapar verklighet innebar naturligtvis inte att han också trodde att den tekopp som stod på hans skrivbord är en illusion. Tvärtom. Foucault levde ett ordinärt professorsliv vid sidan av sina politiska aktiviteter. Han betedde sig exakt som Kant förutspådde.
Problemet med Descartes' och Foucaults teorier är alltså att de är globala. Hypoteser av detta slag lämnar allt oförändrat. Vi skulle fortsätta att leva våra liv på exakt samma sätt om Descartes' hade rätt och Foucaults liv bekräftar denna misstankes korrekthet. Ideologikritik blir effektiv först när den riktar in sig på specifika övertygelser.
Men detta är i sig knappast en vederläggning av Descartes' demonargument. För att vi ska kunna vederlägga Descartes' tankeexperiment skulle vi behöva ett transcendentalt argument av Kants typ. Finns det ett sådant?

Subjekt och objekt

Descartes ställer subjekt mot objekt. Han är övertygad om att han existerar, men hur kan han veta att det också finns en objektiv värld utanför hans huvud? Detta är en kunskapsteoretisk fråga. Korrespondensteorin om sanning är ett försök att besvara denna fråga, koherensteorin är en annan. Ingen av dem vederlägger likafullt Descartes' demonhypotes. Korrespondensteorin når aldrig fram till objektet och koherensteorin stänger in subjektet i språket.
Scruton menade att det var den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein som löste problemet. Descartes säger att han endast kan vara säker på en sak: att han existerar. Om han inte existerade, skulle han inte kunna tvivla på sin existens. Problemet är, noterade Wittgenstein, att om endast han existerar, är hans språk privat och privata språk är omöjliga.
Om det endast är Descartes som existerar, skulle han inte kunna använda ord som "tänkande", "subjekt", "demon", "verklighet". Han skulle inte förstå vad de betyder. Han hade inte kunnat skriva Discours de La Methode och vi hade, i vilket fall som helst, aldrig kunnat förstå boken.
Scruton menar att Wittgenstein visade hur vi bryter oss loss ur demonens grepp. Svaret finns inte i Descartes' förstapersonsperspektiv. Det finns inte inuti oss, i vår själs djupaste skrymslen, utan i ett tredjepersonsperspektiv. Istället för att rikta vår blick inåt ska vi betrakta vår situation utifrån och ställa den kantianska frågan: Hur måste världen vara beskaffad om Descartes ska kunna ha dessa filosofiska tvivel? Svaret är att det måste existera ett publikt språk. Även när vi beskriver de mest privata erfarenheter, t.ex. upplevelsen av tandvärk, använder vi ord ur den kollektiva vokabulären och om Kant och Frege har rätt implicerar ett sådant språk existensen av en objektiv verklighet.
Vi utgör en del av denna verklighet.
Nästa fråga är därför: Vad är vi?

Vad är vi?

För att förstå hur Scruton ser på människan måste vi säga något om hans syn på kristendomen. Scruton menar att kristendomen upprätthöll en etisk syn på människan. Människan är inte blott en biologisk organism. Hon är en person och som sådan är hon kapabel att orsaka sina tankar och handlingar. Hon är, kort uttryckt, fri, och det är i kraft av denna frihet som Gud kan hålla henne ansvarig.
Upplysningen underminerade kristendomen. Det medförde att människan förlorade sin unika position i skapelsen och att hon degraderades till ett objekt. Vi ser det hos Freud och Marx. De var båda övertygade om att vetenskaplighet förutsätter ett eliminerande av den etiska synen på människan. Freud reducerade följaktligen människan till ett djur och Marx hävdade, influerad av Darwin, att samhällets utveckling ska ses som en "naturhistorisk process, styrd av lagar, som inte endast är oberoende av människors vilja, medvetande och avsikter utan tvärtom själva bestämmer deras vilja, medvetande och avsikter".
Scruton tror inte att det är möjligt att återuppliva kristendomen. Inte ens ett trovärdigt Gudsbevis hade varit tillräckligt för att blåsa in nytt liv i den kristna tron. Religiositet handlar om mer än blott doktriner. Den sociala kontext som den kristna tron skulle behöva för att kunna rota sig är för evigt borta.
Istället vill Scruton restaurera personbegreppet eller den etiska synen på människan. Detta kräver en kritisk diskussion om tredjepersonsperspektivet. Tredjepersonsperspektivet är nödvändigt för att bemöta Descartes skepticism, men, om Scruton har rätt, är det ett tveeggat svärd. Det kan inte endast användas mot idealistisk och postmodern filosofi, det kan också appliceras på människor. Tredjepersonsperspektivet frestar oss att behandla människor som djur eller objekt. Scruton menar inte att vi ska överge tredjepersonsperspektivet. Wittgensteins kritik av Descartes är giltig. Istället menar han att det ska användas med förnuft.
Freud reducerade individen till ett objekt. Om Scruton har rätt, är människan inget objekt. Frågan är vad det innebär. Innebär det att människor inte är djur? Scrutons svar är att människor är djur, men att olika djur är olika djuriska.
Aristoteles beskrev människan som det rationella djuret. Scruton instämmer i denna karakteristik. Det är sant att människor är djur. Det är också sant att människor är rationella. Det är emellertid inte sant att endast människor är rationella. Många djur är kapabla till rationellt beteende och skälet är att de, i likhet med oss människor, är utrustade med intentionalitet. Intentionalitet innebär att vi har ett mentalt liv. Det innebär att vi har tankar och att dessa tankar handlar om något. Mänskligt beteende kan inte förklaras med ett enkelt stimuli-responsschema. När vi handlar gör vi det på grundval av en bestämd uppfattning om verkligheten. Det är skälet till att olika människor kan agera på olika sätt trots att de befinner sig i en likartad situation.
Vi har denna egenskap gemensam med många djur. En hund har en föreställning om den situation som den befinner sig i och kan således reagera på olika sätt beroende på hur den uppfattar situationen.
Insekter är annorlunda. En myra har inget inre liv. Den kan inte förhålla sig till verkligheten via en idé, utan styrs direkt av den genom stimuli i omgivningen. Myran kan därför inte lära sig av sina misstag. Den upprepar sitt beteende tills den utsätts för ett annorlunda stimuli.
Det finns också skillnader mellan människor och djur. En hund är medveten om sin omgivning, men inte om sig själv. Hunden tänker, men den attribuerar inte sina tankar till sig själv.
Människor är självmedvetna. Vi ser det hos Descartes när han säger "Jag tänker, alltså är jag". Descartes har inte endast tankar, han refererar till dem som sina tankar. Han använder ordet "jag" om sig själv och tillskriver tankarna detta jag.
Men vår språkliga förmåga är också källan till existentiella problem. Djur saknar självmedvetande. En hund kan inte lokalisera sig själv i tiden. Hunden oroar sig inte för framtiden. Den lever i nuet. Följaktligen utvecklar hundar inga religioner. Vi människor är medvetna om oss själva. Vi är medvetna om att vi ska dö. Därför behöver en del av oss Gud.
Religioner baseras på insikten att vi människor är paradoxala varelser. Vi har en kropp som utgör en del av naturens ordning. Det är en organism som är underordnad naturens lagar. Vi är dömda att dö. Vi inleder vår livsresa som barn för att sedan bli vuxna. Vi åldras, drabbas av sjukdomar som successivt försvagar oss. Till slut ger vår kropp upp och dör.
Men vi är också fria subjekt. Åtminstone upplever vi oss som det. Vi kan bestämma oss för att göra något som vi inte vill göra därför att vi anser att det är rätt. Vi kan avstå från att utföra en handling som vi vill utföra därför att vi anser att det vore fel.
Detta ställer oss inför nya problem. Hur kan vi vara fria subjekt om vi tillhör naturens lagbundna ordning? Kant kunde inte förklara varför, utan hävdade att det måste vara på det viset.
Frågan är då vad som händer när vi dör. Kristna är övertygade om att kroppen, den del av oss som tillhör naturen, dör, men att personen eller subjektet överlever i en eller annan form. Scruton menar att vår dödsångest egentligen inte handlar om döden, utan om vår ändlighet. Det som troende oroar sig över är inte att vi ska dö, utan att döden är slutet på vår resa. De är oroliga över att Wittgenstein hade rätt när han sade att världen inte ändrar sig när vi dör, den upphör. Det är tiden som oroar oss. Frågan är hur vi ska hantera det. Finns det rentav en värld bortom tiden? Det och mycket mer än ämnet för nästa artikel.