Samtiden.com

Du är här

No Higher Honor. A Memoir of My Years in Washington Del II

I No Higher Honor. A Memoir of My Years in Washington (Crown, 2011) beskriver Condoleezza Rice tiden som nationell säkerhetsrådgivare och USA:s 66:e utrikesminister. Detta är den sista artikeln om Rices bok och vi skall inleda den på samma sätt som vi inledde den första artikeln, dvs. med skojig och förhoppningsvis intressant kuriosa.

No Higher Honor

Under en vistelse i Camp David, gick Rice och president Bush vilse på väg till anläggningens gym. Det rådde full snöstorm och de kunde knappt se en meter framför sig. Bush skrattade och sade: "Great first headline – the President and the national security advisor lost in the snow".
Frankrikes president Jaques Chirac var helt ointresserad av en demokratisk utveckling i Mellanöstern.
Efter ett möte med Saudiarabiens kung fick Rice en present av denne: "A full-length ... abaya, the black robe and veil Saudi women traditionally wear". "Our women wear them", förklarade den åldrade monarken.
Asian Regional Forum organiserar utrikesministermöten. Rice skriver att forumet under ett antal år hade som trivselpolicy att alla ministrar skulle uppträda för varandra. Madeleine Albright valde att sjunga "Evita" och Colin Powell framförde Village Peoples "YMCA". Rice avskydde spektaklet, men svalde förtreten och underhöll publiken med pianospel.
Rice skriver att Sudans president betedde sig som om han var drogpåverkad under ett möte.
Darfurs guvernör var omgiven av vitklädda män som skrek "Allahu akbar!".
Rice har fått en 136 000 ton tung supertanker uppkallad efter sig.
När Rice begärde av den palestinska myndigheten att den skulle lämna över en lista över misstänkta terrorister, skrek den palestinske förhandlaren: "I'll be a dead man!".
I Vita Huset kallas utrikesdepartementet "Foggy Bottom".
Egyptens president Mubarak har mycket dålig hörsel, men var för stolt för att erkänna det. När Rice pratade med honom var hon därför tvungen att sitta mycket nära presidenten och tala högt och tydligt.
USA:s ambassadörer är utspridda över hela världen. Inte alla placeringar är dock lika populära. Det är hård konkurrens om Paris och Wien. De ambassadörer som hamnar i länder präglade av våldsamma konflikter, kallas internt för "the Hellhole Gang".
Under en middag med Afghanistans president Karzai och Pakistans dåvarande president Musharraf, var det nära att de två männen började slåss. "'They almost came to blows,' the President said. Everyone nodded in agreement."
Bolivias president Evo Morales beskrivs som en person som inte kan föra ett normalt samtal.
Rice beskriver alla offentliga framträdanden tillsammans med försvarsminister Donald Rumsfeld som katastrofer.
Rice var djupt rörd av de amerikanska förlusterna i Irak och tvingade sig själv att titta på fotografier av alla de drygt 4000 soldater som hade stupat.
Rice var orolig för hur hon skulle uppfattas när hon kom till Saudiarabien första gången. I Saudiarabien är det förbjudet för kvinnor att inneha makt. Rice var inte endast kvinna, som statsråd var hon chef över 57 000 personer i det gigantiska utrikesdepartementet. Dessutom var hon ogift, barnlös och dotter till en presbyteriansk pastor. Mötet gick dock bra. Den saudiske monarken sade att han var övertygad om att Rice skulle hitta en passande man i framtiden.
Under sin rundresa i Europa märkte Rice att europeiska politiker inte har samma syn på Mellanösternkonflikten som den amerikanska regeringen. Européerna betraktade USA som en del av problemet, inte lösingen.
Rice stödjer turkiskt medlemskap i EU. Inte därför att Europa behöver Turkiet av ekonomiska eller andra skäl, utan därför att hon är övertygad om att USA skulle gagnas av turkiskt EU-medlemskap.
Rice kritiserar sin gamle mentor, Samuel P. Huntington, för dennes bok The Clash of Civilizations. Huntington hävdar att teorin om att det finns universella värden, en teori som Rice ansluter sig till, inte håller empiriskt. Islam är en idévärld som är sluten omkring sig själv och det kommer oundvikligen att leda till konfrontationer med väst. Rices motargument är uppseendeväckande svagt. Hon säger att om ärkefienderna Tyskland och Frankrike har lyckats att gräva ned stridsyxan, borde västvärlden kunna sluta fred med islam. Problemet är givetvis att det argumentet beskriver två stater som tillhör samma kulturkrets.

Utrikespolitisk nyorientering

I sitt andra installationstal kritiserade president Bush traditionell, amerikansk Mellanösternpolitik. USA hade under decennier allierat sig med auktoritära regimer i området därför att de representerade stabilitet och kontinuitet. I framtiden skulle Amerika stödja frihet och demokrati i Mellanöstern. Bush argument var säkerhetspolitiskt och baserades på den statsvetenskapliga generaliseringen att demokratiska stater inte går i krig med varandra. Ett demokratiskt Mellanöstern, argumenterade han, skulle inte utgöra ett hot mot USA.
Rice skriver att även om Bushs ståndpunkt bröt med en utrikespolitisk linje som landet hade följt under stora delar av efterkrigstiden, saknades det inte paralleller längre bakåt i tiden. När Winston Churchill fick frågan vad han tyckte om Tyskland, lär han ha svarat "Ju fler, desto bättre". Churchill ville stycka upp Tyskland efter kriget. Målet var att hindra Tyskland från att växa sig stort och starkt igen.
För amerikanerna var det Sovjetkommunismen som var det stora problemet. De förstod tidigt att Stalin inte gick att lita på och att Sovjetunionen utgjorde ett hot mot Europa. Ett demokratiskt Europa skulle skifta maktbalansen till Stalins nackdel. Till skillnad från britterna ansåg amerikanerna dock att tyskarna inte skulle särbehandlas. Ett demokratiskt Tyskland utgjorde inget hot mot resten av Europa.
Rice presenterade den nya amerikanska utrikespolitiken under ett tal vid American University i Kairo. Hon berättar att hon hade förvarnat president Mubarak om talets innehåll. Den egyptiske presidenten hade skakat på huvudet och sagt: "The Egyptians need a strong hand".

Mellanöstern

Trots att konflikten i Mellanöstern har stor symbolisk betydelse i arabvärlden, var arabstaterna ofta mindre än måttligt intresserade av att hjälpa palestinierna. Mahmoud Abbas klagade ofta över att han inte fick någon hjälp från arabvärlden. Rice förklarar denna klyfta mellan politisk retorik och bister verklighet med arabregimernas auktoritära karaktär. Arabledarna tycker i och för sig synd om palestinierna, men de behöver konflikten för att kunna avleda missnöjesyttringar på hemmaplan. Det är praktiskt att ibland kunna skylla på Israel och USA.
Israels premiärminister Ariel Sharon hade drabbats av en svår stroke och efterträtts av Ehud Olmert. Frågan var om Olmert skulle ta vid där Sharon lämnade. Sharon hade bildat ett nytt parti, Kadima, vars huvudmålsättning var att arbeta för en tvåstatslösning på konflikten med palestinierna och han hade lyckats få en majoritet av israelerna att stödja Bushs idé. Han hade också dragit tillbaka alla israeliska trupper från Gaza. Palestinierna uppförde sig dock inte lika statsmannamässigt. Rice skriver att när israelerna lämnade Gaza, tog palestinierna tillfället i akt och förstörde de växthus som Bill & Melinda Gates Foundation hade uppfört i området och som skulle producera mat till befolkningen. Rice skriver att hon ringde upp Gates efteråt och bad om ursäkt för det inträffade.
Olmert var lika ivrig som Sharon att få till stånd en förhandlingslösning. Överläggningarna gick dock i stå efter det att Hamas hade besegrat Fatah i de allmänna valen. Israelerna var chockade. Rice skriver att även om president Bush ogillade valresultatet, accepterade han det:

"What do you think we should do know?" he asked.
"The elections were free and fair," I said.
"So, we'll have to accept the result," he responded.

Läget förvärrades ytterligare efter det att terrorister från Gaza hade kidnappat två israeliska soldater och Libanonbaserade Hisbolla hade börjat överösa södra Israel med raketer. Israelerna svarade med infanteri, tanks och flygangrepp.
Förhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten fortsatte dock, trots Hamas’ valseger och militärt tumult. Abbas var fortfarande president och Rice hade uppmanat israelerna att negligera Hamas och att fortsätta diskutera med honom. Även om Hamas hade vunnit valet, fanns det ingen anledning att blanda in terroristorganisationen i förhandlingarna. Det dröjde emellertid inte länge innan Hamas och Fatah råkade i luven på varandra och snart hade Hamas kastat ut Fatah från Gaza. Våldsamheterna ledde till protester från Saudiarabiens sida. Rice skriver att den saudiske kungen var mycket upprörd när han förklarade för henne att det israeliska våldet måste stoppas. Rice var tvungen att upplysa monarken om att det var palestinier som mördade varandra. Araberna var så vana att skylla allt elände på Tel Aviv att de ofta inte brydde sig om att kolla upp fakta. Den till åren komne monarken bestämde sig för att kalla Hamas och Fatah till Mecka för förhandlingar. Rice var positiv till det saudiska initiativet, men trodde knappt sina öron när hon några dagar senare fick veta vad som hade beslutats i Mecka: Hamas och Fatah skulle regera tillsammans. Den saudiska kompromissen medförde att det blev ännu svårare att skilja den moderata falangen bland palestinierna från terroristerna. Israelerna var beredda att diskutera med Abbas så länge han styrde över den palestinska myndigheten, de uteslöt förhandlingar med en organisation som administrerades av terrorister. Olmert ringde upp Rice och skrek i luren: "I won't negotiate with terrorists".
Rice lyckades inte desto mindre att övertala Olmert och Abbas att de måste träffas igen. Mötet ägde rum i Jerusalem. Rice skriver att efter det obligatoriska gruppfotot, satte hon sig ned med Olmert och Abbas. Det dröjde inte länge innan de två männen började förolämpa varandra. Efter det att de hade fått avreagera sig, frågade Rice dem om de var intresserade av att diskutera framtiden.
Hamas’ valseger och koalitionen mellan Hamas och Fatah komplicerade förhandlingarna, men Olmert hade inte gett upp hoppet om en kompromiss. Under ett möte med Rice i Jerusalem förklarade han att han var beredd att ge Abbas 94 procent av det omtvistade territoriet. Han sade också att Israel skulle ta emot ett begränsat antal Palestinaaraber och att israelerna var villiga att söka en kompromisslösning om Jerusalems status. Ingen israelisk premiärminister hade gått så långt. Förslaget var så radikalt att Rice inte trodde sina öron:

"Am I really hearing this?" I wondered. ... "Concentrate. Write this down. No, don't write this down. What if it leaks? It can't leak; it's just the two of us."

Den palestinske presidenten var dock missnöjd med förslaget. Rice övertalade president Bush att kalla de två ledarna till Vita Huset och att förmå Abbas att acceptera kompromissen. Det var ont om tid. Olmert hade inte många månader kvar som premiärminister.

The President took Abbas into the Oval Office alone and appealed to him to reconsider. The Palestinian stood firm, and the idea died.

Irak

Rice irriterade sig ofta över det arabiska hyckleriet. Framför TV-kamerorna kunde arabledarna gråta blod över palestiniernas kval, men de var påfallande ovilliga att bidra till att lindra deras lidanden. Det arabiska hyckleriet var kanske ännu mer uttalat i synen på Irakkriget. På presskonferens efter presskonferens förbannade arabledarna den amerikanska ockupationen av Irak, privat bönade och bad de USA att inte ge upp Irakkriget, utan att istället sätta in mer trupper. Rice skriver att arabledarna var lyriska i sina hyllningar av president Bush när Bush beslutade att öka den amerikanska truppnärvaron i Irak. Enligt Rice brydde arabstaterna sig egentligen inte särskilt mycket om konflikten mellan Israel och palestinierna, det var Irans växande makt som höll arabledarna uppe på nätterna och Irak sågs som ett bekymmer därför att de flesta irakier är shiamuslimer. Arabledarna uppmanade vid flera tillfällen USA att ta itu med det persiska hotet. De hoppades att den amerikanska närvaron i Irak skulle utgöra en motvikt till Iran och moderera maktambitionerna bland irakiska shiamuslimer. Irakiska politiker var plågsamt medvetna om att de inte var väl sedda i arabvärlden. Rice beskriver ett av de sista mötena med den irakiske premiärministern Maliki:

"I'm going to say thank to you all who stayed with us through tough times – especially those who helped us early. That will mean the United States and some of the Europeans," he said. "Then I am going to turn to my 'brothers' [meaning the Arabs] and say, 'And to the rest of you, the hell with you'," he declared with a twinkle in his eye.

I laughed with him and replied, "Prime minister, let's work on that a little bit."

Rice skriver att Bushs beslut att öka antalet soldater i Irak, det som i Pentagon kallades "The Surge", var en monumental chanstagning. Irak stod på randen till ett inbördeskrig och varken sunni eller shia visade något intresse för att ta ansvar för Irak som nation. Under ett möte med sunniledare förklarade hon:

Let me tell you something ... We have a saying in America: you can hang together, or you can hang separately. If this situation doesn't improve, when I come back here in six months you will all be swinging from lampposts. It's time to make your peace with each other.

Hon skriver att hon vid ett tillfälle var så ilsken att hon nästan klippte till den irakiske premiärministerns nationella säkerhetsrådgivare efter det att denne hade förnekat att Iraks shiaregering hade sanktionerat våld mot landets sunniminoritet:

I wanted to punch him at that moment. When are these people going to get a grip on the problem? I asked myself.

Hon framförde ett lika bistert budskap till shiafalangen. Hon förklarade att USA var villigt att slåss mot de terrorister som skapade kaos i landet, men inte att reda ut irakiernas etniska och religiösa problem. Hemma i USA upprepade hon sin ståndpunkt när hon träffade president Bush:

I said bluntly that they might have to kill one another for a while before they got the point. If they didn't want to secure their own populations, why should the United States be able to do it for them? Without their commitment the surge wouldn't work.

Rice skriver att Bush tittade på henne och frågade vad hon hade för alternativ plan:

We'll just let them kill each other, and we'll stand by and try to pick up the pieces?

Rice replikerade:

We just can't win by putting our forces in the middle of their blood feud. If they want to have a civil war we're going to have to let them.

Bush beslutade att inte följa Rices rekommendationer, utan att istället öka pressen på de irakiska ledarna att sluta leden och ta sitt nationella ansvar. De irakiska ledarna presenterades med en lång lista krav. Med facit i hand vet vi idag att Bushs strategi var framgångsrik. Det berodde dock inte endast på de amerikanska påtryckningarna och att de irakiska ledarna till slut insåg situationens allvar, utan också på att vanliga irakier hade tröttnat på kaoset. Klan- och stamledare i provinsen Al Anbar tog det första steget när de förklarade terroristerna krig och drev dem ut ur området. De olika åtgärderna medförde sammantaget att säkerhetssituationen förbättrades och att irakierna och amerikanerna kunde sätta sig ned ostörda och planera för framtiden.

Libyen

Det kortaste kapitlet handlar om Rices möte med Libyens förre diktator Muammar Gaddafi. Gaddafi hade tröttnat på att behandlas som paria och sökte internationellt erkännande. Han hade skrotat landets program för produktion av massförstörelsevapen och betalat skadestånd till anhöriga till offren för Lockerbieattentatet. Spaniens utrikesminister hade tipsat Rice om att hon kunde öppna konversationen med att prata om Afrika:

"And don't be surprised when he says something crazy," he cautioned. "He'll get back on track."

Mötet började bra och stämningen var relativt avslappnad. Rice skriver att hon tänkte: "This is going pretty well. He doesn't seem crazy." Plötsligt fick Gadaffi ett av sina legendariska utbrott. Han började svänga huvudet fram och tillbaka samtidigt som han grälade:

"Tell President Bush to stop talking about a two-state solution for Israel and Palestine!" he barked. "It should be one state! Israeltine!"

Rice kände att hon var tvungen att säga något och när diktatorn inte förstod vad hon menade, avskedade han två av översättarna som befann sig i rummet. "Okay, I thought, this is Qaddafi."

Nordkorea

Rice ägnade mycket tid åt att förmå Kim Jong Il att överge planerna på att förvandla det fattiga Nordkorea till en kärnvapenmakt. Bushs erbjudande såg ut på följande sätt: om Nordkorea skrotade sitt kärnvapenprogram skulle regimen erbjudas bland annat ett fredsavtal med Sydkorea.
Rice skriver att det aldrig var aktuellt att angripa Nordkorea militärt. Kim Jong Il hade med all sannolikhet svarat med att ödelägga Seol med medeldistansmissiler. Inte heller var sanktioner en framkomlig väg. Diktaturen i Pyongyang uthärdade hellre en hungersnöd än kompromissade om den nationella suveräniteten.
Den amerikanska strategin gick ut på att få länderna i området att sätta press på Nordkorea. Det var dock inte enkelt att få dem att samarbeta. Ärren från andra världskriget sitter fortfarande djupt: japanerna var skeptiska till kineserna och vice versa, sydkoreanerna litade inte på kineserna och omvänt, ryssarna saknade tilltro till japanerna och vice versa.
Kina var nyckellandet. Kina ansågs vara det land som hade mest inflytande över Pyongyang. Kineserna var dock inte överdrivet intresserade av problemet. De ansåg att de hade andra, viktigare problem att lösa. Under ett möte med Kinas president Hu Jintao försökte Bush få till stånd en konversation om hotet från Nordkorea:

During a lunch in the East Room, I turned to him with a question that I liked to ask fellow world leaders: "What keeps you up at night?"
I told him I stayed awake worrying about another terrorist attack on America. He quickly replied that his biggest concern was creating twenty-five million jobs a year.

Kineserna var också oroade över att ökad press på Nordkorea skulle destabilisera regimen. En destabilisering riskerade att medföra enorma flyktingströmmar till Kina eller en återförening av nord och syd på Sydkoreas villkor. Rice var stundtals mycket irriterad på kineserna:

The Chinese exhibited a studied passivity that was detached in an almost Socratic way: they commented on issues but rarely worked to resolve them. I got so tired of hearing their standard refrain – "China will always act in the interest of peace and prosperity"...

Efter det att Nordkorea hade sprängt en kärnvapenladdning, ilsknade dock kineserna till och bestämde sig för att stödja amerikanerna. Under en period såg det också ut som om Pyongyang var på väg att mjukna, men det skulle visa sig vara en illusion. Nordkoreaproblemet förblev olöst under Rices tid som USA:s utrikesminister.

Skojig och intressant läsning

Även om Condoleezza Rice inte kommer med några sensationella avslöjanden i No Higher Honor, är hennes memoarer från tiden som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister väl värda att läsas. Boken är faktiskt lika intressant som George Bushs Decision Points. De båda böckerna kan med fördel läsas tillsammans. En annan bok som gissningsvis kompletterar Bushs och Rices tegelstenar, är vicepresident Dick Cheneys nyligen publicerade memoarer: In My Time: A Personal and Political Memoir. Redaktören har dock inte hunnit nagelfara herr Cheneys lunta, utan får återkomma i ämnet till hösten.
No Higher Honor förser läsaren med skojig kuriosa, intressanta fakta och ett, för européer, kontroversiellt, men i huvudsak korrekt, perspektiv på världsproblemen. I likhet med sin förre chef uttrycker sig Rice föredömligt klart och koncist. Böcker skrivna av akademiker brukar vara avfattade på en rotvälska som söker sin make. Så icke i detta fall. No Higher Honor är ett lysande undantag från den stolliga regeln att akademiska ämnen inte kan avhandlas på ett sätt som gör det möjligt för så kallat vanligt folk att smälta innehållet.
Stanfordprofessor Rice är djupt religiös, med betoning på "djupt". Ibland blir det faktiskt lite larvigt, men det får man stå ut med. De flesta amerikanska politiker är religiösa eller gör som president Obama: låtsas. Rices religiösa tro spelar dessbättre ingen större roll i framställningen. Lite trist är det likförbannat att damen inte behagade ställa upp som republikansk presidentkandidat.