Samtiden.com

Du är här

You Can't Read This Book. Censorship in an Age of Freedom. Del II

PDF version

I förra artikeln kikade vi lite närmare på Nick Cohens diskussion om relation religiös konservatism och demokrati. Cohens huvudtes är att väst i praktiken har fått blasfemilagar. Hot om våld och verkställt våld har skrämt Europas liberaler till tystnad. Människor har börjat censurera sina yttranden av rädsla för att kränka muslimer. En följd är att debatten om förhållandet mellan islam och demokrati har paralyserats. Detta är, menar Cohen, olycksbådande inte minst med tanke på att islam numera utgör Europas näst största religion.
Cohen diskuterar dock inte endast spänningen mellan religion-demokrati. Nästan halva boken handlar om Englands förtalslagar. Cohen menar att kapitalstarka intressen regelmässigt utnyttjar dessa lagar för att kväva kritisk journalistik.

You Can't Read This Book. Censorship in an Age of Freedom

Vänsterman

Mycket av det som Cohen säger, kan uppfattas som kapitalismkritiskt. Cohen är, trots allt, vänsterman. Det är dock bara halva sanningen. Cohen är inte emot kapitalismen som sådan. Det som han kritiserar är den allians som kapital och stat har ingått med varandra, en allians som han menar hotar det demokratiska samhället.

Irving versus Lipstadt

Varje samhälle med självaktning har lagar som förbjuder förtal. Englands förtalslag är dock unik i det att den stipulerar att bevisbördan vilar på den anklagades axlar. Detta strider mot traditionell rättspraxis: rättsstater definierar den för brott misstänkte som oskyldig till dess att motsatsen har bevisats.
År 1996 stämde David Irving den amerikanska historikern Deborah Lipstadt. Irving hävdade att Lipstadt hade förtalat honom när hon i boken Denying the Holocaust: The Growing Assault on Truth & Memory (1993) hade hävdat att han förnekar förintelsen.
Hur kunde Irving, som är engelsman, stämma en amerikansk medborgare för något som inte är ett brott i USA? Därför att engelska domstolar accepterar stämningar av denna sort.
Om Lipstadts bok inte hade varit utgiven i England, hade Irving inte kunnat stämma henne. Eftersom boken fanns att köpa i engelska boklådor, kunde han hävda att de som har läst boken kan ha fått en orättvis bild av honom som historiker och att det skulle kunna påverka negativt hans möjligheter att i framtiden sälja böcker. Eftersom förtal definieras som en handling, inte en följd av en handling, blev det alltså upp till Lipstadt att bevisa att Irving faktiskt är en förintelseförnekare. Irving behövde inte ådagalägga att hans rykte hade påverkats menligt av Lipstadts bok. Han behövde inte göra något alls.
Lipstadt stod inför följande dilemma. Om hon inte försvarade sin bok, riskerade hon att få den bannlyst i England. Om hon försvarade sin bok och förlorade rättegången, riskerade hon rättegångskostnader på flera miljoner kronor och att få sin bok bannlyst.
Lipstadt beslöt sig för att anta utmaningen. Hon skaffade sig advokater och allierade sig med flera kända akademiker i förhoppningen om att kunna presentera ett så pass omfattande material att domstolen övertygades om att det hon skrev om Irving i boken faktiskt är sant. Irving behövde, som sagt, inte göra ett skvatt. Bevisbördan låg på Lipstadts axlar.

Kaupthing versus Extrabladet

Problemet med engelska förtalsmål är dock inte endast att bevisbördan ligger på den anklagdes axlar. Ett annat problem är engelska domstolar i regel dömer till kärandes fördel och att förtalsmål ofta blir hutlöst dyra.
År 2006 stämde den isländska banken Kaupthing danska Extrabladet med hänvisning till att tidningen hade antytt att banken var inblandad i olagligheter. Eftersom Kaupthing visste att man inte kunde vinna målet i Danmark, stämde man danskarna i London med hänvisning till att Extrabladet finns att köpa i den engelska huvudstaden.
Om målet hade hamnat i dansk domstol, hade Extrabladet kunnat försvara sig utan att riskera ekonomisk ruin. Kostnaden för dyra förtalsmål i Danmark brukar sluta på 200 000 kronor. Kaupthing lyckades åsamka den danska tidningen 10 miljoner kronor i legala utgifter innan målet ens hade nått domstolen. Extrabladet tvingades kapitulera av ekonomiska skäl, betala skadestånd och publicera en ursäkt.

"Libel tourism"

I ett avsnitt av komediserien South Park gisslas scientologin. En ung pojke besöker ett scientologicenter och genomgår det obligatoriska testet. Hans testresultat är så bra att scientologerna tror att den unge mannen är L Ron Hubbard reinkarnerad. Skådespelaren Tom Cruise är naturligtvis på plats och frågar pojken vad han tycker om hans skådespeleri. Pojken svarar:

- You're not as good as Leonardo Di Caprio, but you are OK, I guess.

Cruise blir helt förkrossad av svaret och stänger in sig i en garderob. Under ett stormöte utanför huset efteråt förklarar pojken för en stor skara förväntansfulla scientologer att han inte är L Ron Hubbard reinkarnerad och att han anser att scientologin är en bluff. En av scientologerna utbrister med besviken röst:

- We are gonna sue you!

Plötsligt rusar Cruise in på scenen. Han tar sikte på pojken och skriker:

- I am gonna sue you too!

Pojken, som är medveten om yttrandefrihetens starka ställning i USA, ryter tillbaka:

- Go ahead and sue me!

Cruise svarar:

- I will! I'll sue you in England!

Cohen använder South Park för att visa hur absurd situationen har blivit. Det är inte endast på det viset att utlänningar kan stämma varandra i London, att utlänningar kan stämma engelsmän eller vice versa, det faktum att engelska domstolar accepterar nästan allting och för det mesta dömer till kärandes fördel, har medfört uppkomsten av något som Cohen kallar "stämningsturism". Situationen är så bisarr att USA:s president Barack Obama har påmint amerikanska domstolar att engelsk lag inte gäller i Förenta staterna.

Konsekvenser för demokratin

Cohen menar att förtalslagstiftningen idag används av mäktiga ekonomiska intressen i syfte att tysta kritisk debatt. Ofta är man inte ute efter skadestånd, utan efter att ruinera företag eller enskilda individer och på den vägen statuera exempel. Undersökande journalistik om islamisk terrorism är idag det dyraste en tidning kan ägna sig åt eftersom det regelmässigt leder till stämningar. Det är en taktik som har visat sig vara mycket effektiv. Många gånger räcker det att hota företag och enskilda individer med stämningar för att de skall retirera från sina ståndpunkter. Cohen är själv inget undantag från den regeln. Han undviker noggrant att öppet kritisera personer som är i livet och som följaktligen skulle kunna stämma honom för förtal.
Cohen understryker att det inte endast är media och privatpersoner som drabbas. Även forskare och vetenskapsmän är utsatta. En engelsk läkare som under en intervju ifrågasatte att en speciell kräm kan öka storleken på kvinnors bröst, hotades med stämning av företaget bakom kvacksalveriet. En saudisk miljardär lyckades stoppa publikationen av flera böcker om muslimsk terrorism. Det kanske mest kända fallet handlar om vetenskapsjournalisten Simon Singh. Singh stämdes av British Chiropractic Association för att han hade sagt att många kiropraktiker ägnar sig åt kvacksalveri. Trots att Singh hade rätt i sak tog det honom två år och kostade honom drygt 2 miljoner kronor att bli rentvådd. Många engelska tidningar rapporterade om karikatyrkrisen, men ingen publicerade karikatyrerna. Det berodde inte på en massmedial konspiration. Tidningarna undvek ämnet av rädsla för att bli stämda. Därmed uppstod en fullständigt bisarr situation: vanliga engelsmän kunde läsa om att några teckningar hade orsakat en internationell kris, men de fick inte se de bilder som bråket handlade om. Detta är, menar Cohen, ovärdigt en demokrati.
Cohen menar inte överraskande att förtalslagstiftningen måste skrivas om. Han vill ha förtalslagar som bygger på den amerikanska modellen. Det skall finnas lagar mot förtal, men de får inte vara utformade så att de stryper den politiska och vetenskapliga debatten.

Internet kommer tyvärr inte att frigöra oss

Cohen vänder sig emot tesen att internet kommer att befria mänskligheten från förtryck. Så enkelt är det inte. Han medger att internet är en mäktig kraft, men påpekar att det är ett tveeggat svärd. Det är sant att internet är ett hot mot auktoritära stater därför att systemet är så svårt att kontrollera, men det är lika sant att de nya informationsteknologierna kan användas och de facto utnyttjas för auktoritära syften. Internet förser företag och myndigheter med närmast unika möjligheter att kartlägga människor.
Internet ger människor möjlighet att delta i den politiska debatten utan att behöva avslöja sina verkliga identiteter, men anonymitet utgör ingen politisk maktfaktor. I slutändan finns det bara en metod som fungerar: makten måste utmanas publikt. Förr eller senare måste kritikern visa sitt ansikte. Åtminstone är det herr Cohens tes i denna, på många sätt, förträffliga bok.

Detta var ju en förfärligt välskriven och intressant bok!

Redaktören skall erkänna att han läste det första kapitlet med andan i halsen. Herr Cohen är ju vänsterman, för böveln. Faktum är dock att You Can't Read This Book. Censorship in an Age of Freedom är en, på det hela taget, utmärkt argumenterad bok. Demokratin i väst hotas inte av auktoritära regimer, utan av det faktum att människor praktiserar självcensur av pur rädsla.
Det skall också sägas att redaktören på intet vis har berört allt som Cohen diskuterar i boken. Bland annat avslutar han framställningen med 10 regler för oppositionella. Det är ett intressant avsnitt, men något skall man ju lämna åt bokköparen att upptäcka.
Finns det något att invända mot herr Cohens resonemang? Redaktören tycker nog att huvudtesen är lite väl grovt formulerad. Cohen har givetvis rätt när han säger att vi inte lever i diktaturer. Följaktligen är det också korrekt att självcensur har ersatt statlig censur. Det är dock knappast hela sanningen. Det är förvisso sant att media är rädda för att provocera islamister, men det är lika sant att många hederliga medborgare avhåller sig från att kritisera islam därför att de är rädda för att provocera media. Lika sant är det att många medborgare fruktar den demokratiska staten. De deltar inte i den politiska debatten av rädsla för att utsättas för repressalier på grund av att deras åsikter inte är certifierade av riksdag och regering. Det är viktigt att komma ihåg att denna rädsla inte är ett uttryck för en konspirationsteoretisk läggning. Det finns grader i både helvetet och paradiset.