Samtiden.com

Du är här

Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader Del III

I den andra artikeln om Dinesh D’Souzas bok Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader (Touchstone, 1997) fokuserade vi på inrikespolitiken under Reagan. Denna avslutande artikel skall titta lite närmare på det som Reagan förmodligen är mest ihågkommen för: utrikespolitiken.

Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader

Reagandoktrinen

Reagans företrädare hade utan framgång försökt pacificera kommuniststaterna med handels- och nedrustningsavtal. När Reagan tillträdde som amerikansk president, var kapitalism och demokrati på reträtt. Stora delar av Europa och Asien var under kommunistiskt styre och socialistiska rörelser hade gjort framstötar i Afrika och Syd- och Centralamerika. Kulmen på denna deprimerande utveckling kom när Sovjet invaderade Afghanistan i slutet av 70-talet. Reagan hade inte endast bestämt sig för att hålla ställningarna, han hade beslutat sig för att gå till våldsam motattack mot världskommunismen. År 1983 invaderade USA och trupper från den karibiska övärlden det lilla öriket Grenada och störtade den kommunistiska diktaturen. Reagan sanktionerade en aldrig tidigare skådad upprustning av det amerikanska försvaret och började stödja demokratirörelser och antikommunistiska gerillarörelser världen över. Han beordrade utvecklingen av det strategiska försvarsinitiativet, dvs. det som i media gick under namnet "Star Wars", och utplacerade Tomahawkmissiler och Pershing II-raketer i Europa.
Reagandoktrinen stod i bjärt kontrast till tidigare utrikespolitiska filosofier. Trumandoktrinen förordade ett inhägnande av kommunismen. Målet var inte att befria världen från kommunism, utan att begränsa dess skadeverkningar. Nixondoktrinens mål var att förhindra att icke-kommunistiska stater skulle falla i kommunistiska händer. Båda doktrinerna syftade till att bevara status quo.
Reagan ville driva kommunismen ut ur universum. Han var övertygad om att det kommunistiska systemet i grunden var ruttet och att allt som behövdes för att få det att kollapsa var en rejäl knuff. Kort uttryckt: Reagan hade bestämt sig för att rusta sönder Sovjet.
Kampen mot kommunismen skulle nödvändiggöra en och annan ohelig allians. Idén att USA skulle alliera sig med odemokratiska stater eller rörelser i kampen mot kommunismen var inte Reagans, utan lanserades av Jeane Kirkpatrick, USA:s dåvarande FN-ambassadör. Kirkpatrick menade att USA måste skilja mellan odemokratiska och totalitära regimer. Odemokratiska stater styrs av självutnämnda makteliter som i regel lämnar människor i fred så länge de inte utmanar den härskande gruppen. Totalitära stater är stater som strävar efter total kontroll över den enskilda individen medelst en politisering av samhällslivet. Kommunism och nazism är två exempel på ideologier som genererat totalitära, politiska system. Kirkpatrick menade att totalitära stater är värre än odemokratiska stater och att kampen mot totalitarismen därför gav USA rätt att, åtminstone temporärt, alliera sig med odemokratiska regimer.
Reagans kritiker hävdade att presidenten höll sig med dubbla moraliska måttstockar, men det var inte sant. Amerikanerna gjorde rätt under andra världskriget när de allierade sig med Sovjet i syfte att stoppa Hitler. Det var givetvis ingen ideal lösning. Det hade naturligtvis varit bättre om Sovjetunionen hade varit en demokrati av västeuropeiskt snitt, men i den situation som uppkom existerade ingen perfekt lösning. Inte heller innebar detta samarbete att amerikanerna delade Stalins förkärlek för planekonomi och politisk diktatur. De föraktade Stalin och den samhällsfilosofi som han representerade, men ansåg sig inte ha något val. USA under Reagan resonerade på samma sätt: i en perfekt värld hade USA inte behövt alliera sig med odemokratiska regimer, men dessvärre lever vi inte i en sådan värld.

Fred förutsätter styrka

Reagan ansåg att förhandlingar med Sovjet skall föras utifrån en styrkeposition. Han var övertygad om att kommunister saknar moralisk kompass, att de är beredda att ljuga om det tjänar den politiska saken och att förhandlingar därför är meningslösa om USA inte kan sätta kraft bakom sina ord.
Förståsigpåarna hånade Reagan för hans hållning. Duvorna varnade för att Reagans politik riskerade att leda till krig med Sovjet. De sade att om väst behandlar kommunistdiktaturerna med respekt, har väst inget att frukta från dem. Hökarna applåderade Reagan för hans ambition att konfrontera Sovjetunionen, men också de var övertygade om att väst måste lära sig leva med kommunismen. Kommunismen hade kommit för att stanna.
Om Reagan hade följt duvornas och hökarnas råd, hade Sovjet och östblocket existerat idag. Det gjorde han inte.

Första testet

Den första stora utmaningen inträffade när NATO bestämde sig för att utplacera medeldistansrobotar i Europa. Sovjet hade inte endast ett övertag vad avsåg konventionella styrkor, ryssarnas SS-20missiler kunde nå de flesta europeiska storstäder inom några minuter. Som förväntat protesterade ryssarna högljutt och kallade amerikanerna krigshetsare. Inte lika väntat var att den europeiska fredsrörelsen anammade den sovjetiska positionen och tog ställning emot USA och NATO. Miljontals människor demonstrerade mot väst och ryssarna hotade med att avbryta alla förhandlingar. Reagan noterade kyligt att stater inte misstror varandra därför att de har arméer, de har arméer därför att de misstror varandra. Han sade också att det inte var hela världen om ryssarna lämnade förhandlingsbordet. Förhandlingar stod inte högst uppe på Reagans agenda. Han ansåg att det var viktigare att stärka USA:s försvar och Atlantalliansen. Han lämnade dock en dörr öppen: Reagan förklarade att han eventuellt kunde tänka sig att skrota planerna om ryssarna drog bort sina SS-20missiler från Östeuropa. När en av USA:s förhandlare förklarade för presidenten att det skulle bli svårt att övertyga ryssarna att de måste montera ned sina missiler utan att NATO monterar ned sina, svarade Reagan "Just tell them that you're working for a tough son of a bitch".
Reagan beskrev konflikten mellan västdemokratierna och kommunismen i moraliska termer. Vårt system är inte perfekt, sade han, men det är i grunden humant och moraliskt. Kommunismen är däremot en moralisk horrör.
Ingen hade alltsedan Churchill, med samma säkerhet och övertygelse, försvarat västs moraliska överlägsenhet.

Gorbatjov

Michail Gorbatjov blev Sovjetunionens ledare 1985. Hökarna i amerikansk utrikespolitik var inte imponerade av den nye ryske ledaren. De ansåg att Gorbatjov var irrelevant. Deras analys hade ett omisskännligt marxistiskt drag: det kommunistiska systemet existerade oberoende av de personer som för tillfället befolkade nomenklaturan.
Reagan delade inte hökarnas uppfattning. Han var övertygad om att människor kan göra en skillnad och att personlig diplomati är viktigt. Trots det var han inte särskilt angelägen om att få träffa den ryske ledaren. Han var övertygad om att kommunister saknar inre moralisk kompass, att de ljuger när de passar dem och att Gorbatjov därför inte gick att lita på. Det var hans vapendragare, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, som övertygade honom om att Gorbatjov var annorlunda. Gorbatjov var relativt ung, han var den förste generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistiska parti som växt upp under kommunistiskt styre. Han hade inte varit delaktig i utrensningarna och morden. Han var, kort uttryckt, en kommunistpolitruk utan lik i garderoben. Gorbatjov skrattade till och med när Reagan skämtade om hans hemland.
Reagan hade inga illusioner om Gorbatjov. Gorbatjov var ingen liberal eller demokrat. Han var troende kommunist och hoppades kunna reformera Sovjetsystemet utan att rubba någon av dess bärande pelare. Gorbatjov förstod heller aldrig att det var kommunismen som var roten till det sovjetiska samhällets problem. Istället skyllde han problemen på det utbredda supandet och bristen på disciplin i arbetslivet.

Reagan och Gorbatjov

Reagan och Gorbatjov. Källa. Wikipedia.

Star Wars

Den enskilt viktigaste faktorn i kommunistsystemets fall var Reagans beslut att satsa på det så kallade strategiska försvarsinitiativet. Beslutet kom till efter det att Reagan hade besökt militärkommandocentralen NORAD och blivit informerad om att USA inte kunde försvara sig mot inkommande missiler, endast vedergälla dem.
Två år efter det att han hade valts till president förklarade Reagan att USA skulle bygga upp ett missilförsvar. Hans kritiker hånade honom för beslutet. De sade att ett missilförsvar är omöjligt att skapa och även om man lyckades att göra det, skulle det inte bli hundraprocentigt effektivt. Reagan svarade kritikerna att projektet syftade till att försvara USA:s befolkning och att det, av det skälet, knappast var omoraliskt att försöka. Dessutom: människor bär skottsäkra västar, väl medvetna om att de bara täcker delar av kroppen. Ett begränsat försvar är bättre än inget försvar alls. Kritikerna hävdade också att SDI riskerade att starta en ny upprustningsspiral där ryssarna utvecklade ett eget strategiskt försvarsinitiativ. Reagan svarade lakoniskt: "Let them". Han var övertygad om att ryssarna inte hade råd att göra det. Reagan fick rätt. Det dröjde inte länge innan ryssarna begärde nya förhandlingar. Till skillnad från Reagans kritiker var ryssarna övertygade om att USA hade kapacitet att bygga ett fungerande missilförsvar.
I början satte Gorbatjov hårt mot hårt. När Reagan gisslade honom för att Sovjet hindrade ryska judar från att emigrera, morrade Gorbatjov ilsket tillbaka att amerikanska poliser minsann patrullerade gränsen mot Mexiko. Reagan svarade lugnt: "It is a difference between wanting in and wanting out".
Efter hand mjuknade Gorbatjovs attityd. Bakom den tuffa attityden fanns en illa dold desperation. Gorbatjov var genuint oroad över att amerikanerna skulle bygga upp ett missilförsvar. Ryssarna hade lämnat förhandlingarna med USA när amerikanerna och NATO aviserade planer att bygga ut det europeiska missilförsvaret, men snart erbjöd Gorbatjov Reagan att dra tillbaka alla SS-20missiler från Europa och att halvera Sovjets strategiska arsenal på det villkoret att USA avstod från SDI. Reagan vägrade blankt. När Gorbatjov insåg att Reagan inte skulle vika sig, kapitulerade han. År 1987 förklarade ett ekonomiskt hårt pressat Sovjet att man var redo att återuppta förhandlingarna och att man inte längre krävde att amerikanerna skulle skrota planerna på ett missilförsvar. I det ögonblicket förstod Reagan att det kalla kriget närmade sig sitt slut.

The Sinatra Doctrine

Gorbatjov var hårt trängd, men Reagan fortsatte att pressa honom. Efter det att ryssarna hade deklarerat att SDI inte längre utgjorde ett hinder för förhandlingar mellan USA och Sovjet, reste Reagan till Berlin. I ett tal inte långt ifrån muren uppmanade han Gorbatjov att riva muren. Ett år senare började ryska trupper lämna Afghanistan och i Östeuropa hade människor börjat revoltera mot kommunistdiktaturerna. Två år efter Reagans tal föll Berlinmuren. Gorbatjov som hade kämpat som ett lejon för att rädda sovjetimperiet insåg att utvecklingen i Östeuropa inte gick att hejda. I ett tal förklarade hans utrikesminister den nya, sovjetiska positionen: Brezjnevdoktrinen var död, Sovjet hade inte för avsikt att lägga sig i de östeuropeiska staternas inre angelägenheter. När utrikesministern fick frågan vilken doktrin som skulle ersätta Brezjnevdoktrinen, svarade han: "You know the Frank Sinatra song My Way … We now have the Sinatra Doctrine".
I Sovjet hade Gorbatjov och det styrande kommunistpartiet förlorat kontrollen över utvecklingen. Efter ett misslyckat kuppförsök valdes Boris Jeltsin till Sovjets första demokratiskt valda president. I land efter land kollapsade kommunistdiktaturerna. 1991 avskaffade Sovjetunionen sig självt. Det mest ambitiösa politiska och sociala experiment som mänskligheten hade skådat hade kollapsat med dunder och brak. USA hade vunnit det kalla kriget och Reagan hade visat sig vara västs Churchill.

Lysande! Strålande!

Reagan avgick år 1989. Innan han lämnade Vita Huset samlade han en grupp av medarbetare till ett sista möte. D'Souza tillhörde denna celebra skara. Reagan var på gott humör och listade allt som hade uppnåtts under de 8 år som han hade varit USA:s president: "I must say, not bad for a fellow who couldn't get his facts straight and worked four hours a day".
Dinesh D'Souzas bok om USA under Reagan är lysande. Det är den bästa bok som passerat under redaktörens ögon på länge. Spännande och fullproppad med intressanta och komiska detaljer, upphör den aldrig att fascinera. Köp!